Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 29

1944-03-16 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:29, Andra lagutskottets utlåtande nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen

örn folkpensionering, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

inom riksdagen väckta, lill lagutskott hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 252 av herr Näslund m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 30 av herr .Jonsson i Skutskär,

nr 46 av herr Nilsson i Landskrona m. fl.,

nr 47 av herr Andersson i Malmö m. fl.,

nr 74 av herr Senander m. fl.,

nr 156 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,

nr ,313 av herr Gustafsson i Bogla m. fl., samt

nr 403 av herr Boman m. fl.

I motionerna 1:252 och II: 403, vilka äro likalydande, har bland annat

anförts följande:

Vad tilläggspensionen beträffar, framstår den stora skillnaden mellan de i

städer och samhällen utgående beloppen å ena sidan och de på landsbygden

utgående beloppen å andra sidan såsom alltför stor och innebärande en

orättvisa till landsbygdens nackdel. En betydande utjämning av levnadskostnaderna

mellan stad och land har nämligen ägt rum under det senaste

årtiondet, och den synes alltjämt pågå. —--Under sådana omständig
heter

synes det vara angeläget, att en utredning snarast möjligt gores rörande

en anpassning uppåt av de på landsbygden utgående tilläggspensionerna,

så att dessa bringas i bättre överensstämmelse med de nuvarande taktiska

levnadskostnaderna. Att många gamla på landsbygden f. n. få nöja sig med

bostäder av undermålig beskaffenhet, vilka äro relativt billiga, kan nämligen

ej utgöra tillräckligt skäl för ett bibehållande av nuvarande låga tilläggspensioner

på landsbygden. .

Vad grundpensionerna beträffar, sa förefaller tiden vara inne for en allvarlig

prövning av en ej oväsentlig stegring av pensionsavgifterna. De nuvarande

relativt låga beloppen fastställdes under en tid av ett högre penningvärde

än det nuvarande, och befolkningens inkomster voro då vida lägre an

för närvarande. Emellertid finns det alltjämt familjer med mycket små inkomster,

för vilka höjda pensionsavgifter skulle kännas som en tung belastning

Det finns därför skäl att undersöka, hur den tanken skulle kunna

praktiskt utformas, att en del människor, som ej nå upp till viss taxerad liikomst,

erlägga lägre avgifter utan att därför erhålla lägre pension. Deras

inbetalningar skulle alltså kompletteras genom bidrag från statskassan. För

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 29- 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

familjer, som äro barnrika och av denna anledning få en låg taxerad inkomst,

skulle detta innebära, att samhället — erkännande dessa familjers

insatser för barnens uppfostran och utbildning och deras därav följande

minskade förmåga att sörja för egen pensionering — bidroge till pensioneringen.

De sålunda höjda grundpensionerna till fäder och mödrar med många

barn skulle utgå utan de inskränkande förutsättningar, som gälla för tilläggspensionerna.

Genom allmänna åtgärder kan emellertid av statsfinansiella skäl under de

närmaste åren tyvärr icke en fullt tillfredsställande folkpensionering ordnas.

Det är därför betydelsefullt, att möjligheterna till en höjning av pensionsbeloppen

genom frivilliga inbetalningar av högre avgifter än de stadgade utnyttjas

i större omfattning än f. n. sker. Frågan på vad sätt staten skall

kunna mer än enligt nuvarande system medverka till en utveckling i denna

riktning bör därför upptagas till undersökning.

Även en annan möjlighet till höjning av pensionerna förtjänar beaktande.

Många människor äro vid pensionsålderns inträde alltjämt mer eller mindre

arbetsföra och i stånd att skaffa sig en ej oväsentlig arbetsinkomst. Mycket

talar för att de då borde ha möjlighet att frivilligt uppskjuta den tidpunkt,

då grundpensionen börjar löpa, och i så fall borde personer, som — om de

slutade arbeta eller åtnjöte endast en ringa arbetsinkomst — skulle vara berättigade

till tilläggspension, kunna beredas tillfälle att erhålla en något höjd

sådan tilläggspension, ifall de genom arbete uppskjuta dagen, då den börjar

utbetalas. Även örn sistnämnda anordning torde vara ganska svår att organisera

pa ett praktiskt och hallbart sätt, synes den förtjäna övervägande.

