Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande arbetsoch vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

1944-06-08 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:57, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna rörande arbetsoch vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1944 kl. 11 fm.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i bestämmelserna

rörande arbets- och vilotid för automobilförare

i yrkesmässig trafik.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 210, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Helgesson m. fl.

hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta örn viss ändring av 28 §

2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Nämnda författningsrum har följande lydelse:

I sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket lagen om arbetstidens

begränsning icke är att tillämpa, skall beträffande förares arbets- och

vilotid iakttagas följande.

Förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar

icke, där ej sådan särskild omständighet, som i 1 mom. sägs, annat påkallar,

överskrida elva timmar. Då tjänstgöring ej kan på annat sätt lämpligen

ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest

arbetstiden under en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt

tjugutvå timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgöring

tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som av

honom användes för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning

av gods, vilket befordras med automobilen, ävensom rast, som understiger

trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna

sig från automobilen.

Föraren skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmars vila under

varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänstgöring

som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i 1 mom.

sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje

period av sju sammanhängande dygn minskas till lägst sju timmar.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden föreskriva

ytterligare begränsning av arbetstiden.

De i andra och fjärde styckena medgivna undantagen från den fastställda

arbets- respektive vilotiden, där »sådan särskild omständighet, som

i 1 mom. sägs, annat påkallar», avse fall då olyckshändelse eller annan dylik

särskild omständighet, som ej kunnat förutses, föranleder förlängning av

arbetstiden eller förkortning av vilotiden.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 samt. 2 avd. Nr 57.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

Motionärerna ha ansett, att förevarande bestämmelser om arbets- och

vilotid borde gälla även beträffande företag, på vilka lagen om arbetstidens

begränsning är tillämplig, och därför hemställt, att författningsrummets

första stycke måtte erhålla följande ändrade lydelse:

I företag för yrkesmässig trafik skall beträffande förares arbetsoch

vilotid iakttagas följande.

I fråga örn motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Allmänna arbetstidslagen äger tillämpning å rörelse, vari i regel användas

flera än fyra arbetare. Den ordinarie arbetstiden enligt denna lag är

som bekant kortare än den i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

stadgade maximiarbetstiden. Arbetsgivare, som driver yrkesmässig

automobiltrafik och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, kan

emellertid i viss utsträckning med tillämpning av bestämmelserna i allmänna

arbetstidslagen om övertidsarbete använda bilförare till arbete

under längre tid än 11 timmar för dygn. Då allmänna arbetstidslagen ej

innehåller någon bestämmelse om arbetstidens maximering för 24 på varandra

följande timmar, kan enligt nämnda lag arbetstiden under två på

varandra följande dygn förläggas så att den, även om övertidsarbete ej

uttages, kommer att överstiga 11 timmar under en 24-timmarsperiod.

Någon föreskrift örn viss minsta sammanhängande vilotid finnes ej i allmänna

arbetstidslagen.

Specialbestämmelserna om arbetstid för förare av bil i yrkesmässig

trafik ha införts huvudsakligen för att minska den fara för trafiksäkerheten

som är förenad med förares överansträngning.

Sådana bestämmelser funnos även före tillkomsten av 1940 års förordning

angående yrkesmässig automobiltrafik. I 1930 års motorfordonsförordning

stadgades (27 § 2 morn.), att i trafiktillstånd skulle föreskrivas,

att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid i regel icke finge under 24

på varandra följande timmar överskrida 13 timmar, raster däri inbegripna,

dock att tillståndsmyndigheten ägde stadga ytterligare begränsning av

arbetstiden. Förarbetena till detta stadgande (SOU 1929: 16 s. 211—217,

propositionen 1930: 121 s. 94—96, andra lagutskottets utlåtande 1930: 34

s. 103—105) innehålla ingenting som kan giva vid handen, att stadgandet

ej skulle gälla beträffande företag på vilket allmänna arbetstidslagen är

tillämplig.

Genom en den 14 juni 1933 företagen ändring i motorfordonsförordningen

infördes en direkt bestämmelse (27 § 7 mom.) att i yrkesmässig

trafik tjänstgörande förares arbetstid under 24 på varandra följande timmar

ej finge överskrida 12 timmar. Myndighet, som hade att meddela

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

3

trafiktillstånd, ägde föreskriva ytterligare begränsning. Dessutom lämnades

vissa föreskrifter om vilken tid som skulle inräknas i arbetstiden. Ej

heller i förarbetena till den sålunda ändrade bestämmelsen (se propositionen

1933: 193 s. 60—65) gives någon antydan om att bestämmelsen

icke skulle gälla beträffande företag på vilket allmänna arbetstidslagen

är tillämplig.

I 1932 års trafikutrednings förslag (SOU 1935: 12) till förordning angående

allmän automobiltrafik upptogs i § 35 ett stadgande örn arbetstid,

i huvudsak överensstämmande med 1933 års bestämmelser, Paragrafen

skulle emellertid enligt sin ordalydelse gälla endast företag, »pä vilka lagen

om arbetstidens begränsning icke är att tillämpa». Detta tillägg avsåg —

enligt de sakkunnigas uttalande (sid. 202) — »att utmärka, att, på sätt

redan tidigare varit fallet, förevarande bestämmelser gälla subsidiärt i förhållande

till arbetstidslagens föreskrifter».

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag, genom vilken framladés

förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil, grundat

bl. a. på förenämnda sakkunnigförslag, yttrade (s. 79) föredragande departementschefen,

att en större överensstämmelse mellan de företag, som

folie under eller utom arbetstidslagen, syntes önskvärd i förevarande hänseende

för att icke alltför stora ojämnheter i konkurrensförutsättningarna

dem emellan skulle föreligga, och att även av sociala skäl en begränsning

av maximitiden syntes påkallad. Departementschefen hade därför vid

granskning av förslaget ansett maximitiden böra sänkas från 12 till 10

timmar. — Ifrågavarande paragraf (§ 35) i propositionen avfattades i övrigt

i nära anslutning till utredningens förslag. Den skulle sålunda vara

tillämplig å »företag för yrkesmässig trafik, på vilka lagen om arbetstidens

begränsning icke är att tillämpa».

I två motioner vid 1936 års riksdag (I: 338 och II: 679) riktades anmärkningar

mot att bestämmelserna om arbetstid begränsats till att avse företag,

som ej folie under allmänna arbetstidslagen.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 54) beslöt riksdagen

anmäla, att riksdagen funnit det genom propositionen framlagda författningsförslaget

icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Frågan

om arbetstiden för bilförare upptogs icke till behandling i utskottets utlåtande.

