Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.

1944-06-09 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

*

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

rörande tvångsinlösen av enskild järnväg.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 142 i första kammaren av

herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Forslund samt nr 217 i andra kammaren

av herrar Andersson i Göteborg och Hallberg.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att förslag till lag rörande tvångsinlösen

av enskild järnväg måtte omedelbart utarbetas och snarast föreläggas

riksdagen.

Motionärerna framhålla till en början, att 1939 års riksdag fattade beslut

örn att de enskilda järnvägarna skulle förstatligas, därvid riksdagen uttalade,

att förstatligandet borde genomföras snarast möjligt, helst inom fem år.

Ännu vore emellertid mer än hälften av de enskilda järnvägarna i enskild

ägo. Tidpunkten för genomförandet av 1939 års beslut kunde icke ens tillnärmelsevis

skönjas. Att förstatligandet icke kunnat fullföljas i den takt, som

1939 års riksdag avsett, finge bl. a. tillskrivas den omständigheten, att järnvägarna

under de gångna krisåren sett sin trafik avsevärt ökad. Genom god

inkomstgivning hade järnvägarna kunnat sanera sina ekonomiska förhållanden

och därutöver giva en relativt god utdelning på aktierna. Dessa förhållanden

ävensom ovissheten om det framtida penningvärdet hade sålunda

fått till följd, att järnvägsbolagen blivit mindre villiga att för rimliga

pris överlåta sin egendom till staten mot de 3 procent statsobligationer, som

staten plägade lämna i likvid för de företag, som förvärvades. För att kunna

fullfölja riksdagsbeslutet inom rimlig tid syntes därför andra åtgärder

vara nödvändiga. Redan 1936 års järnvägskommitté hade i sitt i oktober

1938 avgivna betänkande framlagt förslag till »Lag örn inlösen av enskild

jämvägsverksamhet». Denna lag vore enligt kommitténs mening avsedd att

träda i kraft, därest frivillig överenskommelse om statsförvärv av viss enskild

järnväg icke kunde ernås. Enligt motionärernas mening vore det nu

nödvändigt att en sådan lagstiftning genomfördes.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna lia till utskottet efter remiss inkommit yttranden från

järnvägsstyrelsen och svenska järn vägsföreningen. För innehållet i dessa

yttranden redogöres här nedan.

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 9 sami. 2 avd. Nr 59.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

1936 års järnvägskommitté avlämnade den 21 oktober 1938 betänkande

rörande åtgärder för enhetliggörande au det svenska järnvägsnätet (SOU

1938:28). I detta förordades ett förstatligande av de enskilda järnvägarna

såsom den lämpligaste lösningen av järnvägarnas organisations- och rationaliseringsproblem.

Kommittén förutsatte, att frivillig överenskommelse örn

förvärv av de olika järnvägsenheterna skulle kunna träffas på basis av

respektive företags affärsvärde. För det fall att järnvägsföretag skulle uppställa

icke antagbara villkor och därigenom äventyra enhetliggörandet, föreslogs

i utkast till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet befogenhet

för Kungl. Majit att medgiva statens järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse

och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamhet) efter en

för sådant särskilt fall verkställd objektiv värdering av företaget. Bestämmelserna

i lagen avsåge även i tillämpliga delar förfarandet vid fusionering.

I betänkandet har kommittén upptagit till behandling frågan om järnvägskoncessionens

rättsliga natur. Kommittén uttalar, att beviljandet av en koncession

är beroende av en undersökning rörande järnvägens behövlighet

eller lämplighet ur allmänna kommunikations- och ekonomiska synpunkter.

Genom koncessionssystemet öppnades vidare möjlighet för staten att för

varje särskilt fall tillse, att anläggandet och drivandet av en järnväg anförtroddes

endast den, som kunde antagas hava erforderliga förutsättningar för

att handhava järnvägsdriften. Koncessionen innehölle förbud mot överlåtelse

utan Kungl. Maj:ts tillstånd men gällde dock företaget såsom sådant,

oberoende av framtida växlingar i avseende å ägare till järnvägen. Koncessionen

ansåges sålunda i händelse av företagets överlåtande alltjämt lända

till efterrättelse. Uppfyllde icke järnvägens ägare sina förpliktelser enligt

koncessionen, ägde Kungl. Majit överlämna driften till annan. De i koncessionen

upptagna villkoren och inskränkningarna rörande koncessionshavares

förfoganderätt över järnvägen och järnvägsdriften avsåge emellertid icke att

upphäva eller rubba själva äganderätten till järnvägen. Den järnvägsägare

genom koncessionen givna rätten att ombesörja trafiken torde därför närmast

vara att betrakta såsom en starkt inskränkt näringsrättighet. Beträffande

fragan örn statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad

järnvägskoncession uttalar kommittén den meningen, att hänsyn

till ett genom koncessionen uppkommet rättsförhållande icke får lägga hinder

i vägen för strävandena att åstadkomma en ordning, som gör det möjligt

att på det mest rationella sätt utnyttja järnvägarnas transportkapacitet

till båtnad för landets utveckling och till förhindrande, så vitt möjligt,

av att i järnvägarna redan nedlagda kapital onödigtvis förintas. Att staten

skulle vara förhindrad att, därest så funnes påkallat, ingripa i fråga örn

järnvägarna allenast därför att ett ifrågasatt ingrepp skulle sakna tydligt stöd

i koncessionsbestämmelserna, torde ej heller stå i överensstämmelse med den

grund varå själva koncessionerna vilade. Järnvägarnas betydelse ur samhällsekonomisk

synpunkt motiverade att, när så erfordrades, positiva ingrepp från

statens sida företoges i syfte att, med tillbörligt beaktande av den enskildes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

3

intressen, skänka järnvägarna de utvecklingsmöjligheter, på vilka de såsom

transportmedel kunde göra anspråk. Några principiella hinder mot en lagstiftning

i sådant syfte torde enligt kommitténs mening icke kunna påvisas.

Vid en på lagstiftning grundad statlig inlösen av en järnväg eller ock fusionering

av samma järnväg bleve ägaren dels förhindrad att vidare driva sitt

järnvägsföretag, d. v. s. fortsätta sin näring, dels skyldig att till staten respektive

enskilda avstå det förmögenhetsobjekt som järnvägen utgjorde, eftersom

i varje fall själva järnvägsanläggningen med tillhörande materiel alltid

måste medfölja, när företaget överginge i andra händer. Uppenbart vöre, att

allmänna rättsregler krävde, att full ersättning lämnades för det värde, som

kunde visas ligga i det förmögenhetsobjekt, som ägaren genom en ny lagstiftning

kunde komma att avstå till staten eller annan. Eftersom nu förmögenhetsobjektets

värde finge anses inbegripa även det ekonomiska värdet

av rättigheten att driva järnvägen, behövde ingen konflikt rörande grunderna

för ersättningsanspråket beträffande sistnämnda värde uppstå, om reglerna

för en skälig ersättning i övrigt bleve på ett tillfredsställande sätt utformade.

Beträffande grunderna för ersättningens beräknande vid en statsinlösen

eller fasonering anför kommittén, att de flesta järn vägskoncessionerna i vårt

land innehålla bestämmelser om villkoren vid en eventuell statsinlösen av

järnvägen. För en fusion funnes inga bestämmelser i koncessionerna rörande

fastställandet av de i fusionen ingående företagens värde. Spörsmålet huruvida

staten ägde befogenhet att lagstifta om inlösen även för sådana järnvägar,

för vilka koncessionerna saknade inlösningsbestämmelser, samt huruvida

staten skulle anses skyldig att vid en tvångsinlösen oförändrat tilllämpa

koncessionernas inlösningsbestämmelser, där sådana funnes, vore i

viss mån föremål för delade meningar. Frånvaron av bestämmelse om inlösen

i en koncession kunde enligt kommitténs mening icke innebära, att

statsmakterna medvetet skulle för all framtid hava velat lämna ur sina

händer möjligheten att reglerande ingripa med hänsyn till de växlingar,

som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt medförde, utan visade endast,

att järnvägsnätets blivande stora samhälleliga betydelse icke stått fullt klart

för statsmakterna under de första åren av järnvägarnas tillkomst. I de fall

åter då inlösningsvillkor funnes stipulerade i koncessionen, läge det närmast

till hands att beträffande grunderna för beräknandet av ersättningen hänvisa

till en tillämpning av dessa bestämmelser. Emellertid hade det visat

sig att en uppgörelse vid en inlösen eller fusion icke lämpligen kunde ske

efter i koncessionerna stadgade villkor.

