Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn arbetstidens begränsning.

1944-05-19 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:42, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn arbetstidens begränsning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1944 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen

örn arbetstidens begränsning.

I en inom andra kammaren väckt, lill lagutskott hänvisad motion, nr 396,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Persson i Stockholm

och Hagberg i Luleå hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta, att

1 § andra stycket punkten d) lagen om arbetstidens begränsning skall utgå.

Enligt nämnda punkt undantages från lagens tillämpning »arbete, som

har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning

eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov».

I motiveringen till yrkandet beröres endast behovet av lagstadgad arbetstidsreglering

för sjukvårdspersonal, ej för de övriga personalkategorier som

avses i det återgivna stadgandet. Beträffande sjukvårdspersonalen framhålla

motionärerna den brist på sådan arbetskraft, som för närvarande

råder i landet. Denna brist anses bero huvudsakligen på att personalens

löne- och arbetstidsförhållanden icke äro sådana, att de locka den kvinnliga

arbetskraften. Den långa arbetstiden och systemet nied splittrad fritid

anses ha motverkat rekryteringen i nära nog lika stor omfattning som löneförhållandena.

Ett beslut, enligt vilket allmänna arbetstidslagen skulle gälla

även för sjukvårdspersonal, skulle enligt motionärernas mening underlätta

rekryteringen. — Beträffande motiveringen i övrigt far utskottet hänvisa

till motionen.

över motionen ha efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, styrelsen för Svenska landstingsförbundet,

styrelsen för Svenska stadsförbundet, landsorganisationen i Sverige,

Svenska sjukhuspersonalförbundet, Statens sjukhuspersonals förbund, styrelsen

för Svenska lasarettsläkarföreningen, styrelsen för Svenska sanatorieläkarföreningen

och Svensk sjuksköterskeförenings centralstyrelse. För yttrandena

redogörcs här nedan.

Frågan om lagstadgad reglering av arbetstiden lör sjukvårdspersonal har

förutom vid behandlingen av allmänna arbetstidslagen vid flera tillfällen i

anledning av motioner varit föremål för riksdagens prövning. En redogörelse

för vad sålunda och i övrigt beträffande frågan förekommit till början

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 42. 1

Tidigare

behandling

av frågan.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Nuvarande

reglering.

av 1937 finnes intagen i andra lagutskottets utlåtande nr 37 vid 1937 års

riksdag. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.

Vid 1937 ars riksdag väcktes en motion med yrkande, att tillämpningsområdet

för allmänna arbetstidslagen måtte utsträckas att omfatta också

anstalts- och sjukhuspersonal. I sitt utlåtande (nr 37) i anledning av motionen

anförde andra lagutskottet:

En reglering av arbetstiden för den vid statens sinnessjukhus anställda

personalen har skett från och med den 1 januari innevarande år. Genom

denna reglering har arbetstiden för en stor del av nämnda personal betydligt

nedsatts. Vidare har uppenbarligen det av medicinalstyrelsen den

30 maj 1936 utfärdade cirkuläret med anvisningar rörande ordnandet av

arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen vid samtliga övriga sjukvårdsanstalter

verkat i samma riktning. Medicinalstyrelsens yttrande i ärendet

giver vid handen, att dessa anvisningar i stor utsträckning vunnit beaktande

antingen på det sättet, att beslut redan fattats om genomförande helt eller

delvis av den med cirkuläret åsyftade arbetstidsbegränsningen, eller såtillvida,

att utredningar syftande till en bättre ordning på förevarande område

igångsatts.

Det är ännu icke möjligt att helt överblicka verkningarna av nyssnämnda

cirkulär. Därtill kommer, att vissa framställningar i ämnet för närvarande

äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till dessa omständigheter

finner utskottet, utgående från att den i motionen berörda frågan blir

föremål för den uppmärksamhet, som den otvivelaktigt förtjänar, ej skäl att

tillstyrka motionen.

Utskottet hemställde därför, att motionen ej måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt kungl, brev den 9 december 1938 har arbetstiden för sjukvårdsoch

ekonomipersonalen vid statens sinnessjukhus i överensstämmelse med

beslut av 1938 års riksdag från och med den 1 januari 1939 begränsats till

48 timmars arbetsvecka.

I lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus stadgas, att

vid sjukhus skall finnas anställd för dess behöriga skötande erforderlig personal.

