Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning om företagarpension.

1944-05-25 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:47, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning om företagarpension.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning rörande

lagstiftning om företagarpension.

I inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 7, vilken

behandlats av andra lagutskottet, har herr Åkerström hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning av

frågan, om en företagarpension lämpligen kan genomföras med lagstiftningens

hjälp.

Såsom motivering till detta yrkande har motionären anfört följande:

För de flesta människor betyder frågan om en i ekonomiskt avseende

tryggad ålderdom ofantligt mycket för känslan av trivsel och trygghet. För

en del kan ju denna trygghet finnas i och med förekomsten av en betydande

förmögenhet, för andra åter gäller att genom försäkringar uppnå samma

resultat, och till sist finnas de, som endast kunna lita till den ofullständiga

trygghet, som folkpensionen f. n. kan ge. Kan samhället anses hava vidtagit

alla de åtgärder, som äro möjliga och som främja syftet? Knappast! Folkpensionen

måste självfallet undan för undan förbättras, men även andra

vägar måste nog beträdas.

Staten har i egenskap av mönsterarbetsgivare vid sina verk och inrättningar

ordnat denna fråga på för de anställda någorlunda tillfredsställande

villkor. Detsamma torde också kunna sägas om de flesta kommuner. Kooperationen

kommer väl heller icke så långt efter, men hur står det till inom

de enskilda företagen? Vissa företag hava i denna fråga ådagalagt ett icke

föraktligt intresse genom att träffa uppgörelse med sina anställda om en

ålders- samt sjuk- och invaliditetspension, där de anställda betala viss del

av kostnaderna för försäkringen. I vissa fall förekommer, att företag utan

någon överenskommelse till ett begränsat antal anställda och vid den tidpunkt,

då företaget icke längre önskar taga deras tjänster i anspråk, lämnar

ett godtyckligt tillmätt belopp, vars fortsatta utbetalande kan upphöra, när

företaget så önskar. Företag finnas som hitintills icke ådagalagt något som

helst intresse för frågan.

Kan det förväntas att ett ur arbetstagarsynpunkt någorlunda tillfredsställande

resultat kan ernås utan lagstiftningsåtgärder? Enligt min mening bör

lagstiftningsvägen tillgripas.

Hur en dylik lag skulle konstrueras kan icke absolut anges utan föregående

utredning. Den borde syfta till att inbegripa samtliga i produktionen

sysselsatta, alltså även periodiskt sysselsatta och säsongarbetare. Den kunde

möjligen knytas an till folkpensioneringen. Företagens andel i kostnaderna

borde fixeras till lägst 70 %, alltså motsvarande statens andel i kostnaderna

för de statsanställdas pension. Den borde också innefatta bestämmelser örn

Bihang till riksdagens protokoll 19AA. 9 sami. 2 avd. Nr 47. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

änkepension helt bekostad av respektive företag. Pensionsåldern kunde

lämpligen fastställas till 62 år eller högre ålder beroende av vederbörandes

sysselsättning.

Ur samhällets synpunkt skulle en sådan lagstiftning vara av utomordentligt

värde, icke minst ur kapitalbildningssynpunkt.

över motionen ha efter remiss yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, De anställdas

centralorganisation och Svenska personal-pensionskassan. Arbetarpensionskassan,

som lämnats tillfälle inkomma med yttrande, har icke begagnat

sig därav. De till utskottet inkomna yttrandena jämte en vid Svenska

personal-pensionskassans yttrande fogad promemoria finnas såsom bilagor

fogade till detta utlåtande.

Frågan örn beredande av pension åt i enskild tjänst anställda personer

har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

I anledning av från olika organisationer av privatanställda under åren 1925

och 1926 gjorda framställningar om lagstiftning i ämnet tillkallades inom

justitiedepartementet särskilda sakkunniga som framlade ett den 10 december

1927 dagtecknat utkast till lag om frivillig tjänstepensionering. Förutsättning

för tillämpning av den föreslagna lagstiftningen var, att utfästelse

om pension förelåg från arbetsgivarens sida. Utkastet åsyftade att skydda

de anställdas rätt till utlovade pensionsförmåner samt att förbjuda sådana

inskränkningar i pensionsrätten, som kunde anses obehöriga, över utkastet

bereddes åtskilliga myndigheter och korporationer tillfälle att yttra sig.

Dessa avstyrkte emellertid, att utkastet lades till grund för en lagstiftning i

ämnet. De sakkunniga överarbetade därefter utkastet samt framlade den

8 september 1928 ett nytt utkast till lag om frivillig tjänstepensionering

(SOU 1929:3). Enligt beslut av Kungl. Majit den 18 december 1931 överlämnades

ifrågavarande betänkande till den s. k. kommittén angående

privatanställda, vilken skulle till vidare behandling och för avgivande av

förslag upptaga i betänkandet avhandlade spörsmål.

Vid 1935 års riksdag väcktes motioner, vari påkallades åtgärder till skydd

för att inom enskilda företag avsatta pensionsfonder foges i anspråk för

andra ändamål än det avsedda. Motionerna hänvisades till andra lagutskottet,

som i sitt utlåtande (nr 19) förklarade sig anse frågan om att bereda

betryggande former för de privatanställdas pensionering böra lösas ur enhetlig

synpunkt under beaktande av förhållandena på hela det område, som

därav berördes. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära utredning av frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd

betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda företag och

sammanslutningar. Riksdagen beslöt ock i enlighet därmed (riksdagens skrivelse

den 5 april 1935, nr 141).

Den 23 maj 1935 beslöt Kungl. Majit att kommittén angående privat
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

3

anställda skulle befrias från ovannämnda uppdrag. Därefter anbefallde

Kungl. Majit den 15 november 1935 lagberedningen att avgiva utlåtande i

ärendet, såvitt detsamma berörde området för åt lagberedningen tidigare

lämnat uppdrag att verkställa utredning av frågan om revision av aktiebolagslagstiftningen

och vad därmed kunde äga sammanhang. Frågan i övrigt

skulle under samråd med lagberedningen utredas inom justitiedepartementet.

Vid 1936 års riksdag upptogs pensionsfrågan ånyo till behandling. I olika

motioner begärdes dels förnyad utredning av frågan om pensionering av

vissa grupper i enskild tjänst anställda personer och dels utredning rörande

de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas till

främjande av de privatanställdas pensionering.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 57) över motionerna, att frågan

om pensionering av personer anställda i enskild tjänst vid flera tillfällen

varit föremål för övervägande, därvid dock frågan om betryggande former

för pensioneringen trätt i förgrunden. Emellertid vore frågan om åtgärder i

övrigt för att främja pensioneringen av i enskild tjänst anställda av stor

social betydelse, därvid utskottet med uttrycket anställd i enskild tjänst avsåge

alla arbetstagare utan undantag, sålunda även kroppsarbetare. Åtgärder

i sådant syfte borde därför vidtagas, exempelvis för utveckling av den frivilliga

folkpensioneringen, för ökad anslutning till pensionskassor m. m.