Den nu gällande förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

har utarbetats på grundval av ett av 1936 års trafikutredning avgivet förslag

(SOU 1938: 59). Bestämmelser om förares arbetstid upptogos i förslagets

28 §. Denna avsågs skola vara tillämplig även å företag, som

falla under allmänna arbetstidslagen. Härom yttrade utredningen:

Lagen örn arbetstidens begränsning har mycket ringa tillämpning inom

den yrkesmässiga trafiken, örn man bortser från omnibustrafiken. Denna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

lag avser nämligen endast företag med flera än fyra arbetare och gäller

ej arbetsgivaren eller dennes familj. I detta sammanhang bör erinras om

att trafikutövarna i mycket stor utsträckning själva föra sina bilar.

Det föreslagna stadgandet avser liksom gällande föreskrift alla, som föra

bil i yrkesmässig trafik, vare sig de äro anställda eller trafikutövare. I den

mån åttatimmarslagen över huvud taget är tillämplig å ett trafikföretag,

skall den gälla i den mån den innefattar strängare föreskrifter än förevarande

paragraf. Omvänt får ifrågavarande bestämmelse komplettera åttatimmarslagen

i den mån den innefattar mera vittgående föreskrifter.

Motiven för denna paragraf och för den allmänna arbetstidslagen äro i

viss mån olika. Lagen är betingad av sociala hänsyn, under det att paragrafen

åtminstone huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter.

Detta är orsaken till att paragrafen förlänats en mera generell giltighet och

undantagslöst skall lända till efterrättelse för alla förare.

I syfte att möjliggöra en smidig anpassning av arbetstidsbestämmelserna

till de föreliggande förhållandena upptog utredningen i sitt förslag en

bestämmelse av innehåll, att biltrafiknämnden ägde, då synnerliga skäl

därtill föranledde, i erforderlig omfattning föreskriva ytterligare begränsning

eller utvidgning av arbetstiden samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse

från vad i paragrafen vore stadgat. Utredningen hade genom att förlägga

beslutanderätten centralt försökt skapa garantier för en enhetlig och tillfredsställande

rättstillämpning. Biltrafiknämnden hade sålunda i nu förevarande

hänseenden erhållit i viss mån samma funktion som arbetsrådet

enligt arbetstidslagen.

I den proposition (1940: 115), varigenom riksdagens yttrande inhämtades

över det förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik,

som sedermera föranledde lagstiftning, gjorde föredragande departementschefen

ej någon erinran mot 1936 års trafikutrednings förslag,

att bestämmelserna om förares arbetstid skulle avse alla förare, alltså även

i företag som folie under allmänna arbetstidslagen. Däremot ansåg departementschefen,

att biltrafiknämnden icke borde tilläggas befogenhet att

besluta om utvidgning av arbetstiden; därest sådan utvidgning ansåges erforderlig,

borde tillstånd därtill sökas i form av dispens hos Kungl. Majit.

I enlighet härmed innehöll det genom propositionen framlagda författningsförslaget

ej någon föreskrift om att bestämmelserna örn bilförares

arbetstid (28 §) skulle vara begränsade att avse företag som ej folio under

allmänna arbetstidslagen. Beträffande möjligheten till avvikelse från arbetstidsbestämmelserna

föreslogs, att biltrafiknämnden skulle äga att, då synnerliga

skäl därtill föranledde, i erforderlig omfattning föreskriva ytterligare

begränsning av arbetstiden samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse

från bestämmelserna.

I sitt utlåtande (nr 27) i anledning av propositionen gjorde andra lagutskottet

ej någon erinran mot de av Kungl. Majit föreslagna bestämmelserna

i denna del. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

5

över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av arbetsrådet,

statens biltrafiknämnd, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och

Svenska transportarbetareförbundet. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade

vid detta utlåtande.

Biltrafiknämnden har, såsom framgår av dess yttrande, vid detta fogat

vissa av nämnden infordrade yttranden. I de av Sveriges trafikbilågares

riksorganisation, Svenska droskbilägarförbundet och Biltrafikens arbetsgivarförbund

sålunda avgivna yttrandena anläggas samma synpunkter som

i det från förstnämnda organisation till utskottet inkomna yttrandet.

Svenska transportarbetareförbundet åberopar sitt till utskottet avgivna yttrande.

Svenska järnvägsföreningen förklarar sig ha svårt att förstå, att ändringar

på ifrågavarande område skola vara påkallade, varför motionen

avstyrkes. Enligt föreningens mening måste nämligen tillfredsställande

garantier mot missbruk vid de större företagen redan vara för handen dels

genom de restriktioner, som allmänna arbetstidslagen stadgar, och dels

genom att de på förevarande område starka personalorganisationerna

övervakade, att orimligheter i tjänstgöringshänseende ej förekomme. Skulle

bifall till motionen komma i fråga, syntes det föreningen angeläget, att

undantag gjordes för fall, då vederbörande huvudorganisationer annorledes

överenskomme.

Svenska lokaltrafikföreningen yttrar:

Alla rimligen ifrågakommande åtgärder till förbättrande av här berörda

arbetsförhållanden böra givetvis vidtagas och ur säkerhetssynpunkt kan

icke någon berättigad invändning göras mot motionen. Även om föreningen

sålunda vill understryka de av motionärerna anförda synpunkterna, bör

man emellertid icke underlåta att väga fördelarna mot uppkommande

nackdelar. I förevarande fall torde särskilt de ekonomiska konsekvenserna

noga beaktas. Dessa innebära bl. a. att förarpersonalen vid genomförandet

av de föreslagna bestämmelserna icke kan utnyttjas på ett fullt

rationellt sätt.

Den speciella verksamhet, varom här är fråga, är i vad angår föreningens

medlemmar till sin natur sådan, att den icke kan utövas vid vilken tid på

dygnet som helst. Vid trafik inom och i närheten av städer och större

samhällen når sålunda trafikens omfattning sin höjdpunkt dels på morgonen

innan folk normalt börjat sitt arbete, dels på eftermiddagen efter

arbetets slut. Skillnaden mellan denna högtrafik och trafiken under dagens

övriga timmar kan vara relativt betydande och på vissa busslinjer i Stockholm

var t. ex. före kriget antalet trafikvagnar ända till 3 å 4 gånger

det normala. Under nu rådande förhållanden inom buss- och trådbussdriften

har denna proportion ytterligare ökats så att i dag under högtrafiken

mer än sex gånger så många vagnar gå i trafik som under normaltrafiken.

Men variationerna hänföra sig icke endast till trafikdygnet utan återspeglas

även under veckan. Sålunda är trafiken på söndagens eftermiddag

och kväll avsevärt större än under dagens första del och vidare trafiken

opaginerad Kontrollera mot PDF

c>

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

på lördagseftermiddagarna betydligt mera utsträckt än under de övriga

vardagarnas eftermiddag.

Alla dessa variationer under dygnet och under veckan göra att trafikföretagen

ofta lia svårt att utan en för förarpersonalen icke önskvärd uppdelning

av tjänstgöringstiden utnyttja den enligt arbetstidslagen och i avtal

fastställda tjänstgöringstiden.

