Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.
1944-06-02 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:51, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av gällande villkor för erhållande av understöd från
erkänd arbetslöshetskassa.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herr Wistrand
m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har framhållits, att den omständigheten
att medlem av erkänd arbetslöshetskassa åtnjöte ålderspension från
arbetsgivare ej utgjorde hinder för honom att uppbära understöd från sådan
kassa. Motionärerna ha hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter dylik ålderspension,
icke skall vara berättigad att erhålla understöd från erkänd arbetslöshetskassa.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen 1:9.
Över motionerna ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av socialstyrelsen,
socialvårdskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige och De anställdas centralorganisation (Daco). Yttrandena
finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Enligt 14 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor
gäller såsom förutsättning för att medlem i sådan kassa vid inträffad
arbetslöshet skall ha rätt att erhålla understöd från kassan, att medlemmen
fyllt 16 år, att han är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig
arbete, att han på visst i förordningen föreskrivet sätt hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt att han
uppfyller vissa villkor med avseende å avgiftsbetalning.
Någon maximiålder för rätt att uppbära understöd är ej stadgad; kassorna
äro emellertid enligt 8 § berättigade att i stadgarna föreskriva viss övre åldersgräns
för rätt till medlemskap.
Utöver de ovan angivna förutsättningarna gälla för rätt lill understöd vissa
andra villkor, vilka emellertid icke hänföra sig till den i motionerna väckta
frågan. Sålunda stadgas bl. a., i 18 §, att daghjälp ej må utgivas för dag, då
medlem med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter ledighet från arbete.
Den omständigheten, att medlem i arbetslöshetskassa åtnjuter fattigvård,
utgör icke hinder för erhållande av hjälp från kassan. Är medlem i anledning
Hillring till riksdagens protokoll Idit. 0 sami. 2 aud. Xr 5/.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr öl.
Utskottet.
av arbetslöshet lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av
annan beskaffenhet än fattigvård, må enligt 20 § 3 mom. hjälp från kassan
utgivas till honom endast i den mån understödet icke uppgår till viss andel
av genomsnittslönen i det yrke medlemmen tillhör. Arbetslöshetskassa äger
i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär nu nämnt understöd,
må utgå daghjälp allenast i den mån understödet icke uppgår till den medlemmen
eljest tillförsäkrade daghjälpen. Dessa avdragsregler lia motiverats
därmed att det allmänna icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon
medlem, om detta understöd tillsammans med vad han regelbundet kan
i anledning av arbetslösheten erhålla från annat håll uppgår till belopp, sorn
nära motsvarar den inkomst han skulle ha haft, örn han ej varit arbetslös.
Här avses emellertid enligt förarbetena till förordningen (se prop. 1933:209
s. 98) endast sådana fall, då en medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen
berättigad till understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Om en
medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exempelvis pension eller
livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande härav.
Erkända arbetslöshetskassor äro berättigade till statsbidrag enligt förordning
den 15 juni 1934 (nr 265).
Till socialvårdskommitténs uppgifter hör att utreda frågan örn obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Enligt vad kommittén upplyst i sitt yttrande över
motionerna kommer därvid att behandlas det i dessa väckta spörsmålet. Såsom
kommittén framhållit torde, om en obligatorisk försäkring ej skulle
komma till stånd, den lösning av spörsmålet vartill kommittén kommer
kunna läggas till grund för ett bedömande av pensionstagarnas ställning inom
den frivilliga försäkringen. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl föreslå
riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Majit.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 2 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Wistrand, Mannerskantz, Hage, Hallagård*, Nils Elowsson,
Söderkvist*, Holmbäck* och Helgesson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg,
Cruse*, Holm*, Hagård*, Jansson d Hällefors och Andersson i Eskilstuna*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 51.
3
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss deli 11 februari 1944 Ilar Kungl. Maj:! anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över motionerna
nr 9/1944 i Första kammaren och nr 28/1944 i Andra kammaren angående
viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd
arbetslöshetskassa samt att till socialdepartementet insända avskrift av yttrandet.
I anledning härav får styrelsen anföra följande.
Motionärerna hémställa på anförda skäl, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension
från arbetsgivare, icke skall vara berättigad att erhålla understöd
från erkänd arbetslöshetskassa.