Därvid borde emellertid iakttagas, att den obligatoriska folkpensioneringens

grundvalar icke rubbades. Utskottet hemställde därför, att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att utredning måtte verkställas rörande

de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas för

att främja pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, samt att de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda, måtte framläggas för riksdagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (riksdagens skrivelse

den 27 juni 1936, nr 421).

Den 11 september 1936 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet

att tillsätta en kommitté, bestående av tre sakkunniga, att

verkställa utredning beträffande frågan örn pensionering av i enskild tjänst

anställda personer ävensom att utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I det anförande till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för nyssnämnda dag, vari direktiv lämnades för kommitténs arbete, anförde

chefen för justitiedepartementet bland annat:

Liksom 1936 års riksdag utgår jag från att utredningen bör avse samtliga

grupper av i enskild tjänst anställda. Naturligen bör därvid särskild uppmärksamhet

ägnas sådana kategorier av dessa, vilka för närvarande äro

sämst lottade i pensionshänseende. Dit torde man i första hand få räkna

personer anställda i småföretag av varjehanda art ävensom kroppsarbetare.

Ehuru krav icke lära saknas på införande av bestämmelser örn skyldighet

för arbetsgivarna att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja pensionering

av hos deni anställd personal, finner jag dock övervägande skäl tala för att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

utredningen begränsas att avse åtgärder, som utan att rubba principen om

frivilliga pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida äro ägnade att skapa

en tillfredsställande lösning av pensionsproblemet. Därvid bör undersökas

vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna vidtagas för att främja

utbredningen av den frivilliga pensioneringen, i främsta rummet genom

ytterligare utbyggnad av den frivilliga folkpensioneringen och ökad anslutning

till pensionskassor.---

Den 10 februari 1937 framlade lagberedningen av motiv åtföljda förslag

till bland annat lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

samt till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbaden (SOU

1937: 13). Proposition i ärendet avläts till 1937 års riksdag och bifölls av

riksdagen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 18 juni 1937. Lagen om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser avser att bereda skydd

för aktiebolags fondering av vinstmedel för pensionering av anställda hos

bolaget eller efterlevande till anställda. I detta syfte öppnar lagen möjlighet

för aktiebolag att i enkel ordning ernå bildandet av stiftelse, vars förmögenhet

må innestå såsom fordran hos bolaget, och söker även genom de till

lagen knutna övergångsbestämmelserna sörja för att hos aktiebolagen redan

avsatta pensionsfonder genom ombildning till stiftelser i största möjliga

omfattning föras in under lagen.

Den kommitté, som tillsatts den 11 september 1936, framlade den 28 juni

1938 betänkande med förslag till lag örn frivillig pensionering av i enskild

tjänst anställda (SOU 1938:18). Även detta lagförslag blev vid remissbehandlingen

utsatt för stark kritik. I främsta rummet erinrades mot förslaget,

att en lagstiftning, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare, som

frivilligt lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare, som

underläto att lämna utfästelser, skulle kunna komma att verka i motsatt

riktning mot den avsedda.

I en den 8 oktober 1938 dagtecknad framställning till chefen för handelsdepartementet

anförde försåkringsutredningen, att enligt utredningens uppfattning

en särskild utredning rörande det framtida ordnandet av anställdas

och arbetares pensionering vore erforderlig. Utredningen behandlade i sin

framställning de svårigheter med avseende å fonderingen som det alltmer

ökade livförsäkringsväsendet förde med sig. Placeringsbehovet vore i ständigt

stigande. Det funnes även tecken som tydde på att livförsäkringsverksamheten

kunde komma att länkas in på banor, medförande en ännu större

och snabbare tillväxt av de tekniska reserverna än som dittills varit fallet.

Utredningen framhöll härutinnan, att tjänstepensioneringen redan visat en

stark tillväxt av försäkringens reserver. Vidare fortsatte utredningen:

En pensionsförsäkring, som däremot ännu befinner sig i sin linda, är

arbetarpensioneringen. Såvitt nu kan bedömas torde den tid ej vara långt

avlägsen, då även frågan om arbetares pensionering på allvar kommer att

upptagas. Om så sker, torde det få anses uppenbart, att ifrågavarande pensionering

mycket snabbt kommer att genomföras för betydande grupper av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47. 5

den kroppsarbetande befolkningen, vilket i sin ordning skulle medföra en

ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet samtidigt med att

ökade svårigheter komma att uppstå i fråga om bestämmandet av den räntefot,

som bör läggas till grund för beräkning av premier och premiereserv.

Det torde utan vidare vara klart, att, även om genom en liberalisering av

nuvarande placeringsbestämmelser en viss lättnad för tillfället kan åstadkommas,

verkningarna av en utvidgning av placeringsområdet skulle komma

att mycket snabbt neutraliseras på grund av de betydande fonder en

arbetarpensionering skulle komma att kräva.

Med nuvarande anordningar kan en pensionsförsäkring, byggd på frivillig

grund, icke ordnas utan reservbildning enligt kända tekniska principer. Får

arbetarpensioneringen större omfattning, vilket torde vara att vänta, kommer

därför resultatet att bli en enorm fondbildning, i stort sett jämförlig

med den som en på premiereservsystemet uppbyggd allmän folkpensionering

skulle kräva. Bortsett från spörsmålet om försäkringens karaktär av

frivillig eller obligatorisk, skulle vi stå inför i huvudsak samma problem,

som förelåg för 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Som bekant resulterade

kommitténs prövning i ett förslag, som innebar en genomgripande

reform av den existerande invaliditets- och ålderdomsförsäkringen, varigenom

premiereservsystemet skulle ersättas med ett fördelningssystem

en reform, som senare vunnit statsmakternas godkännande.

