Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 13 § lagen om föreningsoch förhandlingsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av herr Håstad.

1944-05-11 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 13 § lagen om föreningsoch förhandlingsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av herr Håstad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 7 fm.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring

av 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första kammaren

av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av herr Håstad.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådant förtydligande av stadgandet

i 13 § lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt

att frågor örn avskedande, även om de äro av beskaffenhet att höra

under domstol, må på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionerna.

över motionerna ha efter remiss inkommit yttranden till utskottet från

arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och De anställdas centralorganisation.

Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Enligt 3 kap. (8—19 §§) lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt skall förhandlingsrätten utövas på visst i kapitlet närmare

angivet sätt, såframt huvudorganisation av arbetstagare genom anmälan

i särskild form hos socialstyrelsen påkallat kapitlets tillämpning. Sådan

anmälan skall innefatta förklaring, att organisationen underkastar sig i

16 § angiven fredsförpliktelse (8 §). Å huvudorganisation, som gjort dylik

anmälan, jämte till sådan organisation anslutna underföreningar skola

bestämmelserna i 3 kap. äga tillämpning från och med ingången av fjärde

kalendermånaden efter den, då anmälan gjordes, och intill dess ett år

förflutit efter det huvudorganisationen hos socialstyrelsen förklarat sig

återtaga sin anmälan. Förklaring om återtagande får dock icke ske förrän

två år efter anmälan. Om bestämmelserna i kapitlet äro tillämpliga å

förening av arbetstagare och dessas arbetsgivare erhållit kännedom därom,

skola samma bestämmelser gälla för arbetsgivarparten i förhållande till

föreningen och dess medlemmar (9 §). Därest i viss förhandlingsfråga

Bihang till riksdagens protokoll IDIA. 9 sami. 2 raul. Nr 36.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

enighet icke kunnat uppnås vid förhandling mellan parterna själva, skall

socialstyrelsen på begäran från någondera sidan utse opartisk ordförande

att leda förhandlingen. Under vissa angivna förutsättningar må socialstyrelsen

dock vägra att utse ordförande (10 §). Det åligger parterna att

sammankomma på kallelse av opartisk ordförande. Part, som visar sig

ha instämt förhandlingsfrågan till domstol, är dock fritagen från skyldighet

att deltaga i förhandlingen. På ordförandens anmaning skall vardera

parten med angivande av skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans

lösning (12 §). Om parternas vid förhandlingen avgivna förslag

icke kunna sammanjämkas, må ordföranden uppmana parterna att lämna

en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän avgöra förhandlingsfrågan

med utfästelse från parternas sida, att de skola ställa sig avgörandet

till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning icke efterkommes

av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan

vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten

hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd för avgivande

av förslag till förhandlingsfrågans lösning (13 §). Vid avgivandet av förslaget

skall nämnden tillika förelägga parterna att senast å viss dag avgiva

svar på förslaget. Vägrar någondera parten att antaga nämndens förslag,

äge nämnden på begäran av part avgöra, huruvida förslaget må offentliggöras.

Nämnden må dock icke utan särskilda skäl förvägra part, som

godkänt förslaget, att offentliggöra detsamma (14 §). Under tid och förutsättningar,

som angivas i 9 §, må stridsåtgärd icke vidtagas från någondera

sidan. Denna fredsförpliktelse skall, såvitt viss förhandlingsfråga

rörer, upphöra att gälla om skiljenämndens förslag till frågans lösning

icke blivit antaget av båda parterna inom den av skiljenämnden för besvarande

av förslaget fastställda tiden samt endera parten inom en månad

därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen, att han ämnar

anlita stridsåtgärd (16 §).

Den s. k. kommittén angående privatanställda framlade den 20 november

1935 betänkande med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt

(SOU 1935: 59). I fjärde kapitlet i förslaget upptogos bestämmelser, som

i princip överensstämde med dem, som nu återfinnas i lagens tredje kapitel.

Det må anmärkas, att i förslaget icke fanns något stadgande, att part, som

instämt förhandlingsfråga till domstol, var fritagen från skyldighet att

deltaga i förhandlingen. Någon möjlighet att hänskjuta förhandlingsfråga

till skiljenämnd fanns icke enligt förslaget. Det stadgades i stället i 14 §,

att, örn parternas inför den opartiske ordföranden avgivna förslag icke

kunde sammanjämkas och ordförandens uppmaning till parterna att låta

honom själv eller andra personer med bindande verkan avgöra frågan

icke efterkoms, ordföranden, därest han icke funne frågan vara av be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

3

skaffenhet att höra under arbetsdomstolen, på begäran av endera parten

skulle avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. Bestämmelserna örn

förslagets rättsverkningar vöre i stort sett desamma som de i lagen upptagna.

I sin allmänna motivering anförde kommittén bl. a. följande:

Enligt kommitténs förslag skola alla slags frågor, som kunna uppkomma

mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande arbetsförhållandet, också

kunna bliva föremål för förhandling enligt lagen. En viss betydelse äger

emellertid den hävdvunna distinktionen mellan å ena sidan rättstvister,

d. v. s. frågor örn tolkning och tillämpning av gällande avtal, samt å andra

sidan intressetvister, d. v. s. frågor om reglerandet av sådana förhållanden,

beträffande vilka intet avtal finnes. Då förhandling mellan två parter

kan vara av behovet påkallad utan att någon egentlig tvist dem emellan

föreligger, har kommittén i sitt förslag konsekvent undvikit att använda

ordet tvist och i stället talat örn förliandlingsfrågor. Till förklarande av

förslagets innebörd torde det emellertid vara lämpligt att begagna de allmänt

brukliga uttrycken rätts- och intressetvister. Förslaget kan sägas

vara särskilt tillkommet med hänsyn till intressetvisterna, eftersom någon

bestämd lagenlig ordning för dessas behandling hittills icke funnits. Rättstvisterna

åter kunna för närvarande bliva föremål för prövning av domstol,

nämligen, när fråga är örn tolkning och tillämpning av individuella

arbetsavtal, de allmänna domstolarna samt beträffande mål örn kollektivavtal

arbetsdomstolen. Da part i fråga örn en rättstvist alltid äger möjlighet

att anlita domstolsförfarande, är ett lagreglerat förhandlingsförfarande

icke här lika nödvändigt som för intressetvisterna. Emellertid är det

en god regel, att parter böra försöka göra upp sina mellanhavanden vid

förhandling sinsemellan, innan de processa vid domstol. Den allmänna,

utan påföljder uppställda regeln örn skyldighet för parterna alt träda i

förhandling med varandra passar därför även för rättstvisterna. Däremot

kunde det ifrågasättas, huruvida icke parter i rättstvister, då de ej kunnat

uppnå enighet på egen hand, skulle hänvisas till domstol och icke få anlita

det särskilda förhandlingsförfarandet under opartisk ledning, som under

vissa förutsättningar skall stå parterna till buds. Vid den tidpunkt, då

part hos socialstyrelsen framställer begäran om opartisk ordförande, är

det dock säkerligen ej sällan ovisst eller tvistigt, huruvida den föreliggande

förhandlingsfrågan är att beteckna som rätts- eller intressetvist. Stundom

avse väl också förhandlingarna ett komplex av rätts- och intressetvister.

Det kan icke lämpligen uppdragas åt socialstyrelsen att verkställa en närmare

utredning örn tvistens karaktär. Kommitténs förslag går därför ut

På att socialstyrelsen utan vidare skall utse opartisk ordförande i såväl

icitts- som intressetvister. En skillnad mellan dessa måste dock göras vid

själva slutstadiet i förhandlingsförfarandet, då den opartiske ordföranden

skall avgiva ett eget förslag lill frågans lösning. Gränsdragningen får ankomma

på ordföranden. Eftersom hans förslag bör framstå som det sista

ordet i frågan, skall han — med visst undantag, till vilket kommittén återkommer

vid 14 § — icke vara .skyldig att avgiva något förslag i rättstvisterna,

som ju kunna dragas under domstols prövning. Skulle parterna

avslå från sin rätt att gå till domstol och utfästa sig alt efterkomma ordförandens

utlåtanden, d. v. s. hänskjuta frågan lill frivillig skiljedom,

föreligger intet hinder för att ordföranden åtager sig frågans lösning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Som nyss nämnts, höra rättstvister angående arbetsförhållanden, om förhållandet

är reglerat genom kollektivavtal, under arbetsdomstolen men

annars under de allmänna domstolarna. I sitt betänkande med förslag

till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18 s. 27) har

kommittén framhållit önskvärdheten av att denna dualism bringas till

upphörande. Kommittén har i detta sammanhang ytterligare anledning

att understryka denna synpunkt. Kommittén, som icke ansett förenligt

med sin uppgift att själv utarbeta förslag om den rättsliga formen för

prövande av tvister rörande arbetsavtal, förutsätter, att en omreglering

med det snaraste äger rum, så att alla dylika tvister komma att höra under

arbetsdomstolen. Vid utformande av lagtexten örn den gränsdragning

mellan rätts- och intressetvister, som ovan berörts, har kommittén utgått

ifrån att den sålunda förutsatta omregleringen skall ske.

