Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.
1944-06-09 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
*
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av
herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren
av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att förslag till lag rörande tvångsinlösen
av enskild järnväg måtte omedelbart utarbetas och snarast föreläggas
riksdagen.
Motionärerna framhålla till en början, att 1939 års riksdag fattade beslut
örn att de enskilda järnvägarna skulle förstatligas, därvid riksdagen uttalade,
att förstatligandet borde genomföras snarast möjligt, helst inom fem år.
Ännu vore emellertid mer än hälften av de enskilda järnvägarna i enskild
ägo. Tidpunkten för genomförandet av 1939 års beslut kunde icke ens tillnärmelsevis
skönjas. Att förstatligandet icke kunnat fullföljas i den takt, som
1939 års riksdag avsett, finge bl. a. tillskrivas den omständigheten, att järnvägarna
under de gångna krisåren sett sin trafik avsevärt ökad. Genom god
inkomstgivning hade järnvägarna kunnat sanera sina ekonomiska förhållanden
och därutöver giva en relativt god utdelning på aktierna. Dessa förhållanden
ävensom ovissheten om det framtida penningvärdet hade sålunda
fått till följd, att järnvägsbolagen blivit mindre villiga att för rimliga
pris överlåta sin egendom till staten mot de 3 procent statsobligationer, som
staten plägade lämna i likvid för de företag, som förvärvades. För att kunna
fullfölja riksdagsbeslutet inom rimlig tid syntes därför andra åtgärder
vara nödvändiga. Redan 1936 års järnvägskommitté hade i sitt i oktober
1938 avgivna betänkande framlagt förslag till »Lag örn inlösen av enskild
jämvägsverksamhet». Denna lag vore enligt kommitténs mening avsedd att
träda i kraft, därest frivillig överenskommelse om statsförvärv av viss enskild
järnväg icke kunde ernås. Enligt motionärernas mening vore det nu
nödvändigt att en sådan lagstiftning genomfördes.
Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna lia till utskottet efter remiss inkommit yttranden från
järnvägsstyrelsen och svenska järn vägsföreningen. För innehållet i dessa
yttranden redogöres här nedan.
Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 9 sami. 2 avd. Nr 59.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
1936 års järnvägskommitté avlämnade den 21 oktober 1938 betänkande
rörande åtgärder för enhetliggörande au det svenska järnvägsnätet (SOU
1938:28). I detta förordades ett förstatligande av de enskilda järnvägarna
såsom den lämpligaste lösningen av järnvägarnas organisations- och rationaliseringsproblem.
Kommittén förutsatte, att frivillig överenskommelse örn
förvärv av de olika järnvägsenheterna skulle kunna träffas på basis av
respektive företags affärsvärde. För det fall att järnvägsföretag skulle uppställa
icke antagbara villkor och därigenom äventyra enhetliggörandet, föreslogs
i utkast till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet befogenhet
för Kungl. Majit att medgiva statens järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse
och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamhet) efter en
för sådant särskilt fall verkställd objektiv värdering av företaget. Bestämmelserna
i lagen avsåge även i tillämpliga delar förfarandet vid fusionering.
I betänkandet har kommittén upptagit till behandling frågan om järnvägskoncessionens
rättsliga natur. Kommittén uttalar, att beviljandet av en koncession
är beroende av en undersökning rörande järnvägens behövlighet
eller lämplighet ur allmänna kommunikations- och ekonomiska synpunkter.
Genom koncessionssystemet öppnades vidare möjlighet för staten att för
varje särskilt fall tillse, att anläggandet och drivandet av en järnväg anförtroddes
endast den, som kunde antagas hava erforderliga förutsättningar för
att handhava järnvägsdriften. Koncessionen innehölle förbud mot överlåtelse
utan Kungl. Maj:ts tillstånd men gällde dock företaget såsom sådant,
oberoende av framtida växlingar i avseende å ägare till järnvägen. Koncessionen
ansåges sålunda i händelse av företagets överlåtande alltjämt lända
till efterrättelse. Uppfyllde icke järnvägens ägare sina förpliktelser enligt
koncessionen, ägde Kungl. Majit överlämna driften till annan. De i koncessionen
upptagna villkoren och inskränkningarna rörande koncessionshavares
förfoganderätt över järnvägen och järnvägsdriften avsåge emellertid icke att
upphäva eller rubba själva äganderätten till järnvägen. Den järnvägsägare
genom koncessionen givna rätten att ombesörja trafiken torde därför närmast
vara att betrakta såsom en starkt inskränkt näringsrättighet. Beträffande
fragan örn statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad
järnvägskoncession uttalar kommittén den meningen, att hänsyn
till ett genom koncessionen uppkommet rättsförhållande icke får lägga hinder
i vägen för strävandena att åstadkomma en ordning, som gör det möjligt
att på det mest rationella sätt utnyttja järnvägarnas transportkapacitet
till båtnad för landets utveckling och till förhindrande, så vitt möjligt,
av att i järnvägarna redan nedlagda kapital onödigtvis förintas. Att staten
skulle vara förhindrad att, därest så funnes påkallat, ingripa i fråga örn
järnvägarna allenast därför att ett ifrågasatt ingrepp skulle sakna tydligt stöd
i koncessionsbestämmelserna, torde ej heller stå i överensstämmelse med den
grund varå själva koncessionerna vilade. Järnvägarnas betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt motiverade att, när så erfordrades, positiva ingrepp från
statens sida företoges i syfte att, med tillbörligt beaktande av den enskildes
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
3
intressen, skänka järnvägarna de utvecklingsmöjligheter, på vilka de såsom
transportmedel kunde göra anspråk. Några principiella hinder mot en lagstiftning
i sådant syfte torde enligt kommitténs mening icke kunna påvisas.
Vid en på lagstiftning grundad statlig inlösen av en järnväg eller ock fusionering
av samma järnväg bleve ägaren dels förhindrad att vidare driva sitt
järnvägsföretag, d. v. s. fortsätta sin näring, dels skyldig att till staten respektive
enskilda avstå det förmögenhetsobjekt som järnvägen utgjorde, eftersom
i varje fall själva järnvägsanläggningen med tillhörande materiel alltid
måste medfölja, när företaget överginge i andra händer. Uppenbart vöre, att
allmänna rättsregler krävde, att full ersättning lämnades för det värde, som
kunde visas ligga i det förmögenhetsobjekt, som ägaren genom en ny lagstiftning
kunde komma att avstå till staten eller annan. Eftersom nu förmögenhetsobjektets
värde finge anses inbegripa även det ekonomiska värdet
av rättigheten att driva järnvägen, behövde ingen konflikt rörande grunderna
för ersättningsanspråket beträffande sistnämnda värde uppstå, om reglerna
för en skälig ersättning i övrigt bleve på ett tillfredsställande sätt utformade.
Beträffande grunderna för ersättningens beräknande vid en statsinlösen
eller fasonering anför kommittén, att de flesta järn vägskoncessionerna i vårt
land innehålla bestämmelser om villkoren vid en eventuell statsinlösen av
järnvägen. För en fusion funnes inga bestämmelser i koncessionerna rörande
fastställandet av de i fusionen ingående företagens värde. Spörsmålet huruvida
staten ägde befogenhet att lagstifta om inlösen även för sådana järnvägar,
för vilka koncessionerna saknade inlösningsbestämmelser, samt huruvida
staten skulle anses skyldig att vid en tvångsinlösen oförändrat tilllämpa
koncessionernas inlösningsbestämmelser, där sådana funnes, vore i
viss mån föremål för delade meningar. Frånvaron av bestämmelse om inlösen
i en koncession kunde enligt kommitténs mening icke innebära, att
statsmakterna medvetet skulle för all framtid hava velat lämna ur sina
händer möjligheten att reglerande ingripa med hänsyn till de växlingar,
som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt medförde, utan visade endast,
att järnvägsnätets blivande stora samhälleliga betydelse icke stått fullt klart
för statsmakterna under de första åren av järnvägarnas tillkomst. I de fall
åter då inlösningsvillkor funnes stipulerade i koncessionen, läge det närmast
till hands att beträffande grunderna för beräknandet av ersättningen hänvisa
till en tillämpning av dessa bestämmelser. Emellertid hade det visat
sig att en uppgörelse vid en inlösen eller fusion icke lämpligen kunde ske
efter i koncessionerna stadgade villkor.
