Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.

1944-06-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:62, Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 02.

1

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 392, vilken hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet, ha fröken Hesselgren och herr

Orgård hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om revision

av åborättslagen.

Såsom motiv för denna hemställan har i motionen anförts följande:

Åborätten är en form av jordupplåtelse, som möjliggör för kapitalsvaga

personer att skaffa sig jordbruk utan kapitalutlägg för själva jorden. Enligt

åborättslagen erhåller åbon full besittningsrätt av densamma jämte arvsrätt

och försäljningsrätt men ej rätt till inteckning av jorden. Man skulle tycka,

att en dylik möjlighet till egendomsförvärv skulle erbjuda stora fördelar

för den enskilde samtidigt med att staten ej behöver avhända sig sin jord.

Åborättslagen, som tillkom den 4/6 1926, har emellertid kommit till föga

användning beroende troligen i första hand på gammal traditionell uppfattning

av äganderättens natur men säkerligen också på grund av de invecklade

bestämmelserna i lagen. En förenkling av dessa, särskilt när det

gäller antalet myndigheter som åbon är underställd, skulle otvivelaktigt öka

möjligheterna för åborättens utnyttjande.

Domänstyrelsen har övervakning av den huvudsakliga delen av statlig

jordegendom och sålunda även över åborättsinnehavarens jord. Men i lagen

har en mängd skyldigheter och befogenheter tilldelats länsstyrelserna, bland

annat antagande av åbo och uppbärande av den årliga avgälden. Egnahemsnämnden

har dessutom att bevilja lån till byggnader och inventarier.

En så komplicerad anordning som denna resulterar lätt i hänvisningar från

den ena myndigheten till den andra utan att någondera bär huvudansvaret,

och den enskilde har svårt att finna sig till rätta och blir därigenom avskräckt

från att använda sig av institutet.

Sedan lagen skrevs, har en hela landet omfattande egnahemsstyrelse tillkommit,

som kunde tänkas övertaga länsstyrelsernas befogenheter. Bäst

vöre utan tvivel, att domänstyrelsen själv toge hand örn de uppgifter, som

nu ligga under länsstyrelsen, en anordning som dessutom torde komma att

förbilliga förfarandet; det gäller ju alltsammans statens egendom. Själva

aborättsinstitutet torde vara värt ytterligare omprövning. Lagen har dessutom

alltid ansetts ganska svårfattlig och invecklad. En revision och förenkling

av densamma .skulle säkerligen i hög grad vidga möjligheterna för

åborättens användande.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 avd. Nr 62.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

Dessa yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Huvudgrunderna i lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av

viss jord äro följande.

För bildande av jordbruksfastighet kan jord, som tillhör kronan och som

ej innehaves med stadgad åborätt — d. v. s. åborätt enligt äldre stadganden

(»gammal åborätt») — eller är för visst statsändamål anslagen, enligt de i

lagen givna bestämmelserna upplåtas mot avgäld under ärftlig och förytterlig

besittningsrätt för obegränsad tid. Vad som finnes föreskrivet om stadgad

åborätt eller annan ständig besittningsrätt skall icke äga tillämpning å

åborätt enligt ifrågavarande lag. Sedan i vederbörlig ordning bestämmelse

meddelats om jords upplåtande under sådan åborätt, tillkommer det länsstyrelsen

att träffa avtal örn jordens upplåtande till åbo samt att hava tillsyn

över upplåten jord. Sedan åborätt upplåtits, skall byggnad, stängsel eller

annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å fastigheten,

såsom tillbehör hänföras till åborätten. Fastigheten skall på åbons bekostnad

vara försedd med för jordbruket nödiga byggnader; vid lägenhetens

första upplåtande från kronan bär åbo således att lösa därå befintliga byggnader,

i den mån de äro nödiga för jordbrukets behov.

Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig och

sin egendom. I vissa fall — såsom då åborätten förvärvats av nära anförvant

till den förutvarande åbon — kan förvärvaren bliva antagen till åbo

utan hinder av omyndighet. Har åborätten övergått till åbons make eller

annan honom närstående person, äger länsstyrelsen ej vägra att godtaga

denne såsom åbo, med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig

eller hans antagande eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för vilket

åborätten upplåtits. Överlåtelse av åborätt skall ske skriftligen och i den

ordning för övrigt som gäller för köp av fast egendom. Den som annorledes

än genom upplåtelse åtkommit åborätt har att inom viss tid hos länsstyrelsen

söka att bliva antagen till åbo. Försummas sådan ansökan och

uraktlåter förvärvaren trots vitesföreläggande att fullgöra dylikt åliggande,

äger länsstyrelsen förordna, att åborätten med tillbehör skall säljas å

offentlig auktion, örn sökande ej är behörig att antagas till åbo, skall länsstyrelsen

giva honom lämpligt rådrum att överlåta åborätten till annan.

Försittes sålunda förelagd tid eller kan den, till vilken åborätten överlåtits,

ej antagas till åbo, skall åborätten likaledes säljas å offentlig auktion.

Åbo har skyldighet bland annat — utom att hava fastigheten försedd med

nödiga byggnader — att, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, vara bosatt

å fastigheten och bruka denna som en enhet för sig, ävensom att städse hålla

fastigheten i gott stånd och hava byggnaderna brandförsäkrade till fulla

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

3

värdet. I annan mån än från kronans sida medgivits äger åbon ej nyttja

fastighetens skog eller taga torv från torvmosse eller annorledes än för fastighetens

behov använda stenbrott, grustäkt eller dylikt. Vill kronan låta

anställa besiktning å fastigheten, är åbon pliktig att, efter i god tid erhållen

underrättelse, lämna tillträde därtill. Därest åbon åsidosätter sina skyldigheter

och vad han låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet, är

åborätten förverkad och kronan berättigad att efter uppsägning skilja åbon

från åborätten, vilken därefter skall säljas å offentlig auktion.

För åborätten skall erläggas avgäld. Denna som i regel bestämmes för

tjugo år i sänder, fastställes i naturaprodukter men utgår i penningar efter

senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens bestämmande sker efter

uppskattning av den behållna avkastning, som under medelgoda år erhålles

av fastigheten, därest den brukas på sätt, som bäst överensstämmer med

dess läge, storlek och beskaffenhet. Finnes vid bestämmandet av avgäld

för ny avgäldstid avkastningens värde hava ökats eller minskats, skall hänsyn

till den timade ändringen tagas blott i den mån det är uppenbart, att

den tillkommit utan åbos åtgärd eller vållande. I regel får avgälden ej höjas

med mera än tjugo procent av den för löpande avgäldstid bestämda avgälden.

Avgäld för ny avgäldstid fastställes av en för länet i dess helhet eller

viss del därav utsedd s. k. avgäldsnämnd.

Efter utgången av första avgäldstiden äger åbo, som fullgjort honom

åliggande skyldigheter, att inlösa fastigheten, där ej vid åborättens upplåtande

gjorts annat förbehåll. Ansökan om sådan inlösen göres hos länsstyrelsen.

Lösen för fastigheten bestämmes av avgäldsnämnden och skall sättas

till fastighetens värde med frånräknande av den förbättring, som vunnits

genom åbo.

Då åborätten övergått till ny innehavare, äger kronan att i viss ordning

återtaga fastigheten. Har åborätten förvärvats av nära anförvant till den

förutvarande åbon, kan återtagande dock ej ske, med mindre den nye

innehavaren icke kan godtagas såsom åbo. Vid återtagandet skall kronan

utgiva full lösen för åborätten med den jordförbättring, som vunnits genom

åbo, för byggnader och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde och

gröda å fastigheten. För vissa fordringar äger kronan retentionsrätt i åbon

tillhöriga lösören och byggnader. Hos länsstyrelsen skall föras bok över

samtliga under åborätt upplåtna fastigheter inom länet. I boken skall beträffande

varje fastighet antecknas dess namn och beteckning i övrigt, åbons

namn, den årliga avgälden m. m.

Tillämpningsföreskrifter till åborättslagen äro upptagna i en kungörelse

den 17 december 1926 (nr 513). Vissa bestämmelser, som beröra åborättsupplåtelser,

återfinnas i förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning

i vissa fall av kronoegendom m. m. samt kungörelsen samma dag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

(nr 179) med tillämpningsföreskrifter till samma förordning. Åbos möjlighet

att erhålla egnahemslån äro reglerade i kungörelsen den 7 juni 1940

(nr 589) angående den statliga egnahemsverksamlieten.

