Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.

1944-02-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Kr G.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1944 kl. 11 fm.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande

ersättning till personer, som på grund av bestämmelser

i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av

herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i

Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.

I motionerna som äro likalydande framhålles, att person, som jämlikt 3 §

3 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 underkastats observation eller isolering

eller inskränkningar i fråga om arbete, icke äger någon lagstadgad rätt

till ersättning för den arbetsförtjänst han därigenom kan förlora. Kungl.

Maj:t brukade visserligen i viss utsträckning bevilja understöd i dylika fall,

men det vore endast en del av här berörda personer, som komme i åtnjutande

av sådant bidrag, och den ersättning som brukade utgå motsvarade

icke alls den verkliga förlust vederbörande fått vidkännas. Då enligt motionärernas

uppfattning statsmakterna borde beredas betydligt större möjligheter

än hittills att utan alltför stora formaliteter lämna ersättning i förevarande

hänseende, hemställde de, att riksdagen måtte besluta utredning

snarast möjligt för tillgodoseende av de i motionerna utvecklade synpunkterna.

Beträffande de skäl, som motionärerna utöver vad nu upptagits anfört till

stöd för sin hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

I 2 § 1 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) uppräknas vissa

smittsamma sjukdomar, nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,

paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam

hjärn feber och rödsot.

Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom, som omförmäles

i 2 § 1 moni., skall hälsovårdsnämnden jämlikt 3 § 1 mom. tillse,

att den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,

såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och

de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärderna äro av beskaffenhet

att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att

den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.

Stadgandena i 3 § 1 mom. äga enligt 2 mom. i samma paragraf jämväl

tillämpning, då någon misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, varom

milan;/ till riksdagens protokoll I9M. 9 sami. 2 avd. Nr 6.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

förmäles i 2 § 1 morn., och läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning

vara av behovet påkallat.

Enligt 3 § 3 mom. första stycket äger hälsovårdsnämnd låta underkasta

person, som utan att vara sjuk misstänkes föra smitta av sådan sjukdom som

i 2 § 1 mom. sägs observation och isolering.

I andra stycket av samma moment föreskrives, att, örn sådan person förer

smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppa sig och det icke är

oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, hälsovårdsnämnden

i stället skall ålägga honom inskränkningar i fråga örn arbete, varmed han

må taga befattning, samt i övrigt meddela honom föreskrift örn vad han har

att iakttaga för att förekomma smittas spridning.

Enligt 3 § 4 morn., vilket moment tillädes jämlikt lag den 14 juni 1940,

må Konungen, därest fråga är om sjukdom av lindrig art och vidtagandet av

de förut i paragrafen föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägenheter, vilka

komme att stå i uppenbart missförhållande till vad med åtgärderna kunde

antagas vara att vinna, på framställning av medicinalstyrelsen meddela

särskilda bestämmelser att för visst område och under viss tid gälla i stället

för vad i 1—3 mom. föreskrivits.

Enligt uttalande av föredragande departementschefen, statsrådet Schotte,

i den proposition, nr 153, varigenom förslaget till epidemilag förelädes 1919

års riksdag avser 3 § 3 moni. första stycket dels personer som varit i nära

beröring med en smittsamt sjuk, dels ock s. k. bacillbärare, d. v. s. personer,

hos vilka smittämne förefinnes å vissa slemhinnor eller i vissa sekret, utan

att dock några egentliga sjukdomstecken komma till synes. Med andra stycket

i samma moment avses personer, som under mycket lång tid äro smittförande,

de s. k. kroniska bacillbärarna.

Den kommitté, som utarbetade förslaget till epidemilagen, upptog ett stadgande

därom, att person, som underkastats observation eller isolering eller

eljest genom av hälsovårdsnämnd meddelade föreskrifter lidit inskränkning

i sitt näringsfång, skulle för den arbetsförtjänst han under tiden gått förlustig

vara berättigad till ersättning av sjukvårdsdistriktet med belopp, som

hälsovårdsnämnden skulle äga bestämma. Åtnöjdes han ej med beloppet,

skulle han äga att utföra sin talan efter stämning vid domstol. Till motivering

av de föreslagna bestämmelserna anförde kommittén följande.

Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,

men någon ersättning härutöver från det allmännas sida för måstad

arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning av den samtidiga

isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts böra ifrågakomma.

Är åter isoleringen företagen utan att sjukdom förelegat och har

densamma alltså ensamt karaktären av en i det allmännas intresse företagen

skyddsåtgärd för förekommande av smittas spridande, ställer sig saken annorlunda.

I så fall synes det rättvist och billigt att det allmänna även iklädes

skyldighet att ersätta den förlust av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.

Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande

utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande av hälsovåids
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

3

nämnd ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet,

varav inskränkning kail förorsakas i hans näringsfrihet. Ifrågasättas kunde,

örn ej åtminstone vid dessa i regel mycket långvariga fall staten borde åtaga

sig ersättningsskyldigheten, men med den utjämning av kostnaderna särskilt

å landsbygden, som kommitténs förslag örn landstingens övertagande av

epidemisjukvården därstädes innebär, har kommittén stannat vid att föreslå,

att även i dessa relativt sällsynta fall sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande

kostnader.

Åtskilliga av de över kommittéförslaget hörda myndigheterna ställde sig

synnerligen tveksamma till ifrågavarande stadgande.

Föredragande departementschefen erinrade i propositionen, att den till

grund för kommitténs förslag liggande principen örn rätt till ersättning dittills

icke vunnit tillämpning inom den sanitära lagstiftningen i vårt land. Det

syntes otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén föreslagna innehållet

skulle medföra betänkliga konsekvenser och vara ägnat att framkalla

missbruk. Beträffande personer, som på grund av smittfarlighet blivit isolerade

å sjukvårdsinrättning, torde man kunna åtnöjas med den i lagförslaget

intagna bestämmelsen, enligt vilken dylika personer ägde rätt till kostnadsfritt

underhåll under isoleringstiden. I de mycket sällsynta fall, då en

person på grund av kronisk smittfarlighet kunde komma att underkastas

inskränkning i sitt näringsfång, torde frågan örn eventuell ersättning till

honom böra prövas med hänsyn till de individuella förhållandena och förty

avgöras från fall till fall. Vid ett tillfälle hade Kungl. Maj :t i ett fall av denna

art beviljat ersättning av statsmedel. På grund av vad sålunda anförts upptog

departementschefen icke någon motsvarighet till de bestämmelser örn ersättning

för förlorad arbetsförtjänst, som ingingo i kommittéförslaget.

I anledning av propositionen väcktes en motion, nr 351 i andra kammaren

av herr Zander, vari hemställdes, att i lagen måtte införas bestämmelse därom,

att då i sådant fäll som omförmäldes i 3 § 3 mom. andra stycket person av

hälsovårdsnämnd ålades vissa inskränkningar i fråga om arbete, ersättning

tili honom måtte utgå av epidemidistriktet för den förlust som därigenom

åsamkades honom.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 38,

ansåg på de av departementschefen anförda skälen icke lämpligt att i lagen

införa sådan bestämmelse som motionären påyrkat. Utskottet ville visserligen

icke bestrida, alt fall av förevarande art kunde tänkas då ersättning ägde fog

men förmenade, att såsom departementschefen antytt saken i sådant fall

lämpligast syntes kunna ordnas genom prövning i administrativ ordning av

det särskilda fallet.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 maj 1931 och den 27 april 1934 skall

från ett ä riksstaten uppfört anslag till vissa kostnader för allmän hälso- och

sjukvård bestridas kostnader bl. a. för understöd åt s. k. bacillbärare.

I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (femte huvudtiteln, s. 265)

yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i samband med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

äskandet av nyssnämnda anslag till vissa kostnader för allmän hälso- och

sjukvård bl. a. följande:

Från detta anslag bestridas bland annat understöd till s. k. bacillbärare,

varmed närmast avses sådana personer, som på grund av konstaterad kronisk

smittfarlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Däremot har

tvekan rått, huruvida ersättning skall kunna tillerkännas personer, som utan

att vara sjuka likväl av läkare misstänkas föra smitta och på den grund blivit

jämlikt epidemilagens föreskrifter underkastade observation och isolering.