I och för sig är det ett samhällsintresse och i regel till fördel för de gamla,

att deras arbetsförmåga blir utnyttjad. Kan det dessutom medföra att folkpensionerna

bliva större, när de verkligen behövas, så är detta en ytterligare

fördel. Av samma hänsyn till arbetsförmågans utnyttjande är det skäl

att överväga en höjning av den vid beräkning av tilläggspensionen avdragsfria

arbetsinkomsten, så att den senare uppgår till samma belopp som övriga

privilegierade inkomster.

Motionärerna hemställa därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, »att Kungl. Majit ville uppdraga åt socialvårdskommittén att

snarast möjligt utreda frågan örn en höjning av folkpensionerna med beaktande

av de i motionerna anförda synpunkterna och därvid särskilt laga i

betraktande behovet av en anpassning uppåt av de å landsbygden utgående

tilläggspensionerna».

I motionen II: 30 hemställes, att riksdagen måtte »besluta sådan ändring i

lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd, att makas

pensionsrätt oberoende av om hon är arbetsoförmögen i folkpensionslagens

mening skall inträda samtidigt med att maken blir berättigad till tilläggspension,

dock icke innan hon fyllt 60 år».

Motionen II: 46 utmynnar i en hemställan, att riksdagen »måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag till ny lag örn kommunala

pensionstillskott så utformad, att till folkpensionärer och med dem jämställda,

vilka äro i behov av kommunalt understöd, detta understöd *skall

utgå i form av kommunalt pensionstillskott utan fattigvårdskaraktär, varvid

även torde böra tagas under förnyat övervägande, om icke beslutanderätten

i dessa frågor med fördel kan överlåtas åt pensionsnämnderna».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

I motionen 11:47 framhålles bland annat följande:

Den förbättring av folkpensionen, som genomfördes vid riksdagarna 1935

och 1937 — och som sedan kompletterats — är i många fall otillräcklig för

åstadkommande av trygghet åt åldringarna.

Oaktat de gjorda förbättringarna är det i hög grad önskvärt, att pensionsbeloppen

allmänt höjas och att även en omjustering sker av dyrortsgrupperingen,

med hänsyn till den utjämning av levnadskostnaderna orterna emellan,

som ägt rum sedan nuvarande bestämmelser fastställdes.

Det förefaller lämpligt, att de nu utgående dyrtidstilläggen inte bortfalla

eller nedsättas vid inträffad sänkning av levnadskostnaderna, utan att dessa

tillägg i stället inarbetas i de utgående tilläggspensionerna.

I detta sammanhang vilja vi erinra örn de framställningar, som vid olika

tillfällen framförts, att pensionsåldern sänkes från exempelvis 67 till 65 år.

önskemålet är berättigat och bör beaktas vid kommande reformeringar av

folkpensionen. Det synes oss emellertid, som örn man i första hand bör förbättra

pensionsbeloppen och lösa därmed sammanhängande frågor. Det är

knappast troligt, att man samtidigt kan genomföra ålderssänkningen med de

stora kostnader detta skulle medföra. Det går tydligen inte att på en gång

vinna allt, som i detta avseende är önskvärt. Därför bör man söka vinna de

förbättringar, som vid olika tillfällen äro möjliga att genomföra.

Socialvårdskommittén har dessa frågor under utredning. Denna kommitté

kommer säkerligen att ägna folkpensioneringen en ingående och omsorgsfull

prövning. Vi syfta emellertid med denna motion endast till att

dessa frågor med det snaraste upptagas på kommitténs arbetsprogram. Därjämte

önska vi, att riksdagen, genom uttalande i frågan, ger sin mening tillkänna

i fråga om den allmänna inriktningen vid en reformering av folkpensioneringen.

Vi lia i det föregående framfört önskvärdheten av att folkpensionens belopp

generellt höjes. Härtill vilja vi foga spörsmålet om en ytterligare höjning

av den avdragsfria inkomsten.

Utöver detta vilja vi lägga fram vissa förslag rörande betydelsefulla detaljer.

För ensamstående pensionärer äro pensionsbeloppen i väsentlig grad

otillräckliga. Hyran är nog i regel lika hög som för tvenne samboende pensionärer

(äkta makar), och mathållningen torde också bli högre per enhet

räknat. Det utgående pensionsbeloppet är i hög grad otillräckligt. En särskild

förbättring av pensionsbeloppen till ensamstående är mycket behövlig.

