Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

1944-06-02 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:53, Utlåtande i anledning av väckt motion om undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om undantagande från

preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 44, vilken hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte besluta, att rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

för olycksfall i arbete icke må kunna bli föremål för

preskription.

Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts bl. a. följande:

Enligt olycksfallsförsäkringslagen erhålla arbetare, som i lagen avses, fri

läkarvård samt sjukpenning och livränta för sjukdom eller kroppsskada

uppkommen genom olycksfall i arbete. Vid dödsfall erhålla efterlämnade,

för vilka den avlidne hade försörjningsplikt, viss i lagen bestämd ersättning.

En försämring i lagens tillämpning har emellertid införts efter lagens

tillkomst, i det att ersättningsanspråk, som uppkomma i anledning av

olycksfallet, blivit underkastade bestämmelserna enligt kungl, förordningen

den 4 mars »1864» om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer.

Införandet av denna praxis medför att rätten till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen anses förverkad, om mer än tio år förflutit utan

att olycksfallet anmälts, liksom för sådana olycksfall, för vilka ersättning

tidigare utgått men sedan en tioårsperiod tillbaka upphört. Därigenom kan

den som drabbas av olycksfall gå förlustig all den hjälp, han enligt olycksfallslagen

borde erhålla, såsom fri läkarvård jämte läkemedel, särskilda

hjälpmedel såsom konstgjorda lemmar, proteser och dylikt, liksom sjukpenning

eller .livränta för sig och därtill berättigade familjemedlemmar.

Vi anföra nedan några olika fall, sorn belysa hur riksförsäkringsanstalten

avgör ersättningsanspråk med tillämpning av preskriptionspraxis.---

Här ovan anförda fall lia, sedan riksförsäkringsanstalten avslagit framställningarna,

genom propositioner samt motionsvis förelagts riksdagen, som,

med frånträdande av preskriptionspraxis, funnit skäl föreligga att besluta

ersättning åt de skadade och efterlevande, vilken ersättning enligt riksdagens

beslut skulle utgå av statsmedel. Av riksdagens beslut i anförda fall

framgår det orimliga i tillämpningen av tioårspreskriptionen i fråga om ersättning

för skador vid olycksfall. Det är ej rimligt att betrakta skadeanspråk

vid olycksfall som en vanlig fordran, vilken måste bevakas för att ej förfalla.

Erfarenheten visar nämligen, alt skador kunna yppa sig på nytt många

år sedan den skadade ansetts frisk. Likaså kunna konstgjorda lemmar, proteser

eller andra hjälpmedel, som den skadade erhåller kostnadsfritt i an
B

i hany lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 53. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

ledning av olycksfallet, behöva ersättas sedan mera än tio år lia förflutit,

då ersättningsanspråk senast ställts. I alla sådana fall bör ersättning utgå.

Man kan inte tillämpa förordningen örn tioårspreskription på olycksfall

utan att samtidigt gå in för att eventuella framtida skadeanspråk skola bevakas

genom periodvis återkommande läkarundersökningar även sedan den

skadade förklarats frisk. Detta blir nödvändigt för att bevara rätt till ersättning

örn framtida men yppar sig. Ett dylikt förfarande torde dock ur

flera synpunkter knappast anses lämpligt. Både praktiska skäl och kostnadssynpunkter

tala mot ett dylikt bevakningssystem.