I motiveringen till 14 § i förslaget anförde kommittén bl. a.:

I rättstvister är det icke av samma betydelse för parterna att kunna erhålla

elt utlåtande av den opartiske ordföranden som i intressetvister.

Parterna kunna ju nämligen i rättstvisterna alltid hänskjuta saken till

domstol, antingen arbetsdomstolen eller allmän domstol. Enligt 14 §

andra stycket är den opartiske ordföranden icke skyldig att avgiva

förslag till förhandlingsfrågans lösning, därest han finner frågan vara

av beskaffenhet att höra under arbetsdomstolen. Han kan då avsluta

förhandlingen med att hänvisa parterna till arbetsdomstolen. I rättstvister

av beskaffenhet att höra under allmän domstol är däremot

ordföranden skyldig att avgiva eget förslag. Detta har ansetts påkallat

med hänsyn till att frågor av detta slag kräva ett snabbt avgörande, under

det att en rättegång vid allmän domstol medför avsevärd tidsutdräkt. Uppenbarligen

är det en stor olägenhet, att en fråga, i vilken opartisk ordförande

avgivit utlåtande, därefter kan dragas under allmän domstol, som

kanske kommer till en annan uppfattning. Från denna olägenhet har

kommittén dock funnit sig kunna bortse därför, att kommittén betraktar

den nuvarande anordningen, att mål om arbetsförhållanden kunna gå till

allmän domstol, såsom ett provisorium. Det har redan flerstädes påpekats,

att kommittén förutsätter, att alla dylika mål snart nog läggas under arbetsdomstolen.

Sker det, kommer undantaget i 14 § andra stycket att omfatta

alla rättstvister.

I den proposition, nr 240, varigenom förslaget till lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt framlades för 1936 års riksdag, återfunnos icke de i

lagens tredje kapitel upptagna bestämmelserna. Detta kapitel utformades av

andra lagutskottet (utlåtande nr 58) i huvudsaklig anslutning till de i anledning

av propositionen väckta likalydande motionerna I: 429 av herr

Bagge m. fl. och II: 823 av herr Skoglund m. fl. Såsom motivering till

16 §, som motsvarade 12 § i lagen, anfördes, att motionärerna ansåge

det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga till domstol — oavsett

örn det vore arbetsdomstolen eller vanlig domstol — skulle behöva

ingå på förhandling rörande sådan fråga. I motiveringen till 18 § —

motsvarande 13 § i lagen — anförde motionärerna, att lika väl som de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

5

funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingfråga till domstol,

skulle behöva deltaga i förhandling örn denna fråga, motionärerna ansåge

det oriktigt, att den opartiske ordföranden, därest förhandlingsfrågan vöre

av beskaffenhet att höra under domstol, skulle, sedan förhandlingarnas

misslyckande konstaterats, vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa om

utseende av skiljenämnd.

Enligt 3 kap. (8—19 §§) lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall utskottet.

förhandlingsrätten utövas på visst i kapitlet närmare angivet sätt, såframt

huvudorganisation av arbetstagare genom anmälan i särskild form hos socialstyrelsen

påkallat kapitlets tillämpning. Förhandlingsgången blir då

följande. Därest i viss förhandlingsfråga enighet icke kunnat uppnås vid

förhandling mellan parterna själva, skall socialstyrelsen på begäran från

någondera sidan utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Örn sammanjämkning

av de skiljaktiga ståndpunkterna icke kan åstadkommas av

den opartiske ordföranden, har denne enligt 13 § möjlighet att uppmana

parterna att lämna en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän

avgöra förhandlingsfrågan med utfästelse från parternas sida, att de skola

ställa sig avgörandet till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning *

icke efterkommes av parterna kan, därest fråga är om så kallad rättstvist,

d. v. s. om frågan är av beskaffenhet att höra under domstol, någon ytterligare

åtgärd enligt lagen icke äga rum utan parterna få utföra sin talan

inför domstol. Om däremot ordföranden finner, att frågan rör en intressetvist,

att sålunda frågan är av beskaffenhet att icke höra under domstol,

skall ordföranden enligt 13 § på begäran av endera parten hos socialstyrelsen

hemställa örn utseende av skiljenämnd. Skiljenämnd, som efter sådan

hemställan tillsättes av socialstyrelsen, har icke att fatta bindande beslut

i förhandlingsfrågan utan endast att avgiva ett förslag, som parterna ha

att inom viss angiven tid antaga eller förkasta. Örn någon av parterna vägrar

antaga förslaget, äger skiljenämnden på begäran av den andra parten

besluta örn förslagets offentliggörande. Under den tid förhandling pågår

äro parterna enligt 16 § bundna av förpliktelse att icke vidtaga stridsåtgärder.

Denna förpliktelse upphör att gälla, örn avgivet förslag till frågans

lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den för besvarandet av

förslaget fastställda tiden. Part äger därefter, om han inom viss tid anmäler

sin önskan, tillgripa stridsåtgärd.

I motionerna yrkas nu sådan ändring i 13 §, att förhandlingsfråga, som

rör avskedande av arbetstagare, på begäran av endera parten skall överlämnas

till skiljenämnd, även örn den är av beskaffenhet att höra under

domstol. Såsom skäl för sitt yrkande åberopa motionärerna, att frågor om

avskedande mången gång äro av den ömtåliga natur, att de bättre lämpa

sig för förhandling inför skiljenämnd än inför domstol samt att det ofta i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

dessa fall ligger så till, att den formella rättens bud, som för en domstol

måste framstå såsom ett rättesnöre, leda till ett avgörande, som ur allmän

synpunkt kan förefalla mindre tilltalande.

Utskottet vill till en början anmärka, att de tvister, som pläga benämnas

rättstvister, d. v. s. tvister av beskaffenhet att höra under domstol, anses

omfatta två olika grupper. Den ena av dessa grupper utgöres av tvister,

vari parterna hävda olika meningar i en rättsfråga. Såsom exempel må

anföras det fall, att arbetarparten anser ett verkställt avskedande strida

mot avtal eller lag, medan arbetsgivaren gör gällande, att avskedandet är

ur rättslig synpunkt oangripligt. I rättspraxis lia även till rättstvister hänförts

sådana fall, där tvist icke råder om den rätt, som tillkommer parterna,

men den ena parten söker förmå den andra att av billighetsskäl avstå från

sin rätt. Till denna andra grupp höra de fall, då arbetstagarparten, utan

att bestrida arbetsgivarens rätt att fritt avskeda, gör gällande, att ett verkställt

avskedande drabbat särskilt hårt eller eljest varit stridande mot vad

som är billigt eller skäligt. Även dylika »skälighetstvister» anses sålunda

vara rättstvister, tvister »av beskaffenhet att höra under domstol». Uppenbart

är dock, att parterna sakna anledning att hänskjuta sådana tvister till

domstols prövning. Domstolen kan ju endast fastslå, vilken rätt som tillkommer

parterna, och härom råder i det antagna fallet icke någon meningsskiljaktighet.

Däremot kan domstolen icke ingå på frågan, huruvida den

ena parten bör av billighetsskäl avstå från sin rätt.

Särskilt då fråga är om dylika »skälighetstvister» kunna enligt utskottets

mening vissa skäl åberopas för införande av en möjlighet att uppnå en ur

billighetssynpunkt mera tillfredsställande lösning av tvistefrågan än som

domstols dom skulle innebära.

Då det gäller att taga ståndpunkt till frågan, huruvida en sådan möjlighet

bör åstadkommas på det sätt motionärerna anvisat, är att bemärka,

att hela meningen med skiljenämndsförfarandet enligt 3 kap. i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt såsom arbetsdomstolens ordförande anfört

i sitt remissyttrande är att söka driva igenom skiljenämndens förslag genom

andra medel än dem, som konstitueras av rättskraften hos laga domstols

dom. Om exempelvis skiljenämndens förslag till lösning av förhandlingsfråga

utfaller till arbetstagarens förmån men arbetsgivaren icke godkänner

skiljenämndens förslag, har skiljenämnden möjlighet att utöva påtryckning

på honom genom förslagets offentliggörande med eventuellt åtföljande presskampanj.

Om därigenom arbetsgivarens motstånd icke brytes, föreligger i

andra hand möjlighet för arbetstagarens organisation att tillgripa stridsåtgärd

mot arbetsgivaren för genomdrivande av skiljenämndens förslag.