Den nu gällande åborättslagen överensstämmer i huvudsak med det förslag

till lag, som förelädes 1926 års riksdag genom proposition nr 22. Dock

må erinras, att detta förslag icke innehöll några bestämmelser om rätt för

åbo att inlösa fastigheten.

Det första förslaget till ifrågavarande lagstiftning framlades i ett den 11

november 1920 avgivet betänkande av den s. k. kronolägenhetskommissionen,

bestående av fem av chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 10 juni 1912 tillkallade sakkunniga.

Sedan det av kronolägenhetskommissionen avgivna förslaget till »lag om

besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord»

omarbetats inom jordbruksdepartementet och erhållit den ändrade rubriken

»lag om åborätt» remitterades departementsförslaget genom Kungl. Maj:ts

beslut den 8 januari 1923 till lagrådet.

Från dåvarande departementschefens, statsrådet Linders’, anförande vid

remissen till lagrådet må här anföras följande yttrande rörande syftet med

den förevarande lagstiftningen och dennas huvudgrunder:

Under prövning av de anmärkningar mot äganderätten såsom ensam form

för upplåtelser av kronojord till egna hem eller småbruk samt de önskemål

beträffande en ny upplåtelseform, vilka sålunda och i övrigt framställts,

bär kronolägenhetskommissionen funnit sig icke kunna förorda äganderätten

såsom enda form för ifrågavarande jordupplåtelser samt föreslagit en

upplåtelseform, varigenom de anmärkta olägenheterna med det hittilsvarande

systemet ansetts kunna avlägsnas eller åtminstone i väsentlig grad modifieras.

Kommissionen har gjort gällande, att äganderätten fortfarande hade stor

betydelse som upplåtelseform, där vederbörande spekulanter själva föredroge

densamma vid sina jordförvärv samt omständigheterna från det allmännas

sida icke gjorde annan upplåtelseform önskvärd. Men där det sistnämnda

vore fallet och där kronans upplåtelser av jord till obemedlade och mindre

bemedlade skulle väsentligen främjas genom att någon köpeskilling för den

upplåtna jorden icke ifrågakomme, erfordrades enligt kommissionens mening

en upplåtelseform, som jämte förmånen av frihet från köpeskilling beredde

brukaren och hans efterkommande trygghet i besittning av den upplåtna

fastigheten med däri genom deras arbete och kostnader vunna förbättringar,

men tillika i erforderlig mån bevarade äganderätten hos kronan.

Sedan departementschefen framhållit, att kommissionens förslag, som avsåge

lagfästandet av en besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och

annan publik jord, sökt att åt berörda rättsinstitut giva den dubbla uppgiften

att skydda såväl jordägarens som brukarens intressen samt att detta kommit

till uttryck däri, att å ena sidan den föreslagna besittningsrätten vore ärftlig

och förytterlig, men att å andra sidan besittningsrättens övergång från en

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

5

innehavare till en annan, likasom naturligtvis även besittningsrättens utövning,

underkastats kontroll från kronans sida, yttrade departementschefen

vidare:

Bland huvudpunkterna av den föreslagna nya lagstiftningen faller främst

i ögonen det förhållandet, att vid de jordupplåtelser, som med tillämpning

av densamma skulle äga rum, av vederbörande tillträdare till jorden icke

kräves någon köpeskilling utan allenast en för jordens brukande årligen

utgående avgäld. Kommissionen framhåller, att detta innebär ett företräde

framför äganderätten, vilket icke kan nog uppskattas, då det ju gäller att

med ifrågavarande jordupplåtelser nå den fattigaste delen av vår lantbefolkning,

särskilt jordbruksarbetarna, som för visso icke tidigare levat under

sådana förhållanden att någon kapitalbesparing varit möjlig, och för vilken

även ett så ringa belopp som den tiondel av köpeskillingen, vilken enligt

gällande bestämmelser om betalningsvillkoren vid kronans egnahemsupplåtelser

alltid skall betalas kontant, kan vara betungande nog att gälda, i

synnerhet i betraktande av att ett visst kapital därutöver erfordras för byggnader

och inventarier.

