Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfälligt förbud mot avstyckning, varigenom åker och äng skiljas från jordbruksfastighets skogsmark. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 22 i första kammaren av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl. och nr 43 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.
1944-04-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfälligt förbud mot avstyckning, varigenom åker och äng skiljas från jordbruksfastighets skogsmark. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 22 i första kammaren av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl. och nr 43 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1944 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfälligt förbud mot
avstyckning, varigenom åker och äng skiljas från jordbruksfastighets
skogsmark.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 22 i första kammaren av
herr Andersson, Gustav Emil, m. fl. och nr 43 i andra kammaren av herr
Pettersson i Norregård m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att förslag måtte föreläggas
innevarande års riksdag om tillfälligt förbud mot sådan avstyckning, som
möjliggör att åker och äng skiljas från jordbruksfastighet tillhörande skogsmark.
Som skäl för denna hemställan ha motionärerna anfört:
Det är en allmänt erkänd sak att reglerna i vår nu gällande jorddelningslagstiftning
i vissa avseenden icke äro lyckligt utformade. De ligga också
under utredning och överarbelning genom en särskild kungl, kommitté, 1939
års fastighetsbildningssakkunniga.
Genom krisen inträdda förhållanden ha medfört en viss oro på fastighetsmarknaden
i det att förmögna samhällsbor m. fl. med olika motiv söka
förvärva skogsfastigheter. I många fall söka dessa sälja jordbruksdelen från
hemmanen för att endast behålla skogsskiftena. Nu gällande lags bestämmelser
kringgås genom att åkerjorden säljes till grannar för att »förstärka»
deras fastigheter, vilket förklaras vara »till gagn för jordbruksnäringen i
orten», varigenom villkoret för avstyckning från jordbruksfastighet enligt
19 kap 3 § i lag om delning av jord å landet av den 18 juni 1926 anses
uppfyllt.
Resultatet av dessa avstyckningar blir i många fall att väl livsdugliga hemman,
som ge full bärgning åt innehavaren, nedläggas och fristående skogsskiften
lämpade för jobberi uppstå.
Givetvis har detta förfaringssätt observerats av fastighetsbildningssakkunniga,
och det torde ej vara förmätet uttala den förhoppningen, att denna
avstyckningstyp skall förhindras. Medan kommittén fullgör sitt svåra och
tidskrävande utredningsarbete hinner emellertid en mängd olyckliga avstyckningsförrättningar,
vilka med gällande lag icke kunna förhindras, att
genomföras. Det synes önskvärt, att någon utväg funnes att i avvaktan på
ny lags ikraftträdande förhindra dylika avstyckningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 34.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
Den effektivaste vägen härvid torde vara ett tillfälligt förbud att verkställa
avstyckning, varigenom åkerjord skiljes från tillhörande skogsmarker
i avsikt att skapa rena skogsskiften. Skall åkerjorden fördelas på grannskiften,
skall även skogsmarken, lämpligt fördelad, följa med.
På begäran av utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
har yttrande över motionerna avgivits av fastighetsbildningssakkunniga.
Yttrandet finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.
Gällande bestämmelser om de jordpolitiska villkoren för avstyckning av
jord å landet innehållas i 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet. Enligt detta lagrum gäller som allmän regel, att ägovidd,
som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt
vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden
lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt
användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den
skall sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Avstyckning får ej ske sålunda, att stamfastigheten
ej lämpligen kan bestå såsom särskild fastighet eller, där den skall
ingå i sammanläggning, bilda en fastighet gemensamt med den fastighet eller
fastighetsdel, med vilken den skall sammanläggas. I fråga örn avstyckning
från jordbruksfastighet gäller särskilt, att avstyckning ej får äga rum med
mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen
eller, där sammanläggning skall äga runi, genom avstyckningen
och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för
den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen
i orten. — Rörande ägoslag, som skall ingå i fastighet avsedd till jordbruk,
stadgas bl. a., att sådan fastighet skall innehålla lämpligt belägen skog för
tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång till sådan finnes.
Skall sammanläggning äga rum i samband med avstyckningen, får vid uppskattningen
av behovet av bl. a. husbehovsskog medräknas tillgång av sådan
å annan fastighet eller fastighetsdel, som skall ingå i sammanläggningen.
