Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jordoch skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer och dels till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvinna och sammanläggas med andra.

1944-06-15 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:68, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jordoch skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer och dels till förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvinna och sammanläggas med andra.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

1

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 16 juni 1944 kl. 7 fm.

Utlåtande i anledning au väckta motioner om lagstiftning till förhindrande

av att jord- och skogsbruk övergå i den

icke jordbrukande befolkningens händer, örn ändringar

i gällande lagstiftning angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, örn lagstiftning till förhindrande av sammanslagning

av hårig brukningsdel med annan, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i första kammaren

nr 143 av friherre De Geer m. fl., nr 145 av herr Karlsson, Gottfrid,

m. fl. och nr 212 av herr Andersson, Alfred, samt i andra kammaren nr 218

av herr Andersson i Falkenberg m. fl., nr 232 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

nr 306 av herr Svensson i Ljungskile och nr 398 av herr Jacobson.

Motionerna I: 143 och II: 232, vilka äro i huvudsak likalydande, utmynna

i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och förslag till lagstiftning dels till förhindrande av att jord- och

skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer och dels till

förhindrande av att redan fullt bäriga brukningsdelar försvinna och sammanläggas

med andra.

I motionerna I: 145 och II: 218, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande

sådan ändring av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom, att konsumtionsförening blir

berättigad att utan hinder av nämnda lag förvärva jordbruksfastighet.

I motionerna I: 212 och II: 306, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning om och förslag

till lagstiftning, varigenom sammanslagning av familjejordbruk eller ofullständiga

jordbruk, som lämpligen kunna kompletteras så att de bliva familjejordbruk,

med större jordbruk förhindras.

I motionen 11:398 yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa om utredning i syfte, att bolags styrelseledamöter samt tjänstemän

och andra hos bolag anställda personer jämte makar, såvitt angår trävarubolag,

icke må, där ej särskilda anledningar föreligga, förvärva jordbruksfastighet

med skogsmark.

Beträffande motiveringen för de olika yrkandena får utskottet hänvisa till

motionerna.

BihaiiQ till riksdagens protokoll 194A. 9 sand. 2 avd. Nr 68.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

De föreliggande spörsmålen behandlas här nedan under fyra särskilda

avsnitt.

A. Frågan om förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den

icke jordhrnkande befolkningens händer.

(Motionerna I: 143 och 11:232, första yrkandet.)

Huvudsyftet med den ifrågasatta lagstiftningen angives av motionärerna

vara att effektivt förhindra jobberi med jord och skog. Enligt motionärerna

måste förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter förbjudas för sådana personer,

om vilka man har skälig anledning antaga, att de ämna köpa gårdar

endast för att avverka skogen, försälja byggnader, djur och redskap eller

åter sälja gården i sin helhet för ett högre pris för att på så sätt skaffa sig

hastiga och lättfångna vinster. Genom vilka metoder detta syfte skall uppnås

anse motionärerna sig icke kunna taga ställning till. De antyda emellertid

flera vägar. Sålunda kunde tänkas ett koncessionssystem för förvärv av fastigheter.

En annan utväg vore skärpning av skogsvårds-, vanhävds-, jorddelnings-

och arrendelagstiftningen.

Spörsmålet om förbud för enskilda personer att förvärva fast egendom

har vid skilda tillfällen ingående behandlats. En historik i ämnet återfinnes

i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 (s.

6—16) vid 1930 års riksdag. Frågan behandlades i anledning av motioner

även vid riksdagarna 1936 (andra lagutskottets utlåtande nr 30), 1937 (andra

lagutskottets utlåtande nr 49) och 1938 (jordbruksutskottets utlåtande nr

88).

Genom beslut den 8 november 1940 bemyndigade Kungl. Majit chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att verkställa utredning

bland annat rörande frågan om åtgärder till motverkande av överdriven

skuldsättning inom jordbruket, i vilket syfte särskilt skulle beaktas förekommande

osund spekulation i jordbruksfastigheter och dess inverkan på skuldsättningen.

De i anledning av detta bemyndigande tillkallade utredningsmännen

avgåvo den 7 augusti 1941 betänkande med förslag till lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1941:24).