Ett annat företräde bos besittningsrätten, sådan den blivit utformad i

kommissionens lagföi-slag, har kommissionen framhållit vara det, att besittningsrätten

icke kan göras till föremål för inteckning och att sålunda för

vederbörande småbrukare uteslutits den möjlighet till skuldsättning genom

den upplåtna lägenhetens intecknande, som förefinnes vid upplåtelser under

äganderätt. Härutinnan hava dock motsatta meningar gjorts gällande, såsom

ock vissa av de inkomna yttrandena över kommissionens betänkande

utvisa.

1 fråga örn besittningsrättens allmänna karaktär har framhållits, att den

omständigheten, att äganderätten till jorden är bibehållen åt kronan, uppenbarligen

innebär den fördelen för staten att, därest på grund av nytillkomna

eller ändrade faktiska förhållanden eller eljest den upplåtna jorden finnes

böra erhålla en annan användning, det kan åt kronan beredas möjlighet att

på ett enklare sätt än genom anlitande av expropriationsförfarande eller

eventuell förköpsrätt åter få disponera över jorden. Därvid bör emellertid

tillses, att en dylik möjlighet för kronan icke anordnas så, att den medför

ett osäkerhetstillstånd för besittningsrättshavaren.

Enligt min mening äro avsevärda fördelar förbundna med en upplåtelseform,

liknande den av kommissionen föreslagna. Ändå att någon köpeskilling

icke behöver erläggas, herodes tillfälle för den obemedlade att ägna sig

åt jordbruk under tryggade former. Fördelarna härav torde ligga i så öppen

dag, afl desamma ej behöva nu närmare utvecklas.

Samtidigt torde även den .största möjliga säkerhet vinnas för att den jord,

som av staten upplåtes, användes för det med upplåtelsen avsedda ändamål

och undandrages alt bliva föremål för obehörig spekulation i förvärvssyfte.

På sätt jag förut berört är den ifrågakomna besittningsrätten icke av beskaffenhet

alt kunna göras till föremål för inteckning. Detta förhållande har

från olika håll föranlett den anmärkningen, att besittningsrättshavaren härutinnan

skulle befinna sig i en sämre ställning jin en självägande, vilken

hade tillfälle alt vid förekommande penningbehov begagna sin fastighet som

kreditobjekt, samt att, även örn staten trädde hjälpande emellan genom lie
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

viljande av lån för byggnaders inlösen eller nyuppförande, besittningsrättshavaren

i allt fall skulle vara i behov av erforderliga penningmedel till inköp

av inventarier och utsäde m. m. För min del kan jag ej tillmäta den

framställda anmärkningen avgörande betydelse, lin självägande, som för

anskaffande av köpeskillingen för den inköpta fastigheten — jag kan för

tydligare jämförelses skidl förutsätta, att fastigheten vid förvärvet är obebyggd

— måste anlita lånevägen, torde icke kunna mot säkerhet av inteckning

erhålla lån i bankinrättning till större belopp än som motsvarar ungefär

två tredjedelar av köpeskillingen och är beträffande återstoden hänvisad

att söka uppbringa densamma annorledes, därvid väl borgen eller annan

rent personlig förbindelse främst kommer i fråga. Besittningsrättshavaren

åter är befriad från köpeskillings erläggande och blir givetvis härigenom i

tillfälle att använda hela den personliga kredit, varav han må vara i åtnjutande,

till anskaffande av erforderliga inventarier och utsäde för fastigheten.

— Vad angår kreditfrågan överhuvud taget är det emellertid av allra största

vikt, att denna blir ordnad på ett för besittningsrättshavarna så förmånligt

sätt som möjligt och särskilt att kontanta medel ställas till deras förfogande

för uppförande eller inlösen av nödiga byggnader.

Lagrådet framställde åtskilliga erinringar mot förslaget. Beträffande dessa

erinringar ävensom föredragande departementschefen, statsrådet Linders’, i

anledning därav gjorda uttalanden i propositionen till 1926 års riksdag,

får utskottet hänvisa till första lagutskottets utlåtande nr 9/1931, s. 6—10.

Vid 1926 års riksdag väcktes i anledning av berörda proposition åtskilliga

motioner. Samtliga utgingo från den uppfattningen, att åtgärder borde

vidtagas för underlättande av upplåtelser från kronans jord. I fråga om

den lämpligaste formen för dylika upplåtelser kommo emellertid olika meningar

till synes.