Denna skall vara så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att

nödig vila och ledighet kan beredas densamma. Högsta tillsynen över

nämnda sjukhus utövas enligt lagen av medicinalstyrelsen, vilken har att

ägna särskild uppmärksamhet bl. a. åt sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Enligt den för medicinalstyrelsen utfärdade instruktionen torde

styrelsens tillsynsskyldighet omfatta även andra sjukvårdsanstalter än sjukhus

i berörda lags mening.

Den 30 maj 1936 utfärdade medicinalstyrelsen ett cirkulär till samtliga

sjukvårdsanstalter med undantag av statens sinnessjukhus med anvisningar

rörande ordnandet av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. I cirkuläret

framhölls, att de inspektioner, som medicinalstyrelsen i anslutning till ovannämnda

bestämmelser låtit verkställa vid olika sjukvårdsanstalter, i ett fler
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

3

tal fall givit vid handen, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden ännu

icke på långt när blivit så ordnade, att de motsvarade bestämmelserna i

sjukhuslagen. Ytterligare bekräftelse på att så vore fallet hade vunnits

genom vissa av medicinalstyrelsen under senare år verkställda utredningar

i frågor på hithörande område. På grund härav och med hänsyn till den

rastlöst fortgående utvecklingen på sjukvårdens område med därav föranledd

ökning i sjukvårdsarbetets intensitet och omfattning anhöll medicinalstyrelsen,

att anstaltsledningarna måtte ägna noggrann uppmärksamhet åt

skyldigheten att på angivet sätt reglera sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

För vinnande av detta syfte borde varje anstaltsledning låta uppgöra

en plan för sjukvårdsarbetets bedrivande vid anstalten. Denna plan

borde inrymma såväl bestämmelser örn arbetets omfattning och arbetstidens

längd för både dag- och nattpersonal som föreskrifter rörande de ledigheter

som skulle tillkomma personalen. Vid överbeläggning av sjukvårdsanstalt

borde tillses, att personalen utökades i erforderlig utsträckning.

I cirkuläret lämnades vidare anvisningar rörande personalens arbets- och

fritid. Beträffande dagtjänsten för all sjukvårdspersonal med undantag av

röntgenpersonal borde i sådant avseende beaktas följande synpunkter:

1) För sjukvårdspersonal i dagtjänst bör arbetet taga sin början tidigast

klockan 7. Därest det anses lämpligt, att visst morgonarbete ombesörjes av

nattpersonalen, må detta arbete icke taga sin början tidigare än klockan 6,30.

2) Arbetet bör organiseras på sådant sätt, att personalen ostört må kunna

intaga sina måltider.

3) Arbetet för sjuksköterska (skötare), respektive barnmorska, bör ordnas

så, att hon beredes tillfälle att minst två timmar dagligen vistas utom anstalten.

Tillika bör hon erhålla sammanhängande ledighet under en vardag

per vecka och dessutom ledighet antingen varannan söndag eller, därest detta

ej låter sig göra, en halv söndag varje vecka. Vad i denna punkt angivits

avser jämväl assistentsköterska. På anstalt med så ringa antal sängplatser,

att endast en sjuksköterska, respektive barnmorska, där finnes anställd, bör

sjuksköterskan, respektive barnmorskan, därest den varje vecka återkommande

samlade ledigheten i nyss angiven utsträckning icke kan beredas

benne, på annat sätt erhålla motsvarande ledighet, förslagsvis i ett sammanhang

en gång i månaden, under vilken ledighet hon lämpligen ersättes av

ambulerande, för ändamålet särskilt anställd sjuksköterska, respektive barnmorska.

Arbetstiden för i denna punkt angiven personal må icke överstiga

216 timmar under en tidsföljd av fyra veckor.

4) Arbetstiden för sjuksköterskeelev (elev vid godkänd sjuksköterskeskola)

må icke överstiga 216 timmar under en tidsföljd av fyra veckor och bör

lämpligen regleras på sådant sätt, att tjänstgöringen för dag begränsas till

nio timmar och för vecka till 54 timmar, dock med undantag av första skolårets

elever, för vilka arbetstiden icke må överstiga 192 timmar under en

tidsföljd av fyra veckor. För de sistnämnda eleverna bör lämpligen tjänstgöringen

för dag begränsas till åtta timmar och för vecka lill 48 timmar. I de

ovannämnda tiderna äro måltidsraster icke inräknade. Elevens arbete bör

dessutom ordnas så, att hon erhåller tillfälle att dagligen minst två timmar

vistas utom anstalten, ävensom att hon varje vecka beredes en sammanhängande

ledighet under åtminstone en hel dag per vecka.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

5) Arbetstiden för övrig sjukvårdspersonal må icke överstiga 216 timmar

under en tidsföljd av fyra veckor och bör lämpligen ordnas så, att tjänstgöringen

för dag begränsas till nio timmar och för vecka till 54 timmar.

