Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.

1944-06-02 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:51, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring

av gällande villkor för erhållande av understöd från

erkänd arbetslöshetskassa.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand

m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har framhållits, att den omständigheten

att medlem av erkänd arbetslöshetskassa åtnjöte ålderspension från

arbetsgivare ej utgjorde hinder för honom att uppbära understöd från sådan

kassa. Motionärerna ha hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter dylik ålderspension,

icke skall vara berättigad att erhålla understöd från erkänd arbetslöshetskassa.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen 1:9.

Över motionerna ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av socialstyrelsen,

socialvårdskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige och De anställdas centralorganisation (Daco). Yttrandena

finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Enligt 14 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor

gäller såsom förutsättning för att medlem i sådan kassa vid inträffad

arbetslöshet skall ha rätt att erhålla understöd från kassan, att medlemmen

fyllt 16 år, att han är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig

arbete, att han på visst i förordningen föreskrivet sätt hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt att han

uppfyller vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning.

Någon maximiålder för rätt att uppbära understöd är ej stadgad; kassorna

äro emellertid enligt 8 § berättigade att i stadgarna föreskriva viss övre åldersgräns

för rätt till medlemskap.

Utöver de ovan angivna förutsättningarna gälla för rätt lill understöd vissa

andra villkor, vilka emellertid icke hänföra sig till den i motionerna väckta

frågan. Sålunda stadgas bl. a., i 18 §, att daghjälp ej må utgivas för dag, då

medlem med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.

Den omständigheten, att medlem i arbetslöshetskassa åtnjuter fattigvård,

utgör icke hinder för erhållande av hjälp från kassan. Är medlem i anledning

Hillring till riksdagens protokoll Idit. 0 sami. 2 aud. Xr 5/.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr öl.

Utskottet.

av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av

annan beskaffenhet än fattigvård, må enligt 20 § 3 mom. hjälp från kassan

utgivas till honom endast i den mån understödet icke uppgår till viss andel

av genomsnittslönen i det yrke medlemmen tillhör. Arbetslöshetskassa äger

i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär nu nämnt understöd,

må utgå daghjälp allenast i den mån understödet icke uppgår till den medlemmen

eljest tillförsäkrade daghjälpen. Dessa avdragsregler lia motiverats

därmed att det allmänna icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon

medlem, om detta understöd tillsammans med vad han regelbundet kan

i anledning av arbetslösheten erhålla från annat håll uppgår till belopp, sorn

nära motsvarar den inkomst han skulle ha haft, örn han ej varit arbetslös.

Här avses emellertid enligt förarbetena till förordningen (se prop. 1933:209

s. 98) endast sådana fall, då en medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen

berättigad till understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Om en

medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exempelvis pension eller

livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande härav.

Erkända arbetslöshetskassor äro berättigade till statsbidrag enligt förordning

den 15 juni 1934 (nr 265).

Till socialvårdskommitténs uppgifter hör att utreda frågan örn obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring. Enligt vad kommittén upplyst i sitt yttrande över

motionerna kommer därvid att behandlas det i dessa väckta spörsmålet. Såsom

kommittén framhållit torde, om en obligatorisk försäkring ej skulle

komma till stånd, den lösning av spörsmålet vartill kommittén kommer

kunna läggas till grund för ett bedömande av pensionstagarnas ställning inom

den frivilliga försäkringen. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl föreslå

riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Majit.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Wistrand, Mannerskantz, Hage, Hallagård*, Nils Elowsson,

Söderkvist*, Holmbäck* och Helgesson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg,

Cruse*, Holm*, Hagård*, Jansson d Hällefors och Andersson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

3

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss deli 11 februari 1944 Ilar Kungl. Maj:! anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över motionerna

nr 9/1944 i Första kammaren och nr 28/1944 i Andra kammaren angående

viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd

arbetslöshetskassa samt att till socialdepartementet insända avskrift av yttrandet.

I anledning härav får styrelsen anföra följande.

Motionärerna hémställa på anförda skäl, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension

från arbetsgivare, icke skall vara berättigad att erhålla understöd

från erkänd arbetslöshetskassa.