Bestämmelsen att en förares arbetstid under 24 på varandra följande

timmar icke må överskrida 11 timmar — eller 13 timmar, då tjänstgöringen

ej på annat sätt kan lämpligen ordnas — kommer att medföra

svårigheter att vid speciella trafiktillfällen låta förare tjänstgöra på s. k.

dubbla tjänster. Dylika trafiktillfällen avse i första hand lördagar och

helgdagsaftnar, då högtrafiken som ovan nämnts i allmänhet sträcker sig

över en betydligt längre tidrymd än under övriga vardagar, varvid samma

förare i undantagsfall kan få köra både ett morgonpass och ett kvällspass

på samma dag. En dylik åtgärd, som under normala tider hör till undantagen,

måste som en följd av inkallelser, sjukdom och andra exceptionella

orsaker då och då tillgripas under nu rådande förhållanden. Att för sådana

tillfällen hålla erforderlig reservpersonal torde icke vara genomförbart,

då denna personal icke skulle kunna helt utnyttjas. Möjligheter att i undantagsfall

tillgripa dubbla tjänster måste sålunda enligt föreningens mening

finnas, enär i motsatt fall en alltför stor personalstyrka måste hållas

tillgänglig med därav ökade kostnader.

Även bestämmelsen om 9 timmars sammanhängande vila — eller 7 timmars

två gånger under sju på varandra följande dygn -— kommer att

innebära vissa organisatoriska svårigheter och ekonomiska konsekvenser,

särskilt för de större busstrafikföretagen. Enär som ovan framhållits söndagstrafiken

är störst på eftermiddagen och kvällen måste understundom

vissa förare, som normalt skulle ha tjänstgjort på morgonen, i stället göra

detta på kvällen, varefter de påföljande dag enligt sin tjänst åter skola tjänstgöra

på morgonpass. Härvid kommer vilotiden ibland att understiga 7

timmar, eftersom kvällstjänsten slutar mellan kl. 24 och 1 och morgonpasset

börjar mellan kl. 5 och 8. I möjligaste mån ordnas dock tjänstgöringen

så att vilan blir den längsta tänkbara. Skulle bestämmelsen örn

9 resp. 7 timmars vila sålunda genomföras, innebär detta, att en förare,

som genom passbyte tjänstgjort på söndagskvällen icke kan återgå till

morgontjänsten, varigenom hela den cirkulerande tjänstgöringsgruppen

kommer att hrytas. Därtill kommer att bestämmelsen medför svårigheter

för en förare att erhålla tjänstebyte med annan förare, när han av t. ex.

personliga skäl önskar få ändring till stånd. För att möjliggöra ett uppfyllande

av vilotidshestämmelsen tvingas därför trafikföretagen hålla extrapersonal

även för ovanberörda tillfällen.

De ifrågasatta bestämmelserna med avseende på arbets- och vilotiden för

bussförare komma sålunda som en följd av ett försämrat utnyttjande av

förarpersonalen alt innebära en ökad ekonomisk belastning av trafikföretagen,

genom att extrapersonal måste hållas tillgänglig. På grund härav

är det ofrånkomligt att de ökade omkostnaderna för personal komma att

återverka även på räntabiliteten. I mer eller mindre grad tvingas företagen

då att begära kompensation genom vissa justeringar av taxorna

uppåt, något som i dagens läge väl bör undvikas.

Det torde kunna ifrågasättas, örn icke på andra sätt än genom ändrade

lagbestämmelser de åsyftade förbättringarna i bussföramas arbets- och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5?.

7

vilotider kunna erhållas. Normala tider böra dock under alla förhållanden

avvaktas. Enligt föreningens åsikt är det lämpligt att i kollektivavtalen

bestämmelser intagas i dylik riktning, dock icke med kategorisk innebörd,

utan möjligheter skola fortfarande förefinnas att vid t. ex. inkallelser, sjukdom

och välmotiverade önskemål örn tjänstebyten i undantagsfall frångå

bestämmelserna.

Under hänvisning till vad ovan anförts får föreningen, som väl inser

det ur säkerhetssynpunkt berättigade i kraven på i viss mån ändrade tjänstgöringsförhållanden

för bussförare, yrka avslag på förevarande motion,

men samtidigt föreslå, att genom biltrafiknämndens försorg — när normala

tider åter inträtt inom bussrörelsen — vägledande anvisningar i här

föreslagen riktning utfärdas. Vid exceptionella tillfällen böra dock trafikföretagen

äga rätt frångå vad härutinnan kan komma att stipuleras.

Överståthållarämbetet anför bl. a.:

Även om de större trafikföretagen med flera än fyra anställda, vilkas

förare icke inbegripas under yrkesmässiga trafikförordningens arbetstidsbestämmelser,

som regel icke torde använda förare till arbete i större

utsträckning än vad som är medgivet enligt förordningen, torde fall säkerligen

ej saknas, där förarna med stöd av arbetstidslagens undantagsbestämmelser

utnyttjas långt över gränsen för vad förordningen skulle tillåta,

därest dennas föreskrifter härutinnan vöre tillämpliga. Ofta äro torania

själva intresserade av ökad tjänstgöring med hänsyn till utgående övertidsersättning.

Då förordningens föreskrifter, som ovan framhållits, huvudsakligen

tjäna trafiksäkerhetens intresse och det ur trafiksäkerhetssynpunkt

kan medföra vådor att undantaga en stor grupp av förare från

trafikförordningens strängare föreskrifter om arbetstid och vila, finner

Överståthållarämbetet sig böra tillstyrka, att förordningens bestämmelser

härutinnan utsträckas att i enlighet med motionärernas förslag gälla samtliga

förare i yrkesmässig trafik. Den enhetlighet, som härigenom skulle

vinnas beträffande samtliga i yrkesmässig trafik tjänstgörande förare,

måste även ur andra synpunkter anses vara en fördel.

Huruvida genomförandet av den av motionärerna föreslagna lagändringen

skulle komma att medföra svårigheter för de större trafikföretagen

— särskilt omnibusbolagen — dels i vad avser upprätthållandet av trafiken

i erforderlig utsträckning och dels med hänsyn till det förhållandet att

genomförandet av den föreslagna lagändringen skulle medföra att olika

lagbestämmelser beträffande arbetstiden bleve gällande för bilförarna och

övrig trafikpersonal, äger Överståthållarämbetet för närvarande ej möjlighet

att bedöma. — Emellertid finner sig ämbetet böra i anslutning härtill

fästa uppmärksamheten på att trafikförordningens föreskrifter örn förares

arbetstid för närvarande gälla för den av järnvägsstyrelsen i synnerligen

stor omfattning över hela landet bedrivna yrkesmässiga biltrafiken, i vilken

förarna äro anställda genom kollektivavtal.