Härifrån undantages dock den tillfälliga sjukvårdspersonal, som, utan att

tillhöra godkänd sjuksköterskeskola, i utbildningssyfte fullgör arbete vid

sjukvårdsanstalt. För dessa s. k. praktikanter må arbetstiden icke överstiga

åtta timmar per dag respektive 48 timmar per vecka. Beträffande i denna

punkt omnämnd personal bör ledighet ordnas på sätt ovan angivits för sjuksköterskeelever.

I fråga om nattjänsten för samma personalkategorier borde enligt cirkuläret

beaktas följande:

1) Vid varje sjukvårdsanstalt bör skolad sjuksköterska finnas anställd för

fullgörande av nattjänst, vid större sjukhus flera sjuksköterskor. Tillika bör

för dylik tjänst biträdande personal finnas anställd i erforderlig utsträckning.

2) För personal, som turvis förordnas fullgöra nattjänst, bör denna tjänstgöring

utsträckas att omfatta viss längre tidsföljd, förslagsvis perioder örn

30 dygn.

3) All personal, som fullgör nattjänst, må icke åläggas att vaka mera än

högst sex nätter i följd, efter vilken tid avbrott göres med minst en natts

vila, varvid den för tillfället lediga personalen ersättes av annan personal.

Arbetstiden per dygn för denna personal må icke överstiga nio timmar, måltidsraster

häri icke inräknade. Omedelbart efter fullgörande av nattjänst

skall därtill förordnad personal befrias från arbete och därjämte under hela

påföljande dag beredas tillfälle till ostörd vila i tyst beläget rum. Tillsyn bör

ägnas däråt, att dylik personal under natten erhåller lämpliga måltider samt

övriga måltider på sådana tider, att den nödiga vilan icke avbrytes av dessa.

4) Därest vid behov specialutbildad personal tillfälligtvis förordnas tjänstgöra

nattetid, må densamma påföljande dag beredas motsvarande ledighet.

Beträffande personal å röntgen- och radiumavdelningar uttalades i cirkuläret,

att arbetstiden för sjuksköterska och annan sjukvårdspersonal, som

hade sitt huvudsakliga arbete förlagt till sådan avdelning, ej finge överstiga

8 timmar om dagen eller 48 timmar per vecka. Arbetsdagen borde uppdelas

så, att minst två timmars ledighet under den ljusa delen av dagen erhölles.

All nu ifrågavarande personal borde sön- och helgdagar i .största möjliga

utsträckning vara befriad från arbete.

För den oskolade sjukvårdspersonalen och ekonomipersonalen vid de av

landsting och kommuner drivna sjukvårdsinrättningarna har arbetstiden

under senare år i allt större utsträckning reglerats genom kollektivavtal, och

därigenom ha vunnits förbättringar, som gå utöver vad som föreskrivits i

medicinalstyrelsens cirkulär.

I de mellan Svenska landstingsförbundet, å ena, samt Svenska sjukhuspersonalförbundet

och Svenska kommunalarbetareförbundet, å andra sidan,

gällande den 23 mars 1942 träffade normalavtal, som skola ligga till grund

för kollektivavtal mellan landsting och arbetarorganisationerna, bestämmes

den ordinarie arbetstiden till 192 timmar per fyraveckorsperiod. Vid anstalter,

där normalt högst fyra av avtalet berörda befattningshavare finnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42. o

anställda, kail dock arbetstiden överstiga 192 timmar men skall utgöra högst

216 timmar per fyraveckorsperiod. I normalavtalen regleras vidare frågorna

om beredskapstjänst, varmed förstås befattningshavares skyldighet att uppehålla

sig inom anstalten eller i dess omedelbara närhet, övertidsarbete samt

fritid.

1 samband med att nämnda normalavtal ingingos träffades överenskommelse

örn att arbetstidsregleringen skulle genomföras successivt. Enligt

denna överenskommelse skulle i de landsting, som icke redan genomfört

eller utfäst sig att inom viss bestämd tid genomföra den i normalavtalet bestämda

ordinarie arbetstiden, den vid avtalets ingående gällande arbetstiden

fortfarande tillämpas. Från och med 1944 skulle dock arbetstiden

utgöra högst 208 och från och med 1945 högst 200 timmar per fyraveckorsperiod.