Till en början må framhållas, att inom arbetslöshetsförsäkringen icke förefinnes

någon form av behovsprövning. Den försäkrade har en lagligen fastställd

rätt till understöd från sin kassa, därest han uppfyller de försäkringsvillkor,

som finnas angivna i kassans stadgar, och bland dessa finnes^ icke

någon bestämmelse, som hänför sig till medlemmens förmögenhetsförhållanden.

Den till grund för denna lagstiftning liggande försäkringsprincipen innebär,

att en arbetslöshetskassamedlem har rätt till stadgeenligt understöd alldeles

oberoende av sina inkomst- eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Örn

en medlem, som uppbär understöd, exempelvis får en lotterivinst på 100 000

kronor, förändras alltså hans understödsrätt icke i något avseende. På samma

sätt skulle det stå i uppenbar strid med försäkringsprincipen, om den omständigheten,

att en arbetslöshetsförsäkrad arbetstagare samtidigt med att

han slutar sin anställning erhåller pension från sin arbetsgivare, skulle vid

arbetslöshet föranleda prövning, huruvida han vore i behov av understöd

från kassan. Pensionen måste juridiskt sett anses utgöra intjänad lön för

arbetstiden (= anställningstiden), alltså icke lön för pensionstiden.. Försäkringsmässigt

sett innebär pensionen en successiv utbetalning av ränta och

kapital av en förmögenhet, tillhörande den försäkrade. Ett förmögenhetsinnehav

kan icke föranleda en omprövning av underslödsrätten vare sig i fallet

med lotterivinsten eller i fallet med pensionen.

Föreställningen att det är oriktigt att utgiva understöd från arbetslöshetskassa

till personer, solin åtnjuta arbetsgivarepension, härrör möjligen från en

sammanblandning mellan principerna för arbetslöshetsförsäkringen och för

den av arbetslöshetskommittéerna bedrivna kontantunderstödsverksamheten.

Vid den sistnämnda understödsformen föreligger icke någon rätt till understöd,

och dessutom är en behovsprövning föreskriven vid behandlingen av

framställningar örn understöd. Den sökande, som har arbetsgivarepension av

tillräcklig storlek, betraktas därvid icke såsom i behov av understöd'' och

tillerkännes därför icke något kontantunderstöd från arbetslöshetskommitté.

Detta understödssystem är begreppsmässigt något helt annat än försäkring.

I motionerna hänvisas lill att i de erkända arbetslöshetskassornas stadgar

finnes intagen en bestämmelse, att daghjälp ej må utgivas för dag, för vilken

medlem trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning. Motionärerna synas i denna

bestämmelse vilja söka ett stöd för sitt yrkande. Såsom nyss understrukits

måste emellertid arbetsgivarepensionen betraktas som en för arbetstiden (an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr ål.

ställningstiden) utgående intjänad lön. Nyssnämnda bestämmelse utgör därför

på intet sätt ett stöd för motionärernas förslag.

Skall Juan döma av motionärernas hänvisning till nyssnämnda bestämmelse

i förordningen, skulle de icke — såsom förut antagits — åsyfta en

Provning efter behovet utan i stället avse, att försäkringsvillkoren böra utesluta

var och en som åtnjuter pension från sin f. d. arbetsgivare. En sådan

bestämmelse skulle icke stå i direkt strid med försäkringsprincipen. Däremot

skulle den från rätten till försäkringsunderstöd avskära medlemmar, vilka

kanske under en lång följd av år betalat avgifter till kassan och fortfarande

vöre i behov av det stöd, som medlemskapet i kassan innebär. Socialstyrelsen

kan icke finna skäl föreligga, att statsmakterna skulle framtvinga ett

sadant försäkringsvillkor. Detsamma skulle förefalla desto orimligare som

i motsats till vad en med förhållandena obekant läsare av motionen skulle

kunna tro — uttrycket »arbetsgivarepension» är ett allt annat än entydigt

eller enhetligt begrepp. De förmåner en arbetsgivare eventuellt ger sin f. d.

anställde skiftar i många avseenden. Det kan vara fråga örn en kontant pension

eller också örn uteslutande naturaförmåner, och värdet av pensionen

kan skifta fran ett mera avsevärt kontantbelopp till en halv liter mjölk om

dagen. Den ålder, vid vilken förmånen medgives, är även starkt skiftande.