Inför de nya komplikationer, som — därest icke själva placeringsmöjligheterna

undergå en fullständig omvandling — komma att uppstå vid en

ytterligare utökning av pensionsförsäkringen, fortfe det bli nödvändigt att

ingående överväga frågan, huruvida det är möjligt vidtaga åtgärder, som

förebygga en utveckling av denna försäkring efter linjer, som — såvitt nu

kan bedömas — senare kunna visa sig oframkomliga. De alternativ, som

överhuvud stå till buds för ordnande av en pensionering för anställda och

arbetare äro

1) en pensionering av anställda och arbetare uppbyggd med fondering i

överensstämmelse med premiereservsystemet sådant detta hittills tillämpats

inom livförsäkringsväsendet,

2) en pensionering uppbyggd enligt i huvudsak samma linjer men med

tillämpande av väsentligt friare bestämmelser rörande placeringen och

3) en pensionering ordnad efter sådana linjer, att finansieringen kan i

stort sett ske efter principerna för ett fördelningssystem eller i varje fall utan

den betydande fondbildning premiereservsystemet kräver.

I fortsättningen anfördes, att de olika alternativ, som inrymdes under

tredje punkten, inbegrepe såväl en lösning av problemet genom en i lag

föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare som

vinnandet av det åtrådda syftet på andra vägar, exempelvis genom en av

näringslivets egna organisationer ordnad pensionering. Vidare uttalades,

att en av utredningens ordförande verkställd undersökning syntes giva vid

handen, att några oöverkomliga svårigheter av teknisk eller organisatorisk

art icke syntes föreligga att genomföra en på ett fördelningssystem uppbyggd

obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare. Då emellertid

försäkringsutredningen tillkallats för helt andra uppgifter än de sålunda

berörda, hemställde utredningen, alt departementschefen ville vidtaga

åtgärder för utredning av i framställningen omförmälda spörsmål.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

Utskottet.

Här må vidare anmärkas, att försäkringsinspektionen i en den 22 december

1943 dagtecknad underdånig skrivelse med yttrande över en av Livförsäkrings-Aktiebolaget

Thule gjord ansökan örn koncession å grunder för

kollektiv tjänstepensionsförsäkring — jämte det inspektionen avstyrkt ansökningen

— hemställt, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte föranstalta

om utredning rörande tjänstepensionsförsäkringen och därmed sammanhängande

spörsmål.

För anställda tillhörande tjänstemannakategorierna har inom näringslivet

frivillig pensionering ordnats i betydande utsträckning. Arbetsgivarna ha

ofta visat stort intresse härför och lämnat avsevärda bidrag till kostnaderna.

Särskilt under det senaste årtiondet har ordnandet av pensionsfrågan för

tjänstemännen tagit en allt större omfattning. Säkerställandet av pensionerna

har skett på olika sätt, framförallt genom försäkring i Svenska personal-pensionskassan.

Det finns dock alltjämt många tjänstemän, för vilka

pensionsfrågan ej blivit löst. Vad angår den största gruppen av arbetstagare

i enskild tjänst, de egentliga arbetarna, förekommer ordnad pensionering

endast i begränsad utsträckning.

Även om vissa förhoppningar skulle kunna hysas, att pensionsfrågan så

småningom i full utsträckning kan lösas genom överenskommelse mellan

arbetsmarknadens parter själva, är det enligt utskottets mening föga sannolikt,

att ett sådant resultat avtalsvägen kan uppnås inom överskådlig

framtid.

Såsom framgår av vad ovan anförts har frågan om vilka åtgärder som

från det allmännas sida kunna vidtagas till främjande av i enskild tjänst

anställdas pensionering vid några tillfällen varit föremål för utredning. Utredningarna

ha emellertid begränsats till att avse pensionering genom frivilliga

pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida och åtgärder för tryggande

av dessa utfästelser.

De förslag, i vilka dessa utredningar resulterat, ha under remissbehandlingen

därav mött mycket stark kritik. I främsta rummet har invänts, att

en lagstiftping, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare vilka frivilligt

lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare som

underläto att lämna dylika utfästelser skulle få den effekten, att arbetsgivarnas

benägenhet att ordna de anställdas pensionering snarare komme att

minska än öka.

Det vill enligt utskottets mening synas som örn den sålunda framförda

anmärkningen icke saknar fog. Om så är förhållandet, uppkommer emellertid

frågan, huruvida man, i stället för att undersöka vilka åtgärder som

skulle kunna vidtagas för att främja den frivilliga pensioneringen, bör taga

under övervägande spörsmålet om obligatorisk pensionering av i enskild

tjänst anställda.

Även omständigheter av försäkringsteknisk natur föranleda emellertid till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Al. 7

antagande, att det är tveksamt, om pensionsfrågan i längden kan lösas utan

att en obligatorisk pensionering genomföres. Utskottet vill härutinnan

framhålla, att en livränteförsäkring med frivillig anslutning måste vara baserad

på det s. k. premiereservsystemet, som innebär, att försäkringsgivaren

vid varje tidpunkt skall kunna redovisa tillgångar motsvarande kapitalvärdet

av sina förpliktelser mot de försäkrade. Dessa tillgångar skola avskiljas på

betryggande sätt enligt särskilda i lagen om försäkringsrörelse givna regler.

I en den 8 oktober 1938 dagtecknad, till chefen för handelsdepartementet

ingiven skrivelse, som innehöll begäran örn utredning rörande det framtida

ordnandet av anställdas och arbetares pensionering, har försäkringsutredningen

såsom ovan anförts behandlat de svårigheter med avseende å fonderingen

som det alltmer ökade livförsäkringsväsendet medfört. Därest arbetarpensioneringen

komme att vinna ökad utbredning, skulle detta enligt utredningen

medföra en ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet,

enär en frivillig pensionsförsäkring icke syntes kunna uppbyggas

annat än på premiereservsystemet. Utredningen erinrade om att samma

problem förelegat för 1928 års pensionsförsäkringskommitté samt att i 1935

års folkpensioneringslag premiereservsystemet därför slopats och ersatts

med ett s. k. fördelningssystem. Såsom en möjlighet att ordna en pensionering

för anställda och arbetare nämnde utredningen en pensionering ordnad

efter sådana linjer, att finansieringen i stort sett kunde ske efter principerna

för ett fördelningssystem eller i varje fall utan den betydande fondbildning

premiereservsystemet krävde. Denna möjlighet inbegrepe såväl en

lösning av problemet genom en i lag föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring

för anställda och arbetare som vinnandet av det åtrådda syftet på

andra vägar, exempelvis genom en av näringslivets egna organisationer ordnad

pensionering.

Ehuru utskottet inser, att stora svårigheter äro förenade med genomförandet

av en obligatorisk pensionering, anser utskottet likväl, att de omständigheter

som här ovan åberopats utgöra ett starkt stöd för att en förutsättningslös

utredning angående denna fråga bör komma till stand.