Om det sist anförda beaktas framgår, att motionärernas förslag står i

strid med gällande rättsgrundsatser. Den påyrkade lagändringen skulle sålunda

innebära, att direkt statlig medverkan skulle kunna lämnas vid ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

7

förfarande, som syftar till att genom påtryckning förmå en part att avstå

från den rätt som tillkommer honom. En sådan ordning är enligt utskottets

mening ägnad att ingiva starka betänkligheter. Vad särskilt angår den grupp

av rättstvister, i vilka parterna hävda olika meningar i en rättsfråga, kan

mot motionärernas förslag vidare invändas, att domstol och skiljenämnd

skulle kunna komma till olika resultat i rättsfrågan, vilket uppenbarligen

icke skulle vara tillfredsställande.

Det torde enligt utskottets mening givas andra möjligheter än som i motionerna

anvisats att tillgodose de synpunkter som ligga till grund för motionärernas

yrkande. Utskottet vill härutinnan framhålla, att i det mellan

svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen i december 1938 upprättade

huvudavtalet, vilket numera antagits såsom kollektivavtal mellan

åtskilliga av de till nämnda organisationer hörande förbunden, bestämmelse

upptagits om att bl. a. sådana frågor som motionärerna avse kunna av det

berörda förbundet hänskjutas till behandling i en rådgivande skiljenämnd,

den s. k. arbetsmarknadsnämnden. Nämnden, som består av lika många

ledamöter från vardera sidan, skall söka komma till en samstämmig uppfattning

i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning

av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i nämnden

förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilket det ankommer

att i samråd med arbetsgivarföreningen respektive landsorganisationen vidtaga

de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. — Enligt vad socialstyrelsen

uppgivit i sitt till utskottet avgivna yttrande har arbetsmarknadsnämndens

verksamhet på nu angivna område slagit synnerligen väl ut.

Nämnden, som haft att handlägga ett relativt stort antal ärenden, har i de

flesta fall fattat enhälliga beslut, och tvistefrågorna ha i regel blivit lösta i

enlighet med nämndens förslag.

De organisationer, som hittills genom anmälan till socialstyrelsen i vederbörlig

ordning blivit underkastade bestämmelserna i 3 kap. lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, äro icke anslutna till landsorganisationen.

Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits av arbetsmarknadsnämndens

verksamhet finner utskottet i likhet med socialstyrelsen det

vara lämpligt, att även nämnda organisationer undersöka möjligheterna att

genom frivillig överenskommelse upprätta rådgivande skiljenämnder för behandling

av tvister rörande avskedande. Utskottet är visserligen medvetet

om att en dylik utväg icke torde stå till buds i de fall, då arbetsgivaren ej

är organiserad eller ansluten till huvudorganisation. Med hänsyn till den

fortgående utvecklingen av organisationsväsendet inom näringslivet torde det

dock kunna förutsättas, att nämnda förhållande i allt mindre utsträckning

kommer att utgöra hinder för en tillämpning av det av utskottet anvisade

tillvägagångssättet för tvisters biläggande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund*, Löfvander*.

Olof Carlsson, Mannerskantz, Roos och Hage;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken,

Ryberg, Hermansson*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors*

och Håstad.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Håstad.

Reservation

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; baagor.

9

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit anbefallt arbetsdomstolens ordförande att till utskottet

avgiva yttrande över två lika lydande motioner, den ena av herr

Siljeström i första kammaren (nr 96) och den andra av herr Håstad i

andra kammaren (nr 159) angående viss ändring i 13 § lagen örn föreningsoch

förhandlingsrätt, får undertecknad i ovannämnda egenskap härmed

anföra följande.

Enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt skall förhandlingsrätten

utövas på visst i kapitlet närmare angivet sätt, såframt huvudorganisation

av arbetstagare genom anmälan i särskild form hos socialstyrelsen

påkallat kapitlets tillämpning. Förhandlingsgången blir då följande.

Därest i viss förhandlingsfråga enighet icke kunnat uppnås vid

förhandling mellan parterna själva, skall socialstyrelsen på begäran från

någondera sidan utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Om sammanjämkning

av de skiljaktiga standpunkterna icke kan astadkommas

av den opartiske ordföranden, har denne möjlighet att uppmana parterna

att lämna en eller flera personer i uppdrag att såsom skiljemän avgöra

förhandlingsfrågan med utfästelse från parternas sida, att de skola ställa

sig avgörandet till efterrättelse. I händelse ordförandens uppmaning jcke

efterkommes av parterna, skall ordföranden, därest han icke finner frågan

vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten

hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd. Skiljenämnd,

som efter sådan hemställan tillsättes av socialstyrelsen, har icke att fatta

bindande beslut i förhandlingsfrågan utan endast att avgiva ett förslag,

som parterna hava att inom viss angiven tid antaga eller förkasta. Örn

någon av parterna vägrar antaga förslaget, äger skiljenämnden på begäran

av den andra parten besluta om förslagets offentliggörande. Under den tid

förhandling pågår äro parterna bundna av förpliktelse att icke vidtaga

stridsåtgärder. Denna förpliktelse upphör att gälla, om avgivet förslag till

frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna inom den för besvarandet

av förslaget fastställda tiden. Part äger därefter, örn han inom

viss tid anmäler sin önskan, tillgripa stridsåtgärd.

I motionerna yrkas nu sådan ändring i lagen, att förhandlingsfråga, som

rör avskedande av arbetstagare, på begäran av endera parten skall överlämnas

till skiljenämnd, även örn den är av beskaffenhet att höra under

domstol.

I svensk rätt gäller såsom princip den allmänna rättsgrundsatsen, att

ett arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kan av såväl arbetsgivaren

som arbetstagaren bringas att upphöra med användande av avtalad eller

skälig uppsägningstid och att det bakomliggande motivet för uppsägningen

i och för sig är utan rättslig betydelse. Denna rättsregel torde, såsom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

arbetsdomstolen närmare utvecklat i domen nr 121/1936, lida inskränkning

pa grund av en annan allmän rättsregel. Man lärer nämligen våga

antaga, att uppsägning av ett arbetsavtal kan frånkännas verkan, örn uppsägningen

skett uteslutande i ett olagligt eller verkligt omoraliskt syfte.

Genom lagstiftning ha också vissa undantag stadgats i den allmänna principen.

Så är exempelvis avskedande av arbetstagare förbjudet, om det

skulle innebära en kränkning av föreningsrätten eller örn avskedandet

skei- på grund av arbetstagarens värnpliktstjänstgöring m. m. Då den

återgivna allmänna principen icke är av s. k. tvingande natur, kunna

vidare genom avtal allehanda inskränkningar göras i fråga om arbetsgivarens

rätt att avskeda arbetstagare. Sådana inskränkningar äro synnerligen

vanliga i kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer,

som icke äro anslutna till Svenska Arbetsgivarföreningen. Det

är ett bekant faktum, att den återgivna allmänna principen betraktas med

missal o fran arbetstagarhall, enär genom densamma arbetstagarens säkerhet

i anställningen uppfattas såsom varande alltför ringa.

För att kunna bedöma verkan av ett bifall till motionärernas yrkande

måste man först hava klart för sig, vilken innebörden är i lagens uttryck

»därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att höra under domstol»,

och jag vill söka belysa detta spörsmål genom två exempel.

Exempel 1. I ett kollektivavtal har stadgats, att arbetsgivaren icke äger

uppsäga arbetstagare annat än antingen på grund av arbetsbrist eller på den

grund att arbetstagaren gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse

i arbetet. En arbetsgivare, som är bunden av denna bestämmelse, avskedar

en arbetstagare under uppgift att denne gjort sig skyldig till grov försummelse

i arbetet, bran andra sidan förnekas, att en försummelse förelegat,

eller det påstås, att den åsyftade försummelsen i varje fall varit

bagatellartad. Arbetstagarens organisation understöder sin medlem, och

frågan går till förhandling enligt ifrågavarande kapitel i lagen om förenings-

och förhandlingsrätt. I detta fall är det uppenbart, att frågan är

av beskaffenhet att höra under domstol, närmare bestämt arbetsdomstolen,

och tillsättande av skiljenämnd kan alltså icke ifrågakomma.

Exempel 2. En arbetsgivare är icke bunden av något kollektivavtal och

mellan honom och hans anställda föreligger icke heller något enskilt arbetsavtal,

som innefattar inskränkningar i hans befogenhet att avskeda arbetstagare.

