Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
1944-06-13 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1944:66, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
1
Nr 66.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1944 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 308,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindahl hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om snabb utredning för erhållande
av en effektiv lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet, i den mån
redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
För närvarande gäller på ifrågavarande område lagen den 30 juni 19i2
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Denna lag, som betingades av försörjningssvårigheterna
under kristiden, har provisorisk karaktär; dess giltighetstid
utgår den 30 juni 1947.
Lagen är tillämplig beträffande alla, kronan icke tillhöriga brukningsdelar
med odlad jord till en vidd överstigande ett hektar. Enligt densamma skall
uppsikt hållas däröver att sådana brukningsdelar ej vanhävdas, vare sig därigenom
att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller
därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhall (1 §).
Uppsikten utövas av jordbrukskommissionerna (4 §). Där på grund av inkommen
anmälan eller eljest jordbrukskommission finner skälig anledning
antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, åligger det kommissionen
att vei-kställa utredning i ärendet, därvid syn kan hållas av särskilt utsedda
synemän (5 §). Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning
som förebragts, alt å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen
omedelbart söka att med den, som är ansvarig för avhjälpande av
vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att
inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. 1
överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas
ävensom i fråga örn varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken åtgärden
skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år niell må, där
så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen
fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåtenhet att
fullgöra överenskommelsen. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej
åtagande i överenskommelse, skall kommissionen utan dröjsmål anmäla för
Bihang
till riksdagens protokoll 1944. 3 sami. 2 avd. Nr GG. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
hållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen
linner nödiga för vanhävdens avhjälpande (6 §). Har sådan anmälan skett,
skall länsstyrelsen, efter hörande av den som är ansvarig för avhjälpande av
vanhävden och eventuellt hållen syn, föreskriva de åtgärder, som erfordras
för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga den ansvarige viss tid, inom
vilken varje åtgärd skall vara verkställd. Denna tid bestämmes på samma
sätt som i överenskommelse mellan jordbrukskommissionen och den för vanhävden
ansvarige. Ilar vite fastställts i träffad överenskommelse, må länsstyrelsen,
örn skäl därtill föreligga, utdöma detta vite. Då länsstyrelsen själv
meddelar föreläggande örn åtgärder för avhjälpande av vanhävd, äger länsstyrelsen
fastställa vite till obegränsat belopp. Ställer sig vederbörande ej
föreläggandet till efterrättelse, äger länsstyrelsen utdöma vitet och meddela
nytt föreläggande (7 §). Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel
så är oundgängligen nödvändigt, må länsstyrelsen efter anmälan av
jordbrukskommissionen förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall
verkställas genom kommissionens försorg. Innan sådant förordnande gives,
skall länsstyrelsen bereda brukaren tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida
det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas
av allmänna medel och slutligen gäldas av brukaren (9 §). Nu nämnt förordnande
går i verkställighet utan hinder av att klagan föres över detsamma
(14 §)•
Det bör anmärkas, att ingripande mot vanhävd av jordbruk kan äga rum
även med stöd av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939.
Före tillkomsten av 1942 års vanhävdslag funnos inga bestämmelser med
syfte att förhindra vanhävd å jordbruksjord i allmänhet. Lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avsåg endast brukningsdelar, som
folio under den sociala arrendelagstiftningen, d. v. s. sådana som omfattade
odlad jord eller inrösningsjord till en vidd av lägst fyra och högst tjugofem
hektar och som ägdes av bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k
spekulanter. Genom övergångsbestämmelserna till 1942 års vanhävdslag sattes
uppsiktslagen med vissa närmare angivna undantag ur kraft under vanhävdslagens
giltighetstid.
I samband med framläggande av förslag till nya arrendebestämmelser
(prop. nr 346/1943) förelädes riksdagen även förslag till vissa ändringar i
1927 års uppsiktslag, avsedda att träda i tillämpning den 1 juli 1947, då 1942
års vanhävdslag upphörde att gälla. Detta förslag innebar icke några mera
genomgripande förändringar i uppsiktslagen. Riksdagen biföll emellertid icke
förslaget. Tredje särskilda utskottet anförde i sitt av riksdagen i förevarande
del godkända utlåtande nr 2, att utskottet ej kunde finna det erforderligt
att för det dåvarande taga ståndpunkt till frågan, huruvida eller i vad mån
uppsiktslagen borde ändras i den riktning som avsåges i Kungl. Maj:ts
förslag. För tiden till den 1 juli 1947 skulle rättsläget ej undergå någon ändring
genom förslagets antagande. Då utskottet ansåge sig kunna utgå från
att förslag till ny ''lagstiftning, avsedd att träda i stället för 1927 års uppsiktslag,
komme alt föreläggas riksdagen före nyssnämnda tidpunkt, hemställde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 66. 6
utskottet, att det föreliggande förslaget till ändringar i uppsiktslagen ej måtte
vinna riksdagens bifall.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat sju utredningsmän för att verkställa utredning
rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk, avsedd att då vanhävdslagens
giltighetstid utgår träda i stället för 1927 års uppsiktslag. Enligt direktiven för
utredningen bör vid denna bl. a. närmare undersökas den omfattning i vilken
vanhävd av jordbruk förekommer liksom ock omfattningen av en spårad tendens
att nedlägga nu självständiga jordbruk eller sammanslå dessa med andra
till större enheter. Under utredningen bör övervägas, om icke en ny uppsiktslag
bör få en mera generell giltighet än 1927 års lag. I direktiven anmärkes,
att i 1942 års vanhävdslagstiftning åsyftades en förenkling av förfarandet
vid behandlingen av ärenden rörande vanhävd i förhållande till 1927
års uppsiktslag. Med utgångspunkt från erfarenheterna av 1942 års lag bör
under utredningen undersökas, om och i vad mån ytterligare förenkling i förfarandet
kan ske utan eftersättande av rättssäkerheten.
