Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48, av herr Hage.
1944-06-09 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:58, Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48, av herr Hage.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
1
Nr 58.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1944 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 48, av herr Hage. I motionen har
anförts, att motionären — jämte andra personer — vid 1941 års riksdag väckt
en motion i andra kammaren, nr 206, i vilken hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit ville låta verkställa en utredning
rörande lämpligheten och behovet av en lagändring, innebärande att
avdrag icke finge göras å livränta enligt olycksfallförsäkringslagen för sådan
å pension utgående tilläggsersättning, som utgjorde kompensation för ökade
levnadskostnader. Till utgångspunkt för yrkandet i sistnämnda motion hade
lagts ett avgörande av försäkringsrådet, genom vilket försäkringsrådet funnit,
alt från livränta åt efterlevande till arbetare, som avlidit till följd av olycksfall
i arbete för statens räkning, skulle avdragas bl. a. den s. k. rörliga delen
av den till de efterlevande utgående familjepensionen.
Sedan motionären framhållit, att motionen avstyrkts av andra lagutskottet
och avslagits av riksdagen, anför motionären vidare:
Bakom avstyrkandet och avslaget låg ej något principiellt avståndstagande
från motionens yrkande. Tvärtom framhöll utskottet, alt den i motionen
upptagna frågan i nuvarande läge med stegrade levnadskostnader vore förtjänt
av den största uppmärksamhet från statsmakternas sida. »Emellertid
har Kungl. Majit», framhöll utskottet, »sedan 1937 års riksdag begärt en allsidig
utredning rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen, uppdragit åt
riksförsäkringsanstalten att verkställa ifrågavarande utredning.»
Utskottet anförde i nämnda fråga ytterligare följande:
»Enligt vad anstalten anfört i sitt över motionen avgivna yttrande kommer
anstalten att i samband med denna utredning ägna uppmärksamhet jämväl
åt frågan örn behovet av ändringar i 11 § olycksfallförsäkringslagen. Vidare
må erinras, att Kungl. Majit den 2 och den 7 maj 1941 beslutat inhämta
yttrande från vissa myndigheter och sammanslutningar över en av landsorganisationen
i Sverige i skrift till Kungl. Majit den 25 april 194! gjord hemställan
örn skyndsam utredning av frågan örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt olycksfallförsäkringslagen överhuvud taget. Därest åtgärder i sådan
riktning skulle komma alt vidtagas, synes det i motionen berörda spörsmålet
komma i ett helt annat läge.»
Med hänsyn till den sålunda åt riksförsäkringsanstalten anförtrodda utredningen
samt då spörsmålet om dyrtidstillägg å ifrågavarande ersättningar redan
vore föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet, fann utskottet ej skäl
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 sand. 2 avd. Nr 58. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
att för det dåvarande tillstyrka en framställning av riksdagen till Kungl.
Majit i den riktning motionärerna föreslagit.
Emellertid har hela frågan sedan denna tid varit föremål för ytterligare
utredning. Kungl, järnvägsstyrelsen har på grundvalen av en sådan utredning
avgivit ett utlåtande av den 13 februari 1943, vari bl. a. framhålles, att
styrelsen vidhåller en förut framförd uppfattning »att något avdrag å fastställd
livränta icke må göras på grund av till livräntetagaren utgående familjepension
och å dylika belöpande dyrtidskompensation».
Riksförsäkringsanstalten har också avgivit ett yttrande i frågan, daterat
den 2 januari 1943, vari även intages en positiv inställning till problemet och
förordas vissa alternativ för ordnandet av spörsmålet. Då de utredningar, som
här omnämnas, äro synnerligen grundliga och omfattande — vilket motiverar,
att de ej här bifogas som bilagor — förefaller det, som örn frågan nu kan
anses så grundligt utredd, att ett förslag till riksdagen nu kunde framläggas.
Emellertid har detta ännu icke skett. Följden därav måste bli, att — under
det att statsanställda, pensionärer m. fl. i allmänhet erhållit ett visst tillskott
i sin inkomst, allteftersom levnadskostnaderna gått uppåt — har däremot
ingen sådan kompensation tillerkänts här ifrågavarande kategorier, eftersom
livräntan för dem minskats, allteftersom dyrtidsersättningen blivit högre.