I betänkandet har utredningen framhållit, att sedan förra århundradets

sista årtionden vissa förskjutningar ägt rum beträffande äganderätten till

landets jordbruksfastigheter och att under särskilda mera begränsade tidsperioder

företeelser av kriskaraktär visat påtagliga verkningar. Vid bedömande

av den för närvarande rådande situationen har utredningen funnit lämpligt

betrakta det förevarande spörsmålet angående behovet av åtgärder mot

jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande personers ägo som såväl

ett långtidsproblem som ett av den nuvarande kristiden skapat problem av

betydelse sannolikt endast för den närmaste framtiden. Rörande det före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 68. 3

liggande spörsmålet, sett ur förstberörda synvinkel, har utredningen anfört

följande.

Beträffande trävarubolagens jordinnehav i Norrland har en viss stabilisering

redan åstadkommits, dock först sedan betydande arealer av inägojord

och skogsmark, som förut tillhört bondebefolkningen, övergått i bolagens

ägo. Det är ett känt förhållande, att bolagen i stort sett visat ringa benägenhet

att avhända sig mark som de en gång förvärvat. Vissa fortgående förändringar

kunna dock påvisas i fråga örn jordbesittningen även i de trakter,

där bolagen dominera. Sedan åtskilliga år pågå nämligen försäljningar från

bolagens jorddomäner av sådan jord, främst inägojord, som bolagen icke

finna fördelaktigt att behålla. Dessa försäljningar omfatta i regel endast

mindre arealer men de medföra dock att gammal bondejord i viss utsträckning

återgår till den jordbruksidkande befolkningen.

När fastigheter med avsevärda skogstillgångar gå i handel, ha köpare ur

jordbruksbefolkningens krets vanligen att räkna med konkurrens från

skogsspekulanter, varmed här avses spekulanter vilka ämna på kortast möjliga

tid realisera det värde som föregående ägare hopbragt genom att spara

skogen. Då skogsspekulanterna i regel förfoga över mera eget kapital eller

eljest bättre ekonomiska resurser än jordbrukarna, avgå de i denna konkurrens

ofta med segern. Enligt en år 1938 genomförd ändring i skogsvårdslagen

kan en viss hushållning framtvingas beträffande äldre skog, sedan en

fastighet övergått till ny ägare. Detta stadgande torde, såsom avsikten med

detsamma jämväl varit, samtidigt utgöra en hämsko på spekulationen i

skogsegendomar. Förhållandena synas dock allt fortfarande vara sådana, att

personer, vilkas egentliga intresse går ut på att äga tillgång till skogsprodukter,

i stor omfattning uppträda som köpare till fastigheter, varå skog finnes.

En även under normala tider påvisad företeelse är att personer, som själva

icke äro eller vilja bli verkliga jordbrukare, förvärva jordbruksfastigheter

huvudsakligen för att erhålla en säkrare placering av sina kapitaltillgångar.

En annan typ av förvärv, som till sina verkningar å bondebefolkningens förhållanden

i viss mån är likartad med placeringsköpen, utgöres av stadsbornas

inköp av jordbruksfastigheter till sommarbostäder. Utan att ingå på ett

bedömande av de fördelar sådana förvärv kunna innebära för köparna och

utan att fälla något allmänt omdöme örn förvärvens för- och nackdelar för

samhället i dess helhet, vill utredningen likväl framhålla, att dessa båda slag

av fastighetsförvärv flerstädes skapa ganska bekymmersamma problem för

landsbygdens folk; ett förhållande som även understrykes i två till utredningen

överlämnade framställningar, den ena från Riksförbundet landsbygdens

folk och den andra från Stockholms läns och stads distrikt av Svenska landsbygdens

ungdomsförbund. I framställningarna har uppgivits, att dessa förvärv

från kapitalstarka köpares sida i en vid räjong kring storstäderna och

även på andra orter medfört en stegring i jordvärdena, som icke motsvarats

av någon förbättring i jordbrukens bärighet. Följden av denna stegring har

blivit, att landsbygdens egen ungdom, då den önskat ägna sig at jordbruk,

icke kunnat förvärva lämpliga gårdar på skäliga villkor utan nödgats insätta

eli alltför stort kapital i jordbruket, med ökad skuldsättning eller annan

belastning som resultat.