Första lagutskottet yttrade i utlåtande nr 25 bland annat:

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att den i

propositionen föreslagna upplåtelseformen erbjuder avsevärda fördelar.

Främst är härvid att märka, att vid förvärv av jord under denna upplåtelseform

icke kräves någon köpeskilling. Att denna omständighet är av

mycket stor betydelse lärer icke kunna förnekas. Därigenom möjliggöres

även för personer utan kapital att under betryggande former förvärva eget

jordbruk. Den nya upplåtelseformen synes därför ägnad att tillgodose

de obemedlades och mindre bemedlades intresse att uppnå en ekonomiskt

tryggare ställning. Detta syfte kan ej i samma grad vinnas genom försäljning,

även om staten medgiver förmånliga betalningsvillkor. Genom kravet

på köpeskilling uteslutas många personer från möjligheten att under äganderätt

grunda ett eget hem.

Mot den ifrågasatta åborätten har i flera av de väckta motionerna framhållits,

att åbon, som icke har möjlighet att i likhet med självägaren erhålla

inteckning, i följd därav skulle hava svårare än denne att anskaffa

de för uppsättande av jordbruk erforderliga medlen. Då emellertid köparen

av en fastighet i regel icke kan erhålla lån mot inteckning i fastigheten

till köpeskillingens hela belopp, torde åbon — som icke har någon

köpeskilling att betala — i förevarande hänseende ej befinna sig i sämre

ställning än självägaren. Fastmera torde åbon i motsats till köparen kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

7

använda hela den personliga kredit, varöver han må förfoga, för övertagande

eller uppförande av byggnader och anskaffande av inventarier.

Märkas bör även, att enligt ett förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer

i de av riksdagen antagna allmänna villkor och bestämmelser för

statens egnahemslånerörelse, vilket förslag genom proposition nr 24 förelagts

innevarande riksdag, åbo under i huvudsak samma villkor, som

gälla för lån till annan egnahemsbyggare, skall kunna erhålla lån för uppförande

eller inlösen av byggnad å fastigheten. Enligt ett genom samma

proposition framlagt förslag till grunder för upplåtande från vissa kronoegendomar

av jordbrukslägenheter under åborätt m. m. skall åbo även

kunna erhålla anstånd med gäldande av köpeskilling för kronan tillhöriga

byggnader. Därest nämnda båda förslag vinna riksdagens bifall, torde

kreditfrågan bliva ordnad på ett för åborna förmånligt sätt.

Det nya rättsinstitutet synes även väl ägnat för tillvaratagande av samhällets

intresse. Vid användande av denna upplåtelseform vinnes säkerhet,

att den upplåtna jorden icke göres till föremål för spekulation eller användes

på sådant sätt, att det med upplåtelsen avsedda syftet förfelas. Därjämte

beredes möjlighet för samhället att i vissa fall under enklare former

än expropriation återtaga jorden och att i viss mån tillgodogöra sig därå

uppkommen värdestegring. I några av de väckta motionerna har visserligen

framhållits, att någon spekulation av betydenhet i egnahemsfastigheter

icke vore att befara, men denna uppfattning motsäges i viss mån av

en genom kronolägenhetskommissionen år 1913 verkställd undersökning.

Såsom skäl mot införande av den i propositionen ifrågasatta upplåtelseformen

har från flera håll gjorts gällande, att inom den jordbrukande befolkningen

äganderätten allmänt betraktades som den enda säkra formen

för jordinnehav och att i följd därav en besittningsrätt icke skulle kunna

vinna förtroende. Utskottet vill för sin del icke bestrida, att flerstädes

finnes en fast övertygelse rörande äganderättens företräde framför andra

upplåtelseformer. Förbises får emellertid icke, att ett stort antal jordbrukare

dock besitter annans jord under mindre förmånliga villkor än dem

åborätten kan bjuda, samt att det här gäller att bistå företrädesvis de medborgare,

som icke hava möjlighet att åtkomma jord under äganderätt. I

viss mån torde även, såsom departementschefen framhållit, uppfattningen

rörande äganderättens ovillkorliga företräde hava sin grund däri, att någon

annan form för upplåtelse av jordbrukslägenheter under betryggande villkor

hittills icke stått öppen. Märkas bör jämväl, att den nya upplåtelseformen

icke avser att utesluta upplåtelser under äganderätt, och att hinder

icke möter att med åborätten förena rätt för åbon att under vissa förutsättningar

förvärva äganderätt lill den av honom innehavda jorden.

