Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.
1944-02-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
1
Kr G.
Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1944 kl. 11 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser
i epidemilagen underkastats inskränkning i sitt näringsfång.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 20 i första kammaren av
herr Wiklund m. fl. och nr 45 i andra kammaren av herrar Andersson i
Eskilstuna och Sundström i Vikmanshyttan.
I motionerna som äro likalydande framhålles, att person, som jämlikt 3 §
3 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 underkastats observation eller isolering
eller inskränkningar i fråga om arbete, icke äger någon lagstadgad rätt
till ersättning för den arbetsförtjänst han därigenom kan förlora. Kungl.
Maj:t brukade visserligen i viss utsträckning bevilja understöd i dylika fall,
men det vore endast en del av här berörda personer, som komme i åtnjutande
av sådant bidrag, och den ersättning som brukade utgå motsvarade
icke alls den verkliga förlust vederbörande fått vidkännas. Då enligt motionärernas
uppfattning statsmakterna borde beredas betydligt större möjligheter
än hittills att utan alltför stora formaliteter lämna ersättning i förevarande
hänseende, hemställde de, att riksdagen måtte besluta utredning
snarast möjligt för tillgodoseende av de i motionerna utvecklade synpunkterna.
Beträffande de skäl, som motionärerna utöver vad nu upptagits anfört till
stöd för sin hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.
I 2 § 1 mom. epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) uppräknas vissa
smittsamma sjukdomar, nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam
hjärn feber och rödsot.
Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom, som omförmäles
i 2 § 1 moni., skall hälsovårdsnämnden jämlikt 3 § 1 mom. tillse,
att den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och
de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärderna äro av beskaffenhet
att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att
den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.
Stadgandena i 3 § 1 mom. äga enligt 2 mom. i samma paragraf jämväl
tillämpning, då någon misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom, varom
milan;/ till riksdagens protokoll I9M. 9 sami. 2 avd. Nr 6.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
förmäles i 2 § 1 morn., och läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning
vara av behovet påkallat.
Enligt 3 § 3 mom. första stycket äger hälsovårdsnämnd låta underkasta
person, som utan att vara sjuk misstänkes föra smitta av sådan sjukdom som
i 2 § 1 mom. sägs observation och isolering.
I andra stycket av samma moment föreskrives, att, örn sådan person förer
smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppa sig och det icke är
oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, hälsovårdsnämnden
i stället skall ålägga honom inskränkningar i fråga örn arbete, varmed han
må taga befattning, samt i övrigt meddela honom föreskrift örn vad han har
att iakttaga för att förekomma smittas spridning.
Enligt 3 § 4 morn., vilket moment tillädes jämlikt lag den 14 juni 1940,
må Konungen, därest fråga är om sjukdom av lindrig art och vidtagandet av
de förut i paragrafen föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägenheter, vilka
komme att stå i uppenbart missförhållande till vad med åtgärderna kunde
antagas vara att vinna, på framställning av medicinalstyrelsen meddela
särskilda bestämmelser att för visst område och under viss tid gälla i stället
för vad i 1—3 mom. föreskrivits.
Enligt uttalande av föredragande departementschefen, statsrådet Schotte,
i den proposition, nr 153, varigenom förslaget till epidemilag förelädes 1919
års riksdag avser 3 § 3 moni. första stycket dels personer som varit i nära
beröring med en smittsamt sjuk, dels ock s. k. bacillbärare, d. v. s. personer,
hos vilka smittämne förefinnes å vissa slemhinnor eller i vissa sekret, utan
att dock några egentliga sjukdomstecken komma till synes. Med andra stycket
i samma moment avses personer, som under mycket lång tid äro smittförande,
de s. k. kroniska bacillbärarna.
Den kommitté, som utarbetade förslaget till epidemilagen, upptog ett stadgande
därom, att person, som underkastats observation eller isolering eller
eljest genom av hälsovårdsnämnd meddelade föreskrifter lidit inskränkning
i sitt näringsfång, skulle för den arbetsförtjänst han under tiden gått förlustig
vara berättigad till ersättning av sjukvårdsdistriktet med belopp, som
hälsovårdsnämnden skulle äga bestämma. Åtnöjdes han ej med beloppet,
skulle han äga att utföra sin talan efter stämning vid domstol. Till motivering
av de föreslagna bestämmelserna anförde kommittén följande.
Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,
men någon ersättning härutöver från det allmännas sida för måstad
arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning av den samtidiga
isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts böra ifrågakomma.
Är åter isoleringen företagen utan att sjukdom förelegat och har
densamma alltså ensamt karaktären av en i det allmännas intresse företagen
skyddsåtgärd för förekommande av smittas spridande, ställer sig saken annorlunda.
I så fall synes det rättvist och billigt att det allmänna även iklädes
skyldighet att ersätta den förlust av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.
Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande
utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande av hälsovåids
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
3
nämnd ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet,
varav inskränkning kail förorsakas i hans näringsfrihet. Ifrågasättas kunde,
örn ej åtminstone vid dessa i regel mycket långvariga fall staten borde åtaga
sig ersättningsskyldigheten, men med den utjämning av kostnaderna särskilt
å landsbygden, som kommitténs förslag örn landstingens övertagande av
epidemisjukvården därstädes innebär, har kommittén stannat vid att föreslå,
att även i dessa relativt sällsynta fall sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande
kostnader.
Åtskilliga av de över kommittéförslaget hörda myndigheterna ställde sig
synnerligen tveksamma till ifrågavarande stadgande.
Föredragande departementschefen erinrade i propositionen, att den till
grund för kommitténs förslag liggande principen örn rätt till ersättning dittills
icke vunnit tillämpning inom den sanitära lagstiftningen i vårt land. Det
syntes otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén föreslagna innehållet
skulle medföra betänkliga konsekvenser och vara ägnat att framkalla
missbruk. Beträffande personer, som på grund av smittfarlighet blivit isolerade
å sjukvårdsinrättning, torde man kunna åtnöjas med den i lagförslaget
intagna bestämmelsen, enligt vilken dylika personer ägde rätt till kostnadsfritt
underhåll under isoleringstiden. I de mycket sällsynta fall, då en
person på grund av kronisk smittfarlighet kunde komma att underkastas
inskränkning i sitt näringsfång, torde frågan örn eventuell ersättning till
honom böra prövas med hänsyn till de individuella förhållandena och förty
avgöras från fall till fall. Vid ett tillfälle hade Kungl. Maj :t i ett fall av denna
art beviljat ersättning av statsmedel. På grund av vad sålunda anförts upptog
departementschefen icke någon motsvarighet till de bestämmelser örn ersättning
för förlorad arbetsförtjänst, som ingingo i kommittéförslaget.
I anledning av propositionen väcktes en motion, nr 351 i andra kammaren
av herr Zander, vari hemställdes, att i lagen måtte införas bestämmelse därom,
att då i sådant fäll som omförmäldes i 3 § 3 mom. andra stycket person av
hälsovårdsnämnd ålades vissa inskränkningar i fråga om arbete, ersättning
tili honom måtte utgå av epidemidistriktet för den förlust som därigenom
åsamkades honom.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 38,
ansåg på de av departementschefen anförda skälen icke lämpligt att i lagen
införa sådan bestämmelse som motionären påyrkat. Utskottet ville visserligen
icke bestrida, alt fall av förevarande art kunde tänkas då ersättning ägde fog
men förmenade, att såsom departementschefen antytt saken i sådant fall
lämpligast syntes kunna ordnas genom prövning i administrativ ordning av
det särskilda fallet.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 maj 1931 och den 27 april 1934 skall
från ett ä riksstaten uppfört anslag till vissa kostnader för allmän hälso- och
sjukvård bestridas kostnader bl. a. för understöd åt s. k. bacillbärare.
I statsverkspropositionen till 1936 års riksdag (femte huvudtiteln, s. 265)
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i samband med
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
äskandet av nyssnämnda anslag till vissa kostnader för allmän hälso- och
sjukvård bl. a. följande:
Från detta anslag bestridas bland annat understöd till s. k. bacillbärare,
varmed närmast avses sådana personer, som på grund av konstaterad kronisk
smittfarlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång. Däremot har
tvekan rått, huruvida ersättning skall kunna tillerkännas personer, som utan
att vara sjuka likväl av läkare misstänkas föra smitta och på den grund blivit
jämlikt epidemilagens föreskrifter underkastade observation och isolering.