Pensionsfrågan torde i första hand böra betraktas såsom ett spörsmål av

ekonomisk art. I princip torde vid en obligatorisk pensionering kostnaderna

för pensioneringen böra täckas genom bidrag såväl från arbetsgivare som

från anställda. Vid en utredning i ämnet måste givetvis beaktas, a ena sidan,

att företagarna icke utsättas för en ekonomisk belastning, som icke rimligen

bör ifrågakomma, och å andra sidan, att arbetarens avgifter med beaktande

jämväl av hans övriga utgifter för sin sociala försäkring icke bliva för betungande.

Vad angår de med obligatorisk pensionering förenade svårigheterna av

teknisk och organisatorisk art har försäkringsutredningen i nyssnämnda

skrivelse till chefen för handelsdepartementet gjort gällande, att några oöverkomliga

sådana svårigheter icke syntes vara för handen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

Vid prövningen, huruvida en obligatorisk pensionering bör införas, uppstå

en mångfald spörsmål angående bl. a. pensionernas avvägning, pensionsavgifternas

storlek, pensionsåldern, pensioneringens anordnande som en ren

ålderdomspensionering, ren invaliditetspensionering eller en kombinerad

ålderdoms- och invaliditetspensionering samt frågan om pensionen bör omfatta

förutom egenpension jämväl familjepension. En särskilt betydelsefull

fråga är den ifrågasatta pensioneringens förhållande till folkpensioneringslagen,

särskilt till dess bestämmelser örn privilegierad inkomst och om frivillig

folkpensionering. Att här angiva några närmare riktlinjer i nu omförmälda

hänseenden kan icke ifrågakomma.

Folkpensioneringslagstiftningen befinner sig som bekant för närvarande

under revision. Den av utskottet förordade utredningen måste givetvis i

väsentlig grad taga hänsyn till den omgestaltning av folkpensioneringen,

som sålunda torde komma att äga rum. På grund härav skulle kunna

ifrågasättas, huruvida icke utredningen bör anstå i avvaktan på revisionen

av folkpensioneringslagstiftningen. Spörsmålet örn obligatorisk pensionering

av i enskild tjänst anställda är emellertid så viktigt och svårlöst, att utredningen

därom bör komma till stånd snarast möjligt. Det är uppenbart, att

en hel del förarbeten kunna utföras, innan statsmakterna tagit slutlig ståndpunkt

till frågan om ändringar i folkpensioneringslagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en förutsättningslös

utredning angående möjligheten och lämpligheten av en

obligatorisk pensionering av i enskild tjänst anställda.

Stockholm den 25 maj 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Löfvander, Olof Carlsson, Mannerskantz,

Roos*, Hage, Sten och Gunnar Andersson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Ryberg,

fru Nordgren, herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

9

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt pensionsstyrelsen

att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Åkerström i andra

kammaren väckt motion (nr 7) angående utredning rörande lagstiftning om

företagarpension. Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

Frågan om vilka åtgärder som från det allmännas sida kunna vidtagas

till främjande av de privatanställdas pensionering har vid några tillfällen

varit föremål för utredning, senast genom särskilt tillkallade sakkunniga,

vilka den 28 juni 1938 avgåvo betänkande med förslag till lag om frivillig

pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. (S. O. U. 1938:18). Sistnämnda

utredning har, sedan den remissbehandlats, ännu ej föranlett någon

åtgärd. Ehuru krav icke torde hava saknats på införande av bestämmelser

om skyldighet för arbetsgivarna att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja

pensionering av hos dem anställd personal, ha de gjorda utredningarna begränsats

att avse åtgärder, som utan att rubba principen om frivilliga pensionsutfästelser

från arbetsgivarnas sida vore ägnade att skapa en tillfredsställande

lösning av pensionsproblemet. Den föreliggande motionen synes

emellertid —- ehuru detta icke klart angives i densamma — avse en utredning

i syfte att tillskapa en obligatorisk pensionering med bidrag av arbetsgivarna.

Pensioneringen skulle möjligen anknytas till folkpensioneringen.

Det negativa resultatet av de hittills igångsatta utredningarna om pensionering

av i enskild tjänst anställda torde mer än något annat visa, vilka

svårigheter som möta vid en lösning av hithörande spörsmål. Säkerligen

skulle dessa svårigheter öka om utredningen skulle avse en obligatorisk

pensionering med bidrag av arbetsgivarna. Även om det för pensionsstyrelsen

står klart, att en utvidgning av de anställdas pensionering vöre önskvärd,

ifrågasätter styrelsen därför örn en dylik utredning för närvarande

skulle medföra något resultat. I varje fall undrar styrelsen, om man icke

borde avvakta det förslag till folkpensioneringens reformering som inom en

ej allför avlägsen framtid torde komma att avgivas av socialvårdskommittén.

Hur den statliga folkpensioneringen kommer att gestaltas torde nämligen

kunna bli av betydelse även för det i motionen väckta spörsmålet.

På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga

för bifall till motionen.

I ärendets behandling har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen

G. Broberg.

Stockholm den 9 mars 1944.

K. PERSSON.

Folke Broberg.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 8 februari 1944 har tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt motion

nr 7 i andra kammaren av herr Åkerström angående utredning rörande lagstiftning

om företagarpension. Föreningen får i anledning härav anföra

följande.

I slutet av föregående århundrade hörde det till undantagen, att företagen

hjälpte sina arbetare eller andra anställda på deras ålderdom. Sedan

dess ha emellertid avgörande förändringar inträffat. De arbetstagare,

som kunna hänföras till tjänstemannakategorierna, komma numera i mycket

stor omfattning i åtnjutande av pensionering, som koncentreras till

Svenska Personal-Pensionskassan (S. P. P.) och vissa andra inrättningar.

Till denna pensionering betala som regel både arbetsgivarna och arbetstagarna

avgifter. Långsammare har pensioneringen för de egentliga arbetarkategorierna

utvecklat sig, vilket huvudsakligen torde ha berott på att dylik

pensionering är så mycket kostsammare för arbetsgivarna och att arbetarna

åtminstone tidigare ej själva haft samma möjligheter att bidraga till pensionskostnaden

som tjänstemännen. Beträffande arbetarna har dock under

de senaste decennierna en markant förändring inträffat. Företagarna ha på

många håll visat ett stort intresse för pensionering av sina arbetare i en

eller annan form. Denna utveckling har starkt stimulerats av de ändringar,

som år 1935 genomfördes i folkpensioneringslagstiftningen, innebärande att

möjlighet bereddes arbetsgivarna att till avgående arbetare utgiva en viss

pension, utan att denna medförde någon reduktion av tilläggspensionen. En

för ett par år sedan företagen utredning inom föreningen utvisade, att företagen

numera i icke obetydlig utsträckning sörja för pensionering av sina

arbetare på olika sätt, exempelvis genom utgivande av understöd direkt från

företagen eller genom anslutning till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.