Vidare vilja vi framhålla ännu en omständighet, där åtgärder på ett eller

annat sätt äro av behovet påkallade. Vi avse här sådana fall, där familjeförsörjaren

— mannen — är några år äldre än hustrun. När mannen vid

uppnådda 67 år inträder i pensionsåldern och erhåller folkpension, återstå

ännu några år, innan hustrun på grund av ålder erhåller pension. I dessa

fall skulle sålunda man och hustru tillsammans leva på samma pensionsbelopp

som för ensamstående. Man kan ju inte begära, att hustrun då skall

söka förvärvsarbete, en sak som hon vid hög ålder inte har möjligheter att

klara. Försäkringsverksamheten i vårt land har infört en speciell försäkringsform

för dessa fall. Denna torde dock hittills ännu inte i någon större

grad vara anlitad. I en eller annan form bör staten här medverka för åstadkommande

av förbättringar. Vi vilja slutligen påtala den inverkan sjukersättning

i vissa fall kan hava på tilläggspensionens belopp. Den ersättning,

som utgår från sjukkassa vid sjukdom, ingår i beräkningarna över en folkpensionärs

inkomst, dock enligt regler, som gälla leir privilegierad inkomst.

Men i de fall dylik privilegierad inkomst på annat sätt utgår, t. ex. genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

arbetsgivarpension, eller om sjukdomen varar en längre tid och därigenom

sjukersättningen uppgår till relativt stora belopp, kan den erhållna sjukersättningen

medföra sänkt tilläggspension. Med hänsyn till de utgifter, som

ju i regel följa med en sjukdom, kan det ifrågasättas, huruvida nedsättning

i tilläggspensionen bör ske med anledning av erhållen sjukersättning. Oss

synes föreligga skäl för att ersättning från sjukkassa vid sjukdom bör i sin

helhet räknas som privilegierad inkomst utan inskränkning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts yrka motionärerna, att riksdagen

måtte »besluta hemställa till Kungl. Majit att med det snaraste genom socialvårdskommittén

eller genom annan utredning låta utreda de i motionen upptagna

frågorna rörande förbättringar i folkpensioneringen och att för riksdagen

framlägga de resultat, som utredningen föranleder».

I motionen II: 74 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att 6 § 2 mom.

folkpensioneringslagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp 1 .............................................. 750 kronor,

» » 2.............................................. 900

» » 3.............................................. 1100 »

med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad

mån den må överstiga 200 kr.»;

samt att härav betingade ändringar i övrigt i nämnda lag måtte utarbetas

av utskottet.

I motionen II: 156 anföres bland annat följande:

Under de gångna åren ha åtskilliga förslag förts fram i syfte att förbättra

de utgående folkpensionerna. Tyvärr ha dessa strävanden inte alltid lett till

resultat, men i några fall kunna påtagliga framgångar noteras. Till dessa

måste räknas tillkomsten av de s. k. företagarpensionerna, till vilka såväl

arbetstagare som arbetsgivare erlägga stipulerade avgifter.---

Till följd av vissa bestämmelser i lagen örn folkpensionering, gällande den

avdragsfria inkomsten, försvåras eller omöjliggöres emellertid, att det sammanlagda

pensionsbeloppet uppnår en ur pensionstagarens synpunkt sett

skälig nivå. På grund härav tvingas pensionstagaren ofta att för erhållande

av erforderlig utfyllnad vända sig till samhället för understöd i en eller annan

form. Ur såväl pensionstagarens som samhällets synpunkt måste det därför

vara angeläget att ifrågavarande form av pensionsförstärkning så förändras,

att densamma ger möjlighet för pensionstagaren att genom egna och

andras insatser tillförsäkra sig en skälig ålderdomspension. En förutsättning

härför är dock, att gränsen för den avdragsfria inkomsten så placeras,

att den kommer att lämna ett ökat utrymme åt företagarpensionerna.--— —

Frågan härom borde därför, oberoende av folkpensioneringsproblemet i övrigt,

upptagas till prövning och avgörande.

På grund av vad sålunda anförts hemställa motionärerna att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit »hemställa örn skyndsam utredning och förslag

till sådan ändrad bestämmelse i folkpensioneringslagen, att den avdragsfria

inkomstgränsen icke verkar återhållande och hindrande pa arbetstagarnas

och arbetsgivarnas strävanden att åstadkomma en för arbetstagaren

skälig ålderdomspensionering».

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29-

5

Vad slutligen motionen II: 313 angår, utmynnar den i en hemställan, att

riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn vidtagande av erforderliga

åtgärder i syfte att ersätta den numera mycket otillfredsställande

dyrortsgrupperingen för folkpensionärerna med ett skäligt bostadsbidrag till

den folkpension, som nu utgår i lägsta ortsgruppen».

