Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i Tungelsta m. fl.

1944-06-15 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:63, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i Tungelsta m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ökade

möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse

eller industriändamål.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 31 i första kammaren av herr

Karlsson, Gustaf, m. fl. och nr 73 i andra kammaren av herr Andersson i

Tungelsta m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen

och expropriationslagen, att möjligheterna ökas för kommun att

inlösa mark, som kommunen i ändamål att befrämja kommunens sunda och

normala utveckling önskar utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse

eller industriändamål.

Till stöd för detta yrkande anföres i motionerna bl. a. följande:

Även örn kommunerna i större omfattning än tidigare sökt ombesörja

markanskaffning för bostadsändamål och därvid sökt hålla tomtpriserna

inom rimliga gränser, förekomma dock fall, då markbehovet icke lämpligen

kunnat tillgodoses på grund av bristande tillgång till tvångsförfarande. I

dylika fall är det ofta markägaren, som utan godtagbara skäl motsätter sig

att mot rimlig ersättning avyttra marken. I andra fall har visserligen mark

erhållits, men den har icke alltid varit den lämpligaste, som kunnat stå till

buds, om kommunen haft rätt till expropriation. Frånvaron av möjligheten

till dylikt tvångsförfarande lärer ock i vissa fall lia medfört, att för jord,

som utan olägenhet för markägaren kunnat avstås, denne betingat sig ett

pris, som icke stått i rimligt förhållande till markens vanliga värde. Dylika

förhållanden medföra givetvis allvarliga svårigheter för bostadsanskaffr.

ingen på berörda orter.

Liknande svårigheter för kommunerna med avseende å markanskaffning

lia förekommit jämväl, när fråga varit om anskaffande av mark för industriändamål.

Det finns nämligen kommuner, som till följd av markägarnas

inom kommunen inställning icke varit i stånd att tillhandahålla mark åt

industriföretag, som man velat knyta till kommunen.

I sistnämnda avseende må följande belysande exempel anföras. En av

landskommunerna i Bohusläns slenhuggeridistrikt består av en ö, som i sin

helhet äges av ett aktiebolag. Detta, som har sitt säte i en västkuststad och

följaktligen betalar skatt för sin inkomst lill denna stad, har under en lång

följd av år drivit stenindustri å ön, tidvis av mycket betydande omfattning,

men på senare tid i viss mindre utsträckning. Kommunens ledande män ha

flera gånger sökt intressera olika företagare alt börja ny verksamhet å ön,

men alla försök därtill lia misslyckats, emedan jordägaren — bolaget — icke

velat upplåta erforderlig mark. Ja, när en person för något år sedan ville

Bihang till riksdagens protokoll 19U. 9 sami. 2 avd. Nr 03. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

anordna ett primitivt fiskrökeri i ett stenröse, medgav markägaren detta först

sedan personen i fråga avgivit skriftlig förbindelse att vid fiskrökeriet icke

använda manlig arbetskraft över 18 år. Detta visar ju i huru hög grad markägaren

var angelägen om att icke få konkurrens örn arbetskraften på ön. Att

kommuens ledande män, vilka i regel äro arbetare hos nämnda bolag, fiskare

eller skeppare, flertalet i små ekonomiska omständigheter, med bekymmer se

en sådan utvecklingshämmande inställning hos kommunens ende markägare

säger sig självt.

Särskilt beaktande torde också böra ägnas sådana fall, där en stad eller .ett

stadsliknande samhälle önskar sanera en äldre stadsdel med välbelägna men

dåligt underhållna byggnader. Dessa ge, särskilt i tider nied stor bostadsbrist,

en mycket god avkastning och äro oftast högt belånade, varför de hållas i

högt pris i avvaktan på att något så pass stort affärs- eller industriintresse

uppenbarar sig, att praktiskt taget vilket pris som helst betalas för tomtmarken.

Skulle det dessutom visa sig, att kommunen har intresse för förvärv

av dylika fastigheter, stiga prisen på desamma mångdubbelt, högre ju angelägnare

kommunen synes vara örn förvärvet. Detta gör att staden tvingas

breda ut sig i utkanterna, där gällande planer avse villabebyggelse, och mången

gång kanske staden finner sig föranlåten inmänga områden med höghusbebyggelse

mitt i villabebyggelsen, vilket gör samhällsbilden allt annat än

vacker. Staden kommer också att antaga för en småstad ovanliga proportioner,

där gator och ledningar bli långa och dyrbara i såväl anläggning som

underhåll. För samhället medför detta kostnader, som eljest kunnat undvikas.

Den centrala staden får till stor del också ett mindre tilltalande utseende,

om nybebyggelsen sker efter mindre systematiska grunder, som medföra

att moderna höghus och förnämliga affärsfastigheter resa sig över

bredvidliggande halvt förfallna gamla bostadshus, vars ägare endast vänta på

en försäljning i sinom tid, där överbetalning icke spelar någon större roll

för köparen. Här är alltså fråga om en befintlig bebyggelse, som en gång

tillfredsställt skäliga anspråk men numera icke fyller de ökade krav på bostadshygien

och ändamålsenlighet, som utvecklingen fört med sig, medan

samtidigt måhända en ändamålsenlig bebyggelse av angränsande tomtmark

gör nybebyggelse jämväl av nyssnämnda mark så gott som nödvändig.

Man skulle kunna säga, att ägaren av ifrågakomna tomtmark underlåtit att

hålla den i det skick, samhällets utveckling krävt, alltså utsatt den för ett

slags vanhävd, och att samtidigt från samhällets synpunkt ett starkt behov

inlrätt av ändring i detta förhållande.

Motionärerna ifrågasätta, om man icke skulle komma till rätta med berörda

förhållande genom att utsträcka den rätt kommun har enligt 25 §

stadsplandagen att genom expropriation för bebyggelse förvärva obebyggd

mark inom byggnadskvarter till att avse jämväl rätt för kommun att på

enahanda sätt förvärva icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte åbyggnader

inom byggnadskvarter, där det föreligger ett uppenbart behov att marken

med byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande.