Från och med 1946 skulle den i normalavtalet omnämnda arbetstiden

vara generellt genomförd.

I anslutning till motiveringen i motionen beröres i samtliga yttranden Yttrandena

utom det som avgivits av landsorganisationen endast frågan om arbetstidsreglering

för sjukvårdspersonal.

Motionärernas yrkande, såvitt angår denna personal, tillstyrkes av Svenska

sjukhuspersonalförbundet och Statens sjukhuspersonals förbund samt med

vissa reservationer av styrelsen för Svenska sanatorieläkarföreningen.

Arbetsmarknadskommissionen uttalar ej någon åsikt. Förslaget örn ändring

i arbetstidslagen avstyrkes i övriga yttranden, varvid emellertid medicinalstyrelsen

och landsorganisationen förorda en utredning angående frågan örn

specialreglering av arbetstidsförhållandena för sjukvårdspersonal.

Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att de i medicinalstyrelsens

ovan nämnda cirkulär givna reglerna beträffande arbetstiden icke äro a\

tvingande natur, varför deras betydelse under tider, då sjukhusen varit hårt

belastade eller då personalbrist rått, varit relativt begränsad. Tillgänglig

personal hade måst tagas i anspråk utöver vad anvisningarna medgåve. 1

fråga örn tillämpningen av kollektivavtal anföres:

Inom Malmöhus, Värmlands och Östergötlands läns landstingsområden

har redan en arbetstid av 192 timmar för fyraveckorsperiod genomforts. 1

Stockholms läns landstingsområde kommer den att vara genomford fr. o. m.

år 1945

För personalen vid Stockholms, Göteborgs och Malmö sjukvårdsinrättningar

gäller en arbetstid av 192 limmar per fyraveckorsperiod, och så torde

i regel vara fallet även vid sjukhusen i övriga städer, som ej deltaga i

landsting. _ ,

För ekonomipersonalen vid sjukvårdsanstalterna gäller redan nu praktiskt

taget undantagslöst kollektivavtal, innefattande en arbetstid på 192 timmar

för fyraveckorsperiod.

Arbetsmarknadskommissionen fortsätter:

Även örn en reglering av arbetstiden för hithörande personalgrupper i

nära överensstämmelse nied arbetstidslagens bestämmelser genom införandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

av en arbfst!d Pä 192 timmar för fyraveckorsperiod icke kommer att vara

genomiord vid samtliga större sjukvårdsinrättningar förrän år 1946, har

dock redan vid de återstående av dessa inrättningar så väsentliga reduktioner

i råga örn arbetstidens längd vidtagits, att det finnes anledning ifrågasätta.

°pm(,^enna verkllgen skulle vara en primär orsak till svårigheterna att anskaffa

personal.

Resultatet av en undersökning rörande sjukvårdens arbetskraftsproblem.

som företagits inom kommissionen under sommaren 1943, talar för att detta

endast i begränsad omfattning torde vara fallet. I och för denna undersökning

hade yttranden angående det aktuella läget inom detta arbetsområde

och orsakerna till den dar rådande bristen på arbetskraft infordrats från

samtliga länsarbetsnämnder.

En sammanfattning av de avgivna yttrandena utvisar, att kritik anförts

mot arbetstiden saväl vid de mindre anstalterna som vid de större siukvardsmrattnmgär,

vid vilka avtalsenliga arbetstider tillämpas.

Arbetstiderna vid de mindre anstalterna synas fortfarande vara synnerigen

oregelbundna Beträffande dessa anstalter torde därför arbetstidsför!Se(na

direkt försvara personalrekryteringen. Även örn arbetstidslagen

utstracktes att galla för arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård

skulle den emellertid enligt dess 1 § icke äga tillämpning på dessa anstalter.

, do . inrättningar för vilkas personal avtalsenliga arbetstider tillämpas

Pa indirekt vag ett sådant problem uppstått. Genom den rådande perhåHas

nSten ha namhgen de avtalsenliga arbetstiderna icke alltid kunnat

Den viktigaste orsaken till svårigheterna att rekrytera personal till siukvardsinrattnmgarna

ligger enligt denna undersökning i att de nuvarande

Sjukhus- och anstaltslönerna icke äro ägnade att stå sig i konkurrensen

vid den ledande allmänna bristen på arbetskraft. Åtskilliga kvinnor vilka

under andra forhållanden på arbetsmarknaden skulle hava sökt sig arbete

inom sjukvården, ha nu kunnat erhålla mera lönande och ofta mindre beungande

sysselsättning inom andra arbetsområden.