I detta avseende framhåller kommittén, att bestämmelserna i koncessipnerna
äro i åtskilliga punkter mycket obestämt och allmänt avfattade. Lösesumman
skulle sålunda enligt koncessionerna antingen motsvara kapitaliserade
beloppet under visst antal år av vederbörande järnvägsföretags nettobeliållning
av trafiken eller ock bestämmas av gode män. Man finge emellertid
av koncessionerna icke någon enhetlig ledning för klargörande av begreppet
»nettobehållningen av trafiken». Ett annat betydelsefullt spörsmål.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
som i detta sammanhang inställde sig, vöre frågan örn avskrivningarna. I
koncessionerna saknades nämligen varje föreskrift om den norm som härvid
borde följas. Problemet krävde även beaktande från en annan synpunkt.
Ofta inneslöte en och samma järnväg flera koncessionerade järnvägsenheter,
för vilka olika inlösenbestämmelser gällde, enär järnvägen tillkommit
under en följd av år. Det kunde knappast vara riktigt, ens där det till synes
formellt läte sig göra, att bedöma varje koncessionsenhet inom ett företag
såsom en ekonomiskt fristående bandel. En inlösning av järnvägsföretagen
i överensstämmelse med koncessionsvillkoren skulle vidare i flera fall kunna
innebära, att inlösen koinme att omfatta allenast egendomen för själva järnvägsrörelsen,
medan övrig egendom, exempelvis aktier i andra järnvägsföretag,
botell- och bilrörelse, skogsmarker m. m., lämnades utanför, även om
den för ägarna förlorade i värde, sedan själva järnvägen blivit inlöst. Vid ett
koncessionsenligt järnvägsinköp vöre staten slutligen icke utan särskilt åtagande
skyldig att övertaga ansvaret för avtal, som föregående ägare ingått
i och för järnvägsdriften. Med hänsyn till nu angivna omständigheter syntes
det icke kunna komma i fråga att tillämpa den inlösningsbestämmelse i
koncessionerna, som utginge ifrån en rent bokföringsmässig uppskattning
av järnvägens värde.
Ett koncessionsenligt statsförvärv av järnvägar skulle därför — fortsätter
kommittén — blott kunna genomföras på grundval av den i inlösningsklausulerna
såsom alternativ förekommande föreskriften örn värdering av
fem gode män, av vilka Kungl. Majit utser två och koncessionshavaren två,
varefter de fyra sålunda valda tillkalla den femte. Vid bestämmandet av
inlösningsvärdet hade gode männen fria bänder att beträffande varje särskild
järnväg träffa de avgöranden, som kunde av dem befinnas rättvisa
och billiga. Denna frihet vid väljandet bland olika synpunkter, men framförallt
den omständigheten, att skiljenämnderna kunde antagas komma att
bliva olika för nästan varje bana, kunde befaras komma att resultera i ur
principsynpunkt skiljaktiga och ur värderingssynpunkt sinsemellan ojämförbara
inlösningsvärden. Ett dylikt missförhållande, som vid ett mera
sporadiskt förekommande förstatligande kanske icke borde tillmätas så stor
betydelse, måste vid ett samtidigt förstatligande av alla eller de flesta enskilda
järnvägarna framträda som en orimlighet, sett från statsverkets sida,
och som en orättvisa från de vid värderingarna mindre gynnade järnvägarnas
sida. Ej heller alternativet med en i enlighet med koncessionernas bestämmelser
företagen värdering av gode män kunde sålunda under föreliggande
omständigheter förordas. Ur synpunkten av såväl statens som de enskilda
järnvägarnas intresse syntes därför de nuvarande olikartade inlösningsgrunderna
böra ersättas med regler, som vore ägnade att vid sin tillämpning giva
mera enhetliga och rättvisa resultat, försåvitt något enhetliggörande av
järnvägsväsendet överhuvud skulle kunna genomföras. Några rättsliga
hinder för statsmakterna att uppställa sådana grunder syntes icke föreligga.
På samma gång de gjordes lika för samtliga enskilda järnvägar borde emellertid
eftersträvas att ansluta dem så nära som möjligt till andemeningen
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
5
i de på olika sätt utformade bestämmelserna i de skilda koncessioner som
funnes, enär det självfallet måste anses vara ett önskemål att så långt möjligt
undvika reella ändringar i det rättsläge, som kunde förefinnas i statens
förhållande till järnvägsföretagen och deras ägare. De i inlösningsbestämmelserna
meddelade reglerna angående lösenbeloppets fastställande av gode
män syntes lämpligen böra till sin princip bibehållas såsom det enda förfaringssätt
som borde komma till användning. Gode männen, av kommittén
benämnda värderingsmännen, borde dock erhålla en något annorlunda
sammansättning än de i koncessionerna angivna.
Beträffande de ersättningsgrunder, som skäligen borde tillämpas vid ett
överförande i statens ägo respektive vid en fusionering av de enskilda järnvägarna,
uttalar kommittén, att det torde vara lämpligt att i första hand
klargöra, efter vilka synpunkter ersättningsbeloppen (köpeskillingarna) torde
komma att beräknas vid en på frivillig överenskommelse grundad statsinlösen
eller fusion av enskilda järnvägar. Då fråga uppstode om en frivillig
uppgörelse, komme självfallet järnvägens affärsvärde alltid att tillmätas
avgörande betydelse vid underhandlingar mellan parterna rörande
köpeskillingens storlek. Affärsvärdet åter vore en slutprodukt, i vilken såsom
huvudfaktorer inginge uppskattning av järnvägsföretagets i genomsnitt
utfallande avkomst, parternas uppfattning om företagets framtida ekonomiska
möjligheter samt det tekniska skick vari järnvägen befunne sig.
Kommittén fäster uppmärksamheten på att i koncessionernas inlösenvillkor
grunder saknas för värderingsmännens värdering av järnvägen. Formellt
vore de därvid fullständigt obundna. Det finge emellertid antagas, att avsikten
varit, att de skulle så långt möjligt i första hand taga ledning av
de bestämmelser, som koncessionerna innehålla rörande grunderna för det
alternativa förfaringssätt, enligt vilket värderingen skulle ske på basis av
järnvägens på visst sätt beräknade årliga nettoinkomst. Även i koncessionerna
mötte man sålunda tanken att järnvägens affärsvärde borde ligga
till grund för bestämmande av lösenbeloppet, eftersom järnvägens nettoinkomst
vid en riktig skötsel av företaget och en riktig bokföring intet annat
vore än ett uttryck för affärsvärdet. Den omständigheten att denna tanke
icke fått en sådan utformning i koncessionernas inlösningsbestämmelser,
att dessa kunde tillämpas, borde icke hindra, att affärsvärdet uppställdes
såsom den ur olika synpunkter enda riktiga huvudgrunden för bedömandet
av en järnvägs inlösenvärde. I enlighet därmed borde till ledning för värderingsmännens
uppgift angivas, att till grund för bestämmandet av inlösenbeloppet
för en järnväg .skulle i första hand läggas dess affärsvärde.