Från Aktiebolaget Stockholms spårvägar har dock under hand uppgivits,

att bolaget vid beräknade större tillfälliga trafikrusningar tvingas anlita

bussförarna under arbetstid utöver vad förordningen örn yrkesmässig trafik

skulle tillåta, därest denna varit tillämplig för bolagets vidkommande. För

att möjliggöra en utökad arbetstid för sådana speciella tillfällen vill Överståthållarämbetet,

därest motionen vinner bifall, förorda att i 28 § 2 mom.

förordningen örn yrkesmässig trafik införes en föreskrift örn möjlighet att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

åtminstone för särskilda fall erhålla dispens från bestämmelserna om arbetstid

med rätt att utsträcka arbetstiden inom skäliga gränser. Denna

dispensrätt synes böra tilldelas biltrafiknämnden, som enligt nu gällande

bestämmelser äger att föreskriva ytterligare begränsning av i paragrafen

stadgad arbets- och vilotid.

Överståthållarämbetet finner sig slutligen böra framhålla att ett eventuellt

införande av den föreslagna utvidgningen av trafikförordningens

föreskrifter om arbetstid även torde nödvändiggöra en sådan ändring av

allmänna arbetstidslagen att från densammas tillämplighetsområde undantages

arbete såsom förare i yrkesmäsig trafik. Det torde nämligen i praktiken

icke vara görligt att begagna båda författningarna vid sidan av

varandra. En dylik lagändring kommer bland annat att medföra att yrkesinspektionen,

som enligt arbetstidslagen har att utöva tillsyn över

dennas efterlevnad, kommer att helt avkopplas från den av det allmänna

utövade tillsynen över bilförares arbetstid. Någon fara för en ökning av

överträdelserna mot arbetstidsbestämmelsema torde detta emellertid icke

behöva innebära.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker den i motionen föreslagna författningsändringen

och anför som skäl härför, att densamma synes ägnad

att bidraga till ökad trafiksäkerhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att de såsom grund för motionen

åberopade synpunkterna i varje fall icke för närvarande torde äga större

aktualitet inom länet. Emellertid hade det tidigare, enligt vad länsstyrelsen

erfarit, exempelvis beträffande de s. k. långtraderna visat sig, att det

rentav med en viss regelbundenhet förekommit längre arbetstid för bilförarna

än den som angivits i här förevarande bestämmelser. Dylika företeelser

måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses vara otillfredsställande.

Länsstyrelsen funne fördenskull ett genomförande av den i motionen föreslagna

författningsändringen önskvärd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det principiellt riktigast,

att säkerhetsbestämmelserna äro lika, vare sig företagen äro av större eller

mindre storleksgrad. I vad mån verkligt behov gjort sig gällande av en

sådan författningsändring som motionärerna föreslagit, kunde emellertid

icke klart utläsas av motionen. Ej heller innehölle denna någon utredning

angående verkningarna av en dylik ändring. I varje fall syntes kunna

antagas, att frågan ägde mindre aktualitet under nu rådande restriktioner

beträffande bilväsendet, då åtminstone de långväga lastbilskörslorna praktiskt

taget bortfallit. Länsstyrelsen förmenade under dessa omständigheter,

att frågan om den föreslagna författningsändringen lämpligen borde anstå,

tills närmare utredning kunnat förebringas rörande dess behövlighet och

verkningarna av dess genomförande. Att en dylik utredning borde taga

sikte på normala trafikförhållanden, syntes länsstyrelsen uppenbart.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot den i motionen

föreslagna författningsändringen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

9

De i 28 § 2 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. givna bestämmelserna örn arbets- och vilotiden

för förare av automobil i yrkesmässig trafik ha tillkommit huvudsakligen

för att minska den fara för trafiksäkerheten som är förenad med förares

överansträngning. Bestämmelserna äro emellertid icke tillämpliga beträffande

företag, som falla under allmänna arbetstidslagen. I ett sådant företag

kan automobilförare användas till arbete under längre tid per 24-timmarsperiod

än den i trafikförordningen medgivna och förarens arbetstid

förläggas så att han icke erhåller den i förordningen föreskrivna minsta

sammanhängande vilotiden.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro ifrågavarande

Bestämmelser i trafikförordningen såvitt angår undantaget beträffande

företag, som falla under allmänna arbetstidslagen, avfattade med frångående

av Kungl. Maj:ts av riksdagen tillstyrkta förslag i ämnet.

Fastän allmänna arbetstidslagen har förhållandevis ringa tillämpning inom

den yrkesmässiga automobiltrafiken och möjligheten att enligt lagen uttaga

längre arbetstid än den i trafikförordningen medgivna är relativt begränsad,

böra enligt utskottets mening trafikförordningens ur trafiksäkerhetssynpunkt

tillkomna bestämmelser om arbets- och vilotid i princip äga generell

giltighet. Det synes knappast vara tillfredsställande att föreskrifter, som

äro meddelade till skydd för liv och egendom, skola äga tillämpning endast

beträffande mindre företag. Såsom framhållits i de yttranden som avgivits

av arbetsrådet och statens biltrafiknämnd utgör den numera så gott som

allmänt genomförda gengasdriften av automobiler med därav följande risker

ur hälsosynpunkt för förarna ett särskilt skäl för att de i trafikförordningen

meddelade bestämmelserna örn arbets- och vilotid böra erhålla generell

giltighet.

Genom strängare föreskrifter rörande arbetstiden i större företag kunna,

i synnerhet under nuvarande förhållanden, svårigheter uppstå för trafikföretagen.

Detta utgör emellertid enligt utskottets mening ej skäl för att de i

trafikförordningen givna bestämmelserna skulle kunna okontrollerat eftersättas

men torde nödvändiggöra ett stadgande örn möjlighet att erhålla dispens.

Lämpligen torde biltrafiknämnden böra givas befogenhet att, då synnerliga

skäl därtill föranleda, medgiva förlängning av arbetstiden ävensom

annan avvikelse från ifrågavarande bestämmelser.

Arbetsrådet har i sitt yttrande föreslagit, att örn 28 § 2 mom. trafikförordningen

bleve tillämpligt även beträffande företag, som falla under allmänna

axbetstidslagen, biltrafiknämndens beslut i anledning av framställning

örn avvikelse från bestämmelserna i författningsrummet skulle, såvitt

anginge sådana företag, fattas efter samråd med arbetsrådet. Häremot har

utskottet intet att erinra.

Den omständigheten att samtliga företag för yrkesmässig automobiltrafik

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 57.

bliva underkastade trafikförordningens arbetstidsregler bör enligt utskottets

mening ej föranleda, att de större företagen undantagas från allmänna arbetstidslagens

tillämpningsområde. Denna lag synes böra gälla, i den mån

den innefattar strängare föreskrifter än trafikförordningen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga

sådan ändring av 28 § förordningen den 25 oktober

1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., att de i

2 mom. lämnade bestämmelserna bliva tillämpliga även beträffande

företag, på vilka lagen om arbetstidens begränsning

är att tillämpa, och i samband därmed stadga befogenhet

för statens biltrafiknämnd att efter samråd med arbetsrådet

medgiva avvikelse från bestämmelserna.

