Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.
1944-05-11 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:37, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
moratoriebestämmelser för värnpliktiga m. fl.
Genom en den 3 mars 1944 dagtecknad proposition, nr 151, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om
upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av avbetalningsgods
och anstånd med betalning av hyra m. m. ävensom samtycka till att förordnande
jämlikt 1 § moratorielagen meddelas i överensstämmelse med ett
vid propositionen fogat förslag till förordning angående tillämpning av moratorielagen
å värnpliktiga m. fl.
Författningsförslagen äro av följande lydelse:
1) Lag
om upphävande av vissa lagar rörande utmätning, återtagande av
avbetalningsgods och anstånd med betalning av hyra m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda
bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31
oktober 1939 (nr 782) örn inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m. och lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd
för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. skola upphöra att
gälla från och med den 1 juli 1944; dock att 1, 3 och 4 §§ lagen med särskilda
bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. alltjämt
skola tillämpas, om utmätning skett eller konkurs inträffat före den 1
juli 1944, samt att lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods
från vissa värnpliktiga m. m. fortfarande skall gälla, där säljaren före
sistnämnda dag hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande.
2) Förordning
angående tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga lii. il.
Med stöd av moratorielagen den 3 maj 1940 (nr 300) förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Med värnpliktig avses i denna förordning värnpliktig som icke är fast anställd
vid krigsmakten.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 37.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Förordningen äger ej tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan
eller undergår utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv
stat vid marinen eller flygvapnet.
2 §.
Vad om värnpliktig stadgas i denna förordning skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om
l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
3:o) personal som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på
reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;
4:o) väg- och vattenbyggnadskårens personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
Om hyra och bostadsrätt.
3 §■
Värnpliktig må ej på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfaller
under tid då han fullgör militärtjänstgöring, uppsägas till avflyttning från
lägenhet som han förhyr, sa länge han sist å andra söckendagen av varje
kalendermånad erlägger den på samma månad belöpande hyran.
Vad nu sagts skall gälla jämväl elter det den värnpliktige hempermitterats
eller hemförlovats intill dess han varit fri från tjänstgöring under ett år
i följd.
4 §■
Ändå att den värnpliktige icke erlägger hyran såsom i 3 § sägs, må han ej
på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att
familjebidrag eller hemortslön, som han med anledning av tjänstgöringen
kunde påräkna, ej hunnit utbetalas.
5 §•
Har värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring, genom dröjsmål
med betalning av hyra, som förfallit före tjänstgöringens början eller
därefter innan han efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från
tjänstgöring under tre månader i följd, förverkat hyresrätten till av honom
förhyrd lägenhet, och har hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet,
må den värnpliktige likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten,
där senast å tjugufjärde söckendagen från uppsägningen rättelse sker enligt
vad i 3 kap. 34 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom sägs.
Vad nu sagts skall ej gälla, där beslut om vräkning meddelats före militärtjänstgöringens
början.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
3
I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad enligt första
stycket erfordras för hyresrättens återvinnande må beslut om vräkning icke
meddelas förrän tjugusex söckendagar förflutit efter uppsägningen.
Vad i denna paragraf är stadgat skall ej gälla, där av hyrestiden återstod
mindre än en månad när hyresrätten förverkades.
6 §.
Innehar värnpliktig lägenhet med bostadsrätt, må han ej uppsägas till avflyttning
på grund av dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen, såframt
dröjsmålet föranletts av förhållande som i 4 § sägs.
Har värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring, genom dröjsmål
med betalning till bostadsrättsförening, som skolat fullgöras före tjänstgöringens
början eller därefter innan han efter hempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, förverkat nyttjanderätten
till av honom under bostadsrätt innehavd lägenhet, och har föreningen
med anledning därav uppsagt den värnpliktige till avflyttning, må
han likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, där senast å
tolvte söckendagen från uppsägningen rättelse sker genom att betalningsskyldigheten
fullgöres. Vad nu sagts skall ej gälla, där beslut om vräkning
meddelats före militärtjänstgöringens början.
I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad enligt andra
stycket erfordras för nyttjanderättens återvinnande må beslut om vräkning
icke meddelas förrän fjorton söckendagar förflutit efter uppsägningen.
7 §.„
Vad i 3—6 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där lägenheten
med hyres- eller bostadsrätt innehaves av den värnpliktige och hans hustru
eller eljest av den värnpliktige gemensamt med annan.
Om avbetalningsköp.
8 §.
Har värnpliktig förvärvat egendom genom avbetalningsköp, och kan det
antagas att svårigheter att fullgöra köpet åsamkats honom genom militärtjänstgöring,
äge säljaren ej på grund av dröjsmål med betalning av post,
som förfallit under tjänstgöringen eller därefter, taga godset åter eller göra
annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet
överstiger tre månader.
Utestår förfallen post ogulden vid tjänstgöringens början, må säljaren ej
heller taga godset åter eller göra annan särskild påföljd gällande, såframt
den värnpliktige erlägger sådan post eller, om flera förfallna poster utestodo
oguldna, den först förfallna inom tre månader från tjänstgöringens början
samt erlägger varje senare post inom den tid från förfallodagen som svarar
häremot.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Med avbetalningsköp förstås i denna förordning avtal som avses i 1 § lagen
om avbetalningsköp, oavsett om avbetalningspriset överstiger tretusen kronor.
9 §■
Finnes i fall, som avses i 8 §, godset oundgängligen erforderligt för den
värnpliktige, hans make eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, elier återstår
ej mer än en tredjedel av köpeskillingen ogulden, må säljaren ej taga godset
åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, såframt
den värnpliktige erlägger den förfallna posten eller, om flera poster förfallit
till betalning, den först förfallna innan han efter hempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd samt erlägger
varje senare post inom den tid från förfallodagen som svarar häremot.
10 §.
Vad i 8 och 9 §§ är stadgat skall ej tillämpas, om säljaren före tjänstgöringens
början hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande
eller om säljarens säkerhet äventyras.
11 §•
Är den värnpliktige gift och leva ej makarna åtskilda på grund av söndring,
skola bestämmelserna i 8—10 §§ äga motsvarande tillämpning, om den
värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående inköpt godset och
detta är avsett för makarnas gemensamma bruk eller för deras oförsörjda
barns eller adoptivbarns behov.
12 §.
Klagan över handräckning för återtagande av avbetalningsgods som avses
i denna förordning må förutom av den som eljest är befogad därtill föras av
köparens make eller av annan som har egendomen i sin vård.
Om utmätning och konkurs.
13 §.
Företages utmätning hos värnpliktig medan han fullgör militärtjänstgöring
eller innan han efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring
under tre månader i följd, skola från utmätningen undantagas, utom
nödiga gång- och sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning
som i 65 § utsökningslagen stadgas, dels lösören för gäldenärens, hans makes
och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet
därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
5
högst ettusen kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.
Vad i första stycket stadgas med avseende å undantag från utmätning skall
under tid som där sägs äga motsvarande tillämpning, om den värnpliktige
försättes i konkurs.
14 §.
Har egendom tagits i mät hos den värnpliktige å tid som i 13 § sägs, och
kan det antagas att hans betalningssvårigheter föranletls av tjänstgöringen,
må med försäljning av den utmätta egendomen anstå under tre månader utöver
den tid som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.
Finnes med hänsyn till tjänstgöringstidens längd ytterligare uppskov
påkallat, må med försäljningen anstå till dess den värnpliktige efter
hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre
månader i följd.