Han uppsäger en arbetstagare. På arbetstagarsidan kan man icke

bestrida, att arbetsgivaren varit rättsligt befogad att förfara som han gjort,

men man anser, att arbetsgivaren gått onödigt bryskt fram, och påkallar

förhandling, vid vilken anhålles, att arbetsgivaren i alla fall skall återtaga

arbetstagaren. För icke-jurister kunde här synas föreligga ett fall, där

frågan icke är av beskaffenhet att höra under domstol. Detta är emellertid

en felsyn. Även här föreligger en fråga om tillämpning av gällande rätt,

ehuru parterna äro ense om att ett domstolsavgörande icke kan utfalla på

mer än ett sätt. Vad man på arbetstagarsidan vill är, att arbetsgivaren

skall avstå från den rätt, som ostridigt tillkommer honom. Men örn arbetsgivaren

åberopar sig på denna rätt, kan arbetstagarpartens inställning icke

förtaga den föreliggande tvisten karaktären av rättstvist, som hör "under

domstol. Det kan medgivas, att den citerade bestämmelsen icke är lyckligt

avfattad. Densamma bonje hellre hava angivit, att tillsättande av skiljenämnd

skall vägras, därest den opartiske ordföranden finner, att tvistefrågan

avser tillämpning av ett för arbetsförhållandet gällande avtal. Men

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

11

detta ändrar icke sakförhållandet, att här är fråga om en rättstvist, som

skall avgöras i rättslig ordning, och icke om en intressetvist. Såvitt jag

vet har också den uppfattningen trängt igenom, att även i ett fall av föreliggande

natur tillsättandet av skiljenämnd bör vägras.

Örn motionärernas förslag genomföres, skall i de anförda exemplen

skiljenämnd tillsättas. Under förutsättning att skiljenämndens förslag till

förhandlingsfrågans lösning går ut på att arbetsgivaren skall återtaga den

avskedade arbetstagaren, blir läget följande. Skiljenämndens uttalande utgör

i det första exemplet ett förslag till avgörande av själva tvistefrågan,

huruvida enligt avtalet anledning förelegat att avskeda arbetstagaren. I

det andra exemplet innebär förslaget, att arbetsgivaren skall avstå från

sin lagliga rätt. Örn arbetsgivaren icke godkänner skiljenämndens^ förslag,

har skiljenämnden i båda fallen möjlighet att utöva påtryckning på honom

genom förslagets offentliggörande med eventuellt åtföljande presskampanj.

Om därigenom arbetsgivarens motstånd icke brytes, föreligger i andra

hand möjlighet för arbetstagarens organisation att tillgripa stridsåtgärd

mot arbetsgivaren för genomdrivande av skiljenämndens förslag.

Såsom en allmän anmärkning mot motionärernas yrkande vill jag framhålla,

att om den nu gällande principiella rättsregeln^ om arbetsgivarens

rätt att fritt avskeda arbetaren skulle anses vara för hård, ändring i detta

tillstånd bör komma till stånd genom en lagstiftning, som avser själva

principerna för arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Att försöka åstadkomma

en uppmjukning av den principiella regeln på här föreslaget sätt

skulle — enligt vad jag i det följande skall försöka påvisa — endast medföra

oklarhet och principlöshet i fråga om det bestående rättssystemet och

därmed skapa rättsosäkerhet.

Till en början vill jag erinra därom, att en genomgående princip i svensk

rätt är att ingen skall vara förpliktad att i sina rättsliga angelägenheter

vara underkastad bindande beslut av någon tillfällig institution, den ma

kallas för kommission eller skiljenämnd, och den ina vara tillsatt med

eller utan statens medverkan. En medborgare skall med andra ord vara

berättigad att endast taga dom av behörig domstol, som vid sitt avgörande

är bunden av lag och domared. Visserligen förekommer i speciallagstiftning,

att vissa frågor skola bedömas av skiljenämnd, men skiljenämndens

beslut är då icke bindande utan kan överklagas vid domstol. Ett bifall

till motionärernas framställning skulle väl icke heller i detta fall göra

skiljenämndens uttalande bindande för parterna. Men hela meningen med

skiljenämndsförfarandet enligt 3 kap. i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

är att söka driva igenom skiljenämndens mening genom andra

medel än dem, som konstitueras av rättskraften hos laga domstols dom,

nämligen genom opinionens tryck, förmedlat genom offentliggörande av

skiljenämndens uttalande och utkristalliserat i pressens icke alltid objektiva

meningsyttringar. Det mäste enligt min bestämda mening vara, örn

icke formellt, så i varje fall sakligt stridande mot rättsordningens principiella

grundtanke att genom dylikt medel en medborgare i en rättsfråga

skall förmås att ge vika för annan institution än laga domstol.

Alldeles särskilt gäller detta i det av mig anförda andra exemplet. Bär

är rättsfrågan klar. Ingen bestrider, att arbetsgivaren i och för sig varit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

befogad att verkställa avskedandet, men man vill genomtrumfa skiljenämndens

mening i strid med gällande rätt. Även örn i särskilda fall vissa

skälighetssynpunkter kunna aberopas till stöd för skiljenämndens mening,

måste den anbefallda vägen framstå såsom ytterst betänklig ur synpunkten

av bestående rättsordnings helgd.

I sammanhang med skiljenämndsfrågan vill jag fästa uppmärksamheten

också vid en annan omständighet. Tvistefrågor mellan arbetsgivare och

arbetstagare rörande avskedande äro av utomordentligt ömtålig natur.

På detta fält har arbetsdomstolen synnerligen rik erfarenhet, beroende på

de talrika tvister, som förekomma angående tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser,

vilka innefatta inskränkning i arbetsgivarens rätt att

avskeda arbetstagare. Å ena sidan står arbetstagarens starka intresse av

trygghet och säkerhet i den tor hans hela välfärd avgörande arbetsanställningen.

Å andra sidan står arbetsgivarens intresse att icke behöva i sin

tjänst lia kvar personer med lägre kvalifikationer än genomsnittligt eller

med personliga egenskaper, som göra samarbetet till en börda; ju mindre

arbetsgivarens rörelse är, desto mera beroende blir han av den hos honom

anställda fataliga personalens duglighet och välvilja. Vid avgörandet av

dessa svåra mål är det av största betydelse att verkligen kunna bygga på

en rik erfarenhet och att kunna ställa olika kända fall mot varandra.

Enligt motionärernas förslag om skiljenämndsförfarande i detta fall, skulle

dessa ömtåliga frågor komma att hänvisas till ett otal olika skiljenämnder,

utsedda på de särskilda platser, där tvisterna seglat upp, utan någon

garanti för att socialstyrelsen skall lyckas träffa ett lämpligt personval,

och utan att den särskilda skiljenämnden kan bygga på egen erfarenhet

om andra fall eller tillgodogöra sig andra skiljenämnders erfarenheter. Och

slutligen kvarstår alltid det faktum, att skiljenämnden icke är bunden av

gällande lag och icke handlar under ämbetsmannaansvar, och därför kan

befaras i åtskilliga fall följa minsta motståndets lag.

Det är emelleitid icke endast skiljemannaförfarandet i och för sig, som

väcker starka betänkligheter. Genom motionärernas förslag inkopplas de

rena rättsfrågorna i förhandlingsgången enligt 3 kap., och därmed bliva

också de regler tillämpliga, som utsäga, att fredsförpliktelsen upphör, när

skiljenämndens förslag icke antages.

Såvitt angår det första av mina exempel märkes, att där var fråga om

ett kollektivavtal. Eftersom skiljenämndens uttalande icke är bindande, är

det efter sedan skiljenämnden uttalat sig alltjämt en olöst fråga, huruvida

arbetsgivaren enligt avtalet ägt företaga avskedandet. Enligt 4 § i lagen

om kollektivavtal må stridsåtgärd icke vidtagas på grund av tvist örn kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist,

huruvida visst förfarande strider mot avtalet. Stridsåtgärd "är följaktligen

i det första exemplet icke tillåten enligt kollektivavtalslagen, men den

skulle enligt motionärernas förslag bliva tillåten enligt lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt, vilket uppenbarligen vore orimligt!

Beträffande mitt andra exempel kommer man visserligen icke med motionärernas

förslag i strid med något lagstadgat förbud mot stridsåtgärder.

Det måste val dock betecknas såsom ett påtagligt ingrepp i rättsordningen

att tillåta stridsåtgärd såsom medel att lösa en fråga, som principiellt hör

under domstol, och alldeles särskilt mäste detta omdöme gälla, när såsom

i exemplet stridsåtgärden avser att åstadkomma ett resultat, vilket — en
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

13

ligt vad de stridande parterna äro ense om — skulle innebära motsatsen

till det beslut domstolen måste fatta, örn saken dragés under denna.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed såsom min mening

uttala, att de ifrågavarande motionerna icke böra föranleda till någon

åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1944.

ARTHUR LINDHAGEN.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att till utskottet avgiva yttrande över de likalydande motionerna

nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159 i andra kammaren

av herr Håstad angående viss ändring av 13 § lagen örn förenings- och

förhandlingsrätt. Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

I 3 kap. (8—19 §§) av nämnda lag meddelas särskilda bestämmelser om

förhandling mellan parter, som genom en av arbetstagarpartens huvudorganisation

gjord anmälan till socialstyrelsen blivit bundna av viss fredsförpliktelse.