Härefter fortsätta motionärerna:

Emellertid kan en ändring i stadsplanelagen endast råda bot på här påtalade

förhållanden inom planlagda delar av städer, köpingar och municipalsamhällen.

I övrigt torde man få lita till den allmänna expropriationslagstiftningen.

I detta sammanhang är det av intresse, att det förslag av år 1910, som utgör

grunden för gällande expropriationslag, avstod från varje närmare hegräns
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

3

ning av expropriationsändamålen och gick ut på alt fast egendom skulle

få tagas i anspråk genom expropriation, så snart Konungen så prövade nödigt

för allmänt gagn. Emellertid har i expropriationslagen i 1 § intagits en

vägledande uppräkning av de fall, då expropriation får medges. Det vill synas

som om möjligheterna till expropriation borde ökas genom sådan ändring

av ifrågavarande paragraf, att expropriation kunde medgivas, när kommun

önskar utnyttja eller tillhandahålla mark för bostadsbebyggelse eller

för industriändamål.

Vad angår ersättning för expropriation skall denna enligt gällande rätt

bestämmas i penningar och utgå efter fulla värdet av den egendom, som

exproprierats. Ersättningen skall alltså vara just så stor, att markägarens

förmögenhet efter expropriationen är densamma, som den skulle ha varit,

om någon expropriation icke ägt rum. Merendels torde detta fulla värde

motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas ha överenskommits vid en

frivillig försäljning. Men skulle i här förevarande fall ersättning medgivas

efter storleken av en dylik köpeskilling, lärer i många fall markägaren komma

att i verkligheten göra en oskälig vinst. Ofta skulle markägarens obenägenhet

att själv ställa mark till förfogande för det av samhället önskade ändamålet,

vilken obenägenhet till slut orsakat expropriationen, visa sig ha

varit betingad av en önskan att för försäljning avbida en inträffad markvärdestegring.

Visserligen får vid bestämmande av ersättning hänsyn icke

tagas till värdeförändring, som uppstår till följd av expropriationsrättens beviljande

eller på grund av expropriationsändamålets avsedda genomförande,

men det torde vara erforderligt att i spekulationshindrande syfte tillse, att

i ersättningsbeloppet icke inberäknas någon del av den värdestegring, som

kan komma att uppstå efter det markägaren blivit underkunnig om att i

det särskilda fallet förutsättningar för expropriation uppstått. Överhuvud

taget torde icke värdestegring, som direkt föranletts av utav kommunen

vidtagna åtgärder, böra få inverka på ersättningens storlek. Ersättningen

bör vara skälig, och man torde vid densammas bestämmande ofta ha en

viss ledning i det senast fastställda taxeringsvärdet å fastigheten. Det torde

alltså i delta sammanhang böra övervägas, huruvida icke till förebyggande

av oskäliga vinster av här berörd art och av en eljest opåkallad stegring av

tomtpriserna det för ifrågavarande fall borde i lagen införas ett förtydligande

stadgande rörande sättet för bestämmande av expi-oprierad fastighets fulla

värde eller ock en särskild regel för ersättningens beräknande.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för det i motionerna gjorda

yrkandet, får utskottet hänvisa till motionerna.

I 1 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation stadgas, att fastighet, som

tillhör annan än kronan, må, om Konungen prövar det nödigt, genom expropriation

tagas i anspråk för vissa i paragrafen angivna ändamål. Bland dessa

ändamål nämnes, i fjärde punkten ändamål, som det enligt lag eller författning

tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,

samt i sjätte punkten ändamål, som är jämförligt med något av de under

föregående punkter i paragrafen angivna och äger väsentlig betydelse för

det allmänna. Enligt sjunde punkten medgives expropriation för att inom

bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan

ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden.

I 99—101 §§ lämnas vissa särskilda bestämmelser örn expro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

priation för sist angivna ändamål. Enligt dessa bestämmelser tillkommer

denna expropriationsrätt förutom kronan endast kommun eller municipalsamhälle,

inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

Expropriationen må allenast avse område, som är bebyggt med boningshus,

tillhöriga annan än markens ägare. Vid uppskattning av det till

boningshus hörande område må hänsyn icke tagas till förbättring, vilken

området vunnit genom arbete eller kostnad, som husägaren eller föregående

innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad

honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit

förutsatt. Har mark exproprierats för nu ifrågavarande ändamål, är nye ägaren

pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta det

till hans hus hörande område med den jämkning, som kan erfordras för

genomförande av stadsplan och tomtindelning.

Stadsplanelagen den 29 maj 1931 innehåller ävenledes bestämmelser örn

expropriation. Stad äger sålunda lösa till sig i stadsplan eller stomplan ingående

mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden

det äskar. Annan i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för

enskilt bebyggande må staden lösa, där ej markens användande för avsett

ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser

om stads rätt till vägmark (22 och 23 §§). Av särskilt intresse ur

nu ifrågavarande synpunkter äro stadgandena örn rätt till s. k. zonexpropriation,

d. v. s. expropriation av markområden intill en viss anläggning men

ej erforderliga för anläggningens utförande (24 §). Om förefintlig bebyggelse

i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga

genomförande ej utan stadens ingripande kan äga rum eller inom skälig

tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa jämväl mark, som

ingår i byggnadskvarter, i den mån marken erfordras för åstadkommande

av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast

löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd

härtill (24 § första stycket). I 1931 års stadsplanen hava därjämte för

första gången i svensk lagstiftning upptagits bestämmelser örn s. k. ekonomisk

zonexpropriation, d. v. s. zonexpropriation med huvudsakligen finansiellt

ändamål (24 § andra stycket). Bestämmelserna innebära, att om kostnaden

för regleringens genomförande antages skola väsentligen överstiga

det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och det är

uppenbart, att regleringen medför väsentligt ökat värde för kringliggande

kvartersmark, så må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan

mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande. Vill ägaren

hellre än att marken löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, är

han därtill berättigad. I sådant fall bestämmer Konungen ett i förhållande

till kostnaden och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren

att i den ordning Konungen föreskriver erlägga, vid äventyr att staden

eljest må lösa marken.

