Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 i

1944-03-02 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1944 kl. 11 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928

i (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige, m. m.

Genom en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition, nr 53, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 59 §§ lagen den 18 juli 1928 om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan sägs.

1 §■

1. Rätt till —--renskötande lapp.

2. Rätt till--— vård (skötesrenar).

3. Renskötande lapp må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd

äga eller innehava renar till högre antal än sexhundra eller, där han

är gift och makarna icke leva åtskilda, åttahundra; dock att härutöver må

för varje annan medlem av hushållet innehavas, för medlem som är under

tjuguett år högst etthundra renar, för medlem som fyllt tjuguett men icke

tjugufem år högst etthundrafemtio renar samt för medlem som uppnått tjugufem

års ålder högst tvåhundra renar. I sålunda angivna renantal inbegripas

icke års- och fjolårskalvar. Tillstånd för renskötande lapp att innehava

flera renar än nu sagts må endast meddelas när särskilda skäl därtill äro

och det prövas kunna ske utan olägenhet. Sådant tillstånd lämnas för viss

tid.

Dör renskötande lapp, har dödsboet under en lid av tre år från dödsfallet

den rätt att äga eller innehava renar, som enligt första stycket tillkommit

den döde, dock att häri ej inbegripas skötesrenar som den döde haft i sin

vård. Är dödsbodelägare, som jämlikt 1 mom. äger rätt till renskötsel, under

tjuguett år, må nämnda tid av tre år räknas från det han eller, om flera

sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått tjuguett års ålder.

Hilland till riksdagens protokoll 19M. 9 sami 2 avd. Nr 18.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Hava renar vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva tillfallit

renskötande lapp eller medlem av hans hushåll och överstiger antalet av

dessa renar jämte de renar lappen förut äger eller innehar det enligt första

stycket tillåtna högsta antalet, må han dock under en tid av tre år behålla

även det överskjutande antalet renar. Dör han, övergår hans rätt härutinnan

å dödsboet.

Äger eller innehar renskötande lapp eller dödsbo efter sådan lapp renar

till större antal än som är medgivet, må Konungens befallningshavande förordna,

att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen.

13 §.

1. I lappby —--entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger---särskilt stadgas.

3. Konungens befallningshavande äger, såframt särskilda förhållanden

därtill föranleda, förordna att i lappby en eller flera vice ordningsmän skola

finnas; och gäde i avseende å vice ordningsman vad örn ordningsman är

stadgat.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp till samma

antal, som enligt 1 § 3 mom. må ägas eller innehavas av sådan lapp, dock

icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom annan

lappby än den han. själv tillhör.

2. Tillhör lapp —--renskötande lapp.

59 §.

1. Med dagsböter straffas:

a) lapp, som--- — eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla hund

i band eller instängd eller försedd med klubba;

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs;

h) renskötande lapp, som äger eller innehar renar till högre antal än som

angives i 1 § 3 morn.; samt

i) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet

att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits i avseende

å rättighetens utövande.

2. Med böter--—-av renlängd.

3. Med böter — — •— meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats

jämlikt 53 §; samt

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad

föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

3

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Äger eller innehar lapp nämnda dag renar till större antal än jämlikt 1 §

3 mom. första stycket eller 14 § 1 mom. är medgivet, skall han inom en tid

av tre år från lagens ikraftträdande minska sitt renantal till det jämlikt

sagda bestämmelser medgivna högsta antalet.

Dödsbo efter renskötande lapp, vilket vid lagens ikraftträdande äger renar,

skall inom en tid av tre år därefter hava avhänt sig renarna. Är dödsbodelägare,

som äger rätt till renskötsel, under tjuguett år, må dock nämnda tid

räknas från det han eller, örn flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste

av dem uppnått tjuguett års ålder.

2) Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925

mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och

Finland angående renar i gränsområdena skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Länsstyrelsen har — — — anses förbrutet.

Betesavgift och förbrutet belopp skola enligt bestämmelser, som givas av

Konungen, användas till åtgärder, som stå i samband med renskötseln.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet samma dag expeditionschefen E. Falk att inom

departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande

(stat. off. utr. 1936: 23) ävensom den utredning i övrigt rörande lappväsendet,

som sammanhängde med i betänkandet omhandlade spörsmål.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

Med stöd av samma bemyndigande förordnades därjämte den 27 juni 1939

ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Boden och U.

R. Jacobson i Vilhelmina samt t. f lappfogden K. E. Kangas i Luleå, jordbrukskonsulenten

W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park i Stensele

och lappmannen P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom särskilda

experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Efter det expeditionschefen Falk avlidit, förordnades den 14 december 1939

generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja

ifrågavarande utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut

den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt

tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas

för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län

yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Norrbottensutredningen,

avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt med att

Kungl. Majit gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län, anbefalldes

länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig att i erforderlig

omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som för

överskådlig lid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga

bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Med anledning härav ha av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivits

två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottensutredningen).

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Majit bemyndigats

tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning, har

i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete (Jämtlandsutredningen).

I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald frågor, som

beröra de renskötande lapparna och deras näring, ävensom förutvarande

renskötande lappars förhållanden.