Det torde icke förhålla sig så, att de som beröras av denna fråga utgöra
ett så stort antal individer, att en rimlig och rättvis reform inom detta område
skulle medföra så synnerligen stora merkostnader för staten. Men å andra
sidan utgöra de, som beröras av en sådan orättvis anordning som denna, ett
icke obetydligt antal personer, vilka med otålighet följt den långsamma takt,
som utmärkt behandlingen av denna fråga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, hemställde motionären, »att
riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära ett framläggande inför riksdagen
fortast möjligt — om möjligt till innevarande riksdag — av förslag i hela
den fråga, som berörts i den här ovan omnämnda utredningen, eller åtminstone
ett förslag, innebärande, att avdrag icke må göras å livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen för sådan å pension utgående tilläggsersättning,
som utgör kompensation för ökade levnadskostnader, i enlighet med vad som
förordades i motion nr 206 i andra kammaren vid 1941 års riksdag».
Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete avser att genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag,
varom förmäles i 4 §, tillförsäkra arbetare, som skadas till följd av olycksfall
i arbete, ersättning därför på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren
även enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen
utfästelse vara skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, varjämte arbetsgivaren genom avgifter till
kassa, pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de nämnda ömsesidiga
arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren dylikt understöd.
För nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, att från sjukpenning,
livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt
olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för motsvarande ändamål av arbetsgivaren,
kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkring ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
3
gives för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom förutsättning för att
avdrag må äga rum gäller emellertid — utom vad angår av arbetsgivaren
utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren enligt 15 § andra stycket
erhållit lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då fråga är örn understöd
från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, arbetsgivaren
skall hava till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden
för understödet. Avdrag får ej ske med större belopp än som svarar mot
arbetsgivarens bidrag. Såsom understöd skall ej anses pension, som tillförsäkrats
den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid eller
eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga
örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet, skall såsom
sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som överstiger det
belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. Finnas nu återgivna
bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen,
huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen enligt denna lag skäligen
skall äga rum.
I 15 § andra stycket föreskrives, att om arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning
eller försäkringsanstalt är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt
11 § avdrag må göras, skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen
bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken.
Dock må, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring
i försäkringsavgiften ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär
och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer
säkerhet som av försäkringsinrättningen godkännes.
Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i främsta
rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken vid
arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under uttrycket
»särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen
m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid bland annat
olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän m. fl.
Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av egen
utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras i
personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i utfästelse
till vederbörande försäkringsinrättning.
Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samtliga
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren
stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller
vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.
Av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) angående särskilda bestämmelser
i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som användas
till arbete för statens räkning, framgår att staten står total självrisk
för samtliga sina arbetare.
I fråga örn statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder som
av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid .sjukdom och
invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom arbets
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
givaren eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager,
samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden om avdrag från
ersättning i allmänhet vinna tillämpning.
Rörande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda understöd
i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må här nämnas, att
för staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga författningar skyldighet
att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen må avdragas
från ersättningen enligt denna lag. Bland dessa författningar märkas
främst tjänstepensionsreglementen och familjepensionsreglementen för statens
tjänstemän och arbetare. Beträffande förhållandet mellan livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen samt invalidpension må här återgivas följande ur
riksförsäkringsanstaltens av motionären omförmälda underdåniga skrivelse
av den 2 januari 1943:
Tjänstepension består av en i förhållande till det för tjänsten gällande pensionsunderlaget
bestämd fast del jämte därå utgående, av levnadskostnadsindex
avhängiga rörliga tillägg (dyrtidstillägg och för närvarande kristillägg).
Pension utgår dels som ålderspension, dels som sjukpension (lägst 75 procent
av tjänstepensionsunderlaget) och dels som invalidpension. Den sistnämnda
tillkommer sådan pensionsberättigad, som entledigats på grund därav, att
han till följd av olycksfall i arbete blivit oförmögen att på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete. Invalidpension utgår med ett belopp,
som motsvarar det för den skadade vid avgången gällande pensionsunderlaget
(full ålderspension).
Avdrag å invalidlivränta för pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd
av olycksfallet (invalidpension) får enligt 11 8 olycksfallsförsäkringslagen
allenast göras för den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill
rätt grundats genom anställningstiden. Sådan rätt anses enligt praxis hava
grundats med avseende på så stor del av pensionen, som motsvarar bråktalet
av pensionstagarens antal tjänstår och det antal tjänstår, som erfordras för
full ålderspension. Avdrag göres därjämte för å denna avdragsgilla del av
pensionen belöpande del av dyrtids- och kristillägg (S. F. 1925: 275 respektive
S. F. 1941: 30), dock — enligt av riksförsäkringsanstalten tillämpad praxis —
endast såvida dylikt var tillförsäkrat den skadade redan vid tiden för olycksfallet.