Ersättningsrätten till följd av olycksfall i arbete grundas på orsaker som

ingalunda kunna betraktas som en vanlig fordran. Några preskriptionsbestämmelser

finnas ej heller i olycksfallsförsäkringslagen utan ha tillkommit

genom praxis efter ett beslut av riksförsäkringsanstalten år 1930. På grund

av detta beslut kunna ersättningsberättigade gå förlustiga den läkarvård,

sjukpenning etc., som tillerkännas genom olycksfallsförsäkringslagen. Detta

är ett missförhållande, som bör rättas till genom att ersättningsrätten icke

får göras till föremål för preskription. I den mån preskription skulle kunna

anses tillämplig i fråga örn olycksfall bör tillämpningen gälla endast så till

vida att ersättning ej tillerkännes retroaktivt för längre tid än tio år räknat

från det anmälan skett eller nya ersättningsanspråk gjorts.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

t § förordningen den 4 mars 1862 örn Hoarig preskription och om kallelse

ä okända borgenärer har följande lydelse:

Var, som bar fordran bos annan i penningar, eller vad det är, skall den

genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller muntligen, bos

gäldenären kräva inom tio år från den dag, då skuldebrev eller annan handling,

varå fordran grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom; och

vare fordringens tillkännagivande bos gäldenären lika ansett, som hade krav

skett: är fordran ej till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år sökas

eller krävas kan; då skall borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären

därom erinra. Vare ock borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan

innestår, den ånyo bevaka, som nu sagt är, inom vart tionde år från den

dag, då sista bevakningen skedde.

Har den, hos vilken fordran genom krav eller erinran bevakas skall, blivit

i sådant ändamål, å tre särskilda dagar av tionde året, sökt i sill hemvist,

men ej kunnat träffas; give borgenär fordringen an hos domstol eller överexekutor,

och läte bevis däröver inom årets slut införas i allmänna tidningarna.

Är borgenären ej veterligt, örn eller var gäldenären äger hemvist inom

riket; då må ock fordringen hos domstol eller överexekutor angivas och beviset

däröver i tidningarna införas, inom tid, som nu sagd är.

19 § lyder:

1 andra fall, än det, som i 11 § sägs, då i lag eller särskild författning

någons rätt och talan är inskränkt inom kortare tid än tio år, rätte han sig

därefter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

3

Vare ock gällande vad särskilt är stadgat om preskription för fordringar,

som grunda sig å redogörares uppbörd av allmänna medel.

Den i 19 § omnämnda 11 § innehåller stadgande!! örn kallelse å okända

borgenärer.

Enligt 20 § skall vad som är stadgat örn tioårig preskription eller bevakning

efter kallelse å okända borgenärer ej gälla för fordran lios bank eller

allmänt penningeverk efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt

eller graverad utgives. Samma undantag gäller för medel, som blivit insatta

i rikets ständers bank eller riksgäldskontor eller under annan allmän vård.

Enligt försäkringsrådets praxis äro ersättningsanspråk enligt lagen den

17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olgcksfall i arbete underkastade bestämmelserna

i preskriptionsförordningen. Preskriptionstiden räknas härvid

från det olycksfallet inträffat. Utskottet får beträffande nämnda praxis

hänvisa till Eisen—Löfmark: Lagen örn försäkring för olgcksfall i arbete,

s. 146.

Angående krav på redan fastställt ersättningsbelopp stadgas i 14 § andra

stycket olycksfallsförsäkringslagen, att, om ersättningstagaren ej före utgången

av året näst efter det under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas,

vare sig uppburit beloppet eller hos försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning

av detsamma, rätten till beloppets utfående är förverkad.

Såsom framgår av motionen har i vissa fall, då,ersättningsanspråk enligt

olycksfallsförsäkringslagen varit preskriberade, genom beslut av riksdagen

ersättning tillerkänts av statsmedel. I proposition till 1943 års riksdag, nr 23,

rörande ersättning till G. V. Eriksson, vilken skadats genom olycksfall i

arbete för enskild arbetsgivares räkning, gjordes av föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, ett mera allmänt uttalande rörande tillerkännande

av ersättning av statsmedel i sådana fall, varom här är fråga. 1

avgivet yttrande över en av Eriksson gjord framställning till Kungl. Majit

ifrågasatte försäkringsrådet, huruvida icke, därest ersättning av statsmedel

ansåges böra utgivas i fall, varom nu vore fråga och vilka torde utgöra ett

icke obetydligt antal, före prövningen borde verkställas en undersökning

beträffande samtliga de fall, vari riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

socialförsäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning örn

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed inom sociallagstiftningen

jämställda författningar. Departementschefen anförde i propositionen:
Enligt

stadgad praxis är en fordran, som grundas på lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, underkastad preskription. Skäl kunna dock stundom

föreligga att, trots att en sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning

av statsmedel i anledning av olycksfallet. En ansökan örn sådan ersättning

synes nämligen böra bifallas i fall, då det måste anses vara särskilt

obilligt gentemot den skadade, örn han bleve utan värjo ersättning. En förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

i Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

sättning för utgivande av ersättning måste uppenbarligen jämväl vara, att

det icke föreligger någon tvekan örn att den yppade skadan förorsakats av

det olycksfall, örn vilket är fråga.

Med hänsyn till det bedömande ur billighetssynpunkter, som sålunda bör

ske, synes fråga om utgivande av ersättning i fall, då anspråket därpå preskriberats,

böra prövas i varje särskilt fall. Då för övrigt allmänna riktlinjer

för bestämmandet av i vilka fall ersättning bör medgivas med hänsyn till

de skiftande förhållandena icke synas kunna uppdragas, finner jag anledning

icke föreligga att verkställa den av försäkringsrådet ifrågasatta undersökningen

beträffande samtliga de fall, i vilka riksförsäkringsanstalten eller

ömsesidigt försäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning

om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed jämställda författningar

inom sociallagstiftningen. Spörsmålet om eventuell ändring av

gällande preskriptionsbestämmelser inom sådan lagstiftning torde böra upptagas

till behandling i annat sammanhang.

Enligt 7 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar

är rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom förfallen,

därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller från den

senare tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art, eller, där

sjukdomen inom tid som nu sagts föranlett arbetarens död, inom två år från

dödsdagen, underrättelse enligt 20 § olycksfallsförsäkringslagen lämnats

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning

gjorts i viss ordning.

I förordningen den 18 juni 1921 (nr 234) örn ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring finnes icke någon bestämmelse

örn att anspråk på ersättning för skada till följd av olycksfall skall

framställas inom viss tid. Däremot stadgas i 23 § i förordningen, att rätt till

ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, är

förverkad, därest icke inom en tid av tre år underrättelse lämnats vederbörande

militära myndighet om sjukdomen eller denna anmälts i riksförsäkringsanstalten

eller anhållan därstädes gjorts om ersättning i anledning

av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från det anställningen respektive

tjänstgöringen upphört eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen

yppades, eller, där fråga är örn ersättning i anledning av dödsfall, från det

döden inträdde.

Enligt ett av försäkringsrådet den 22 januari 1937 meddelat utslag (refererat

i tidskriften Arbetarskyddet för år 1937) ha bestämmelserna om tioårig

preskription icke ansetts tillämpliga i fall, då 23 § militärersättningsförordningen

skall lända till efterrättelse.

Enligt försäkringsrådets praxis är fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

underkastad tioårig preskription enligt de i 1862 års

preskriptionsförordning givna bestämmelserna. Det torde emellertid icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

5

kunna bestridas, att en tillämpning av dessa bestämmelser på ifrågavarande

ersättningsanspråk i många fall framstår såsom obillig. Särskilt är detta

förhållandet i sådana fall, då skada i anledning av olycksfall yppats först

lång tid efter det olycksfall som förorsakat skadan. Med tillämpning avreglerna

örn tioårspreskription i 1862 års förordning skall nämligen preskriptionstiden

räknas från tidpunkten för olycksfallet. Den skadade har

ju emellertid icke anledning att framställa anspråk på ersättning förrän

då skadan yppats och då kunna mer än tio år ha förflutit från olycksfallet.