Anledningen härtill är främst att söka i vissa uttalanden av föredragande
departementschefen och andra lagutskottet i samband med epidemilagens
tillkomst, vari framhöllos de betänkliga konsekvenser, en principiell rätt till
ersättning i dylika fall skulle kunna medföra för det allmänna. Fall hava
emellertid inträffat, som göra det synnerligen önskvärt, att ersättning kan
undantagsvis utgå även vid isolering av för smittfara misstänkta personer.
Jag åsyftar härvid det förhållandet, att isolering ålägges personer i mycket
knappa omständigheter, vilka personer på grund därav gå förlustiga arbetsinkomst
eller nödgas underkasta sig utgifter. Självfallet skulle ersättning icke
ifrågakomma i andra fall, än då vederbörande kommun icke skäligen bör
hålla den isolerade skadeslös. Därest riksdagen icke har något att däremot
erinra, torde Kungl. Majit få anses oförhindrad att i dylika ömmande fall
från förevarande anslag bevilja ersättning i skälig omfattning för nastad arbetsförtjänst
eller direkta utlägg till följd av påbjuden isolering eller annan
inskränkning i vederbörandes näringsfång. I betraktande av att enligt dessa
grunder ersättning av statsmedel endast i undantagsfall skulle komma att
utgå, torde någon förhöjning av anslaget icke behöva föranledas härav.
Statsutskottet vid 1936 års riksdag hade i samband med behandlingen av
femte huvudtiteln i statsverkspropositionen till behandling två likalydande
motioner, väckta den ena, nr 160, inom första kammaren av herr N. Gabrielsson
och den andra, nr 392, inom andra kammaren av herr L. Brännström i
Skellefteå, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit måtte dels verkställa utredning örn beredande av
ersättning från det allmännas sida, då person på grund av stadgandena i epidemilagen
eller hälsovårdsstadgan bleve, utan att vid åtgärdens vidtagande
vara sjuk eller sedermera insjuknar, underkastad sådan isolering att han lede
intrång i sin näring eller minskning i sin arbetsförtjänst, dels ock för riksdagen
framlägga de förslag i ämnet, som utredningen kunde föranleda.
I sitt utlåtande nr 5 anförde statsutskottet i denna del:
Mot det av departementschefen gjorda uttalandet rörande ersättning till
personer, som misstänkas föra smitta, har utskottet intet i och för sig att
erinra. Skäl synas emellertid utskottet föreligga att till övervägande upptaga
jämväl den av motionärerna behandlade frågan örn beredande av ersättning
från det allmännas sida i samtliga de fall, då person på grund av bestämmelser
i epidemilagen eller hälsovårdsstadgan blir, utan att vara sjuk eller
sedermera insjuknar, underkastad isolering eller intrång i sin näring. Då utskottet
utgår från att Kungl. Majit beaktar ifrågavarande spörsmål och vidtager
de åtgärder, som må befinnas erforderliga, har utskottet icke velat tillstyrka
skrivelse i ämnet till Kungl. Majit.
Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
5
Vid 1939 års riksdag upptog statsutskottet i samband med behandlingen
av statsverkspropositionen i vad den rörde nyssnämnda anslag en inom andra
kammaren av herr O. Isacsson lii. Ii. väckt motion, nr 55, vari hemställdes, alt
liksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:! anhålla om utredning av
lrågan om ersättning för förlust, som åsamkats vederbörande genom vidtagna
isoleringsåtgärder, samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
I sitt utlåtande nr 5 anförde statsutskottet — efter en redogörelse för sitt
uttalande i frågan vid 1936 års riksdag — att enligt utskottets mening skäl
alljämt torde tala för att hithörande spörsmål upptoges till övervägande i ett
vidare sammanhang. Utskottet vore därför benäget förorda, att framställning
i sådant syfte gjordes hos Kungl. Maj:t, därvid de i motionen framförda synpunkterna
lämpligen syntes kunna vinna beaktande.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde statsutskottet, att
riksdagen måtte i skrivelse tili Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
taga under övervägande frågan om ersättning från det allmännas sida i de
fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen och hälsovårdsstadgan
utan att vara sjuk underkastas isolering och därigenom eller eljest lider intrång
i sin näring.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 5, s. 48).