Den senast tillkallade utredningsmannen har den 30 september 1942 avgivit

betänkande angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna

m. m. (SOU 1942-.41), upptagande bl. a. förslag till ändringar i lagen

örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Vidare har utredningsmannen

med skrivelse den 27 oktober 1943 överlämnat utredning och förslag

beträffande vissa med lappväsendets administration sammanhängande

spörsmål, avseende bl. a. ytterligare en ändring i renbeteslagen.

Gällande bestämmelser.

Lapparnas privilegium att å vissa områden driva renskötsel samt att därvid

till underhåll av sig och renarna begagna sig av land och vatten är närmare

bestämt genom renbeteslagen. Lagen bestämmer bl. a. de områden i

riket, inom vilka de renskötande lapparna äga föra sina renar på bete, samt

de tider av året, då betning av renar inom de särskilda områdena får äga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

5

rum, varjämte den meddelar bestämmelser angående lapparnas flyttningar

och flyttningsvägar. I lagen regleras vidare lapparnas rätt att för eget behov

taga erforderligt virke såsom till kåtor, bostadshus, bodar och stängsel ävensom

deras rätt att jaga och fiska. Härjämte lämnar lagen bestämmelser i

fråga om de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen,

främst deras skyldighet att ersätta skador, som genom renarna förorsakats

å den bofasta befolkningens egendom. Lagen innehåller dessutom

föreskrifter beträffande ordningen bland de renskötande lapparna inbördes.

Lapparna skola för renskötselns drivande vara indelade i lappbyar, för vilka

finnas särskilda byordningar.

I 1 § renbeteslagen stadgas, att rätt till renskötsel tillkommer den som är

av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant medgivande

må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro. Rätt till renskötsel

tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingar

kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik

rätt, går hon rätten förlustig. Det är dock obetaget för Konungens befallningshavande

att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon, med

de begränsningar i fråga om tid och renantal som kunna finnas lämpliga,

må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i renbeteslagen envar som enligt vad förut är sagt äger

rätt till renskötsel. Den lapp, som själv eller genom medlemmar av sitt hushåll

driver renskötsel, kallas i lagen renskötande lapp.

Någon begränsning av de renskötande fjällapparnas och skogslapparnas

rätt att inneha egna renar stadgas icke i renbeteslagen. För annan lapp, som

tillhör samma lappby, är lappen jämväl berättigad att inneha obegränsat

antal renar (skötesrenar). För innehav av skötesrenar tillhörande lapp från

annan lappby fordras emellertid samtycke av Konungens befallningshavande

(.14 § 1.).

Beträffande innehav av skötesrenar för lapp som ej tillhör lappby och folden

som ej är lapp gälla särskilda regler. Sålunda må lapp, som ej tillhör

lappby, i regel ej lämna flera än tjugu renar (års- och fjolårskalvar häri ej

inbegripna) i vård hos renskötande lapp (14 § 2.).

Endast inom Norrbottens län må tills vidare den som ej är lapp lämna

renar i vård hos renskötande lapp. Som förutsättning härför gäller, att renägaren

skall lia sitt hemvist inom länets lappmarker ävensom där äga eller

bruka jordbruksfastighet samt att den renskötande lappen ej är i annans

tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll i regel icke överstiga tjugu, årsoch

fjolårskalvar Imri ej inbegripna. För sådana skötesrenar skall av djurägaren

till den renvårdande lappen årligen erläggas viss sköteslega. (15 §.)

I fråga örn renantalet i lappby finnas vissa bestämmelser intagna i 39 §

renbeteslagcn. I denna paragraf stadgas, alt Konungens befallningshavande

må — därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att bete kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn — efter lapparnas hörande vidtaga åtgärder för renantalets minskning

enligt vissa i paragrafen angivna regler.

I 18 och 26 §§ renbeteslagen ha vidare föreskrifter meddelats örn huru vid

överträdelse av vissa lagstadganden eller vid försummelse i renskötseln enskild

renägares renantal kan nedbringas. Vidare finnes i renbeteslagen upptagna

ett flertal bestämmelser örn lappby. Enligt 13 § skall i sådan by finnas

en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande, renskötande lapparna äga

inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens befallningshavandes

förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal. Ordningsman åligger

att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av

den för lappbyn utfärdade byordningen samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse

den instruktion Konungens befallningshavande utfärdar för honom.

Ordningsman åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar, som i lag

stadgas beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel

utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

Enligt 59 § renbeteslagen straffas överträdelse av vissa i denna paragraf

angivna förseelser med böter. För några förseelser är påföljden böter från

och med 5 till och med 500 kronor (dagsböter), för andra förseelser böter

från och med 5 till och med 300 kronor samt för en tredje grupp förseelser

böter från och med 5 till och med 100 kronor.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att renbeteslagen skall ändras sålunda att

dels lapps reninnehav maximeras, dels straffpåföljden för den som har renar

i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än lagen medgiver

skärpes, dels ock möjlighet öppnas, att i lappby vid sidan av ordningsmän

i vissa fall utse en eller flera vice ordningsmän. Härjämte har utredningsmannen

i anslutning till ett i betänkandet nr 41/1942 framlagt förslag om sammanförande

av jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en gemensam

fond, benämnd statens lappfond, föreslagit en redaktionell jämkning i 8 §

lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innehållande bestämmelser i anledning av

konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i

gränsområdena.