Beträffande tilldelning av skogsmark vid avstyckning från jordbruksfastighet
gälla härutöver ytterligare regler. Sålunda får i ort med riklig skogstillgång,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt
dessa äro grundade på förutsättningar av varaktig natur, för drivande av
självständigt jordbuk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser
finnes skog utöver husbehovet, avstyckning ske endast så, att en var i
förrättningen ingående jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller sådan
skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket. Avvikelse från
detta stadgande får dock göras beträffande viss fastighet, såframt det är
uppenbart, att den kan bestå såsom självständig fastighet utan tillgång av
skog utöver husbehovet, samt jordbrukets fördel av stödskog icke därige
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
3
nom minskas. I ort med ringa skogstillgång får avstyckning verkställas så,
att skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
såframt det för skogens bestånd prövas angeläget. I ort, där det
med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade
på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande av självständigt
jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet hör skogsmark,
får ägolott avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning härav. — Från
de här ovan återgivna speciella reglerna beträffande avstyckning från jordbruksfastighet
äro stadgade vissa undantag. Dessa regler utgöra sålunda
icke hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av uppkommet
behov av lägenheter för småbruk åt innehavare, som beräknas erhålla sin
huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk, eller av bostadslägenheter
eller för beredande av plats för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.
19 kap. 3 § jorddelningslagen erhöll sin nuvarande lydelse genom lagändring
1937. Rörande förarbetena till denna hänvisas till sociala jordutredningens
betänkande med förslag till revision av lagstiftningen angående
avstyckning m. m. (SOU 1936:26), Kungl. Maj:ts proposition 1937: 232
samt andra lagutskottets utlåtande 1937: 32.
Ur förarbetena (propositionen s. 34) må här anmärkas, att syftet med
bestämmelsen om tilldelning av stödskog i vissa fall vore att förhindra att
den stödskog, som funnes kvar för jordbruket, avskildes därifrån. Det
''skulle således icke vara tillåtet att genom avstyckning uppdela en jordbruksfastighet
med stödskog så, att huvuddelen av skogsmarken utlades i en eller
flera styckningslotter för sig, medan allenast husbehovsskog bibehölles vid
inägorna. Regelmässigt borde varje i förrättningen ingående ägolott, avsedd
till jordbruk, i mån av tillgång erhålla åtminstone så stor myckenhet
stödskog som i orten ansåges erforderlig. Emellertid torde detta icke böra
utgöra absolut hinder för att i fall då den till en fastighet hörande inägojorden
vore tillräcklig för att kunna styckas till särskilda självständiga
jordbruk — något som i de åsyftade trakterna torde vara ganska sällsynt
— därifrån avskilja en jordbruksfastighet med endast husbehovsskog, såframt
säkra utkomstmöjligheter förelåge antingen genom jordbruksdriften
enbart eller med stöd av någon binäring. Ett villkor härför syntes dock
böra vara, att en för det odelade jordbruket tillräcklig myckenhet stödskog
behölles vid återstoden av inägojorden eller, med andra ord, att jordbrukets
fördel av stödskog icke minskades genom åtgärden. Huvudvikten borde
alltså läggas därpå att den fördel ett bestående jordbruk hade av stödskog
icke finge minskas genom jorddelning. — Vid bedömandet av stödskogsbehovet
skulle (propositionen s. 36) hänsyn tagas till möjligheten att genom
delning av förefintlig brukningsdel bilda nya självständiga jordbruk även
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
sorn, beträffande odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område bilda
självständigt jordbruk eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel.
I motionerna nämnes såsom ett aktuellt skäl för ett avstyckningsförbud,
att förmögna samhällsbor m. fl. med olika motiv söka förvärva skogsfastigheter.
Denna företeelse har tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
Vid 1937 års riksdag framställdes sålunda särskilda interpellationer
rörande spörsmålen om enskilda skogsspekulanters förvärv av jord samt örn
provisorisk lagstiftning med förbud mot sådana förvärv. I skrivelse den
19 augusti 1937 framlade därefter centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund ett förslag till lagstiftning till förhindrande av spekulation med
skogsfastigheter. Sedan ytterligare utredning förebragts blev frågan örn åtgärder
till motverkande av spekulation med skogsegendom genom proposition
(nr 262) förelagd 1938 års riksdag. Det av Kungl. Majit sålunda framlagda
förslaget innebar, att genom tillägg till skogsvårdslagen begränsning
skulle införas i fråga om vissa nytillträdande fastighetsägares rätt att avverka
äldre skog. Jordbruksutskottet, som behandlade propositionen (utlåtande
nr 88), tillstyrkte Kungl. Majits förslag, ehuru utskottet förklarade
sig anse, att full effektivitet i fråga örn förebyggande av spekulationen med
jordbruksegendomar icke kunde vinnas genom den föreslagna lagstiftningen.