Vidare stadgas i 25 § stadsplanelagen, att Konungen må medgiva en stad

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

5

rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, om marken icke kan på

skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt

hinder för stadens utveckling.

I stadsplanelagens 56 och följande paragrafer lämnas vissa bestämmelser,

enligt vilka vad i lagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning

även för vissa stadsliknande samhällen på landet.

Beträffande grunderna för expropriationsersättningens bestämmande stadgas

i expropriationslagen, att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas

löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en

fastighet och lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller

den exproprierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas.

Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan

skada fullt ersättas. Är den exproprierande på grund av åtagande eller av

annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande

av skada eller intrång, skall expropriationsersättningen i regel därefter jämkas.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå på en

gång (7 §). Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras,

må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår allenast

till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets

genomförande (8 §). Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång

å den återstående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma,

skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan

(9 §). Har, efter det fråga örn expropriation hlivit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke tagas

i beräkning vid ersättningens bestämmande (10 §). Vad i 7—10 §§ stadgas

örn fastighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till

fastighet, som avstås på grund av expropriation (11 §). I avseende å inlösen

av mark enligt stadsplanelagen skola jämlikt dess 29 § de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock

med iakttagande av vad i vissa särskilda hänseenden stadgas i stadsplanelagen.

Vid 1938 års riksdag hemställde herr Senander m. fl. i en inom andra kammaren

väckt motion, nr 282, »att riksdagen i skrivelse till regeringen begär

utredning och förslag örn förändrad expropriationslagstiftning, som omöjliggör

nuvarande uppskörtning av det allmänna och säkrar städernas rätt att

expropriera bostadsområden, samt örn en sådan effektiv fastighetsvärdestegringsskatt,

som berövar den privata spekulationen värjo möjlighet att tillgodogöra

sig en värdestegring, till vilken de själva inte bidragit utan som

väsentligen är en följd av samhälleliga åtgärder; samt att statens och komkommunernas

markförsäljning så begränsas, att tomter för bostadsändamål

och liknande ej försäljas utan upplåtas mot tomträtt, så alt framtida markvärdestegring

kommer det allmänna lill godo och möjligheterna lill framtida

stadsplaneförändringar ej som nu hindras.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt däröver avgivna

utlåtande, nr 41, att de i motionen berörda spörsmålen på senare tid

gjorts till föremål för utredningar. Utskottet erinrade bl. a. örn att bostadssociala

utredningen vore sysselsatt med spörsmålet örn saneringen av det

undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena i samband med sociala och

ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Det funnes anledning

antaga, att utredningen därvid komme att taga under övervägande, huruvida

en utvidgning av expropriationsmöjligheterna kunde bliva erforderlig

för vinnande av ifrågavarande ändamål. Enligt utskottets mening borde resultaten

av dessa utredningar och överväganden avvaktas, innan riksdagen

toge ställning till de därav berörda spörsmålen. Utskottet hemställde därför,

att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation mot utskottets utlåtande anfördes av herrar Hage, Olovson och

Hermansson, vilka yrkade, att riksdagen i anledning av motionen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

rörande i vad mån tillgången på byggnadstomter för bostadsändamål

bättre skulle kunna säkerställas och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna

i städer och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna förhindras antingen

genom ändring av expropriationslagen eller på annat sätt samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren under det att andra kammaren

biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.

Den i nyssnämnda utskottsutlåtande omförmälda bostadssociala utredningen

har enligt riksdagsberättelsen för innevarande år till återstående arbetsuppgifter

spörsmålet örn saneringen av det undermåliga bostadsbeståndet i stadssamhällena

i dess samband med sociala och ekonomiska samt stadsplaneoch

byggnadstekniska frågor, samt den därmed sammanhängande frågan örn

åtgärder för åstadkommande av en planmässig bostadspolitik på längre sikt,

syftande till ett »fredsberedskapsprogram» på detta område.

1936 års egnahemsutredning avgav den 20 oktober 1938 betänkande med

förslag rörande den statliga egnahemsverksamheten (SOU 1938:34). I ett

kapitel, som behandlade frågor rörande jordförmedling och jordanskaffning,

anfördes bl. a. följande (s. 218):

De omständigheter, som äro förenade med jordförmedling och jordanskaffning

för bostadsändamål, medföra, att frågan härom bör bedömas ur i viss

mån andra synpunkter än de som avse jordbruksegnahem.

Bostadsbildningen genom egnahemsverksamheten kan sägas fortgå på två

skilda linjer. I ena fallet går den ut på att bereda lantbefolkningen goda

bostäder, spridda över den rena landsbygden; i andra fallet hänför den sig

till samlad bebyggelse i samhällen och kring städerna.

På landsbygden synas för den enskilde några svårigheter icke möta att

finna och förvärva lämpliga byggnadstomter till skäligt pris. Egnahemsbildaren

kan där vanligen få sitt önskemål tillgodosett genom hänvändelse direkt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

7

till jordägaren och utan medverkan av vederbörande egnahemsorgan i annan

mån än att dess rådgivning kan vara behövlig.

Vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar däremot kan understundom

inträffa, att jordägareförhållandena äro monopolistiska och utnyttjas för

uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot sund egnahemsbildning.

Att söka motverka denna jordspekulation genom att engagera egnahemsorganen

för jordanskaffning torde dock vara ett alltför vanskligt företag.