De hittills berörda företeelserna äro icke av egentlig kriskaraktär, även örn

kristiden i olika avseenden inverkat på dem och deras betydelse för jordbruksnäringen

synes lia ökat under krisen. Dessa företeelser utgöra det centrala

i det långtidsproblem, varom ovan talats och som alltjämt torde förbli

aktuellt, även örn den nuvarande kristiden skulle efterträdas av mera normala

förhållanden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

För att bilda sig en uppfattning om behovet av den ifrågasatta lagstiftningen

i nuvarande läge har utredningen utsänt frågeformulär till skogsvårdsstyrelserna,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna

och jordbrukskommissionerna ävensom till vissa enskilda sammanslutningar

rörande handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i den öppna

marknaden under tiden efter hösten 1939. En av utredningens sekreterare

gjord sammanfattning av de å rundfrågan inkomna svaren har såsom bilaga

fogats till utredningens betänkande (s. 42—56). På utredningens begäran har

vidare länsstyrelsen i Jönköpings län i maj 1941 verkställt en särskild undersökning

rörande vissa försäljningar av jordbruksfastigheter inom Södra

Unnaryds socken till inom socknen icke bosatta personer. Resultatet av denna

undersökning har intagits i en till betänkandet fogad bilaga (s. 57—59).

Utredningen har själv rörande den verkställda undersökningen anfört följande.

Av den verkställda undersökningen framgår, att antalet avslutade köp av

jordbruksfastigheter i stort sett icke ökat under krisen. Från vissa trakter,

exempelvis från Värmland samt områdena kring Stockholm och Göteborg,

har dock uppgivits att handeln med jordbruksfastigheter varit väsentligt livligare

än vanligt. Svaren utvisa också, att en för den allmänna tendensen avgörande

faktor varit jordägarnas avvaktande hållning och obenägenhet att

sälja. Däremot synes efterfrågan på jordbruksfastigheter ha stegrats. Priserna

på sådana fastigheter ha under de senaste åren varit i stigande och denna

tendens har fortsatt under krisen. Följden har blivit, att saluvärdena numera

i allmänhet ligga avsevärt högre än de år 1938 åsätta taxeringsvärdena.

Undersökningen har också givit åtskilliga upplysningar rörande konkurrensen

mellan jordbrukare samt utomstående spekulanter vid förvärv av

jordbruksegendomar. Liksom ovissheten om krisens fortsatta utveckling hos

jordägarna medfört en obenägenhet att sälja, har det rådande läget verkat

dämpande på yrkesjordbrukarnas lust att förvärva nya jordbruk. Jordbrukarnas

återhållsamhet, när det gällt nyförvärv, har satts i samband med krisförhållandena,

såsom militärinkallelserna och den därav följande bristen på

arbetskraft samt höga priser på jordbruksinventarier, byggnadsmaterial och

annat.

Den jordbruksidkande befolkningens visade obenägenhet alt förvärva

jordbruksfastigheter har icke haft någon motsvarighet i fråga om andra

kategorier av köpare; den ökade efterfrågan på egendomar på landet synes

just ha härrört från dessa senare. Det har till och med från några håll sagts,

att en påfallande stor del av alla köpare hört till spekulanternas kategori. Det

har framhållits, att förskjutningen mellan de olika grupperna av köpare borde

ses i belysning av det förhållandet att en yrkesjordbrukare måste fästa det

största avseende vid jordbrukets bärighet och utsikterna att förränta och

amortera den skuldbörda som en nytillträdande bonde regelmässigt åsamkar

sig, under det att för spekulanterna andra intressen vore de dominerande

samt jordbruket och förräntningsmöjligheterna av underordnad betydelse.