I visst sammanhang med nu berörda synpunkter står även den anmärkningen,

att det framlagda lagförslaget innehåller så allvarliga inskränkningar

i åbons rätt, ali det kan befaras, att åborättsupplåtelser komma att

bliva föga eftersökta. Med anledning härav vill utskottet erinra, att tillgodoseendet

av samhällets intresse icke kan ske utan att åbons rätt i vissa

hänseenden begränsas. Såsom departementschefen framhållit, får strävan

att stärka åbons ställning icke drivas så långt, att viktiga allmänna intressen

bliva lidande. Det framlagda förslaget synes emellertid enligt utskottets

uppfattning på ett i huvudsak lämpligt sätt tillvarataga såväl kronans

sorn brukarens intressen. De begränsningar, som uppställts i fråga örn den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

sistnämndes rätt att förfoga över fastigheten, torde i endast ringa mån

rubba hans känsla av trygghet och oberoende. Vad särskilt angår kronans

möjlighet att under vissa omständigheter återtaga fastigheten, är att märka,

att denna möjlighet reglerats på sådant sätt att den ej medför något intrång

i besittningsrätten för åbon och hans närmaste. Genom de stadganden,

som föreslagits rörande avgäldens bestämmande vid förnyad avgäldssättning,

synes även trygghet vinnas, att vid den periodiska omregleringen

av avgälden åbons intresse kommer att i erforderlig mån beaktas. Emellertid

har utskottet på vissa punkter ansett sig böra i förslaget föreslå ändringar,

ägnade att än mera stärka åbons ställning.

Sedan utskottet förklarat sig icke kunna tillstyrka ett motionsvis framfört

förslag att möjlighet skulle vinnas till inteckning i åborätten samt

föreslagit, att åbo under vissa villkor skulle kunna inlösa den av honom

innehavda jorden, hemställde utskottet, att riksdagen måtte antaga lagförslaget

med vissa ändringar. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Redan vid 1928 års riksdag väcktes motion (11:369) om upphävande av

lagen. På hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 14) föranledde

emellertid motionen icke till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1931 års riksdag yrkade herr Anderson i Storegården m. fl. i motionen

II: 195, att riksdagen ville besluta att åborättslagen skulle upphöra

att gälla från och med den 1 juli 1931.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 9 i anledning av motionen

bl. a. följande.

Utvecklingen sedan åborättslagens tillkomst giver enligt utskottets förmenande

oförtydbart vid handen, att det hos den jordsökande allmänheten

icke förefinnes något intresse för förvärvande av jordbruk på de

betingelser, som äro knutna till åborättsinstitutet.---.

Att åborättslagen således hittills icke fatt någon praktisk tillämpning,

kan givetvis bero pa skilda omständigheter. Den meningen har framförts,

att resultatet skulle ha blivit ett annat, örn icke de sista årens konjunkturer

inom jordbruksnäringen medfört en allmän nedgång i efterfrågan på jordbruk.

Enligt en mening skulle trots detta åborättsinstitutet kunnat få den

avsedda användningen, örn utbud av åbolägenheter i större utsträckning

ägt rum och i samband därmed större ansträngningar gjorts för spridande

av kännedom om och intresse för denna upplåtelseform. Vidare kan det

tydligen tänkas, att allmänhetens ovillighet att förvärva jordbruk under

åborätt även haft sin grund i brister i åborättsinstitutets närmare utformning,

vilka skulle kunna genom lagändringar upphävas.

Bottnade det bristande intresset för åborättsinstitutet endast i nu anförda

omständigheter, skulle givetvis ett upphävande av denna lagstiftning icke

kunna förordas. Efter den vunna erfarenheten hyser utskottet emellertid

den uppfattningen, att varken bättre konjunkturer inom jordbruksnäringen,

spridande av kännedom örn åborätten eller partiella reformer i

själva institutet kan förläna åt detta något praktiskt värde.___

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

9

Förklaringen till att försöket med åborätten misslyckats ligger enligt

utskottets mening icke i ovan nämnda förhållanden utan väsentligen i den

svenska lantbefolkningens djupt rotade strävan efter att bliva ägare till den

brukade jorden. ---

Vad beträffar de statens intressen med hänsyn till jordens framtida användning,

som man genom ifrågavarande lagstiftning även velat tillgodose,

torde dessa icke i och för sig kunna motivera åborättsinstitutets bibehållande.