I fråga om järnvägens i genomsnitt utfallande avkomst vore att märka,
alt till grund för värderingen borde i huvudsak läggas avkastningen för de
tio före värderingsåret liggande åren med borträknande av de för järnvägen
Ivå bästa och två sämsta åren. Emellertid talade billigheten för att i de
fall, elt järnvägsföretag mot ägarens bestridande ansåges böra inlösas, inlösningsvärdet
fastställdes lill minst det belopp, som uppnåddes vid en försäljning
av järnvägen med tillbehör, örn driften Indes ned, eller vad som
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
brukade benämnas järnvägens realisationsvärde. Även med hänsyn till
andra omständigheter torde fall kunna förekomma, då en tvångsinlösen endast
på basis av det rena affärsvärdet kunde komma att te sig som en obillighet
mot ägaren.
Beträffande de yttranden, som avgåvos över kommittébetänkandet, får utskottet,
såvitt nu är i fråga, hänvisa till propositionen nr 207 vid 1939 års
riksdag, s. 107—124. Svenska järnvägsföreningen åberopade ett utlåtande av
justitierådet N. Gärde och Sveriges industriförbund en promemoria av professorn
N. Herlitz. Dessa handlingar äro återgivna å s. 145—154 i propositionen.
Frågan örn förstatligande av de enskilda järnvägarna förelädes 1939 års
riksdag genom förenämnda proposition nr 207. Föredragande departementschefen,
statsrådet Strindlund, yttrade i propositionen bl. a. följande.
Hinder ur rättslig synpunkt synes icke föreligga mot en lagstiftning, som
grundad å allmänna trafikintressen ålägger de enskilda järnvägarnas innehavare
att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd efter grunder
angivna i särskild lag. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kan ej anses
påkalla, att den på koncessionen grundade rättigheten skall i detta hänseende
intaga någon särställning i förhållande till varje annan enskild rätt. Del
synes stå i god överensstämmelse med järnvägarnas betydelse som samfärdselmedel,
att statsmakterna, med fullt beaktande av den enskildes intresse,
reglerande ingripa å detta område i syfte att utnyttja järnvägarnas transportkapacitet
till båtnad för landets materiella och kulturella utveckling. Den
omfattande utredning som föreligger i ärendet synes på ett övertygande sätt
ådagalägga, att ur synpunkten av allmänt gagn betydande trafikintressen
med nödvändighet kräva, att de enskildas rätt att driva en järnväg i många
fall får vika.
Huruvida det önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en
dylik lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden
framhållits, synes nämligen något trängande behov icke föreligga för ett
omedelbart lagstiftningsinitiativ. De under år 1938 genomförda förvärven
av aktiemajoriteten i vissa järnvägsbolag utvisa, att vid de underhandlingar
mellan järnvägsstyrelsen och intressenterna i bolagen, vilka föregått förvärven,
enighet kunnat nås rörande inlösningsgrunderna och inlösningsvärdenas
beräkning. Anledning förefinnes därför till antagande, att även i fortsättningen
frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda
parterna kunna betraktas såsom tillfredsställande. Åtskilliga järnvägar ha
dessutom redan deklarerat sin redobogenhet att sälja; andra torde tills vidare
ha ställt sig avvaktande i avbidan på statsmakternas ställningstagande
till frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Sedan principbeslut örn statsinlösen
fattats, lära även många av dessa järnvägar komma att inleda förhandlingar
om försäljning till staten. Järnvägsstyrelsen uttalar också, att
någon tillämpning av lagen icke kail komma i fråga vare sig under år
1939 eller år 1940. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligare att
tills vidare söka sig fram på frivillighetens väg så långt som detta är möjligt.
Om alltså lagstiftningen i frågan om enhetliggörandet tills vidare uppskjutes,
torde sakens utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsens och de olika
järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse.
I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen flera motioner. Här
må nämnas, att i två likalydande motioner, nr 281 i första kammaren av
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
7
herr Velander m. fl. och nr 435 i andra kammaren av herr Gezelius m. fl.,
hemställdes, att riksdagen ville uttala, att enligt dess mening en tvångsinlösen
av enskilda järnvägar, i den mån en sådan ansåges påkallad, i varje fall
icke borde äga rum i strid med koncessionernas inlösningsbestämmelser.
Statsutskottet yttrade i utlåtande nr 172 i anledning av propositionen jämte
i ämnet väckta motioner bl. a. följande:
I anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela det svenska
järnvägsnätet framhöll 1933 års riksdag, att i ett stort antal utländska stater
ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett flertal länder hade
statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande
kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras
banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och
Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades
den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder
genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar
hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora järnvägsekonorniska
och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna
på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal
utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften
tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också
genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.
De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande
samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade
svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar
ej längre kunna ställas örn en dylik samordning genom de privata
förvaltningarnas egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast
ske i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.
Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som
föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot
mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,
anser utskottet angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis
kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också
enhälligt vederlagd av de sakkunniga. I anslutning till de sakkunnigas och
myndigheternas i detta avseende gjorda uttalanden må erinras örn, att kommunikationernas
och då i första hand landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad
och förbättring varit ett av de mest elementära ändamål i fråga örn vilket
enskild rätt ansetts höra få vika för allmän. Redan i 1910 års kommitté - betänkande angående lag om expropriation antyddes också behovet av den
allmänna expropriationslagstiftningens komplettering genom lagar begränsade
till specialområden. På samma rättsgrund som denna allmänna sedan
länge gällande expropriationslagstiftning är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt.
1 förhoppning alt de behövliga inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens
väg kunna genom hira s, har emellertid departementschefen ej framlagt
något lagförslag i ämnet. Vid sådant förhållande torde det ej nu vara
erforderligt med något närmare ställningstagande till frågan örn en eventuell
inlösningslagstiftnings berättigande och än mindre örn de här berörda
lagstiftningsbestämmelsernas närmare innehåll.
Beträffande frågan örn den omfattning, vari förstatligandet hör ske, synes
den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt
också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till
gagn vare sig då fråga är örn till varandra anslutande järnvägslinjer eller
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera om helt eller
delvis gemensamma trafikområden.
I anslutning till kommitténs uppfattning anser utskottet, att det blivande
förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järnvägsenheter, såväl normalspåriga
som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava
liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse
att de böra fortbestå. I yttrande över kommitténs förslag har järnvägsstyrelsen
förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten
i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda
järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten.
I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven
böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig,
att vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.
Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, tom står i nära
beroende av en bredspårig; om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse
med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda
järnvägarnas intressen torde stå, alt förstatligandet kan ske så snabbt
sorn möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen
vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel av
banorna. Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade
med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförhandlingarna
som själva överflyttningen — vill utskottet alltså uttala
den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva
åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden av
fem år. I anslutning till väckta motioner tillstyrker utskottet, att en permanent
institution skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av förslagsvis
tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig
auktoritet behandla uppkommande tvistefrågor örn j äril vä gsegen domen s värde
lii. m.
I kommitterades lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen
av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet nied departementschefen
måste emellertid utskottet ifrågasätta lämpligheten av att
genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda
de blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest
beaktas sådana av kommitterade angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets
avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i övrigt,
varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska förbättringar,
särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom departementschefen
antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats vid
statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Utskottet utgar
fran som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen får
ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida med
förvärven. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla önskvärdheten
av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras
allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta
och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen
innebär.
Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill utskottet nu
här till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet
beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften
visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de svenska
erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien, för
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
9
att nu endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand för
statligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet med en
mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande och sinsemellan
konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande och representerande
ett stadium, som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.
Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent
nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att
nu — med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på
grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition
kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.