En av de tillkallade experterna, lappmannen P. L. Andersson-Juuso, har

uttalat avvikande mening i fråga om utredningsmannens förslag örn maximering

av lapps reninnehav och avstyrkt dylik maximering.

Maximering av lapps reninnehav.

Utredningsmannen har i sitt betänkande (sid. lil—114) lämnat en historik

rörande frågan om maximering av lapps reninnehav.

Det må erinras, att Norrbottensutredningen ansåg stadgandena i 39 § ren
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18. >

beteslagen icke vara tillfyllest för att lösa frågan om betesmarkernas lämpliga

utnyttjande. Utredningen föreslog därför, att bestämmelser skulle meddelas

rörande maximering av det antal renar, som en lapp finge äga eller ha i sin

vård.

Vid det år 1937 hållna allmänna lappmötet i Arvidsjaur upptogs förevarande

fråga till behandling och efter diskussion antogs enhälligt en resolution

av följande lydelse.

Landsmötet vill biträda framlagt förslag om maximering av renantalet

och uttalar sålunda härmed som sin önskan, att renantalet för varje renägare

måtte i lag bestämmas beträffande fjällapparna så, att äkta makar som

maximum må få äga tillsammans 800 renar och för varje barn t. o. m. 19

år dessutom 100, ogift kvinna och man fr. o. m. 20 år vardera 400 och

oskiftat bo 600 renar, samt beträffande skogslapparna så, att äkta makar

som maximum måtte få äga 600 renar, ogift kvinna fr. o. m. 20 år 150

renar, ogift man fr. o. m. samma ålder 300 samt oskiftat bo 400 renar, men

i övrigt lika med förslaget för fjällapparna.

För egen del har utredningsmannen erinrat, att frågan örn reglering av

renantalet avsåge dels begränsning av antalet renar inom lappby, så att

detta icke bleve högre än betesmarkerna kunde bära eller förhållandena

eljest medgåve, dels ock en sådan fördelning av renantalet inom byn, att

största möjliga antal husbönder där kunde finna utkomst och ordningen

inom byn i övrigt bevarades. Regleringen i förra avseendet vore av mera

administrativ karaktär och påkallade totalminskning av renantalet, därvid i

vissa fall kunde ifrågakomma överföring av lappar och renar till annan

lappby. Den senare avsåge i främsta rummet förhållandena de enskilda lapparna

emellan och vore delvis av social natur. En tredje fråga, som enligt

utredningsmannens mening uppkomme i detta sammanhang, vore begränsningen

av de bofastas — även de bofasta lapparnas — rätt att ha renar i

vård hos de renskötande lapparna. Genom en begränsning härutinnan möjliggjordes

dels en minskning av renantalet i byn och dels beredande av utkomst

genom renskötsel för ett ökat antal nomader. Utredningsmannen har

i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.

Även i en lappby, där renantalet för närvarande är normalt eller jämförelsevis

lågt, kan efter några goda år hjordarna så snabbt ökas att markerna

utbetas. Detta gäller framför allt lavmarkerna, där återväxten försiggår

långsamt och en överbeläggning kan lång tid framåt medföra vådor för

renarnas underhåll.

En reducering kan påkallas även av inträdande särskilda förhållanden. I

detta hänseende må erinras om att lapparna i de fyra nordligaste fjälllappbyarna

sommartid föra sina renar på bele i Troms oell Nordlands lylken

i Norge. Enligt den mellan Sverige och Norge gällande renbeteskonventionen

är det sammanlagda antalet renar de därvid få medtaga begränsat till

vissa maximisiffror. Dessa lia beräknats i anslulning till det^ antal renar,

som kunna födas på de områden i Sverige, där renarna uppehålla sig under

återstående delen av året. I byarna få sålunda icke finnas flera renar än

inflyttningssiffran för Norge angiver med det tillägg allenast, som följer

därav alt ett mindre antal renar i byarna ansetts kunna erhålla även sommarbete

i Sverige. Vid ikraftträdandet av nämnda ordning förelåg en vä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

sentlig överbelastning av ifrågavarande svenska betesområden, och en överllyttning

framtvingades av ett stort antal lappfamiljer och renar till sydligare

belägna lappbyar.

Utredningsmannen har framhållit, att det icke kunde ifrågasättas, att lapparna

själva skulle kunna ingripa för ordnande av de svårigheter, som uppkomme

vid tillfällen av förut av utredningsmannen angiven karaktär. Lagbestämmelser

i ämnet lia därför synts utredningsmannen vara erforderliga.

Nu gällande föreskrifter vore i och för sig ganska vittgående och torde

kunna betecknas såsom effektiva ur administrativ synpunkt. De reglerade

emellertid endast fall, då renantalet bleve större än byns betesmarker kunde

bära eller då svårigheter eljest yppades för renskötselns ändamålsenliga bedrivande

eller ingripande krävdes mot en försumlig renskötare. Däremot

avsåge de ej olägenheter, som på grund av en ojämn fördelning av renarna

kunde uppstå lapparna emellan. Härom har utredningsmannen vidare yttrat

följande.