Av de till utredningen inkomna svaren kan inhämtas, att de utomstående

spekulanternas efterfrågan varit särskilt inriktad på skogsegendomar och

detta gäller för övrigt jämväl den grupp av köpare, för vilken huvudsyftet

varit att erhålla en säkrare kapitalplacering. Det har i allmänhet kunnat

konstateras, att handeln med skogsfastigheter ökats och att prisstegringen

varit mera markerad i fråga örn dessa fastigheter än beträffande jordbruksfastigheter

med små eller inga skogstillgångar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

5

Från olika trakter lia uppgifter lämnats om vissa för den nuvarande krisen

typiska förvärv av fastigheter på landsbygden. Sålunda ha stadsbor

köpt sådana egendomar för att använda dem som evakueringsbostäder. I

andra fall ha förmögna personer skaffat sig egendomar för att äga tillgång

till lantbruksprodukter och bränsle.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen rörande behovet av

lagstiftning anfört följande.

Söker man i anslutning till det nu anförda vinna en överblick av intressemotsättningarna

mellan å ena sidan jordbruket och dess utövare samt å

den andra övriga näringar och befolkningsgrupper bör man, såsom förut

framhållits, betrakta det förevarande samhällsproblemet som såväl ett problem

på längre sikt som ett av den nuvarande kristiden aktualiserat spörsmål.

Förekommande missförhållanden av skilda slag kunna var för sig och

tillsammans utgöra anledning till ingripanden från lagstiftarens sida. Det

grundläggande och väsentliga är samhällets intresse att bondebefolkningen

bevaras och stärkes samt att jordbruksnäringen vidmakthålles och utvecklas.

På den tid behovet av åtgärder till motverkande av bondeklassens försvagande

aktualiserades av sågverksbolagens jordförvärv, lade statsmakterna den

största vikten vid att själva grundvalen för böndernas ställning som jordägare

icke finge alltför mycket kringskäras. Denna sida av utvecklingen förtjänar

alltjämt den största uppmärksamhet. De förvärv av jordbruksfastigheter,

som i våra dagar göras av personer, vilka önska placera kapital, påminna

örn trävarubolagens förvärv därutinnan, att dessa kapitalplacerare äro

inställda på att behålla de inköpta fastigheterna. Varje nytt förvärv är därför

till avbräck för bondebefolkningen och ett ingrepp i dess jordinnehav. Visserligen

bibehållas brukningsdelarna i stort sett, men de komma framdeles

ofta att skötas av arrendatorer eller förvaltare med därav följande olägenheter.

Då de självägande böndernas antal minskas och arrendatorernas antal

undergår en motsvarande ökning, försvagas bondeklassens ställning och betydelse

i samhället. Jordbrukets framtida utveckling torde också bli lidande

på dessa förändringar i jordbesittningen, enär en arrendator i allmänhet icke

hyser samma intresse som en självägande bonde för att förbättra fastigheten.

Det har visat sig, att de nu berörda köparna icke sällan föredraga skogsegendomar

framför rena jordbruksfastigheter, tydligen därför att skogen ur

skilda synpunkter är ett lämpligare placeringsobjekt än den odlade jorden.

En särskild fara ligger däri, att dessa ägare ej sällan visa benägenhet alt

bryta det naturliga samband, som i flera trakter finnes och måste finnas mellan

skogsbruk och jordbruk. I fall då skogen är det för köparen väsentliga,

betraktar han gärna jordbruket som en börda och behandlar detsamma därefter.

Jorden utarrenderas ofta för sig under det alt den nye ägaren själv

förbehåller sig skogen och dess avkastning, varför jordbruket icke längre

erhåller stöd av skogsbruket. I stort sett torde dock vanhävd, rovdrift eller

annan allvarlig misskötsel beträffande jord och skog icke vara oftare förekommande,

då fråga är om denna kategori av jordägare. Det ligger i deras

eget intresse, att fastigheternas värde såsom placeringsobjekt icke förringas.

Möjligen kan det sägas, att ägarna emellanåt mera tillgodose personliga

önskemål än fastighetens behov, när kapital investeras i bostadsbyggnader,

trädgårdsanläggningar och dylikt. Vidtagna anordningar kunna därför innebära

en belastning på fastigheten såsom produktionsfaktor och försvåra dess

övergång i en verklig jordbrukares hand.

De köpare, som skaffa sig jordbruksfastigheter huvudsakligen för alt

använda dem som sommarbostäder eller för evakueringsändamål eller för

andra härmed jämförliga syften, göra också sina förvärv på längre sikt, i det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6S.

att de merendels ämna behålla fastigheterna för avsevärd tid. Verkningarna

av deras förvärv äro därför i förevarande avseeende att likställa med kapitalplacerarnas.