En klar tendens föreligger till utvidgning av arbetarpensioneringen på frivillig

väg.

I vårt land har hittills i princip rått enighet om att omfattningen av

arbetsgivarens ekonomiska förpliktelser gentemot arbetstagarna bör regleras

av arbetsmarknadens parter själva utan statligt tvång. Allmänt anses — och

det har betygats även av framstående utländska iakttagare — att detta ur

samhällsutvecklingens synpunkt har varit den bästa vägen. Ett statligt ingripande

i en viss situation till förmån för den ena parten skulle visserligen

kunna tillföra denna en tillfällig fördel, men i längden torde båda parterna

och även samhället som helhet bäst betjänas av att dylika frågor avgöras av

arbetsmarknadsparterna själva.

I motionen yrkas, i uppenbar strid med hela den grundsyn som sålunda

är den vedertagna, att lagstiftning skall komma till stånd beträffande ett

moment i arbetsförhållandet, som är av en oerhörd ekonomisk räckvidd.

Föreningen måste bestämt motsätta sig detta. Skola arbetsmarknadens organisationer

kunna rätt fylla sin uppgift, får deras frihet icke beskäras såsom

här föreslagits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

11

Vi vilja i detta sammanhang meddela, att frågan om arbetarpensionering

nyligen upptagits till överläggning mellan Svenska Arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen i arbetsmarknadskommittén (den s. k. Saltjöbadskommittén).

Klart är att dessa överläggningar näppeligen kunna leda till

ett positivt resultat, om en statlig utredning rörande företagarpension nu

igångsättes. Föreningen vill bestämt varna för att denna fråga, som är av en

utomordentlig omfattning, forceras genom politiska initiativ. Det torde vara

all anledning att låta den utveckling, som redan är i gång, lugnt fortsätta.

I den mån vårt näringslivs framtidsutsikter efter ett fredsslut säkrare kunna

bedömas och därvid — såsom man vill hoppas — te sig gynnsamma, kan

det förväntas, att den förut angivna tydliga tendensen till ett mera allmänt

genomförande av arbetarpensioneringen ytterligare förstärkes. Man får

emellertid under inga omständigheter glömma, att vårt näringslivs bärkraft

har sina gränser. Det är endast genom att man låter arbetarpensioneringen

naturligt växa fram, som frågan kan få sin lyckliga lösning. ^

Det må dessutom tilläggas, att den nu arbetande socialvårdskommittén

har i uppdrag att verkställa en allsidig översyn över folkpensioneringslagstiftningen,

därvid frågan om pensionsbehovet kommer att behandlas. Under

sådana omständigheter kan det enligt föreningens mening icke vara ändamålsenligt

att nu igångsätta någon statlig utredning i den av motionärerna

berörda frågan.

Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen hemställa, att den

remitterade motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1944.

Svenska Arbetsgivareföreningen

IVAR O. LARSON.

Bilaga C.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 8 februari 1944 har Landsorganisationen i Sverige bereus

tillfälle att avgiva yttrande över en av herr Åkerström inom andra kammaren

väckt motion (nr 7) angående utredning rörande lagstiftning om

företagarpension.

I sitt utlåtande över sakkunnigförslaget år 1938 till lag örn frivillig pensionering

av i enskild tjänst anställda uttalade landsorganisationen att dessa

anställdas pensionsfråga rationellt kunde lösas först genom en lagstadgad

obligatorisk pensionering. Det framhölls att syftemålet med varje lagstiftning

om frivillig pensionering, nämligen att säkerställa gjorda pensionsutfästelser,

endast kunde vinnas med risk för att utfästelser överhuvud icke

vidare gjordes. För redan före lagens genomförande utgående eller utfästa

pensioner kunde lagen icke tilläggas retroaktiv giltighet, och vad beträffade

utfästelser, som lämnades efter ikraftträdandet, kunde det befaras att lagens

i vissa fall nödvändigtvis tvingande regler komme alt föranleda att pensionerna

gåves karaktären av tillsvidarepensioner i större utsträckning än eljest

skulle lia skett.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

Att dessa farhågor icke varit ogrundade framgår av att blotta framläggandet

av 1938 års förslag veterligen föranlett arbetsgivare att ordna pensionsfrågan

för sina anställda på det sätt att reella tjänstepensioner formellt

betecknas som understöd tills vidare.

Örn sålunda en lagstiftning av denna art snarare måste motverka än befrämja

tjänstepensioneringens utbredning, är det å andra sidan uppenbart

alt problemet icke heller kan lösas på den rena frivillighetens grund. I sitt

förutnämnda yttrande anmärkte landsorganisationen att de till landsorganisationen

anslutna arbetare, vilka vore tillförsäkrade tjänstepension under

sådan form att de bleve hänförliga under lagstiftningen, överslagsvis ej torde

kunna beräknas utgöra ens 1 procent av organisationens hela medlemsantal.

Alltfort gäller att endast enstaka större företag genomfört arbetarpensionering,

och i de fall så skett rör det sig -—• med något undantag -— örn pensionsbelopp,

som även med hänsyn tagen till folkpensioneringen äro otillräckliga

för pensionstagarens försörjning.

Utsikterna att kollektivavtalsmässigt få till stånd en reglering av pensionsfrågan

äro små. Endast i mycket ringa omfattning kan man räkna med att

överhuvud, få en arbetarpensionering genomförd i denna ordning, än mindre

en betryggande pensionering. Därtill kommer ju avtalsregleringens begränsning

till kollektivavtalsbundna tjänsteförhållanden.

Då en sådan allmän förbättring av folkpensioneringen icke inom överskådlig

tid är möjlig att denna försäkring konmie att bereda arbetstagarna den

trygghet på ålderdomen, som tjänstepensioneringen avser att bereda dem, är

en lagstadgad tjänstepensionering den enda framkomliga vägen. Delade meningar

kunna endast råda om formen för en dylik pensionering. Även i detta

hänseende torde det visserligen vara obestridligt att försäkringsformen är

den enda betryggande. En utredning i saken kan i denna del endast avse

spörsmålet, huruvida försäkringen bör utformas som en fristående tjänstepensionsförsäkring

eller (med bidragsplikt för arbetsgivarna) inbyggas i

folkpensioneringssystemet. Valet mellan dessa alternativ måste tydligen ske

efter finansiella och förval tningsmässiga synpunkter.