Vid 1942 års riksdag framställde herr Sundvik i första kammaren till
statsrådet och chefen för socialdepartementet följande fråga: Vilka åtgärder
äro att förvänta till avhjälpande av det i riksdagens skrivelse nr 5 s. 48 vid
lagtima riksdagen 1939 anförda förhållandet, att person på grund av bestämmelser
i epidemilagen och hälsovårdsstadgan utan att vara sjuk underkastas
isolering och därigenom eller eljest lider intrång i sin näring?
Statsrådet Möller anförde den 18 mars 1942 i första kammaren såsom svar
å frågan — efter en redogörelse för ärendets behandling vid 1936 års riksdag
— följande:
Otvivelaktigt kan en med stöd av epidemilagen företagen isolering medföra
svåra ekonomiska rubbningar för den enskilde. Jag känner mig emellertid
alltjämt tveksam om lämpligheten att införa en generell ersättningsrätt i dessa
fall. För närvarande finnas möjligheter till ingripanden i ömmande fall och
antalet avslagna ansökningar synes mig knappast tala för en ändrad ordning.
På grund av vad riksdagen anfört i sin av frågeställaren åberopade skrivelse
följer jag givetvis utvecklingen med uppmärksamhet. Skulle det visa sig, att
hittills tillämpad praxis ger otillfredsställande resultat, kommer jag att låta
undersöka på vilka vägar utvidgade ersättningsmöjlighcter kunna skapas.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen yttrade statsutskottet
vid 1936 års riksdag i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, att
skäl syntes föreligga att till övervägande upptaga den vid nämnda års riksdag
motionsvis framförda frågan örn ersättning från det allmännas sida i
samtliga de fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen eller
hälsovårdsstadgan utan att vara sjuk eller sedermera insjuknar blir under
-
Utskottet,
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 6-
kastad isolering eller intrång i sin näring. Då emellertid utskottet utgick från
att Kungl. Maj:t beaktade ifrågavarande spörsmål och vidtoge de åtgärder,
som funnes erforderliga, ville utskottet icke tillstyrka skrivelse i ämnet till
Kungl. Maj:t.
1939 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl. Majit, alt Kungl. Majit ville
taga under övervägande frågan örn ersättning från det allmännas sida i de
fall, då person på grund av bestämmelser i epidemilagen eller hälsovårdsstadgan
utan att vara sjuk underkastades isolering och därigenom eller eljest
lede intrång i sin näring.
I ett svar å en enkel fråga i första kammaren yttrade statsrådet och chefen
för socialdepartementet den 18 mars 1942, att han vore tveksam om lämpligheten
att införa en generell ersättningsrätt i dylika fall. Statsrådet sade
sig emellertid ägna uppmärksamhet åt förevarande problem och hava för
avsikt att om den nuvarande ordningen komme att medföra otillfredsställande
resultat undersöka på vilka vägar utvidgade ersättningsmöjligheter
kunde skapas.
Enligt utskottets mening kan det icke anses förenligt med rättvisa och billighet,
att en icke sjuk person, vilken genom isolering eller annan åtgärd som
företages med stöd av 3 § epidemilagen lider intrång i sitt näringsfång, icke
har rätt till ersättning för den arbetsförtjänst han därigenom förlorar. Starka
skäl synas sålunda alltjämt föreligga för den av riksdagen förut intagna
ståndpunkten, att förevarande spörsmål göres till föremål för en närmare
undersökning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning beträffande
frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst till person,
vilken lider intrång i sitt näringsfång genom att hälsovårdsnämnd
nied stöd av bestämmelserna i 3 § epidemilagen
den 19 juni 1919 utan att han är sjuk ålägger honom isolering
eller annan inskränkning i hans handlingsfrihet, saint
örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 17 februari 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6-
7
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz*,
Hage, Hallagård, Hagman och Wahlund;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,
herrar Pettersson, i Hällbacken*, Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna
och Hedlund i Rådom.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:41 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utredning rörande ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats i a1 i texten