Till en början må framhållas, att inom arbetslöshetsförsäkringen icke förefinnes
någon form av behovsprövning. Den försäkrade har en lagligen fastställd
rätt till understöd från sin kassa, därest han uppfyller de försäkringsvillkor,
som finnas angivna i kassans stadgar, och bland dessa finnes^ icke
någon bestämmelse, som hänför sig till medlemmens förmögenhetsförhållanden.
Den till grund för denna lagstiftning liggande försäkringsprincipen innebär,
att en arbetslöshetskassamedlem har rätt till stadgeenligt understöd alldeles
oberoende av sina inkomst- eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Örn
en medlem, som uppbär understöd, exempelvis får en lotterivinst på 100 000
kronor, förändras alltså hans understödsrätt icke i något avseende. På samma
sätt skulle det stå i uppenbar strid med försäkringsprincipen, om den omständigheten,
att en arbetslöshetsförsäkrad arbetstagare samtidigt med att
han slutar sin anställning erhåller pension från sin arbetsgivare, skulle vid
arbetslöshet föranleda prövning, huruvida han vore i behov av understöd
från kassan. Pensionen måste juridiskt sett anses utgöra intjänad lön för
arbetstiden (= anställningstiden), alltså icke lön för pensionstiden.. Försäkringsmässigt
sett innebär pensionen en successiv utbetalning av ränta och
kapital av en förmögenhet, tillhörande den försäkrade. Ett förmögenhetsinnehav
kan icke föranleda en omprövning av underslödsrätten vare sig i fallet
med lotterivinsten eller i fallet med pensionen.
Föreställningen att det är oriktigt att utgiva understöd från arbetslöshetskassa
till personer, solin åtnjuta arbetsgivarepension, härrör möjligen från en
sammanblandning mellan principerna för arbetslöshetsförsäkringen och för
den av arbetslöshetskommittéerna bedrivna kontantunderstödsverksamheten.
Vid den sistnämnda understödsformen föreligger icke någon rätt till understöd,
och dessutom är en behovsprövning föreskriven vid behandlingen av
framställningar örn understöd. Den sökande, som har arbetsgivarepension av
tillräcklig storlek, betraktas därvid icke såsom i behov av understöd'' och
tillerkännes därför icke något kontantunderstöd från arbetslöshetskommitté.
Detta understödssystem är begreppsmässigt något helt annat än försäkring.
I motionerna hänvisas lill att i de erkända arbetslöshetskassornas stadgar
finnes intagen en bestämmelse, att daghjälp ej må utgivas för dag, för vilken
medlem trots sin arbetslöshet åtnjuter avlöning. Motionärerna synas i denna
bestämmelse vilja söka ett stöd för sitt yrkande. Såsom nyss understrukits
måste emellertid arbetsgivarepensionen betraktas som en för arbetstiden (an
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr ål.
ställningstiden) utgående intjänad lön. Nyssnämnda bestämmelse utgör därför
på intet sätt ett stöd för motionärernas förslag.
Skall Juan döma av motionärernas hänvisning till nyssnämnda bestämmelse
i förordningen, skulle de icke — såsom förut antagits — åsyfta en
Provning efter behovet utan i stället avse, att försäkringsvillkoren böra utesluta
var och en som åtnjuter pension från sin f. d. arbetsgivare. En sådan
bestämmelse skulle icke stå i direkt strid med försäkringsprincipen. Däremot
skulle den från rätten till försäkringsunderstöd avskära medlemmar, vilka
kanske under en lång följd av år betalat avgifter till kassan och fortfarande
vöre i behov av det stöd, som medlemskapet i kassan innebär. Socialstyrelsen
kan icke finna skäl föreligga, att statsmakterna skulle framtvinga ett
sadant försäkringsvillkor. Detsamma skulle förefalla desto orimligare som
i motsats till vad en med förhållandena obekant läsare av motionen skulle
kunna tro — uttrycket »arbetsgivarepension» är ett allt annat än entydigt
eller enhetligt begrepp. De förmåner en arbetsgivare eventuellt ger sin f. d.
anställde skiftar i många avseenden. Det kan vara fråga örn en kontant pension
eller också örn uteslutande naturaförmåner, och värdet av pensionen
kan skifta fran ett mera avsevärt kontantbelopp till en halv liter mjölk om
dagen. Den ålder, vid vilken förmånen medgives, är även starkt skiftande.