Till sist rör det sig ofta örn förmåner, vilka utgå mera sporadiskt och efter

prövning av arbetsgivaren från det ena tillfället till det andra. Var gränsen

skall dragas för vad som bör betecknas som arbetsgivarepension är synnerligen

svårt att avgöra.

Särskilt med hänsyn till sistnämnda förhållande har man all anledning att

befara, att ett bifall till motionerna skulle medföra, att en hel del arbetsgivare

skulle i samråd med de avgående anställda maskera verkliga pensioner

såsom gåvor eller liknande. Man bär åtskillig praktisk erfarenhet härav

särskilt från folkpensioneringen. Dessutom bör beaktas, att det ofta måste

bli svårt för arbetslöshetsförsäkringens funktionärer ■— närmast kassornas

lokala redogörare — att kunna hålla reda på om arbetsgivarepension i visst

fall utgår.

Vilja motionärerna bygga sin ståndpunkt på presumtionen, att arbetsgivarepensioneringen

bör utgöra ett bevis för att den pensionerade försäkrade är

arbetsoförmögen, kan icke heller denna utgångspunkt för deras resonemang

godtagas. Dels är det odiskutabelt, att ett mycket stort antal av de personer,

sorn börja^ uppbära arbetsgivarepension, äro arbetsföra och att många bland

dem också söka sig ut i andra arbeten. Dels förhåller det sig ofta nog så att

den pensionerade kanske är arbetsoförmögen i sitt gamla yrke, i vilket han

pensioneras, men arbetsför i andra, i vilket fall han har rätt till arbetslöshetsunderstöd

från försäkringen.

Med hänsyn till det ovan anförda vill socialstyrelsen avstyrka bifall till

motionärernas hemställan om utredning i det berörda syftet.

Stockholm den 14 mars 1944.

KARL J. HÖJER.

Tor Jerneman.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lag ut skottets utlåtande nr 51.

5

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt socialvärdskommittén

alt till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över likalydande

motionerna 1:9 och 11:28 angående viss ändring av gällande villkor för

erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Med anledning härav

får kommittén anföra följande.

I motionerna har hemställts om utredning angående en sådan ändring i

förordningen om erkända arbetslöshetskassor, att arbetare, som åtnjuta ålderspension

från arbetsgivare, icke skulle vara berättigade att erhålla understöd

från arbetslöshetskassa. Som motiv härför har anförts, att understöd

från arbetslöshetsförsäkringen icke vore avsett för personer, som utträtt ur

de aktiva arbetarnas led. I allmänhet finge av arbetsgivare pensionerade arbetare

icke anses lia utsikter att erhålla arbete utanför yrket.

Beslut örn tillerkännandet av s. k. arbetarpension fattas i regel av arbetsgivaren

under hänsynstagande till den tid vederbörande varit knuten till

företaget, den duglighet han visat etc. Pensionsåldern varierar betydligt allt

efter arbetets natur och olika sedvänjor. Oftast torde pensionsåldern emellertid

ligga mellan 60 och 65 år. Det ligger i sakens natur att de pensionerades

krafter vid denna ålder kunna vara avsevärt nedsatta. Den under senare tid

allmänt höjda levnadsåldern och det förbättrade hälsotillståndet har emellertid

medfört, att personer i dessa åldrar numera i betydligt större utsträckning

än tidigare bibehålla sin vitalitet och arbetsförmåga. Det framstår, med

hänsyn bland annat till befolkningens ändrade ålderssammansättning, såsom

betydelsefullt att de här berörda åldrarnas arbetskraft så vitt möjligt tages i

anspråk för produktivt arbete. Även om det som i motionerna framhålles är

riktigt, att äldre personer lia svårigheter erhålla arbete särskilt utanför sitt

gamla yrke, får man dock icke förbise, att pensionstagare redan för närvarande

göra en icke obetydlig arbetsinsats, vars betydelse med tiden kommer

att öka. Det är med hänsyn härtill och till befolkningens ålderssammansättning

av vikt att åtgärder icke vidtagas, som komma att minska utbudet på

arbetsmarknaden av de äldres arbetskraft.