Mot den nu gällande vanhävdslagen har motionären riktat anmärkningar
huvudsakligen i följande avseenden. Maximibeloppet, 500 kronor, för det vite
jordbrukskommissionen kan fastställa för underlåtenhet att fullgöra överenskommelse
om avhjälpande av vanhävd, enligt motionen » den högsta straffsumma
lagen känner till», anses vara för lågt då det gäller stora gårdar.
En tredskande jordbrukare kan i sådant fall vara benägen att hellre betala
vitet än att nedlägga stora kostnader för fullgörande av överenskommelsen.
Anståndstiden för fullgörande av ålagda förpliktelser anses kunna enligt lagens
formulering uttänjas under en avsevärd tid, vilket enligt motionären bidrager
till att göra lagens effekt tämligen illusorisk. Motionären nämner vidare,
att de i 9 § stadgade befogenheterna för säkerställande av sådd eller
skörd »äro av det slag, som tar en omfattande tid och först i allra sista hand
torde komma till användning, även örn mycket talar för att just detta ingripande
har rationell betydelse».
Innan ovan nämnda utredning tillsatts, har på begäran av utskottet yttranden
över motionen avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, statens
livsmedelskommission, landets jordbrukskommissioner samt Riksförbundet
landsbygdens folk och Småbrukarnas riksförbund. Sveriges lantbruksförbund,
som bereus tillfälle att yttra sig över motionen, har icke begagnat sig
därav.
Lantbruksstyrelsen anser, att vanhävdslagen i stort sett torde ha motsvarat
de krav som ställts på densamma. Även om det, såsom motionären anfört,
i det enskilda fallet kunde möta svårigheter att snabbt få till stånd de för
vanhävdens avhjälpande nödiga åtgärderna, syntes dock de påtalade bristerna
hos lagen icke vara av sådan art, att det för den förhållandevis korta tid,
under vilken lagen fortfarande ägde giltighet, .skulle vara behövligt med en
ändring av densamma.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
Egnahemsstyrelsen uttalar, att då vanhävdslagen finge anses ha varit i kraft
under alltför kort tid för att därav ännu skulle kunna dragas några säkra
slutsatser rörande dess förmåga att fylla sin uppgift, egnahemsstyrelsen icke
funne tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka den av motionären föreslagna
utredningen.
Livsmedelskommissionens yttrande utmynnar i omdömet, att enligt kommissionens
uppfattning en utredning enligt motionärens förslag ej vore erforderlig
men att det däremot kunde ifrågasättas, örn ej det i 6 § vanhävdslagen
stadgade vitesmaximum holde höjas. Kommissionen framhåller emellertid,
att olägenheterna av den gällande maximeringen ej borde överskattas,
eftersom tidsfristen för ett stort antal åtgärder för avhjälpande av vanhävd
kunde göras relativt kort och länsstyrelsen vid underlåtenhet att företaga
överenskommen åtgärd kunde utsätta så högt vite som kunde anses erforderligt
för att framtvinga densamma.
Riksförbundet landsbygdens folk anser sig kunna konstatera, att vanhävdslagen
icke till fullo fyllt det avsedda syftemålet. Frågan om ett effektivt bekämpande
av vanhävd vore emellertid en mycket ömtålig sak och i hög grad
beroende på kvalifikationerna hos det organ, som skulle övervaka lagens
efterlevnad. Då jordbrukskommissionernas sammansättning och arbetsformer
ännu icke vore fullt utmejslade, kunde man ifrågasätta, huruvida det icke
vore lämpligt att tillsvidare ställa sig avvaktande beträffande en omrevidering
av vanhävdslagen. Då denna vore av provisorisk karaktär, torde det
vara lämpligt alt först när frågan om lagens eventuella förlängning bleve
aktuell upptaga frågan örn vilka ändringar och kompletteringar, som kunde
vara behövliga. Vid den tidpunkten torde det föreligga betydligt större förutsättningar
än för närvarande att på ett sakligt sätt bedöma dessa frågor.