Genom att städer och andra samhällen i allt större utsträckning i förtid inköpt

större områden att exploateras för tomtändamål, har det på sina håll blivit

möjligt att reglera ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens mening bör

det vara en kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffningen tor

tätbebyggelse. Förutom att de kommunala myndigheterna stundom tagit sig an

denna jordförsörjning, har denna ock i vissa fall kunnat tillgodoses genom

särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp av lämpliga områden och

dessas exploatering till bostadsegnahem åt medlemmar eller andra.

Vidare beröres i betänkandet (s. 227) en av egnahemsstyrelsen år 1936

verkställd undersökning om prissättning å tomtmark, vars resultat av styrelsen

återgivits i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1936. Då det för en

sund utveckling av den statliga egnahemsverksamheten måste anses såsom

synnerligen angeläget och nödvändigt, att tomtpriserna hölles inom skäliga

gränser, och då den verkställda utredningen otvivelaktigt gåve vid handen, att

särskilt å vissa platser tomtpriserna måste betecknas såsom anmärkningsvärt

höga, hemställde egnahemsstyrelsen, att frågan örn eventuella åtgärder i prisreglerande

syfte för förhindrande av att säljare av tomtmark till bostadsegnahem

betingade sig högre tomtpriser, än som kunde anses såsom skäliga,

skulle överlämnas till egnahemsutredningen för närmare utredning och övervägande.

Sedan denna fråga enligt egnahemsstyrelsens hemställan hänskjutits

till egnahemsutredningen, anförde utredningen i betänkandet (s. 228):

På den rena landsbygden torde beträffande markpriser för bostadslägenheter,

enligt vad utredningsmännen kunnat finna, icke lia påvisats sådana

förhållanden som kunna påkalla ett ingripande från det allmännas sida i

prisreglerande syfte. Vad angår samma förhållanden invid och inom städer

och samhällen, där egnahemslån kan komma i fråga, synas ej heller tillräckliga

skäl ha framkommit för ett dylikt ingripande. Även om anledning härtill

kan synas föreligga i vissa enstaka fall, så torde spörsmålet ha en sådan vittomfattande

innebörd inom bostadspolitiken att den näppeligen kan behandlas

i detta sammanhang. Förekommande missförhållanden på området torde det

närmast tillkomma de kommunala myndigheterna att söka avhjälpa. Erinras

må om den möjlighet till expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden,

som redan föreligger. Vad särskilt angår egnahemslägenlieter

vilja utredningsmännen ånyo understryka, att egnahemsorganen bora

å ena sidan tillse att sådana tomtinköp icke understödjas genom egnahemslån,

där jordsäljaren uppenbarligen utverkat sig oskäliga priser, och å den andra

söka påverka vederbörande säljare till nödiga jämkningar i gjorda avtal. Såsom

utredningsmännen tidigare anfört torde det i regel icke vara lämpligt

för länsorganen inom egnahemsverksamheten alt för jordanskaffning engagera

sig i rena tomtstyckningsaffärer. Ilär kunna däremot, enligt vad erfarenheten

även visar, kommuner, egnahemsföreningar och egnahemsbolag

verksamt ingripa för att inom visst område eller i anslutning till visst industriellt

företag tillhandahålla tomtmark mot skäliga villkor, varvid i förekommande

fall stöd av statliga förlagslån bör kunna erhållas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

Utskottet,

Vid avlämnandet av egnahemsutredningens betänkande avgav en av utredningsmännen,

herr J. A. Andersson i Tungelsta, ett särskilt yttrande (s. 493),

vari han anförde:

Utredningsmännen ha icke ansett tillräckliga skäl föreligga att bereda

möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahems- och arbetaresmåbruksverksamhet,

som avser att bilda hela fastigheter till jordbruksändamål

samt tomtmark till bostadsändamål. Denna inskränkning i rätten till tvångsförfarande

vid anskaffning av jord för egnahemsändamål anser jag icke

påkallad. I regel torde jord för nybildning av egnahem kunna erhållas på

frivillighetens väg. Men fall kunna förekomma, då behovet av jord icke kan

tillgodoses utan tillgång till ett tvångsförfarande. Örn det ur det allmännas

synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk för egnahemsändamål, och

jordägaren utan verkliga skäl motsätter sig att mot rimlig ersättning avyttra

densamma, bör jordförmedlingsorganet lia rätt att påkalla tvångsförfarande

även i de fall, då det avses alt bilda en ny jordbruks- eller bostadsfastighet.

Även då det gäller att förse ofullständiga jordbruk med tillskottsjord, kunna

fall inträffa, då jordområden böra tagas i anspråk, vilka delvis lämpa sig för

bildande av självständiga fastigheter. Att behov av tvångsförfarande i vissa

fall förekommit, då det gällt att skaffa lämplig jord till rimligt pris för bildande

av arbetaresmåbruk, torde ej kunna bestridas. Även örn jordanskaffningen

till arbetaresmåbruk hittills kunnat ske utan större svårigheter, är

därmed icke sagt, att den mark som erhållits alltid varit den lämpligaste som

kunnat stå till buds, därest de kommuner som förmedlat lånen haft möjlighet

att påkalla expropriation. Detta torde även gälla jordpriset. Frånvaron av

möjlighet till tvångsförfarande lär i vissa fall ha medfört, att för jord, som

utan olägenhet för stamhemmanet eller bolaget kunnat avstås, jordägaren

betingat sig ett pris, som icke stått i rimligt förhållande till markens verkliga

värde. Beträffande mark för bostadslägenheter lia ju utredningsmännen förutsatt,

att kommunerna i större utsträckning än vad som hittills skett skola

åtaga sig att ombesörja markanskaffning och förmedling av egnahemslån för

bostadsegnahem och därvid söka hålla tomtpriserna inom rimliga gränser.

Ati därvid kunna uppstå fall, då tvångsförfarande är påkallat, torde vara

uppenbart.