Erfordras egendomen i den värnpliktiges näring för att bereda nödig bärgning
åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eiler är den
erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må anstånd äga rum intill dess
den värnpliktige under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring.
Vad i denna paragraf stadgas skall ej tillämpas, om borgenärens rätt till
betalning äventyras.
15 §.
Är den värnpliktige gift och leva ej makarna åtskilda på grund av söndring,
skola bestämmelserna i 13 och 14 §§ äga motsvarande tillämpning, örn utmätning
sker hos den värnpliktiges hustru eller hon försättes i konkurs.
16 §.
Klagan över utmätning som avses i denna förordning eller över beslut i anledning
av sådan utmätning må förutom av den som eljest är befogad därtill
föras av gäldenärens make eller av annan som har egendomen i sin vård.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944 och gäller tills vidare.
Stadgandena i 5 § samt 6 § andra och tredje styckena skola ej tillämpas,
där beslut om vräkning meddelats före denna förordnings ikraftträdande.
Vad i 8—11 §§ är stadgat skall ej gälla, där säljaren före förordningens
ikraftträdande hos laga myndighet gjort sin rätt enligt avtalet gällande.
Bestämmelserna i 13 § skola ej tillämpas, där utmätning skett eller konkurs
inträffat före förordningens ikraftträdande.
Vad i 14 och 16 §§ stadgas skall gälla, ändock att utmätningen skett före
förordningens ikraftträdande.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för förslagen får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
De genom propositionen framlagda förslagen lia utarbetats på grundval av
ett av tillkallade sakkunniga — militära moratorieutredningen — den 30 oktober
1943 avlämnat betänkande nied förslag bl. a. till militär moratorielag
(SOU 1943: 42).
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben,
chefen för armén, som i ärendet samrått med centrala värnpliktsbyrån,
försvarsväsendets personalvårdsnämnd, kommerskollegium,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, överexekutor i Göteborg, Malmö och Norrköping,
svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen i
Sverige, de anställdas centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
och svenska reservunderofficersförbundet. Kommerskollegium
har därvid överlämnat yttranden av Stockholms och Göteborgs handelskammare,
Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen
samt Stockholms automobilhandlareförening. Överståthållarämbetet
har bifogat yttranden av kanslidirektören vid första kansliavdelningen,
skattedirektören, förste stadsfogden och uppbördsintendenten i
Stockholm ävensom familjebidragsnämnden därstädes. Vid de yttranden
som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Örebro
län lia fogats utlåtanden av vederbörande länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län överlämnat yttrande
av stadsfogden i Uppsala, länsstyrelsen i Kronobergs län yttranden
av landsfiskalerna i Lenhovda, Markaryds och Alvesta distrikt, länsstyrelsen
i Blekinge län yttranden av magistraten och stadsfogden i Karlskrona,
länsstyrelsen i Kristianstads län yttranden av familjebidragsnämnderna i Kristianstad
och Ängelholm samt Gråmanstorps och Borrby kommuner samt
länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i Örebro m. fl.
Gällande bestämmelser.
Rörande erläggande av hyra stadgas i lagen örn nyttjanderätt till fast
egendom, att om avtal ej träffats örn tiden för erläggande av hyra som skall
utgå i penningar, hyran skall betalas, där den beräknas för helt, halvt eller
fjärdedels år, senast å sista söckendagen före början av vart fjärdedels år
och eljest senast å sista söckendagen före början av den tid, för vilken hyran
beräknas. Beträffande lägenhet, som omfattar högst fyra rum, kök
däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad, skall dock såsom
förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran gälla sista
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
7
söckendagen i nästföregående månad. Dröjer hyresgäst med erläggande av
hyra, som utgår i penningar, utöver två söckendagar efter förfallodagen, är
hyresrätten förverkad och hyresvärden berättigad uppsäga avtalet. Sker
rättelse innan uppsägning skett, må hyresvärden dock ej åberopa dröjsmålet
med betalningen såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten.
Motsvarande gäller om hyresgästen senast å tolvte söckendagen efter
det uppsägning skett erlägger hyran jämte vissa kostnader.
Enligt 1 § lagen den 19 april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med
betalning av hyra m. m. må värnpliktig, som inkallats till tjänstgöring jämlikt
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, ej i något fall uppsägas
till avflyttning från lägenhet, som han förhyr, på grund av underlåtenhet att
erlägga hyra, som förfaller under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år
efter dess slut, så länge han sist å andra söckendagen av varje kalendermånad
erlägger den på samma månad belöpande hyran. I 2 § stadgas att, oaktat
värnpliktig icke erlägger hyran så som i 1 § sägs, han ej må på grund av
dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att bostadseller
näringsbidrag, som han med anledning av tjänstgöringen kunde påräkna,
ej hunnit utbetalas. Vad sålunda stadgas skall jämlikt 4 § äga motsvarande
tillämpning, om värnpliktig innehar lägenhet med bostadsrätt. Enligt 3 §
äger den värnpliktige, därest tjänstgöringen medför en så väsentlig förändring
i hans ekonomiska förhållanden, att det ej skäligen kan fordras, att han
skall fullgöra hyresavtalet under hela den avtalade tiden, uppsäga avtalet
att upphöra å den fardag som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen.
I 5 § föreskrives, att om lägenhet med hyres- eller bostadsrätt
innehaves av makar, vad i 1—4 §§ stadgas skall gälla, om mannen inkallats
till tjänstgöring, dock att vid tillämpning av 3 § hänsyn skall tagas till båda
makarnas ekonomiska förhållanden. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där eljest lägenhet med hyres- eller bostadsrätt innehaves
av två eller flera personer och någon av dem inkallats till tjänstgöring.
Bestämmelser om avbetalningsköp äro meddelade i lag den 11 juni
1915. Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes
mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren
skall äga rätt att återtaga godset, örn köparen åsidosätter vad honom åligger,
eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess
betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom
hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande,
skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det
finnes vara åsyftat, att den som fått godset till sig utgivet skall bliva ägare
därav. Lagen äger emellertid icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av
de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset)
överstiger 3 000 kronor.
Lagen innehåller åtskilliga regler, vilka avse att bereda köparen skydd
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
mot alltför stränga bestämmelser i avtalet om påföljd av kontraktsbrott. Sålunda
stadgas, bland annat, att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,
säljaren ej äger att på grund därav taga godset åter, utkräva
post som eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild
påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar
utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel
av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen
post utgör minst en tjugondei därav. Där köparen i annat avseende
än nu sagts åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd som för sådan
händelse kan vara avtalad icke vinna tillämpning, för så vitt sådant med
hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.
Å andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avse att underlätta
återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hänseende
stadgas, att därest skriftlig handling upprättats om avbetalningsköp,
säljaren äger att hos utmätningsmannen i orten söka handräckning för
godsets återtagande. Handräckning må dock ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger dröjsmål,
som berättigar till godsets återtagande.
Genom lagen den 31 oktober 1939 om inskränkning i rätten att återtaga
avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. har stadgats, att om värnpliktig,
som genom avtal, varå lagen om avbetalningsköp är tillämplig, förvärvat
arbetsredskap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans
hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, blivit inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, säljaren icke
äger på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post, vilket uppenbarligen
föranletts av tjänstgöringen, taga godset åter eller göra annan i avtalet
stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet överstiger
tre månader eller, om godset finnes oundgängligen erforderligt för köparen
eller sådan anhörig till honom som nyss sagts, ett år. Vad sålunda stadgats
skall icke äga tillämpning, om säljarens säkerhet äventyras. Klagan över
handräckning för återtagande av egendom som avses i lagen må föras jämväl
av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin
vård.