Till sist rör det sig ofta örn förmåner, vilka utgå mera sporadiskt och efter
prövning av arbetsgivaren från det ena tillfället till det andra. Var gränsen
skall dragas för vad som bör betecknas som arbetsgivarepension är synnerligen
svårt att avgöra.
Särskilt med hänsyn till sistnämnda förhållande har man all anledning att
befara, att ett bifall till motionerna skulle medföra, att en hel del arbetsgivare
skulle i samråd med de avgående anställda maskera verkliga pensioner
såsom gåvor eller liknande. Man bär åtskillig praktisk erfarenhet härav
särskilt från folkpensioneringen. Dessutom bör beaktas, att det ofta måste
bli svårt för arbetslöshetsförsäkringens funktionärer ■— närmast kassornas
lokala redogörare — att kunna hålla reda på om arbetsgivarepension i visst
fall utgår.
Vilja motionärerna bygga sin ståndpunkt på presumtionen, att arbetsgivarepensioneringen
bör utgöra ett bevis för att den pensionerade försäkrade är
arbetsoförmögen, kan icke heller denna utgångspunkt för deras resonemang
godtagas. Dels är det odiskutabelt, att ett mycket stort antal av de personer,
sorn börja^ uppbära arbetsgivarepension, äro arbetsföra och att många bland
dem också söka sig ut i andra arbeten. Dels förhåller det sig ofta nog så att
den pensionerade kanske är arbetsoförmögen i sitt gamla yrke, i vilket han
pensioneras, men arbetsför i andra, i vilket fall han har rätt till arbetslöshetsunderstöd
från försäkringen.
Med hänsyn till det ovan anförda vill socialstyrelsen avstyrka bifall till
motionärernas hemställan om utredning i det berörda syftet.
Stockholm den 14 mars 1944.
KARL J. HÖJER.
Tor Jerneman.
Andra lag ut skottets utlåtande nr 51.
5
Bilaga B.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt socialvärdskommittén
alt till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över likalydande
motionerna 1:9 och 11:28 angående viss ändring av gällande villkor för
erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa. Med anledning härav
får kommittén anföra följande.
I motionerna har hemställts om utredning angående en sådan ändring i
förordningen om erkända arbetslöshetskassor, att arbetare, som åtnjuta ålderspension
från arbetsgivare, icke skulle vara berättigade att erhålla understöd
från arbetslöshetskassa. Som motiv härför har anförts, att understöd
från arbetslöshetsförsäkringen icke vore avsett för personer, som utträtt ur
de aktiva arbetarnas led. I allmänhet finge av arbetsgivare pensionerade arbetare
icke anses lia utsikter att erhålla arbete utanför yrket.
Beslut örn tillerkännandet av s. k. arbetarpension fattas i regel av arbetsgivaren
under hänsynstagande till den tid vederbörande varit knuten till
företaget, den duglighet han visat etc. Pensionsåldern varierar betydligt allt
efter arbetets natur och olika sedvänjor. Oftast torde pensionsåldern emellertid
ligga mellan 60 och 65 år. Det ligger i sakens natur att de pensionerades
krafter vid denna ålder kunna vara avsevärt nedsatta. Den under senare tid
allmänt höjda levnadsåldern och det förbättrade hälsotillståndet har emellertid
medfört, att personer i dessa åldrar numera i betydligt större utsträckning
än tidigare bibehålla sin vitalitet och arbetsförmåga. Det framstår, med
hänsyn bland annat till befolkningens ändrade ålderssammansättning, såsom
betydelsefullt att de här berörda åldrarnas arbetskraft så vitt möjligt tages i
anspråk för produktivt arbete. Även om det som i motionerna framhålles är
riktigt, att äldre personer lia svårigheter erhålla arbete särskilt utanför sitt
gamla yrke, får man dock icke förbise, att pensionstagare redan för närvarande
göra en icke obetydlig arbetsinsats, vars betydelse med tiden kommer
att öka. Det är med hänsyn härtill och till befolkningens ålderssammansättning
av vikt att åtgärder icke vidtagas, som komma att minska utbudet på
arbetsmarknaden av de äldres arbetskraft.