Av nu anförda skäl och med hänsyn till den säregna beskaffenheten av

de ersättningsanspråk, varom här är fråga, anser utskottet, att spörsmålet,

örn sådana anspråk böra undantagas från preskription enligt bestämmelserna

i 1862 års förordning, bör närmare undersökas.

Därest ett undantagande från tioårspreskriptionen av dessa fordringar

anses böra göras, kan ifrågasättas, örn icke särskilda preskriptionsbestämmelser

böra införas i olycksfallsförsäkringslagen. Såsom utgångspunkt för

preskriptionstiden torde då kunna väljas exempelvis den tidpunkt, då skadan

yppades eller då fordran på ersättning tidigast kunnat göras gällande.

Eventuellt kan då preskriptionstiden göras kortare än tio år.

Om ändring i nu förevarande hänseende verkställes beträffande fordran

enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde motsvarande ändring böra ske med

avseende å ersättning enligt militärersättningsförordningen i anledning av

olycksfall under militärtjänstgöring.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Majit måtte taga i övervägande frågan om

ändrade regler örn preskription av fordran på ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen samt på ersättning enligt

militärersättningsförordningen för skada till följd av

olycksfall ävensom för riksdagen framlägga det förslag som

kan föranledas därav; samt

B. att förevarande motion, i den mån den icke besvarats

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson*,

Koos, Hage, Carl Eric Ericsson* och Hallagård*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås*, Pettersson

i Hällbacken*, Ryberg, Holm*, von Seth, Jansson i Hällefors och Andersson i

Eskilstuna*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Försäkringsrådet anbefallts avgiva utlåtande i anledning av

en vid 1944 års lagtima riksdag väckt motion nr 44 i andra kammaren örn

undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

får Rådet anföra följande.

Bestämmelserna örn tioårig preskription i kungl, förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer hava tillkommit

särskilt med hänsyn till att bevisningen örn en fordrans existens

(uppkomst, fortvaro och upphörande) försvåras ju längre tid, som förflyter

mellan tidpunkten för de omständigheter, vilka åberopas som grund för

fordringens uppkomst, och den tidpunkt, då fordringen göres gällande.

Underkastade preskriptionsbestämmelserna äro icke endast fordringar, som

grunda sig på obligatoriska förhållanden, såsom avtal, utan även anspråk

på ersättning för t. ex. kroppsskada. Förordningen är därför tillämplig på

ersättningsanspråk enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I många fall då 1862 års förordning kommer i tillämpning på ersättningsanspråk,

som grunda sig på olycksfallsförsäkringslagen, torde förhållandena

vara sådana, att anspråken, även örn icke preskriptionsbestämmelserna tilllämpats,

skulle lia avslagits exempelvis på grund av obestyrkt samband mellan

de besvär, varav vederbörande lider, och olycksfallet. I andra fall då

preskription föranlett, att ersättning icke utgått, torde förutsättningar i övrigt

för ersättning lia förelegat. I dylika fall kan det ofta synas obilligt att

tillämpa förordningen, överhuvud taget måste det vara mer tilltalande, att

ersättningsfrågorna såvitt möjligt få bedömas enbart ur rent saklig synpunkt.

Med hänsyn härtill kan det på grund av den erfarenhet Försäkringsrådet

och försäkringsinrättningarna hava''i fråga örn bedömandet av samband

mellan sjukdom och olycksfall samt andra förutsättningar i sakligt

hänseende för ersättning med visst fog ifrågasättas, om icke anspråk på ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna undantagas från 1862 års

förordnings tillämpningsområde. Mot detta talar dock svårigheten att tillförlitligen

utreda den skadades förhållanden under tiden mellan det uppgivna

olycksfallet och anmälan därom, huruvida han under denna tid drabbats

av andra olycksfall eller sjukdom etc.