Enligt 65 § utsökningslagen skola från utmätning undantagas dels
nödiga gang- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören
till ett värde av högst 500 kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor. Saknas utväg till nödtorftigt
uppehälle, skall från utmätning undantagas av förråd, som finnes
i huset, vad som erfordras till underhåll för en månad eller, där tillräckligt
förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande
av det felande. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den
gäld varför pantsättningen skett.
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
9
Försäljning av utmätt egendom skall enligt 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen
i regel vara verkställd inom viss tid, som för olika fall bestämts till en,
två, tre eller fyra månader.
I 1 § lagen den 14 oktober 1939 med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga m. m. stadgas, att örn utmätning företages
hos den, som inkallats till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom.
2 värnpliktslagen, under tiden för sådan tjänstgöring eller ock därefter
inom lika lång tid som tjänstgöringen omfattat, dock högst tre månader
från dess slut, skola från utmätningen undantagas, utom nödiga gång- och
sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning som 65 § utsökningslagen
stadgar, dels lösören för gäldenärens, hans makes och oförsörjda
barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet därav icke överstiger
vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt
kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av högst femhundra
kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas från utmätning
för den gäld, varför pantsättningen skett. Enligt 2 § må, om egendom tagits
i mät hos den som fullgör eller fullgjort tjänstgöring, varom i 1 § sägs, och
det finnes, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda
av tjänstgöringen, med försäljning av den utmätta egendomen anstå under
högst tre månader utöver den tid, som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163
och 165 §§ utsökningslagen, såframt det prövas kunna ske utan att borgenärens
rätt till betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring
för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn eller är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad,
må ytterligare uppskov med försäljningen äga rum under högst sex
månader, örn borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras. Vad i
1 § är stadgat örn undantag från utmätning skall enligt 3 § under tid som i
1 § sägs äga motsvarande tillämpning, om gäldenären försättes i konkurs.
Klagan över utmätning, som avses i lagen eller över beslut i anledning av
sådan utmätning må enligt 4 §, förutom av den som eljest är befogad därtill,
föras av gäldenärens make eller av annan som har egendomen i sin vård.
De i förenämnda lagar åberopade bestämmelserna i § 28 mom. 1 och § 36
mom. 2 värnpliktslagen avse värnpliktslagen den 30 juni 1936, vilken numera
ersatts av värnpliktslagen den 30 december 1941. Enligt övergångsbestämmelserna
till sistnämnda lag gäller, att där i lag eller särskild författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen,
hänvisningen skall gälla sådan bestämmelse. Den särskilda lagstiftningen för
värnpliktiga rörande utmätning, avbetalningsköp och hyra gäller i följd
härav värnpliktiga, som enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag inkallats
till tjänstgöring, »då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver». Under
nu rådande förhållanden inkallas samtliga värnpliktiga med stöd av sistnämnda
bestämmelse. I följd härav har ifrågavarande lagstiftning ansetts
äga tillämpning jämväl å värnpliktiga, vilka fullgöra sådan tjänstgöring
som även i fredstid skulle lia ålegat dem.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Efter tillkomsten av förenämnda lagar har utfärdats moratorielagen den
3 maj 1940 (nr 300). Enligt 1 § i denna lag äger Konungen, därest Sverige
befinner sig i krig eller krigsfara eller här eljest råda utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden, och riksdagen ej är samlad, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, meddela förordnande, för
viss tid eller tills vidare, örn anstånd med betalning av gäld, om särskilda
inskränkningar i borgenärers rätt att utsöka sin fordran, att söka att gäldenär
egendom avträdes till konkurs och att i övrigt göra gällande rättsliga
verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, om uppskov med försäljning
av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom, eller örn förbud för borgenär
att genom försäljning eller annorledes skaffa sig betalning ur lös pant.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som nu sagts, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela sådant förordnande.
Med stöd av moratorielagen har utfärdats förordningen den 14 juni 19A0
(nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. I 1 §
denna förordning stadgas, att om dröjsmål med betalningen för egendom,
som förvärvats genom avbetalningsköp, uppenbarligen föranletts av betalningssvårigheter,
som åsamkats köparen genom rådande utomordentliga förhållanden,
säljaren icke äger på grund av dröjsmålet taga godset åter, utan
så är att köparen ådagalagt likgiltighet för sina skyldigheter eller säljarens
säkerhet eljest äventyras eller ock säljaren medgiver sådana villkor för återtagandet
att köparen får anses skäligen tillgodosedd. Med avbetalningsköp
förstås i förordningen avtal, som avses i 1 § lagen örn avbetalningsköp, oavsett
örn avbetalningspriset överstiger tretusen kronor. Enligt 2 § må, örn egendom
som avses i 1 § tagits i mät hos köparen och dennes betalningssvårigheter
uppenbarligen äro föranledda av rådande utomordentliga förhållanden,
med försäljning av egendomen anstå efter vad som finnes skäligt.
Moratoriebestämmelserna oell de olika personalkategorierna.
Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i denna del anfört
följande:
De bestämmelser av moratoriekaraktär, som för närvarande gälla och om
vilkas bibehållande i huvudsak någon meningsskiljaktighet ej torde råda, äro,
såsom av redogörelsen framgår, tillämpliga endast å värnpliktiga som inkallas
lill tjänstgöring enligt 28 § 1 mom. värnpliklslagen. Uppenbarligen har det vid
bestämmelsernas tillkomst icke varit avsett att de skulle gälla för värnpliktiga,
vilka fullgjorde sådan tjänstgöring som även i fredstid skulle lia ålegat
dem. Då så ändock till följd av formen för inkallelsen blivit fallet, torde
det vara förenat med vissa svårigheter att nu genomföra någon ändring i detta
avseende. De värnpliktiga, vilka genom en dylik ändring skulle gå miste om
de förmåner som tillkommit äldre årgångar, skulle med visst fog kunna anse
sig missgynnade i förhållande till dessa. Beaktas bör jämväl, att de värnpliktiga
med hänsyn till rådande läge i allmänhet ålägges en betydande extra
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
II
tjänstgöring utöver den ordinarie utbildningstiden, varigenom deras ekonomiska
förhållanden kunna komma att påverkas under en längre tidsperiod
än som på förhand kunnat beräknas. Alla värnpliktigas tjänstgöring har också
genomgående fått en prägel av vakthållning och säkerhetstjänst i ett farofyllt
läge. Jag delar fördenskull militära moratorieutredningens uppfattning,
att under nu rådande beredskapstillstånd värnpliktiga, vilka fullgöra sådan
tjänstgöring som även i fredstid skulle ha ålegat dem, böra i allo likställas
med andra värnpliktiga i de hänseenden varom här är fråga. Militära moratorieutredningen
har föreslagit att undantag borde göras för värnpliktiga, vilka
undergå utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. Det
torde emellertid icke vara lämpligt att skilja mellan reservofficersaspiranter
och värnpliktiga som tvångsvis uttagas för utbildning till officer. I fråga om
armén torde icke heller låta sig göra att draga en gräns mellan reservofficersaspiranter
och övriga officersaspiranter förrän de senare blivit elever vid
krigsskolan. Nämnda undantag torde alltså böra begränsas till elever vid
krigsskolan och dem som undergå utbildning för vinnande av fast anställning
på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet.
Ehuru moratorielagstiftningen sålunda under rådande beredskapstillstånd
synes böra omfatta alla värnpliktiga, med nyssnämnda undantag, möta betänkligheter
mot att utsträcka dess tillämplighet även till fredsförhållanden.