I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, anser sig utskottet
böra tillstyrka, att en allmän införlivning med statsbanesystemet sker
av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget
är att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej minst
av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.
Utskottet hemställde bl. a., att riksdagen måtte såsom yttrande angående
de i propositionen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet i skrivelse till Kungl. Majit åberopa vad utskottet sålunda anfört.
Reservation anfördes av feni av utskottets ledamöter. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen.
I anledning av Kungl. Majit proposition nr 137 till 1950 års riksdag angående
statsförvärv av Göteborgs—Borås med flera järnvägar, väcktes två
likalydande motioner, den ena inom första kammaren av herr Velander
m. fl. (nr 65) och den andra inom andra kammaren av herr Lithander
m. fl. (nr lil), vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit uttala, att vid inträdda förhållanden förstatligandet av de enskilda
järnvägarna borde tills vidare anstå, där så utan olägenhet kunde ske, samt
att i de fall statsinlösen skedde största återhållsamhet borde iakttagas från
statens järnvägars sida i fråga om nyinvesteringar i samband med statsdriftens
utvidgande.
I utlåtande nr 137 i anledning av propositionen och motionerna uttalade
statsutskottet bl. a.:
Då nu ifrågasättes uppskov med inlösningsåtgärderna vill utskottet erinra
att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning att påskynda
desamma. Framhållas må att huvudmotivet för tillkomsten av 1918
års järnvägskommitté — vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas
som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen
år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget
gjorda erfarenheterna örn det svenska järnvägssystemets svagheter
och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna under
de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.
Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge
gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av
vagnsbristen, har endast ofullständigt kunnat genomföras; medan man på
vissa bansträckor måst gå så långt som till trafikens ransonering genom
lastningsförhud hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på
vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter om
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också försvårat
en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de
även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.
Aili utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets
samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till
ett oavvisligt krav.
Från ledande ansvarigt håll har för utskottet starkt betonats att behovet
av att det svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera — i belysning
av erfarenheterna under nu rådande avspärrningsläge — framträder
väsentligt klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket
påtagligt missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst
av den rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten
rationalisering. Det har påvisats att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd
— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning
utgöres av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna
inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.
Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma
omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än
mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.
Utskottet anser alltså, att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör
fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima
riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan sedan
dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov att densamma
i stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än
mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan
även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse,
att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas
skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års järnvägskommitté
hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.
Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde i
den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles
upptagas vid någon oviss tidpukt.
Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse
för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.
Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten
av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda
splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt
svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter
1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna
om privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt
sedan därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen
vid nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar
principbeslut om det privatägda järnvägsnätets övergång på staten.
Det synes angeläget att delta statsmakternas beslut ej nu frånträdes.
Kraven på en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen
av det svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna
måste tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Reservationer anfördes av fem ledamöter. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
11
Vid 19A1 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 angående statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar två likalydande
motioner, den ena inom första kammaren, nr 186, av herr Velander
m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 248, av herr Janson i
Frändesta m. fl., vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att, med hänsyn till nu inträdda extraordinära ekonomiska förhållanden,
förstatligandet av de enskilda järnvägarna borde tills vidare anstå,
detta dock icke i sådana fall där preliminära överenskommelser rörande dylikt
förstatligande redan träffats mellan järnvägsstyrelsen och styrelsen eller ledningen
för visst järnvägsföretag.
Statsutskottet yttrade i utlåtande nr 57 i anledning av propositionen och
motionerna bl. a.:
Ur allmänna samfärdselsynpunkter men också med tanke på den militära
försvarsberedskapen finner utskottet det alltjämt angeläget, att det tidigare
beslutet fullföljes. Utskottet vill därför uttala sin anslutning till departementschefens
uppfattning att, även om det allmänna ekonomiska läget numera
ytterligare skärpts, detta förhållande i och för sig ej kan tillräckligt
motivera, att åtgärderna för att enhetliggöra järnvägsnätet tills vidare böra
anstå. En dylik principiell uppfattning utesluter emellertid icke att, därest
överenskommelse örn förvärv av viss enskild järnväg ej kan ernås på för
staten skäliga villkor, det kan bliva nödvändigt att tills vidare låta anstå
med övertagandet av sådan järnväg.
Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Två ledamöter reserverade sig. Vad utskottet hemställt
bifölls av riksdagen.
Vissa frågor angående förstatligandet av de enskilda järnvägarna behandlades
i första kammaren den 15 april 1942 i ett svar av chefen för kommunikationsdepartementet
å en interpellation av herr Forslund (F. K. 14:20 f).
I sitt över motionerna avgivna remissyttrande har järnvägsstyrelsen —
efter en redogörelse för vissa uttalanden av 1936 års järn vägskommitté samt
av föredragande departementschefen, järnvägsstyrelsen och riksdagen år 1939
— anfört bl. a. följande.
Av det nu anförda torde tydligt framgå, ali statsmakterna år 1939 icke
hyste tvekan beträffande vidtagande av erforderliga lagstiftningsåtgärder, för
den händelse det skulle visa sig omöjligt att på frivillighetens väg under avsedd
tidrymd genomföra det under 1939 beslutade järnvägsförstatligandet.
1 anledning av de remitterade motionerna vill järnvägsstyrelsen först framhålla,
att styrelsen redan 1939 var övertygad örn, att en sådan lag som den
av 1936 års järnvägskommitté föreslagna .skulle komma att visa sig erforderlig,
sedan järnvägsförstatligandet fått fortgå under ett par år. Visserligen
var för det dåvarande trafikutvecklingen relativt svag och förhandlingsviljan
i konsekvens därmed förhållandevis god. Det låg emellertid i sakens natur, ali
de järnvägar, vilka först anmält sig till att komma i fråga lill statsförvärv,
också skulle visa sig resonligast i fråga örn villkoren. För övrigt hade vissa
av de inlägg, som från enskilt järnvägsliåll gjorts vid behandlingen av 1936
års kommittéförslag, givit vid handen, att åtminstone huvudparten av de
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
trafikstarkaste järnvägarna icke skulle stå att förvärva i fall av full valfrihet
från säljaresidan, utan blott om staten kunde förväntas vara beredd att
i nödfall tillgripa tvångsinlösen.
Vid betraktande av det hittills utförda förstatligandearbetets resultat måste
järnvägsstyrelsen nu, i likhet med herrar motionärer, konstatera, att för flertalet
av de för landets transportväsen mest betydelsefulla banorna 1939 års
principbeslut tyvärr ännu är orealiserat. Det får emellertid icke förbises, att
styrelsen svårligen kunde underlåta att först förhandla örn uppgörelse med
de banor, som själva begärt förhandlingar, ävensom alt statsmakterna år
1939 uppenbarligen godtagit en sådan ordning i fråga om statsförvärven, att
början skulle göras med skånebanorna med fortsättning därefter uppåt landet.
Mot takten i förstatligandearbetet t. o. m. 1941 års riksdag torde heller
knappast kunna göras någon befogad erinran. I och med afl den med representanter
för Stockholm—Västerås—Bergslagens Nya järnvägsaktiebolag
(SWB) preliminärt träffade uppgörelsen örn statsförvärv av nämnda bolags
järnvägar våren 1942 avvisades, kom emellertid bela det ifrågavarande arbetet
in i en återvändsgränd, ett sakförhållande, som ännu ingalunda förlorat
sin vikt, även örn med tillfredsställelse kan konstateras, att själva SWBaffären
numera förts i hamn. Att år 1942, efter misslyckandet med SWB,
upptaga förhandlingar med exempelvis Bergslagernas järnvägsaktiebolag (BJ)
syntes järnvägsstyrelsen näppeligen kunna ifrågakomma, då ju alldeles särskilt
från BJ-koncernens sida i dess olika förgreningar motståndet i princip
mot förstatligandet framträtt med särskild styrka.