I detta avseende framhåller kommittén, att bestämmelserna i koncessipnerna

äro i åtskilliga punkter mycket obestämt och allmänt avfattade. Lösesumman

skulle sålunda enligt koncessionerna antingen motsvara kapitaliserade

beloppet under visst antal år av vederbörande järnvägsföretags nettobeliållning

av trafiken eller ock bestämmas av gode män. Man finge emellertid

av koncessionerna icke någon enhetlig ledning för klargörande av begreppet

»nettobehållningen av trafiken». Ett annat betydelsefullt spörsmål.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

som i detta sammanhang inställde sig, vöre frågan örn avskrivningarna. I

koncessionerna saknades nämligen varje föreskrift om den norm som härvid

borde följas. Problemet krävde även beaktande från en annan synpunkt.

Ofta inneslöte en och samma järnväg flera koncessionerade järnvägsenheter,

för vilka olika inlösenbestämmelser gällde, enär järnvägen tillkommit

under en följd av år. Det kunde knappast vara riktigt, ens där det till synes

formellt läte sig göra, att bedöma varje koncessionsenhet inom ett företag

såsom en ekonomiskt fristående bandel. En inlösning av järnvägsföretagen

i överensstämmelse med koncessionsvillkoren skulle vidare i flera fall kunna

innebära, att inlösen koinme att omfatta allenast egendomen för själva järnvägsrörelsen,

medan övrig egendom, exempelvis aktier i andra järnvägsföretag,

botell- och bilrörelse, skogsmarker m. m., lämnades utanför, även om

den för ägarna förlorade i värde, sedan själva järnvägen blivit inlöst. Vid ett

koncessionsenligt järnvägsinköp vöre staten slutligen icke utan särskilt åtagande

skyldig att övertaga ansvaret för avtal, som föregående ägare ingått

i och för järnvägsdriften. Med hänsyn till nu angivna omständigheter syntes

det icke kunna komma i fråga att tillämpa den inlösningsbestämmelse i

koncessionerna, som utginge ifrån en rent bokföringsmässig uppskattning

av järnvägens värde.

Ett koncessionsenligt statsförvärv av järnvägar skulle därför — fortsätter

kommittén — blott kunna genomföras på grundval av den i inlösningsklausulerna

såsom alternativ förekommande föreskriften örn värdering av

fem gode män, av vilka Kungl. Majit utser två och koncessionshavaren två,

varefter de fyra sålunda valda tillkalla den femte. Vid bestämmandet av

inlösningsvärdet hade gode männen fria bänder att beträffande varje särskild

järnväg träffa de avgöranden, som kunde av dem befinnas rättvisa

och billiga. Denna frihet vid väljandet bland olika synpunkter, men framförallt

den omständigheten, att skiljenämnderna kunde antagas komma att

bliva olika för nästan varje bana, kunde befaras komma att resultera i ur

principsynpunkt skiljaktiga och ur värderingssynpunkt sinsemellan ojämförbara

inlösningsvärden. Ett dylikt missförhållande, som vid ett mera

sporadiskt förekommande förstatligande kanske icke borde tillmätas så stor

betydelse, måste vid ett samtidigt förstatligande av alla eller de flesta enskilda

järnvägarna framträda som en orimlighet, sett från statsverkets sida,

och som en orättvisa från de vid värderingarna mindre gynnade järnvägarnas

sida. Ej heller alternativet med en i enlighet med koncessionernas bestämmelser

företagen värdering av gode män kunde sålunda under föreliggande

omständigheter förordas. Ur synpunkten av såväl statens som de enskilda

järnvägarnas intresse syntes därför de nuvarande olikartade inlösningsgrunderna

böra ersättas med regler, som vore ägnade att vid sin tillämpning giva

mera enhetliga och rättvisa resultat, försåvitt något enhetliggörande av

järnvägsväsendet överhuvud skulle kunna genomföras. Några rättsliga

hinder för statsmakterna att uppställa sådana grunder syntes icke föreligga.

På samma gång de gjordes lika för samtliga enskilda järnvägar borde emellertid

eftersträvas att ansluta dem så nära som möjligt till andemeningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

5

i de på olika sätt utformade bestämmelserna i de skilda koncessioner som

funnes, enär det självfallet måste anses vara ett önskemål att så långt möjligt

undvika reella ändringar i det rättsläge, som kunde förefinnas i statens

förhållande till järnvägsföretagen och deras ägare. De i inlösningsbestämmelserna

meddelade reglerna angående lösenbeloppets fastställande av gode

män syntes lämpligen böra till sin princip bibehållas såsom det enda förfaringssätt

som borde komma till användning. Gode männen, av kommittén

benämnda värderingsmännen, borde dock erhålla en något annorlunda

sammansättning än de i koncessionerna angivna.

Beträffande de ersättningsgrunder, som skäligen borde tillämpas vid ett

överförande i statens ägo respektive vid en fusionering av de enskilda järnvägarna,

uttalar kommittén, att det torde vara lämpligt att i första hand

klargöra, efter vilka synpunkter ersättningsbeloppen (köpeskillingarna) torde

komma att beräknas vid en på frivillig överenskommelse grundad statsinlösen

eller fusion av enskilda järnvägar. Då fråga uppstode om en frivillig

uppgörelse, komme självfallet järnvägens affärsvärde alltid att tillmätas

avgörande betydelse vid underhandlingar mellan parterna rörande

köpeskillingens storlek. Affärsvärdet åter vore en slutprodukt, i vilken såsom

huvudfaktorer inginge uppskattning av järnvägsföretagets i genomsnitt

utfallande avkomst, parternas uppfattning om företagets framtida ekonomiska

möjligheter samt det tekniska skick vari järnvägen befunne sig.

Kommittén fäster uppmärksamheten på att i koncessionernas inlösenvillkor

grunder saknas för värderingsmännens värdering av järnvägen. Formellt

vore de därvid fullständigt obundna. Det finge emellertid antagas, att avsikten

varit, att de skulle så långt möjligt i första hand taga ledning av

de bestämmelser, som koncessionerna innehålla rörande grunderna för det

alternativa förfaringssätt, enligt vilket värderingen skulle ske på basis av

järnvägens på visst sätt beräknade årliga nettoinkomst. Även i koncessionerna

mötte man sålunda tanken att järnvägens affärsvärde borde ligga

till grund för bestämmande av lösenbeloppet, eftersom järnvägens nettoinkomst

vid en riktig skötsel av företaget och en riktig bokföring intet annat

vore än ett uttryck för affärsvärdet. Den omständigheten att denna tanke

icke fått en sådan utformning i koncessionernas inlösningsbestämmelser,

att dessa kunde tillämpas, borde icke hindra, att affärsvärdet uppställdes

såsom den ur olika synpunkter enda riktiga huvudgrunden för bedömandet

av en järnvägs inlösenvärde. I enlighet därmed borde till ledning för värderingsmännens

uppgift angivas, att till grund för bestämmandet av inlösenbeloppet

för en järnväg .skulle i första hand läggas dess affärsvärde.

I fråga om järnvägens i genomsnitt utfallande avkomst vore att märka,

alt till grund för värderingen borde i huvudsak läggas avkastningen för de

tio före värderingsåret liggande åren med borträknande av de för järnvägen

Ivå bästa och två sämsta åren. Emellertid talade billigheten för att i de

fall, elt järnvägsföretag mot ägarens bestridande ansåges böra inlösas, inlösningsvärdet

fastställdes lill minst det belopp, som uppnåddes vid en försäljning

av järnvägen med tillbehör, örn driften Indes ned, eller vad som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

brukade benämnas järnvägens realisationsvärde. Även med hänsyn till

andra omständigheter torde fall kunna förekomma, då en tvångsinlösen endast

på basis av det rena affärsvärdet kunde komma att te sig som en obillighet

mot ägaren.

Beträffande de yttranden, som avgåvos över kommittébetänkandet, får utskottet,

såvitt nu är i fråga, hänvisa till propositionen nr 207 vid 1939 års

riksdag, s. 107—124. Svenska järnvägsföreningen åberopade ett utlåtande av

justitierådet N. Gärde och Sveriges industriförbund en promemoria av professorn

N. Herlitz. Dessa handlingar äro återgivna å s. 145—154 i propositionen.

Frågan örn förstatligande av de enskilda järnvägarna förelädes 1939 års

riksdag genom förenämnda proposition nr 207. Föredragande departementschefen,

statsrådet Strindlund, yttrade i propositionen bl. a. följande.