Stockholm den 8 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Wistrand, Mannerskantz, Hage*, Hallagård,

Nils Elowsson, Söderkvist*, Holmbäck* och Helgesson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*,

Ryberg, Cruse*, Holm*, Hagård*, Jansson i Hällefors* och Andersson i Eskilstuna*;

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

U''< ''!*. i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

11

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt arbetsrådet

att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en av herr Helgesson

m. fl. väckt motion (I: 210) örn viss ändring i bestämmelserna rörande arbets-

och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

1 anledning härav får arbetsrådet anföra följande.

I 28 § 1 mom. kungl, förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. föreskrives, att förare av automobil i yrkesmässig

trafik ej må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra

automobilen under längre tid än 5 timmar, såvida icke olyckshändelse

eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, till annat

föranleder. Andra momentet innehåller bestämmelser om förares arbetsoch

vilotid beträffande sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket

lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 (allmänna arbetstidslagen)

icke är tillämplig. Enligt andra stycket i nämnda moment må

förares arbetstid under 24 på varandra följande timmar, där ej särskilda

omständigheter annat påkalla, icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden

i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd

av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas i

tredje stycket föreskrift om den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte

i fjärde stycket ytterligare föreskrives, att förare skall åtnjuta minst

9 sammanhängande timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar. Slutligen

stadgas i femte stycket att statens biltrafiknämnd, då synnerliga skäl

därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden.

Motionärerna föreslå, att den i 2 mom. av ovannämnda paragraf meddelade

bestämmelsen att förares arbetstid under 24 på varandra följande

timmar ej får överskrida 11 timmar skall gälla jämväl för företag, varå

allmänna arbetstidslagen äger tillämpning.

Den allmänna arbetstidslagen, vilken äger tillämpning å rörelse, vari

i regel användas flera än fyra arbetare, stadgar som huvudregel en begränsning

av arbetstiden till 48 timmar i veckan med högst 9 timmar för dygn

(ordinarie arbetstid). Härutöver äger arbetsgivare — bortsett från övertid

för s. k. nödfallsarbete — jämlikt 7 § 1 och 2 mom. i lagen uttaga övertid

dels för förberedelse- och avslutningsarbeten med högst 7 timmar i veckan

och dels i övrigt, då arbetsgivaren finner detta påkallat, (s. k. allmän

övertid) med högst 200 timmar för kalenderår, dock högst 48 timmar för

en tidrymd av fyra kalenderveckor i följd. Efter ansökan av arbetsgivare

äger arbetsrådet, därest trängande behov föreligger, med stöd av 7 § 3

mom. i lagen medgiva ytterligare övertid med högst 150 timmar för kalenderår.

— Jämlikt 7 § 5 mom. i lagen åligger det arbetsgivaren att vid

uttagandet av övertidsarbete tillse, att icke arbetaren genom användande

till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Av vad ovan anförts framgår, att arbetsgivare, som driver yrkesmässig

åkerirörelse och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, med tillämpning

av bestämmelserna örn övertidsarbete är oförhindrad att använda bilförare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

till arbete under längre tid än 11 timmar för dygn. På grund av de i 7 §

2 mom. arbetstidslagen angivna begränsningarna i möjligheten att uttaga

s. k. allmän övertid kan emellertid ett överskridande av nyssnämnda tid

av 11 timmar endast ske i relativt begränsad omfattning. Det må i anslutning

härtill omnämnas, att endast i undantagsfall till arbetsrådet inkommit

framställning om övertid jämlikt 7 § 3 mom. allmänna arbetstidslagen

från åkeriägare och andra i motionen avsedda arbetsgivare.

Enligt arbetsrådets mening synes icke något större behov föreligga av

att i förordningen örn yrkesmässig trafik m. m. införa ett stadgande om

dygnsbegränsning av arbetstiden för bilförare i företag, som på grund av

arbetarantalet falla under den allmänna arbetstidslagen. Med hänsyn emellertid

till att den i 28 § 2 mom. av nyssnämnda förordning givna bestämmelsen

om begränsning av arbetstiden till i regel 11 timmar under 24

på varandra följande timmar tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt, torde

å andra sidan något bärande skäl icke kunna anföras mot att nämnda

begränsning generellt blir gällande för förare i yrkesmässig trafik, oberoende

av örn denne är anställd i rörelse, som omfattas av den allmänna

arbetstidslagen, eller i rörelse, som med hänsyn till arbetarantalet är därifrån

undantagen. Den numera på grund av rådande krisförhållanden allmänt

införda gengasdriften av automobiler med därav betingade risker ur

hälsosynpunkt för bilförare talar, utöver vad nyss angivits, för att nämnda

begränsning av arbetstiden får generell giltighet. Arbetsrådet anser sig på

grund av vad ovan anförts böra tillstyrka, att den av motionärerna föreslagna

lagändringen genomföres.

Det i motionen intagna förslaget till ändrad lydelse av 28 § 2 mom. i

ovannämnda förordning innebär emellertid ej blott, att den förenämnda

begränsningen av arbetstiden till 11 timmar under 24 på varandra följande

timmar skall gälla jämväl beträffande företag, som falla under den allmänna

arbetstidslagen, utan även att de i tredje, fjärde och femte styckena

av nämnda moment givna bestämmelserna skola erhålla allmän giltighet.

Då även sist angivna bestämmelser äro tillkomna ur trafiksäkerhetssynpunkt

och dessa sålunda torde böra tillämpas, oavsett om den allmänna

arbetstidslagen i det särskilda fallet är tillämplig eller ej, synes med nedan

angivna inskränkning intet vara att erinra häremot.

I femte stycket av 28 § i förenämnda förordning stadgas, att biltrafiknämnden,

då synnerliga skäl därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare

begränsning av arbetstiden. Då en dylik begränsning av arbetstiden —

under förutsättning av bifall till det i motionen intagna förslaget — kan

komma att omfatta företag, som faller under den allmänna arbetstidslagen,

synes i förevarande lagrum böra intagas bestämmelse örn att biltrafiknämndens

beslut skall fattas efter samråd med arbetsrådet.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Nordin,

deltagit ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Söderbäck, Rudenstam, Molander

och Thörnberg.

Stockholm den 22 februari 1944.

På arbetsrådets vägnar:

JOHN NORDIN.

Filip Rune.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

13

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt statens biltrafiknämnd

att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en av herr Helgesson

m. fl. väckt motion (I: 210) örn viss ändring i bestämmelserna rörande

arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig trafik.

Biltrafiknämnden har i ärendet erhållit yttrande från Sveriges trafikbilägares

riksorganisation, Svenska droskbilägarförbundet, Biltrafikens arbetsgivarförbund,

Svenska transportarbetareförbundet, Svenska järnvägsföreningen,

Svenska lokaltrafikföreningen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Västmanlands

län.

Med överlämnande av de av förenämnda myndigheter och organisationer

avgivna yttrandena1 får biltrafiknämnden för egen del härmed anföra

följande.