Örn däremot en lag örn tvångsinlösen i huvudsaklig anslutning till 1936 års
järn vägskommittés förslag i ämnet varit gällande, när förhandlingarna upptogos
med SWB, torde med största säkerhet kunna antagas, att beslut om
statsförvärv av SWB blivit träffat senast vid 1942 års riksdag. Därmed bade
också följt upptagande tämligen omedelbart av arbetet med BJ-koncernen,
och under den förutsättningen skulle sannolikt den av riksdagen med påfallande
styrka uttalade önskan örn förstatligandets genomförande inom de
5 åren kunnat uppfyllas, åtminstone i det allra närmaste.
I betraktande av krigstidens händelser kan naturligtvis sägas, att det i allt
fall varit lyckligare om början gjorts med de s. k. storbanorna. Efter vad
man nu vet, borde också möjligheterna ernå en godtagbar uppgörelse med
exempelvis SWB ha legat förhållandevis bättre till under vintern 1939/1940
än vad därefter blev fallet. Inkomstgivningen hade nämligen vid den tiden
icke nått särskilt högt, och ej heller hade några extraordinärt stora investeringar
hunnit göras för återhämtande av eftersatt förnyelse och underhåll av
bana och rullande materiel. Järnvägsstyrelsen hade vid den tiden jämväl
kännedom därom att man inom BJ-koncernen med stort intresse följde de
första undersökningarna beträffande SWB och till och med gjorde förfrågan,
i vad mån ett förstatligande av SWB före BJ skulle kunna antagas verka
oförmånligt med avseende på ett statsförvärv av det sistnämnda bankomplexet.
Efter misslyckandet år 1942 med SWB-affären övervägdes inom järnvägsstyrelsen
allvarligt, huruvida framställning borde göras till Kungl. Majit örn
åtgärder för åstadkommande av en sådan lag örn inlösen av järnväg, som
förut sagts. Efter noggrann prövning kom styrelsen dock till uppfattningen,
att en dylik framställning vore förenad med stor risk, så tillvida att en negativ
utgång därav skulle vållat styrelsen ytterligare svårigheter i förstatligandearbetet
utöver de, som redan uppkommit i och med avböjandet av den preliminära
affärsuppgörelsen med SWB. Ett sådant resultat skulle nämligen
ha inneburit ett avsevärt stärkande av det motstånd mot förstatligandet, som
städse funnits inom de enskilda järnvägarnas krets och måhända föranlett
Andru lagutskottets utlåtande nr ö9.
13
avbrott i hela förstatligandeproceduren, en händelse, som järnvägsstyrelsen
varit angelägen om att undvika.
Det fortsatta förstatligandearbetet under åren 1942 och 1943 samt den hittills
förflutna delen av innevarande år har delvis kännetecknats av ökad
kärvhet. Den goda konjunkturen har föranlett säljaresidan att skärpa sina
krav. Denna skärpning kan sägas bottna i en å enskilt järnvägshåll vanlig
felsyn, medveten eller omedveten, beträffande järnvägarnas framtid, vilken
uppstått genom de senaste årens långvarigt rika inkomstgivning. Säljaresidan
har ofta trott sig ingenting lia alt riskera genom att förhandlingarna fördröjas
och sådana tendenser lia varit särskilt framträdande i de fall, då järnvägsledningen
och icke järnvägens ägare varit den vid förhandlingarna på säljaresidan
dominerande. Den erfarenheten har nämligen gjorts, att, när järnvägsstyrelsens
förstatligandeberedning haft förmånen att nå förbindelse och få förhandla
med representanter för det faktiska järnvägsintresset, uppgörelsen
alltid legat väsentligt närmare och onödigt fördröjande som regel kunnat
undvikas. — Det bör kanske också nämnas att vid förhandlingar örn förvärv
av järnväg, som till huvudsaklig del ägts av en eller flera kommuner, såsom
representanter å säljarsidan uppträtt andra personer än sådana, som inom
exempelvis stadsfullmäktige haft att träffa det slutliga avgörandet, utan att
dessa senare alls kunnat påverka förhandlingarna eller kunnat förhindra onödigt
uppskov med uppgörelsen. Förefintligheten av en lag örn tvångsinlösen
bleve med ali säkerhet ett gott medel till att bringa bättre ordning i dessa
förhållanden.
Det bör också i detta sammanhang framhållas, att från de banor, där styrelsen
är medveten örn, att principiellt motstånd mot ett förstatligande förefinnes,
man icke underlåter betona, att det endast är köparen, som är intresserad
av att uppgörelse kommer lill stånd. Ställningen mellan de båda sidornas
förhandlare blir därigenom från början högst ojämn. Vad slutligen beträffar
förstatligandeprocedurens fullföljande, torde kunna räknas med, att
ett realiserande för de bärkraftiga banornas vidkommande av 1939 års principbeslut
örn ett allmänt järnvägsförstatligande torde vara att förvänta, endast
under förutsättning att sagda principbeslut utan onödigt dröjsmål erhåller
det naturliga, och enligt styrelsens mening oumbärliga komplement, som en
inlösenlag utgör. — Lagen bör dock komma i tillämpning först sedan det för
förevarande förvaltnings del konstaterats, att frivillig uppgörelse på ,för
staten antagbara villkor ej kan ernås.
Med instämmande i av motionärerna lämnad motivering samt nied hänvisning
till vad i ämnet ovan ytterligare anförts får styrelsen alltså tillstyrka
att riksdagen med bifall till förenämnda motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att på grundval av förenämnda lagutkast förslag till
lag örn inlösen av enskild järnvägsverksamhet måtte utarbetas samt föreläggas
1945 års riksdag.
Svenska järnvägs/öreningen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande:
Statsmakternas sålunda refererade beslut att — i förhoppning att de behövliga
inlösningsåtgärderna skulle å frivillighetens väg kunna genomföras —
låta anstå nied lagstiftning örn tvångsinlösen kunna säkerligen betecknas
såsom väl övertänkta. Det måste i och för sig vara ett statsintresse att icke
annat än i yttersta nödfall genom lagstiftningsåtgärder ensidigt reglera eller
påverka regleringen av ekonomiska intressemotsättningar mellan statliga och
enskilda företagare; på annat sätt uttryckt bör det i förevarande fall kunna
betecknas såsom ett statsintresse, att det skall kunna sägas, all en så genomgripande
åtgärd för överförande av tillgångar från enskild till statlig ägo, som
skett och skall ske genom del enskilda järnvägsnätets förstatligande, kunnat
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
genomföras i former, som normalt äro inom rättslivet rådande, nämligen
genom frivilliga överenskommelser grundade på fria avtalsförhandlingar.
Tillika måste det för statsmakterna betecknas såsom en förmån, att man genom
frivilliga uppgörelser undgår alf sätta frågan om koncessionsbestämmelserna
på sin spets. Visserligen lärer statsmakterna ha stannat för att anse,
att koncessionsbestämmelserna icke äro på sådant sätt rättsligt bindande,
att de icke skulle kunna sättas ur kraft genom en lagstiftningsakt, men olika
meningar äro härutinnan rådande, och departementschefen torde oberoende
härav icke ha varit helt okänslig för den i kungl, propositionen år 1939 omnämnda
uppfattningen att »det ej är lämpligt eller staten värdigt att ensidigt
sätta koncessionsbestämmelserna ur kraft».
Redan av del nu sagda torde framgå, att man icke utan synnerligen starka
skäl bör frångå den ståndpunkt till tvångsinlösningsfrågan, som statsmakterna
intogo år 1939. Emellertid kunna vi e j finna, att motionärerna eller järnvägsstyrelsen
i dess yttrande till utskottet av den 27 april 1944 anfört några
skäl av sådan betydelse.