Personalrekryteringen till sanatorierna torde därutöver försvåras genom

en befarad smittorisk.

Svenska sjukhuspersonalförbundet håller före, att orsakerna till den nuvarande

personalbristen vid sjukhusen äro att söka i förhållanden som hänföra

sig till lönerna, arbetstiden, bostäderna och befordringsutsikterna.

Statens sjukhuspersonals förbund anför samma synpunkter. Förbundet

anser, att det är ett likställighetskrav, att arbetstiden regleras enligt allmänna

arbetstidslagen.

Styrelsen för sanatorielåkarföreningen yttrar:

Styrelsen kan vitsorda, att svårigheten att anskaffa sjukhuspersonal blivit

ett alltmera brännande problem, som måste uppmärksammas av såväl sjukvar

dsmyn di ghe ter som av alla övriga, vilka äro intresserade av att landets

sjukvardsstandard upprätthålles både kvantitativt och kvalitativt. Enligt stv|!!„.

ens1as.lk.tJbar denna brist till en del sannolikt framkallats av mera tilltaga

kristidsbetonade omständigheter. Det är dock av så stor betydelse för

uppratthallande av en god sjukhusstandard att sjukvårdsanstalt^™ ej skola

behova kämpa mot övermäktiga svårigheter då det gäller personalanskaffningen,

att allt bör göras som är ägnat att på ett rationellt sätt underlätta

rekryteringen. Styrelsen kan visserligen ej dela motionärernas uppfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

att frågan örn arbetstidens längd är av den betydelse, att den kan spela någon

avgörande roll då det gäller rekrytering av sjukvårdspersonal, eftersom

brist på personal uppstått även vid sjukvårdsanstalter, där arbetstiden reglerats

enligt lagens bestämmelser. Dock bar styrelsen ej något väsentligt att

anföra mot att 8-timmarslagen även kommer att gälla sjukvårdspersonal.

För att ett upphävande av inskränkningen i 8-timmarslagen beträffande

sjukvårdspersonal ej skall ytterligare accentuera personalbristen därigenom

att ett tillfälligt ökat behov av personal på en gång kommer att göra sig gällande,

blir det dock nödvändigt att elastiska övergångsbestämmelser fastställas.

Speciellt gäller detta sjuksköterskepersonalen, för vilken den fleråriga

utbildningen gör att en ökad efterfrågan endast så småningom kan tillgodoses.

(Ehuru en arbetstidsbegränsning för underläkarna på många håll

är i hög grad påkallad, äro dock denna personalgrupps arbetsförhållanden

av så speciell karaktär, att arbetstiden för denna grupp svårligen torde kunna

regleras genom 8-timmarslagen. För denna personalgrupp äro därför speciella

bestämmelser erforderliga.)

Styrelsen för landstingsförbundet anför:

Sjukhuspersonalens arbetstid är numera på frivillighetens väg reglerad i

nära överensstämmelse med gällande arbetstidslag.

Emellertid följer icke härav, alt styrelsen är beredd att förorda ett slopande

av undantagsbestämmelsen i arbetstidslagen. Orsaken härtill är i första

hand, att arbetstidslagens bestämmelser illa förlika sig med de speciella förhållanden,

som äro förenade med sjukvårdsarbetet. Dessa speciella förhållanden

tillgodoses bäst, såsom hittills skett, i överenskommelser mellan sjukhusens

huvudmän och vederbörande personalorganisationer. Någon anled

ning att lagstiftningsvägen reglera förevarande fråga föreligger sålunda ej.

Skulle emellertid oavvisligt önskemål härom föreligga, bör detta enligt

styrelsens bestämda uppfattning icke tillgodoses på det sätt, motionärerna

föreslagit, utan genom tillskapande av en särskild arbetstidslag för sjukhusen

i likhet med vad som t. ex. skett i fråga om jordbruksarbete.

.Styrelsen för stadsförbundet uttalar liknande synpunkter.