Anledningen härtill är främst att söka i vissa uttalanden av föredragande

departementschefen och andra lagutskottet i samband med epidemilagens

tillkomst, vari framhöllos de betänkliga konsekvenser, en principiell rätt till

ersättning i dylika fall skulle kunna medföra för det allmänna. Fall hava

emellertid inträffat, som göra det synnerligen önskvärt, att ersättning kan

undantagsvis utgå även vid isolering av för smittfara misstänkta personer.

Jag åsyftar härvid det förhållandet, att isolering ålägges personer i mycket

knappa omständigheter, vilka personer på grund därav gå förlustiga arbetsinkomst

eller nödgas underkasta sig utgifter. Självfallet skulle ersättning icke

ifrågakomma i andra fall, än då vederbörande kommun icke skäligen bör

hålla den isolerade skadeslös. Därest riksdagen icke har något att däremot

erinra, torde Kungl. Majit få anses oförhindrad att i dylika ömmande fall

från förevarande anslag bevilja ersättning i skälig omfattning för nastad arbetsförtjänst

eller direkta utlägg till följd av påbjuden isolering eller annan

inskränkning i vederbörandes näringsfång. I betraktande av att enligt dessa

grunder ersättning av statsmedel endast i undantagsfall skulle komma att

utgå, torde någon förhöjning av anslaget icke behöva föranledas härav.

Statsutskottet vid 1936 års riksdag hade i samband med behandlingen av

femte huvudtiteln i statsverkspropositionen till behandling två likalydande

motioner, väckta den ena, nr 160, inom första kammaren av herr N. Gabrielsson

och den andra, nr 392, inom andra kammaren av herr L. Brännström i

Skellefteå, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit måtte dels verkställa utredning örn beredande av

ersättning från det allmännas sida, då person på grund av stadgandena i epidemilagen

eller hälsovårdsstadgan bleve, utan att vid åtgärdens vidtagande

vara sjuk eller sedermera insjuknar, underkastad sådan isolering att han lede

intrång i sin näring eller minskning i sin arbetsförtjänst, dels ock för riksdagen

framlägga de förslag i ämnet, som utredningen kunde föranleda.

I sitt utlåtande nr 5 anförde statsutskottet i denna del:

Mot det av departementschefen gjorda uttalandet rörande ersättning till

personer, som misstänkas föra smitta, har utskottet intet i och för sig att

erinra. Skäl synas emellertid utskottet föreligga att till övervägande upptaga

jämväl den av motionärerna behandlade frågan örn beredande av ersättning

från det allmännas sida i samtliga de fall, då person på grund av bestämmelser

i epidemilagen eller hälsovårdsstadgan blir, utan att vara sjuk eller

sedermera insjuknar, underkastad isolering eller intrång i sin näring. Då utskottet

utgår från att Kungl. Majit beaktar ifrågavarande spörsmål och vidtager

de åtgärder, som må befinnas erforderliga, har utskottet icke velat tillstyrka

skrivelse i ämnet till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

5

Vid 1939 års riksdag upptog statsutskottet i samband med behandlingen

av statsverkspropositionen i vad den rörde nyssnämnda anslag en inom andra

kammaren av herr O. Isacsson lii. Ii. väckt motion, nr 55, vari hemställdes, alt

liksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:! anhålla om utredning av

lrågan om ersättning för förlust, som åsamkats vederbörande genom vidtagna

isoleringsåtgärder, samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

I sitt utlåtande nr 5 anförde statsutskottet — efter en redogörelse för sitt

uttalande i frågan vid 1936 års riksdag — att enligt utskottets mening skäl

alljämt torde tala för att hithörande spörsmål upptoges till övervägande i ett

vidare sammanhang. Utskottet vore därför benäget förorda, att framställning

i sådant syfte gjordes hos Kungl. Maj:t, därvid de i motionen framförda synpunkterna

lämpligen syntes kunna vinna beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde statsutskottet, att

riksdagen måtte i skrivelse tili Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

taga under övervägande frågan om ersättning från det allmännas sida i de

fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen och hälsovårdsstadgan

utan att vara sjuk underkastas isolering och därigenom eller eljest lider intrång

i sin näring.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 5, s. 48).