Såsom moratorieutredningen framhållit och i vissa yttranden betonats ha
moratoriebestämmelserna framvuxit ur och motiverats av de exceptionella
förhållanden som beredskapstillståndet kunde väntas medföra. För ett bibehållande
av bestämmelserna efter en återgång till normala förhållanden måste
uppenbarligen krävas mycket starka skäl. Detta gäller helt naturligt i särskild
grad de moratoriebestämmelser rörande hyra, avbetalningsköp och utmätning
som utredningen föreslagit och som — till skillnad från bestämmelserna örn
anstånd med indrivning av utskylder — ingripa i civila rättsförhållanden enskilda
emellan. Någon avgörande betydelse i detta sammanhang bör måhända
icke tillmätas den omständigheten att tidpunkten för fredstjänstgöringens början
och slut i regel kan på förhand beräknas. Ett vägande skäl mot en utsträckning
av bestämmelsernas tillämplighet till fredsförhåilanden är däremot
att, såsom även utredningen själv framhållit, fredstjänstgöringen — åtminstone
i den mån den infaller i nära anslutning till inskrivningen — i allmänhet icke
medför samma ekonomiska svårigheter som beredskapstjänstgöringen, emedan
den värnpliktige endast undantagsvis bildat familj och i många fall ej heller
erhållit anställning av stadigvarande natur. Jag vill för övrigt framhålla, att
de undantag, som moratorieutredningen i nu förevarande avseenden föreslagit
i fråga om lagstiftningens tillämplighet under den värnpliktiges första tjänstgöring
i fredstid, torde medföra, att moratoriebestämmelserna endast i ytterst
ringa utsträckning komme att vinna tillämpning. För dessa fåtaliga fall synes
det knappast berättigat att upprätthålla en särlagstiftning. Uppmärksammas
bör att andra omständigheter än värnpliktstjänstgöring, såsom sjukdom, arbetslöshet
o. d., kunna åsamka en gäldenär ekonomiska svårigheter av oförvållad
art. Frågan torde därför böra ses i ett större sammanhang. Såvitt angår
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
skyldighet att erlägga hyra och betalning för gods som inköpts på avbetalning
ävensom gäldenärs rättigheter, då utmätning sker hos honom, synes mig därför
en för fredsförliållanden avsedd moratorielagstiftning icke nu böra genomföras.
En närmare utredning torde böra verkställas av frågan, vilken betydelse
med avseende å indrivning av fordringar o. d. som överhuvud taget bör
tillmätas omständigheter av opåräknad natur, vilka inverka ogynnsamt på en
persons ekonomi och betalningsförmåga.
Vad härefter angår frågan, i vad mån de militära moratoriebestämmelserna
böra vara tillämpliga å annan personal än värnpliktiga som inkallats
med stöd av värnpliktslagen, har moratorieutredningen icke föreslagit någon
ändring beträffande de egentliga krigsfrivilliga, d. v. s. underåriga, överåriga,
frikallade och kvinnor vilka anställts för fullgörande av militär tjänstgöring.
Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Såsom utredningen framhållit
och i åtskilliga yttranden påpekats måste det antagas, att tjänstgöringen
som krigsfrivillig i regel ej medför någon minskning av de inkomster som den
krigsfrivillige haft att räkna med å den civila arbetsmarknaden. Anledning
torde därför saknas att utsträcka moratoriebestämmelsernas tillämplighet
till de krigsfrivilliga. I fråga om viss frivillig personal kunna andra synpunkter
göra sig gällande. Jag återkommer härtill i det följande.
Beträffande frågan, huruvida moratoriebes tämmelserna böra gälla för
frivilligt tjänstgörande värnpliktiga, torde i och för sig vissa skäl föreligga
att göra en skillnad mellan olika kategorier. Många frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga torde, såsom framhållits i yttrandena, kunna jämställas med
de egentliga krigsfrivilliga med avseende å tjänstgöringens inverkan å deras
ekonomiska förhållanden. Arbetsmarknadskommissionen har av denna anledning
ifrågasatt att i fråga om moratoriebestämmelsernas tillämplighet
göra samma gränsdragning mellan olika kategorier av frivilligt tjänstgörande
värnpliktiga som skett i fråga örn rätten till hemortslön. Emellertid
torde en sådan gränsdragning på här ifrågavarande område vålla betydande
olägenhet vid tillämpningen med hänsyn till svårigheterna för en utomstående
att avgöra, om en värnpliktig tillhör den ena eller andra gruppen av
frivilligt tjänstgörande. Jag finner fördenskull anledning icke föreligga att
frångå utredningens förslag att lagstiftningen bör äga tillämpning å alla frivilligt
tjänstgörande värnpliktiga.
I enlighet med vad jag nu anfört böra således moratoriebestämmelserna
vara tillämpliga på envar värnpliktig som fullgör militärtjänstgöring, med
undantag av vissa värnpliktiga, vilka undergå utbildning för vinnande av
fast anställning vid krigsmakten.---Med anledning av vad statskon
toret
erinrat därom att vissa befattningshavare i statens tjänst under tjänstgöring
vid mobiliserad del av försvarsväsendet bibehållas vid i fredstid utgående
löneförmåner, vill jag anmärka, att, i den mån värnpliktig ej genom
inkallelsen försättes i försämrat ekonomiskt läge, de moratofiebestämmelser,
jag ämnar föreslå, i allmänhet icke kunna åberopas. Några särbestämmelser
för nyssnämnda befattningshavare torde icke böra meddelas.
Vidkommande annan personal än värnpliktiga har moratorieutredningen
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
13
föreslagit, alt Kungl. Maj:t skulle äga förordna om lagstiftningens tillämplighet
å personal, som är anställd vid försvarsväsendet eller tillhör frivilliga
automobilkåren, sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper.
I åtskilliga yttranden har påyrkats, att den personal som sålunda avsåges
borde, åtminstone i viss omfattning, uttryckligen angivas i författningstexten.
Det torde icke heller möta några svårigheter att tillgodose dessa önskemål.
Moratorieutredningen har i sin motivering utförligt redogjort för sin
uppfattning om vilka personalkategorier lagstiftningen bör avse. I likhet med
utredningen finner jag gränsdragningen böra ske med ledning av synpunkten,
huruvida den personal varom fråga är kan anses såsom heltidsanställd vid
försvaret eller har sin huvudsakliga bärgning av civilt yrke. För den senare
av dessa två grupper kan uppenbarligen militärtjänstgöringen tänkas medföra
ekonomiska svårigheter av enahanda art som för värnpliktiga. Även örn vederbörande
redan i fredstid åtnjuter viss inkomst från försvarsmakten torde
lagstiftningen böra göras tillämplig. Någon erinran häremot torde icke kunna
göras i betraktande av att flertalet av de bestämmelser som ifrågasättas
äro beroende av att den inkallade åsamkas betalningssvårigheter genom
tjänstgöringen.
I enlighet med det anförda torde det vara tydligt, att personal på aktiv
stat, vilken såväl under fredsförhållanden som under beredskapstjänstgöring
är heltidsanställd vid försvaret, icke bör omfattas av moratoriebestämmelserna.
Undantag synes dock böra göras beträffande sådan personal på aktiv
stat, vars tjänstgöringsskyldighet i fredstid är inskränkt till viss del av året,
nämligen bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren,
marinläkare av 2. graden, marinläkarstipendiater och flygläkare
av 2. graden. Med dessa bör jämställas motsvarande personal över
stat. Personal, som erhållit avsked från aktiv tjänst med tillstånd att lönlös
kvarstå i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller i flygvapnet, bör
likaledes omfattas av lagstiftningen, såsom ock föreslagits av utredningen.