Väckta motioner om längre gående åtgärder avstyrktes. Sedan propositionen
bifallits av riksdagen utfärdades den 17 juni 1938 en lag om
ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen, varigenom till sagda paragraf fogades
ett nytt moment. Enligt det nya lagrummet gäller numera i fråga om
fastighet som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke
med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap att efter lag kan
följa rätt till arv efter denne, att intill dess fem år förflutit från det lagfart
sökts, avverkning av äldre skog icke må utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
ske i andra fall än för husbehov eller då den föranlåtes av skogens beskaffenhet
eller eljest en god skogsvårds fordringar.
Genom beslut den 8 november 1940 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att verkställa utredning
bland annat rörande frågan om åtgärder till motverkande av överdriven
skuldsättning inom jordbruket, i vilket syfte särskilt skulle beaktas förekommande
osund spekidation i jordbruksfastigheter och dess inverkan på
skuldsättningen. De i anledning av detta bemyndigande tillkallade utredningsmännen
avgåvo den 7 augusti 1941 betänkande med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (SOU 19411 24).
Enligt detta förslag skulle den, som ville köpa jordbruksfastighet, söka tillstånd
till förvärvet. Vid tillståndsprövningen skulle hänsyn tagas till om
sökanden tillhörde den jordbruksidkande befolkningen eller icke, om för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 34.
5
värvet skett i spekulationssyfte m. m. Befanns syftet med förvärvet vara
sådant, att förvärvet enligt angivna regler ej borde tillåtas, skulle ansökningen
avslås.
Detta förslag har ej föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Beträffande skälen
härtill upplyste chefen för jordbruksdepartementet i anledning av framställda
frågor vid debatt i första kammaren den 3 juni 1942, att förslaget
avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och korporationer. I yttrandena
hade såsom skäl för avstyrkandet framförts, bland annat, att något behov
av den föreslagna lagstiftningen icke förefunnes enligt vad den av utredningen
verkställda undersökningen gåve vid handen samt att de fördelar,
som skulle kunna vinnas genom en sådan lagstiftning, icke uppvägdes av
de nackdelar som densamma medförde. Vidare skulle förslagets genomförande
innebära en skrålagstiftning, som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter
endast åt bondeklassen, ehuru personer utanför denna klass
mången gång visat sig väl skickade att på ett rationellt sätt driva jordbruk.
I flera yttranden hade gjorts gällande, att en smidigare väg att nå fram till
det åsyftade resultatet vore en skärpt vanhävds-, jorddelnings- eller skogslagstiftning.
Även i de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, hade
ett flertal erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför
allt hade man därvid rest invändning mot att samtliga fastighetsförvärv
skulle vara underkastade prövning samt yrkat, att den jordbruksidkande
befolkningen skulle vara befriad från en dylik prövning. — Utan att taga
ståndpunkt till hållbarheten i de mot förslaget anförda argumenten ville
departementschefen framhålla, att vissa av invändningarna dock vore av
den art, att ytterligare överväganden vore erforderliga före ett slutligt ställningstagande
till huvudsyftet med utredningens förslag. Departementschefen
ansåge särskilt sådana fastighetsaffärer skadliga, som innebure att köpare
förvärvade blandade skogs- och jordbruksfastigheter i syfte att själva driva
skogsbruket medan inägojorden utarrenderades åt en jordbrukare, som
under sådana förhållanden — utan stöd av skogsbruket — kunde få svårt
att finna sin utkomst.
Utskottet återkommer till förevarande förslag i samband med behandlingen
av väckta motioner örn lagstiftning till förhindrande av att jord- och skogsbruk
övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer.