Arbetarpensionernas storlek är i allmänhet liten. Den torde i regel variera

mellan 300 och 450; såväl något högre som lägre belopp förekomma även.

1 den mån arbetarpensionerna icke uppgå till högre belopp än nu angivits,

avse de uppenbarligen icke att tillförsäkra pensionstagaren en inkomst, som

ensamt skall förslå till täckande av levnadskostnaderna. Pensionerna få i

stället anses utgöra ett bidrag till en avgången arbetares försörjning, varvid

det förutsättes att han samtidigt har andra inkomster. Vid uppnådda 67 års

ålder erhållas dylika i form av folkpension. Under tidigare år torde pensionerna

ofta utfyllas genom tillfälliga arbeten. Det framstår i dessa senare

fall, då pensionen uppenbart allenast utgör ett tillskott till försörjningen och

pensionstagaren alltjämt uppträder på arbetsmarknaden, såsom skäligt att

en pensionstagare kommer i åtnjutande av det skydd mot inkomstbortfall,

som arbetslöshetsförsäkringen skänker. Vid bedömandet av denna fråga bör

även hänsyn tagas till att understöd från arbetslöshetsförsäkringen blott

kan utgå lill den, som utför arbete å öppna arbetsmarknaden i sådan omfattning

att under det senaste året minst 20 veckoavgifter blivit erlagda. För

att en pensionstagare skall kunna komma i åtnjutande av understöd måste

han sålunda utföra arbete i icke obetydlig omfattning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

Emellertid förekommer även fall då det skulle verka stötande om en

pensionstagare uppbure arbetslöshetshjälp från en statsunderstödd arbetslöshetskassa.

Detta är särskilt fallet örn en pension utgår som en pensionstagaren

tillförsäkrad rätt, och örn pensionens storlek är avpassad att ge full

eller i varje fall i det närmaste full försörjning.

Av det anförda framgår att det enligt kommitténs uppfattning icke är motiverat

att frånkänna alla pensionstagare rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen.

Problemet hur en pensionstagare bör behandlas är emellertid

i flera avseenden svårlöst. Det gäller att finna regler för att undvika, att

en pensionstagare missbrukar försäkringen. Sålunda bör förhindras att en

person, som vid pensionsålderns inträdande faktiskt lämnat arbetsmarknaden,

utnyttjar arbetslöshetsförsäkringens understödsmöjligheter. Det bör

övervägas vilken storlek pensionen bör kunna ha utan att inverka på understödsrätten

från försäkringen etc.

Kommittén vill erinra om att den enligt uppdrag av Kungl. Majit har att

framlägga förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Härvid har kommittén

även att behandla just de spörsmål, som beröras i motionerna. Skulle

en obligatorisk försäkring icke komma till stånd, torde emellertid den lösning

av det förevarande problemet, som kommittén kommer till, kunna läggas

till grund för ett bedömande av pensionstagarnas ställning inom den frivilliga

försäkringen. Skäl tala sålunda enligt kommitténs uppfattning för att

icke nu genomföra en ändring av pensionstagarnas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen.

Detta synes även motiverat därav, att enligt vad kommittén

erfarit, egentliga missbruk från pensionstagares sida av arbetslöshetsförsäkringen

knappast torde ha förekommit.

Under åberopande av det anförda får socialvårdskommittén avstyrka det i

de remitterade motionerna framlagda förslaget.

I detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad Eriksson,

ordförande, herrar Bexelius, Höjer, Olsson, Skoglund, Wallén samt fru

Nordgren.

Stockholm den 8 mars 1944.

På social vårdskommitténs vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

T. Hessler.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1944 har tillfälle bereus Svenska arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalylande

motioner nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i

andra kammaren av herr Sefve m. fl. angående viss ändring av gällande villkor

för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa.

Motionärerna påpeka, att det inträffat, att arbetslöshetsförsäkrade personer,

som efter uppnådd pensionsålder pensionerats från sin arbetsgivare, ansökt

om erhållande av daghjälp och att dylik ansökan bifallits. Motionärerna

finna detta oriktigt och uttala, att arbetslöshetsförsäkringen, vars syftemål är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ål.