Hinder ur rättslig synpunkt synes icke föreligga mot en lagstiftning, som

grundad å allmänna trafikintressen ålägger de enskilda järnvägarnas innehavare

att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd efter grunder

angivna i särskild lag. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kan ej anses

påkalla, att den på koncessionen grundade rättigheten skall i detta hänseende

intaga någon särställning i förhållande till varje annan enskild rätt. Del

synes stå i god överensstämmelse med järnvägarnas betydelse som samfärdselmedel,

att statsmakterna, med fullt beaktande av den enskildes intresse,

reglerande ingripa å detta område i syfte att utnyttja järnvägarnas transportkapacitet

till båtnad för landets materiella och kulturella utveckling. Den

omfattande utredning som föreligger i ärendet synes på ett övertygande sätt

ådagalägga, att ur synpunkten av allmänt gagn betydande trafikintressen

med nödvändighet kräva, att de enskildas rätt att driva en järnväg i många

fall får vika.

Huruvida det önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en

dylik lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden

framhållits, synes nämligen något trängande behov icke föreligga för ett

omedelbart lagstiftningsinitiativ. De under år 1938 genomförda förvärven

av aktiemajoriteten i vissa järnvägsbolag utvisa, att vid de underhandlingar

mellan järnvägsstyrelsen och intressenterna i bolagen, vilka föregått förvärven,

enighet kunnat nås rörande inlösningsgrunderna och inlösningsvärdenas

beräkning. Anledning förefinnes därför till antagande, att även i fortsättningen

frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda

parterna kunna betraktas såsom tillfredsställande. Åtskilliga järnvägar ha

dessutom redan deklarerat sin redobogenhet att sälja; andra torde tills vidare

ha ställt sig avvaktande i avbidan på statsmakternas ställningstagande

till frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Sedan principbeslut örn statsinlösen

fattats, lära även många av dessa järnvägar komma att inleda förhandlingar

om försäljning till staten. Järnvägsstyrelsen uttalar också, att

någon tillämpning av lagen icke kail komma i fråga vare sig under år

1939 eller år 1940. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligare att

tills vidare söka sig fram på frivillighetens väg så långt som detta är möjligt.

Om alltså lagstiftningen i frågan om enhetliggörandet tills vidare uppskjutes,

torde sakens utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsens och de olika

järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen flera motioner. Här

må nämnas, att i två likalydande motioner, nr 281 i första kammaren av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

7

herr Velander m. fl. och nr 435 i andra kammaren av herr Gezelius m. fl.,

hemställdes, att riksdagen ville uttala, att enligt dess mening en tvångsinlösen

av enskilda järnvägar, i den mån en sådan ansåges påkallad, i varje fall

icke borde äga rum i strid med koncessionernas inlösningsbestämmelser.

Statsutskottet yttrade i utlåtande nr 172 i anledning av propositionen jämte

i ämnet väckta motioner bl. a. följande:

I anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela det svenska

järnvägsnätet framhöll 1933 års riksdag, att i ett stort antal utländska stater

ett dylikt förstatligande redan vore genomfört. I ett flertal länder hade

statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under förekommande

kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att deras

banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England och

Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares hand, kännetecknades

den senaste tidens utveckling av en delvis genom statliga tvångsåtgärder

genomförd koncentration. Genom redan tidigare verkställda utredningar

hade även vad Sverige beträffar klarlagts, att stora järnvägsekonorniska

och därmed också samhällsekonomiska besparingar stöde att vinna

på denna väg, ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal

utan ock genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften

tyngande arbetet med kassarörelse, redovisning och statistik samt också

genom bortfallandet av en del överflödig förvaltningsledning.

De nu verkställda utredningarna hava bekräftat, att en rätt genomgripande

samordning erfordras av det nu på över ett femtiotal förvaltningar splittrade

svenska järnvägssystemet. Bekräftats har emellertid också, att förhoppningar

ej längre kunna ställas örn en dylik samordning genom de privata

förvaltningarnas egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag snarast

ske i form av de enskilda banornas införlivning med statsbanenätet.

Då i väckta motioner framhållits, att en lagstiftning efter de riktlinjer, som

föreslagits av 1936 års järnvägskommitté, skulle »innebära ett allvarligt hot

mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt»,

anser utskottet angeläget framhålla, att den uppfattning, som sålunda motionsvis

kommit till uttryck, får anses ganska ingående och för övrigt också

enhälligt vederlagd av de sakkunniga. I anslutning till de sakkunnigas och

myndigheternas i detta avseende gjorda uttalanden må erinras örn, att kommunikationernas

och då i första hand landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad

och förbättring varit ett av de mest elementära ändamål i fråga örn vilket

enskild rätt ansetts höra få vika för allmän. Redan i 1910 års kommitté - betänkande angående lag om expropriation antyddes också behovet av den

allmänna expropriationslagstiftningens komplettering genom lagar begränsade

till specialområden. På samma rättsgrund som denna allmänna sedan

länge gällande expropriationslagstiftning är de sakkunnigas lagutkast uppbyggt.

1 förhoppning alt de behövliga inlösningsåtgärderna skola på frivillighetens

väg kunna genom hira s, har emellertid departementschefen ej framlagt

något lagförslag i ämnet. Vid sådant förhållande torde det ej nu vara

erforderligt med något närmare ställningstagande till frågan örn en eventuell

inlösningslagstiftnings berättigande och än mindre örn de här berörda

lagstiftningsbestämmelsernas närmare innehåll.

Beträffande frågan örn den omfattning, vari förstatligandet hör ske, synes

den uppfattningen alltmer göra sig gällande, att järnvägsekonomiskt samt

också ur trafikanternas synpunkt tillvaron av skilda driftsenheter ej är till

gagn vare sig då fråga är örn till varandra anslutande järnvägslinjer eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

beträffande banor, vilka äro jämnlöpande eller som konkurrera om helt eller

delvis gemensamma trafikområden.

I anslutning till kommitténs uppfattning anser utskottet, att det blivande

förstatligandet bör omfatta samtliga rikets järnvägsenheter, såväl normalspåriga

som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta som spårvägar eller hava

liknande lokal karaktär och som överhuvud äro av den allmänna betydelse

att de böra fortbestå. I yttrande över kommitténs förslag har järnvägsstyrelsen

förordat, att en plan uppgjordes, och anförde därvid, att huvudavsnitten

i en dylik plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda

järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven

böra ske successivt och planmässigt. Det torde dock i verkligheten visa sig,

att vissa undantag från den utstakade ordningsföljden kunna bliva erforderliga.

Detta gäller exempelvis i fråga örn en smalspårig bana, tom står i nära

beroende av en bredspårig; om vars inlösen avtal skall träffas. I överensstämmelse

med såväl den allmänna transporthushållningens som också de enskilda

järnvägarnas intressen torde stå, alt förstatligandet kan ske så snabbt

sorn möjligt. Under övergångstiden med då rådande ovissa läge måste nämligen

vissa svårigheter alltid lättare uppkomma för en rationell skötsel av

banorna. Utan att underskatta omfattningen av alla åtgärder, som äro förknippade

med förstatligandet — och detta gäller lika mycket försäljningsförhandlingarna

som själva överflyttningen — vill utskottet alltså uttala

den förhoppningen, att för införlivningen med statsbanesystemet ej skall behöva

åtgå längre tid än den i kommittébetänkandet angivna tidrymden av

fem år. I anslutning till väckta motioner tillstyrker utskottet, att en permanent

institution skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av förslagsvis

tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig

auktoritet behandla uppkommande tvistefrågor örn j äril vä gsegen domen s värde

lii. m.

I kommitterades lagutkast finnas detaljerade normer utarbetade för värderingen

av de till inlösen ifrågasatta järnvägsföretagen. I likhet nied departementschefen

måste emellertid utskottet ifrågasätta lämpligheten av att

genom dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda

de blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest

beaktas sådana av kommitterade angivna huvudfaktorer som järnvägsföretagets

avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i övrigt,

varvid väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska förbättringar,

särskilt sådana, som vidtagits i rationaliseringssyfte. Såsom departementschefen

antytt böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats vid

statens senaste järnvägsförvärv, också kunna tjäna till ledning. Utskottet utgar

fran som självfallet, att ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen får

ifrågakomma exempelvis genom omotiverade uppskov från statens sida med

förvärven. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla önskvärdheten

av att förvärven ej — såsom hittills emellanåt skett — genomföras

allenast indirekt genom förvärv av en aktiemajoritet utan i den mera direkta

och också mera betryggande form, som ett inköp av själva järnvägsanläggningen

innebär.