Motionärerna och järnvägsstyrelsen beklaga sig över alt det enskilda järnvägsnätets
förstatligande dragit längre ut på tiden, än man från början beräknat,
och synas vilja påstå, att anledningen härtill är, att de enskilda järnvägsföretagens
representanter stegrat sina anspråk på grund av krisårens goda
järnvägskonjunkturer och sålunda visat sig obenägna att »för rimliga pris
överlåta sin egendom till staten». Ehuru distinktionen icke synes fullt klar
i vederbörandes argumentering, är det uppenbart, att man här måste skilja
mellan de två huvudfrågorna, varav den ena avser de enskilda järnvägsföretagens
principiella villighet att förhandla och den andra avser den å »säljaresidan»
förfäktade uppfattningen örn järnvägstillgångarnas värde.
Till den förra frågan skola vi återkomma här nedan, men vilja vi redan
nu anmärka, att intet enskilt järnvägsföretag avböjt förhandlingar — tvärt
om ha flera sådana förelag själva tagit förhandlingsinitiativ — och att tills
dato icke någon enda påbörjad förhandling avbrutits utan att resultat åvägabragts.
Då järnvägsstyrelsen sålunda redan med tillstyrkande framlagt ett stort antal
preliminäravtal örn övertagande av enskilda järnvägar och dessa avtal
vunnit statsmakternas godkännande, bör det väl rimligen icke kunna såsom
ett argument mot de enskilda järnvägarnas representanter anföras, att dessa
till äventyrs under de förberedande förhandlingarna krävt mer än som slutligen
i avtalen tillerkänts dem; i och med att järnvägsstyrelsen funnit sig
kunna tillstyrka avtalens godkännande måste väl anses fastslaget, att resultatet
blivit för statsmakterna tillfredsställande, och det skulle väl ej kunna
vara rimligt att nu i efterhand vilja låta tvångsåtgärder motiveras med en
— likväl hittills icke uttalad — känsla av att man genom ett aktuellare hot
om tvångsinlösen skulle kunna förmått de redan »slutförhandlade» järnvägsföretagen
att acceptera sämre villkor än de som förstatligandeberedningen,
järnvägsstyrelsen och de slutligt bestämmande centrala statsmakterna dock
funnit godtagbara.
Järnvägsföreningen har genast velat framhålla dessa synpunkter, enär argumenteringen
i såväl motionerna som järnvägsstyrelsens yttrande ändock giver
vid handen, att man föreställer sig, att tillvaron av en tvångslagstiftning
skall »mjuka upp» de ännu ej förstatligade enskilda järnvägsföretagens representanter
och dymedelst förskaffa staten bättre villkor än som skulle
kunna ske genom frivilliga förhandlingar. Härigenom accentueras vad vi inledningsvis
anmärkt därom, att det måste betecknas såsom ett statsintresse
att man ej skall fortsätta och avsluta de enskilda järnvägarnas förstatligande
på sådant sätt, att eftermälet därav blir, alt staten genom lagstift
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
15
ning skaffat sig en övermakt, som sedan använts lill atl förskaffa sig bättre
villkor än som varit skäliga. De enskilda järnvägsföretagens representanter
ha hittills kunnat — och vilja även i fortsättningen kunna — såsom ett slags
»magna charta» åberopa de från statsmakternas sida avgivna principförklaringarna,
alt de enskilda järnvägarnas värden skola fullt ut ersättas och att
det skall förbliva vid riksdagens uttalande år 1939, att det är »självfallet alt
ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen får ifrågakomma». Järnvägsföreningen
kan icke finna, att de enskilda järnvägsföretagen under de hittills
förekomna förhandlingarna låtit något sådant missförhållande komma sig
till last, att de nu skola förlora sin förmån att mot bakgrunden av dessa uttalanden
få genom fria förhandlingar komma till överenskommelser om sina
tillgångars förstatligande.
Det kan icke rimligen läggas de enskilda järnvägsföretagen till last, att
krisåren medfört en gynnsam järnvägskonjunktur, och synes det järnvägsföreningen
fullt tillbörligt, att denna konjunkturs vinster använts till företagens
ekonomiska och tekniska konsolidering. Att den härigenom åstadkomna
värdeökningen skall i skälig mån komma de enskilda järnvägsföretagens delägare
till godo, synes lika självklart, som det i allmänhet vore att beteckna
som orimligt om en köpare ensam skulle skörda frukterna av det arbete, som
säljaren uträttat under den tid denne med eget ansvar förvaltade köpeobjektet.
Vad härefter angår diskussionen örn de enskilda järnvägarnas framtida
konjunkturutveckling, är det väl uppenbart, att man å säljaresidan skall vara
benägen att hoppas på en gynnsam framtid — ej minst genom att de under
högkonjunkturen gjorda konsolideringarna samt tekniska förbättringar och
rationaliseringar m. m. skapat underlag för de enskilda järnvägsbolagen att
möta en kommande lågkonjunktur, varjämte man på vissa håll kunnat med
bärande skäl hänvisa till trafikområdenas utveckling i fråga örn trafikobjekten.
Att man åter å köparesidan skall ha motsvarande benägenhet att understryka
varje faktor som pekar i motsatt riktning torde ligga i de fria förhandlingarnas
natur. Järnvägsstyrelsen och förstatligandeberedningen torde
emellertid icke ens genom den ljusaste optimism å säljaresidan hittills lia
låtit rubba sig från den ståndpunkt vederbörande under tjänsteansvar funnit
skälig, men det synes som om man nu i efterhand blivit förargad över att
en diskussion härutinnan behövt förekomma: järnvägsstyrelsen förklarar
nämligen helt magistralt, alt de enskilda järnvägarna gjort och göra sig skyldiga
till en »medveten eller omedveten» felsyn beträffande järnvägarnas
framtid — ett uttryck som är belysande även med tanke på att den absoluta
sanningen i fråga om de olika enskilda järnvägarnas framtid ändock är förborgad
för statliga likaväl som för enskilda förhandlare och att det därför
svårligen låter sig göra att på förhand stämpla eria partens uppfattning såsom
grundad på »felsyn», varav ju följer, att (leii andra parten ex officin tillerkänts
förmåga att riktigt se in i framtiden. Det bör uppmärksammas att en
dylik ofelbarhetsförklaring ligger närmare till för den, som är i tillfälle att
bakom sin uppfattning stiina statens beslutande myndighet.
Aven eli annat argument tager uppenbarligen sikte på prisfrågan. Järnvägsstyrelsen
uttalar, alt förefintligheten av en lag örn tvångsinlösen med all
säkerhet blir ett gotl medel till all bringa bättre ordning i förhandlingarna
såtillvida, all järnvägsstyrelsen skulle lättare komma i kontakt med järnvägarnas
ägare; järnvägsstyrelsen har funnit det förmånligare att få förhandla
nied järnvägarnas ägare än med »järnvägsledningen>. Vi hålla före,
ali detta argument är synnerligen belysande i fråga örn vådorna av en
tvångslagstiftning; vi äro därför järnvägsstyrelsen tacksamma för att argumentet
framförts. Del mäste nämligen uppmärksammas, alt en järnvägs ledning
— järnvägsbolagets styrelse1 — tillsiittes av majoritetsägarna och måste
16
Andra lagutskottets utlåtande nr ö9.
antagas äga dessas förtroende särskilt såsom kompetenta att handhava järnvägens
angelägenheter. Därest förtroendet upphör, kan vederbörande styrelse
när som helst avsättas å en för ändamålet inkallad extra bolagsstämma,
varefter en ny »järnvägsledning» tillkommer med majoritetsägarnas förtroende.