Arbetarpensionernas storlek är i allmänhet liten. Den torde i regel variera
mellan 300 och 450; såväl något högre som lägre belopp förekomma även.
1 den mån arbetarpensionerna icke uppgå till högre belopp än nu angivits,
avse de uppenbarligen icke att tillförsäkra pensionstagaren en inkomst, som
ensamt skall förslå till täckande av levnadskostnaderna. Pensionerna få i
stället anses utgöra ett bidrag till en avgången arbetares försörjning, varvid
det förutsättes att han samtidigt har andra inkomster. Vid uppnådda 67 års
ålder erhållas dylika i form av folkpension. Under tidigare år torde pensionerna
ofta utfyllas genom tillfälliga arbeten. Det framstår i dessa senare
fall, då pensionen uppenbart allenast utgör ett tillskott till försörjningen och
pensionstagaren alltjämt uppträder på arbetsmarknaden, såsom skäligt att
en pensionstagare kommer i åtnjutande av det skydd mot inkomstbortfall,
som arbetslöshetsförsäkringen skänker. Vid bedömandet av denna fråga bör
även hänsyn tagas till att understöd från arbetslöshetsförsäkringen blott
kan utgå lill den, som utför arbete å öppna arbetsmarknaden i sådan omfattning
att under det senaste året minst 20 veckoavgifter blivit erlagda. För
att en pensionstagare skall kunna komma i åtnjutande av understöd måste
han sålunda utföra arbete i icke obetydlig omfattning.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 51.
Emellertid förekommer även fall då det skulle verka stötande om en
pensionstagare uppbure arbetslöshetshjälp från en statsunderstödd arbetslöshetskassa.
Detta är särskilt fallet örn en pension utgår som en pensionstagaren
tillförsäkrad rätt, och örn pensionens storlek är avpassad att ge full
eller i varje fall i det närmaste full försörjning.
Av det anförda framgår att det enligt kommitténs uppfattning icke är motiverat
att frånkänna alla pensionstagare rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen.
Problemet hur en pensionstagare bör behandlas är emellertid
i flera avseenden svårlöst. Det gäller att finna regler för att undvika, att
en pensionstagare missbrukar försäkringen. Sålunda bör förhindras att en
person, som vid pensionsålderns inträdande faktiskt lämnat arbetsmarknaden,
utnyttjar arbetslöshetsförsäkringens understödsmöjligheter. Det bör
övervägas vilken storlek pensionen bör kunna ha utan att inverka på understödsrätten
från försäkringen etc.
Kommittén vill erinra om att den enligt uppdrag av Kungl. Majit har att
framlägga förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Härvid har kommittén
även att behandla just de spörsmål, som beröras i motionerna. Skulle
en obligatorisk försäkring icke komma till stånd, torde emellertid den lösning
av det förevarande problemet, som kommittén kommer till, kunna läggas
till grund för ett bedömande av pensionstagarnas ställning inom den frivilliga
försäkringen. Skäl tala sålunda enligt kommitténs uppfattning för att
icke nu genomföra en ändring av pensionstagarnas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen.
Detta synes även motiverat därav, att enligt vad kommittén
erfarit, egentliga missbruk från pensionstagares sida av arbetslöshetsförsäkringen
knappast torde ha förekommit.
Under åberopande av det anförda får socialvårdskommittén avstyrka det i
de remitterade motionerna framlagda förslaget.
I detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad Eriksson,
ordförande, herrar Bexelius, Höjer, Olsson, Skoglund, Wallén samt fru
Nordgren.
Stockholm den 8 mars 1944.
På social vårdskommitténs vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
T. Hessler.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1944 har tillfälle bereus Svenska arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalylande
motioner nr 9 i första kammaren av herr Wistrand m. fl. och nr 28 i
andra kammaren av herr Sefve m. fl. angående viss ändring av gällande villkor
för erhållande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa.
Motionärerna påpeka, att det inträffat, att arbetslöshetsförsäkrade personer,
som efter uppnådd pensionsålder pensionerats från sin arbetsgivare, ansökt
om erhållande av daghjälp och att dylik ansökan bifallits. Motionärerna
finna detta oriktigt och uttala, att arbetslöshetsförsäkringen, vars syftemål är
Andra lagutskottets utlåtande nr ål.