Rörande personal på övergångs-, avgångs- och disponibilitetsstat har utredningen
icke gjort något uttalande. De synpunkter som i det föregående
angivits böra vara vägledande vid gränsdragningen synas mig närmast giva
vid handen, att dessa personalkategorier i allmänhet icke kunna göra anspråk
på att komma i åtnjutande av de förmåner moratoriebestämmelserna innebära.
Ett undantag synes dock böra göras för personal som frivilligt överförts
till övergångsstat. Såsom uttalats i flera yttranden synes det vidare rimligt,
att personalen på reservstat och i reserven, vilken personal under den förstärkta
försvarsberedskapen tyngts av inkallelser i större omfattning än de
värnpliktiga, inbegripes under moratorielagstiftningen. Härvid torde dock böra
undantagas personal, som med pension avgått från aktiv stat. Dylik personal
uppehåller i stor utsträckning särskilda för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar inom försvarsväsendet. Vid sidan av personal i reserven
torde personalen i väg- och vattenbyggnadskåren, som är jämställd med reservpersonalen,
böra särskilt omnämnas.
Vad slutligen angår frågan, huruvida medlemmar av frivilliga för rikets
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
försvar avsedda kårer eller föreningar böra omfattas av lagstiftningen, har
chefen för försvarsstaben anmärkt, att frivilliga automobilkåren från och
med den 1 januari innevarande år utgått ur organisationen. Chefen för försvarsstaben
har vidare anmärkt, att personalen i sjövärnskåren och svenska
röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper utgjordes av antingen värnpliktiga
eller krigsfrivilliga. Något särskilt stadgande örn dessa organisationer borde
därför icke meddelas. I fråga om den frivilliga personalen vid sjövärnskåren,
som under rådande beredskapstillstånd varit inkallad lill tjänstgöring i relativt
stor omfattning, torde emellertid skäl tala för att den inbegripes under lagstiftningen.
Däremot torde tillräcklig anledning härtill saknas beträffande personalen
i svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper, liksom skäl icke
synas föreligga att, såsom i ett yttrande förordats, göra lagstiftningen tillämplig
beträffande medlemmar av Sveriges lottakårer eller föreningen svenska blå
stjärnan. Detsamma torde få anses vara fallet i fråga om en grupp frivillig
personal, som i viss mån intager en ställning, jämförlig med icke värnpliktiga
medlemmar av förenämnda frivilliga försvarsorganisationer. Jag åsyftar härvid
sådan personal som anställts i vissa uti vederbörliga sammansättningsplaner
(mobiliseringstabeller) upptagna befattningar och kan inkallas till
tjänstgöring, när behov därav anses föreligga. Icke heller synes mig anledning
finnas att i detta sammanhang upptaga frågan om bestämmelsernas utvidgning
att avse personal, som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada,
medförande rätt till ersättning enligt därom meddelade bestämmelser.
Moratoriebestämmelserna torde böra erhålla formen av en med stöd av
moratorielagen den 3 maj 1940 utfärdad förordning.
Hyra och bostadsrätt.
Militära liioratorieiitredningen.
I förhållande till gällande rätt innebär moratorieutredningens förslag i fråga
om hyra och bostadsrätt icke annan ändring än en utvidgning av föreskriften
att den värnpliktige icke på grund av dröjsmål med hyresbetalning får skiljas
från lägenhet, som han förhyr, då dröjsmålet föranletts av att bostadseller
näringsbidrag icke hunnit utbetalas. Enligt förslaget skall ifrågavarande
regel gälla, då dröjsmålet med hyresbetalningen föranletts av att familjebidrag
eller hemortslön, som den värnpliktige kunnat påräkna, ej hunnit utbetalas.
Att jämväl andra former av familjebidrag än bostads- och näringsbidrag
medtagits i bestämmelsen har motiverats därmed att reglerna för fastställande
av familjebidrags belopp kunde medföra att den värnpliktige behövde
disponera familjepenning för hyresbetalning. Undantagsvis kunde det
motsvarande gälla om förväntat sjuk- eller begravningsbidrag och örn hemortslön.
För att bereda den värnpliktige ett ytterligare skydd mot vräkningshot
under hans militärtjänstgöring föreslås vidare en förlängning av den tid,
inom vilken hyresrätten kan återvinnas vid förverkande på grund av underlåten
hyresbetalning. Har hyresrätten förverkats under tjänstgöringen eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
15
därefter, innan den värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under trettio dagar i följd, må den värnpliktige enligt
förslaget ej skiljas från lägenheten, därest senast å tjugufjärde söckendagen
från verkställd uppsägning rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom sägs. Beslut om vräkning av den värnpliktige
må i anledning härav icke meddelas förrän tjugusex söckendagar förflutit
från uppsägningen. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla, där av hyrestiden
återstod mindre än en månad när hyresrätten förverkades.
Departementschefen.
Vad moratorieutredningen föreslagit beträffande anstånd med erläggande
av hyra och avgift till bostadsrättsförening torde böra genomföras.
Även utredningens förslag att utsträcka respittiden för återvinnande av hyresrätt,
som förverkats på grund av underlåten hyresbetalning, synes mig böra
godtagas. Sin väsentliga betydelse torde bestämmelserna härom komma att
få för de personalkategorier, vilka icke äro berättigade till familjebidrag
eller hemortslön men för vilka moratoriebestämmelserna ansetts böra gälla.
Det torde få anses motiverat att dessa personalkategorier tillerkännes en anståndsrätt
som i. viss mån motsvarar den som bereus de värnpliktiga vid
dröjsmål med utbetalande av familjebidrag eller hemortslön. I fråga om värnpliktiga
som åtnjuta familjebidrag jämte hemortslön kan anmärkas, att
de, på sätt fastighetsägareförbundet framhållit, åtnjuta skydd mot vräkning
redan genom bestämmelsen, att de ej må skiljas från lägenheten på
grund av dröjsmål med erläggande av hyran, vilket föranletts av att familjebidrag
eller hemortslön, som kunnat påräknas med anledning av tjänstgöringen,
ej hunnit utbetalas. Häremot kan emellertid åberopas, att den värnpliktige
till följd av sin bortovaro från hemmet under tjänstgöringen har
svårare att ordna sina ekonomiska förhållanden och att det för den skull kan
vara skäligt att i förevarande hänseende bereda honom ett rådrum utöver
vad som följer av vanliga regler. Vad angår den tid efter tjänstgöringens
slut, under vilken den värnpliktige skall vara berättigad till en förlängd tid
för återvinning, synes mig skäligt, att denna förmån får åtnjutas under tre
månader från tjänstgöringens slut. För att den förlängda återvinningstiden
skall få åtnjutas fordras enligt moratorieutredningens förslag, att tidpunkten
för hyresrättens förverkande infallit efter militärtjänstgöringens början.
Det torde emellertid böra beredas möjlighet för den värnpliktige att återvinna
hyresrätten, även örn den förverkats före militärtjänstgöringens början,
därest ej beslut om vräkning redan meddelats. På grund härav bör bestämmelsen
omarbetas. Med anledning av vad landsorganisationen anmärkt
rörande återvinningsfristens längd vill jag framhålla, att bestämmelsen örn
en respittid av tjugufyra söckendagar från det uppsägning skett, jämförd med
den allmänna hvreslagens föreskrifter, innebär alf vederbörande får anstånd
med hyrans betalning minst en månad.