Beträffande de skäl, som utöver vad ovan upptagits anförts till stöd för

de i motionerna framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering trädde i kraft den

1 januari 1937, då 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring i princip

upphörde att gälla. Lagen om folkpensionering har sedermera undergått

vissa ändringar, bland annat genom lagar den 23 april 1937 och den 30

juni 1942.

Enligt lagen om folkpensionering skall i princip envar svensk medborgare

erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av

allmänna medel erhålla folkpension (1 § första stycket). Rätt till folkpension

inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år,

även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (1 § andra

stycket). För rätt till folkpension förutsättes, att vederbörande erlagt åtminstone

någon honom påförd obligatorisk pensionsavgift (6 § 1 morn.).

Skyldighet att erlägga sådana avgifter föreligger i regel för varje svensk

medborgare i åldern 18—65 år. Pensionsavgiften utgör sex kronor eller om

den avgiftspliktige enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

för året har taxerat belopp överstigande 600 kronor, en procent

av det taxerade beloppet. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig

och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make,

skola de för makarna så beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas, och skall

vardera makens pensionsavgift utgöra hälften av det sammanlagda beloppet.

Högsta pensionsavgift är 20 kronor (4 §). Folkpensionen består dels av

grundpension, dels av tilläggspension (6 § 1 mom.). Den förra motsvarar avgiftspension

enligt äldre rätt och utgår till var och en som erlagt någon pensionsavgift

enligt nya lagens bestämmelser. Grundpensionen utgöres av dels ett

fast belopp, enligt huvudregeln 70 kronor, dels ock ett efter vars och ens erlagda

pensionsavgifter växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna.

Rätten till tilläggspension är förenad med viss prövning av behovet i varje särskilt

fall. Tilläggspensionen, som utgår efter samma grunder för alla utan hänsyn

till kön, civilstånd eller andra dylika omständigheter, är graderad efter

dyrort (6 § 2 morn.). Riket är för detta ändamål indelat i tre ortsgrupper.

Tilläggspensionens maximibelopp är 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar

orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450

kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser

(40 §) utgår tilläggspension även till personer, som erhållit

pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till

alt dessa icke komma i åtnjutande av grundpension, som i regel skulle utgå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

med avsevärt högre belopp än det, vartill avgiftspension uppgår, bär tillläggspensionens

maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för andra

eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor

i ortsgrupp 3. På därom av vederbörande kommun gjord framställning äger

Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, förordna,

att tilläggspension under vissa förutsättningar må på visst sätt förhöjas (6 §

3 morn.). Den tilläggspension, som i det särskilda fallet skall utgå, beräknas

genom att från maximibeloppet draga 5/io av den pensionsberättigades årsinkomst

i vad denna må överstiga 200 kronor (6 § 2 mom. första stycket).

Årsinkomst, som i lagen om folkpensioneringen avses, utgör den inkomst, som

den pensionsberättigade skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen

åtnjuta (7 §). Vissa inkomstslag skola emellertid icke alls medräknas, och

vissa slags inkomster äro på det sättet privilegierade, att de intill visst sammanlagt

belopp icke medräknas. Till det förra slaget av inkomster höra

folkpension och understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag

må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn

till understödstagarens behov skälig försörjning. Till det senare slaget

hänföres pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testamente

eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband

med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning.

Dessa förmåner räknas sålunda icke såsom inkomst, i den

mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1 300 kronor, i ortsgrupp

2 350 kronor och i ortsgrupp 3 400 kronor. Om inkomst helt eller

delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler,

som fastställas av Konungen. Vid uppskattningen av fastighets eller kapitals

avkastning skall denna höjas med 4 procent av det belopp, varmed

sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000

kronor, och med ytterligare 6 procent av det belopp, varmed samma värde

må överstiga 10 000 kronor. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för

envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst

och värdet av fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda

behållna värdet av makarnas fastighetsinnehav eller kapital, där ej i

särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter

finner beräkningen tills vidare böra ske såsom för ogift person.

Enligt förordningen den 28 juni 1935 (nr 435) om invalidunderstöd, vilken

trädde i kraft samtidigt med lagen örn folkpensionering, kunna till arbete

varaktigt oförmögna personer, som icke påförts någon pensionsavgift

och därför icke äga rätt till grund- och tilläggspension, tidigast från fyllda 16

år erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp som äro stadgade

beträffande tilläggspension. Rätt till invalidunderstöd må enligt nämnda förordning,

där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon

eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Från och med år 1941 utbetalas dyrtidstillägg till den som åtnjuter folkpension,

i vilken tilläggspension ingår, eller invalidunderstöd. För innevaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29. ‘

de budgetår regleras dessa tillägg genom lagen den 30 juni 1943 (nr 445)

om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd

och barnbidrag. Förslag till lag om dyrtidstillägg å dessa förmåner för

nästa budgetår har framlagts genom proposition nr 4.