Småbrukarnas riksförbund håller före, att en utredning örn vanhävdslagstiftningens
utformning efter kriget borde tagas upp i samband med frågorna
örn brukningsdelarnas rationalisering och komplettering av ofullständiga
jordbruk samt behandlingen av jordbrukets marknadsfrågor. En revision
av nuvarande lag med tanke på krigstidens speciella förhållanden torde enligt
förbundets mening knappast vara nödvändig, även om enstaka fall kunde
anföras som motiv därför.
Femton jordbrukskommissioner avstyrka motionen av liknande skäl som
anförts av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen eller förklara sig sakna
erfarenhet, som bör föranleda sådan utredning som motionären föreslagit.
Fyra av dessa (i Malmöhus, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands län) ifrågasätta
emellertid, huruvida icke vitesmaximum i 6 § vanhävdslagen borde
höjas eller helt borttagas.
Utan att i övrigt taga ståndpunkt till motionärens yrkanden förklara jordbrukskommissionerna
i Kalmar norra hushållningssällskaps verksamhetsområde
och Hallands län, att nyssnämnda vitesmaximum bör höjas.
Jordbrukskommissionen i Värmlands län har i stort sett ingenting att anmärka
mot gällande vanhävdslag. Därest den anses böra ytterligare effektiviseras,
har kommissionen emellertid ingenting att erinra mot en utredning
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
5
i sådant syfte, eftersom härigenom kunde vinnas erfarenheter, som kunde läggas
till grund för en eventuell ny lagstiftning.
Enligt vad jordbrukskommissionerna i Västmanlands och Kopparbergs län
yttrat bör vanhävdslagen undergå skärpningar, om den kommer att bestå
efter den 1 juli 1947.
Jordbrukskommissionen i Jönköpings län säger sig väl önska en effektivare
vanhävdslagstiftning men ställer sig tveksam till lämpligheten av igångsättandet
av en »snabb utredning».
Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län anser, att den i 9 § vanhävdslagen
stadgade möjligheten att vidtaga åtgärd genom jordbrukskommissions
försorg icke bör vara begränsad till fall då detta erfordras för säkerställande
av sådd eller skörd. Efter en ändring i sådant avseende skulle vanhävdslagen
kunna bliva effektiv.
Jordbrukskommissionen i Kronobergs län förklarar, att de relativt fåtaliga
vanhävdsfall som kommissionen hittills haft att taga ställning till nöjaktigt
kunnat lösas genom uppgörelser i godo. Rent allmänt sett ville det emellertid
synas kommissionen att vanhävdslagen, därest den skulle kunna fylla sin
uppgift, borde skärpas i den riktning motionären åsyftade. Kommissionen
tillstyrkte därför utredning i motionens syfte.
Liknande synpunkter uttalas av jordbrukskommissionen i Göteborgs och
Bohus län.
Jordbrukskommissionen i Kristianstads län finner det vara önskvärt, att
åtgärder vidtagas för att en mera effektiv vanhävdslagstiftning skall komma
till stånd. i
Jordbrukskommissionen i Stockholms läns och stads verksamhetsområde
förklarar, att vanhävdslagen under den korta tid den varit gällande visat sig
vara behäftad med så betydande bristfälligheter att en förbättring genom
skärpning av lagen måste anses önskvärd. Kommissionen framlägger förslag
till ändringar i flera avseenden.
Giltighetstiden för den nu gällande vanhävdslagen, som är av provisorisk
karaktär, utgår den 30 juni 1947. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallats
särskilda utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk, avsedd alt då vanhävdslagen upphör att gälla träda
i stället för 1927 års uppsiktslag. Vid denna utredning torde samtliga de
spörsmål motionären framhållit bliva föremål för övervägande.
Motionären synes emellertid med sitt yrkande hava avsett att få till stånd
en utredning, vars resultat kunde läggas till grund för ändrad lagstiftning
redan innan giltighetstiden för vanhävdslagen utgår. Med hänsyn till innehållet
i flertalet av de över motionen avgivna yttrandena anser utskottet
ej skäl föreligga att göra någon framställning till Kungl. Maj:t i sådant hänseende.
Utskottet förutsätter alt. i den mån det under det pågående utredningsarbetet
skulle ådagaläggas sådana brister i den gällande vanhävdslagen
att ändringar böra vidtagas i denna, förslag därom lörelägges riksdagen.
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 juni 1944.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Mannerskantz*, Roos, Sten,
Hallagård och Nils Elowsson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg*,
Hermansson, von Seth*, Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården och Lundgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
442751
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.