Ofta äro dessa köpare främst intresserade för åbyggnaderna

samt fastigheternas värden ur rekreationssynpunkt. Det torde ej sällan

ha inträffat, att jordbruket nedlagts helt och hållet, i synnerhet när förvärvet

avsett en fastighet med ringa areal av odlad jord, enär avkastningen

av jordbruket icke ansetts motsvara det besvär, som jordbrukets bibehållande

skulle vålla den nye ägaren. I fall då jordbruket upprätthållits torde det

mången gång ha drivits på ett sätt som lämnat rum för anmärkningar, även

örn skäl icke funnits att tala om vanhävd.

Med avseende å många förvärv av jordbruksfastigheter från icke jordbrukande

personers sida gäller, att de icke endast minska bondeklassens jordinnehav

utan medföra ogynnsamma verkningar även i andra avseenden. Utredningen

syftar härvid på sådana personer, som äro fastighetsspekulanter

i egentlig mening. En för såväl orten sorn landet i dess helhet skadlig rovdrift

och förstöring av brukningsdelarnas framtida produktionsförmåga

har ofta ägt rum från sådana tillfälliga jordägares sida. Vad skogsspekulanternas

förvärv av jordbruksfastigheter angår, Ilar man vanligen i främsta

rummet fäst sig just vid denna sida av saken, nämligen att jordens skötsel brukat

bli försummad under den tid en skogsspekulant innehaft fastigheten för

skogens exploaterande. Skogsspekulanten låter icke, såsom den för jordbruket

intresserade ägaren, vinsten från avverkningarna komma jordbruket

till godo, så att skogen blir ett stöd för den odlade jordens brukande. Man

får ej heller förbise andra skadliga verkningar av skogsspekulanternas verksamhet.

Från skogsspekulanterna återgår jorden visserligen vanligen till

bondebefolkningen, och det antal jordbruksfastigheter, som vid varje tidpunkt

befinner sig i enskilda skogsspekulanters ägo, torde icke utgöra någon

större del av landets samtliga jordbruksfastigheter. Emellertid innebär själva

skogsavverkningsverksamheten, sådan den bedrives av spekulanterna, ett

skingrande av det värde, som sparade skogstillgångar utgöra, oell ett tillgodoseende

av enskild vinningslystnad på bekostnad av ortens och landets

intressen. För det uthålliga skogsbruk, som är till mest gagn för landet,

har skogsspekulanten icke något verkligt intresse. De kapitaluttag, som

skogsspekulanterna göra ur landets skogsegendomar, leda i regel till att

skogsbygderna bli fattigare, enär kapitalet dragés till andra orter. När nytt

kapital sedan skall tillföras dessa bygder måste det ske i form av lån, och

på jordens framtida ägare ankommer det att återställa de värden, som blivit

skingrade.

Beträffande spekulanter i allmänhet och andra köpare, som icke äro yrkesjordbrukare,

kan man säga att deras möjligheter att tränga sig fram

bero på deras bättre resurser i fråga om kapital. Det vapen, som de använda

sif? av i konkurrensen med yrkesjordbrukarna, är överbetalning. De bjuda

köpeskillingar, som överstiga vad andra köpare anse motsvara fastigheternas

normala avkastning. Konkurrensen från denna köpstarka publik måste således

i stort sett leda till en förhöjning av saluvärdena på jordbruksfastigheter.

När saluvärdena pa detta sätt avlägsna sig från de värden, som motsvara avkastningen,

ökas också jordbrukets improduktiva skuldsättning. Ehuru de

kapitalstarka köparna icke själva bruka belasta de av dem förvärvade

fastigheterna med lån, medför dock deras verksamhet en höjning av den

genomsnittliga belåningen. När en jordbruksfastighet från en sådan köpare

atergar i en yrkesjordbrukares ägo. kommer nämligen en ökad skuldbelastning

vanligen till stånd.

Örn man särskilt ägnar uppmärksamhet åt den nu rådande kristiden, torde

det visserligen icke kunna konstateras, att någon spekulationsvirvel av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 68.