Den nu gällande lagen den 13 juni 1937 (nr 384) om kommunala pensionstillskott

m. m. är — med uteslutande av däri meddelad ikraftträdandebestämmelse

— av följande lydelse.

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar

eller naturaförmåner åt personer, vilka uppbära folkpension enligt

lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering och icke jämlikt 9 § 1—3 styckena

samma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara

i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd

eller till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka

finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen

den 28 juni 1935 om invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen

den 20 april 1934 om blindhetsersättning, dels av understöd (kommunala

tillskott til! barnbidrag eller till bidragsförskott) av enahanda slag

åt barn, vilka finnas vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag

enligt lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag eller bidragsförskott enligt

lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn,

dels ock av bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt

med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller

hävande av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens

förfogande med föreskrift, att tillskott och bidrag, som

utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såom fattigvård. Sådana tillskott

och bidrag må icke tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna

inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga örn

fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som för beviljande

av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har sådant bestämmande

ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja tillskott och bidrag i

den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna jämkas

eller indragas.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsåg chefen för socialdepartementet

den 3 januari 1938 en kommitté, den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt

direktiven för sitt arbete har såsom en huvuduppgift att göra lagstiftningen

rörande socialförsäkringen till föremal för en granskning, varigenom

avses att utröna bl. a. huruvida denna försäkring bör underkastas förändringar

i syfte att bättre tillgodose föreliggande uppgifter.

Viktiga ändringar i folkpensioneringslagen lia såsom ovan anförts genomförts

1937 och 1942. Efter lagens tillkomst lia vid skilda tillfällen inom riksdagen

väckts motioner med yrkanden örn ändringar i folkpensioneringslagstiftningen

i olika hänseenden. Dessa motioner lia emellertid icke föranlett

till någon riksdagens åtgärd, varvid såsom grund för avslag mestadels

åberopats det av socialvårdskommittén bedrivna utredningsarbetet (se

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

härom andra lagutskottets utlåtanden 1938 nr 7, 30 och 31, 1939 nr 8 och

9, 1940 nr 8, 1941 nr 20 saint 1943 nr 2 och 55 ävensom sammansatt statsoch

andra lagutskotts utlåtande 1942 nr 2).

Socialvårdskommittén har i december 1942 avgivit ett betänkande, innefattande

afredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m.

(SOU 1942: 56). I betänkandet anföres bland annat (s. 36 o. f.):

Sedan utredningen om en förbättrad sjukförsäkring avslutats, ämnar kommittén

upptaga frågan om ett samordnande av sjukförsäkringen och folkpensioneringen.

Men även i andra avseenden bör folkpensioneringslagen bliva

föremål för översyn i syfte att densamma må kunna bättre tillgodose önskemålet

om ur försörjningssynpunkt bättre avvägda pensioner. Bland spörsmål,

som vid denna revision böra bli föremål för övervägande, är bl. a.

frågan om en bättre avvägning av pensionsbeloppen mellan ensamstående och

äkta makar. En annan fråga gäller särskilda tillägg till folkpensionärer, som

äro vanföra, sängliggande eller eljest hjälplösa. Även frågan om privilegiering

i vissa fall av arbetsinkomst bör omprövas. Frågan om införande i någon

form av hyresbidrag bör övervägas och i samband därmed spörsmålet om

ändrade grunder för kommunala pensionstillskott. Ortsgrupperingen bör även

upptagas till förnyat övervägande.

I ett svar å en interpellation angående frågan när förslag till obligatorisk

sjukförsäkring vore att förvänta yttrade statsrådet Möller i första kammaren

den 17 november 1943 bland annat följande:

Frågan om en revision av folkpensioneringen har icke kunnat upptagas av

socialvårdskommittén förrän utredningen om sjukförsäkringen slutförts. Kommittén

har nu med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga upptagit folkpensioneringen

till översyn och det är kommitténs avsikt att med största möjliga

skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. Det må dock erinras om att till

prövning måste upptagas spörsmål, som ingalunda äro lättlösta. Sålunda har

i riksdagsmotioner och i annan form framförts bl. a. frågan örn en uppdelning

av folkpensionen i invalidpension och ålderdomspension, upphävande

av dyrortsgrupperingen, införande av hyresbidrag, de nuvarande individuella

pensionernas ersättande med familjepension, ändrade grunder för

kommunala pensionstillskott m. fl. frågor.