I 28 § 1 mom. Kungl, förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m. föreskrives, att förare av automobil i yrkesmässig

trafik ej må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra

automobilen under längre tid än 5 timmar, såvida icke olyckshändelse

eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, till annat

föranleder. Andra momentet innehåller bestämmelser om förares arbetsök

vilotid beträffande sådant företag för yrkesmässig trafik, på vilket

lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 (allmänna arbetstidslagen)

icke är tillämplig. Enligt andra stycket i nämnda moment må förares

arbetstid under 24 på varandra följande timmar, där ej särskilda omständigheter

annat påkalla, icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden

i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd

av 48 timmar ej överstiger sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas

i tredje stycket föreskrift om den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte

i fjärde stycket ytterligare föreskrives, att förare skall åtnjuta minst

9 sammanhängande timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar. Slutligen

stadgas i femte stycket att statens biltrafiknämnd, då synnerliga

skäl därtill föranleda, äger föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden.

Motionärerna föreslå, att de i 2 mom. förenämnda paragraf givna bestämmelserna

skola gälla jämväl för företag, varå allmänna arbetstidslagen äger

tillämpning.

Den allmänna arbetstidslagen, vilken äger tillämpning å rörelse, vari i

regel användas flera än fyra arbetare, stadgar som huvudregel en begränsning

av arbetstiden till 48 timmar i veckan med högst 9 timmar för dygn

(ordinarie arbetstid). Härutöver äger arbetsgivare — bortsett från övertid

för s. k. nödfallsarbete — jämlikt 7 § 1 och 2 mom. i lagen uttaga

övertid dels för förberedelse- och avslutningsarbeten med högst 7 timmar

i veckan och dels i övrigt, då arbetsgivaren finner detta påkallat (s. k. allmän

övertid), med högst 200 timmar för kalenderår, dock högst 48 timmar

för en tidrymd av fyra kalenderveckor i följd. Efter ansökan av

1 Här uteslutna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

arbetsgivare äger arbetsrådet, därest trängande behov föreligger, med stöd

av 7 § 3 mom. i lagen medgiva ytterligare övertid med högst 150 timmar

för kalenderår. — Jämlikt 7 § 5 mom. i lagen åligger det arbetsgivaren

att vid uttagandet av övertidsarbete tillse, att icke arbetaren genom användande

till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Av det anförda framgår, att arbetsgivare, som driver yrkesmässig åkerirörelse

och däri sysselsätter flera än fyra arbetare, med tillämpning av

bestämmelserna örn övertidsarbete är oförhindrad att använda bilförare

till arbete under längre tid än 11 timmar för dygn. På grund av de i 7 §

2 mom. arbetstidslagen angivna begränsningarna i möjligheten att uttaga

s. k. allmän övertid kan emellertid ett överskridande av nyssnämnda tid

av 11 timmar endast ske i relativt begränsad omfattning.

Bestämmelser örn arbetstid för förare av automobil i yrkesmässig trafik

inflöto i 1930 års motorfordonsförordning 27 § 2 mom. Det framhölls i

samband med tillkomsten av nämnda författningsrum, att ett fastställande

av maximiarbetstid för automobilförare i yrkesmässig trafik i främsta

rummet vore att betrakta från trafiksäkerhetssynpunkt. 1927 års motorfordonssakkunniga

betonade särskilt vikten av att bestämmelser meddelades

i syfte att avlägsna eller inskränka de riskmoment, som kunde bero

på att körtiden för yrkesförare vore för lång. De sakkunnige ansågo det

ligga nära till hands att låta åttatimmarslagen bliva normgivande i fråga

om arbetstidens begränsning på sådant sätt, att begränsningen komme att

avse viss bruttoarbetstid, så beräknad, att den härinom fallande genomsnittliga

arbetstiden uppginge till cirka 8 timmar per dygn. Sakkunnige

funno denna tid lämpligen böra sättas till 13 timmar under 24 på varandra

följande timmar.

I proposition till 1933 års riksdag framhöll vederbörande departementschef,

att gällande bestämmelser örn arbetstiden för förare i yrkesmässig

trafik icke inneburo tillräckliga garantier, att dylik förares tjänstgöring

inskränktes i den omfattning, som ur trafiksäkerhetssynpunkt vore erforderlig.

Departementschefen föreslog dels att förares arbetstid under 24 på

varandra följande timmar skulle inskränkas till 12 timmar och dels att

förare av automobil i yrkesmässig trafik icke finge utan uppehåll om

minst 30 minuter framföra automobil under längre tid än 6 timmar, såvida

icke särskilda omständigheter därtill föranledde. 1933 års riksdag beslöt

i enlighet med departementschefens förslag, och bestämmelserna om arbetstid

för förare i yrkesmässig automobiltrafik intogos i sin genom förordningen

den 14 juni 1933 ändrade lydelse i 27 § 7 mom. 1930 års motorfordonsförordning.

I 1932 års trafikutredningsförslag till förordning angående allmän automobiltrafik

hade i 35 § upptagits ett stadgande om arbetstid, i huvudsak

överensstämmande med då gällande bestämmelser. Paragrafen skulle emellertid

enligt sin lydelse gälla endast företag, på vilka lagen om arbetstidens

begränsning icke vore att tillämpa. Detta tillägg avsåg enligt de sakkunnigas

uttalande »att utmärka, att, på sätt redan tidigare varit fallet, förevarande

bestämmelser gälla subsidiärt i förhållande till arbetstidslagens

föreskrifter».

1936 års trafikutredning upptog i sitt förslag till förordning angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. under § 28 bestämmelser angående

arbetstiden för förare i yrkesmässig trafik. Utredningen framhöll därvid,

att lagen örn arbetstidens begränsning hade mycket ringa tillämpning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

15

inom den yrkesmässiga trafiken, örn man bortsåge från omnibustrafiken.

Lagen avsåge nämligen endast företag med mer än fyra arbetare och gällde

ej arbetsgivaren och dennes familj. Det av utredningen föreslagna stadgandet

avsåge liksom då gällande föreskrifter alla, som förde bil i yrkesmässig

trafik, vare sig de vore anställda eller trafikutövare. I de fall åttatimmarslagen

över huvud taget vore tillämplig å trafikföretag, skulle

denna gälla i den mån den innefattade strängare föreskrifter än de föreslagna

bestämmelserna i 28 §. Omvänt finge ifrågavarande bestämmelser

komplettera åttatimmarslagen i den mån de innefattade mera vittgående

föreskrifter. Utredningen framhöll vidare, att motivet för den föreslagna

paragrafen och för den allmänna arbetstidslagen vore i viss mån olika.

Lagen vöre betingad av sociala hänsyn under det att paragrafen åtminstone

huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter. Detta vöre orsaken

till att paragrafen förlänats en mera generell giltighet och undantagslöst

skulle lända till efterrättelse för alla förare.