För närvarande äro 19 sådana huvudorganisationer av arbetstagare,

omfattande i runt tal 60 000 medlemmar, registrerade hos socialstyrelsen.

Om vid förhandling mellan sådana parter enighet icke kan

vinnas i viss fråga, skall socialstyrelsen på begäran av endera parten utse

opartisk ordförande att i fortsättningen leda förhandlingen. Skulle icke

heller därvid enighet uppnås, må ordföranden uppmana parterna att gemensamt

hänskjuta frågan till slutligt avgörande av skiljemän. I händelse

denna uppmaning icke efterkommes av parterna, stå två olika vägar

öppna för frågans fortsatta behandling, allt eftersom ordföranden finner

densamma vara av beskaffenhet att höra under domstol eller ej.

I förra fallet, d. v. s. när fråga är örn en s. k. rättstvist eller en tvist

örn ett genom avtal eller lag reglerat förhållande, står det vardera parten

fritt att draga tvisten inför vederbörlig domstol — arbetsdomstolen eller

allmän domstol — för slutgiltigt avgörande. Fredsförpliktelsen förblir i

detta fall gällande för parterna, och stridsåtgärd får sålunda icke tillgripas.

I senare fallet åter, d. v. s. när fråga är om en s. k. intressetvist eller en

tvist örn ett förhållande, som icke är reglerat genom avtal eller lag, kan

endera parten genom förmedling av den opartiske ordföranden få en rådgivande

skiljenämnd förordnad av socialstyrelsen. Skiljenämnden skall

avgiva förslag till tvistefrågans lösning (13 och 14 §§). örn detta förslag

icke antages av båda parterna, kan fredsförpliktelsen bringas att upphöra,

såvitt avser den omtvistade frågan, genom att endera parten inom viss tid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

underrättar motparten och socialstyrelsen, att han ämnar anlita stridsåtgärd

(16 §).

I motionerna anhålles nu, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa örn sådant »förtydligande» av stadgandet i 13 § av lagen, att

frågor örn avskedande, även örn de äro av beskaffenhet att höra under

domstol, må på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd

I motiveringen till motionerna framhålles, bland annat, att frågor om

arbetstagares avskedande mången gång äro av den ömtåliga beskaffenhet,

att de bättre lämpa sig för förhandling inför opartisk ordförande och

skiljenämnd än för domstolsbehandling. Motionärerna anföra vidare, att

den formella rättens bud, som för en domstol måste framstå såsom ett

rättesnöre, i hithörande fall otta leda till ett avgörande, som ur allmän

synpunkt kan förefalla mindre tilltalande, medan en opartisk ordförande

och en skiljenämnd skulle kunna förmå parterna att ena sig örn en mindre

formalistisk lösning.

Vid bedömandet av motionärernas yrkande måste enligt socialstyrelsens

uppfattning en viktig distinktion göras. De tvister, som pläga benämnas

rättstvister och som i lagen betecknas såsom tvister »av beskaffenhet att

höla under domstol», omlatta i själva verket två helt olikartade grupper.

Till den ena av dessa grupper höra tvister, vari parterna hävda olika

meningar i en rättsfråga. Såsom exempel må anföras det fall, att arbetarparten

anser ett verkställt avskedande vara stridande mot avtal eller lag,

medan arbetsgivaren gör gällande, att avskedandet är ur rättslig synpunkt

oangripligt. I ett sådant tall mäste — om förlikning icke kunnat åvägabringas

vid förhandling inför den opartiske ordföranden — den adekvata

lösningen av tvisten ligga i ett domstolsutslag, som för parterna klargör

det omtvistade rättsläget. Om domstolsbehandlingen skulle föregås av ett

skiljenämndsf erfara lide, skulle nämnden, även om den sökte framlägga ett

på skälighetssynpunkter grundat förslag till lösning av tvisten, knappast

kunna undgå att angiva sin egen uppfattning i rättsfrågan. Risk skulle då

tydligen föreligga, att denna uppfattning kunde komma att underkännas

vid den efterföljande domstolsbehandlingen. Ett dylikt system, som uppenbarligen

skulle vara ägnat att allvarligt äventyra skiljenämndens auktoritet,

finner sig socialstyrelsen icke kunna förorda.

Det finnes emellertid även en annan grupp av tvister, vilka i doktrin

och praxis alltjämt hänföras till rättstvister men egentligen borde upptagas

såsom en självständig grupp vid sidan av intressetvister och rättstvister.

Socialstyrelsen åsyftar här sådana fall, där tvist icke råder örn den rätt.

som tillkommer parterna, men den ena parten söker förmå den andra att

avo billighetsskäl avstå från sin rätt. Såsom exempel på dylika yrkanden

må anföras framställningar av arbetsgivare eller arbetstagare om en av

exceptionella förhållanden påkallad jämkning i avtalade löneförmåner eller

om ändring av en överenskommen arbetstidsindelning, som befunnits

olämplig eller betungande. Hit höra också de icke sällsynta fall, då arbetstagarparten,

utan att bestrida arbetsgivarens rätt alf fritt avskeda, gör

gällande att ett verkställt avskedande drabbat särskilt hårt eller eljest varit

stiidande mot vad som är billigt eller skäligt. Enligt vad nyss anförts måste

även dylika »skälighetstvister» anses i förhandlingsrättslagens mening vara

»av beskaffenhet att höra under domstol». Uppenbart är emellertid, att

parterna sakna anledning att hänskjuta sådana tvister till domstols prov
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

15

ning. Domstolen kan ju endast fastslå, vilken rätt som tillkommer parterna,

och härom råder i det antagna fallet icke någon meningsskiljaktighet.

Däremot kan domstolen icke ingå på frågan, huruvida den ena parten

bör av billighetsskäl avstå från sin rätt. En tvist av angivna slag kan

följaktligen, om förhandlingarna inför den opartiske ordföranden strandat,

icke föras vidare. Då stridsåtgärder enligt lagen icke få vidtagas -— och

självfallet icke heller böra få vidtagas, då ju tvisten avser ändring i en

rättslig reglering och fredsförpliktelsen därför bör vara ovillkorlig —

återstår för den part, som upptagit tvistefrågan, endast att nedlägga densamma.

Enligt socialstyrelsens mening vore det ur många synpunkter tilltalande,

om en möjlighet till skiljedomsförfarande i en eller annan form kunde

öppnas för nu åsyftade »skälighetstvister». Särskilt gäller detta beträffande

frågor om avskedande.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att i det mellan

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i december 1938

upprättade huvudavtalet, vilket numera antagits såsom kollektivavtal mellan

åtskilliga av de till nämnda organisationer hörande förbunden, upptagits

bestämmelse örn att frågor rörande uppsägning av arbetsavtal eller

permittering kunna av det berörda förbundet hänskjutas till behandling

i en rådgivande skiljenämnd, den s. k. arbetsmarknadsnämnden (kap. III

§§ 3—5). Sådant hänskjutande kan endast ske, där fråga icke är örn

kränkning av föreningsrätten eller åtgärden eljest strider mot lag eller

kollektivavtal. Det omnämnes särskilt, att de meddelade bestämmelserna

gälla även i fall, då ett avskedande grundas på sådant förfarande, som

berättigar arbetsgivaren att omedelbart häva arbetsavtalet. Nämnden, som

består av lika många ledamöter från vardera sidan, skall genom noggrann

undersökning av dit hänskjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning

örn alla de omständigheter, under vilka den påtalade åtgärden blivit

vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall beaktas såväl produktionens

beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet som arbetarnas berättigade

intresse av trygghet i anställningen. I enlighet härmed skall

hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget i möjligaste mån

betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare som, då

arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga avskedande

eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet

och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt

stor försörjningsplikt. Nämnden skall söka komma till en samstämmig

uppfattning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för

utjämning av motsättningen mellan parterna. Beslut, varom flertalet i

nämnden förenar sig, skall delgivas respektive förbund, på vilket det ankommer

att i samråd med arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen

vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning. — Enligt

vad socialstyrelsen inhämtat har arbetsmarknadsnämndens verksamhet på

nu angivna område slagit synnerligen väl ut. Nämnden, som haft att

handlägga ett relativt stort antal ärenden, har i de flesta fall fattat enhälliga

beslut, och tvistefrågorna lia i regel blivit lösta i enlighet med nämndens

förslag.

Med hänsyn till dessa gynnsamma erfarenheter skulle det enligt socialstyrelsens

uppfattning vara lämpligt, att även de organisationer, som äro

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

underkastade bestämmelserna i 3 kap. lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,

undersökte möjligheterna att genom frivillig överenskommelse

upprätta rådgivande skiljenämnder för behandling av »skälighetstvister»

rörande avskedande.