Enligt gällande bestämmelser om tilldelning av skog vid avstyckning från
jordbruksfastighet kan skog, som i förhållande till styckningsfastigheten
är att betrakta som överloppsskog, skiljas från jordbruket, även örn det i
orten finnes andra jordbruksfastigheter som äro i stort behov av skog. De
nya avstyckningsregler, varom fastighetsbildningssakkunniga ämna framlägga
förslag, syfta enligt uppgift i de sakkunnigas yttrande över förevarande
motioner framför allt till att effektivare än för närvarande skydda jord
-
Utskottei.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 3A.
bruket genom restriktiva villkor för avstyckning. Särskilt är meningen att
ge uttryck åt tanken, att man vid prövningen huruvida skog må skiljas
från jordbruket skall taga hänsyn icke blott till de av styckningen närmast
berörda jordbruksfastigheternas skogsbehov utan även till intresset att i
orter, där jordbruket i allmänhet för att bli bärkraftigt behöver stöd i skogsbruk,
all befintlig skog, som härför erfordras och är för ändamålet tjänligt
belägen, bibehålies vid jordbruksjorden.
Örn nu under tiden till dess de sakkunnigas förslag blivit framlagt och
slutligen bedömt klyvning av blandade jordbruks- och skogsfastigheter äger
rum eller kan antagas komma att äga rum på ett sätt och i en utsträckning,
som skulle utgöra märklig fara för förverkligandet av syftet med förslaget,
torde starka skäl kunna anföras för ett tillfälligt förbud mot avstyckning
i den riktning motionärerna föreslagit. Då utskottet förutsätter, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen på området, anser
utskottet det emellertid ej erforderligt, att riksdagen gör någon framställning
i frågan.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 april 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets slutliga behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Olof Carlsson, Mannerskantz, Roos,
Hage, Sten och Hallagård*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Pettersson
i Hällbacken, Cruse*, Holm, fru Johansson, herrar Håstad och Hedlund i
Rådom.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka inom utskottet yrkat bifall
till förevarande motioner.
Andra lagutskottets utlåtande nr 3b; bilaga.
7
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har på hemställan av lagutskottet anbefallt fastighetsbildningssakkunniga
att till utskottet inkomma med yttrande över två vid
innevarande års riksdag väckta likalydande motioner, nr 22 i första och
nr 43 i andra kammaren, örn tillfälligt förbud mot avstyckning, varigenom
åker och äng skiljas från jordbruksfastighets skogsmark.
Med anledning härav få de sakkunniga anföra följande:
Den pågående revisionen av fastighetsbildningsväsendet på landet avser
i första hand att öka möjligheterna att hindra olämplig jorddelning men
samtidigt främja lämpliga delningar och sammanläggningar. Därvid skall
enligt direktiven för utredningen hänsyn tagas särskilt till jordbruket men
även till skogsbruket och i allmänhet till näringslivets behov. Revisionen
igångsattes väl främst nied tanke på en reform av omskiftet, men under
utredningsarbetet ha de sakkunniga funnit att det är villkoren för avstyckning
som, oaktat dessa reviderats så sent som 1937, behöva först överses.
Vilka ändringar skiftesväsendet än kan komma att undergå, måste dock
enligt sakens natur den jorddelningstyp, som avstyckningen representerar,
bli den liksom för närvarande ojämförligt mest anlitade. I kombination
med sammanläggning fyller avstyckningen ju även en uppgift motsvarande
omskiftets såtillvida, att ändringen i fastighetsindelningen icke inskränker
sig till att nya gränser tillkomma inom förutvarande enheter. I vissa fall
har man för övrigt börjat använda avstyckning även som en ersättning
för skifte av förut odelad jord. Det ligger med hänsyn till det nu sagda
ingen överdrift i att beteckna avstyckningen som det viktigaste jorddelningsinstitutet,
och varje brist i dess utformning blir lätteligen av stor
praktisk betydelse.