Det har påpekats, att regler saknas, vilka möjliggöra begränsning av enskilda

lappar tillhörande hjordar med påfallande höga renantal för att bereda

plats inom lappbyn för ett större antal renskötande husbönder, eventuellt genom

överflyttning dit från andi''a byar, där utrymmet är för knappt. Under

nuvarande förhållanden, då förefintliga betesmarker måste på bästa sätt

tillvaratagas för att bereda utkomst åt så många lappar som möjligt, är detta

en fråga av ej ringa betydelse. Det har tillika framhållits, att vid den numera

allmänt tillämpade s. k. extensiva renskötseln de lappar, som ha små hjordar,

lätt påföras en väsentligt större del av bevakningsbördan än som motsvarar

deras hjordar i förhållande till storhjordarna i byn. Vid den extensiva

renskötseln beta byns alla renar tillsammans eller äro* de särskilda hjordarna

sammanförda i några få större grupper. Möjlighet gives därigenom ägarna

av storhjordarna att tillsläppa färre antal renvaktare än dem åligger, då

de mindre renägarna ofta ha lägre renantal än vad som enligt bvordningarnas

bestämmelser motsvara det antal renvaktare de tillhandahålla. Utan att de

stora renägarna hålla fullt antal renvaktare, finnes härigenom ändock tillräckligt

med vaktare. De mindre renägarna komma på detta sätt att användas

även för vården av storhjordarna. Detta lärer väl vara svårt att helt undvika

vid användning av ifrågavarande renskötselmetod, men talrika klagomål

lia framkommit från de mindre renägarna, att deras arbetskraft på ett otillbörligt

sätt exploaterats. En maximering av renantalet kan till förebyggande

av dylika orättvisor vara av värde. Tillika må ej förbises, att jättehjordarna

lätt kunna giva upphov till en försämrad renskötsel.

Med de jämförelsevis begränsade renantal, som lapparna numera i allmänhet

inneha, kunna bestämmelser örn reglering av renantalet ur nu angivna

synpunkter måhända synas mindre av behovet påkallade. Med avseende härå

märkes emellertid, att redan nu förekomma så höga renantal i en och samma

husbondes ägo, att de kunna erbjuda betydande olägenheter. Tillika kunna

förhållandena snabbt växla. Erfarenheten visar att hjordar lätt springa

upp till renantal, som under numera rådande förhållanden måste anses för

höga på en lapps hand. Såsom en säkerhetsåtgärd för framtiden kunna bestämnieber

i ämnet vara av betydelse och ägnade särskilt att bereda lappar

med små renhjordar en viss säkerhetskänsla.

Renarnas fördelning å de renskötande husbönderna inom de olika lappfogdedistrikten

framgår av följande på grundval av uppgifter från 1940 års renräkning

uppgjorda tablå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

9

Distrikt

Antal hushåll med följande renantal

Samt- j

liga j

under

200

200—

399

400-

599

600-

799

1 800—

j 999

1,000

elleröver

1

1

2

3

4

6

i 6

7

8 I

Norrbottens norra fjälldistrikt

128

58

17

8

i

—

211

Norrbottens södra fjälldistrikt

46

33

12

1

—

3

95

Norrbottens skogsdistrikt ....

118

11

2

1

—

—

132

Västerbottens distrikt.......

25

16

17

2

1

7

68 1

Jämtlands distrikt...........

48

11

7

3

3

72

Summa

365

129

55

15

| 1

13

578

Hushållens storlek och reninnehav belyses i följande uppställning.

Hushållens storlek

Antal hushåll med följande renantal

Samt-

liga

under

200

200—

399

400-

599

600—

799

800-

999

1,000

elleröver

l

2

3

4

5

6

7

8

1— 2 personer..............

97

18

3

1

—

—

119

3—4 » ..............

123

36

17

2

1

1

180

5—6 » ..............

80

39

18

6

—

3

146

7—10 » ..............

61

33

15

4

—

8

121

11 eller flera personer.......

4

3

2

2

—

1

12

Samtliga

365

129

55

15

1

13

578

I anslutning till tablån och uppställningen har utredningsmannen erinrat,

att år 1940, som läge till grund för de lämnade uppgifterna, hade att uppvisa

ett jämförelsevis ringa renantal emot vad som i allmänhet ansetts såsom det

normala. Genom dåliga betesår och andra olyckor hade renantalet särskilt

i Norrbottens län gått katastrofalt tillbaka under mitten av 1930-talet. Först

under de senaste åren hade renstammen åter börjat kraftigare stiga. Trots

nedgången av renantalet visade det sig, att i några fall förekomme högst betydande

hjordar i en familjs ägo.