I propositionen nr 173 till innevarande års riksdag med förslag till lag angående

förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen

den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering har föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bland annat yttrat:

Med hänsyn till föreliggande omständigheter synes riksdagens medverkan

böra påkallas för att möjliggöra förlängd giltighet av gällande indelning i

ortsgrupper jämlikt lagen örn folkpensionering.

Vid bestämmande av förlängningstiden bör beaktas, att socialvårdskommittén

för närvarande är sysselsatt med översyn av lagen örn folkpensionering.

Kommitténs arbete härmed bedrives med inriktning på att förslag i

ämnet skall föreligga i sådan tid att frågan må kunna underställas 1946 års

riksdag. Det synes mig knappast kunna ifrågakomma att verkställa ny indelning

vid en tidpunkt, då möjligheten av att nya principer för ortsgrupperingen

komma att inom den närmaste framtiden fastställas måste tagas med

i beräkningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

9

I de till behandling föreliggande motionerna ha framförts åtskilliga förslag

till ändringar i lagstiftningen rörande folkpensioneringen. Förslagen

beröra i stor utsträckning problem av betydelsefull art, som delvis äro av

svårlöst beskaffenhet.

De frågor som avhandlas i motionerna angå i huvudsak bestämmelserna

örn pensionsavgifter, pensionsåldern, tilläggspensionernas belopp, den avdragsfria

inkomsten och de privilegierade inkomstslagen.

Frågan om pensionsavgifternas storlek har berörts i motionerna I: 252 och

II: 403. Där har anförts, att en omprövning borde ske av frågan om en

väsentlig stegring av pensionsavgifterna, särskilt med hänsyn till den sänkning

av penningvärdet, som ägt rum efter tillkomsten av 1935 års lag. Motionärerna

göra dock gällande, att undantag från höjningen borde ske, när

fråga vore örn personer med lägre inkomst. Utskottet vill i denna del framhålla,

att utskottet föregående år till behandling förehaft en motion, I: 318,

i vilken yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning

angående sådan förändring av pensionsavgifterna, att den i folkpensioneringslagen

fastställda proportionen mellan de försäkrades prestationer och

dem tillerkända förmåner så långt möjligt återställdes. Utskottet yttrade i

sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 55, att detta spörsmål vore förtjänt

av beaktande. Det är enligt utskottets mening icke uteslutet, att en förbättring

av folkpensionerna måste medföra en höjning av pensionsavgifterna.

Härvid måste givetvis hänsyn tagas till att vederbörande inkomsttagare kan

ha andra avgifter till sin sociala försäkring, exempelvis sjukförsäkring och

arbetslöshetsförsäkring. Därest en höjning av pensionsavgifterna anses erforderlig,

torde skäl tala för ett övervägande av frågan, huruvida särskilda

omständigheter, exempelvis såsom motionärerna anfört en vidsträckt försörjningsskyldighet,

böra föranleda en lägre pensionsavgift än den normala utan

att pensionen sänkes.

Frågan örn vid vilken ålder rätt till pension bör inträda har behandlats i

några av motionerna. Sålunda har i motionen II: 30 hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i folkpensioneringslagen, att pensionsrätt

för hustru inträder samtidigt med att hennes man blir berättigad till tilläggspension,

dock icke innan hustrun fyllt sextio år. Motsvarande ändring yrkas

i förordningen örn invalidunderstöd. Även i motionen II: 47 har denna fråga

berörts. Detta spörsmål är ett led i den vid skilda tillfällen framförda frågan

örn införande av familjepension och bör bedömas med beaktande av de konsekvenser

en sådan reform skulle ha i olika hänseenden.

En annan fråga beträffande pensionsåldern har framdragits i motionerna

I: 252 och II: 403. Däri har ifrågasatts, huruvida icke personer, som vid

pensionsålderns inträde vore fullt arbetsföra, borde lia möjlighet att frivilligt

uppskjuta den tidpunkt, då grundpensionen började utgå, varigenom möjlighet

skulle beredas dem att senare erhålla förbättrad pension. Det kan anmärkas,

att den tanke som ligger till grund för motionärernas ståndpunkt

även återfinnes i den s. k. Beveridgeplanen. En undersökning angående

lämpligheten av ett sådant system som det ifrågasatta är enligt utskottets

mening önskvärd.