—

Ett upphävande av den så sent som 1926 genomförda lagstiftningen

örn åborätt kan visserligen förefalla som en med hänsyn till önskvärdheten

av stadga i lagstiftningen betänklig åtgärd. Emellertid torde valet icke stå

mellan lagstiftningens upphävande eller dess oförändrade bibehållande.

För allt vidare kretsar torde det numera vara uppenbart, att under alla

omständigheter en grundlig omarbetning av denna lagstiftning måste äga

rum, därest densamma skall kunna tjäna ett praktiskt syfte. Då utskottet

för sin del har en bestämd uppfattning, att en omarbetning måste för syftets

vinnande leda till att åborättsinstitutet bringas att så nära sammanfalla

med upplåtelsen under äganderätt, att skillnaden praktiskt sett bluen

namnfråga, tvekar utskottet icke att ansluta sig till tanken på ett upphävande

av hela lagstiftningen örn åborätt. Huruvida i samband därmed

ytterligare lättnader i betalningsvillkoren böra beredas dem, som med

äganderätt förvärva kronojord för egna hem, torde böra tagas under övervägande.

I synnerhet torde böra undersökas, huruvida icke det kapitalutlägg,

som vid köpet eller fastighetens tillträde erfordras, skulle kunna

ytterligare minskas eller möjligen helt bortfalla.

Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag, innebärande upphävande av lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse

under åborätt av viss jord oell i anledning därav utfärdade författningar.

Reservation anfördes av åtta av utskottets ledamöter, som ansågo att

utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

!> ~ Det bör undersökas, huruvida man icke kan genomföra sådana

jämkningar i åborättsinstitutet att intresset för detta väckes. Även örn

allmänheten ofta föredrager att med äganderätt förvärva jord, kan utskottet

icke finna annat än att en form av tryggad besittningsrätt vid sidan

av försäljningsformen mäste hava ett praktiskt värde med hänsyn till dem.

som icke kunna anskaffa det vid inköp av fastigheter erforderliga kapitalet,

samt att staten med hänsyn till sina intressen kan lia anledning att

uppmuntra användningen av åborätten vid upplåtelse av kronojord. Örn

det verkligen är så, att de nuvarande villkoren vid förvärv av åborätt och

övriga bestämmelser angående åborätten göra denna mindre begärlig, bör

detta förhållande således närmast leda lill att söka införa förbättringar

i aborättslagstilIningen I varje fall böra möjligheterna härtill grundligt

undersökas, innan man skrider till en så enastående åtgärd som upphävande

av hela lagstiftningen, sedan denna varit i kraft endast något över

tyra år.

Utskottet är nu icke berett att närmare anvisa de vägar, som böra begagnas

lör vinnade av ett ökat intresse för åborätten. Dock torde särskild

uppmärksamhet böra ägnas kreditfrågan, i synnerhet med hänsyn till möj
IIilning

till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 2 aud. Nr 62.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

Utskottet.

ligheterna att erhålla de för byggnader och inventarier erforderliga medlen,

ävensom övervägas frågan om inlösningsrättens utvidgande. Utskottet

håller icke för osannolikt att även i andra avseenden sådana jämkningar

i åborättsinstitutet kunna genomföras, att detta skulle mötas med intresse

från allmänhetens sida. Det saknas icke erfarenhet från andra lagstiftningsområden,

vilka giva stöd åt ett sådant antagande. Härvidlag må, örn

än förhållandena icke äro fullt likartade, erinras, att den s. k. ensittarlagen

till en början hade mycket ringa tillämpning men senare, efter vidtagna

utvidgningar, fått en mycket stor praktisk betydelse. En sådan utveckling

i fråga om åborätten är givetvis dock i avsevärd mån beroende även på

de bemödanden, som från det allmännas sida göras för att bringa lagstittningen

i tillämpning. En utredning i frågan bör således jämväl omfatta

möjligheten för ett ökat utbud av åbolägenheter och sättet för utbuden.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa, att

riksdagen, med avslag å förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta verkställa utredning,

huruvida sådana ändringar kunna genomföras i lagen den 4 juni 1926

om upplåtelse under åborätt av viss jord och i anledning därav utfärdade

författningar, att åborätten kan komma till ökad tillämpning, ävensom för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.»