Under hänvisning i övrigt till vad sålunda ovan anförts vill utskottet nu

här till sist sammanfattningsvis erinra hurusom vad det svenska järnvägsväsendet

beträffar det ingalunda lärer kunna göras gällande att statsdriften

visat sig underlägsen privatdriften. I detta hänseende sammanfalla de svenska

erfarenheterna med de från Tyskland, Nederländerna, Belgien, Italien, för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

9

att nu endast nämna ett fåtal av de länder, där järnvägarna efter hand för

statligats. I själva verket är det alltjämt rådande svenska systemet med en

mängd på olika förvaltningsenheter splittrade, delvis jämnlöpande och sinsemellan

konkurrerande banlinjer att betrakta som otillfredsställande och representerande

ett stadium, som eljest så gott som överallt i världen övervunnits.

Såväl ur den allmänna samfärdselns synpunkter som kanske främst rent

nationellt måste det därför vara att hälsa med den största tillfredsställelse, att

nu — med utgångspunkt från ett av 1933 års riksdag taget initiativ och på

grundval av förslag, utarbetat av en allsidigt sammansatt kommitté — proposition

kunnat framläggas örn det svenska järnvägsnätets enhetliggörande.

I stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts, anser sig utskottet

böra tillstyrka, att en allmän införlivning med statsbanesystemet sker

av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga. Angeläget

är att detta förstatligande kan snarast genomföras. Detta gäller ej minst

av hänsyn till de av inlösningen berörda enskilda banornas egna intressen.

Utskottet hemställde bl. a., att riksdagen måtte såsom yttrande angående

de i propositionen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska

järnvägsnätet i skrivelse till Kungl. Majit åberopa vad utskottet sålunda anfört.

Reservation anfördes av feni av utskottets ledamöter. Utskottets utlåtande

godkändes av riksdagen.

I anledning av Kungl. Majit proposition nr 137 till 1950 års riksdag angående

statsförvärv av Göteborgs—Borås med flera järnvägar, väcktes två

likalydande motioner, den ena inom första kammaren av herr Velander

m. fl. (nr 65) och den andra inom andra kammaren av herr Lithander

m. fl. (nr lil), vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit uttala, att vid inträdda förhållanden förstatligandet av de enskilda

järnvägarna borde tills vidare anstå, där så utan olägenhet kunde ske, samt

att i de fall statsinlösen skedde största återhållsamhet borde iakttagas från

statens järnvägars sida i fråga om nyinvesteringar i samband med statsdriftens

utvidgande.

I utlåtande nr 137 i anledning av propositionen och motionerna uttalade

statsutskottet bl. a.:

Då nu ifrågasättes uppskov med inlösningsåtgärderna vill utskottet erinra

att nuvarande kritiska läge tvärtom kan sägas utgöra en anledning att påskynda

desamma. Framhållas må att huvudmotivet för tillkomsten av 1918

års järnvägskommitté — vars på sin tid beslutade tillsättning kan betraktas

som upptakten till de olika på varandra följande utredningar, som slutligen

år 1939 ledde till ett principbeslut i frågan — var de under världskriget

gjorda erfarenheterna örn det svenska järnvägssystemets svagheter

och dess oförmåga att i sin säregna splittring fylla transportuppgifterna under

de ej minst för järnvägarna påfrestande världskrigsåren.

Samma olägenheter hava även i nu rådande allvarliga avspärrningsläge

gjort sig gällande. Den utjämning av godsvagnsbeståndet, som påkallats av

vagnsbristen, har endast ofullständigt kunnat genomföras; medan man på

vissa bansträckor måst gå så långt som till trafikens ransonering genom

lastningsförhud hava vissa enskilda förvaltningar i stället haft överskott på

vagnar. Banornas uppdelning på olika ägare och gällande föreskrifter om

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

vagnars framdragning över vissa fastslagna samtrafiksvägar hava också försvårat

en särskilt av bränslebristen betingad intensivare utnyttjning av de

även i övrigt trafikstarkare elektriska banlinjerna.

Aili utländsk erfarenhet bekräftar behovet av starka statsingrepp för järnvägsväsendets

samordning, en samordning som vid krigstillfälle växer till

ett oavvisligt krav.

Från ledande ansvarigt håll har för utskottet starkt betonats att behovet

av att det svenska järnvägsväsendet snarast enhetliggöres numera — i belysning

av erfarenheterna under nu rådande avspärrningsläge — framträder

väsentligt klarare än vid tidpunkten för 1939 års riksdagsbeslut. Ett mycket

påtagligt missförhållande har härvid angetts vara eftersatt förnyelse främst

av den rullande materielen, men även av banans överbyggnad samt underlåten

rationalisering. Det har påvisats att de enskilda järnvägarnas godsvagnsbestånd

— med några framträdande undantag — i betydande utsträckning

utgöres av sådana vagnstyper eller är så föråldrat, att vagnarna ej kunna

inkopplas i statsbanornas fjärrgodståg utan att äventyra trafiksäkerheten.

Särskilt under en krisperiod sådan som den nuvarande med dess abnorma

omkastningar i trafikförhållandena äro dessa olägenheter framträdande. Än

mer kännbara måste de bli vid ett krigsläge.

Utskottet anser alltså, att arbetet med de privata järnvägarnas inlösen bör

fortgå efter de riktlinjer, som statsmakterna angåvo vid 1939 års lagtima

riksdag. Den starka förändring i det allmänna tidsläget, som tvivelsutan sedan

dess inträffat, torde så långt ifrån motivera uppskov att densamma

i stället kommer järnvägsnätens förening i statens hand att framstå som än

mer angelägen. Ej endast för den allmänna transporthushållningen utan

även för de enskilda järnvägarna och deras trafikanter är det av intresse,

att nuvarande övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på banornas

skötsel ej onödigt förlänges. På olika håll och särskilt genom 1936 års järnvägskommitté

hava utförts omfattande värderingar och annat utredningsarbete.

Dessa förberedelser måste uppenbarligen förlora väsentligt i värde i

den mån inlösningsarbetena nu avbrytas för att eventuellt ånyo framdeles

upptagas vid någon oviss tidpukt.

Sammanfattningsvis må erinras örn järnvägarnas utomordentliga betydelse

för samfärdsel och folkförsörjning samt också ej minst för den militära försvarsberedskapen.

Under de förra världskrigsåren framträdde tydligt svagheten

av det svenska järnvägsväsendets redan då såsom otidsenlig ansedda

splittring på en mångfald skilda bansystem, i stor utsträckning ekonomiskt

svaga och mindre rationellt skötta. Sedan med utgångspunkt från dessa erfarenheter

1918 års järnvägskommitté tillsatts och sedan förhoppningarna

om privata fusioner genom de enskilda järnvägarna själva ej infriats samt

sedan därefter 1933 års riksdag tagit nytt initiativ i frågan åstadkoms slutligen

vid nästlidna års lagtima riksdag efter ytterligare vittomfattande utredningar

principbeslut om det privatägda järnvägsnätets övergång på staten.

Det synes angeläget att delta statsmakternas beslut ej nu frånträdes.

Kraven på en snar verkställighet av den sedan länge förberedda samordningen

av det svenska järnvägsnätet genom statsförvärv av de enskilda järnvägarna

måste tvärtom stegras i den mån som trafiksvårigheterna skärpas.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. Reservationer anfördes av fem ledamöter. Utskottets utlåtande

godkändes av riksdagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

11

Vid 19A1 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

nr 70 angående statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar två likalydande

motioner, den ena inom första kammaren, nr 186, av herr Velander

m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 248, av herr Janson i

Frändesta m. fl., vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t uttala, att, med hänsyn till nu inträdda extraordinära ekonomiska förhållanden,

förstatligandet av de enskilda järnvägarna borde tills vidare anstå,

detta dock icke i sådana fall där preliminära överenskommelser rörande dylikt

förstatligande redan träffats mellan järnvägsstyrelsen och styrelsen eller ledningen

för visst järnvägsföretag.

Statsutskottet yttrade i utlåtande nr 57 i anledning av propositionen och

motionerna bl. a.:

Ur allmänna samfärdselsynpunkter men också med tanke på den militära

försvarsberedskapen finner utskottet det alltjämt angeläget, att det tidigare

beslutet fullföljes. Utskottet vill därför uttala sin anslutning till departementschefens

uppfattning att, även om det allmänna ekonomiska läget numera

ytterligare skärpts, detta förhållande i och för sig ej kan tillräckligt

motivera, att åtgärderna för att enhetliggöra järnvägsnätet tills vidare böra

anstå. En dylik principiell uppfattning utesluter emellertid icke att, därest

överenskommelse örn förvärv av viss enskild järnväg ej kan ernås på för

staten skäliga villkor, det kan bliva nödvändigt att tills vidare låta anstå

med övertagandet av sådan järnväg.

Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. Två ledamöter reserverade sig. Vad utskottet hemställt

bifölls av riksdagen.

Vissa frågor angående förstatligandet av de enskilda järnvägarna behandlades

i första kammaren den 15 april 1942 i ett svar av chefen för kommunikationsdepartementet

å en interpellation av herr Forslund (F. K. 14:20 f).

I sitt över motionerna avgivna remissyttrande har järnvägsstyrelsen —

efter en redogörelse för vissa uttalanden av 1936 års järn vägskommitté samt

av föredragande departementschefen, järnvägsstyrelsen och riksdagen år 1939

— anfört bl. a. följande.

Av det nu anförda torde tydligt framgå, ali statsmakterna år 1939 icke

hyste tvekan beträffande vidtagande av erforderliga lagstiftningsåtgärder, för

den händelse det skulle visa sig omöjligt att på frivillighetens väg under avsedd

tidrymd genomföra det under 1939 beslutade järnvägsförstatligandet.

1 anledning av de remitterade motionerna vill järnvägsstyrelsen först framhålla,

att styrelsen redan 1939 var övertygad örn, att en sådan lag som den

av 1936 års järnvägskommitté föreslagna .skulle komma att visa sig erforderlig,

sedan järnvägsförstatligandet fått fortgå under ett par år. Visserligen

var för det dåvarande trafikutvecklingen relativt svag och förhandlingsviljan

i konsekvens därmed förhållandevis god. Det låg emellertid i sakens natur, ali

de järnvägar, vilka först anmält sig till att komma i fråga lill statsförvärv,

också skulle visa sig resonligast i fråga örn villkoren. För övrigt hade vissa

av de inlägg, som från enskilt järnvägsliåll gjorts vid behandlingen av 1936

års kommittéförslag, givit vid handen, att åtminstone huvudparten av de

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

trafikstarkaste järnvägarna icke skulle stå att förvärva i fall av full valfrihet

från säljaresidan, utan blott om staten kunde förväntas vara beredd att

i nödfall tillgripa tvångsinlösen.

Vid betraktande av det hittills utförda förstatligandearbetets resultat måste

järnvägsstyrelsen nu, i likhet med herrar motionärer, konstatera, att för flertalet

av de för landets transportväsen mest betydelsefulla banorna 1939 års

principbeslut tyvärr ännu är orealiserat. Det får emellertid icke förbises, att

styrelsen svårligen kunde underlåta att först förhandla örn uppgörelse med

de banor, som själva begärt förhandlingar, ävensom alt statsmakterna år

1939 uppenbarligen godtagit en sådan ordning i fråga om statsförvärven, att

början skulle göras med skånebanorna med fortsättning därefter uppåt landet.

Mot takten i förstatligandearbetet t. o. m. 1941 års riksdag torde heller

knappast kunna göras någon befogad erinran. I och med afl den med representanter

för Stockholm—Västerås—Bergslagens Nya järnvägsaktiebolag

(SWB) preliminärt träffade uppgörelsen örn statsförvärv av nämnda bolags

järnvägar våren 1942 avvisades, kom emellertid bela det ifrågavarande arbetet

in i en återvändsgränd, ett sakförhållande, som ännu ingalunda förlorat

sin vikt, även örn med tillfredsställelse kan konstateras, att själva SWBaffären

numera förts i hamn. Att år 1942, efter misslyckandet med SWB,

upptaga förhandlingar med exempelvis Bergslagernas järnvägsaktiebolag (BJ)

syntes järnvägsstyrelsen näppeligen kunna ifrågakomma, då ju alldeles särskilt

från BJ-koncernens sida i dess olika förgreningar motståndet i princip

mot förstatligandet framträtt med särskild styrka.

Örn däremot en lag örn tvångsinlösen i huvudsaklig anslutning till 1936 års

järn vägskommittés förslag i ämnet varit gällande, när förhandlingarna upptogos

med SWB, torde med största säkerhet kunna antagas, att beslut om

statsförvärv av SWB blivit träffat senast vid 1942 års riksdag. Därmed bade

också följt upptagande tämligen omedelbart av arbetet med BJ-koncernen,

och under den förutsättningen skulle sannolikt den av riksdagen med påfallande

styrka uttalade önskan örn förstatligandets genomförande inom de

5 åren kunnat uppfyllas, åtminstone i det allra närmaste.

I betraktande av krigstidens händelser kan naturligtvis sägas, att det i allt

fall varit lyckligare om början gjorts med de s. k. storbanorna. Efter vad

man nu vet, borde också möjligheterna ernå en godtagbar uppgörelse med

exempelvis SWB ha legat förhållandevis bättre till under vintern 1939/1940

än vad därefter blev fallet. Inkomstgivningen hade nämligen vid den tiden

icke nått särskilt högt, och ej heller hade några extraordinärt stora investeringar

hunnit göras för återhämtande av eftersatt förnyelse och underhåll av

bana och rullande materiel. Järnvägsstyrelsen hade vid den tiden jämväl

kännedom därom att man inom BJ-koncernen med stort intresse följde de

första undersökningarna beträffande SWB och till och med gjorde förfrågan,

i vad mån ett förstatligande av SWB före BJ skulle kunna antagas verka

oförmånligt med avseende på ett statsförvärv av det sistnämnda bankomplexet.

Efter misslyckandet år 1942 med SWB-affären övervägdes inom järnvägsstyrelsen

allvarligt, huruvida framställning borde göras till Kungl. Majit örn

åtgärder för åstadkommande av en sådan lag örn inlösen av järnväg, som

förut sagts. Efter noggrann prövning kom styrelsen dock till uppfattningen,

att en dylik framställning vore förenad med stor risk, så tillvida att en negativ

utgång därav skulle vållat styrelsen ytterligare svårigheter i förstatligandearbetet

utöver de, som redan uppkommit i och med avböjandet av den preliminära

affärsuppgörelsen med SWB. Ett sådant resultat skulle nämligen

ha inneburit ett avsevärt stärkande av det motstånd mot förstatligandet, som

städse funnits inom de enskilda järnvägarnas krets och måhända föranlett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr ö9.

13

avbrott i hela förstatligandeproceduren, en händelse, som järnvägsstyrelsen

varit angelägen om att undvika.

Det fortsatta förstatligandearbetet under åren 1942 och 1943 samt den hittills

förflutna delen av innevarande år har delvis kännetecknats av ökad

kärvhet. Den goda konjunkturen har föranlett säljaresidan att skärpa sina

krav. Denna skärpning kan sägas bottna i en å enskilt järnvägshåll vanlig

felsyn, medveten eller omedveten, beträffande järnvägarnas framtid, vilken

uppstått genom de senaste årens långvarigt rika inkomstgivning. Säljaresidan

har ofta trott sig ingenting lia alt riskera genom att förhandlingarna fördröjas

och sådana tendenser lia varit särskilt framträdande i de fall, då järnvägsledningen

och icke järnvägens ägare varit den vid förhandlingarna på säljaresidan

dominerande. Den erfarenheten har nämligen gjorts, att, när järnvägsstyrelsens

förstatligandeberedning haft förmånen att nå förbindelse och få förhandla

med representanter för det faktiska järnvägsintresset, uppgörelsen

alltid legat väsentligt närmare och onödigt fördröjande som regel kunnat

undvikas. — Det bör kanske också nämnas att vid förhandlingar örn förvärv

av järnväg, som till huvudsaklig del ägts av en eller flera kommuner, såsom

representanter å säljarsidan uppträtt andra personer än sådana, som inom

exempelvis stadsfullmäktige haft att träffa det slutliga avgörandet, utan att

dessa senare alls kunnat påverka förhandlingarna eller kunnat förhindra onödigt

uppskov med uppgörelsen. Förefintligheten av en lag örn tvångsinlösen

bleve med ali säkerhet ett gott medel till att bringa bättre ordning i dessa

förhållanden.

Det bör också i detta sammanhang framhållas, att från de banor, där styrelsen

är medveten örn, att principiellt motstånd mot ett förstatligande förefinnes,

man icke underlåter betona, att det endast är köparen, som är intresserad

av att uppgörelse kommer lill stånd. Ställningen mellan de båda sidornas

förhandlare blir därigenom från början högst ojämn. Vad slutligen beträffar

förstatligandeprocedurens fullföljande, torde kunna räknas med, att

ett realiserande för de bärkraftiga banornas vidkommande av 1939 års principbeslut

örn ett allmänt järnvägsförstatligande torde vara att förvänta, endast

under förutsättning att sagda principbeslut utan onödigt dröjsmål erhåller

det naturliga, och enligt styrelsens mening oumbärliga komplement, som en

inlösenlag utgör. — Lagen bör dock komma i tillämpning först sedan det för

förevarande förvaltnings del konstaterats, att frivillig uppgörelse på ,för

staten antagbara villkor ej kan ernås.