7

samma styrka och omfattning som under krisen 1914—1919 hittills uppkommit.

Egendomsjobbarna, som köpa och sälja fastigheter för den tillfälliga

vinstens skull, torde icke ha varit talrika under de senare åren och någon

påtaglig ökning av deras verksamhet under tiden efter hösten 1939 har icke

kunnat påvisas. Förändringarna i priserna och penningvärdet ha knappast varit

sådana, att de starkare gynnat spekulationsaffärer på kort sikt. Däremot

synas andra kategorier av icke jordbrukande personer alltmera göra sig gällande

på fastighetmarknaden. De nu uppträdande utomstående köparna utgöras,

såsom redan framhållits, mestadels av personer, som köpa jordbruksfastigheter

på ganska lång sikt. Fast egendom på landet bedömes såsom ett

lämpligt placeringsobjekt, där den låga räntabiliteten uppväges av den större

säkerheten. Även andra motiv än säkerställande av kapital verka säkerligen

i samma riktning. På det hela taget synes det vara en allmän uppfattning

bland de kapitalägande att det i nuvarande oroliga tider ligger en viss trygghet

i att äga fast egendom på landsbygden. Det synes också vara anledning

att antaga, att dessa köp av jordbruksfastigheter från kapitalisters sida komma

att fortgå så länge ovissheten örn den framtida utvecklingen består. Samtidigt

kan konstateras, att de ekonomiska förhållandena inom jordbruket icke

äro sådana, att bondebefolkningen utan samhällets stöd kan motstå det växande

trycket från främmande kapital. Sannolikt göra såväl säljare som köpare

jämförelser med läget under tiden för förra världskriget och räkna även med

möjligheten av en liknande utveckling som då. Huru framtiden i verkligheten

kommer att gestalta sig är givetvis icke möjligt att förutsäga. Det nuvarande

läget måste emellertid betecknas som labilt. Man måste räkna med att snabba

förändringar i de ekonomiska förhållandena kunna inträffa. Att det även

föreligger fara för att spekulationen snabbt griper omkring sig torde icke

kunna förnekas. Vad särskilt angår förhållandena inom jordbruksnäringen

finnes risk för att de nuvarande svårigheterna ytterligare ökas och att nya

tillkomma. Att spekulations- och placeringsköpen i sin mån medverka till

svårigheterna har tidigare berörts. Även om desamma ännu icke kunna sägas

ha skapat allvarliga missförhållanden, synas statsmakterna icke kunna underlåta

att vidtaga åtgärder mot dem. Med hänsyn till försörjningsläget är

det nämligen av vikt, att alla osunda tendenser inom jordbruksnäringen i tid

motarbetas. Det är icke försvarligt att vänta med samhällsingripanden intill

dess alt avsevärda skadeverkningar redan uppstått. Den lagstiftning, som tidigare

genomförts mot osund jordspekulation, har utmärkts därav, att den

kommit för sent. Erfarenheten har också visat, huru svårt det är att komma

till rätta med sådana missförhållanden som rubbningar i äganderättsförhållandena

åstadkommit. Samhället bör beredas möjlighet att övervaka och i

den mån så erfordras inskrida mot överflyttning av jord från en befolkningsgrupp

till en annan.

På de sålunda anförda skälen har utredningen kommit till den uppfattningen,

att jordbruksbefolkningen genom särskild lagstiftning borde beredas

skydd mot den från främmande kapitalintressen härrörande konkurrensen

örn jordbruksfastigheterna.

Utredningens lagförslag innebär i huvudsak följande.

Envar, sorn genom frivilligt köpeavtal vill förvärva jordbruksfastighet, skall

söka tillstånd lill förvärvet på sätt i lagförslaget närmare angivcs. Tillstånd

skall sökas sisi inom lie månader sedan långel skedde. Därest tillstånd icke

sökes inom föreskriven lid eller ansökningen avslås, skall fånget vara ogiltig!.

Länsstyrelsen har föreslagits skola vara den tillståndsprövande myndig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

heten. Från lagens tillämplighet äro vissa undantag föreslagna. Lagen skall

sålunda icke äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde undertiger

10 000 kronor. Från sökande av tillstånd skall kronan samt kommun vara

befriad. Lagen skall icke äga tillämpning, då tillstånd skall sökas enligt annan

författning.