XJtslcotlet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Önskemål om en allmän höjning av tilläggspensionerna ha framförts i flertalet

av förevarande motioner.

Utskottet är av den uppfattningen, att en obligatorisk folkpensionering

rimligen bör syfta till att bereda åldringar och invalider med ingen eller obetydlig

inkomst försörjning utan att de behöva anlita annan social hjälpverksamhet

eller bliva beroende av anhörigas bistånd. Medlen till åldringarnas

och invalidernas försörjning måste tagas från den samlade nationalinkomsten

vare sig försörjningen sker genom folkpensioneringen eller på

annat sätt. Det är emellertid att märka, att varje icke alltför obetydlig höjning

av pensionsförmånerna medför högst betydande kostnader. Ett beslut

om sådan höjning måste föregås av en noggrann utredning rörande dess konsekvenser

i ekonomiskt hänseende.

Vid ett övervägande av frågan örn tilläggspensionernas storlek uppkomma

många specialspörsmål av stor betydelse. Sålunda bör därvid exempelvis

den i motionen II: 47 berörda frågan om de ensamstående pensionärernas

ställning noga beaktas. En fråga, som tilldrager sig särskilt intresse,

är det i flera av motionerna behandlade spörsmålet om dyrortsgrupperingens

fortsatta bestånd. Under alla förhållanden synes en omjustering av dyrortsgrupperingen

vara erforderlig. Därvid torde komma att prövas den i motionerna

I: 252 och II: 403 och i andra sammanhang framförda frågan örn

tilläggspensionernas storlek för de å landsbygden bosatta pensionärerna. I

motionen II: 313 har gjorts gällande, att tilläggspensionerna böra utgå med

ett visst för alla orter lika stort belopp jämte ett skäligt bostadsbidrag, som

bör stå i förhållande till bostadskostnaden å den ort där vederbörande pensionär

är bosatt. Förslag i sådan riktning ha tidigare framförts vid åtskilliga

tillfällen och äro enligt utskottets förmenande förtjänta av uppmärksamhet.

Med spörsmålet om tilläggspensionernas belopp sammanhänger nära frågan

om storleken av den avdragsfria inkomsten. Yrkanden, som gå ut på en höjning

av denna inkomst, ha framställts i motionerna 1:252, 11:47, 11:156

och II: 403. Såsom skäl för en sådan höjning kan anföras, att folkpensionärerna

därigenom skulle kunna stimuleras att åtaga sig arbete. I samband

med den höjning av den avdragsfria inkomsten som genomfördes år 1942

framhölls såsom skäl för att höjningen då icke gjordes mera omfattande än

som var fallet bland annat, att en då genomförd ändring härutinnan icke

borde föregripa en kommande mera omfattande revision av folkpensioneringen.

I motionen II: 156 hemställes örn utredning rörande sådan ändring i folkpensioneringslagen,

att den avdragsfria inkomstgränsen icke verkar återhållande

på arbetsgivarens och arbetstagarens strävanden att åstadkomma en

för arbetstagaren skälig ålderdomspensionering. Motionärerna torde närmast

avse, att en lagändring i motionens syfte bör avse de i 7 § meddelade reglerna

örn den privilegierade inkomsten. Förslag om sådan ändring lia tidigare

vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, senast år 1943.

Utskottet yttrade då i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2 i anledning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 29.

11

av väckt motion om höjning av den i 7 § angivna gränsen för den privilegierade

inkomsten, att det såsom tidigare vid flera tillfällen framhållits borde

fästas vikt vid att denna gräns sattes någorlunda högt, därest reglerna om

privilegierad inkomst skulle ha den åsyftade effekten att undanröja det

hinder som tidigare lagstiftning visat sig utgöra för pensionering av anställda

genom arbetsgivarnas försorg eller medverkan. Å andra sidan underströk utskottet

det jämväl i tidigare sammanhang gjorda påpekandet, att ett undantagande

av alltför stora inkomstbelopp kunde medföra stötande olikhet i behandlingen

av skilda inkomsttagare. Yrkandet i motionen vore enligt utskottets

mening behjärtansvärt och förtjänt av stort beaktande. Denna ståndpunkt

vidhåller utskottet alltjämt.

Ett annat spörsmål angående den privilegierade inkomsten har berörts i

motionen II: 47. Däri har nämligen ifrågasatts, huruvida icke ersättning från

sjukkassa i sin helhet bör betraktas såsom privilegierad inkomst och sålunda

ej medföra sänkning av tilläggspensionen. Utskottet finner, att vad motionärerna

anfört till stöd för denna sin ståndpunkt utgör skäl för att denna fråga

göres till föremål för närmare undersökning.