Riksdagen beslöt med avslag å utskottets hemställan, att motionen icke

skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd. Proposition vägrades å det

yrkande som framförts i reservationen.

Beträffande den omfattning åborättsinstitutet erhållit i praktiken må

hänvisas till domänstyrelsens över motionen avgivna remissyttrande.

Den år 1926 tillkomna lagen om upplåtelse under åborätt av viss

jord bar erhållit en mycket ringa praktisk tillämpning. Vilka orsakerna

därtill äro torde vara svårt att med bestämdhet angiva. Ofta har anförts,

att förklaringen främst är att söka i den svenska lantbefolkningens djupt

rotade strävan att bliva ägare till den brukade jorden. Även örn allmänheten

ofta föredrager att förvärva jord med äganderätt, synes det dock

icke kunna bestridas, att en form av tryggad besittningsrätt till kronojord

vid sidan av försäljningsformen kan ha ett praktiskt värde såväl

med hänsyn till den, som icke kan anskaffa det för inköp av jord erforderliga

kapitalet, som med hänsyn till kronans intresse, att äganderätten

till jorden ej frånhändes kronan. Under sådana förhållanden bör enligt

utskottets mening undersökas, örn icke möjligheter stå till buds att väcka

intresset för åborätten. Främst kommer härvid ifråga, huruvida sådana

resultat kunna ernås genom ändringar i de författningsbestämmelser, som

gälla beträffande åborätten.

Domänstyrelsen har tillsyn över huvuddelen av kronans jord, däribland

den under åborätt upplåtna jorden. Enligt åborättslagen är däremot länsstyrelsen

den myndighet, med vilken åbo har att skaffa i frågor, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

11

angå åborätten. För erhållande av egnahemslån har åbon att vända sig

i första hand till egnahemsnämnden. Såsom egnahemsstyrelsen anfört

framstår möjligen länsstyrelsen som en relativt främmande myndighet

för den kategori jordsökande, varom här är fråga. På grund härav och

för åstadkommande av förenkling i förhållandet mellan kronan och åbon

kan det ifrågasättas, huruvida det icke vöre lämpligt att överflytta länsstyrelsernas

uppgifter enligt lagen till egnahemsmyndigheterna. I detta

sammanhang bör framhållas, att egnahemsstyrelsen icke fanns vid lagens

tillkomst. Det synes icke heller osannolikt, att sådana jämkningar av

åborättsinstitutet skulle kunna vidtagas, att denna upplåtelseform skulle

mötas med intresse från allmänhetens sida. Vidare bör måhända prövas,

huruvida icke ett ökat utbud av åbolägenheter kan äga rum. I övrigt vill

utskottet framhålla, att såsom motionärerna anfört bestämmelserna angående

åborätt äro invecklade och omständliga. En förenkling av bestämmelserna

kanske redan i och för sig skulle leda till att antalet spekulanter

på åborätt ökas.

Utskottet anser sålunda, att det bör prövas, huruvida sådana ändringar

kunna göras i bestämmelserna om åborätt, att institutet må vinna ökad

utbredning. I samband därmed torde även böra undersökas, huruvida icke

åtgärder böra vidtagas för att sprida kännedomen om åborätten och dess

närmare innebörd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning angående

möjligheten att vidtaga sådana ändringar i lagen om upplåtelse

under åborätt av viss jord ävensom i de bestämmelser

om åborätt, som återfinnas i andra författningar,

att åborättsinstitutet må kunna erhålla ökad användning,

samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 15 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 62.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Mannerskantz, Roos,

Sten, Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken,

Ryberg*, Hermansson*, von Seth*, Larsson i Östersund*, Johnsson i Kastanjegården

och Lundgren*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Wistrand, Mannerskantz och von Seth.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1944

1 6 0 4 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:414 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen. a1 i texten