Med instämmande i av motionärerna lämnad motivering samt nied hänvisning

till vad i ämnet ovan ytterligare anförts får styrelsen alltså tillstyrka

att riksdagen med bifall till förenämnda motioner måtte i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa, att på grundval av förenämnda lagutkast förslag till

lag örn inlösen av enskild järnvägsverksamhet måtte utarbetas samt föreläggas

1945 års riksdag.

Svenska järnvägs/öreningen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande:

Statsmakternas sålunda refererade beslut att — i förhoppning att de behövliga

inlösningsåtgärderna skulle å frivillighetens väg kunna genomföras —

låta anstå nied lagstiftning örn tvångsinlösen kunna säkerligen betecknas

såsom väl övertänkta. Det måste i och för sig vara ett statsintresse att icke

annat än i yttersta nödfall genom lagstiftningsåtgärder ensidigt reglera eller

påverka regleringen av ekonomiska intressemotsättningar mellan statliga och

enskilda företagare; på annat sätt uttryckt bör det i förevarande fall kunna

betecknas såsom ett statsintresse, att det skall kunna sägas, all en så genomgripande

åtgärd för överförande av tillgångar från enskild till statlig ägo, som

skett och skall ske genom del enskilda järnvägsnätets förstatligande, kunnat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

genomföras i former, som normalt äro inom rättslivet rådande, nämligen

genom frivilliga överenskommelser grundade på fria avtalsförhandlingar.

Tillika måste det för statsmakterna betecknas såsom en förmån, att man genom

frivilliga uppgörelser undgår alf sätta frågan om koncessionsbestämmelserna

på sin spets. Visserligen lärer statsmakterna ha stannat för att anse,

att koncessionsbestämmelserna icke äro på sådant sätt rättsligt bindande,

att de icke skulle kunna sättas ur kraft genom en lagstiftningsakt, men olika

meningar äro härutinnan rådande, och departementschefen torde oberoende

härav icke ha varit helt okänslig för den i kungl, propositionen år 1939 omnämnda

uppfattningen att »det ej är lämpligt eller staten värdigt att ensidigt

sätta koncessionsbestämmelserna ur kraft».

Redan av del nu sagda torde framgå, att man icke utan synnerligen starka

skäl bör frångå den ståndpunkt till tvångsinlösningsfrågan, som statsmakterna

intogo år 1939. Emellertid kunna vi e j finna, att motionärerna eller järnvägsstyrelsen

i dess yttrande till utskottet av den 27 april 1944 anfört några

skäl av sådan betydelse.

Motionärerna och järnvägsstyrelsen beklaga sig över alt det enskilda järnvägsnätets

förstatligande dragit längre ut på tiden, än man från början beräknat,

och synas vilja påstå, att anledningen härtill är, att de enskilda järnvägsföretagens

representanter stegrat sina anspråk på grund av krisårens goda

järnvägskonjunkturer och sålunda visat sig obenägna att »för rimliga pris

överlåta sin egendom till staten». Ehuru distinktionen icke synes fullt klar

i vederbörandes argumentering, är det uppenbart, att man här måste skilja

mellan de två huvudfrågorna, varav den ena avser de enskilda järnvägsföretagens

principiella villighet att förhandla och den andra avser den å »säljaresidan»

förfäktade uppfattningen örn järnvägstillgångarnas värde.

Till den förra frågan skola vi återkomma här nedan, men vilja vi redan

nu anmärka, att intet enskilt järnvägsföretag avböjt förhandlingar — tvärt

om ha flera sådana förelag själva tagit förhandlingsinitiativ — och att tills

dato icke någon enda påbörjad förhandling avbrutits utan att resultat åvägabragts.

Då järnvägsstyrelsen sålunda redan med tillstyrkande framlagt ett stort antal

preliminäravtal örn övertagande av enskilda järnvägar och dessa avtal

vunnit statsmakternas godkännande, bör det väl rimligen icke kunna såsom

ett argument mot de enskilda järnvägarnas representanter anföras, att dessa

till äventyrs under de förberedande förhandlingarna krävt mer än som slutligen

i avtalen tillerkänts dem; i och med att järnvägsstyrelsen funnit sig

kunna tillstyrka avtalens godkännande måste väl anses fastslaget, att resultatet

blivit för statsmakterna tillfredsställande, och det skulle väl ej kunna

vara rimligt att nu i efterhand vilja låta tvångsåtgärder motiveras med en

— likväl hittills icke uttalad — känsla av att man genom ett aktuellare hot

om tvångsinlösen skulle kunna förmått de redan »slutförhandlade» järnvägsföretagen

att acceptera sämre villkor än de som förstatligandeberedningen,

järnvägsstyrelsen och de slutligt bestämmande centrala statsmakterna dock

funnit godtagbara.

Järnvägsföreningen har genast velat framhålla dessa synpunkter, enär argumenteringen

i såväl motionerna som järnvägsstyrelsens yttrande ändock giver

vid handen, att man föreställer sig, att tillvaron av en tvångslagstiftning

skall »mjuka upp» de ännu ej förstatligade enskilda järnvägsföretagens representanter

och dymedelst förskaffa staten bättre villkor än som skulle

kunna ske genom frivilliga förhandlingar. Härigenom accentueras vad vi inledningsvis

anmärkt därom, att det måste betecknas såsom ett statsintresse

att man ej skall fortsätta och avsluta de enskilda järnvägarnas förstatligande

på sådant sätt, att eftermälet därav blir, alt staten genom lagstift
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

15

ning skaffat sig en övermakt, som sedan använts lill atl förskaffa sig bättre

villkor än som varit skäliga. De enskilda järnvägsföretagens representanter

ha hittills kunnat — och vilja även i fortsättningen kunna — såsom ett slags

»magna charta» åberopa de från statsmakternas sida avgivna principförklaringarna,

alt de enskilda järnvägarnas värden skola fullt ut ersättas och att

det skall förbliva vid riksdagens uttalande år 1939, att det är »självfallet alt

ingen otillbörlig pressning å inlösningsprisen får ifrågakomma». Järnvägsföreningen

kan icke finna, att de enskilda järnvägsföretagen under de hittills

förekomna förhandlingarna låtit något sådant missförhållande komma sig

till last, att de nu skola förlora sin förmån att mot bakgrunden av dessa uttalanden

få genom fria förhandlingar komma till överenskommelser om sina

tillgångars förstatligande.

Det kan icke rimligen läggas de enskilda järnvägsföretagen till last, att

krisåren medfört en gynnsam järnvägskonjunktur, och synes det järnvägsföreningen

fullt tillbörligt, att denna konjunkturs vinster använts till företagens

ekonomiska och tekniska konsolidering. Att den härigenom åstadkomna

värdeökningen skall i skälig mån komma de enskilda järnvägsföretagens delägare

till godo, synes lika självklart, som det i allmänhet vore att beteckna

som orimligt om en köpare ensam skulle skörda frukterna av det arbete, som

säljaren uträttat under den tid denne med eget ansvar förvaltade köpeobjektet.

Vad härefter angår diskussionen örn de enskilda järnvägarnas framtida

konjunkturutveckling, är det väl uppenbart, att man å säljaresidan skall vara

benägen att hoppas på en gynnsam framtid — ej minst genom att de under

högkonjunkturen gjorda konsolideringarna samt tekniska förbättringar och

rationaliseringar m. m. skapat underlag för de enskilda järnvägsbolagen att

möta en kommande lågkonjunktur, varjämte man på vissa håll kunnat med

bärande skäl hänvisa till trafikområdenas utveckling i fråga örn trafikobjekten.

Att man åter å köparesidan skall ha motsvarande benägenhet att understryka

varje faktor som pekar i motsatt riktning torde ligga i de fria förhandlingarnas

natur. Järnvägsstyrelsen och förstatligandeberedningen torde

emellertid icke ens genom den ljusaste optimism å säljaresidan hittills lia

låtit rubba sig från den ståndpunkt vederbörande under tjänsteansvar funnit

skälig, men det synes som om man nu i efterhand blivit förargad över att

en diskussion härutinnan behövt förekomma: järnvägsstyrelsen förklarar

nämligen helt magistralt, alt de enskilda järnvägarna gjort och göra sig skyldiga

till en »medveten eller omedveten» felsyn beträffande järnvägarnas

framtid — ett uttryck som är belysande även med tanke på att den absoluta

sanningen i fråga om de olika enskilda järnvägarnas framtid ändock är förborgad

för statliga likaväl som för enskilda förhandlare och att det därför

svårligen låter sig göra att på förhand stämpla eria partens uppfattning såsom

grundad på »felsyn», varav ju följer, att (leii andra parten ex officin tillerkänts

förmåga att riktigt se in i framtiden. Det bör uppmärksammas att en

dylik ofelbarhetsförklaring ligger närmare till för den, som är i tillfälle att

bakom sin uppfattning stiina statens beslutande myndighet.