7
att utgöra ett första korrektiv mot oförvållad arbetslöshet, uppenbarligen icke
är avsedd för sådana personer, som med pension från arbetsgivare utträtt ur
de aktiva arbetarnas led. Motionärerna ha av detta och övriga i motionen anförda
skäl hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
örn utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension från arbetsgivare,
icke skall vara berättigad att erhålla understöd ur arbetslöshetskassa.
Föreningen finner det angeläget, att den statliga arbetslöshetsförsäkringen
icke missbrukas på sådant sätt, att personer, som på grund av hög ålder och
mindre arbetsförhet endast i undantagsfall kunna beredas arbete i öppna
marknaden, erhålla understöd från försäkringen. Att den försäkrade erhållit
pension från arbetsgivare måste regelmässigt anses vara ett kriterium på att
han icke längre bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringens klientel. Undantag
kunna väl någon gång förekomma, såsom då en arbetstagare erhållit förtidspension
i samband med nedläggandet av ett företag, men dessa undantagsfall
äro så sällsynta, att man icke för deras skull behöver tveka att införa
en regel av antydd art. Ett dispensförfarande kan ju tillskapas, varigenom
fullt beaktande kan skänkas sådana undantagsfall som nyss nämnts.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen tillstyrka motionerna.
Stockholm den 14 mars 1944.
Svenska Arbetsgivareföreningen.
IVAR O. LARSSON.
Bilaga D.
Till andra lagutskottet.
Genom remiss den 9 februari 1944 har landsorganisationen i Sverige bereus
tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner
nr 9 i första kammaren av hr Wistrand m. fl. och nr 28 i andra kammaren
av hr Sefve m. fl. angående viss ändring av gällande villkor för erhållande
av understöd från erkänd arbetslöshetskassa.
Motionärerna hemställa att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller
om utredning i vad mån arbetare, som åtnjuter ålderspension från arbetsgivare,
icke skall vara berättigad att erhålla understöd ur arbetslöshetskassa.
Det må till en början, med anledning av vad som anföres i sista stycket
av motionerna, anmärkas att det här ifrågavarande problemet praktiskt är
av ringa storleksordning, då ju dels — såsom senast i motioner vid årets
riksdag rörande åtgärder för en mera utbredd arbetarpensionering framhållits
— arbetsgivarpensioner äro en förhållandevis sällsynt företeelse här i landet,
dels pensionstagare endast undantagsvis taga ny anställning. Anmärkas
må också att just ur synpunkten av det syfte, som nämnda motioner i pensionsfrågan
avse att främja, det förslag, som framföres i de remitterade motionerna,
förverkligat skulle kunna medföra konsekvenser, som statsmakterna
icke lia någon anledning att riskera. Örn arbetsgivarpension skulle diskvalificera
pensionstagare!! från rätt till understöd från arbetslöshetskassa, är
det inte uteslutet att detta skulle motverka arbetsgivarnas villighet alt utfästa
sådan pension. Även örn dessa farhågor vore ogrundade, kunde en lagändring
som den av motionärerna ifrågasatta tänkas leda till att pensionen
komme att maskeras under sådan form (understöd tills vidare, gratifikation
8
Andra lagutskottets utlåtande nr öl.
e. d.) att den icke inverkade på understödsrätten. Såsom landsorganisationen
i sitt yttrande till utskottet innevarande år över motionen A. K. nr 7 framhållit,
har en av andra omständigheter betingad tendens framträtt att konstruera
reella tjänstepensioner såsom endast tills vidare utgående understöd.
Någon anledning att genom projekt av den art motionärerna framställa tillskapa
nya motiv för en dylik löslig pensioneringsform ha statsmakterna förvisso
icke. De arbetsgivare, som ordnat med pensionering av sina anställda,
torde säkerligen lika väl som pensionstagarna själva motsätta sig en lagändring
i enlighet med motionen.
Vad angår själva principfrågan gäller ju för närvarande att medlem i erkänd
arbetslöshetskassa, under förutsättning att han är arbetsför och i övrigt
oförhindrad att åtaga sig arbete samt att han fullgjort föreskriven avgiftsoeh
anmälningsplikt, har en av hans ekonomiska förhållanden oberoende
rätt att vid oförvållad arbetslöshet erhålla understöd från kassan i den ordning
och omfattning, som föreskrives i kassans stadgar. Utan att man våldför
sig på denna för försäkringen grundläggande princip kan man icke tilllägga
arbetsgivarpensionerna i och för sig någon diskvalificerande verkan.