Inom egnahemsutredningen har jag därför hemställt, att i utredningsmännens

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation jämväl måtte införas rätt till expropriation av

mark för bildande av egnahemsfastighet.

Stadsplaneulredningen 1942, som tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 28 november 1941, har till uppgift att verkställa utredning av

frågan om regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning för

byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger samband.

Under senare tid har alltmer den uppfattningen gjort sig gällande, att

främjandet av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse är att anse såsom en

betydelsefull kommunal angelägenhet, särskilt då fråga är om tättbebyggda

samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område har i

stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark

och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att

bostadsanskaffningen sålunda äger rum under medverkan från kommunernas

sida torde i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen

önskvärt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

&

Motionärerna göra nu gällande, att denna kommunernas verksamhet ofta

hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt sig att mot

rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark. Detta påstående

vinner stöd i de remissyttranden, som av Svenska stadsförbundet och

Svenska landskommunernas förbund avgivits över motionerna.

Enligt gällande expropriations- och stadsplanelagstiftning finnas vissa

möjligheter för kommun att mot markägares vilja inlösa mark för att använda

densamma för bostadsbebyggelse. Inom stadsplanelagda områden äro

dessa möjligheter förhållandevis vidsträckta, under det att de torde vara

mera begränsade beti-äffande mark inom övriga delar av städer och stadsliknande

samhällen ävensom beträffande den egentliga landsbygden.

Örn det ur det allmännas synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk

för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning underlåter att

nyttja marken för dylikt ändamål eller motsätter sig att avyttra marken

mot rimlig ersättning, tala enligt utskottets mening starka skäl för att kommunerna

böra ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot markägaren.

Utskottet vill därför förorda en närmare utredning, huruvida kommunerna

härvidlag böra tillerkännas ökade befogenheter.

Såsom landskommunernas förbund anfört i sitt remissyttrande synes det

mera tveksamt, om vidgade möjligheter böra tillerkännas kommun att inlösa

mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga synes dock böra

prövas i samband med den av utskottet förordade utredningen.

I motionerna har även ifrågasatts, huruvida icke vid expropriation för

de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av regeln, att

expropriationsersättning skall utgå efter fastighetens fulla värde. Utskottet

är emellertid icke berett att förorda någon utredning angående ändring av

denna för all expropriation gällande regel. Den med nu berörda spörsmål

sammanhängande frågan, örn och i vad mån det allmänna må kunna få

del i oförtjänt markvärdestegring, torde komma att i annat sammanhang

prövas av statsmakterna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en förutsättningslös

utredning, huruvida ökade möjligheter böra tillerkännas

kommuner att mot ägares vilja inlösa mark för bostadsbebyggelse

och industriändamål, samt om framläggande för

riksdagen av det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 15 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 63.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Roos, Sten,

Söderkvist* och Hagman*; samt

från andra kammaren: fröken Hesselgren, fröken Andersson, herr Hermansson*, fru

Johansson, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Lundgren* och Jansson

i Hällefors.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av fröken Hesselgren, herrar Wistrand, Roos, Hagman, fröken Andersson

och herr Johnsson i Kastanjegården, vilka inom utskottet yrkat, att

motionerna måtte avstyrkas; samt

2) av herrar Söderkvist, Hermansson, fru Johansson och herr Larsson i

Östersund, vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Under senare---lika med utskottet---synnerligen önskvärt.

Motionärerna göra---lika med utskottet---över motionerna.

Enligt gällande--— lika med utskottet — — — egentliga lands
bygden.

Om det---lika med utskottet —--ökade befogenheter.

Såsom landskommunernas---lika med utskottet---förorda
de

utredningen.

Vid denna utredning torde det icke kunna undgås, att jämväl den i motionerna

berörda frågan om expropriationsersättningarnas storlek tages i övervägande.

Utskottet vill såsom en självklar sak uttala, att vid prövningen, huruvida

lagändringar av den art ovan antytts böra komma till stånd, vederbörlig

hänsyn måste tagas till skäliga anspråk från markägarnas sida.

På grund---lika med utskottet---må föranleda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

11

Bilaga A.

KUNGL.

BYGGNADSSTYRELSEN.

Till riksdagens andra lagutskott.

Den 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt byggnadsstyrelsen att senast

den 15 mars 1944 avgiva och till riksdagens andra lagutskott inkomma

med av utskottet begärt yttrande över två vid 1944 års riksdag väckta likalydande

motioner, nr 31 i första och nr 73 i andra kammaren, om beredande

av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller

industriändamål.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,

att möjligheterna ökas för kommun att inlösa mark, som kommunen

i ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskar

utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål. I

motionerna ifrågasättes dels utsträckande av den rätt kommun har enligt 25 §

stadsplanelagen att genom expropriation för bebyggelse förvärva obebyggd

mark inom byggnadskvarter till att avse jämväl rätt för kommun att på enahanda

sätt förvärva icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte åbyggnader

inom byggnadskvarter, där ett uppenbart behov föreligger att marken med

byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande, dels ock sådan ändring

av 1 § expropriationslagen, att expropriation även medgives, när kommun

önskar utnyttja eller tillhandahålla mark för bostadsbebyggelse eller

för industriändamål. Därjämte anse motionärerna, att det i detta sammanhang

bör övervägas, huruvida icke till förebyggande av oskäliga vinster för

markägarna vid bestämmandet av expropriationsersättningen samt en eljest

opåkallad stegring av tomtpriserna för ifrågavarande fall borde i lagen införas

förtydligande stadgande rörande sättet för bestämmandet av exproprierad

fastighets fulla värde eller ock en särskild regel för ersättningens

beräknande.

Ehuru de möjligheter stadsplanelagen erbjuder städer och stadsliknande

samhällen att av Konungen utverka rätt att för främjande av stadens utveckling

tvångsvis lösa i byggnadskvarter ingående mark funnits alltsedan tillkomsten

av 1907 års stadsplanelag, hava såvitt styrelsen har sig bekant dessa

möjligheter utnyttjats i endast något enstaka fall. Skulle behov av den av

motionärerna föreslagna, utvidgade expropriationsrätten anses föreligga, torde

detta därför närmast gälla icke stadsplanelagda områden.