Förslag till nytt innehåll av 19 kap. jorddelningslagen och till ny lag
örn sammanläggning av fastigheter å landet avse de sakkunniga att framlägga
denna vår. De nya avstyckningsreglerna syfta framför allt till att
effektivare än för närvarande skydda jordbruket genom restriktiva villkor
för avstyckning. Särskilt är meningen att ge uttryck åt tanken att man
vid prövningen huruvida skog må skiljas från jordbruket skall taga hänsyn
icke blott till de av styckningen närmast berörda jordbruksfastigheternas
skogsbehov utan även till intresset att i orter, där jordbruket i allmänhet
för att bli bärkraftigt behöver stöd i skogsbruk, all befintlig skog, som
härför erfordras och är för ändamålet tjänligt belägen, måtte bibehållas
vid jordbruksjorden, ett krav som med hänsyn till rådande förhållanden
kan förutses att komma all innebära alt inom stora delar av landet skog
icke vidare eller endast undantagsvis må skiljas från jordbruket. De sakkunniga
anse att ett dylikt tillgodoseende av modernäringen är av sådan
vikt för folkförsörjningen att motstående intressen regelmässigt måste
komma i efterhand och alt emellertid, örn också utövare av jordbruk eller
skogsbruk kunna lia privata önskemål, som strida mot en dylik jordpolitik,
utvecklingen av landets skogsbruksnäring icke behöver hämmas därav.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 34; bilaga.
Motionärernas mening, att skarpare restriktioner beträffande rätten att
genom avstyckning skilja skog från jordbruksjord erfordras och böra med
det snaraste införas, delas sålunda av de sakkunniga. Men tydligt är att
lösningen av problemet icke i en blivande lagstiftning, avsedd även för
normala tider, kan ske genom ett absolut förbud av sådan innebörd som
i motionerna anges. Man måste räkna med att till jordbruket för närvarande
hörande skog icke alltid i hela sin utsträckning måste bibehållas
därvid, vare sig nu detta beror på de betingelser, under vilka jordbruket
bedrives, eller på skogens mängd eller belägenhet. Allt utrymme för
begreppet överloppsskog torde icke kunna anses ha försvunnit. Och vidare
måste tagas i beräkning att viss ändring av fastighetsindelningen, även
örn åtgärden är oförmånlig för jordbruket i så måtto att den frånhänder
detsamma skog, som helst borde bibehållas därvid, dock kan ur annan
synpunkt vara så fördelaktig för jordbruksintresset att den kan anses icke
blott försvarlig utan även positivt nyttig. Därvid komma särskilt i betraktande
sådana fall, då upplösningen av sambandet mellan skog och inägor
är förenad med sammanläggning av ofullständiga jordbruk till verkligt
bärkraftiga sådana.
Om alltså en dylik ändring i fastighetsindelningen icke bör helt förbjudas,
måste emellertid beaktas att sammanläggning av för små brukningsdelars
inägojord ingalunda alltid innebär sådan fördel för jordbruket
att den överväger skadan av förlusten av skog, och detta ej ens om de nytillskapade
jordbruksfastigheterna få sitt eget skogsbehov till fullo tillgodosett.
Något effektivt skydd mot att åtgärden företas, även där den sålunda
borde anses övervägande skadlig, kan dock lagen knappast anses bereda,
om man, såsom ju bör ske, tolkar de något dunkla uttrycken i lagtexten
i överensstämmelse med det sätt, på vilket bestämmelserna motiverades
under förarbetena. (Jämför t. ex. beträffande uttrycket »gagn för jordbruksnäringen
i orten» uttalanden av jordstyckningskommissionen i dess
betänkande 1920 sid. 292.) Att närmare ingå på dessa tolkningsspörsmål,
som äro av tämligen invecklad beskaffenhet, torde här icke erfordras,
utan det må vara tillräckligt att vitsorda att lagreglerna, sådana de blivit
utformade och motiverade och sådana de i enlighet därmed tillämpas, icke
äro fullt effektiva till förekommande av dylik skadlig avstyckning.
De sakkunniga, som med uppmärksamhet följt utvecklingen av fastighetsförhållandena
inom olika bygder, anse sig även kunna vitsorda, att på
grund av kristiden tendenserna att söka placera kapital i jord avsevärt
ökats, därvid särskilt skogsmark synes vara begärlig. Och enär dylik mark,
som redan skilts från jordbruket, mera sällan hålles till salu, blir det helt
naturligt jordbrukarnas skog som främst kommer i fråga som spekulationsobjekt.
över förvärv från bolags sida kan hållas tämligen effektiv kontroll
genom den särskilda bolagsförbudslagen, men de s. k. enskilda skogsköparnas
verksamhet underkastas ju icke motsvarande uppsikt. Den fara,
som genom denna verksamhet hotar jordbruket, blir särskilt betänklig
under tider av sådan isolering, som den vari vårt . folk för närvarande
tvingas leva.