Aven eli annat argument tager uppenbarligen sikte på prisfrågan. Järnvägsstyrelsen

uttalar, alt förefintligheten av en lag örn tvångsinlösen med all

säkerhet blir ett gotl medel till all bringa bättre ordning i förhandlingarna

såtillvida, all järnvägsstyrelsen skulle lättare komma i kontakt med järnvägarnas

ägare; järnvägsstyrelsen har funnit det förmånligare att få förhandla

nied järnvägarnas ägare än med »järnvägsledningen>. Vi hålla före,

ali detta argument är synnerligen belysande i fråga örn vådorna av en

tvångslagstiftning; vi äro därför järnvägsstyrelsen tacksamma för att argumentet

framförts. Del mäste nämligen uppmärksammas, alt en järnvägs ledning

— järnvägsbolagets styrelse1 — tillsiittes av majoritetsägarna och måste

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr ö9.

antagas äga dessas förtroende särskilt såsom kompetenta att handhava järnvägens

angelägenheter. Därest förtroendet upphör, kan vederbörande styrelse

när som helst avsättas å en för ändamålet inkallad extra bolagsstämma,

varefter en ny »järnvägsledning» tillkommer med majoritetsägarnas förtroende.

Det är alltså i första hand lika olämpligt att förbigå de valda representanterna

och därmed söka få in en »sprängkil» i förtroendeförhållandet

som det skulle vara att söka genom direkt hänvändelse till den utnämnande

statsmakten förmå denna att »extra ordinera» ingripa i förhandlingar, som

tillkomma dess utnämnda förtroendemän (t. ex. järnvägsstyrelsen) och dymedelst

söka förhindra förtroendemännen att fullt ut bevaka de intressen,

de ha att företräda. Men härtill kommer en annan omständighet av än betänkligare

beskaffenhet. En bolagsledning har att enligt aktiebolagslagen

bevaka alla aktieägares intressen alldeles oberoende av att bolagsstyrelsens

uppdrag kanske tillkommit genom en bestämmande majoritets omröstning.

Ett gynnande av majoriteten å minoritetens bekostnad är sålunda bolagsledning

förbjudet, men det är givet att denna i rättssäkerhetens intresse

fastslagna regel kan komma att kränkas, därest majoritetsägaren direkt förhandlar

om sina intressen och därvid bringas att taga hänsyn till förmåner

som visserligen erbjudas i oangriplig form men ändock icke kunna komma

minoritetsintressenterna tillgodo. Det synes onödigt att här anföra exempel,

men vid ringaste eftertanke borde nian finna, att atmosfären vid förhandlingar

mellan förstatligandeberedningen och ett enskilt järnvägsföretags majoritetsägare,

under vilka nian avsiktligt förbigått järnvägsföretagets ledning,

måste Idiva förgiftad av att minoritetens intressen icke äro självständigt representerade.

I själva verket bör det sålunda endast kunna vara fråga om att diskutera,

huruvida de enskilda järnvägsföretagen saboterat förstatligandearbetet sä

att detta konnnit att oskäligt fördröjas och om nian i fortsättningen kan

vänta sig, att man endast nied hänvisning till en beslutad tvångslagstiftning

skall kunna komma till rätta nied ett fortsättande av detta system.

Härutinnan vill Svenska järnvägsföreningen nied bestämdhet påstå, att

de enskilda järnvägsföretagens representanter ställt sig lojala till riksdagens

principbeslut och på framställning av järnvägsstyrelsen ingått på förhandlingar

och ställt erforderliga uppgifter till förfogande. Att förhandlingarna

i många fall dragit långt ut på tiden, kan icke läggas de enskilda företagen

till last. Förhandlingar av den art och det omfång, varom här är fråga, måste

medföra omfattande och tidskrävande utredningsarbeten och diskussioner.

Regelmässigt måste ett oändligt antal å värdebedömningen inverkande faktorer

ventileras, och i åtskilliga sådana fall måste olika meningar brytas, innan

enighet eller kompromiss åstadkommes. Trots detta har resultatet inom

rimlig tid städse åstadkommits — möjligen med ett skenbart undantag för

förhandlingarna om Västeråshanan.

Då nyss nämndes, att förhandlingarna med Västeråshanan utgjorde ett

allenast skenbart undantag från regeln, var denna klassificering väl övervägd.

Det hör nämligen uppmärksammas, att de egentliga förhandlingarna

om statsinlösen av denna stora järnväg påbörjades i slutet av år 1940 och

att redan något mer än ett år därefter förelåg ett av förstatligandeberedningen

och järnvägsstyrelsen godtaget förslag bil avtal, som även av järnvägens

delegerade accepterats. Förutsättningarna voro godkännande av statsmakterna

resp. godkännande å Västeråsbanans bolagsstämma. Det är intet tvivel

om alt järnvägsledningen tillförsäkrat sig utfästelser om vederbörligt godkännande

från aktieägarehåll, men frågan föll på grund av regeringens beslut

att icke för sin del godkänna förslaget. Så långt hade något oskäligt

dröjsmål icke förorsakats av järnvägens ledning, och det var icke heller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

17

järnvägsledningens 1 el att frågan tills vidare blev vilande: när järnvägsstyrelsen

använt uttrycket »misslyckande» rörande SWB-förhandlingarna,

mäste styrelsen sålunda lia avsett förhållanden å köparesidan. Så snart

framställning om fortsätta förhandlingar kom järnvägsledningen tillhanda,

hörsammades framställningen och nya förhandlingar påbörjades. Men ej

heller dessa förhandlingar med förstatligandeberedningen ledde till något

av regeringen godkänt resultat. Nu följde den utveckling, som förutsattes

av departementschefen och riksdagen år 1939, nämligen tillkallande av den

statliga nämnden. Efter några få veckors förhandlingar inför nämnden åstadkoms

det resultat, som numera efter kungl, proposition blivit av riksdagen

godkänt. Det synnerligen märkliga förhållandet föreligger sålunda, att första

gången som den statliga nämnden trätt i funktion lyckas nämnden med berömvärd

snabbhet slutföra sitt uppdrag men ändock åberopas de till detta

förstatligandeärende hörande förhållandena såsom ett exempel på att tvångslagstiftning

måste tillskapas för att man i fortsättningen skall komma till

rätta nied förhandlingarna.

Det är emellertid järnvägsföreningens uppfattning, att motionärerna ingalunda

avsett att genom sina framställningar förringa betydelsen av den

nämnd, som statsmakterna själva beslutat tillsätta, och det bör noga uppmärksammas,

att motionerna tillkommo på en tid, då motionärerna tydligen

icke hade kännedom örn att nämnden aktualiserat sitt uppdrag genom

att övertaga förhandlingarna örn Västeråsbanans förstatligande. Hela motionen

synes inspirerad av känslan att Västeråsbanans förstatligandeärende

för obestämd tid försumpats, och i och nied att detta ärende nu i själva verket

bringats till sin lösning lia motionärerna förlorat den huvudsakliga grund

på vilken de fotat sin argumentering. Det vore tämligen irrationellt örn de

motioner, som den 19 januari 1944 tillkommo i känslan av att Västeråsbanans

förstatligande »uppskjutits till en oviss framtid» och att följden därav blivit

»att ett visst osäkerlietstillstånd inträtt», skulle bilda grundvalen för en tvångslagstiftning,

ehuruväl det slutliga avtalet örn Västeråsbanans förstatligande

undertecknades redan den 9 februari 1944 eller alltså innan ännu trycksvärtan

knappt hunnit torka å de tre veckor gamla motionerna.

För fullständighetens skull vill järnvägsföreningen påpeka, att den av motionärerna

särskilt understrukna olägenheten genom bristande utnyttjande

av den rullande materielen i stor utsträckning eliminerats genom att de normalspåriga

enskilda järnvägarna i noggrann anslutning till trafikkommissionens

direktiv ställt godsvagnar till statens järnvägars förfogande under tider,

då den enskilda vagn tillgången varit bättre än den statliga.

Med åberopande av vad sålunda anförts får järnvägsföreningen avslutningsvis

hemställa, att utskottet matte avstyrka bifall lill de väckta motionerna.