En sådan verkan kunde de med försäkringens nuvarande principiellt följdriktiga
utformning tilläggas, endast om det vore tillåtet att generellt presumera
att arbetsgivarpension förutsätter och utvisar arbetsoförhet. Men detta
vore uppenbarligen en helt godtycklig presumtion. Det är ingalunda ovanligt
att en arbetare utan att ännu vara arbetsoför pensioneras av sin arbetsgivare,
t. ex. för att bereda plats för en mera kvalificerad kraft eller helt enkelt därför
att företaget på grund av rationaliserad drift e. d. icke längre har behov
av vederbörandes tjänster. Men också örn man inskränkte den diskvalificerande
verkan till sådana fall, där arbetsgivaren själv anser arbetaren arbetsoför
och endast med anledning därav pensionerar honom, är det omöjligt
att acceptera motionärernas tankegång. Det vore principiellt oegentligt, örn
man inom en statsunderstödd och lagreglerad försäkring sådan som arbetslöshetsförsäkringen
överlämnade åt någon annan än de officiella försäkringsorganen
att fastställa förefintligheten av de för understödsrätt gällande förutsättningarna,
vilket den av motionärerna åsyftade ordningen dock reellt
innebure. Detta vore så mycket oegentligare som arbetsgivarens bedömande
ju i regel inte avser arbetarens arbetsoförhet överhuvud utan hänför sig till
den speciella tjänst eller verksamhet, i vilken arbetaren hos honom sysselsatts.
Det kan därutinnan vara objektivt riktigt men kan tydligen icke utan vidare
anses utgöra ett godtagbart bedömande av arbetstagarens förutsättningar
att överhuvud utföra av försäkringen omfattat arbete.
Inför det med nuvarande befolkningsutveckling allt starkare nödtvånget
att tillvarataga alla landets arbetskraftsresurser vore det en kortsynt politik
att genom en lagstiftning av ifrågasatt slag faktiskt bidraga till att avhålla
arbetsföra pensionärer från att i mån av förmåga åtaga sig produktivt arbete.
Den även i och för sig obetydliga direkta besparing, som staten och
kassorna skulle göra genom att de fåtaliga tjänslepensionärerna berövades
understödsrätt, skulle med hänsyn till denna återverkan av »reformen» vinnas
till priset av långt kännbarare indirekta förluster för samhället.
Örn, såsom framhållits, arbetsgivarpension icke kan diskvalificera pensionstagaren
från understödsrätt på den grund att den utvisar arbetsoförhet,
kan den lika litet göra det därför att den nedbringar pensionstagarens behov
av understöd vid arbetslöshet. Motionärerna, som argumentera efter båda
linjerna, anlägga en behovsprövningssynpunkt på arbetslöshetsförsäkringen,
som är denna främmande. Man frågar sig endast, varför icke motionärerna tagit
steget fullt ut och föreslagit att understödsrätten i alla avseenden gjordes
beroende av behovsprövning. Vad de mena med att åberopa pensionens egen
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 51.
9
skap av »uppskjuten lön» är svårfattligt. Att en tjänstepension rättsligen har
karaktären av uppskjuten lön, därom torde numera — i allt fall då fråga är
örn pension, som grundas på uttrycklig utfästelse eller fast praxis vid företaget
— knappast råda några delade meningar. Därmed avses ju att pensionen
betraktas som intjänad under anställningstiden och utgörande en innehållen
del av arbetslönen. Den utgör med andra ord ett arbetarens tillgodohavande.
Varför detta tillgodohavande i avseende å rätten till understöd
från arbetslöshetskassa skulle rättsligen bedömas på annat sätt än andra tillgångar
är svårt att förstå. Det finns icke någon grund för att låta pensionen
inverka på understödsrätten, vare sig den har karaktären av direkt eller försäkrad
pension och vare sig den bekostas av arbetsgivaren ensam eller
såsom troligen i flertalet fall — finansieras genom bidrag såväl av arbetsgivaren
som av arbetaren. Det framgår inte av motionen, om även en pensionering
av sistnämnda slag skall diskvalificera från understödsrätt. — I sammanhanget
må anmärkas att, därest detta avses, en sådan ordning givetvis
skulle vara ägnad att motverka arbetarens intresse att bidraga till pensioneringen.