Då behov uppkommit av sådan bebyggelse, som motionärerna åsyfta, torde

emellertid i de flesta fall tidpunkten vara inne för anskaffande av för markens

användning lämplig planläggning, där sådan icke finnes. Blir marken

stadsplanelagd, är såsom förut framhållits expropriationsrätt säkrad i 25 §

stadsplanelagen. Emellertid regleras en stor del av begynnande samhällsbebyggelse

av det mera enkla byggnadsplaneinslitutet. Byggnadsplanerna hava

nämligen på senare tid tillkommit i större utsträckning än vad gällande lagstiftning

från början avsett såsom ersättning för stadsplan, där municipalbildning

underlåtes. Med hänsyn härtill och därest detta är att anse som ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

1- Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

kommunalt intresse, synes expropriationsrätten i förenämnda 25 § böra utsträckas

att gälla även beträffande byggnadsplan.

Grundläggande motiv för gällande expropriationsrätt enligt 25 § stadsplanelagen

är att de befintliga ägoförhållandena äro till avsevärt hinder för

ortens utveckling. Samma förutsättningar måste givetvis förefinnas för tilllämpning

av en utvidgad expropriationsrätt, i fråga om redan bebyggda områden

skulle sådant förhållande kunna anses föreligga beträffande mark inom

kvarter, vilken är bebyggd i ringa omfattning eller i övrigt på sätt, som

icke står i god överensstämmelse med en tidsenlig och sund byggnadsutveckling

och som icke på skäliga villkor kan förvärvas för bebyggande på sätt

som anvisats i gällande plan. Det synes lämpligt att utsträcka den i 25 §

stadsplanelagen medgivna expropriationsrätten att gälla även för sådan i

stadsplan eller i byggnadsplan ingående mark.

Huruvida behov föreligger av utsträckning av expropriationsrätten för det

av motionärerna åsyftade ändamålet även till område, för vilket icke gäller

stadsplan eller byggnadsplan, undandrager sig byggnadsstyrelsens närmare

bedömande.

Förevarande fråga om expropriationsrättens utvidgande och förtydligande av

därmed sammanhörande regler för fastighetsvärdering synes dock så intimt

sammanhänga med pågående revision av gällande byggnads- och stadsplanelagstiftning,

att den synes böra bliva föremål för övervägande av 1942

års stadsplaneutredning.

Stockholm den 13 mars 1944.

Gustaf Linden.

HENNING LEO

Eric Henriksson.

Bilaga B.

KUNGL. EGNAHEMSSTYRELSEN.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 11 februari 1944 har Kungl. Maj:t anbefallt egnahemsstyrelsen

att till eder avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta, till eder

hänvisade likalydande motionerna 1:31 och II: 73 om beredande av ökade

möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

Till åtlydnad härav får egnahemsstyrelsen, som funnit sig böra begränsa

sitt yttrande till den del motionerna avse bostadsbebyggelse, anföra följande.

Motionärerna ha inledningsvis återgivit ett uttalande av 1936 års egnahemsutredning

rörande tomtanskaffningen i tättbebyggda samhällen. Utredningen

framhåller däri, att det vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar understundom

kunde inträffa, att jordägandeförhållandena vore monopolistiska

och utnyttjades för uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot

sund egnahemsbildning. Genom att städer och andra samhällen i allt större

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

13

utsträckning i förtid hade inköpt områden att exploateras för tomtändamål,

hade det emellertid, fortsatte utredningen, på sina håll blivit möjligt att reglera

ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens mening borde det vara en

kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffning för tätbebyggelse.

Efter en av utredningen verkställd undersökning av frågan om eventuella åtgärder

i prisreglerande syfte för förhindrande av att säljare av tomtmark till

bostadsegnahem betingade sig högre tomtpriser, än som kunde anses skäliga,

hade utredningen icke kunnat finna att tillräckliga skäl framkommit, som

påkallade ett ingripande från det allmännas sida i prisreglerande syfte. Förekommande

missförhållanden på området syntes det närmast tillkomma de

kommunala myndigheterna att söka avhjälpa. Utredningen tilläde i detta

sammanhang vidare, att förutom att de kommunala myndighetena stundom

tagit sig an denna jordförsörjning hade denna ock i vissa fall kunnat tillgodoses

genom särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp av lämpliga

områden och dessas exploatering och till bostadsegnahem åt medlemmar

eller andra.

Egnahemsstyrelsen delar den uppfattning, varåt egnahemsutredningen sålunda

givit uttryck. Utvecklingen under den tid som gått sedan uttalandet

gjordes synes också i stort sett ha bestyrkt riktigheten av detsamma. Det

bär efter hand blivit en allt allmännare uppfattning att det för en kommun är

en viktig uppgift att för tättbebyggda samhällens del verka för en ändamålsenlig

bebyggelse och att härför ävensom i prisreglerande syfte genom markinköp

sätta sig i tillfälle att själv tillhandahålla lämpliga områden. Vidare ha

under det senaste årtiondet bildats åtskilliga föreningar och bolag, som med

statliga förlagslån såsom rörelsekapital inköpa och exploatera mark, avsedd

att upplåtas till bostadslägenheter.

I den del av egnahemsstyrelsens verksamhet, som närmast har beröring med

markförhållandena inom tättbebyggda områden nämligen bostadsegnahemsanskaffningen,

har det endast i något enstaka fall förekommit att outnyttjad

eller i uppenbart onöjaktig grad utnyttjad men för det ifrågavarande egnahemsändamålet

lämpligt område i spekulationssyfte eller av annan orsak undanhållits

från försäljning eller åsatts ett onaturligt högt pris.