I fråga örn bostadsrätt har moratorieutredningen icke föreslagit någon
motsvarighet till regeln örn återvinning av hyresrätt. Enligt lagen den 25
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
april 1930 örn bostadsrättsföreningar gäller, alt bostadsrättsförening är berättigad
uppsäga bostadsrättshavaren till avflyttning från den av honom under
bostadsrätt innehavda lägenheten om han dröjer med erläggande av vissa
avgifter till föreningen fjorton dagar eller den längre tid, som må vara bestämd
i stadgarna, från det föreningen efter förfallodagen skriftligen anmodat
honom att fullgöra sin betalningsskyldighet. Sker uppsägning, är bostadsrättshavaren
skyldig att genast avflytta, och vräkning kan äga rum
i vanlig ordning. Då värnpliktig, som innehar lägenhet under bostadsrätt,
icke synes böra vara sämre ställd än värnpliktig, som förhyr lägenhet, i
fråga om möjligheten att kunna behålla sin bostad, torde det vara lämpligt,
att en regel införes örn återvinning av nyttjanderätten till lägenhet, som
innehaves under bostadsrätt, när nyttjanderätten förverkats på grund av
dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen. Med hänsyn till den längre
respittid som en bostadsrättshavare i allmänhet åtnjuter, torde i detta fall
den tid, inom vilken betalningsskyldigheten skall fullgöras för att nyttjanderätten
skall återvinnas, kunna bestämmas till tolv söckendagar. Vräkningsbeslut
bör i anledning härav icke få meddelas förrän fjorton söckendagar
förflutit efter verkställd uppsägning.
Såväl i fråga om hyra som beträffande bostadsrätt synes vidare, med
anledning av de erinringar som gjorts i vissa yttranden, återvinningsrätten
böra utsträckas att avse jämväl de fall, då lägenheten med hyres- eller bostadsrätt
innehaves av värnpliktig och dennes hustru gemensamt eller eljest
av två eller flera personer, av vilka någon är värnpliktig och inkallats till
militärtjänstgöring. Däremot torde det svårligen låta sig göra att, såsom hyresgästernas
riksförbund påyrkat, utvidga regeln att omfatta även sådana
fall, då en värnpliktig väl är berättigad till familjebidrag för kostnaden för
lägenhets förhyrande, men han ej själv deltagit i slutandet av hyresavtalet.
Fastighetsägareförbundet har hemställt om utfärdande av föreskrift angående
underrättelse till hyresvärden om inkallelsen till tjänstgöring. Tillräckliga
skäl att införa en dylik underrättelseplikt torde dock icke föreligga, då
det i allmänhet icke torde bereda hyresvärden någon svårighet att erhålla
upplysning örn att hyresgästen inkallats. Vad förbundet anmärkt rörande
svårigheterna att vinna utmätning i den värnpliktiges avlöning för militärtjänstgöringen
synes mig icke heller böra föranleda någon åtgärd.
Vad härefter angår frågan örn rätt att i förtid uppsäga hyresavtal må
erinras, att gällande regler i detta hänseende tillkommo vid en tidpunkt, då
läget på hyresmarknaden ännu icke kännetecknades av den lägenhetsbrist
som sedermera gjort sig starkt märkbar. Reglerna ha, såvitt känt, icke kommit
till användning i nämnvärd omfattning. Med hänsyn till den rådande
bristen på lägenheter, vilken i stort sett torde komma att bestå under en
relativt lång tid, synes en bestämmelse om rätt för den till beredskapstjänst
inkallade att bliva fri från ett ingånget hyresavtal i nuvarande läge vara
skäligen betydelselös. Den nuvarande bestämmelsen —- som går utöver den
ram för moratoriebestämmelser som uppdragits genom moratorielagen den
3 maj 1940 — avsåg att bereda den som genom värnpliktstjänstgöring ovän
-
Andru lagutskottets utlåtande nr 37.
17
tat försattes i väsentligt sämre ekonomiska omständigheter möjlighet att inskränka
sina utgifter genom att hyra en mindre våning för familjen. Detta
skäl har numera ej samma bärkraft, sedan flertalet värnpliktiga varit inkallade
och en anpassning torde lia ägt rum till de förhållanden som skapats
av beredskapstillståndet. Jag finner på grund av det anförda skäl icke
föreligga att bibehålla någon rätt för den till militärtjänstgöring inkallade
att uppsäga hyresavtal till upphörande i förtid. Det må nämnas, att en hyresgäst
enligt allmän lag äger rätt att uppsäga hyresavtal om hyresvärden utan
skälig anledning vägrar att godtaga någon till vilken hyresgästen vill överlåta
lägenheten.
Avbetalningsköp.
Militära moratorieutredningen.
I fråga om rätten att återtaga avbetalningsgods från värnpliktiga innehåller
militära moratorieutredningens förslag följande bestämmelser. Värnpliktig,
som före militärtjänstgöringens början på avbetalning inköpt arbetsredskap
eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom själv, hans make eller
oförsörjda barn eller adoptivbarn, skall äga åtnjuta anstånd under en tid
av tre månader med betalning av post som förfaller under tjänstgöringen,
där det ej finnes uppenbart att den värnpliktiges betalningssvårigheter icke
föranletts av tjänstgöringen samt säljarens säkerhet icke äventyras genom
anståndet. Vad utredningen i denna del föreslagit innebär bl. a. en omkastning
av bevisbördan angående orsaken till betalningssvårigheterna. Är den
värnpliktige berättigad till anstånd, skola förfallodagarna för senare förfallande
poster anses förskjutna lika lång tid som anståndet omfattar. Anståndet
kommer härigenom att avse amorteringsplanen i dess helhet. Finnes
godset oundgängligen erforderligt för den värnpliktige eller för sådan
anhörig till honom som nyss sagts, eller återstår av köpeskillingen icke mer
än en tredjedel ogulden, skall den värnpliktige äga åtnjuta anstånd under
hela tjänstgöringstiden och intill dess han varit fri från tjänstgöring under
tre månader i följd med betalning av post som förfaller under nämnda tid,
varjämte förfallodagarna för senare förfallande poster skola anses i motsvarande
mån förskjutna. Anstånd skall kunna åtnjutas även i fråga om post
som förfallit till betalning före tjänstgöringens början, där säljaren, oaktat
han varit därtill berättigad, underlåtit att återtaga godset eller göra annan i
avtalet stadgad särskild påföljd gällande. Därvid skall så anses som hade
posten eller, om betalningsförsummelsen omfattar flera poster, den äldsta
av dessa förfallit å dagen för tjänstgöringens början. Förfallodagarna för
övriga oguldna poster skola anses i motsvarande mån förskjutna. Förslaget
upptager vidare en uttrycklig bestämmelse örn att den värnpliktige oaktat
anstånd åtnjutes skall vara skyldig att gälda ränta, som blivit utfäst eller
enligt lag skall utgå vid dröjsmål med betalning av förfallen gäld. Därjämte
föreslås att anståndsreglerna skola gälla även då godset inköpts av den
värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående, under förutsättning
att godset är avsett för makarnas gemensamma bruk och makarna leva
Bihang tilt riksdagens protokoll 1944. 9 samt. 2 avd. Nr 37. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
samman. Såsom enligt gällande rätt skall klagan över handräckning för
återtagande av egendom som avses med bestämmelserna kunna föras även
av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin vård.