Det är alltså i första hand lika olämpligt att förbigå de valda representanterna
och därmed söka få in en »sprängkil» i förtroendeförhållandet
som det skulle vara att söka genom direkt hänvändelse till den utnämnande
statsmakten förmå denna att »extra ordinera» ingripa i förhandlingar, som
tillkomma dess utnämnda förtroendemän (t. ex. järnvägsstyrelsen) och dymedelst
söka förhindra förtroendemännen att fullt ut bevaka de intressen,
de ha att företräda. Men härtill kommer en annan omständighet av än betänkligare
beskaffenhet. En bolagsledning har att enligt aktiebolagslagen
bevaka alla aktieägares intressen alldeles oberoende av att bolagsstyrelsens
uppdrag kanske tillkommit genom en bestämmande majoritets omröstning.
Ett gynnande av majoriteten å minoritetens bekostnad är sålunda bolagsledning
förbjudet, men det är givet att denna i rättssäkerhetens intresse
fastslagna regel kan komma att kränkas, därest majoritetsägaren direkt förhandlar
om sina intressen och därvid bringas att taga hänsyn till förmåner
som visserligen erbjudas i oangriplig form men ändock icke kunna komma
minoritetsintressenterna tillgodo. Det synes onödigt att här anföra exempel,
men vid ringaste eftertanke borde nian finna, att atmosfären vid förhandlingar
mellan förstatligandeberedningen och ett enskilt järnvägsföretags majoritetsägare,
under vilka nian avsiktligt förbigått järnvägsföretagets ledning,
måste Idiva förgiftad av att minoritetens intressen icke äro självständigt representerade.
I själva verket bör det sålunda endast kunna vara fråga om att diskutera,
huruvida de enskilda järnvägsföretagen saboterat förstatligandearbetet sä
att detta konnnit att oskäligt fördröjas och om nian i fortsättningen kan
vänta sig, att man endast nied hänvisning till en beslutad tvångslagstiftning
skall kunna komma till rätta nied ett fortsättande av detta system.
Härutinnan vill Svenska järnvägsföreningen nied bestämdhet påstå, att
de enskilda järnvägsföretagens representanter ställt sig lojala till riksdagens
principbeslut och på framställning av järnvägsstyrelsen ingått på förhandlingar
och ställt erforderliga uppgifter till förfogande. Att förhandlingarna
i många fall dragit långt ut på tiden, kan icke läggas de enskilda företagen
till last. Förhandlingar av den art och det omfång, varom här är fråga, måste
medföra omfattande och tidskrävande utredningsarbeten och diskussioner.
Regelmässigt måste ett oändligt antal å värdebedömningen inverkande faktorer
ventileras, och i åtskilliga sådana fall måste olika meningar brytas, innan
enighet eller kompromiss åstadkommes. Trots detta har resultatet inom
rimlig tid städse åstadkommits — möjligen med ett skenbart undantag för
förhandlingarna om Västeråshanan.
Då nyss nämndes, att förhandlingarna med Västeråshanan utgjorde ett
allenast skenbart undantag från regeln, var denna klassificering väl övervägd.
Det hör nämligen uppmärksammas, att de egentliga förhandlingarna
om statsinlösen av denna stora järnväg påbörjades i slutet av år 1940 och
att redan något mer än ett år därefter förelåg ett av förstatligandeberedningen
och järnvägsstyrelsen godtaget förslag bil avtal, som även av järnvägens
delegerade accepterats. Förutsättningarna voro godkännande av statsmakterna
resp. godkännande å Västeråsbanans bolagsstämma. Det är intet tvivel
om alt järnvägsledningen tillförsäkrat sig utfästelser om vederbörligt godkännande
från aktieägarehåll, men frågan föll på grund av regeringens beslut
att icke för sin del godkänna förslaget. Så långt hade något oskäligt
dröjsmål icke förorsakats av järnvägens ledning, och det var icke heller
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
17
järnvägsledningens 1 el att frågan tills vidare blev vilande: när järnvägsstyrelsen
använt uttrycket »misslyckande» rörande SWB-förhandlingarna,
mäste styrelsen sålunda lia avsett förhållanden å köparesidan. Så snart
framställning om fortsätta förhandlingar kom järnvägsledningen tillhanda,
hörsammades framställningen och nya förhandlingar påbörjades. Men ej
heller dessa förhandlingar med förstatligandeberedningen ledde till något
av regeringen godkänt resultat. Nu följde den utveckling, som förutsattes
av departementschefen och riksdagen år 1939, nämligen tillkallande av den
statliga nämnden. Efter några få veckors förhandlingar inför nämnden åstadkoms
det resultat, som numera efter kungl, proposition blivit av riksdagen
godkänt. Det synnerligen märkliga förhållandet föreligger sålunda, att första
gången som den statliga nämnden trätt i funktion lyckas nämnden med berömvärd
snabbhet slutföra sitt uppdrag men ändock åberopas de till detta
förstatligandeärende hörande förhållandena såsom ett exempel på att tvångslagstiftning
måste tillskapas för att man i fortsättningen skall komma till
rätta nied förhandlingarna.
Det är emellertid järnvägsföreningens uppfattning, att motionärerna ingalunda
avsett att genom sina framställningar förringa betydelsen av den
nämnd, som statsmakterna själva beslutat tillsätta, och det bör noga uppmärksammas,
att motionerna tillkommo på en tid, då motionärerna tydligen
icke hade kännedom örn att nämnden aktualiserat sitt uppdrag genom
att övertaga förhandlingarna örn Västeråsbanans förstatligande. Hela motionen
synes inspirerad av känslan att Västeråsbanans förstatligandeärende
för obestämd tid försumpats, och i och nied att detta ärende nu i själva verket
bringats till sin lösning lia motionärerna förlorat den huvudsakliga grund
på vilken de fotat sin argumentering. Det vore tämligen irrationellt örn de
motioner, som den 19 januari 1944 tillkommo i känslan av att Västeråsbanans
förstatligande »uppskjutits till en oviss framtid» och att följden därav blivit
»att ett visst osäkerlietstillstånd inträtt», skulle bilda grundvalen för en tvångslagstiftning,
ehuruväl det slutliga avtalet örn Västeråsbanans förstatligande
undertecknades redan den 9 februari 1944 eller alltså innan ännu trycksvärtan
knappt hunnit torka å de tre veckor gamla motionerna.
För fullständighetens skull vill järnvägsföreningen påpeka, att den av motionärerna
särskilt understrukna olägenheten genom bristande utnyttjande
av den rullande materielen i stor utsträckning eliminerats genom att de normalspåriga
enskilda järnvägarna i noggrann anslutning till trafikkommissionens
direktiv ställt godsvagnar till statens järnvägars förfogande under tider,
då den enskilda vagn tillgången varit bättre än den statliga.
Med åberopande av vad sålunda anförts får järnvägsföreningen avslutningsvis
hemställa, att utskottet matte avstyrka bifall lill de väckta motionerna.
Lag skall ej stiftas med mindre det föreligger ett samhälleligt behov
därav. Ett sådant behov kan icke vindiceras genom att det till äventyrs be1
innes, att lörhandenvaron av en tvångslags lif hung skulle stärka statens ställning
vid de kommande förstatligandeförhandlingarna och dymedelst kunna
av förstatligandeberedningen »medvetet eller omedvetet» användas för att
förmå de enskilda järnvägsföretagen alt godtaga sämre villkor än som skolat
tillkomma dem, därest de enskilda järnvägarnas »magna charta» alltjämt
fått reglera fria förhandlingar. Och då de enskilda järnvägarnas representanter
val veta, att förstatligandet på ena eller andra sältet ändock skall
komma till genomlörande skulle det säkerligen vara i oträngt mål som nian
nu genom införande av tvångslags lif Liing missfärgade hela del förstatligandearbete,
vilket lill allas heder bör kunna genomföras under fria förhandlingar
med de lill förstatligandeprincipen såsom sådan fullt lojala järnvägsföretagen.
lii hung til! riksdagens protokoll 1''j''i''i. i) saini. 2 avil. Nr 51). y
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
Utskottet.