Styrelsen för lasarettsUikarföreningen anför:

Lagen om begränsning av arbetstiden åsyftar, såvitt styrelsen kunnat finna,

huvudsakligen industriellt och därmed jämförbart arbete. Allt sjukvårdsarbete

är emellertid väsensskilt från industriarbetet. Att passa in det förra

under lagstiftning, huvudsakligen avsedd för det senare, måste i och för sig

anses olämpligt. Man måste när det gäller sjukvårdsarbete lämna mycket

mera utrymme för individualisering. Det kan ej heller i samma utsträckning,

som när det gäller industriellt arbete, ordnas i handgrepp och tempon, som

sedan kunna passas in i en strängt fixerad dagordning eller i ett till klockslagen

lika strängt fixerat schema. Även om man måste sträva efter att söka,

så långt detta är möjligt, begränsa sjukvårdsarbetet till vissa tider av dygnet,

så är det önskvärt, att man då har en viss marginal att röra sig inom

och ej är bunden av en till minuten bestämd tid. Vissa dagar kan det vara

några patienter, som kräva alldeles särskild tillsyn och särskilt intresse och

särskild övervakning. Andra dagar kan arbetet gå tämligen väl efter den

uppgjorda dagordningen. Det personliga spelar också när det gäller sjukvårdsarbete,

en avsevärt större roll än inom industriellt arbete. Man kan därför

ej, som när det gäller det senare, med fördel dela upp det på skift.

Påslåendet att de regler sorn följas i sjukhusarbetet äro föråldrade, kan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andru lagutskottets utlåtande nr A2.

styrelsen ej dela. Det måste tvärtom erkännas, att man å sjukhusen med

stor energi sökt att, så långt sig göra låter, rationalisera sjukvården och anpassa

arbetet efter alla rimliga krav på reglerad arbetstid och fritid. Man

har även i stor utsträckning sökt motverka den splittring av arbetstiden, som

motionärerna omnämna som ett av sina motiv. Då sjuka emellertid måste

ha tillsyn även på kvällen, kan man ej undvika kvällsarbetet, även om man

sökt i görligaste mån inskränka det. För att detta kvällsarbete ej skall medföra

att arbetstiden blir splittrad mer än nödigt är, har man därför sökt

ordna personalens arbete så, att den turvis deltager i detsamma. På detta

sätt får alltid en del av personalen under en viss tidsperiod arbetet koncentrerat

till den tidigare delen av dagen och kvällarna fria.

Lasarettsläkarföreningens styrelse är alltjämt av den uppfattningen, alt

det skulle vara lill men för sjukvården, om sjukvårdspersonalen rycktes in

i lagen om arbetstidens begränsning. Sjukvårdsarbetet kan inte och bör enligt

styrelsens åsikt inte göras till föremål för samma rigorösa lagstiftning som

industriellt och därmed jämförligt arbete. Några bärande skäl för den föreslagna

lagändringen anser styrelsen att motionärerna ej kunnat anföra. Ej

heller kan styrelsen finna, att de förebragt några skäl för den åsikten, att

det skulle vara de rådande arbetsförhållandena, som huvudsakligen äro orsaken

till de avsevärda och för sjukvården onekligen betänkliga svårigheter,

som rått de sista åren, när det gäller rekrytering av framförallt den lägre

personalen.

Den viktigaste orsaken till dessa svårigheter anser styrelsen vara de otillfredsställande

avlöningsförhållandena på detta område. Det råder intet tvivel

om, att sjukvårdspersonalen, särskilt gäller detta sköterskor och sjukvårdsbiträden,

i regel äro sämre avlönade än motsvarande befattningar inom

andra yrken. En ökning av lönerna så att sjukvården i lönehänseende kan

konkurrera med dessa andra yrken, anser lasarettsläkarföreningens styrelse

vara den mest effektiva åtgärden för att göra sjukhusarbetet mera begärligt.

Vid lönesättningen bör enligt styrelsens åsikt skälig hänsyn tagas även till

sjukvårdsarbetets speciella karaktär, och till att det ej låter sig göra att begränsa

det till bestämda klockslag med samma exakthet som i en hel del

andra yrken.

Sjuksköterske före ningens centralstyrelse anser, att den nuvarande bristen

på sjukvårdspersonal främst är beroende på det på grund av kristiderna

ökade behovet av kvinnlig arbetskraft. Att under en period, då bristen på

personal är uppenbar, forcera fram ytterligare arbetstidsbegränsning genom

tillämpning av arbetstidslagen synes styrelsen föga tillrådligt. Enligt dess

mening bör arbetstiden på sjukvårdsanstalter i möjligaste mån ordnas enligt

normen 192—216 timmar per fyraveckorsperiod, men styrelsen anser det

icke lyckligt vare sig för sjukvården eller för de anställda, alt organisationen

av arbetet fastlåses vid bestämmelserna i arbetstidslagen.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Vad först beträffar det av motionärerna berörda spörsmålet angående den

vid sjukhusen anställda personalens löneförhållanden anser styrelsen i likhet

med motionärerna, att en förbättring på detta område är önskvärd.