Enligt vad utredningsmannen framhållit hade såsom skäl mot ingripande

för begränsning av lappens renantal anförts, att lappen i medvetande att

hjorden finge ökas enbart till viss storlek kunde komma att förlora den sporre

till arbetsamhet och skötsamhet, som läge i glädjen att, utan tanke på att

något hinder skulle förekomma däremot, se sin renhjord alltmer förkovras

och sin rikedom växa med därav följande känsla av säkerhet. Lappen vore

emellertid icke i tillräcklig grad inriktad på att söka systematiskt uppbygga

sin ekonomi genom att under de goda åren och i tider av högre pris på renprodukter

förvandla en större del av hjordarnas avkastning i penningar och

placera dessa i bank eller eljest i betryggande, räntebärande värden. En inskränkning

av renantalet, örn denna hölles inom skäliga gränser, .skulle vid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

tillämpning av en dylik ekonomisk ordning icke behöva bliva ett hinder för

den skötsamme lappen att komma sig upp utan i stället bidraga till att trygga

hans ställning. Det bleve en säkrare form för kapitalplacering än hjordarnas

uppdrivande i storlek. Väl kunde tänkas, att någon mindre nogräknad renägare

gjorde föx-sök att genom bulvanförhållande eller dylikt kringgå en bestämmelse

örn maximering av reninnehavet. Detta vore en svårighet, som vid

maximeringsföreskrifter alltid förelåge. I förevarande fall har det synts utredningsmannen

som om tillfredsställande möjlighet till kontroll kunde vinnas

genom de ofta förekommande renräkningarna och den kännedom, som

lappfogdar, lapptillsynsmän och lappordningsmän hade om de enskilda lapparnas

förmögenhetsförhållanden. Utredningsmannen har med hänsyn till

det anförda ansett, att en lagstiftning på området borde prövas. Ett särskilt

stöd för en reglering förelåge i de önskemål, som från lapparnas egen sida

framställts. Vid Arvidsjaurmötet år 1937 hade sålunda förelegat enighet örn

lämpligheten av att en maximering av renantalet infördes. Redan nu vore

principen om skyldighet för de största renägarna att finna sig i reducering

av sina hjordar jämlikt bestämmelserna i 39 § renbeteslagen för visst fall erkänd.

Beträffande det närmare innehållet i de av utredningsmannen föreslagna

bestämmelserna örn maximering av antalet renar, som skulle få innehavas

av renskötande lapp, ävensom beträffande den påföljd, som borde inträda

i händelse bestämmelserna överträddes, får utskottet hänvisa till s. 15—17

i propositionen.

Införandet av maximibestämmelser för det renantal, som skulle få finnas i

renskötande lapps hushåll påkallade enligt vad utredningsmannen framhållit

viss ändring även i bestämmelserna om skötesrenar. Härom innehåller

betänkandet följande.

Man har att utgå från, att samtliga de lappar, vilka enligt 14 § renbeteslagen

medgivits rätt att äga skötesrenar, äro sådana som icke själva driva renskötsel

utan upphört därmed eller i övrigt äro bofasta. Renar tillhörande lappar,

vilka äro medlemmar i renskötande lapps hushåll, äro i lagens mening ej att

anse såsom av husbonden innehavda skötesrenar. För de lappar, vilka ej

längre tillhöra lappby, är rätten att ha skötesrenar redan begränsad till vissa

angivna tal. Någon ändring av reglerna härutinnan är ej påkallad. De lappar

däremot, vilka väl själva ej bedriva renskötsel men alltjämt tillhöra lappby,

äga för närvarande att inneha obegränsat antal renar i vård hos renskötande

lapp, vilken dock så framt ej länsstyrelsen annorlunda medgiver, skall tillhöra

samma lappby som renägaren. Föreskrives en begränsning av de renskötande

lapparnas renantal, måste en sådan införas även för nyssnämnda lappar.

Dessa lappar och de renskötande lapparna äro för närvarande likställda

därutinnan, att de äga inneha ett obegränsat renantal. Anledning synes

knappast förefinnas att, även i händelse av en maximering av renantalen,

frångå principen för denna jämställdhet. I praktiken torde någon olägenhet

härav icke vara att befara. Deltager icke lappen i renskötseln, kan han

ej själv övervaka sina renar; och det lärer då vara att förutse, att han snart

väsentligt reducerar det eventuellt betydande renantal han må inneha. Däremot

kan för en lapp, som kanske helt hastigt måste lämna renskötseln,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

11

vara av betydelse att för en kortare tid kulina uppdraga åt annan lapp i

byn att omhändertaga hans renar i avbidan på deras avhändande. I anslutning

härtill bör ändring vidtagas i 14 § 1 mom.

Rätten att inneha skötesrenar.

Vid ett inför utredningsmannen i december 1940 hållet möte i Arvidsjaur

med representanter för lappbyarna berördes bland annat frågan om de bofastas

rätt att inneha skötesrenar. En av representanterna för skogslappbyarna

yrkade därvid, att statsmakterna skulle taga under övervägande, huruvida

icke de bofasta — varmed avsågs den jordbrukande befolkningen av annan

än lapsk härkomst — borde helt fråntagas rätten att ha renar i vård hos

lapparna. Utredningsmannen har emellertid förklarat, att han icke funnit

förhållandena vara sådana att ett upphävande eller ytterligare inskränkande

i denna rätt vore påkallat. I detta sammanhang har utredningsmannen erinrat

örn straffpåföljden jämlikt 59 § 3. g) renbeteslagen för den, som har

renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än lagen

medgåve eller som vid begagnandet av rättighet att lia renar i lapps vård

åsidosatte något av vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande.