Däremot finner sig socialstyrelsen icke kunna tillstyrka en sådan lagändring,

att dylika tvister skulle få hänskjutas till rådgivande skiljenämnder,

tillsatta i den ordning 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt

stadgar. Det synes nämligen möta principiella betänkligheter att lämna

direkt statlig medverkan vid ett förfarande, som syftar till att genom påtryckning

förmå en part att avstå från den rätt, som tillkommer honom.

I varje tall torde en sådan anordning icke böra ifrågakomma, förrän det

visat sig, att parterna icke själva kunna åstadkomma en tillfredsställande

lösning av problemet.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del icke ansett sig kunna tillstyrka

ifrågavarande motioner, vill styrelsen påpeka, att vid ett bifall till motionärernas

yrkande, även örn det begränsades att avse allenast »skälighetstvister»,

en grundlig revision av bestämmelserna om skiljenämnds sammansättning

och arbetssätt lämpligen borde övervägas. I detta hänseende

skulle det bliva påkallat att undersöka, huruvida icke i stället för de nuvarande,

för varje särskild tvist tillsatta skiljenämnderna en permanent

skiljenämnd borde upprättas, som under sin verksamhet kunde förvärva

nödig erfarenhet och auktoritet. Vidare borde övervägas, huruvida icke

bland skiljenämndens ledamöter borde finnas representanter för parterna

— de nuvarande skiljenämnderna skola uteslutande bestå av opartiska

personer. Troligen skulle det också bliva nödvändigt att giva skiljenämnden

uttrycklig befogenhet att i fråga rörande avskedande inkalla de närmast

berörda parterna, alltså arbetsgivaren och den avskedade arbetstagaren.

Med åberopande av vad sålunda anförts får socialstyrelsen hemställa,

att de remitterade motionerna icke måtte föranleda någon åtgärd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit t. f. generaldirektören

Höjer, t. f. sekreteraren Wistrand, föredragande, samt t. f. byråcheferna

Schmidt och Richert.

Stockholm den 15 mars 1944.

KARL J. HÖJER.

Lode Wistrand.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1944 har tillfälle bereus Svenska arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande

motioner, nr 96 i första kammaren av herr Siljeström och nr 159

i andra kammaren av herr Håstad, angående viss ändring av 13 § lagen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor. 17

om förenings- och förhandlingsrätt. Föreningen får i anledning härav

anföra följande.

Motionärerna hemställa, att sådan ändring skall vidtagas i 13 § i lagen

den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt att frågor örn

avskedande, även örn de äro av beskaffenhet att höra under domstol, må

på begäran av endera parten överlämnas till skiljenämnd. Enligt nuvarande

lagstiftning kan fråga, varom visserligen förhandlats inför opartisk

ordförande i enlighet med tredje kapitlet i lagen men som är av beskaffenhet

att höra under domstol, icke genom den opartiske ordförandens

försorg hänskjutas till sådan i samma kapitel omförmäld skiljenämnd,

som har att avgiva förslag till tvistefrågans lösning.

Den förevarande frågan diskuterades i viss utsträckning under förarbetena

till förenings- och förhandlingsrättslagen. Sålunda föreslogs i

kommitténs angående privatanställda den 20 november 1935 avgivna betänkande

— vari icke upptogs förslag om en sådan skiljenämndsinstitution,

som sedermera kom att inflyta i lagen — att om en uppmaning av

den opartiske ordföranden till parterna att hänskjuta en tvistefråga till

skiljedom icke blev efterkommen, skulle ordföranden, därest han icke

funne frågan vara av beskaffenhet att höra under arbetsdomstolen, på begäran

av endera parten avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning. I

motiveringen till nämnda paragraf anförde kommittén följande:

»I rättstvister är det icke av samma betydelse för parterna att

kunna erhålla ett utlåtande av den opartiske ordföranden som

i intressetvister. Parterna kunna ju nämligen i rättstvisterna alltid

hänskjuta saken till domstol, antingen arbetsdomstolen eller

allmän domstol. Enligt 14 § andra stycket är den opartiske ordföranden

icke skyldig att avgiva förslag till förhandlingsfrågans lösning,

därest han finner frågan vara av beskaffenhet att höra under

arbetsdomstolen. Han kan då avsluta förhandlingen med att hänvisa

parterna till arbetsdomstolen. I rättstvister av beskaffenhet att höra

under allmän domstol är däremot ordföranden skyldig att avgiva

eget förslag. Detta har ansetts påkallat med hänsyn till att frågor av

detta slag kräva ett snabbt avgörande, under det att en rättegång vid

allmän domstol medför avsevärd tidsutdräkt. Uppenbarligen är det

en stor olägenhet, att en fråga, i vilken opartisk ordförande avgivit

utlåtande, därefter kan dragas under allmän domstol, som kanske

kommer till en annan uppfattning. Från denna olägenhet har kommittén

dock funnit sig kunna bortse därför, att kommittén betraktar

den nuvarande anordningen, att mål örn arbetsförhållanden kunna gå

till allmän domstol, såsom ett provisorum. Det har redan flerstädes

påpekats, att kommittén förutsätter, att alla dylika mål snart nog

läggas under arbetsdomstolen. Sker det, kommer undantaget i 14 §

andra stycket att omfatta alla rättstvister.»

I det av vår förening den 31 december 1935 avgivna utlåtandet över

kommitténs förslag anföres i detta hänseende följande:

»Att såsom föreslagits ålägga ordföranden att avgiva objektivt utlåtande

i fråga, som sedermera kan komma att rättsligen avgöras av

de allmänna domstolarna, måste — såsom även kommittén framhållit

— ingiva starka betänkligheter. Lösandet av denna fråga sammanhänger

med frågan örn de domstolar, som böra handlägga mål rö
Bihang

till riksdagens protokoll 194-4. 9 sami. 2 aud. Nr 36.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

rande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommer

icke någon förändring att vidtagas beträffande domstolarnas nuvarande

behörighet i förevarande hänseende, torde man böra överväga,

huruvida icke skyldigheten för den opartiske ordföranden att avgiva

utlåtande i rättstvister, hörande under de allmänna domstolarna, bör

bortfalla. I så fall komma parterna allt framgent att bindas av fredsplikten.

Som kommittén påpekat, framträder i sådan situation önskemålet

om ett snabbare avgörande av tvistefrågan än vad de allmänna

domstolarna i regel kunna bjuda. Detta önskemål skulle möjligen i

någon mån kunna tillgodoses genom att åt mål av förevarande slag

gåves förtursrätt. Pågående omformning av rättegångsväsendet kan

väl ock tänkas komma att erbjuda en förbättring i berörda hänseende.

»

Någon motsvarighet till berörda stadgande i 14 § i kommittéförslaget

fanns icke upptagen i kungl. prop. nr 240 till 1936 års riksdag med förslag

till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m. Under riksdagsbehandlingen

utformades den nuvarande 13 § i lagen i enlighet med ett förslag,

som motionsledes i riksdagen framförts i första kammaren av herr Bagge

m. fl. och i andra kammaren av herr Skoglund m. fl.

I sin motivering till denna bestämmelse anförde motionärerna följande.

»Lika väl som vi funnit det olämpligt att part, som instämt förhandlingsfråga

till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling om denna

fråga (jfr 16 §), måste vi anse det oriktigt, att den opartiske ordföranden,

därest förhandlingsfrågan är av beskaffenhet att höra under

domstol, skulle, sedan förhandlingarnas misslyckande konstaterats,

vara pliktig hos socialstyrelsen hemställa om utseende av skiljenämnd.

I ty fall bör ordföranden uppmana parterna att hänskjuta frågan till

domstolens avgörande. Kommittén har tänkt sig, att denna regel endast

skulle gälla i avseende på fråga, som skall upptagas och avgöras

av arbetsdomstolen. För den händelse vår motion örn lag angående

arbetsavtal godkännes, torde denna inskränkning icke erhålla större

betydelse, enär vi föreslagit att mål enligt nämnda lag skola falla

under arbetsdomstolens kompetens. Även om emellertid denna motion

ej skulle bifallas kunna vi icke finna det välbetänkt, att rättsfråga

hörande under allmän domstol skall på begäran av allenast ena parten

kunna bringas under skiljenämnds prövning. I denna punkt ansluta

vi oss sålunda icke till kommitténs uppfattning.»

Utskottet har beträffande denna paragraf blott förklarat, att det tillstyrker

motionsförslaget.

Av vad nu relaterats framgår, att vid lagens tillkomst enighet rådde

därom att principiella skäl talade emot att frågor av beskaffenhet att höra

under domstol gjordes till föremål för sådant förslag, som åsyftas i 13 §

lagen. Kommittén hade visserligen föreslagit, att dylikt förslag skulle

kunna avgivas i frågor, som höra under allmän domstol. Kommittén hade

dock motiverat detta förslag icke med principiella utan med praktiska skäl,

i det att ett dylikt förfarande ansågs påkallat med hänsyn till att frågor

av detta slag krävde ett snabbt avgörande. Samtidigt uttalade emellertid

kommittén, såsom ovan nämnts, att det uppenbarligen vore en stor olägenhet,

att en fråga, i vilken opartiske ordföranden avgivit utlåtande, däjefter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor. 19

kunde dragas under allmän domstol, som kanske komme till en annan

uppfattning.