Försäkringsrådet får erinra om att i de fall, då undantag gjorts från t i 11 - lämpningen av 1862 års förordning (se särskilt §§ 19 och 20), andra preskriptionsbestämmelscr

dock alltid synas komma i tillämpning. Härvid har

antingen annan utgångspunkt för preskriptionstidens beräknande eller

annan preskriptionstid eller annan utgångspunkt jämte annan tid valts. 1

de fall, då andra tider bestämts, äro dessa i regel kortare. Undantag härifrån

utgör dock lagen den 29 maj 1942 örn preskription av rätt till medel,

som innestå hos offentlig myndighet. En så kort preskriptionstid som två

år från det skadan timade finnes bestämd i lagarna örn ansvarighet tolsk

ad a i följd av järnvägsdrift (den 12 mars 1866), automobiltrafik (den

80 juni 1916) och luftfart (den 26 maj 1922). Lagen den 5 juli lito! an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

gående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete hade en preskriptionstid

av två år för krav mot arbetsgivare och tre år för krav mot

Riksförsäkringsanstalten, därvid preskriptionstiden räknades från olycksfallet

eller, där fråga var örn ersättning i anledning av dödsfall, från dödsfallet.

Om ersättningsanspråk enligt olycksfallsförsäkringslagen fortfarande

skola vara underkastade preskription, föreligga vissa skäl för väljande av

annan utgångspunkt för preskriptionen än enligt 1862 års förordning. Enligt

denna räknas preskriptionstiden från tidpunkten för olycksfallet. Emellertid

förekommer det, att en skada yppas först efter det olycksfallet inträffat.

Dylika situationer inträffa endast i undantagsfall men just i dessa fall

kan frågan örn tillämpning av 1862 års förordning lätt bli aktuell. Den skadade

har ju icke anledning söka ersättning innan skadan yppas, d. v. s. besvären

uppkommit. Han kan icke förrän då göra gällande anspråk på ersättning.

Med hänsyn härtill synes lämpligt att såsom skett i lagen den

8 april 1927 örn försäkringsavtal räkna preskriptionstiden från det fordran

på ersättning tidigast kunnat göras gällande. Därest ändring i detta hänseende

vidtages, synes preskriptionstiden 10 år böra bibehållas.

Örn tioårspreskriptionen, därest densamma bibehålies, skulle få den av

motionären ifrågasätta innebörden, att den skadade skulle vara berättigad

till den ersättning, som hänför sig till de närmast före anmälan eller ansökan

liggande tio åren, bör med hänsyn till det sätt, varpå bestämmelserna

i 1862 års förordning av Försäkringsrådet tolkas, uttrycklig bestämmelse

härom utfärdas i olycksfallsförsäkringslagen. En på liknande sätt konstruerad

preskription finnes i 14 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, som

lyder: »Har ersättningstagare ej före utgången av året näst efter det, under

vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller hos

försäkringsinrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten lill

beloppets utfående förverkad.» Att märka är, alt preskriptionstiden i detta

fall understiger två år.

Skulle anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen undantagas

från bestämmelserna örn tioårig preskription, synes det dock som örn

1862 års förordning i vad avser kallelse å okända borgenärer alltjämt borde

vara tillämplig på de ömsesidiga bolag, som bedriva försäkring enligt

olycksfallsförsäkringslagen. Fordran på ersättning enligt nämnda lag blir

då alltjämt underkastad reglerna härom.

Såsom Försäkringsrådet anfört tala vissa skäl för ali utesluta ersättningsanspråken

enligt olycksfallsförsäkringslagen från tillämpningen av 1862 års

förordning, liksom skäl finnas för andra preskriptionsbestämmelser beträffande

dylika ersättningsanspråk. Försäkringsrådet anser emellertid icke behovet

av ändrad lagstiftning härutinnan vara så trängande, att icke den

allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och med denna närbesläktade

författningar bör avvaktas. Rådet vill i detta sammanhang erinra

om behovet av översyn av preskriptionsbestämmelserna i kungl, förordningen

den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, varom Försäkringsrådet yttrat sig den 17 december

1943 i anledning av remiss den 16 november 1943 från Kungl. Försvarsdepartementet

av förslag till ändring av nämnda förordning. Även lagen den

14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar har särskilda prcskriptionsbestämmelser.