Mot straffbestämmelsen kunde emellertid den anmärkningen framställas, att

ett maximistraff av 100 kronors böter vore alltför lågt. Den inkomst den

bofaste kunde bereda sig genom att hålla större antal renar än lagen medgåve

kunde vara av den betydenhet, att ett belopp av 100 kronor utgjorde

endast en jämförelsevis liten del därav. Risken kunde fördenskull synas

liten i jämförelse med den förmån, som stöde att vinna. En skärpning av

straffet torde därför vara önskvärd. Straff borde åsättas enligt den i lagen

förekommande strängaste straffskalan.

Vice ordningsman i lappby.

Utredningsmannen har rörande förevarande fråga anfört bl. a. följande.

Ordningsmannatjänsternas betydelse torde ha väsentligt ökats sedan den

tid, då de först tillkommo. Under de mindre utvecklade förhållanden, som

då''rådde, voro ordningsmännens uppgifter icke av samma omfattning och

beständighet som i våra dagar. Bland annat må erinras, hurusom den utvidgade

jordbruksbebyggelsen kräver större uppmärksamhet från lapparnas

sida och ordningsmannen är den, som i första hand har att vaka häröver.

Ordningsmannens biträde behöves vidare vid alla de anordningar till renskötselns

stöd, vartill bidrag numera utgår av statsmedel. Likaså föranleder

den extensiva renskötseln mera arbete för ordningsmannen än då varje lappfamilj

vårdade sina renar i en för sig avskild hjord. Numera blir ordningsmannen

på helt annat sätt ledare för byns renskötsel och uppbär ansvaret

för denna, vare sig fråga är örn renarnas bevakning, flyttningarnas utförande

och renskiljningar eller andra för byn gemensamma arbeten.

Med hänsyn lill det ökade arbetet synes påkallat ej mindre att^ särskilt

biträde ställes vid sidan av ordningsmannen än även att denne erhåller något

högre ersättning än som utgår för närvarande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 18-

Lagen den 7 januari 1926 innehållande bestämmelser i anledning av

konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående

renar i gränsområdena.

Som förut nämnts har utredningsmannen i sitt betänkande föreslagit utom

annat, att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skulle sammanföras

till en gemensam fond, benämnd statens lappfond.

Skulle en dylik fond komma till stånd, påkallades enligt vad utredningsmannen

framhållit en ändring av 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige

och Finland angående renar i gränsområdena. Föreskriften att där avsedda

betesavgift samt förbrutet belopp skulle tillfalla Norrbottens lappfond borde

i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit utbytas mot en bestämmelse

som, i anslutning till vad som gällde liknande medel, som ifrågakomme enligt

renbeteskonventionen med Norge, helt allmänt angåve, att dylik avgift och

förbrutet belopp skulle tillfalla statskassan och enligt bestämmelser, som

meddelades av Konungen, användas till åtgärder, som ägde samband med

renskötseln.

Enligt beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 110; r. skr. nr 249) har i huvudsaklig

anslutning till utredningsmannens förslag från och med den 1 juli 1943

de förut omnämnda fondema sammanslagits till en gemensam fond, benämnd

statens lappfond.

Yttrandena.

Över utredningsmannens betänkande ha yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt nomadskolinspektören. Vid domänstyrelsens utlåtande funnos

fogade yttranden från över jägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens,

Skellefteå, Umeå, mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt

jägmästarna i Arjeplogs, Sorsele, Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte

egnahemsstyrelsen låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län samt lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma

län. Länsstyrelserna ha inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar.

Vidare ha representanter för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig

över de i betänkandet framlagda förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942

hållet möte.

I de avgivna yttrandena har förslaget i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Förslaget om maximering av lapparnas reninnehav har emellertid

avstyrkts av nomadskolinspektören, vilken såsom skäl härför framhållit,

att, örn förslaget i denna del bleve genomfört, lappungdomen kunde

bliva avskräckt från att ägna sig åt renskötseln.

Av de vid 1942 års lappmöte närvarande ombud för lappbyarna har utredningsmannens

förslag avstyrkts av vissa ombud, medan övriga eller det

övervägande antalet ombud tillstyrkt detsamma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

13

Föredraganden, statsrådet Domö, har i propositionen — efter en redogörelse

för de av utredningsmannen anförda skälen till införande av bestämmelse

örn maximering av det renantal, som renskötande lapp må äga eller

inneha — anfört följande.