Det torde nu emellertid förhålla sig så att motionärerna, då de tala örn
pensionen såsom uppskjuten lön, i detta begrepp alls icke inlägga vad här
inlagts däri. De synas mena att pensionen är en lön för pensionstiden. Det
är med andra ord icke fråga örn något intjänat tillgodohavande utan örn en
över pensioneringsåldern fortsatt ehuru arbetsfri inkomst. Det blir emellertid
icke heller med denna uppfattning möjligt att motivera pensionens diskvalificerande
verkan, under annan förutsättning än den att pensionstiden anses
som sådan tid, då arbetaren »med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjuter
ledighet från arbetet», och för vilken enligt 18 § daghjälp ej skall utgå.
I 1933 års proposition liksom i 1928 års betänkande anmärktes att bestämmelsen
i 18 § syftade på de fall, då arbetsgivaren »antingen på grund
av lagbestämmelse eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstid
utbetalade lön till arbetaren för viss tid framåt». Här har emellertid
uppenbarligen icke avsetts pension utan närmast ersättning av samma natur
sorn arbetslönen till beloppet motsvarande ersättning för lön under icke åtnjuten
uppsägningstid. Att i grunderna för detta stadgande se något stöd för
motionärernas förslag vore sålunda uteslutet, även örn man betraktade pensionen
såsom lön för pensionstiden. örn'' motionärerna verkligen avsett detta,
framgår inte, men på annat sätt kan näppeligen deras resonemang förklaras.
Motionärernas förslag innebär ett betänkligt avsteg från rådande uppfattning
såväl om arbetslöshetsförsäkringens som om tjänstepensioneringens
rättsliga karaktär. I förra hänseendet förfuskas försäkringsprincipen genom
att i försäkringen inbygges en form av behovsprövning. I senare hänseendet
uppgives principen örn tjänstepensionen såsom uppskjuten lön och återinföres
en äldre tids uppfattning örn pensionen såsom ett gratial. Det torde knappast
behöva sägas att landsorganisationen för sin del motsätter sig dylika
reformer baklänges.
Stockholm den 13 mars 1944.
Landsorganisationen i Sverige.
AUG. LINDBERG.
Arnold Sohlén.
Bihang till riksdagens protokoll 9 sami. 2 avd. Nr 61.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr öl.
Bilaga E.
Till riksdagens andra lagutskott.
Daco, som genom remiss av den 9 februari 1944 berens tillfälle avgiva
yttrande över likalydande motioner nr 9 i första kammaren av herr Wistrand
m. fl. och nr 28 i andra kammaren av herr Sefve m. fl. angående
viss ändring av gällande villkor för erhållande av understöd från erkänd
arbetslöshetskassa, får med anledning härav anföra följande.
Enligt motionärerna kan det icke vara arbetsförsäkringens syftemål att
meddela understöd åt sådana personer, som på grund av ålder pensionerats
av arbetsgivaren. Enligt nu gällande bestämmelser i förordningen om erkända
arbetslöshetskassor finnes emellertid möjlighet att lämna understöd oberoende
av denna omständighet. Förutsättningen för att en person skall ha
rätt till understöd är, att han skall
1) ha fyllt 16 år,
2) vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,
3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,
samt
4) ha uppfyllt vissa villkor beträffande avgiftsbetalning.
Möjlighet finnes dock för kassor, som så önska, att i sina stadgar intaga
bestämmelser om viss övre åldersgräns som förutsättning för medlemskap.
Detta har även skett i stadgarna för flera kassor. Däremot utgår icke arbetslöshetsunderstödet
efter någon särskild behovsprövningsprincip.
I motionen beröres endast frågan örn rätten till arbetslöshetsunderstöd
för arbetstagare, som på grund av hög levnadsålder lämnar sin anställning
med pension från arbetsgivaren. Denna fråga utgör en del av det större
problemet örn överhuvudtaget arbetstagare, som åtnjuter pension, skall ha
rätt till understöd, oavsett om pensionen utgår från arbetsgivaren eller från
någon särskild institution.