1936 års trafikutredning avsåg sålunda, att bestämmelserna rörande

arbets- och vilotid beträffande den yrkesmässiga automobiltrafiken skulle

gälla, oavsett om trafikföretaget hade sådan omfattning att allmänna arbetstidslagens

bestämmelser vore för företaget tillämpliga eller icke. Förslaget

innehöll vidare i 28 § sista stycket en föreskrift därom, att biltrafiknämnden

skulle, då synnerliga skäl därtill föranledde, äga i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av arbetstiden

samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse från bestämmelserna i 28 §.

Det förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

varöver Kungl. Maj:t (prop. nr 115/1940) inhämtade riksdagens yttrande,

erhöll med vissa undantag, varom här ej är fråga, samma lydelse som trafikutredningens

förslag. Det av Kungl. Majit framlagda förslaget avsåg

sålunda även företag, som voro underkastade allmänna arbetstidslagens

bestämmelser, och upptog även föreskrift om att biltrafiknämnden skulle

kunna medgiva avvikelse från bestämmelserna i 28 §.

Gentemot författningsrummets lydelse gjorde andra lagutskottet icke

någon erinran, och det av Kungl. Majit framlagda förslaget tillstyrktes av

riksdagen i denna del.

Genom att 28 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. erhållit sin nuvarande lydelse har Kungl. Majit med frångående av

sitt av riksdagen tillstyrkta förslag dels undantagit de företag, som äro

underkastade allmänna arbetstidslagen, från tillämpningen av de nu i 2

mom. intagna bestämmelserna angående arbets- och vilotid dels ock lämnat

biltrafiknämnden behörighet att besluta örn avvikelse från de i 28 §

givna föreskrifterna endast i så måtto att nämnden äger föreskriva ytterligare

begränsning av arbetstiden.

Örn anledningen till att författningsrummet erhållit ifrågavarande slutliga

utformning saknar biltrafiknämnden kännedom.

Därest den av herr Helgesson m. fl. väckta motionen hifalles, skulle

förenämnda 28 § i fråga örn arbets- och vilotid erhålla i stort sett samma

innehåll sorn av 1940 års riksdag tillstyrkts.

Motionärerna framhålla, att vissa företag utnyttjat det nu medgivna undantaget

från bestämmelserna i 28 § 2 mom. på sådant sätt, att anställda

fått utföra arbete ända upp till ett tjugotal limmar i sträck. Att detta förekommit

framgår jämväl av Svenska transportarbetareförbundets yttrande

jämte därvid fogade bilaga. Även örn av handlingarna icke framgår, huru
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

vida ett dylikt utnyttjande av arbetskraften förekommer i större utsträckning,

kan ett sådant förfaringssätt befaras komma att medföra ur såväl

sociala som trafiksäkerhetssynpunkter icke önskvärda konsekvenser. Å

andra sidan böra rimliga hänsyn tagas även till svårigheten för arbetsgivarna

att inom ramen av de i författningsrummet givna föreskrifterna

rationellt oell på ett ekonomiskt förnuftigt sätt utnyttja den tillgängliga

arbetskraften. I synnerhet i fråga om linjetrafik torde dessa svårigheter

komma att ofta göra sig gällande.

Eftersom i de flesta fall, då trafikutövaren bar fler än fyra personer

anställda i sin rörelse, kollektivavtal torde ligga till grund för överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetare, kan det synas tänkbart, att

i dylikt kollektivavtal intaga bestämmelser jämväl i avseende å arbets- och

vilotid i nära anslutning till de i 28 § 2 mom. givna föreskrifterna. Det

kan dock knappast anses tillfredsställande att fråga om tillämpning av

en bestämmelse, som dock tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt och sålunda

är av betydande allmänt intresse, regleras genom avtal mellan arbetsgivare-

och arbetarparterna. En tillfredsställande ordning torde dock

kunna ernås, därest på sätt jämväl av 1936 års trafikutredning och i proposition

till 1940 års riksdag föreslagits bestämmelserna i 28 § förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. göras tillämpliga även

på företag, som äro underkastade föreskrifterna i allmänna arbetstidslagen.

Såsom trafikutredningen framhållit torde härav bliva en följd, att

där arbetstidslagen är tillämplig å ett trafikföretag, denna skall gälla i den

mån den innefattar strängare föreskrifter än paragrafen, medan omvänt

dess bestämmelser komplettera arbetstidslagen i den mån de innefatta

mera vittgående föreskrifter. Huruvida svårigheter härigenom kunna uppkomma

för företagarna, torde med hänsyn till de olika uppfattningar, som

härutinnan gjort sig gällande, böra närmare undersökas. I allt fall torde

för ett rationellt utövande av trafikrörelse i ett betydande antal fall dispens

från bestämmelserna angående arbets- och vilotid visa sig erforderlig, särskilt

i fråga om linjetrafik, där under vissa förhållanden arbetstiden kan

överskridas respektive vilotiden underskridas utan att trafiksäkerheten

eftersättes. En förutsättning för den i motionen föreslagna ändringen bör

därför vara att, på sätt föreslagits av 1936 års trafikutredning biltrafiknämnden

erhåller behörighet att jämväl medgiva utvidgning av arbetstiden

eller eljest avvikelse från bestämmelserna i 28 § förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Svenska lokaltrafikföreningen har i sitt yttrande förklarat sig anse, att

någon ändring i bestämmelserna icke bör under nu rådande förhållanden

genomföras utan att härmed bör anstå till dess normala tider åter inträtt

inom bussrörelsen. Biltrafiknämnden beaktar tillfullo, att genom införande

nu av strängare bestämmelser rörande arbetstiden, svårigheter kunna uppstå

för trafikföretagen dels genom den av inkallelser och andra orsaker

uppkomna bristen på personal och dels genom att med rådande prisstoppbestämmelser

kompensation för ökade omkostnader svårligen kan erhållas.

Ett förhållande, som man, när det gäller frågan, huruvida med genomförande

av bestämmelserna bör tills vidare anstå, dock icke får bortse

ifrån är, att den numera så gott som helt genomförda gengasdriften av

motorfordon medför åtskilliga risker ur hälsosynpunkt för dem, som äro

sysselsatta såsom förare av sådant fordon.

Under åberopande av vad sålunda anförts, vill biltrafiknämnden för sin

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

17

del förorda, att 28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. ändras på sådant sätt, att de i nämnda författningsrum

givna bestämmelserna göras tillämpliga jämväl i fråga om företag, underkastade

allmänna arbetstidslagens bestämmelser, under förutsättning dock,

att biltrafiknämnden tillägges behörighet att medgiva jämväl utvidgning

av arbetstiden eller eljest avvikelse från bestämmelserna i samma författningsrum.

I beslut örn avgivande av förestående utlåtande hava deltagit nämndens

ordförande och ledamöterna C. A. Eriksson, Helgesson, Malmquist och

Wahlstedt samt ersättaren Ternström.

Stockholm den 18 mars 1944.

Statens biltrafiknämnd

TORSTEN PETERSSON.