Det synes Försäkringsrådet som örn preskriptionsbestämmelserna

i nu nämnda författningar böra överses i ett sammanhang.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

9

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad

Landelius, samtliga försäkringsråd och representanter.

Stockholm den 10 mars 1944.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

HUGO LANDELIUS.

/ Göte Blomqvist.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt Riksförsäkringsanstalten

att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över

en motion i andra kammaren, nr 44, om undantagande från preskription

av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Med anledning härav

får Riksförsäkringsanstalten anföra följande.

I ett av Riksförsäkringsanstalten den 11 april 1930 avgjort ärende rörande

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förklarade anstalten, att

enär anstalten erhållit underrättelse örn den genom ifrågavarande olycksfall

uppkomna fordran först efter det mer än tio år förflutit från fordringens

tillkomst samt alltså samma fordran måste anses gentemot anstalten preskriberad,

anstalten funnit ersättning enligt lagen icke kunna utgå. över

detta beslut anfördes besvär hos Försäkringsrådet, som emellertid ej fann

skäl göra ändring i anstaltens beslut. På grund av detta och andra av Försäkringsrådet

i likartade fall meddelade utslag måste det anses fastslaget,

att fordran på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen är underkastad

preskription enligt förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer.

Såsom framgår av den föreliggande motionen har i vissa fall, då ersättningsanspråk

enligt olycksfallsförsäkringslagen varit preskriberade, genom

beslut av riksdagen ersättning tillerkänts av statsmedel. I proposition till

1943 års riksdag, nr 23, rörande ersättning till G. V. Eriksson, vilken skadats

genom olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares räkning, gjordes av föredragande

departementschefen ett mera allmänt uttalande rörande tillerkännande

av ersättning av statsmedel i sådana fall, varom här är fråga. Departementschefen

anförde bland annat, att skäl understundom kunde föreligga

att, trots att en fordran, som grundas på olycksfallsförsäkringslagen, blivit

preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet.

En ansökan örn sådan ersättning syntes nämligen böra bifallas i fall, då det

måste anses vara särskilt obilligt gentemot den skadade, örn han bleve utan

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 9 sami. 2 aud. Nr 53. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

varje ersättning. I det då föreliggande fallet fann departementschefen omständigheterna

tala för att sökanden av billighetsskäl lämnades gottgörelse

av statsverket i anledning av den skada han ådragit sig. Vid bedömande av

frågan hade enligt departementschefens uttalande avseende givetvis blivit

fäst även vid sökandens familjeförhållanden och ekonomiska ställning. Propositionen

bifölls av riksdagen.

Det torde ej kunna förnekas, att det måste framstå såsom föga tilltalande,

att anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall behöva

underkastas prövning i extraordinär väg och att avgörandet skall bliva beroende

av sådana omständigheter, som ovan omförmälts. Ej heller synes

det vara riktigt att — medan kostnaderna för den sociala olycksfallsförsäkringen

i övrigt bäras av arbetsgivarna — kostnaderna i nu avsedda fall skola

åvila statsverket. Riksförsäkringsanstalten finner det därför i anslutning till

den föreliggande motionen böra upptagas till prövning, huruvida tillräckliga

skäl föreligga för att ersättningsanspråk enligt olycksfallsförsäkringslagen

skola vara underkastade preskription. Denna prövning synes böra ske i samband

med den förestående allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna

Östrand och Wolff samt byrådirektören Sidvall. Stockholm den

4 mars 1944.

SAM LARSSON.

W. Stenholm.

€entrdlfryekéHef, Esselte afl. Stockhol!?! 1944

442*9#

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:385 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. a1 i texten