I förslaget ha icke upptagits några regler om skyldighet för den värnpliktige
att underrätta säljaren örn tjänstgöringen för att rätt till anstånd skulle
föreligga. De sakkunniga ha i detta hänseende uttalat, att det icke kunde
anses rimligt att en värnpliktig, som på grund av okunnighet om en dylik
föreskrift eller kanske på grund av en av omständigheterna förklarlig glömska
underläte sin underrättelseplikt, skulle förlora rätten till anstånd. Alt ålägga
någon militär myndighet ansvar för underrättelsepliktens fullgörande vore
uppenbarligen omöjligt. Då emellertid säljaren hos ortens familjebidragsnämnd
kunde inhämta upplysning huruvida köparen vore inkallad till militärtjänstgöring,
behövde säljaren icke löpa risken att påkalla ett resultatlöst
handräckningsförfarande med åtföljande kostnader.
Departementschefen.
De av moratorieutredningen föreslagna reglerna om inskränkning i rätten
att återtaga avbetalningsgods torde i huvudsak böra godtagas. I fråga örn bestämmelsernas
utformning lärer det emellertid vara önskvärt att närmare ansluta
till de stadganden som nu gälla i ämnet. Skyddet för de värnpliktiga i
fråga om rätten lill gods som köpts på avbetalning bör alltså enligt min mening
såsom hittills innefatta ett förbud i viss omfattning att på grund av
dröjsmål med betalning av förfallen post taga godset åter eller göra gällande
annan i avtalet stadgad särskild påföljd av betalningsförsummelse. För att
skyddet skall åtnjutas synes till en början böra förutsättas, att betalningssvårigheter
åsamkats den värnpliktige genom tjänstgöringen. Beträffande den av
utredningen föreslagna bevisregeln torde det vara obestridligt, att man ej av
den värnpliktige kan fordra att han skall kunna styrka detta. Det lärer emellertid
icke vara erforderligt att fördenskull, med avvikelse från eljest gällande
regler, ålägga motparten att förebringa bevisning om att den värnpliktiges betalningssvårigheter
ej uppkommit genom militärtjänstgöringen. Jag anser det
från den värnpliktiges synpunkt tillfyllest att föreskriva, att det skall kunna
antagas att svårigheter att fullgöra köpet åsamkats honom genom tjänstgöringen.
Det torde i allmänhet icke möta några svårigheter att verkställa
en dylik sannolikhetsbedömning. Såsom ytterligare villkor för alt anstånd
skall få åtnjutas bör i överensstämmelse med gällande rätt och de sakkunnigas
förslag stadgas, att säljarens säkerhet icke får äventyras genom anståndet.
Frågan huruvida detta villkor är uppfyllt bör avgöras från fall till
fall med ledning av en värdering av godset och de upplysningar som i övrigt
kunna vara tillgängliga. Denna prövning är givetvis, såsom i vissa
yttranden framhållits, av grannlaga natur. Någon anledning att ändra den
nuvarande bestämmelsen i detta hänseende torde emellertid ej föreligga.
Enligt moratorieutredningens förslag skola anståndsreglerna icke omfatta
gods som inköpts under tjänstgöringstiden. I det yttrande som avgivits av
landsorganisationen har förordats, att reglerna skulle gälla även örn godset
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
] 9
inköpts under tjänstgöringstiden. Starka billighetsskäl synas tala för denna
ståndpunkt. Jag vill nämna, att om den värnpliktige under militärtjänstgöring
inköpt gods på avbetalning och han sedermera efter hempermittering eller
hemförlovning inkallas på nytt, anståndsreglerna även enligt utredningens förslag
bliva tillämpliga under denna nya tjänstgöringsperiod.
I likhet med moratorieutredningen finner jag det befogat, alt anståndsreglerna
erhålla sådan utformning att den värnpliktiges rätt till anstånd kvarstår
under hela den återstående amorteringstiden, så att han icke en tid efter
militärtjänstgöringens slut står inför tvånget att nödgas på en gång inbetala
ett större belopp. Anståndstiden torde i allmänhet böra såsom hittills utgöra
tre månader från förfallodagen. Är godset oundgängligen erforderligt för köparen
eller vissa nära anhöriga till honom, synes det riktigt att, såsom utredningen
föreslagit, anståndstiden sättes i relation till tjänstgöringens längd, så
att anstånd skall få åtnjutas under hela tjänstgöringstiden och intill dess den
värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring
under tre månader i följd. Jag delar också utredningens mening, att
den längre anståndstiden städse bör gälla jämväl då två tredjedelar av köpeskillingen
blivit guldna.
Utredningens förslag, att anstånd bör få åtnjutas även med avseende å post
som förfallit till betalning före tjänstgöringens början, har i vissa yttranden
mött kritik. Av gjorda uttalanden framgår dock tydligt, att avbetalningsköpare
i mycket stor utsträckning ligga efter med betalningen av en eller flera
poster utan att detta föranleder åtgärd från säljarens sida, blott inbetalningar
ske något så när enligt amorteringsplanen. Till följd av detta förhållande
skulle skyddet för den värnpliktige kunna bliva helt illusoriskt, om icke rätt
till anstånd, åtminstone i viss omfattning, beredes honom beträffande de före
tjänstgöringens början förfallna posterna. En bestämmelse om anstånd jämväl
för det fall att post förfallit före tjänstgöringens början torde därför
böra meddelas. Har säljaren redan före tjänstgöringens början bos laga myndighet
gjort sin rätt gällande, synes emellertid det sålunda inledda förfarandet
böra få fortgå.
Det av vissa näringsorganisationer framförda kravel, att för rätt till anstånd
bör fordras att köparen gjort anmälan till säljaren om militärtjänstgöringen,
har moratorieutredningen avvisat under erinran att det icke kan
anses rimligt att en värnpliktig, som på grund av okunnighet eller glömska
försummat att fullgöra en dylik underrättelseplikt, skall förlora rätten till
anstånd. Den av utredningen anvisade utvägen att hos ortens familjebidragsnämnd
inhämta upplysning, huruvida köparen är inkallad till militärtjänstgöring,
torde, såsom handelskammaren i Göteborg anfört, innebära en relativt
enkel möjlighet alt i flertalet fall skaffa uppgift härutinnan. Att införa
något stadgande i detta hänseende synes icke erforderligt.
Moratorieutredningen har funnit billigheten kräva, att köparen förpliktas
erlägga dröjsmålsränta som kompensation för den förlust som åsamkas säljaren
genom köparen beviljat anstånd, samt har ansett, att härigenom även
köparens benägenhet att utan verkligt behov utnyttja anståndsreglerna kom
-
20
Andru lagutskottets utlåtande nr 37.
me att motverkas. Utredningen har fördenskull föreslagit ett stadgande, enligt
vilket den värnpliktige oavsett anståndet skall vara skyldig erlägga ränta,
som blivit utfäst eller enligt lag skall utgå vid dröjsmål med betalning av
förfallen gäld. Såsom i ett yttrande erinrats gäller emellertid enligt lagen örn
avbetalningsköp, att ränta icke räknas säljaren till godo vid det avräkningsförfarande
som sker i samband med handräckning för godsets återtagande,
medan däremot ränta i vanlig ordning tillgodoräknas säljaren, då godset
återtages efter stämning till domstol. Om det föreslagna stadgandet skall få
den betydelse, som synes ha varit avsedd, borde det sålunda kompletteras
med en föreskrift om att ränta skulle tillgodoräknas säljaren jämväl vid
handräckningsförfarande enligt lagen örn avbetalningsköp. Då det emellertid
står säljaren fritt att anlita domstols vägen, om han vill utkräva sin rätt till
ränta, synes något behov av dylika föreskrifter ej föreligga. Med den utformning
av anståndsreglerna jag föreslår torde det icke heller vara erforderligt
att upptaga någon erinran om den skyldighet att gälda ränta å förfallna poster,
som enligt lag åligger köparen.