Föreningen finner det för sin del uppenbart olämpligt, att en jämlikt

tredje kapitlet lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillsatt skiljenämnd

skall lia skyldighet eller möjlighet att avgiva förslag till lösning

av sådana tvistefrågor, som sedermera kunna komma under domstols

prövning. Därigenom kan lätteligen skiljenämndens förslag och domstolens

dom komma att strida mot varandra. Detta kunde i och för sig

förklaras med att skiljenämnden har att bedöma frågorna efter andra

utgångspunkter än en domstol, men ett sådant förhållande skulle icke

desto mindre te sig mycket egendomligt för de av förhandlingarna berörda

parterna. Att skapa möjlighet till sådana motsättningar mellan olika statliga

organ kan icke vara rationellt och är särskilt förkastligt på det ömtåliga

område, varom här är fråga.

Även en annan omständighet bör i detta sammanhang beaktas. I 16 §

lagen om förenings- och förhandlingsrätt stadgas en fredsförpliktelse för

sådana organisationer, som genom anmälan hos socialstyrelsen påkallat

tillämpning av tredje kapitlet i lagen. Denna fredsförpliktelse skall, såvitt

viss förhandlingsfråga rörer, upphöra att gälla örn ett av skiljenämnd

avgivet förslag till frågans lösning icke blivit antaget av båda parterna

inom den av skiljenämnden för besvarande av förslaget fastställda tiden.

Då fråga av beskaffenhet att höra under domstol nu icke kan hänskjutas

till skiljenämnd, följer härav, att fredsförpliktelsen icke upphör beträffande

sådana frågor. Detta måste anses rimligt. En ändring av lagen i av

motionärerna antydd riktning kommer att medföra en begränsning av

fredsplikten för de organisationer, som genom anmälan hos socialstyrelsen

påkallat tillämpning av reglerna i tredje kapitlet, en konsekvens som —

såvitt av motionen framgår — icke varit förutsedd av motionärerna och

ej gärna kan ha varit åsyftad.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer föreningen, att de

remitterade motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1944.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

IVAR O. LARSON.

Bilaga D.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1944 har Landsorganisationen i Sverige

bereus tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta likalydande

motioner nr 96 i första kammaren av hr Siljeström och nr 159 i andra

kammaren av hr Håstad angående viss ändring av 13 § lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor

Motionärerna anhålla att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa om sådant förtydligande av stadgandet i 13 § lagen om förenings-

och förhandlingsrätt att frågor om avskedande, även om de äro

av beskaffenhet att höra under domstol, må på begäran av endera parten

överlämnas till skiljenämnd.

Liksom bestämmelserna överhuvud örn förhandlingsordning tillfördes

även denna 13 § lagen efter partimotioner från högerns sida. I dessa uttalades

att lika väl som motionärerna funnit det olämpligt att part, som

instämt förhandlmgsfråga till domstol, skulle behöva deltaga i förhandling

om denna fråga, lika väl måste de anse det oriktigt att den opartiske

ordföranden, därest förhandlingsfrågan vöre av beskaffenhet att höra under

domstol, skulle, sedan förhandlingarnas misslyckande konstaterats,

vara pliktig att hos socialstyrelsen hemställa örn utseende av skiljenämnd.

Kommittén angående privatanställda, enligt vars förslag det skulle tillkomma

den opartiske ordföranden att avgiva förslag till förhandlingsfrågans

lösning, hade från denna förslagsskyldighet gjort undantag endast

för det fall att fråga vore örn rättstvist, som ordföranden funne höra under

arbetsdomstolen (alltså tvister örn tolkning och tillämpning av kollektivavtal

och kollektivavtalsreglerade arbetsavtal); i motionärernas av utskottet

och kamrarna godkända förslag hade undantaget utvidgats att gälla

rättstvister överhuvud.

Anledningen att rättstvister undantagits från den s. k. skiljenämndens

prövning har tydligen varit att denna prövning ju icke såsom ett skiljemannaförfarande

enligt skiljemannalagen utmynnar i ett avgörande av

tvisten utan endast i ett uppgörelseförslag, vilket parterna kunna godkänna

eller förkasta, och att det med hänsyn till skiljenämndens auktoritet

ansetts olämpligt att nämnden avgåve förslag, som vid en senare judiciell

prövning kunde bliva underkänt av domstolen.

Motionärerna framhålla att frågor om arbetstagares avskedanden mången

gång äro av den natur att de bättre lämpa sig för förhandling inför opartisk

ordförande och prövning av skiljenämnden än för process. Detta torde

vara riktigt, även örn det ju bör fasthållas att skiljenämnden enligt lagen

icke är någon dömande nämnd och att sålunda fråga icke är örn något

alternativ-till domstolsprövningen. Sin rätt att draga tvisten under domstols

prövning har arbetstagaren resp. hans organisation kvar. Just i avskedsfallen

komme emellertid skiljenämndens behandling av tvisten att lia

betydelse med hänsyn till den i praxis såsom rättsgrundsats accepterade

tolkningsregeln att, vid arbetsavtal på obestämd tid, arbetsgivaren är oförhindrad

att — med mindre misstanke finnes att han begagnat uppsägningsrätten

för ett mot lag eller goda seder stridande syfte eller uppsägningsrätten

inskränkts genom uttryckliga bestämmelser i avtal — fritt uppsäga

en anställning, d. v. s. avskeda arbetstagaren utan anförande av skäl och

utan att det faktiska motivet får rättsligen efterforskas, ens örn ett uppgivet

skäl kan visas vara sakligt oriktigt. Med hänsyn till denna regel är

det uppenbart att en judiciell prövning oftast måste leda till ett för arbetstagaren

negativt resultat, så snart icke uppsägningen finnes stå i strid

mot uttryckliga begränsningar — genom lag eller avtal — i arbetsgivarens

ifrågavarande rätt. I dylika fall skulle däremot en prövning genom skiljenämnden,

vilken icke är bunden av rättsgrundsatsen i fråga utan kan

grunda sitt förslag på skälighetsbedömande, kunna tänkas leda till ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

21

bättre resultat. Den auktoritet, som nämnden till följd av sättet för dess

utseende åtnjuter, är härutinnan av särskild betydelse.

Motionärerna ifrågasätta icke att deras förslag skulle genomföras på

det sätt att man läte den nämnda undantagsregeln helt utgå. Uppenbarligen

är detta icke heller lämpligt. Regeln avser ju icke blott de fall, då

fråga är örn tvister rörande tillämpning av avtal, utan också de då tvisten

gäller tillämpning av lag. I dessa senare fall synes icke någon anledning

finnas att inkoppla skiljenämnden. Ett mera beaktansvärt praktiskt

intresse härav synes icke heller föreligga i fråga om andra tvister på

grund av avtal än de, som avse uppsägning, dock att därmed bör likställas

permittering samt återintagning (resp. återanställning efter en uppsägning

som reellt utgjort permittering).

Rätten att i dessa fall påkalla prövning av skiljenämnden bör kunna

begränsas att tillkomma arbetstagarparten. Arbetsgivarparten synes knappast

ha något legitimt intresse av att mot arbetstagarpartens vilja begära

nämndens prövning.

Enligt huvudavtalet mellan Svenska arbetsgivarföreningen och landsorganisationen

liksom enligt de mellan dessa organisationer antagna reglerna

örn den lokala säkerhetstjänsten tillkommer prövningen av frågor

örn uppsägning och permittering, som förmenas ha skett i strid mot vissa

i dessa överenskommelser fastställda normer, en central nämnd, arbetsmarknadsnämnden.

Undantag beträffande nämndens behörighet göres i

båda avtalen för tvister, där »fråga är örn kränkning av föreningsrätten

eller åtgärden eljest strider mot lag eller kollektivavtal». En motsvarande

utformning (med »kollektivavtal» ersatt av »avtal») av undantagsregeln i

13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt kan diskuteras. Den skulle

i fråga örn tvister om avskedanden medföra att skiljenämndens behörighet

begränsades till att avse sådana fall, då från arbetstagarsidan icke

gjordes gällande att uppsägningen strede mot lag (t. ex. föreningsrättslagen

själv, kollektivavtalslagen, lagarna om förbud att avskeda värnpliktig

eller trolovad etc., strafflagens 11 kap. 8 § m. fl.), eller mot uttrycklig

bestämmelse i avtal. Skiljenämndens behörighet bleve vid en sådan

utformning av undantagsregeln alltså mindre än enligt motionärens förslag.