Beträffande tjänstepension hava under år 1941 och 1942 fastställts nya
reglementen, allmänna tjänstepensionsreglementet (S. F. 1941: 1008) och
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare (S. F. 1942:452), vilka trätt
i kraft den 1 juli 1942. I båda hava pensionsunderlagen höjts i jämförelse
med tidigare bestämmelser. Då emellertid, som förut nämnts, avdrag från
livränta göres med den del av invalidpensionen, vartill rätt anses icke hava
grundats genom pensionstagarens anställningstid, föranleder denna ändring
icke någon förändring beträffande grunderna för avdragens bestämmande.
Beträffande förhållandet mellan efterlevandelivränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
och familjepension anföres i skrivelsen:
I flertalet fall där familjepension utgår till den, som tillerkänts livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen, är pensionen tillerkänd jämlikt 1936 års
allmänna familjepensionsreglemente (S. F. 1936: 542) eller 1936 års familjepensionsreglemente
för arbetare (S. F. 1936:543).
a) Familjepension enligt 1936 års allmänna familjepensionsreglemente
består av en fast och en rörlig del. För varje lönegrad var fastställt ett /a
-
Andrei lagutskottets utlåtande nr 58.
5
miljepensionsunderlag (= last del till änka med full pension). För varje
lönegrad var likaså fastställt ett visst /amiliepensionsavdrag, vilket befattningshavaren
hade att vidkännas. Dyrtidskompensation utgår helt av statsmedel
i form av den rörliga delen efter index enligt samma grunder som
för dyrtidstillägg å nyreglerad avlöning (enligt S. F. 1923: 265); från och
med den 1 januari 1941 utgår även kristillägg (S. F. 1941:31).
Pensionens fasta del består av en »grundpension», som anses täckt av familjepensionsavdragen,
medan återstoden av fasta delen utgör statsbidrag.
Detta bidrag utgör 120 kronor i varje fullt familjepensionsunderlag (»120- kronorstillägget»).
Familjepensionen bestämdes i förhållande till ett vid befattningshavarens
död för honom gällande grundbelopp (familjepensionens grundbelopp), vilket
fastställdes med hänsyn till antalet tjänstår och det för den avlidne senast
gällande familjepensionsunderlaget. Förutsättningen för att full familjepension
skulle utgå var, att den avlidne intill pensionsåldern skulle hava kunnat
förvärva för full ålderspension föreskrivet antal tjänstår. Under denna förutsättning
utgår pension till änka med belopp motsvarande familjepensionsunderlaget.
Skulle den avlidne intill pensionsåldern icke hava kunnat förvärva
för full ålderspension föreskrivet antal tjänstår, blev familjepensionens
grundbelopp — under förutsättning att för full ålderspension erfordrats
trettio tjänstår — lika med familjepensionsunderlaget minskat med Vl20
för varje full fjärdedel av år, varmed antalet sålunda beräknade tjänstår
understeg trettio. (För befattning, i vilken för full ålderspension erfordrades
tjugufem tjänstår, minskades familjepensionsunderlaget med Vioo för varje
full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår på ovan angivet sätt understeg
tjugufem.)
Även »120-kronorstillägget» minskade i samma proportion som familjepensionsunderlaget.
För änka jämte barn utgår familjepensionens grundbelopp ökat nied femtio
procent för första barnet oell därutöver med tjugu procent av grundbeloppet
för varje ytterligare barn.
Avdrag å livränta göres enligt 11 § för vad av statsmedel utgives till pensionstagare,
d. v. s. dennes andel av »120-kronorstillägget» jämte hela rörliga
delen — samt beträffande livränta på grund av olycksfall efter den 31 december
1940 — jämväl för kristillägget.
b) Familjepension enligt 1936 års familjepensionsreglemente för arbetare
(S. F. 1936: 543) består ävenledes av en fast och en rörlig del. I den
fasta delen ingår emellertid förutom »120-kronorstillägget» visst ytterligare
.statsbidrag, olika stort för tvenne olika kategorier, nämligen beträffande
arbetare i anställning, för vilken krävdes särskild yrkesutbildning, V- av
grund pensionen (= fasta delen minskad med »120-kronorstillägget») och beträffande
arbetare i anställning, för vilken ej krävdes dylik utbildning. Vio
av grundpensionen. Avdrag från livränta göres för dylik pension med belopp
motsvarande »120-kronorstillägget», nämnda särskilda statsbidrag till grundpensionen
samt hela rörliga delen — beträffande livränta på grund av
olycksfall efter den 31 december 1940 jämväl för kristillägget.