Lag skall ej stiftas med mindre det föreligger ett samhälleligt behov

därav. Ett sådant behov kan icke vindiceras genom att det till äventyrs be1

innes, att lörhandenvaron av en tvångslags lif hung skulle stärka statens ställning

vid de kommande förstatligandeförhandlingarna och dymedelst kunna

av förstatligandeberedningen »medvetet eller omedvetet» användas för att

förmå de enskilda järnvägsföretagen alt godtaga sämre villkor än som skolat

tillkomma dem, därest de enskilda järnvägarnas »magna charta» alltjämt

fått reglera fria förhandlingar. Och då de enskilda järnvägarnas representanter

val veta, att förstatligandet på ena eller andra sältet ändock skall

komma till genomlörande skulle det säkerligen vara i oträngt mål som nian

nu genom införande av tvångslags lif Liing missfärgade hela del förstatligandearbete,

vilket lill allas heder bör kunna genomföras under fria förhandlingar

med de lill förstatligandeprincipen såsom sådan fullt lojala järnvägsföretagen.

lii hung til! riksdagens protokoll 1''j''i''i. i) saini. 2 avil. Nr 51). y

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Utskottet.

Vad angår det framlagda lagförslaget i och för sig, finnas däri åtskilliga

brister såsom anmärkts redan i järnvägsföreningens yttrande av den 29 december

1938 med därvid fogade utlåtande av justitierådet N. Gärde.

Beträffande förstatligandets framåtskridande får utskottet hänvisa till artiklar

i Nordisk Järnbanetidskrift, årgång 1943 s. 10 o. f. och årgång 1944

s. 113 o. f.

Såsom framgår av vad ovan anförts fattade 1939 års lagtima riksdag, med

bifall till en av Kungl. Maj:t framlagd proposition, ett principbeslut, att de

enskilda järnvägarna — med undantag för sådana med speciellt lokal karaktär

—- skulle inköpas av staten för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet.

Riksdagen anförde därvid, att det stöde i överensstämmelse med såväl

den allmänna transporthushållningens som de enskilda järnvägarnas intressen,

att förstatligandet kunde ske så snabbt som möjligt, samt uttalade den

förhoppningen, att för införlivningen av de enskilda järnvägarna med statsbanesystemet

ej skulle behöva åtgå längre tid än fem år.

Önskemålet, att förstatligandet skulle kunna genomföras inom nämnda

tidrymd, har icke kunnat uppfyllas. Fem år lia förflutit från det principbeslutet

fattades, men av det järnvägsnät, som därvid befann sig i enskild

ägo, återstår ännu över hälften att förstatliga.

De allmänna samfärdselsynpunkter, som utgjorde huvudskäl för beslutet

örn förstatligandet, motivera enligt utskottets mening jämväl, att beslutet

förverkligas utan onödigt dröjsmål. Otvivelaktigt är det av intresse, att nuvarande

övergångstid med dess ofördelaktiga återverkan på järnvägarnas en

hetliga skötsel icke förlänges i onödan. Det rådande statsfinansiella läget synes

icke utgöra skäl för ett motsatt ståndpunkttagande. Den kostnad, som

staten får vidkännas för inlösen av enskilda järnvägar, motväges mer än väl

av de förmåner, som ett enhetliggörande av landets järnvägsnät skulle föra

med sig.

Det synes icke kunna bestridas, att den långsamma takt, vari arbetet med

förstatligandet särskilt under de senaste åren framskridit, såsom motionärerna

gjort gällande bottnar i obenägenhet från de enskilda järnvägsföretagens

sida att gå med på uppgörelse med staten. De svårigheter, som uppstått vid

förhandlingar med järnvägsföretagen, ha med skärpa betonats av järnvägsstyrelsen

i dess över motionerna avgivna remissyttrande.

I det betänkande, som utarbetades av 1936 års järnvägskommitté och som

låg till grund för propositionen till 1939 års riksdag, fanns även upptaget ett

förslag till lag innefattande bestämmelser om tvångsinlösen av enskilda järnvägsföretag.

Föredragande departementschefen uttalade i propositionen, att

det tills vidare borde lämnas öppet, huruvida enhetliggörandet kunde vinnas

utan anlitande av en dylik lagstiftningsåtgärd. Något trängande behov syntes

icke föreligga för ett omedelbart lagstiftningsinitiativ. Sakens utveckling finge

närmast bero av järnvägsstyrelsens och de olika järnvägsföretagens förmåga

av godvillig överenskommelse. Av nu anförda skäl framlades icke för riksdagen

något lagförslag i den riktning järnvägskommittén förordat.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

19

Beträffande frågan om en lag om tvångsinlösen skulle strida mot gällande

rättsprinciper yttrade departementschefen i förenämnda proposition, att

hinder ur rättslig synpunkt icke syntes föreligga mot en lagstiftning, som

grundad å allmänna trafikintressen ålade de enskilda järnvägarnas innehavare

att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd efter grunder angivna

i särskild lag. Vid behandlingen i riksdagen av frågan örn förstatligandet

av de enskilda järnvägarna förklarade sig riksdagen icke kunna dela den

i väckta motioner intagna ståndpunkten, att en tvångslagstiftning efter de

riktlinjer som järnvägskommittén föreslagit skulle innebära ett allvarligt hot

mot rättssäkerheten genom att legalisera obehöriga ingrepp i enskild rätt.

Riksdagen erinrade örn att kommunikationernas och då i första hand landsvägs-

och järnvägsnätens utbyggnad och förbättring varit ett av de mest elementära

ändamål, i fråga om vilka enskild rätt ansetts böra vika för allmän.

Av dessa uttalanden torde framgå, att statsmakterna år 1939 icke ansågo

hinder av rättslig art möta mot en lagstiftning om tvångsinlösen, därest förstatligandet

icke skulle kunna ske på frivillighetens väg. Några skäl att frångå

denna ståndpunkt anser utskottet icke föreligga.

Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört och med åberopande av järnvägsstyrelsens

bestämda uttalanden om behovet av möjlighet till tvångsingripande

finner utskottet fullgiltiga skäl tala för att en lagstiftning av den

art 1936 års jämvägskommitté framlagt nu genomföres.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag,

varigenom enskild järnväg må kunna tvångsinlösas av staten.

Stockholm den 9 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Korman, Wistrand, Forslund, Mannerskantz, Roos,

Sten, Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herr von Seth*, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund*,

Johnsson i Kastanjegården*, Jansson i Hällefors*, Andersson i Eskilstuna* och Hedlund

i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Reservationer:

1) av herrar Wistrand, Mannerskantz, Roos, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,

vilka anfört:

Det lagförslag om tvångsinlösen av enskilda järnvägar, som framlades av

1936 års järnvägskommitté, mötte i de däröver avgivna remissyttrandena

starka betänkligheter ur rättslig synpunkt. Under alla omständigheter bolett

tvångsförfarande icke ifrågakomma under andra förutsättningar än att

förhandlingsvägen visar sig stängd.

Enligt vår mening har hittills ingenting framkommit, som skulle göra en

tvångslagstiftning av behovet påkallad, så mycket mindre som Kungl. Maj:!,

under vars ledning järnvägsförstatligandet står, ansett sig sakna anledning

att taga ett initiativ i frågan.

Med anledning härav föreslå vi riksdagen att besluta avslå motionerna nr

142 i första kammaren och nr 217 i andra kammaren.

2) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

De allmänna samfärdselsynpunkter som utgjorde huvudskäl för beslutet

om förstatligandet av de enskilda järnvägarna motivera enligt utskottets mening

jämväl att beslutet förverkligas så snart förhållandena det medgiva.

Det synes icke kunna bestridas, att den relativt långsamma takt vari förstatligandet

av järnvägarna framskridit, särskilt under senaste åren, i viss

mån bottnar i obenägenhet från de enskilda järnvägsföretagens sida att träffa

uppgörelse med staten. De svårigheter, som hittills yppat sig vid förhandlingarna

med järnvägsföretagen, synas dock icke ha varit så betydande, att

det i anledning härav kan anses uteslutet att på frivillig väg till staten överföra

de återstående enskilda järnvägarna. Med hänsyn härtill och då utskottet

förutsätter, att Kungl. Maj:t, därest de fortsatta förhandlingarna skulle

ge anledning därtill, utarbetar och för riksdagen framlägger förslag till lag,

varigenom enskild järnväg må kunna inlösas av staten, finner utskottet icke

för närvarande skäl att bifalla motionerna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa att förevarande

motioner måtte avslås.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442680

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:413 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. a1 i texten