Då det saknas anledning förhindra arbetstagarparten att efter eget

bedömande begära nämndens prövning även i de fall, då avtalet innehåller

inskränkningar i uppsägningsrätten, är emellertid motionärens förslag

— kompletterat på sätt ovan angivits — att föredraga.

Därest skiljenämnden göres behörig att pröva även här ifrågavarande

rättstvister, torde därav föranledas en bestämmelse att part icke före utgången

av den för besvarande av skiljenämndens förslag fastställda

tiden äger hänskjuta tvisten till prövning av domstol (eller skiljemän).

Då emellertid kollektivavtalen understundom upptaga bestämmelser om

preklusionstid, finge undantag från denna regel göras för det fall talan

enligt dylika bestämmelser måste anhängiggöras före svarsfristens utgång.

Stockholm den 13 mars 1944.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

AUG. LINDRERG.

Arnold Sölvén.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Daco, sönå genom remiss av den 8 februari 1944 bereus tillfälle att avgiva

yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner nr 96 i

första kammaren av hr Siljeström och nr 159 i andra kammaren av hr

Håstad angående viss ändring av 13 § i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt,

får med anledning härav anföra följande.

Enligt 13 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt gäller för skiljenämnds

kompetens den regel, att under dess prövning endast må dragas

sådana frågor, som icke äro av beskaffenhet att höra under domstol.

Skillnad göres sålunda i detta hänseende mellan intressetvister och rättstvister.

Anledningen härtill är uppenbarligen hl. a. att man därmed velat

förhindra, att ett ärende samtidigt blir anhängigt såväl vid domstol som

inför skiljenämnd. Avgörandet, huruvida en tvist är att anse såsom intressetvist

eller rättstvist, tillkommer enligt lagstadgandet den opartiske

ordföranden. Någon möjlighet att överklaga det beslut, vartill den opartiske

ordföranden kommer, är icke förutsatt i lagen.

Någon klar gräns mellan rättstvister och intressetvister kan icke anses

föreligga, när det gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vid tillämpning av lagstadgandet har den praxis utbildats, att den opartiske

ordföranden vägrar hemställa om utseende av skiljenämnd i sådana

fall, då tvisten rör fråga, huruvida ett avskedande av arbetstagare är berättigat

samt i fråga, huruvida visst vederlag med anledning av avskedandet

skall utgå till arbetstagare. Denna praxis är enligt Dacos uppfattning icke

helt överensstämmande med lagstadgandets innebörd.

Spörsmålet, huruvida en tvist rörande avskedande är att anse såsom

rättstvist eller intressetvist, måste uppenbart vara beroende av omständigheterna

i det särskilda fallet, och vilken grund för sitt yrkande, som

arbetstagarparten åberopar. Tydligt är, att örn arbetstagarparten gör gällande,

att avskedandet skett i strid mot lag, kollektivavtal eller bestämmelse

i enskilt arbetsavtal föreligger en rättstvist. Åberopas däremot rena

skälighetssynpunkter, exempelvis att ett avskedande av en äldre arbetstagare

ur social synpunkt är oförsvarligt och därför icke borde ha skett,

föreligger tydligen en intressetvist. Uppenbart är, att man även har med

en intressetvist att göra, om arbetstagarparten förklarar, att avskedandet

i och för sig är ur rättslig synpunkt oangripbart, enär t. ex. föreskriven

uppsägningstid iakttagits, men att man på grund av omständigheterna finner,

att en skälig kompensation till arbetstagaren i form av avgångsvederlag

är befogad.

Vid utformningen av ovannämnda praxis, att icke medgiva hänskjutande

till skiljenämnd av tvist rörande avskedande, synas de opartiska ordförandena

ha utgått från att dylika tvister röra tolkningen av en uttrycklig

eller tyst bestämmelse i det enskilda arbetsavtal, som legat till grund för

anställningen, samt att därför med hänsyn till lagstadgandets innehåll

nämnda tolkningstvist borde slitas av domstol. Bortser man från sådana

fall, då avskedandet står i strid mot lag, kollektivavtal eller bestämmelse

i enskilt arbetsavtal, föreligger emellertid regelmässigt icke någon tolkningstvist,

huruvida arbetsavtalet som sådant ger arbetsgivaren rätt att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

23

avskeda den anställde eller ej. Någon tvist huruvida arbetsgivarparten

äger fri rätt att avskeda arbetstagare blott föreskriven uppsägningstid

iakttages, föreligger i regel icke, utan tvisten rör i allmänhet frågor, huruvida

det ur rena intressesynpunkter är befogat, att arbetsgivarparten gör

bruk av den rent juridiska rätt, han kan hava.

I motionen framhålles bl. a., att den anställde som regel drager sig för

att med hänsyn till förhållandena bringa frågan örn avskedandet under

rättslig prövning. Detta skulle bl. a. bero på frågans ömtåliga natur. Den

avgörande orsaken torde emellertid vara, att gällande rättspraxis gör en

rättegång utsiktslös, såvida avskedandet icke strider mot lag eller avtal.

De skäl, som framförallt äro av betydelse vid frågans reella prövning,

nämligen sociala och humanitära hänsyn, kunna domstolarna icke fästa

något avseende vid.

Därest ovannämnda praxis, att frågor rörande avskedande icke må dragas

under skiljenämnds prövning, vore riktig, kunde en konsekvens därav

bliva, att överhuvudtaget frågor, som röra förhållanden, som redan inträffat,

icke skulle kunna hänskjutas till skiljenämnd. Så gott som alla

dylika frågor torde nämligen i så fall kunna presumeras vara reglerade i

de tysta förutsättningar, som rymmas inom arbetsavtalet. Har exempelvis

en arbetstagare under lång tid varit sjuk, och arbetstagarorganisationen

hos arbetsgivaren framställer yrkande örn att, trots att några avtalsbestämmelser

därom icke finnas, viss lön av humanitära eller andra hänsyn

skulle utgå under sjukdomstiden, kunde arbetsgivarparten, genom att

hävda att lösningen av denna fråga finge bedömas med utgångspunkt från

förutsättningarna i det enskilda arbetsavtalet, förhindra sakens hänskjutande

till skiljenämnd. Däremot kan uppenbarligen i ovannämnda fall

fråga, huruvida lön under sjukdom i framtiden skall utgå till arbetstagaren,

icke anses såsom en rättstvist och till denna del sålunda kunna hänskjutas

till skiljenämnds prövning. Det anförda exemplet torde visa, att en allmän

regel, enligt vilken endast sådana tvister, som avse kommande förhållanden,

som sålunda icke kunna presumeras vara reglerade genom ett gällande

enskilt arbetsavtal, skulle kunna hänskjutas till skiljenämnd, icke är

befogad. Ytterligare exempel härpå kunna lätt anföras.

Ur allmänna sociala synpunkter är den ståndpunkt beträffande skiljenämndsförfarandet,

som intagits av de opartiska ordförandena, ägnad att

väcka betänkligheter, särskilt när det gäller de privatanställda tjänstemännen.

För dylika tjänstemän är anställningstryggheten av vital betydelse.

Har nämligen en tjänsteman uppnått medelåldern, är det mycket

ofta svårt för honom att erhålla ny anställning. De äldre tjänstemännen

besitta nämligen i allmänhet en ringa rörlighet på arbetsmarknaden, och

anställningstiden inom ett och samma företag är i regel för dylika tjänstemän

mycket lång. Därigenom kommer den anställde att i så hög grad

växa in i de speciella uppgifter, för vilka han anlitas inom företaget, att

stora svårigheter ofta erbjuda sig för honom att finna en annan anställning,

där hans arbetskapacitet kan rätt utnyttjas. Med hänsyn härtill

innebär ett avskedande av äldre tjänstemän mycket ofta, att deras existens

nära nog sättes på spel. Det måste därför uppenbarligen vara såväl ur

samhällets som ur tjänstemännens synpunkt ett verkligt behov att frågan,

huruvida ett avskedande av en tjänsteman är befogat eller ej, kan dragas

under en auktoritativ prövning av en skiljenämnd. Det kan även ifråga
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 36; bilagor.

sättas, huruvida icke dylika frågor i minst lika hög grad som rena lönefrågor

o. dyl. lämpa sig för skiljenämndsprövning.

Skulle den praxis, som nu utbildat sig beträffande anlitande av skiljenämnd

vid frågor rörande avskedanden, fortbestå, förlorar 3:e kap. lagen

om förenings- och förhandlingsrätt till en icke oväsentlig del sin betydelse

för de organisationer, som velat anlita förhandlingsförfarandet enligt detta

kapitel.

Med stöd av vad här ovan anförts ber Daco få tillstyrka det i motionen

framförda förslaget angående förtydligande av stadgandet i 13 § i lagen

den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt.

Stockholm den 16 mars 1944.

DACO

(De anställdas centralorganisation)

HARALD ADAMSSON.

Otto Nordenskiöld.

Statens Reproduktionsanstalt .Stockholm 1944

60 4 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.