Ett principiellt så allvarligt ingrepp i äganderätten som det av motionärerna

föreslagna bör enligt egnahemsstyrelsens mening icke ifrågakomma

utan synnerligen tungt vägande skäl.

Innan frågan örn åtgärder i det av motionärerna angivna syftet upptages till

övervägande, synes därför i varje fall en utredning böra företagas rörande den

utsträckning i vilken sådana missförhållanden, som av motionärerna påtalas,

numera förekomma. En sådan utredning torde ligga inom ramen för det

uppdrag som lämnats Bostadssociala utredningen.

Stockholm den 8 mars 1944.

G. R. YTTERBORN.

Sture Lindström.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

SVENSKA

STADSFÖRBUNDET.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet berett Svenska stadsförbundet tillfälle att avge yttrande

över tvenne likalydande motioner, nr 31 i första och nr 73 i andra kammaren,

örn beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark för

bostadsbebyggelse eller industriändamål, får förbundets styrelse härmed anföra

följande.

Styrelsen vill för sin del starkt vitsorda behovet av ökade möjligheter för

kommunerna, när det gäller att till rimligt pris förvärva mark för bostadseller

industriändamål.

Nyligen har styrelsen understrukit dessa önskemål i en underdånig framställning

örn kommunernas förvärv av statlig och ecklesiastik

mark, som återgivits i här bilagda häfte av förbundets tidskrift (årg.

1943 s. 75). Denna framställning har också åberopats i styrelsens denna

dag avgivna yttrande till första lagutskottet över motion nr 29 i andra

kammaren örn revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig

jord m. m., i vilket yttrande ytterligare synpunkter på denna sida av frågan

närmare utvecklats.

Självfallet förtjänar spörsmålet örn rätt för kommun att av enskild

inlösa mark för i motionen angivna syften det största beaktande. För sanering

av äldre stadsdelar, för ett rationellt fortsatt utbyggande, framför allt

av ett i stark utveckling statt samhälle, behöva kommunerna ökade befogenheter.

Men också för tillhandahållandet av mark för industrier, som

önska förlägga sin verksamhet till en kommun, bör denna ha möjlighet att

på rimliga villkor kunna tillhandahålla mark.

Det är å andra sidan självklart, att hänsyn i lagstiftningen måste tagas också

till rättmätiga anspråk från markägares sida. Det torde vara nödvändigt,

att den rätta avvägningen i lagstiftningen av dessa motstridande synpunkter

blir föremål för utredning. Styrelsen vill därför hemställa, att utskottet ville

för sin del förorda en sådan utredning av de i motionen berörda frågorna.

Stockholm den 4 mars 1944.

Svenska stadsförbundets styrelse

OSCAR LARSSON.

Henning Karlson.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

15

Bilaga D.

SVENSKA

LANDSKOMMUNERNAS

FÖRBUND.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Svenska landskommunernas förbund bereus tillfälle avgiva yttrande

över de vid 1944 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 31 och

II: 73 angående beredande av ökade möjligheter för kommun att inlösa mark

för bostadsbebyggelse eller industriändamål, får förbundets styrelse vördsamt

anföra följande.

I förevarande motioner ifrågasättes om icke de möjligheter att expropriera

mark, som stadsplanelagens 24 och 25 §§ öppnar för kommun, böra utvidgas

till att avse jämväl förvärv av icke ändamålsenligt bebyggd mark jämte

åbyggnader inom byggnadskvarter, där det föreligger ett uppenbart behov

av att marken med byggnader förvärvas för ändamålsenligt bebyggande. Vidare

föreslås införandet i expropriationslagens 1 § av ett tillägg för att möjliggöra

expropriation, när kommun önskar utnyttja eller tillhandahålla mark

för bostadsbebyggelse eller för industriändamål. Slutligen anse motionärerna

att i sammanhang härmed bör prövas huruvida icke för ifrågavarande fall

till förebyggande av oskäliga vinster på markvärdesstegring ett förtydligande

stadgande bör införas i expropriationslagen avseende sättet för bestämmande

av exproprierad fastighets fulla värde eller, därest så skulle befinnas lämpligare,

en särskild regel för ersättningens beräknande.

Enligt styrelsens mening kunna vägande skäl anföras för en utvidgning av

det i stadsplanelagen intagna expropriationsinstitutet i syfte att hindra uppkomsten

av s. k. slumkvarter. Å andra sidan synes det uppenbart, att en dylik

utvidgad expropriationsrätt bör kringgärdas med vissa garantier, så att

icke en för den enskilda byggnadsverksamheten hämmande osäkerhetskänsla

blir följden av en lagändring. Hur långt expropriationsrätten bör få sträcka

sig och vilka garantier för dess legitima bruk, som böra införas, är emellertid

ett spörsmål, som först kan besvaras sedan en grundlig utredning av frågan

ägt rum. Styrelsen har för sin del intet att erinra mot att en allsidig och

förutsättningslös utredning av detta spörsmål på sätt motionärerna föreslagit

kommer till stånd.

Motionärerna lia anmärkt, att den av dem föreslagna reformen av stadsplanelagstiftningen

har betydelse endast för planlagda delar av städer, köpingar

och municipalsamhället Detta torde i huvudsak vara riktigt, men i

vissa fall kan reformen ha betydelse även för landskommuner med tätbebyggelse.

Ur de egentliga landskommunernas synpunkt tilldrager sig därför den

i motionerna framförda tanken på en utökning av de i 1917 års expropriationslag

angivna expropriationsändamålen större intresse. Även för dessa

kommuners del föreligga otvivelaktigt missförhållanden, som böra avhjälpas.