Tidigare utredningar örn tjänstepensionering inom den privata arbetsmarknaden

ha icke avsatt något resultat. Tiden synes nu vara inne att fullfölja

utredningsarbetet. Ehuru detta givetvis måste utföras under samverkan

med social vårdskommittén, torde uppgiftens omfattning kräva tillsättande

av särskilda utredningsmän.

En lagreglering är emellertid säkerligen ett problem på så lång sikt att

man i avbidan därpå icke bör avstå från alla möjliga och lämpliga åtgärder

för utbredning av det frivilliga pensioneringssystemet. Här må nämnas att

frågan örn arbetarpensionering upptagits till behandling av den av Svenska

Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen tillsatta arbetsmarknadskommittén;

det ligger i sakens natur att dessa överläggningar icke avse lagstiftningsåtgärder

utan förutsättningarna och formerna för en frivillig pensionering.

Statsmakterna ha anledning alt å sin sida kraftigt medverka till

att denna pensioneringsform uppmuntras. Vid årets riksdag föreligger en av

hr Sundström i Vikmanshyttan m. fl. väckt (till landsorganisationen ej remitterad)

motion (A. K. nr 118) angående utredning av frågan örn statsbidrag

till folkpensioner på grund av frivilliga avgifter. Det före 1936 utgående

statsbidraget till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring var visserligen

icke av den storleksordning att enbart det kunde antagas mera allmänt

främja denna pensioneringsform och inbjuda arbetsgivarna att anlita densamma

för arbetarpensionering. Även örn man i princip godkände den mo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

13

Hvering, som anfördes för statsbidragets avskaffande — »att försäkringen

borde vara i möjligaste mån jämställd med motsvarande privata försäkringsrörelse»

— förelåg sålunda intet praktiskt skäl för denna åtgärd. Landsorganisationen

kan emellertid icke godkänna den antydda principiella motiveringen

och anser följaktligen det i motionen framförda förslaget förtjänt

att allvarligt övervägas. Det av motionärerna avsedda syftet torde emellertid

icke befrämjas, med mindre statsbidraget fastställes att utgå med högre andel

av pensionen än som utgick före 1936.

Stockholm den 6 mars 1944.

Landsorganisationen i Sverige

AUG. LINDBERG

/ Arnold Sölvén.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Daco, som beretts tillfälle att avgiva yttrande över en motion avgiven av

herr Åkerström i riksdagens andra kammare angående utredning rörande

lagstiftning om företagarepension, får med anledning härav anföra följande.

Det synes icke vara fullt klart, huruvida motionären åsyftar en obligatorisk

pensionering enbart för företagare eller, örn motionen har ett vidare

syftemål och avser pensionering av i näringslivet sysselsatta företagare såväl

som arbetstagare.

För tjänstemannagrupperna löses för närvarande pensionsfrågan i allt

större utsträckning. Av särskild betydelse har härvid varit den verksamhet,

som Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) bedrivit i samarbete med arbetsgivarna

och tjänstemannaorganisationerna på det privata näringslivets

område. Det synes även finnas stora förutsättningar, att tjänstemannagruppernas

pensionering så småningom helt skall kunna lösas på frivillighetens

väg. De inom Daco verksamma tjänstemannaorganisationerna bedriva även

ett intensivt arbete för att så skall ske.

Vid tidigare tillfällen har man varit inne på tanken att genom lagstiftning

reglera tjänstepensioneringen. Det senaste förslaget, som framlades av den

s. k. Harteliuskommittén (S.O.U. 1938: 18), var emellertid ur tjänstemannasynpunkt

i flera avseenden mycket bristfälligt. Det synes även vara att föredraga,

om tjänstemännens pensionsfråga liksom övriga anställningsvillkor

kunna regleras genom frivilliga överenskommelser. Åtminstone föreligger

enligt Dacos förmenande icke för närvarande skäl alt intaga en annan ståndpunkt.

Frågan örn den framtida utformningen av tjänstepensionsförsäkringen har

på den senaste tiden fått förnyad aktualitet i samband med livförsäkringsaktiebolaget

Thules hemställan lill Kungl. Maj:t om koncession å kollektiv

tjänstepensionsförsäkring. I sitt den 22 december 1943 avgivna yttrande över

denna framställning har Kungl. Försäkringsinspektionen bl. a. hemställt, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte föranstalta om en utredning rörande

tjänstepensionsförsäkringen och därmed sammanhängande spörsmål. Då sålunda

Kungl. Maj:t av denna och andra orsaker har sin uppmärksamhet riktad

på dessa spörsmål, saknas enligt Dacos förmenande skäl för riksdagen

att hemställa om en utredning i det av motionären berörda ärendet.

Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få hemställa, att ifrågavarande

motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1944.

DACO

(De anställdas centralorganisation)

G. OSVALD

/ Otto Nordenskiöld.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Lagutskottet berett Svenska Personal-Pensionskassan tillfälle att

före den 15 mars 1944 avgiva yttrande över motion nr 7 i Andra Kammaren

av herr Åkerström, får kassan anföra följande.

Frågan om lagstiftning beträffande pensionering av i enskild tjänst anställda

personer har tidigare varit föremål för kommittéutredningar, vilka

resulterat i förslag till lagstiftning angående frivillig tjänstepensionering. I

underdånig skrivelse av den 22 december 1943, vilken i avskrift bifogas,

har vidare Försäkringsinspektionen föreslagit, att Kungl. Maj:t snarast möjligt

måtte föranstalta om utredning rörande tjänstepensionsförsäkringen och

därmed sammanhängande spörsmål.

Motionären synes åsyfta en lagstiftning om obligatorisk tjänstepensionering

för anställda. Kassan anser sig icke böra göra något uttalande i själva

sakfrågan om frivillig eller obligatorisk pensionering i avvaktan på Kungl.

Maj:ts beslut i anledning av Försäkringsinspektionens nyss nämnda skrivelse.

Kassan får emellertd till ledning för utskottets bedömande av frågan,

i vad den avser främst tjänstemän och förmän, överlämna en inom SPP

utarbetad promemoria1 avsedd att ungefärligen belysa, i vilken utsträckning

de anställda för närvarande äro pensionsförsäkrade eller i andra former

kunna påräkna pension under medverkan av arbetsgivaren.

Stockholm den 14 mars 1944.

Svenska Personal-Pensionskassan

— ömsesidig försäkringsförening —

RUDOLF EKLUND. TIM JANSSON.

1 Se bilaga F.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

15

Bilaga F.