Vad angår det framlagda lagförslaget i och för sig, finnas däri åtskilliga
brister såsom anmärkts redan i järnvägsföreningens yttrande av den 29 december
1938 med därvid fogade utlåtande av justitierådet N. Gärde.
Beträffande förstatligandets framåtskridande får utskottet hänvisa till artiklar
i Nordisk Järnbanetidskrift, årgång 1943 s. 10 o. f. och årgång 1944
s. 113 o. f.
Såsom framgår av vad ovan anförts fattade 1939 års lagtima riksdag, med
bifall till en av Kungl. Maj:t framlagd proposition, ett principbeslut, att de
enskilda järnvägarna — med undantag för sådana med speciellt lokal karaktär
—- skulle inköpas av staten för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet.
Riksdagen anförde därvid, att det stöde i överensstämmelse med såväl
den allmänna transporthushållningens som de enskilda järnvägarnas intressen,
att förstatligandet kunde ske så snabbt som möjligt, samt uttalade den
förhoppningen, att för införlivningen av de enskilda järnvägarna med statsbanesystemet
ej skulle behöva åtgå längre tid än fem år.
Önskemålet, att förstatligandet skulle kunna genomföras inom nämnda
tidrymd, har icke kunnat uppfyllas. Fem år lia förflutit från det principbeslutet
fattades, men av det järnvägsnät, som därvid befann sig i enskild
ägo, återstår ännu över hälften att förstatliga.
De allmänna samfärdselsynpunkter, som utgjorde huvudskäl för beslutet
örn förstatligandet, motivera enligt utskottets mening jämväl, att beslutet
förverkligas utan onödigt dröjsmål. Otvivelaktigt är det av intresse, att nuvarande
övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på järnvägarnas en
hetliga skötsel icke förlänges i onödan. Det rådande statsfinansiella läget synes
icke utgöra skäl för ett motsatt ståndpunkttagande. Den kostnad, som
staten får vidkännas för inlösen av enskilda järnvägar, motväges mer än väl
av de förmåner, som ett enhetliggörande av landets järnvägsnät skulle föra
med sig.
Det synes icke kunna bestridas, att den långsamma takt, vari arbetet med
förstatligandet särskilt under de senaste åren framskridit, såsom motionärerna
gjort gällande bottnar i obenägenhet från de enskilda järnvägsföretagens
sida att gå med på uppgörelse med staten. De svårigheter, som uppstått vid
förhandlingar med järnvägsföretagen, ha med skärpa betonats av järnvägsstyrelsen
i dess över motionerna avgivna remissyttrande.
I det betänkande, som utarbetades av 1936 års järnvägskommitté och som
låg till grund för propositionen till 1939 års riksdag, fanns även upptaget ett
förslag till lag innefattande bestämmelser om tvångsinlösen av enskilda järnvägsföretag.
Föredragande departementschefen uttalade i propositionen, att
det tills vidare borde lämnas öppet, huruvida enhetliggörandet kunde vinnas
utan anlitande av en dylik lagstiftningsåtgärd. Något trängande behov syntes
icke föreligga för ett omedelbart lagstiftningsinitiativ. Sakens utveckling finge
närmast bero av järnvägsstyrelsens och de olika järnvägsföretagens förmåga
av godvillig överenskommelse. Av nu anförda skäl framlades icke för riksdagen
något lagförslag i den riktning järnvägskommittén förordat.
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
19
Beträffande frågan om en lag om tvångsinlösen skulle strida mot gällande
rättsprinciper yttrade departementschefen i förenämnda proposition, att
hinder ur rättslig synpunkt icke syntes föreligga mot en lagstiftning, som
grundad å allmänna trafikintressen ålade de enskilda järnvägarnas innehavare
att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd efter grunder angivna
i särskild lag. Vid behandlingen i riksdagen av frågan örn förstatligandet
av de enskilda järnvägarna förklarade sig riksdagen icke kunna dela den
i väckta motioner intagna ståndpunkten, att en tvångslagstiftning efter de
riktlinjer som järnvägskommittén föreslagit skulle innebära ett allvarligt hot
mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt.
Riksdagen erinrade örn att kommunikationernas och då i första hand landsvägs-
och järnvägsnätens utbyggnad och förbättring varit ett av de mest elementära
ändamål, i fråga om vilka enskild rätt ansetts böra vika för allmän.
Av dessa uttalanden torde framgå, att statsmakterna år 1939 icke ansågo
hinder av rättslig art möta mot en lagstiftning om tvångsinlösen, därest förstatligandet
icke skulle kunna ske på frivillighetens väg. Några skäl att frångå
denna ståndpunkt anser utskottet icke föreligga.
Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört och med åberopande av järnvägsstyrelsens
bestämda uttalanden om behovet av möjlighet till tvångsingripande
finner utskottet fullgiltiga skäl tala för att en lagstiftning av den
art 1936 års jämvägskommitté framlagt nu genomföres.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag,
varigenom enskild järnväg må kunna tvångsinlösas av staten.
Stockholm den 9 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Korman, Wistrand, Forslund, Mannerskantz, Roos,
Sten, Hallagård och Nils Elowsson;
från andra kammaren: herr von Seth*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund*,
Johnsson i Kastanjegården*, Jansson i Hällefors*, Andersson i Eskilstuna* och Hedlund
i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 59.
Reservationer:
1) av herrar Wistrand, Mannerskantz, Roos, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka anfört:
Det lagförslag om tvångsinlösen av enskilda järnvägar, som framlades av
1936 års järnvägskommitté, mötte i de däröver avgivna remissyttrandena
starka betänkligheter ur rättslig synpunkt. Under alla omständigheter bolett
tvångsförfarande icke ifrågakomma under andra förutsättningar än att
förhandlingsvägen visar sig stängd.
Enligt vår mening har hittills ingenting framkommit, som skulle göra en
tvångslagstiftning av behovet påkallad, så mycket mindre som Kungl. Maj:!,
under vars ledning järnvägsförstatligandet står, ansett sig sakna anledning
att taga ett initiativ i frågan.
Med anledning härav föreslå vi riksdagen att besluta avslå motionerna nr
142 i första kammaren och nr 217 i andra kammaren.
2) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
De allmänna samfärdselsynpunkter som utgjorde huvudskäl för beslutet
om förstatligandet av de enskilda järnvägarna motivera enligt utskottets mening
jämväl att beslutet förverkligas så snart förhållandena det medgiva.
Det synes icke kunna bestridas, att den relativt långsamma takt vari förstatligandet
av järnvägarna framskridit, särskilt under senaste åren, i viss
mån bottnar i obenägenhet från de enskilda järnvägsföretagens sida att träffa
uppgörelse med staten. De svårigheter, som hittills yppat sig vid förhandlingarna
med järnvägsföretagen, synas dock icke ha varit så betydande, att
det i anledning härav kan anses uteslutet att på frivillig väg till staten överföra
de återstående enskilda järnvägarna. Med hänsyn härtill och då utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t, därest de fortsatta förhandlingarna skulle
ge anledning därtill, utarbetar och för riksdagen framlägger förslag till lag,
varigenom enskild järnväg må kunna inlösas av staten, finner utskottet icke
för närvarande skäl att bifalla motionerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa att förevarande
motioner måtte avslås.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
442680
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:413 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. a1 i texten