Vid den under medverkan från kommunernas sida bedrivna markanskaffningen

för egnahemsbebyggelse har det sålunda ofta hänt, att enskilda

markägare betingat sig alltför höga priser för tomtmark. Vid försäljningen

har icke tagits hänsyn till avloppsförhållandena, och ofta har på kommunen

och de enskilda tomtägarna helt överlåtits alt ordna avloppsf rågan, varvid

det betingade priset på råmarken framträtt såsom oskäligt högt. Det har

också inträffat, alt kommuner för ali säkerställa tillgången på lämplig tomt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

mark nödgats förvärva mark till oskäligt höga priser och i en omfattning,

som i och för sig icke varit önsklig eller motiverad. Ett litet municipalsamhälle

i Kalmar län örn ca 700 inv. förvärvade sålunda för några år sedan

en jordbruksegendom om icke mindre än 220 tunnland. Den enda tillgängliga

tomtmarken inom samhället ingick i jordbruksegendomen, och den dåvarande

ägaren hade icke velat avsöndra mark för tomtförsäljning. Närmaste

enskilde spekulant förmodades lia samma inställning. På grund härav såg

sig municipalsamhället nödsakat att för ett högt pris inköpa den stora egendomen

och detta ehuru endast en mycket liten del av densamma hade varit

erforderlig för att säkerställa behovet av tomtmark för överskådlig tid

framåt.

I rättvisans intresse bör framhållas, alt det icke endast är enskilda markägare,

som åstadkomma en osund prisbildning på tomtmark. I olika sammanhang

bär framhållits, att det pris på råmarken, som betingas vid försäljning

av ecklesiastik mark, ofta är orimligt högt. Motsvarande torde gälla vid

markförsäljningar genom domänverket. Städerna synas i en alltjämt stigande

omfattning förvärva mark, som är lämplig för bebyggelse eller industri.

De nöja sig därvid ofta icke med mark, som är belägen inom stadens område,

utan förvärva också mark i angränsande landskommuner. När detta

sker i det legitima syftet att förhindra kåkstadsbebyggelse och att möjliggöra

en ändamålsenlig bebyggelse vid en framtida inkorporering, är därom intet

att säga. Men det stannar icke alltid härvid. Icke sällan torde städernas

markförvärv i grannkommuner vara av tämligen spekulativ art. Även där

man icke har framtida inkorporeringar i åtanke vill man förhindra bebyggelse

i grannkommunerna, vilket sker genom förvärv av markområden, som

äro lämpliga för bebyggelse eller industri, men som staden icke avser att upplåta.

Staden med dess större resurser konkurrerar i dessa fall ut såväl enskilda

spekulanter som landskommunerna, när det är fråga örn markförvärv.

Tillgången på salubjuden tomtmark i landskommunen minskas härigenom

och prisbildningen på tomtmarken påverkas givetvis härav.

Då det gäller att komma till rätta med dessa problem är emellertid att

märka, att kommun eller annan dylik samfällighet redan enligt gällande regler

i 1 § 4. expropriationslagen efter erhållet nådigt tillstånd därtill äger

expropriera mark för ändamål, som det enligt lag och författning tillkommer

kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose ävensom att expropriation

enligt 1 § 6. kan medgivas för annat ändamål, som är jämförligt med

något i 1 § 4. avsett ändamål och äger väsentlig betydelse för det allmänna.

Vad särskilt förstnämnda lagrum 1 § 4. angår är dess tillämpningsområde

uppenbarligen icke begränsat till ändamål, som det enligt de vid expropriationslagens

tillkomst gällande lagar och författningar tillkom kommunen

eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Och genom de åtgärder från

statsmakternas sida, som på senare lid vidtagits och som i viss utsträckning

gjorts beroende av medverkan från kommunerna själva, har otvivelaktigt även

bostadsbyggande i många fall kommit att tillhöra de redan nu legitima expropriationsändamålen.

På grund härav skulle det enligt styrelsens mening

strängt taget kunna ifrågasättas, örn det verkligen iir behövligt att genomföra

någon ändring i gällande expropriationslagstiftning i syfte att möjliggöra

för kommun att expropriera mark för bostadsbebyggelse. Då emellertid ett

uttryckligt stadgande om sådan expropriationsrätt för kommun kan tänkas

komma att underlätta för kommun att träffa frivilliga uppgörelser rörande

förvärv av för bostadsbebyggelse erforderlig mark, vill styrelsen icke motsätta

sig att jämväl denna fråga göres till föremål för utredning. Vid denna

utredning bör emellertid enligt styrelsens mening icke endast sådana hinder

för kommuns markförvärv, som ha sin grund i enskilda tomtspekulanters

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63; bilagor.

17

göranden och låtanden, uppmärksammas utan även åtgärder övervägas i

syfte att underlätta för kommun att för bostadsbebyggelse förvärva ecklesiastik

jord och kronojord till rimligt pris.

Mera tveksamt förefaller det styrelsen örn verkligen möjlighet till expropriation

bör lämnas kommun för förvärv av mark för industriändamål. Redan

nu ha tendenser yppat sig till osund konkurrens mellan olika kommuner

om nya industrier. Det är icke alls ovanligt att städer och andra kommuner

med större resurser genom allehanda löften örn favörer av olika slag

söka locka till sig industrier. Skall kommun erhålla möjlighet till expropriation

i nu berörda fall, måste man därför tillse, att icke denna möjlighet utnyttjas

för olämpliga syften utan, för att begagna motionärernas egna ord,

i ändamål att befrämja kommunernas sunda och normala utveckling. I detta

sammanhang vill styrelsen understryka, att det även för Kungl. Maj :t många

gånger kan vara svårt att rätt avväga de olika intressen, som här kunna

stå mot varandra.

Gentemot förestående yttrande har reservation anmälts av undertecknad

Lagerfelt, som ansett, att tillräckliga skäl icke förebragts för ett tillstyrkande

av de ifrågavarande utredningarna.

Stockholm den 26 februari 1944.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

ISRAEL LAGERFELT.

Sixten Larsson.

bihang lill riksdagens protokoll 19H. 9 sami. 2 avd. Nr 63.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:415 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen. a1 i texten