»Det förut anförda talar enligt min uppfattning för att i renbeteslagen bör,

på sätt utredningsmannen föreslagit och flertalet av de hörda myndigheterna

tillstyrkt, införas bestämmelser om maximering av lapps reninnehav. Sådana

föreskrifter torde i väsentligt hänseende kunna förhindra uppkomsten

av de olägenheter som förut framhållits. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,

att regler av nu ifrågavarande innebörd intagas i renbeteslagen. I fråga om

det närmare innehållet vill jag i likhet med utredningsmannen förorda, att

den i lagen angivna maximigränsen för reninnehavet, för att icke mer än

som är absolut nödvändigt hindra lappen vid utövandet av hans näring,

sättes ganska högt. Likaledes biträder jag den av utredningsmannen föreslagna

möjligheten för länsstyrelse att i särskilda fall kunna medgiva tillstånd

till större reninnehav än det enligt lagen medgivna. Sådant tillstånd bör

emellertid meddelas endast för viss tid och under förutsättning att det med

hänsyn till särskilda förhållanden prövas kunna ske utan olägenhet. Även

om, som länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, den av utredningsmannen

föreslagna maximigränsen kan anses hög, torde försiktigheten bjuda att åtminstone

tills vidare icke införa en längre gående begränsning i reninnehavet

än utredningsmannen ansett sig böra tillstyrka. I det i lagen angivna

renantalet synas därför icke böra inbegripas vare sig års- eller fjolårskalvar.

Jämväl vad utredningsmannen i övrigt föreslagit om högsta reninnehav för

renskötande lapp kan jag godtaga. Det antal renar utom års- och fjolårskalvar,

en renskötande lapp högst bör få äga eller inneha, torde alltså böra bestämmas

till 600. Härutöver synes emellertid lapp böra få äga eller inneha

ytterligare ett antal renar för varje annan medlem i sitt hushåll. Sålunda bör

han för sin make och medlem som uppnått 25 års ålder få inneha högst

200 renar, för medlem som fyllt 21 men icke 25 år högst 150 renar samt för

medlem som är under 21 år högst 100 renar.

I sådana fall, då reninnehavet kommer att överskrida angivet maximital

till följd av att renar tillfallit renskötande lapp eller medlem av hans hushåll

vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva, bör lappen under en tid

av tre år få behålla även det överskjutande antalet renar. Dödsbo efter renskötande

lapp synes likaledes under en tid av tre år böra ha rätt att äga eller

inneha det antal renar, som tillkommit den avlidne lappen. Däremot torde

dödsboet ej böra få behålla de skötesrenar, som den avlidne må ha haft i sin

vård. Om dödsbodelägare, som äger rätt till renskötsel, är under 21 år, synes

nämnda tid av tre år böra räknas från det han eller, om flera sådana dödsbodelägare

finnas, den yngste av dem uppnått 21 års ålder.

Beträffande ifrågavarande bestämmelsers inplacering i renbeteslagen är

jag ense med utredningsmannen därom att dessa med hänsyn till sin principiella

innebörd icke lämpligen böra intagas i den avdelning, som avhandlar

frågor örn minskning av renantalet inom lappby. Då föreskrifterna innefatta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

en inskränkning i privilegiet att driva renskötsel, synas de böra hänföras till

lagens allmänna bestämmelser. Enligt min uppfattning böra de intagas som

ett nytt moment i 1 §.

De av utredningsmannen föreslagna påföljderna vid överträdelse av ifrågakomna

stadganden om högsta tillåtna reninnehav anser jag mig böra godtaga.

Sådan överträdelse bör sålunda straffas enligt den i renbeteslagen intagna

strängaste straffskalan, 59 § 1 mom. I samband härmed bör i nämnda lagrum

verkställas även den redaktionella jämkningen att i lagrummet direkt utsäges,

att straffet skall utgöra dagsböter. I enlighet med vad som enligt 18 § renbeteslagen

gäller beträffande olagligen hållna skötesrenar bör vidare överträdelse

av nu ifrågavarande bestämmelse medföra, att förordnande kan meddelas

om att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning, därvid kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen. Då avyttringen av det överskjutande

renantalet om möjligt hör ske å tidpunkt som är tjänlig för slakt,

synes förordnandet därom icke böra meddelas av domstol i samband med utdömande

av straff. En smidigare tillämpning lärer vinnas, örn förordnande,

i överensstämmelse med vad redan nu jämlikt renbeteslagen gäller för likartade

fall, i stället meddelas av länsstyrelsen. Jag förordar alltså en sådan

ordning.

Vad jag nu föreslagit om införande av bestämmelser rörande maximering

av renskötande lapps reninnehav bör föranleda ändring jämväl av bestämmelsen

i 14 § 1 mom. renbeteslagen örn rätt för lapp, som tillhör lappby, att

äga ett obegränsat antal skötesrenar. Den begränsning i renantalet, som

enligt vad jag förut tillstyrkt bör gälla för renskötande lapp, torde även böra

avse lappar som icke själva idka renskötsel. Beträffande rätten för lapp som

icke tillhör lappby och den som ej är lapp att i vissa fall ha skötesrenar i vård

hos renskötande lapp har något ändrat stadgande icke ifrågasatts vare sig av

utredningsmannen eller av de hörda myndigheterna. Ej heller jag finner mig

böra tillstyrka någon ändring i renbeteslagen i sist berörda hänseende.