I motionen talas endast örn arbetare, men problemet gäller i lika eller
i ännu högre grad tjänstemän, som tillhöra erkänd arbetslöshetskassa.
Arbetslöshetsförsäkringens syfte är att täcka normala arbetslöshetsrisker
för sådana arbetsföra arbetstagare, som stå till arbetsmarknadens förfogande.
Kontrollen över att vederbörande står till arbetsmarknadens förfogande
erhålles genom anmälningsskyldighet hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Även äldre personer, som uppnått 65 års ålder och mera, kunna på detta
sätt formellt stå till arbetsmarknadens förfogande. I praktiken händer det
väl emellertid ganska sällan, att en arbetslös 65-åring kan erhålla nytt arbete.
Alldeles särskilt torde detta gälla i fråga om tjänstemännen. Arbetslöshetsunderstödet
kan sålunda i realiteten för dessa äldre arbetslösa få karaktären
av ett slags tillfälligt ålderdomsunderstöd. Den som uppbär arbetslöshetsunderstöd
samtidigt som han åtnjuter pension, erhåller sålunda på
sätt och vis tillfällig förstärkning av sin pension från medel, som ursprungligen
icke äro avsedda för sådant ändamål.
I motionerna anföres som skäl för att understöd icke bör utgå till en person,
vilken åtnjuter ålderspension av arbetsgivare, den omständigheten, att
pension numera allmänt betraktas såsom uppskjuten lön. Att pensionen
betraktas såsom uppskjuten lön innebär, att den anställde intjänat sin pension
under den tid han varit anställd. Beträffande rätten till arbetslöshetsunderstöd
bör man emellertid endast taga hänsyn till de omständigheter,
som gälla vid tidpunkten i fråga. Det kan dock ifrågasättas örn en person,
vilken avgår med relativt stor pension, rent formellt kan betraktas som
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 51
arbetslös i egentlig mening. Snarare kan man säga, att han står kvar i tjänst
med en avkortad lön och utan tjänstgöringsskyldighet. Han bör i sådant
fall icke ha rätt till arbetslöshetsunderstöd. Är emellertid pensionsbeloppet
ringa, bör måhända hinder icke föreligga för honom att uppbära visst, eventuellt
reducerat, arbetslöshetsunderstöd, om han är fullt arbetsför och står
till arbetsmarknadens förfogande.
Motionärerna torde egentligen ha haft de förhållanden, som gälla för de
egentliga kroppsarbetarna, i tankarna. I den mån arbetare pensioneras, sker
detta nämligen i regel därigenom, att arbetsgivaren utanordnar pension, när
de av åldersskäl icke längre äro arbetsföra.
Tjänstemannapensioneringen däremot har mera regelbundet den formen,
att pensionen utgår på grund av erlagda premier och utbetalas av en särskild
pensionsinstitution. I många fall medger pensionen även betryggande
försörjning under ålderdomen och i sådana fall föreligga icke heller behov
av understöd. Sålunda är för industriens del pensionsfrågan för tjänstemannagrupperna
i stor utsträckning tillfredsställande löst.
Inom Daco ha tre organisationer inrättat erkända arbetslöshetskassor.
Två av dessa, Svenska industritjänstemanna-förbundet och Sveriges arbetsledareförbund,
hade redan innan de tillämpade dylika erkända kassor en egen
understödsverksamhet för arbetslösa medlemmar. I de bestämmelser, som
i båda fallen gällde för denna understödsverksamhet, hade man även beaktat
den synpunkten, att arbetslöshetsunderstöd icke bör utgå till sådana, som
uppbära skälig pension.
För vissa tjänstemannakategorier utgå emellertid relativt små pensioner
och i dylika fall skulle det kunna visa sig önskvärt, att möjlighet bereddes
att meddela understöd. Eventuellt kunde man tänka sig att införa en regel
örn att den, som erhåller pension, vilken icke uppgår till arbetslöshetsunderstödets
storlek, finge av kassans medel en utfyllnad med felande belopp,
så att han sammanlagt erhölle ett belopp, som uppginge till det fulla understödets
storlek.
Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få tillstyrka att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning i berörda fråga.
Stockholm den 13 mars 1944.
DACO
(De anställdas centralorganisation)
G. OSVALD.
Otto Nordenskiöld.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.