7

att utgöra ett första korrektiv mot oförvållad arbetslöshet, uppenbarligen icke

är avsedd för sådana personer, som med pension från arbetsgivare utträtt ur

de aktiva arbetarnas led. Motionärerna ha av detta och övriga i motionen anförda

skäl hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

örn utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension från arbetsgivare,

icke skall vara berättigad att erhålla understöd ur arbetslöshetskassa.

Föreningen finner det angeläget, att den statliga arbetslöshetsförsäkringen

icke missbrukas på sådant sätt, att personer, som på grund av hög ålder och

mindre arbetsförhet endast i undantagsfall kunna beredas arbete i öppna

marknaden, erhålla understöd från försäkringen. Att den försäkrade erhållit

pension från arbetsgivare måste regelmässigt anses vara ett kriterium på att

han icke längre bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringens klientel. Undantag

kunna väl någon gång förekomma, såsom då en arbetstagare erhållit förtidspension

i samband med nedläggandet av ett företag, men dessa undantagsfall

äro så sällsynta, att man icke för deras skull behöver tveka att införa

en regel av antydd art. Ett dispensförfarande kan ju tillskapas, varigenom

fullt beaktande kan skänkas sådana undantagsfall som nyss nämnts.

Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen tillstyrka motionerna.

Stockholm den 14 mars 1944.

Svenska Arbetsgivareföreningen.

IVAR O. LARSSON.

Bilaga D.

Till andra lagutskottet.

Genom remiss den 9 februari 1944 har landsorganisationen i Sverige bereus

tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner

nr 9 i första kammaren av hr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren

av hr Sefve m. fl. angående viss ändring av gällande villkor för erhållande

av understöd från erkänd arbetslöshetskassa.

Motionärerna hemställa att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller

om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension från arbetsgivare,

icke skall vara berättigad att erhålla understöd ur arbetslöshetskassa.

Det må till en början, med anledning av vad som anföres i sista stycket

av motionerna, anmärkas att det här ifrågavarande problemet praktiskt är

av ringa storleksordning, då ju dels — såsom senast i motioner vid årets

riksdag rörande åtgärder för en mera utbredd arbetarpensionering framhållits

— arbetsgivarpensioner äro en förhållandevis sällsynt företeelse här i landet,

dels pensionstagare endast undantagsvis taga ny anställning. Anmärkas

må också att just ur synpunkten av det syfte, som nämnda motioner i pensionsfrågan

avse att främja, det förslag, som framföres i de remitterade motionerna,

förverkligat skulle kunna medföra konsekvenser, som statsmakterna

icke lia någon anledning att riskera. Örn arbetsgivarpension skulle diskvalificera

pensionstagare!! från rätt till understöd från arbetslöshetskassa, är

det inte uteslutet att detta skulle motverka arbetsgivarnas villighet alt utfästa

sådan pension. Även örn dessa farhågor vore ogrundade, kunde en lagändring

som den av motionärerna ifrågasatta tänkas leda till att pensionen

komme att maskeras under sådan form (understöd tills vidare, gratifikation

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr öl.

e. d.) att den icke inverkade på understödsrätten. Såsom landsorganisationen

i sitt yttrande till utskottet innevarande år över motionen A. K. nr 7 framhållit,

har en av andra omständigheter betingad tendens framträtt att konstruera

reella tjänstepensioner såsom endast tills vidare utgående understöd.

Någon anledning att genom projekt av den art motionärerna framställa tillskapa

nya motiv för en dylik löslig pensioneringsform ha statsmakterna förvisso

icke. De arbetsgivare, som ordnat med pensionering av sina anställda,

torde säkerligen lika väl som pensionstagarna själva motsätta sig en lagändring

i enlighet med motionen.

Vad angår själva principfrågan gäller ju för närvarande att medlem i erkänd

arbetslöshetskassa, under förutsättning att han är arbetsför och i övrigt

oförhindrad att åtaga sig arbete samt att han fullgjort föreskriven avgiftsoeh

anmälningsplikt, har en av hans ekonomiska förhållanden oberoende

rätt att vid oförvållad arbetslöshet erhålla understöd från kassan i den ordning

och omfattning, som föreskrives i kassans stadgar. Utan att man våldför

sig på denna för försäkringen grundläggande princip kan man icke tilllägga

arbetsgivarpensionerna i och för sig någon diskvalificerande verkan.