örn en så radikal lagstiftning, som med motionerna avses, icke eljest
skulle kunnat förordas ens som ett provisorium, så synes därför som skäl
för förslaget emellertid kunna, på sätt ock i motionerna skett, åberopas
de av krisen föranledda utomordentliga förhållandena. De sakkunniga anse
Andra lagutskottets utlåtande nr 3i; bilaga.
9
sålunda att här är fråga om en kristidslagstiltning mera än om åtgärder
i avbidan på en blivande reform av jorddelningslagens regler om avstyckning.
Hur långt en sådan reform kan sträcka sig och när den kan tänkas
bli genomförd synes därför icke böra tillmätas avgörande betydelse i ärendet,
liksom det ej heller kan anses utelutet att den provisoriska lagen bar
en uppgift att fylla även efter det nya, för normala förhållanden lämpade
regler blivit lagfästade.
Emellertid skulle ett tillfälligt av kristidsförhållandena föranlett avstyckningsförbud
vara av värde även ur den synpunkten att därigenom övergången
till ny lag med skärpta restriktioner skulle förmedlas. Det är ju
ganska naturligt att, så snart förslag örn lagstiftning i dylik riktning framlagts,
den alltjämt enligt gällande lag tillåtna jorddelningsverksambet, som
enligt förslaget skulle förhindras, visar tendens att kraftigt öka, och erfarenheten
från tidigare genomförda skärpningar av villkoren för jorddelning
bestyrker också att sålunda själva offentliggörandet av lagförslagen
stimulerar till utnyttjande av befintliga luckor i lagen. Ett av kristidsförhållandena
föranlett tillfälligt förbud av nu ifrågasatt slag bör kunna
genomföras snabbare än den vidlyftigare och för stadigvarande giltighet
avsedda reformen av jorddelningslagens avstyckningsvillkor och skall, örn
denna reform kan äga rum medan förbudet är gällande, i ett viktigt hänseende
förhindra alt tiden mellan förslagets framläggande och reformens
verkställande utnyttjas av enskilda på nyss angivet sätt.
På nu anförda grunder anse de sakkunniga att motionerna kunna tillstyrkas
med hänsyn till rådande kristidsförhållanden och att det ifrågasatta
tillfälliga förbudet mot viss avstyckning icke skulle innefatta något föregripande
av revisionen av jorddelningslagstiftningen utan därmed äga huvudsakligen
det samband att förbudet kan förekomma vissa med denna
lagstiftnings genomförande eljest förenade olägenheter.
Förbudet lärer dock icke böra göras alldeles ovillkorligt. Allt vad som
kan hänföras under begreppet skogsmark bör ej hemfalla under förbudet,
utan därifrån torde få undantagas avstyckning av smärre skogbärande
områden, som äro avsedda för annat ändamål än skogsbruk, såsom för
bostadstomter, grustag, upplagsplatser och dylikt. (Jämför 3 § i 1925 års
bolagsförbudslag och 4 § i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten
alt förvärva fast egendom etc.). Undantag med hänsyn till överlåtarens
eller förvärvarens person synes däremot icke böra göras, utan förbudet
torde böra gälla, även örn endera av kontrahenterna är t. ex. kronan, kommun
eller annan institution. Det skulle sålunda även avse bolagsförvärv
och härigenom komma att gälla vid sidan av bolagsförbudslagen samt följaktligen
inverka på frågan, huruvida tillstånd till själva förvärvet skall
meddelas enligt denna lag. Motsvarande gäller nyssberörda lag av år 1916.
Emellertid förutsätta de sakkunniga att även enligt den tillfälliga lagen
skulle beredas möjlighet att erhålla dispens från förbudet och att denna
lag sålunda skulle kunna sägas åsyfta, förutom någon skärpning av den
kontroll, som för närvarande utövas å bolags och vissa andras jordförvärv,
en utvidgning av kontrollen till all avse dylika förvärv i allmänhet, där de
lia nu ifrågavarande innebörd för jordbruket. Dispensmöjlighet är ju
dock något belt annai jin en i lagen noggrant genomförd uppdelning av
fallen i tillåtna och otillåtna avstyckningar. En sådan av lagstiftaren gjord
uppdelning måste, liven örn viss frihet alt handla efter omständigheterna i
linning lill riksdagens protokoll l!)''i''i. !) saini. 2 anil. Nr ,‘S''i. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 34; bilaga.
det särskilda fallet medges de tillämpande myndigheterna, dock betydligt
binda prövningen och göra denna till en rättstillämpning, en tolkning av
vad som enligt lag är vederbörandes rätt. Dispens från ett allmänt förbud
bör däremot meddelas, blott där sökanden förebragt utredning, som tillfyllest
visar att den begärda avstyckningen icke skulle lända jordbruket till
skada, och måhända endast örn därtill kan åberopas särskilda skäl för åtgärden.