Från och med den 1 juli 1942 hava 1936 års familjepensionsreglementen
ersatts av 1941 års allmänna familjepensionsreglemente (S. F. 1941: 1009)
respektive 1942 års familjepensionsreglemente för arbetare (S. F. 1942: 453).
Vid denna omläggning av familjepensioneringen för tjänstemän och arbetare
i statens tjänst åsyftades ej någon reell förbättring av de totala pensionsförmånerna.
Jämfört med tidigare bestämmelser höjdes visserligen pensionsunderlagen.
Denna förhöjning är emellertid avsedd att approximativt motsvara
den minskning av det rörliga tilläggets storlek, som biljer av att enligt
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
de nya pensionsbestämmelserna det rörliga tillägget beräknas på samma sätt
som enligt avlöningsförfattningarna, d. v. s. på grundval av 1935 års levnadskostnadsindex
i stället för som tidigare 1914 års index.
11 § olycksfallsförsäkringslagen har erhållit sin nu gällande lydelse genom
lag den 26 juni 1936, som trädde i kraft den 1 januari 1937. Förslag till denna
lagändring framlades till 1936 års riksdag genom proposition nr 218; lill
grund för förslaget låg ett av riksförsäkringsanstalten avgivet förslag till ändrad
lydelse av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande anstaltens motivering
till de föreslagna ändringarna samt föredragande departementschefens
yttrande i denna del, får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 22 vid 1941
års riksdag, s. 3—7.
Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen i deras lydelse enligt lagen
den 26 juni 1936 innebära, att arbetare i vissa hänseenden tillerkännes
en mer gynnad ställning än enligt lagrummet i dess förutvarande lydelse.
Enligt meddelad övergångsbestämmelse skall emellertid ersättningsanspråk,
som grundats på ett före den 1 januari 1937 inträffat olycksfall, bedömas
enligt äldre lag. Genom kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss
tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande
livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning,
har emellertid Kungl. Maj:t berett arbetare, som före år 1937 skadats i arbete
för statens räkning, för tiden efter den 30 juni 1938 gottgörelse för förmåner,
som han med den tidigare tillämpningen av 11 § skolat gå miste om.
På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 36) anhöll 1937 års riksdag i
skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 261), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en
allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall
i arbete samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Genom beslut den 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Maj:t riksförsäkringsanstalten
att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Sedermera
har ifrågavarande uppdrag överlämnats till socialvårdskommittén.
Vid 1941 års riksdag hemställde herr Hage m. fl. i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 206, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
begära, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande lämpligheten
och behovet av en lagändring, innebärande, att avdrag icke må göras å livränta
enligt olycksfallsförsäkringslagen för sådan å pension utgående tilläggsersättning,
som utgör kompensation för ökade levnadskostnader.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt däröver avgivna
utlåtande nr 22, bl. a. följande:
Enligt utskottets mening är den i motionen upptagna frågan i nuvarande
läge med stegrade levnadskostnader förtjänt av den största uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Såsom förut nämnts har emellertid Kungl. Majit,
sedan 1937 års riksdag begärt en allsidig utredning rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa ifrågavarande
utredning. Enligt vad anstalten anfört i sitt över motionen avgivna
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
7
yttrande kommer anstalten att i samband med denna utredning ägna uppmärksamhet
jämväl åt frågan om behovet av ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Vidare må erinras, att Kungl. Maj:t den 2 och den 7 maj 1941
beslutat inhämta yttrande från vissa myndigheter och sammanslutningar över
en av landsorganisationen i Sverige i skrift till Kungl. Majit den 25 april 1941
gjord hemställan om skyndsam utredning av frågan örn dyrtidstillägg å ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen över huvud taget. Därest åtgärder
i sådan riktning skulle komma att vidtagas, synes det i motionen berörda
spörsmålet komma i ett helt annat läge. Med hänsyn till den sålunda åt riksförsäkringsanstalten
anförtrodda utredningen samt då spörsmålet om dyrtidstillägg
å ifrågavarande ersättningar redan är föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet,
finner utskottet ej skäl att för närvarande tillstyrka en framställning
av riksdagen till Kungl. Majit i den riktning motionärerna föreslagit.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservation anfördes
av herr Hage. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Den, som äger rätt till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, äger enligt
förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg dt vissa
ersåttningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
erhålla dyrtidstillägg med 20 procent av livräntans belopp, örn olycksfallet
inträffat före den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg skall dock icke utgå, därest
arbetsförmågan icke är nedsatt med minst tre tiondelar. Förordningen gäller
till och med den 31 december 1945.