En sådan verkan kunde de med försäkringens nuvarande principiellt följdriktiga

utformning tilläggas, endast om det vore tillåtet att generellt presumera

att arbetsgivarpension förutsätter och utvisar arbetsoförhet. Men detta

vore uppenbarligen en helt godtycklig presumtion. Det är ingalunda ovanligt

att en arbetare utan att ännu vara arbetsoför pensioneras av sin arbetsgivare,

t. ex. för att bereda plats för en mera kvalificerad kraft eller helt enkelt därför

att företaget på grund av rationaliserad drift e. d. icke längre har behov

av vederbörandes tjänster. Men också örn man inskränkte den diskvalificerande

verkan till sådana fall, där arbetsgivaren själv anser arbetaren arbetsoför

och endast med anledning därav pensionerar honom, är det omöjligt

att acceptera motionärernas tankegång. Det vore principiellt oegentligt, örn

man inom en statsunderstödd och lagreglerad försäkring sådan som arbetslöshetsförsäkringen

överlämnade åt någon annan än de officiella försäkringsorganen

att fastställa förefintligheten av de för understödsrätt gällande förutsättningarna,

vilket den av motionärerna åsyftade ordningen dock reellt

innebure. Detta vore så mycket oegentligare som arbetsgivarens bedömande

ju i regel inte avser arbetarens arbetsoförhet överhuvud utan hänför sig till

den speciella tjänst eller verksamhet, i vilken arbetaren hos honom sysselsatts.

Det kan därutinnan vara objektivt riktigt men kan tydligen icke utan vidare

anses utgöra ett godtagbart bedömande av arbetstagarens förutsättningar

att överhuvud utföra av försäkringen omfattat arbete.

Inför det med nuvarande befolkningsutveckling allt starkare nödtvånget

att tillvarataga alla landets arbetskraftsresurser vore det en kortsynt politik

att genom en lagstiftning av ifrågasatt slag faktiskt bidraga till att avhålla

arbetsföra pensionärer från att i mån av förmåga åtaga sig produktivt arbete.

Den även i och för sig obetydliga direkta besparing, som staten och

kassorna skulle göra genom att de fåtaliga tjänslepensionärerna berövades

understödsrätt, skulle med hänsyn till denna återverkan av »reformen» vinnas

till priset av långt kännbarare indirekta förluster för samhället.

Örn, såsom framhållits, arbetsgivarpension icke kan diskvalificera pensionstagaren

från understödsrätt på den grund att den utvisar arbetsoförhet,

kan den lika litet göra det därför att den nedbringar pensionstagarens behov

av understöd vid arbetslöshet. Motionärerna, som argumentera efter båda

linjerna, anlägga en behovsprövningssynpunkt på arbetslöshetsförsäkringen,

som är denna främmande. Man frågar sig endast, varför icke motionärerna tagit

steget fullt ut och föreslagit att understödsrätten i alla avseenden gjordes

beroende av behovsprövning. Vad de mena med att åberopa pensionens egen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

9

skap av »uppskjuten lön» är svårfattligt. Att en tjänstepension rättsligen har

karaktären av uppskjuten lön, därom torde numera — i allt fall då fråga är

örn pension, som grundas på uttrycklig utfästelse eller fast praxis vid företaget

— knappast råda några delade meningar. Därmed avses ju att pensionen

betraktas som intjänad under anställningstiden och utgörande en innehållen

del av arbetslönen. Den utgör med andra ord ett arbetarens tillgodohavande.

Varför detta tillgodohavande i avseende å rätten till understöd

från arbetslöshetskassa skulle rättsligen bedömas på annat sätt än andra tillgångar

är svårt att förstå. Det finns icke någon grund för att låta pensionen

inverka på understödsrätten, vare sig den har karaktären av direkt eller försäkrad

pension och vare sig den bekostas av arbetsgivaren ensam eller

såsom troligen i flertalet fall — finansieras genom bidrag såväl av arbetsgivaren

som av arbetaren. Det framgår inte av motionen, om även en pensionering

av sistnämnda slag skall diskvalificera från understödsrätt. — I sammanhanget

må anmärkas att, därest detta avses, en sådan ordning givetvis

skulle vara ägnad att motverka arbetarens intresse att bidraga till pensioneringen.