Vid 1942 års riksdag framställde herr Sundvik i första kammaren till

statsrådet och chefen för socialdepartementet följande fråga: Vilka åtgärder

äro att förvänta till avhjälpande av det i riksdagens skrivelse nr 5 s. 48 vid

lagtima riksdagen 1939 anförda förhållandet, att person på grund av bestämmelser

i epidemilagen och hälsovårdsstadgan utan att vara sjuk underkastas

isolering och därigenom eller eljest lider intrång i sin näring?

Statsrådet Möller anförde den 18 mars 1942 i första kammaren såsom svar

å frågan — efter en redogörelse för ärendets behandling vid 1936 års riksdag

— följande:

Otvivelaktigt kan en med stöd av epidemilagen företagen isolering medföra

svåra ekonomiska rubbningar för den enskilde. Jag känner mig emellertid

alltjämt tveksam om lämpligheten att införa en generell ersättningsrätt i dessa

fall. För närvarande finnas möjligheter till ingripanden i ömmande fall och

antalet avslagna ansökningar synes mig knappast tala för en ändrad ordning.

På grund av vad riksdagen anfört i sin av frågeställaren åberopade skrivelse

följer jag givetvis utvecklingen med uppmärksamhet. Skulle det visa sig, att

hittills tillämpad praxis ger otillfredsställande resultat, kommer jag att låta

undersöka på vilka vägar utvidgade ersättningsmöjlighcter kunna skapas.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen yttrade statsutskottet

vid 1936 års riksdag i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, att

skäl syntes föreligga att till övervägande upptaga den vid nämnda års riksdag

motionsvis framförda frågan örn ersättning från det allmännas sida i

samtliga de fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen eller

hälsovårdsstadgan utan att vara sjuk eller sedermera insjuknar blir under
-

Utskottet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6-

kastad isolering eller intrång i sin näring. Då emellertid utskottet utgick från

att Kungl. Maj:t beaktade ifrågavarande spörsmål och vidtoge de åtgärder,

som funnes erforderliga, ville utskottet icke tillstyrka skrivelse i ämnet till

Kungl. Maj:t.

1939 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Majit, alt Kungl. Majit ville

taga under övervägande frågan örn ersättning från det allmännas sida i de

fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen eller hälsovårdsstadgan

utan att vara sjuk underkastades isolering och därigenom eller eljest

lede intrång i sin näring.

I ett svar å en enkel fråga i första kammaren yttrade statsrådet och chefen

för socialdepartementet den 18 mars 1942, att han vore tveksam om lämpligheten

att införa en generell ersättningsrätt i dylika fall. Statsrådet sade

sig emellertid ägna uppmärksamhet åt förevarande problem och hava för

avsikt att om den nuvarande ordningen komme att medföra otillfredsställande

resultat undersöka på vilka vägar utvidgade ersättningsmöjligheter

kunde skapas.

Enligt utskottets mening kan det icke anses förenligt med rättvisa och billighet,

att en icke sjuk person, vilken genom isolering eller annan åtgärd som

företages med stöd av 3 § epidemilagen lider intrång i sitt näringsfång, icke

har rätt till ersättning för den arbetsförtjänst han därigenom förlorar. Starka

skäl synas sålunda alltjämt föreligga för den av riksdagen förut intagna

ståndpunkten, att förevarande spörsmål göres till föremål för en närmare

undersökning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning beträffande

frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst till person,

vilken lider intrång i sitt näringsfång genom att hälsovårdsnämnd

nied stöd av bestämmelserna i 3 § epidemilagen

den 19 juni 1919 utan att han är sjuk ålägger honom isolering

eller annan inskränkning i hans handlingsfrihet, saint

örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 17 februari 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6-

7

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz*,

Hage, Hallagård, Hagman och Wahlund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,

herrar Pettersson, i Hällbacken*, Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna

och Hedlund i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:41 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats i a1 i texten