Jämlikt utredningsmannens förslag bör i samband med införande av särskilda

bestämmelser om maximiantal för lapps reninnehav den ändringen genomföras

i 59 § renbeteslagen, att straffpåföljden för den som har renar i

vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än denna lag

medgiver eller som vid begagnande av rättigheten att lia renar i lapps vård åsidosätter

något av vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande sättes

till dagsböter i stället för böter från och med 5 till och med 100 kronor.

De nu föreslagna ändrade bestämmelserna i renbeteslagen torde böra träda

i kraft den 1 juli 1944. I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit bör

såsom övergångsbestämmelse gälla, att lapp, som vid bestämmelsernas ikraftträdande

äger eller innehar större antal renar än som enligt bestämmelserna

är medgivet, skall inom tre år minska renantalet till det medgivna högsta antalet.

I fråga om dödsbo torde böra gälla, att boet skall avhända sig sitt reninnehav

inom tre år från det lagen trätt i kraft. Är dödsbodelägare, som äger

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

15

rätt till renskötsel, under 21 år, synes dock nämnda tid böra räknas från det

han eller, om flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått

21 års ålder. Då länsstyrelsen enligt de föreslagna föreskrifterna skall

äga möjlighet att lämna tillstånd till innehav av högre antal renar än lagen

medgiver, lärer det utan särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna

stå öppet för länsstyrelsen, att, där så finnes lämpligt, utsträcka den tidsfrist

om tre år inom vilken reduceringen skall ha genomförts.

Utredningsmannens förslag att i lappby vid sidan av ordningsman i vissa

fall skall finnas även en eller flera vice ordningsmän att vid förfall inträda

i ordningsmannens ställe har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna

yttrandena. Även jag ansluter mig till detta förslag. Det bör, såsom utredningsmannen

förordat, ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda

förhållanden som råda i lappby bestämma, när vice ordningsman skall

utses. Behov av särskilda vice ordningsmän inom de s. k. koncessionsområdena,

där antalet självständiga renskötare inom varje by endast utgör några

få lappar, synes emellertid icke föreligga. Bestämmelserna om utseende och

entledigande av ordningsman torde böra givas motsvarande tillämpning beträffande

vice ordningsman. De närmare föreskrifter i fråga om vice ordningsmännens

uppgifter och tillfällen då de skola inträda i tjänstgöring, som

kunna bliva erforderliga, böra utfärdas av länsstyrelserna i form av särskilda

instruktioner.

Även bestämmelserna om vice ordningsmän synas böra träda i kraft den 1

juli 1944.

Den av riksdagen beslutade sammanföringen av vissa fonder berörande

lappväsendet till en gemensam fond, benämnd statens lappfond, torde, som

utredningsmannen ansett, påkalla en redaktionell ändring av 8 § lagen den

7 januari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den

9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Denna lagändring synes böra träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.»

Lagrådet har vid sin granskning av det till lagrådet remitterade förslaget

framställt erinran endast i ett hänseende. Vad lagrådet anmärkt har beaktats

vid den slutliga utformningen av förslaget.

I det genom förevarande proposition framlagda förslaget till ändringar i

renbeteslagen hava i 1 § upptagits bestämmelser örn maximering av det antal

renar, som renskölande lapp må äga eller innehava. Dessa bestämmelser

hava huvudsakligen motiverats med att, därest de enskilda reninnehaven

finge obegränsat tillväxa, svårigheter uppstode för ägarna lill de mindre

renhjordarna att driva sin näring med hänsyn till de begränsade betesmarker

som stöde till förfogande. Därav bleve lätt följden, att antalet renägande

husbönder nedginge, en utveckling som från det allmännas intresse sett icke

vore lycklig. Såsom skäl för de föreslagna bestämmelserna har också an
-

tz tskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

forts, att den numera allmänt tillämpade s. k. extensiva renskötseln lätt medförde,

att de lappar som hade små renhjordar påfördes en väsentligt större

del av bevakningsbördan än som motsvarade deras hjordar i förhållande till

storhjordarna i byn.

Utskottet är medvetet örn att sådana bestämmelser som de nu föreslagna

innebära ett ganska väsentligt och egenartat ingrepp i en enskild medborgargrupps

dispositionsrätt över sina tillgångar. Av de skäl som åberopats till

stöd för bestämmelserna torde emellertid framgå, att en maximering framstår

såsom synnerligen önskvärd, särskilt i lapparnas eget intresse. Förslaget

torde också stå i överensstämmelse med önskemålet hos flertalet lappar.

Sålunda har vid lappmöte år 1937 förslag om maximering av renantalet enhälligt

biträtts av de närvarande. Det nu föreliggande förslaget har vid ett

år 1942 anordnat möte med ombud för lappbyarna tillstyrkts av det övervägande

antalet ombud. Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet ansett

sig kunna tillstyrka de föreslagna maximeringsbestämmelserna.

I övrigt föranleda de framlagda lagförslagen icke någon erinran från utskottets

sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottets hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 2 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, Roos, Hage, Hallagård,

Hagman* och Näsström; samt

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Ryberg*, Cruse*, fru Johansson*, herrar

Larsson i Östersund, Hagård, Jansson i Hällefors och Andersson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

447422. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:73 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 a1 i texten