Åke Odén.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet genom skrivelse den 9 februari 1944 lämnat Sveriges

trafikbilägares riksorganisation tillfälle inkomma med yttrande över en

inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 210, örn viss ändring i

bestämmelserna rörande arbets- och vilotid för automobilförare i yrkesmässig

trafik, få vi anföra följande.

Det kan vid första påseendet förefalla märkligt, att de i 28 § 2 mom.

förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. givna bestämmelserna beträffande förares arbets- och vilotid icke

gälla för företag, på vilka lagen om arbetstidens begränsning är att

tillämpa.

Vid närmare begrundande framstår emellertid detta undantag såsom

helt naturligt, i det att arbetstidslagen ålägger de av denna lag berörda

företagen restriktioner i fråga örn den anställda arbetskraftens utnyttjande,

som i olika avseenden äro vida strängare än de, som löija av här ifrågavarande

bestämmelser.

Det är visserligen riktigt, att det kan uppletas sällsynta fall, sådana

som det av motionärerna nämnda, då en tillämpning av bestämmelserna i

28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. m. innebär

strängare begränsning av arbetskraftens användande än vad som följer av

arbetstidslagen, men då i det ojämförliga flertalet — praktiskt taget alla

.— fall en jämförelse mellan de två författningarnas tillämpning ger motsatt

resultat, kunna vi icke finna det anmärkta förhållandet i och för sig

vara av beskaffenhet att böra föranleda en författningsändring.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. .9 sami. 2 avd. Nr 57.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

Tvärt om förefaller det i hög grad obilligt att de företag, som redan äro

bundna av de särskilt för trafikutövande företag mycket olägliga bestämmelserna

i arbetstidslagen, skulle beredas ytterligare svårigheter genom

att de skulle åläggas att samtidigt iakttaga även biltrafikförordningens

föreskrifter i de fall, då dessa ledde till strängare resultat.

Vi tillåta oss i detta sammanhang kraftigt framhålla önskvärdheten och

det verkliga behovet av att arbete, som utföres vid biltrafikföretag, helt

undantages från arbetstidslagens tillämpning, såsom alltsedan 1919 är

fallet beträffande arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är

upplåten för allmän trafik. När detta undantag tillkom, befann sig biltrafiken

ännu på ett i alla avseenden synnerligen outvecklat stadium, och

detta förhållande torde utgöra den enda förklaringen till att icke biltrafikpersonalen

likaväl som järnvägarnas trafikpersonal redan från början undantags

från lagstiftningens tillämpning.

Det har även i praktiken visat sig att en strikt tillämpning av arbetstidslagens

bestämmelser icke är möjlig i avseende å åtskilliga former av biltrafik.

I all synnerhet gäller detta drosktrafik på landsbygden samt bussoch

lastbilslinjetrafik på längre avstånd. Beträffande drosktrafiken på

landsbygden är att märka, att körtillfällena äro synnerligen ojämnt fördelade

och ofta mycket glesa, varför en bruttoarbetstid om 9 timmar per

dag å ena sidan är otillräcklig att göra företaget lönande och å andra

sidan mycket väl kan betydligt utsträckas utan att bliva för arbetaren

betungande. Vad åter angår linjetrafiken på längre avstånd, äro förhållandena

ofta sådana, att genomförandet av en tur kräver väsentligt längre

tid än 9 timmar men avlösning av arbetarna ute på linjen icke är möjlig.

I samtliga nu nämnda fall kan trafiken icke anordnas med iakttagande

av arbetstidslagens föreskrifter dels att den arbetstid, som överstiger 9

timmar per dag, är att betrakta som övertid, dels ock att övertid må

uttagas allenast i strängt begränsad omfattning. Det torde icke kunna

betecknas såsom ett samhällsintresse eller eljest lämpligt att trafik av här

angivna slag skall kunna bedrivas endast av sådana företag, som i regel

icke använda flera än fyra arbetare.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi för vår del förorda en

utredning rörande undantag från allmänna arbetstidslagens tillämpning

av arbete, som utföres av biltrafikföretags personal, och under förutsättning

att en sådan utredning leder till positivt resultat ha vi icke något att

erinra emot att 28 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig biltrafik

m. m. ändras på sätt föreslagits i här ifrågavarande motion.

Stockholm den 29 februari 1944.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation

GÖSTA WAHLSTEDT.

Oscar Byström.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 57; bilagor.

19

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan vi bereus tillfälle att lämna yttrande över den av herr Helgesson

med flera väckta motionen rörande sådan ändring i 28 § 2:a momentet

första stycket i Kungl. Maj:ts förordning angående yrkesmässig biltrafik,

innebärande att begränsningen av arbetstiden i företag, som icke lyda under

arbetstidslagen, skulle bortfalla, få vi härmed anföra följande:

Ifrågavarande undantag måste ur säkerhetssynpunkt anses såsom i hög

grad otillfredsställande. Om en chaufför anställes hos en arbetsgivare, vars

arbetareantal uppgår till över 4, måste en begränsad arbetstid för en sådan

chaufför i lika hög grad förorsaka risker ur säkerhetssynpunkt som om

föraren vöre anställd hos en arbetsgivare med 4 eller mindre antal arbetare.

Vi förutsätta, att bestämmelsen infördes därför att man ansett, att

lagen örn arbetstidens begränsning skulle medföra, att arbetstiden icke

uttogs i sådan utsträckning per dag att den uppgick till motorfordonsförordningens

föreskrivna 11 timmar. Vi ha emellertid under de år bestämmelsen

gällt kunnat konstatera, att företag, som lyda under lagen om

arbetstidens begränsning, använda sig av den möjlighet dennas § 4 2:a

stycket angiver till att uttaga en arbetstid, som ligger långt över den

normala. Vi ha sålunda haft anledning att göra anmärkning mot stora

företag inom lastbilsbranschen, som uttagit arbetstid av sina anställda

ända upp till 20 timmar under loppet av 24 på varandra följande. Samma

förhållande råder inom omnibusbranschen, där man uttager arbetstid, som

ligger långt över 11 timmar per dygn. Vi ha fall, där arbetstiden uttagits

på ett sådant sätt, att en man, som varit borta från arbetet i över två

månader på grund av militärtjänstgöring ändå gjort 4473/4 timmar i övertid

under den övriga delen av året. Vi närsluta en lista1, som upprättats

över en sådan anställds arbetstid år 1942 och som visar, att ordinarie

dagtid och övertid uppgått till 2OV2 timma. Denna arbetstid uttages i ett

så stort företag inom branschen som G. D. G. Biltrafiks AB, och vi ha

i dagarna fått in uppgifter från en annan arbetsplats i samma företag,

där arbetstiden uttages med 17 å 18 timmar i sträck. Vi anse därför att

skäl föreligger för det i motionen framförda förslaget och hemställa örn

bifall till densamma.

För Sv. transportarbetareförbundet

JOHN CHRISTENSSON.

'' Här utesluten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:395 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående viss ändring i förordningen den 15 juni 1934 s. 8 i texten