Det torde nu emellertid förhålla sig så att motionärerna, då de tala örn

pensionen såsom uppskjuten lön, i detta begrepp alls icke inlägga vad här

inlagts däri. De synas mena att pensionen är en lön för pensionstiden. Det

är med andra ord icke fråga örn något intjänat tillgodohavande utan örn en

över pensioneringsåldern fortsatt ehuru arbetsfri inkomst. Det blir emellertid

icke heller med denna uppfattning möjligt att motivera pensionens diskvalificerande

verkan, under annan förutsättning än den att pensionstiden anses

som sådan tid, då arbetaren »med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter

ledighet från arbetet», och för vilken enligt 18 § daghjälp ej skall utgå.

I 1933 års proposition liksom i 1928 års betänkande anmärktes att bestämmelsen

i 18 § syftade på de fall, då arbetsgivaren »antingen på grund

av lagbestämmelse eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstid

utbetalade lön till arbetaren för viss tid framåt». Här har emellertid

uppenbarligen icke avsetts pension utan närmast ersättning av samma natur

sorn arbetslönen till beloppet motsvarande ersättning för lön under icke åtnjuten

uppsägningstid. Att i grunderna för detta stadgande se något stöd för

motionärernas förslag vore sålunda uteslutet, även örn man betraktade pensionen

såsom lön för pensionstiden. örn'' motionärerna verkligen avsett detta,

framgår inte, men på annat sätt kan näppeligen deras resonemang förklaras.

Motionärernas förslag innebär ett betänkligt avsteg från rådande uppfattning

såväl om arbetslöshetsförsäkringens som om tjänstepensioneringens

rättsliga karaktär. I förra hänseendet förfuskas försäkringsprincipen genom

att i försäkringen inbygges en form av behovsprövning. I senare hänseendet

uppgives principen örn tjänstepensionen såsom uppskjuten lön och återinföres

en äldre tids uppfattning örn pensionen såsom ett gratial. Det torde knappast

behöva sägas att landsorganisationen för sin del motsätter sig dylika

reformer baklänges.

Stockholm den 13 mars 1944.

Landsorganisationen i Sverige.

AUG. LINDBERG.

Arnold Sohlén.

Bihang till riksdagens protokoll 9 sami. 2 avd. Nr 61.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr öl.

Bilaga E.

Till riksdagens andra lagutskott.

Daco, som genom remiss av den 9 februari 1944 berens tillfälle avgiva

yttrande över likalydande motioner nr 9 i första kammaren av herr Wistrand

m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl. angående

viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd

arbetslöshetskassa, får med anledning härav anföra följande.

Enligt motionärerna kan det icke vara arbetsförsäkringens syftemål att

meddela understöd åt sådana personer, som på grund av ålder pensionerats

av arbetsgivaren. Enligt nu gällande bestämmelser i förordningen om erkända

arbetslöshetskassor finnes emellertid möjlighet att lämna understöd oberoende

av denna omständighet. Förutsättningen för att en person skall ha

rätt till understöd är, att han skall

1) ha fyllt 16 år,

2) vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,

samt

4) ha uppfyllt vissa villkor beträffande avgiftsbetalning.

Möjlighet finnes dock för kassor, som så önska, att i sina stadgar intaga

bestämmelser om viss övre åldersgräns som förutsättning för medlemskap.

Detta har även skett i stadgarna för flera kassor. Däremot utgår icke arbetslöshetsunderstödet

efter någon särskild behovsprövningsprincip.

I motionen beröres endast frågan örn rätten till arbetslöshetsunderstöd

för arbetstagare, som på grund av hög levnadsålder lämnar sin anställning

med pension från arbetsgivaren. Denna fråga utgör en del av det större

problemet örn överhuvudtaget arbetstagare, som åtnjuter pension, skall ha

rätt till understöd, oavsett om pensionen utgår från arbetsgivaren eller från

någon särskild institution.

I motionen talas endast örn arbetare, men problemet gäller i lika eller

i ännu högre grad tjänstemän, som tillhöra erkänd arbetslöshetskassa.