P. M. utarbetad inom Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) och avsedd att

belysa i vilken utsträckning tjänstemän, förmän och arbetare inom det enskilda

näringslivet äro pensionsförsäkrade eller i andra former kunna påräkna

pension under medverkan av arbetsgivaren.

Att giva en exakt siffermässig belysning av den omfattning, i vilken ordnad

pensionering genomförts inom olika befolkningsgrupper, låter sig för

närvarande icke göra. Dels äro nämligen de statistiska och andra uppgifter,

som skulle behövas för frågans klarläggande, i hög grad ofullständiga, dels

måste alltid olika uppfattningar råda om vad som skall förstås med ordnade

pensionsförhållanden. Efterföljande redogörelse avser därför endast att giva

en summarisk föreställning om vad som hittills blivit åtgjort i pensionsfrågan

för de i enskild tjänst anställda. Även om man med en för de anställda

fullt tillfredsställande pensionering icke gärna bör förstå annat än den pensionering,

som är försäkringsmässigt säkerställd och byggd på principen att

den anställde är oinskränkt ägare till de för hans pensionering avsatta medlen,

vilka villkor exempelvis äro uppfyllda vid en försäkring i SPP, hava

dock för fullständighetens skull i denna översikt medtagits vissa pensionsanordningar,

där dessa villkor icke äro uppfyllda, såsom direktpensionering,

försäkringsmässig pensionering utan oantastbar pensionsrätt m. m.

Industri och hantverk.

Det är inom industrin, som pensionsfrågan kommit längst mot sin lösning.

Vad industrins förvaltningspersonal (tjänstemän och förmän) beträffar har

dess pensionsfråga i mycket stor utsträckning blivit löst genom pensionsförsäkring

i SPP. Här kunna några siffror lämpligen anföras. Med stöd av siffrorna

i 1940 års folkräkning torde man kunna uppskatta förvaltningspersonalen

inom landets industri och hantverk vid nuvarande tidpunkt lill ett

totalantal av ca 100 000. Av dessa äro ca 40 000 pensionsförsäkrade i SPP,

efter en pensioneringsplan, som för de flesta kan anses likvärdig med den

för statens tjänstemän gällande pensioneringsplanen. Vid ett företags anslutning

till SPP är det regel, att anställda under viss ålder, exempelvis 25 år,

liksom anställda över viss ålder, vanligtvis 50 år för man och 45 år för

kvinna, undantagas från anslutningen. Härav följer, att de lill SPP anslutna

företagen inom industri och hantverk sysselsätta ett större antal befattningshavare

än de försäkrade 40 000. Totalt torde antalet anställda hos de SPPanslutna

företagen kunna uppskattas till ca 50 000 personer.

Man kan med fog göra gällande, att för dessa 50 000 befattningshavare är

pensionsfrågan tillfredsställande löst. För dem, som ännu icke uppnålt den

föreskrivna minimiåldern, är det i regel nämligen endast en tidsfråga, innan

de omfattas av den försäkringsmässiga pensioneringen, och för de överåriga,

vilken kategori uppenbarligen efter en relativt kort övergångstid icke längre

kommer att finnas, träffas normalt i företagens egen regi anordningar (reglementen,

stiftelser och dylikt), som reglera deras pensionering.

Inom industrin förekommer för förvaltningspersonalen i någon utsträckning

även annan försäkringsmässig pensionering än anslutning till SPP. Så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

lunda ha några företag egna pensionskassor, upprättade enligt lagen om understödsföreningar.

I enstaka fall förekomma vidare försäkringar hos vanliga

livförsäkringsbolag eller s. k. frivillig försäkring hos Pensionsstyrelsen.

Även icke försäkringsmässig pensionering förekommer i betydande utsträckning,

antingen genom utfärdade pensionsreglementen eller efter beslut

från fall lill fall. För alt finansiera direktpensioneringen har hos många

företag betydande medel avsatts till pensionsstiftelser, bildade antingen enligt

1937 års lag örn aktiebolags pensionsstiftelser eller som fria stiftelser.

Även om exakta uppgifter icke stå att erhålla, torde det icke vara överdrivet

påstå, att minst ~js av den inom industrin och hantverket sysselsatta

förvaltningspersonalen i en eller annna form har att påräkna pension (i flertalet

fall jämväl för efterlevande familj) och att för huvudmassan av dessa

frågan lösts efter försäkringsmässiga linjer. SPP:s snabba utveckling, som

hittills icke företett någon stagnation, tyder också på att en betydande ökning

inom en överskådlig framtid av den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen

är alt vänta.

Antalet arbetare inom industrin och hantverket kan enligt tidigare anförd

källa för närvarande uppskattas till ca 800 000. För dessa förekommer försäkringsmässig

pensionering ännu endast i mycket ringa utsträckning, sannolikt

endast för en eller annan procent. Till den centrala pensionskassan

för kroppsarbetare — Arbetarepensionskassan (APK) — ha sålunda icke anslutit

sig mera än ett par större industriföretag. Några företag hava egna

pensionskassor för sina arbetare och några företag slutligen hava sina arbetare

pensionerade genom Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Den huvudsakliga

arbetarepensioneringen sker i form av direktpensionering från

företagen i regel utan att pensionsutfästelser äro givna. Hos många industriföretag

finnas större eller mindre avsättningar gjorda till stiftelser för att

säkerställa denna direktpensionering. Pensionsförmånerna för arbetare torde

i regel anpassas efter folkpensioneringens bestämmelser och utgå med de

belopp, som lagen tillstäder utan att arbetarens rätt till s. k. full tilläggspension

beskäres. 1 viss utsträckning torde också pensionering i form av naturaförmåner

förekomma, såsom fri bostad el. dyl. Att uttala sig om i vilken utsträckning

industrins arbetare kunna påräkna pension i en eller annan form

låter sig dock icke göra.

Samfärdsel.

Även inom samfärdseln har pensionsfrågan i mycket betydande utsträckning

funnit sin lösning. För de enskilda järnvägarna finnes sålunda en gemensam

pensionskassa, Enskilda järnvägarnas pensionskassa, i vilken flertalet

av landels enskilda järnvägar hava såväl sina tjänstemän som sina arbetare

pensionsförsäkrade. De järnvägar, som stå utanför kassan, ha i stället

egna pensionskassor. Inom rederinäringen finnes likaledes en gemensam

kassa för samtliga rederier, Sjöbefälets pensionskassa. Hos denna kassa eller

på annat likvärdigt sätt ha rederierna enligt kollektivavtal med de anställdas

organisationer ordnat för sjöbefälets (kaptener, styrmän och maskinister)

pensionering. För ett stort antal rederier är tjänstemännens pensionsfråga

ordnad i SPP. För sjömän av manskapsklass i utrikes fart har nyligen en

förbättrad pensionering kommit till stånd inom Handelsflottans pensionsanstalt.