Därest vederbörande huvudmän genomföra en dylik förbättring, borde beslut

härom avse icke endast sjukvårdsbiträden utan ali sjukvårdspersonal

med undantag dock av läkare i ansvarig ställning. Styrelsen önskar därvid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42. 9

framhålla, att sjuksköterskorna särskilt med hänsyn till de krävande och

ansvarsfulla uppgifter, som påvila dessa befattningshavare, i förhållande till

å andra verksamhetsområden i utbildningsavseende jämförlig personal måste

anses vara underbetalda.

Vad angår arbetstiden har styrelsen funnit, att vederbörande huvudmän

pläga vara angelägna att inom vederbörande avtals ram ordna arbetstiden

för ifrågavarande personal på så tillfredsställande sätt som möjligt.

Arbetstiden å sjukhusen är dock fortfarande lång och ansträngande för

större delen av sjukvårdspersonalen och styrelsen håller före, att det skulle

vara förmånligt icke minst för det allmänna, om en minskning av arbetstidens

längd kunde åvägabringas. Medicinalstyrelsen kan dock icke dela

den av motionärerna uttalade meningen, att den för närvarande förefintliga

bristen på arbetskraft vid sjukhusen vore beroende på, att lagen om arbetstidens

begränsning icke gäller för dessa anstalter. Styrelsen hyser i stället

den meningen, att denna brist på viss personal beror på mångå andra omständigheter,

bland vilka styrelsen framför allt vill framhålla konkurrensen

med högre avlönade men i övrigt likvärdiga tjänster på andra områden,

särskilt då inom industrien. Då styrelsen sålunda icke kan erkänna att något

väsentligt sammanhang förefinnes mellan arbetstidens längd och den nuvarande

bristen på arbetskraft i fråga örn sjukvårdspersonal pa sjukhusen,

kan styrelsen icke tillstyrka, att en reglering av denna personals arbetstid

under nu rådande förhållanden vidtages genom lagändring.

Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida

icke en utredning borde verkställas angående reglering av arbetstiden för

all vid sjukhusen anställd personal, sålunda även för läkare och sjuksköterskor.

Landsorganisationen anför:

1 likhet med motionärerna anser landsorganisationen att den nu aktuella,

synnerligen allvarliga personalbristen inom sjukvården är att tillskriva dels

missnöje med arbetstidsförhållandena, dels den i löneliänseende eftersatta

ställning, som särskilt biträdespersonalen intager, vilka förhållanden icke

gjort det möjligt för anstalterna att möta arbetskraftskonkurrensen från

näringslivets sida. Även om en ökad personaltillgång kan förväntas vid en

avmattning av denna konkurrens, och även om det nu aktuella behovet

skulle kunna tillgodoses genom tjänstepliktsförordnande, kunna sjukvårdsanstalterna

på längre sikt säkerställas mot kriser av samma art först genom

en rationell arbetstidsreglering och lönesättning. I förra hänseendet kan det

givetvis ej tillåtas att fördomar av den art, som t. ex. 1921 förestavade sjuksköterskekårens

negativa hållning i lagstiftningsfrågan, få bestämma statsmakternas

inställning. Men icke heller de övriga skäl, som da och senare

anförts mot en lagreglering pa detta område, kan landsorganisationen finna

hållbara, då möjlighet ju finnes att dispensledes ta erforderlig hänsyn till

praktiska olägenheter av en generellt genomförd arbetstidsbegränsning.

Vad nu sagts gäller i lika mån de med sjukvårdsanstalterna jämförliga

inrättningar, som omfattas av undantagsregeln.

Genom kollektivavtal nied de större kommunerna och med landstingen

har visserligen en icke oväsentlig förbättring av arbetstidsförhallandena

kunnat åstadkommas för ekonomipersonalen och viss sjukvårdspersonal

(sjukvårdsbiträden, operationsbiträde!!, röntgenpersonal och sjukbärare).

Sedan 1937 har för dessa grupper arbetstiden per fyraveckorsperiod minskats

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 42. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

Utskottet.

frän 216 eller 240 timmar lill 192 timmar. Även vid dessa sjukhus finnas

dock alltjämt anställda (t. ex. barnsköterskor) med en arbetstid av 216

timmar. Därtill kommer, speciellt för biträdena, en arbetstidsindelning, som

icke medger sammanhängande fritid och vila, och ett fridagssystem, som

t. ex. i Stockholm medför att endast var sjätte söndag är fridag.