De ovan berörda motionerna ha avsett ändringar i folkpensioneringslagen

ävensom i ett fall den i nära samband med nämnda lag stående förordningen

om invalidunderstöd. I motionen II: 46 har framställts krav på en revision

av lagen om kommunala pensionstillskott. Motionärerna anse, att lagen bör

så ändras att, om folkpensionärer och med dem enligt lagen jämställda personer

äro i behov av kommunalt understöd, detta understöd skall utgå i form

av kommunalt pensionstillskott utan fattigvårdskaraktär. Utgivandet av kommunalt

pensionstillskott skulle sålunda i dessa fall i motsats till vad nu är

förhållandet bliva en skyldighet för kommunerna. Vidare ifrågasättes i motionen,

huruvida icke beslutanderätten i hithörande frågor bör överflyttas

från fattigvårdsmyndighet till pensionsnämnd. Utskottet anser, att en reformering

av folkpensioneringslagen i de avseenden utskottet ovan behandlat,

måste medföra, att jämväl lagen om kommunala pensionstillskott göres till

föremål för översyn.

Såsom framgår av det ovan anförda lia i motionerna framlagts många beaktansvärda

förslag till ändringar i folkpensioneringslagen och därmed sammanhängande

författningar. Samtliga dessa frågor äro liksom övriga spörsmål

som angå förevarande rättsområde föremål för socialvårdskommitténs

utredningsarbete. I ett i december 1942 avgivet betänkande, innefattande utredning

och förslag angående socialvårdens organisation m. m., har kommittén

såsom ett huvudsyfte vid reformeringen av folkpensioneringen framhållit

önskemålet örn ur försörjningssynpunkt bättre avvägda pensioner än dem som

nu utgå. Bland spörsmål, som vid revisionen borde bliva föremål för övervägande,

vore enligt vad kommittén vidare anfört frågan örn en bättre avvägning

av pensionsbeloppen mellan ensamstående och äkta makar. En annan

fråga gällde särskilda tillägg lill folkpensionärer, sorn vore vanföra, sängliggande

eller eljest hjälplösa. Även frågan örn privilegiering i vissa fall av

arbetsinkomst borde omprövas. Frågan örn införande i någon form av hyres
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

bidrag borde övervägas och i samband därmed spörsmålet örn ändrade grunder

för kommunala pensionstillskott. Ortsgrupperingen borde även upptagas

till förnyat övervägande. — I ett interpellationssvar i första kammaren den

17 november 1943 anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, att

socialvårdskommittén med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga upptagit

folkpensioneringen till översyn och att det vore kommitténs avsikt att med

största möjliga skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. Statsrådet erinrade

emellertid, att till prövning måste upptagas vissa spörsmål som ingalunda

vore lättlösta. Sålunda hade, fortsatte statsrådet, i riksdagsmotioner och i

annan form framförts bland annat frågan om en uppdelning av folkpensionen

i invalidpension och ålderdomspension, upphävande av dyrortsgrupperingen,

införande av hyresbidrag, de nuvarande individuella pensionernas

ersättande med familjepension, ändrade grunder för kommunala pensionstillskott

m. fl. frågor.

I proposition nr 173 till innevarande års riksdag med förslag till lag angående

förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt folkpensioneringslagen

har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anfört,

att socialvårdskommittén för närvarande vöre sysselsatt med översyn av

folkpensioneringslagen samt att kommitténs arbete bedreves med inriktning

på att förslag i ämnet skulle föreligga i sådan tid, att frågan kunde underställas

1946 års riksdag.

Då sålunda samtliga de i motionerna behandlade frågorna torde vara föremål

för socialvårdskommitténs utredningsarbete, finner utskottet icke skäl

föreslå riksdagen att antaga lagändring eller göra någon framställning till

Kungl. Maj:t i anledning av motionerna. Utskottet vill emellertid understryka

vikten av att det fortsatta utredningsarbetet bedrives med all skyndsamhet

och att Kungl. Majit så snart ske kan förelägger riksdagen de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen II: 74 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

B. att motionerna I: 252, II: 30, II: 46, II: 47, II: 156,

II: 313 och II: 403 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

13

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Olof Carlsson*, Mannerskantz,

Roos, Carl Eric Ericsson, Hallagård och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Pettersson i Hällbacken*, fru Nordgren,

herrar Cruse, Wallén, Larsson i Östersund*, Hagård och Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:178 Riksdagens skrivelse nr 177—178 a1 i texten