Sedan vägväsendet nu förstatligats, sörjer staten som arbetsgivare för de

däri anställdas pensionering. I den mån gatu- och landsvägstrafiken ombe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

17

sörjes av statliga eller kommunala förelag, torde de där anställda ha sin

pensionering ordnad, medan företag inom detta område av enskild karaktär

endast i ringa utsträckning kunna sägas hava genomförd pensionering.

Vad slutligen lufttrafiken beträffar förekommer inom branschen ett enda

företag av betydelse. Detta företag torde väl ha sörjt för sina anställda i

pensionshänseende.

Banker, sparbanker och försäkringsföretag.

Inom rubricerade grupp av företag finnas knappast kroppsarbetare i egentlig

mening, utan hela personalen kan i stort sett hänföras till gruppen förvaltningspersonal.

Även om formerna starkt växla för pensioneringens ordnande

(anslutning till SPP — särskilt i fråga om sparbanker och sakförsäkringsbolag

, egen pensionskassa, för ett flertal banker gemensam pensionskassa,

livförsäkringar, stiftelser m. m.), torde huvudparten av anställda inom

gruppen kunna påräkna pension, i regel utfäst och försäkringsmässigt säkerställd.

Det är anmärkningsvärt, att ett flertal företag inom denna grupp

icke byggt sina pensionsanordningar på den oantastbara pensionsrättens

grund.

Handel.

Antalet anställda inom handeln torde för närvarande kunna uppskattas

till ca 300 000, varav ca 200 000 tillhörande försäljnings- och förvaltningspersonalen

och ca 100 000 tillhörande gruppen kroppsarbetare.

Av förvaltningspersonalen ha drygt 20 000 sin anställning inom Kooperativa

Förbundet och därtill anslutna konsumtionsföreningar, för vilka pensionsfrågan

i princip fått sin lösning. Pensioneringsplanen har dock ännu

icke hunnit att genomföras i full utsträckning.

För Spritcentralen, Tobaksmonopolet, systembolagen och de allmänna

restaurantbolagen, vilka i allt torde sysselsätta minst 10 000 personer tillhörande

såväl förvaltningspersonal som arbetare, är pensionsfrågan löst

eller står inför sin lösning.

Inom handeln i övrigt är förhållandevis litet åtgjort i pensionsfrågan

Mångå tecken tyda emellertid på, att en ändring till det bättre snart är att

vänta bl. a. såsom resultat av det arbete som i sådant syfte bedrives av olika

organisaioner. Man far också halla i minnet att inom den privatägda handeln

och i synnerhet detaljhandeln, till vilken flertalet av de handelsanställda

är att hänföra, speciella förhållanden råda, som sätta sin prägel på

pensionsfrågan. Sålunda utgöras de anställda i viss utsträckning av familjemedlemmar

lill ägarna och vidare torde det vara vanligt att de anställda

förr eller senare bli egna företagare. I varje fall är pensionsfrågan för de

inom enskild handel anställda försäkringsmässigt löst för högst 10 % av

förvaltningspersonalen och ej i någon nämnvärd utsträckning för arbetarna.

Huruvida direktpensionering i nämnvärd utsträckning förekommer, undandrager

sig varje mera säkert bedömande.

Jordbruk och övriga näringsgrenar.

Inom rubricerade grupp, vilken omfattar näringsgrenarna jordbruk, fria

yrken, husligt arbete och ospecificerad verksamhet, torde vara anställda

ca 70 000 personer tillhörande kategorien förvaltningspersonal och något

över 400 000 arbetare. Förvaltningspersonalen fördelar sig med ca 20 000

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 aud. Nr 47. •>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 47.

på jordbruket, ca 40 000 på fria yrken och ca 10 000 på busjigtarbeteoch

ospecificerad verksamhet. Arbetarnas fördelning blir ca -30 000 pa jo d

bruk, ca 20 000 på fria yrken, ca 150 000 på husligt arbete och ca 20 000

på ospecificerad verksamhet. . ■■

Vad förvaltningspersonalen inom jordbruket betraffar, förekommer or

nåd pensionering av densamma praktiskt taget endast i den man personalen

är anställd på jord- och skogsegendomar, som drivas i anslutning till bilindustri.

I sådana fall är denna personals pensionsfråga i regel löst efta

samma grunder som tillämpas för de direkt inom industrin anställda De

bör måhända påpekas, att pensionsfrågan aven kommit relativt långt mo

sin lösning för de anställda inom jordbrukets och skogsbrukets forsaljningsoch

liknande organisationer, vilka anställda dock närmast aro att hänföra

under rubriken »Ilandelsanställda». Förvaltningspersonalen mom de Ina

yrkena, husligt arbete och ospecificerad verksamhet torde däremot endast i

relativt obetydlig utsträckning åtnjuta ordnade pensionsforhallanden i egent
llgmaTåntorde

det stora flertalet av de ovannämnda ca 400 000 arbetarna

sakna ordnade pensionsförhållanden. Huruvida någon direktpensionering

förekommer, kan icke uttalas någon mening om, men sannolikt ar, att i

varie fall mångå av de inom jordbruket anställda örn inte annat hava att

påräkna olika former av naturaförmåner såsom bidrag till sm alderdoms
försörjning.

___

Till slut må det vara av intresse att nämna några siffror rörande storleken

av de belopp, som hittills försäkringsmässigt eller på annat sätt under myndighets

tillsyn blivit avsatta inom det enskilda näringslivet for de anstalldas

pensionering.

„ , . cr>13 .......... ca 525 milj. kr.

Fonder i SPP .........................■ '' ; ...

Fonder i ca 100 understödsföreningar avsedda tor tjanste
475

milj. kr.

125 milj, kr.

pensionering ..................... • • • • • • • ■

Avsättningar till pensionsstiftelser enligt 1937 ars lag_

ca

ca

Summa 1 125 milj. kr.

Härtill komma de belopp, som för tjänstepensionering inbetalats till Pensionsstyrelsens

frivilliga försäkring, till de vanliga livförsäkringsbolagen liksom

avsättningar till s. k. fria stiftelser.

Stockholm den 14 mars 1944.

SVEN FISCHERSTRÖM.

/ Gunnar Ericsson.

Centraltryckeriet; Esselte ab. Stockholm 194#

442127.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:325 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utredning rörande lagstiftning om företagarpension. a1 i texten