Metoden med dispensabelt förbud låter utgången bero på administrativt
gottfinnande samt är därför och med hänsyn till fastighetsindelningens
betydelse för civila rättigheter icke lämplig för normala förhållanden
men synes försvarlig beträffande en tillfällig kristidslagstiftning av
förevarande slag.
Av flera olika skäl synes befogenheten att meddela dispens böra förbehållas
Kungl. Majit. Endast härigenom lärer lagstiftaren kunna undvika
att mera detaljerat ange regler för prövningen och därmed glida över till
systemet med lagstadgade villkor för avstyckning. Intresset av effektivitet
och enhetlig tillämpning bör också befordras genom att ej ens i första instans
prövningen ankommer på lokala myndigheter. Sambandet med
ärenden rörande dispens från förvärvsförbud bör ock beaktas. Kungl.
Majit torde i regel komma att, liksom i dylika ärenden, höra lantmäteristyrelsen
i nu ifrågavarande fall. Särskilt må framhållas hurusom en befogenhet
för länsstyrelse att avgöra fråga örn dispens från avstyckningsförbud
skulle vara olämplig ur den synpunkten att lagstiftningen härigenom
skulle komma att te sig såsom avsåge den egentligen att från överlantmätare
och ägodelningsrätt överflytta den prövning, som för närvarande
utövas av dem.
Med möjlighet att av Kungl. Majit erhålla dispens uppstår fråga, huru
detta institut skall förhålla sig till själva avstvckningsförfarandet. Klart
synes vara att prövningen, huruvida de enligt jorddelningslagen gällande
avstyckningsvillkoren äro uppfyllda, icke i anledning av ansökan om dispens
bör överflyttas från de ordinarie myndigheterna och att således själva
det beslut, varigenom avstyckningen sker, fastställelsen å förrättningen,
skall meddelas i vanlig ordning. Men det kan ifrågasättas, huruvida icke
jorddelningsförfarandet dock bör till större eller mindre del föregå dispensärendets
avgörande.
Det är tydligen önskligt att man i detta ärende har tillgång till sådan
utredning, som presteras genom förrättningen, och det kunde måhända
tyckas att även fastställelsemyndigheten borde sagt sitt ord örn de allmänna
villkoren, innan dispensfrågan prövades, så att Kungl. Majit icke i onödan
bleve besvärad med ansökningar och ej den situation kunde uppkomma
att avstyckning, i fall då Kungl. Majit meddelat dispens, vägrades av de
ordinarie myndigheterna.
Men oavsett att metoden med villkorliga fastställelsebeslut av flera skäl
såvitt möjligt bör undvikas, så synes det kunna innebära ett alltför stort
slöseri med tid, arbete och kostnader, om man skulle behöva utföra hela
avstyckningsförfarandet, så när som på själva det slutliga beslutet, innan
besked i dispensfrågan erhållits. Särskilt i fall då besvär anförts eller då
avstyckningen är förenad med sammanläggning, men även i övriga fall,
vore ett dylikt system opraktiskt.
En medelväg mellan berörda motstående intressen torde få sökas, t. ex.
så att man, sedan förrättning inletts och utredningsmaterial därigenom
Andra lagutskottets utlåtande nr 34; bilaga.
11
erhållits, till Kungl. Maj:t hänskjuter sökandens begäran om dispens eller
hänvisar honom att inom förelagd tid söka sådan och emellertid låter förrättningen
vila. Om sålunda dispensärendet icke skall avse de vanliga
avstyckningsvillkoren, blir naturligtvis att iakttaga att beslut, varigenom
dispens meddelats, icke må i någon mån binda sedermera skeende prövning,
huruvida dessa villkor äro uppfyllda.
I detta ärende ha samtliga de sakkunniga deltagit.
Stockholm den 11 mars 1944.
På de sakkunnigas vägnar:
HARALD MALMBERG.
G. Quensel.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.