Även om avtalsregleringen för städernas och landstingens sjukhus är

relativt omfattande, och även örn arbetstidsmåttet och perioden för dettas

beräkning i stort sett icke kunde bestämmas på annat sätt vid en lagstiftning,

anser även den hithörande personalen en lagfeglering mera betryggande.

Helt utanför varje arbetstidsreglering står sjukvårds- och ekonomipersonalen

vid ett flertal privata sjukvårdsinrättningar.

Att, såsom motionärerna föreslå, omedelbart göra arbetstidslagen tillämplig

på här ifrågavarande verksamheter torde av praktiska skäl icke vara möjligt.

Personalbristen är för övrigt, såsom framhållits, icke betingad enbart av

avsaknaden av arbetstidsreglering. Landsorganisationen tillstyrker emellertid

att frågan göres till föremål för skyndsam utredning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro arbetstidsförhållandena

för personalen vid sjukvårdsinrättningarna i viss utsträckning

reglerade genom åtgärder av staten och anvisningar av medicinalstyrelsen

samt genom kollektivavtal. Sammanfattningsvis kan konstateras, att 48

timmars arbetsvecka redan genomförts för all personal vid statens sinnessjukhus,

att en arbetstid av 192 timmar per fyraveckorsperiod redan gäller

för ekonomipersonalen vid övriga större av landsting eller kommuner

drivna sjukvårdsinrättningar och för den oskolade sjukvårdspersonalen vid

åtskilliga av dessa samt att från och med 1946 en arbetstid av 192 timmar

per fyraveckorsperiod skall vara generellt genomförd för den oskolade

sjukvårdspersonalen vid samtliga större av landsting drivna sjukvårdsinrättningar.

Regleringen av arbetstiden till 192 timmar per fyraveckorsperiod

har åstadkommits genom kollektivavtal. De av medicinalstyrelsen

utfärdade anvisningarna, enligt vilka maximiarbetstiden per fyraveckorsperiod

för det stora flertalet av personalen bör vara 216 timmar, äro av

betydelse för den oskolade personalen vid sjukvårdsinrättningar, beträffande

vilka kollektivavtal ej gäller, samt för sjuksköterskor, sjuksköterskeelever

och barnmorskor. Såsom arbetsmarknadskommissionen anmärkt äro

nämnda anvisningar emellertid icke av tvingande natur, varför deras betydelse

under tider, då sjukhusen varit hårt belastade eller då personalbrist

rått, varit relativt begränsad. Även vid sjukvårdsinrättningar, där

avtalsenliga arbetstider tillämpas, har den nu rådande personalbristen medfört,

att den bestämda arbetstiden ej alltid kunnat hållas.

Ehuru en ganska omfattande reglering av arbetstidsförhållandena enligt

vad ovan anförts redan åstadkommits, torde dock arbetstiden även under

normala förhållanden fortfarande vara lång och ansträngande för en stor

del av personalen. Den avtalsmässiga regleringen är icke fullständig, då

den ju icke omfattar alla sjukvårdsinrättningar och ej heller all personal.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 42.

11

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att en förbättring av

arbetstidsförhållandena skulle kunna under nuvarande förhållanden i avsevärd

mån avhjälpa bristen på personal vid sjukvårdsinrättningarna. Det

är emellertid enligt utskottets mening ett framträdande önskemål, att arbetstiden

för all sjukvårdspersonal genom lag regleras på ett ur arbetarskyddssynpunkt

tillfredsställande sätt. En sådan reglering torde med hänsyn

till de speciella förhållanden, varunder sjukvårdsarbetet bedrives, icke

kunna utan vidare ske därigenom att sjukvårdspersonalen liänföres under

allmänna arbetstidslagen. Om denna utsträcktes att omfatta sjukvårdspersonal,

skulle regleringen dessutom icke komma att inbegripa de mindre

sjukvårdsinrättningarna. Utskottet vill därför föreslå, att frågan om lagstadgad

arbetstidsreglering för sjukvårdspersonal göres till föremål för närmare

utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående

frågan om en lagstadgad arbetstidsreglering rörande

arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, samt för

riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda;

samt

B. att förevarande motion, i den mån den icke beaktats

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 maj 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Löfvander*, Olof Carlsson,

Mannerskantz, Roos*, Hage och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*,

Egberg*, Hermansson*, von Seth*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund och

Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:317 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen den 25 juni 1909 s. 1 i texten