Moratorieutredningens förslag att anståndsreglerna skola gälla även i fråga
om gods, som inköpts av värnpliktigs hustru, har ej föranlett erinran i yttrandena
och torde böra genomföras. För att förekomma missbruk har utredningen
föreslagit, att anstånd i dessa fall skall få förekomma endast örn
godset inköpts för makarnas gemensamma bruk. Denna bestämmelse torde,
såsom i vissa yttranden uttalats, vara för snäv. För min del finner jag den
böra utvidgas så att anståndsreglerna skola vara tillämpliga, när gods som
inköpts av den värnpliktiges hustru är avsett för makarnas gemensamma
bruk eller för deras oförsörjda barns eller adoptivbarns behov.
I flera yttranden har erinrats, att den med stöd av moratorielagen utfärdade
förordningen den 14 juni 1940 om inskränkning i rätten att återtaga
avbetalningsgods m. m. är tillämplig även å värnpliktiga, varigenom ovisshet
kan uppkomma örn vilken författning som i ett givet fall skall tillämpas.
Nämnda förordning är ej såsom lagen den 31 oktober 1939 om inskränkning
i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. inskränkt
till gods av viss beskaffenhet och den avser jämväl avbetalningsköp, vid vilka
avbetalningspriset överstiger 3 000 kronor. Det synes mindre tillfredsställande,
att de regler om inskränkningar i rätten att återtaga avbetalningsgods,
som gälla till förmån för värnpliktiga, skola vara av olika innehåll beroende
på godsets beskaffenhet och pris. På grund härav synas de allmänna moratoriebestämmelserna
för värnpliktiga böra utvidgas att omfatta allt slags egendom
som förvärvats genom avbetalningsköp, oavsett avbetalningsprisets belopp.
Om så sker, torde något praktiskt behov för värnpliktiga att åberopa
1940 års förordning i allmänhet ej komma att föreligga. De värnpliktiga torde
dock icke på grund härav böra undantagas från tillämpningsområdet för sistnämnda
förordning, då det kan tänkas att en värnpliktig genom rådande
utomordentliga förhållanden åsamkats betalningssvårigheter, vilka icke ha
något samband med militärtjänstgöring.
Andra lanni skottets utlåtande nr 37.
21
Utmätning och konkurs.
Militära moratorieutredningen.
I förhållande till gällande rätt innebär moratorieuiredningens förslag i
fråga om utmätning och konkurs endast smärre jämkningar. Sålunda föreslås,
att reglerna skola bliva tillämpliga även då utmätning sker hos den värnpliktiges
hustru eller hon försättes i konkurs. Vidare innebär förslaget, att
utmätningsfriheten beträffande arbetsredskap utsträckes till ett värde av 1 000
kronor i stället för 500 kronor. I fråga om anstånd med utmätt egendoms
försäljning föreslås, att med försäljningen skall kunna anstå under tiden för
tjänstgöringen och högst intill dess den värnpliktige efter hempermittering
eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, därest
det ej finnes uppenbart att betalningsvårigheterna icke äro föranledda
av tjänstgöringen och det prövas kunna ske utan att borgenärens rätt till
betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda
nödig bärgning åt honom, hans make eller oförsörjda barn eller adoptivbarn
eller är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, skall anståndet
kunna utsträckas till dess den värnpliktige under nio månader i följd varit
fri från tjänstgöring, om borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras.
Departementschefen.
I likhet med moratorieutredningen finner jag det motiverat, att de särskilda
bestämmelserna om utmätning hos värnpliktiga bliva tillämpliga även då utmätning
sker bos den värnpliktiges hustru. Förslaget att arbetsredskap till ett
värde av 1 000 kronor skola få undantagas från utmätning kan jag likaledes
tillstyrka. Att såsom landsorganisationen ifrågasatt icke upptaga någon bestämd
värdegräns utan låta en skälighetsprövning vara avgörande för den
omfattning, i vilken utmätningsfrihet skulle föreligga, synes betänkligt. Med
anledning av vad arbetsmarknadskommissionen i detta sammanhang anfört
vill jag framhålla, att värdegränsen, likaväl som motsvarande värdegräns i
65 § utsökningslagen, endast avser egendom som i och för sig är av den beskaffenhet
att den får utmätas för den värnpliktiges gäld.
Vad angår den tid, under vilken den värnpliktige eller hans hustru skall
äga rätt att från utmätning undantaga egendom i större omfattning än eljest
är stadgat, har moratorieutredningen i nära anslutning till gällande rätt föreslagit,
att bestämmelserna skola vara tillämpliga under tid då den värnpliktige
fullgör militärtjänstgöring samt därefter intill dess han efter hempermittering
eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under lika lång lid
som tjänstgöringen omfattat, dock högst tre månader. Denna regel torde
kunna föranleda vissa tillämpningssvårigheter. Jag föreslår fördenskull
att bestämmelserna skola, oavsett tjänstgöringens längd, tillämpas intill dess
den värnpliktige varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd.
Vidkommande härefter frågan, under vilken tid anstånd skall kunna äga
rum med utmätt egendoms försäljning, synes förslaget att anknyta anstånds
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 37.
Utskottet.
tiden till tjänstgöringens längd vara lämpligt. För vissa fall lämnar dock, såsom
landsorganisationen påpekat, den av utredningen föreslagna regeln eli
sämre skydd för den värnpliktige än gällande lag. Detta är fallet, då utmätningen
skett mot slutet av tjänstgöringen eller under den närmaste tiden därefter.
Då det synes rimligt, att den som åsamkats betalningssvårigheter genom
militärtjänstgöring kommer i åtnjutande av ett visst rådrum, även om
utmätningen skett först sedan tjänstgöringen upphört, synes som allmän regel
böra föreskrivas att vid utmätning, som sker under tiden för tjänstgöringen
eller därefter innan den värnpliktige varit fri från tjänstgöring under
tre månader i följd, anstånd skall kunna beviljas under tre månader utöver
den tid som enligt 162, 163 eller 165 § utsökningslagen är medgiven. Härutöver
bör i anslutning till utredningens förslag stadgas, att där ytterligare
uppskov med hänsyn till tjänstgöringens längd finnes påkallat, anstånd skall
kunna äga rum intill dess den värnpliktige varit fri från tjänstgöring under
tre månader i följd eller, om egendomen erfordras i den värnpliktiges näring
för att bereda honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn nödig
bärgning eller den är erforderlig för att bereda dem nödig bostad, intill
dess han under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring. Såsom villkor
för att anstånd skall äga rum torde böra uppställas, att det kan antagas att
den värnpliktiges betalningssvårigheter föranletts av tjänstgöringen samt att
borgenärens rätt till betalning ej äventyras genom uppskovet. Rörande dessa
båda villkor får jag hänvisa till vad jag anfört angående motsvarande förutsättningar
för rätten att åtnjuta anstånd i fråga örn återtagande av avbetalningsgods.
Lagrådet, vars utlåtande inhämtats över lagförslaget, har lämnat detta
utan erinran.
Vid granskning av de genom propositionen framlagda förslagen har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot desamma. Utskottet får därför
hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 11 maj 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Olof Carlsson, Mannerskantz, Roos, Hage,
Sten, Hallagård och Hagman;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Pettersson i
Hällbacken, Ryberg, Cruse, fru Johansson, herrar Håstad och Andersson i Eskilstuna.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
442314
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:292 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestävimelser för värnpliktiga TO. fl. a1 i texten