Arbetslöshetsförsäkringens syfte är att täcka normala arbetslöshetsrisker

för sådana arbetsföra arbetstagare, som stå till arbetsmarknadens förfogande.

Kontrollen över att vederbörande står till arbetsmarknadens förfogande

erhålles genom anmälningsskyldighet hos den offentliga arbetsförmedlingen.

Även äldre personer, som uppnått 65 års ålder och mera, kunna på detta

sätt formellt stå till arbetsmarknadens förfogande. I praktiken händer det

väl emellertid ganska sällan, att en arbetslös 65-åring kan erhålla nytt arbete.

Alldeles särskilt torde detta gälla i fråga om tjänstemännen. Arbetslöshetsunderstödet

kan sålunda i realiteten för dessa äldre arbetslösa få karaktären

av ett slags tillfälligt ålderdomsunderstöd. Den som uppbär arbetslöshetsunderstöd

samtidigt som han åtnjuter pension, erhåller sålunda på

sätt och vis tillfällig förstärkning av sin pension från medel, som ursprungligen

icke äro avsedda för sådant ändamål.

I motionerna anföres som skäl för att understöd icke bör utgå till en person,

vilken åtnjuter ålderspension av arbetsgivare, den omständigheten, att

pension numera allmänt betraktas såsom uppskjuten lön. Att pensionen

betraktas såsom uppskjuten lön innebär, att den anställde intjänat sin pension

under den tid han varit anställd. Beträffande rätten till arbetslöshetsunderstöd

bör man emellertid endast taga hänsyn till de omständigheter,

som gälla vid tidpunkten i fråga. Det kan dock ifrågasättas örn en person,

vilken avgår med relativt stor pension, rent formellt kan betraktas som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 51

arbetslös i egentlig mening. Snarare kan man säga, att han står kvar i tjänst

med en avkortad lön och utan tjänstgöringsskyldighet. Han bör i sådant

fall icke ha rätt till arbetslöshetsunderstöd. Är emellertid pensionsbeloppet

ringa, bör måhända hinder icke föreligga för honom att uppbära visst, eventuellt

reducerat, arbetslöshetsunderstöd, om han är fullt arbetsför och står

till arbetsmarknadens förfogande.

Motionärerna torde egentligen ha haft de förhållanden, som gälla för de

egentliga kroppsarbetarna, i tankarna. I den mån arbetare pensioneras, sker

detta nämligen i regel därigenom, att arbetsgivaren utanordnar pension, när

de av åldersskäl icke längre äro arbetsföra.

Tjänstemannapensioneringen däremot har mera regelbundet den formen,

att pensionen utgår på grund av erlagda premier och utbetalas av en särskild

pensionsinstitution. I många fall medger pensionen även betryggande

försörjning under ålderdomen och i sådana fall föreligga icke heller behov

av understöd. Sålunda är för industriens del pensionsfrågan för tjänstemannagrupperna

i stor utsträckning tillfredsställande löst.

Inom Daco ha tre organisationer inrättat erkända arbetslöshetskassor.

Två av dessa, Svenska industritjänstemanna-förbundet och Sveriges arbetsledareförbund,

hade redan innan de tillämpade dylika erkända kassor en egen

understödsverksamhet för arbetslösa medlemmar. I de bestämmelser, som

i båda fallen gällde för denna understödsverksamhet, hade man även beaktat

den synpunkten, att arbetslöshetsunderstöd icke bör utgå till sådana, som

uppbära skälig pension.

För vissa tjänstemannakategorier utgå emellertid relativt små pensioner

och i dylika fall skulle det kunna visa sig önskvärt, att möjlighet bereddes

att meddela understöd. Eventuellt kunde man tänka sig att införa en regel

örn att den, som erhåller pension, vilken icke uppgår till arbetslöshetsunderstödets

storlek, finge av kassans medel en utfyllnad med felande belopp,

så att han sammanlagt erhölle ett belopp, som uppginge till det fulla understödets

storlek.

Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få tillstyrka att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning i berörda fråga.

Stockholm den 13 mars 1944.

DACO

(De anställdas centralorganisation)

G. OSVALD.

Otto Nordenskiöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.