I underdånig skrivelse den 2 januari 1943 anförde riksförsäkringsanstalten,
att anstalten på i skrivelsen angivna grunder funnit vissa ändringar i 11 §
olycksfallsförsäkringslagen böra ifrågakomma utan avvaktan på den allsidiga
utredningen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Då det i utskottets
utlåtande nr 22 vid 1941 års riksdag behandlade spörsmålet numera på grund
av prisutvecklingen blivit alltmer aktuellt, ansåge sig anstalten sålunda böra
underställa Kungl. Majits prövning bl. a. frågan örn sådan ändring av nämnda
paragraf borde vidtagas, att dyrtidskompensation å pension helt eller delvis
skulle vara avdragsfri. Sedan anstalten efter en redogörelse för gällande
regler i ämnet framhållit, att dyrtidstillägg numera utginge å livränta enligt
olycksfallförsäkringslagen i sådana fall, där olycksfallet inträffat före den 1
januari 1941, anförde anstalten, att dyrtidstilläggen å livräntorna vore avsedda
att i någon mån utjämna den olikhet i livräntebeloppen, som föranleddes
av att livräntor i anledning av olycksfall före, respektive efter 1941 års ingång
vore bestämda efter skilda lönenivåer. Detta torde kunna anses tala för att
ifrågakommande ändrade avdragsregler beträffande rörliga pensionsförmåner
borde göras enhetliga, d. v. s. att särregler icke borde införas för det fall
att dyrtidstillägg å livräntan utginge.
"l ill lösning av förevarande spörsmål framlade anstalten tre alternativa förslag.
Enligt det första alternativet .skulle avdrag å livränta icke få göras För
å pension utgående dyrtidskompensation. Härom anförde anstalten bl. a, att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
Utskottet.
de av levnadskostnadernas storlek avhängiga pensionsförmånerna principiellt
torde intaga en sådan särställning, att det förtjänade övervägas, huruvida
dessa över huvud borde föranleda avdrag. Det andra alternativet innebar, att
avdrag för rörlig pensionsförmån skulle få ske enligt nuvarande praxis, dock
att avdrag icke skulle få göras för kristillägg. Enligt det tredje alternativet
skulle avdrag få göras för å avdragsgill pensionsdel belöpande del av dyrtidskompensation.
Anstalten framhöll, att de ifrågasatta ändringarna i främsta
rummet vore av betydelse för de statsanställda men att bestämmelserna det
oaktat torde böra givas en allmängiltig avfattning för att, i den mån så läte sig
göra, bliva tillämpliga även beträffande arbetare hos kommun eller enskild
arbetsgivare med total självrisk. Beträffande den årliga kostnadsökning, som
skulle uppstå för statsverket enligt de tre alternativen, hänvisade anstalten
till en särskild uppställning, uppgjord med utgångspunkt från livräntebestånden
den 12 december 1942. Enligt uppställningen skulle nämnda kostnadsökning
bliva, enligt det första alternativet 70 307 kronor 96 öre, enligt
det andra alternativet 11 457 kronor 76 öre samt enligt det tredje alternativet
60 867 kronor 8 öre. Då förevarande avdragsfråga vore av väsentligen
statsfinansiell betydelse, ansåge sig anstalten icke böra förorda något speciellt
av de anförda alternativen.
över riksförsäkringsanstaltens framställning avgåvos remissyttranden av
försäkringsrådet, statskontoret, järnvägsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I 11 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas, att avdrag å ersättning enligt
lagen under vissa förutsättningar skall göras för andra, av arbetsgivaren bekostade
förmåner av motsvarande slag. Lagrummet innehåller icke några
särskilda regler beträffande förmåner, som äro avhängiga av levnadskostnadernas
storlek.
Beträffande avdrag från invalidlivränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
för invalidpension till arbetare i statens tjänst innebär 11 §, att avdrag får göras
för den del av invalidpensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt
grundats genom anställningstiden. Sådan rätt anses enligt praxis hava grundats
med avseende på så stor del av pensionen, som motsvarar bråktalet av pensionstagarens
antal tjänstår och det antal tjänstår, som erfordras för full
ålderspension. Avdrag göres därjämte för å denna avdragsgilla del av pensionen
belöpande del av dyrtids- och kristillägg, dock — enligt av riksförsäkringsanstalten
tillämpad praxis — endast såvida dylikt var tillförsäkrat
den skadade redan vid tiden för olycksfallet.
Vad åter angår avdrag från efterlevandelivränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
för familjepension åt efterlevande till arbetare i statens tjänst halli
§ tolkats så, att avdrag göres för den del av pensionens fasta del, som utgår
av statsbidrag. Vidare avdragas följande jämväl av statsmedel bekostade dyrlidskompensationer,
nämligen pensionens hela rörliga del (rörliga tillägg) samt
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
9
— beträffande livränta på grund av olycksfall, som inträffat efter den 31
december 1940 — jämväl kristillägg.
I förevarande motion har nu hemställts, att avdrag å livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
icke må göras för sådan å pension utgående tilläggsersättning,
som utgör kompensation för ökade levnadskostnader.
Riksförsäkringsanstalten har i underdånig skrivelse den 2 januari 1943 underställt
Kungl. Maj:ts prövning frågan om sådan ändring borde vidtagas
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, att dyrtidskompensation å pension helt eller
delvis skulle bliva avdragsfri. Anstalten framhöll i sin skrivelse, att ifrågavarande
spörsmål på grund av prisutvecklingen blivit alltmer aktuellt.
Riksförsäkringsanstalten framlade tre alternativa förslag till lösning av
förevarande spörsmål. Enligt det första alternativet skulle avdrag icke få göras
för å pension utgående dyrtidskompensation. Anstalten anförde härutinnan,
att de av levnadskostnadernas storlek avhängiga pensionsförmånerna principiellt
torde intaga en sådan ställning, att det förtjänade övervägas, huruvida
de överhuvud borde föranleda avdrag. Såsom ett andra alternativ föreslog
anstalten en sådan bestämmelse, att avdrag för rörlig pensionsförmån skulle
få äga rum enligt nuvarande praxis, dock att avdrag icke skulle få göras
för kristillägg. Det tredje alternativet innebar, att avdrag skulle få göras endast
för den del av dyrtidskompensationen som belöpte på den avdragsgilla
pensionsdelen. — Riksförsäkringsanstalten ansåg sig icke böra förorda
något speciellt av de framlagda alternativen.
De för närvarande tillämpade reglerna om avdrag lör dyrtidskompensation
leda otvivelaktigt i många fall till resultat som få anses vara obilliga. Skäl
synas tala för att dessa av levnadskostnadernas storlek beroende pensionsförmåner
i enlighet med det första av riksförsäkringsanstalten framlagda
alternativet överhuvud icke böra föranleda avdrag å livränta. Därest en sådan
lösning av förevarande spörsmål icke anses böra ifrågakomma, torde
avdragsreglerna, såvitt dyrtidskompensationen angår, dock böra ändras i för
livräntetagaren förmånligare riktning. Härvid kan eventuellt det andra eller
tredje av de av riksförsäkringsanstalten framlagda alternativa förslagen
vinna beaktande.
Vad ovan anförts har haft avseende å arbetare i statens tjänst. Utskottet
anser sig nu icke böra taga ståndpunkt till frågan, huruvida de ändrade
avdragsregler, som utskottet enligt vad ovan anfört anser erforderliga, böra
få motsvarande tillämpning på arbetare i tjänst hos kommuner eller enskilda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga förslag till sådana ändrade regler om
avdrag från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, att
pensionsförmåner som äro beroende av levnadskostnadernas
storlek helt eller delvis bliva avdragsfria; samt
II. att förevarande motion, i den mån den icke besvarats
Bihang till riksdagens protokoll 19U. 9 sami. 2 avd. Nr 58. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 58.
genom vad utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Wistrand, Mannerskantz, Hage, Hallagård, Nils Elowsson,
Söderkvist*, Holmbäck* och Helgesson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Ryberg, Cruse*, Holm*, Larsson i
Östersund*, Hagård*, Jansson i Hällefors* och Andersson i Eskilstuna*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
442652
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:391 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. a1 i texten