Rörande villkoren för erhållande av tillstånd har i lagförslaget upptagits

följande. Tillhör sökanden den jordbruksidkande befolkningen, skall i regel

tillstånd medgivas. För den händelse sökanden icke tillhör den jordbruksidkande

befolkningen, skall närmare undersökning ske rörande syftet med förvärvet

och därmed sammanhängande omständigheter. Finnes härvid anledning

antaga, att sökanden med förvärvet av fastigheten huvudsakligen åsyftar

att bereda sig hastig vinst genom försäljning av fastigheten, genom

avverkning av skog, genom avyttring av husdjur, redskap, byggnader eller

annan egendom som erfordras för jordbruksdriften eller genom annan jämförlig

åtgärd, skall ansökningen avslås. Likaledes skall ansökningen avslås

om sökanden tillhör den jordbruksidkande befolkningen och det är uppenbart

att syftet med förvärvet är sådant som nu nämnts. Visar undersökningen

att sökande, som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen,

vill förvärva fastigheten huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för

ändamål, som ej äger samband med jordbruket eller för att erhålla ränta å

kapital, som nedlägges i fastigheten, eller eljest i annat syfte än att själv

driva jordbruket, må tillstånd meddelas örn särskilda omständigheter föranleda

därtill. Såsom sådan omständighet skall anses, att sökandens innehav

av fastigheten kan väntas medföra nytta för jordbruket eller eljest för

näringslivet i orten eller att fastigheten för sökanden har ett särskilt värde

utöver det ekonomiska. Finnes i fall, som nu senast avses, bifall till ansökningen

böra bero därav, att sökanden vidtager viss åtgärd till främjande

av jordbruket eller skogsbruket, nyttjar fastigheten för visst ändamål

eller underlåter viss användning, skall länsstyrelsen meddela villkorligt

tillstånd och däri utsätta vad i sådant hänseende skall åligga köparen. Länsstyrelsen

skall även utsätta vite för tredska att efterkomma vad som sålunda

stadgats. Vid villkorligt tillstånd skall jordbrukskommissionen hålla uppsikt

över att köparen fullgör vad honom ålagts. Då lagfart sökes å fastighet, till

vars förvärvande tillstånd fordras, skall bevis om tillståndet företes.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna,

egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt i Södermanlands län,

fastighetsbildningssakkunniga ävensom Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Utredningens förslag har avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och

korporationer. Följande myndigheter och korporationer ha emellertid i princip

tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran, nämligen lantmäteristyrelsen,

egnahemsstyrelsen, egnahemsnämnden i Södermanlands län, överståthål
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

9

larämbetet, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Jönköpings, Kalmar (södra delen), Gotlands,

Kristianstads, Hallands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt jordbrukskommissionerna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar (södra delen),

Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Värmlands,Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom fastighetsbildningssakkunniga

samt Riksförbundet landsbygdens folk. Inom ett flertal av de myndigheter

och korporationer, som tillstyrkt förslaget, lia emellertid förekommit

reservationer, i vilka förslaget avstyrkts. Även inom vissa av de myndigheter

och korporationer, som avstyrkt förslaget, ha anförts reservationer, i vilka

förslaget tillstyrkts. I vissa yttranden har icke tagits någon mera bestämd

ståndpunkt till lagförslaget. Så har varit förhållandet i yttrandena från länsstyrelserna

i Kalmar, Jämtlands och Västernorrlands län samt jordbrukskommissionen

i Kristianstads län.

I de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, ha såsom skäl härför i huvudsak

anförts följande synpunkter. Något behov av den föreslagna lagstiftningen

förefunnes icke. Den av utredningen verkställda undersökningen gåve

vid handen att så vore förhållandet. Lagstiftningen innebure en skrålagstiftning,

som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter endast åt bondeklassen.

De fördelar, som kunde vinnas med den ifrågasatta lagstiftningen, uppvägdes

icke av de nackdelar, som densamma medförde. Såsom nackdelar med

lagstiftningen har framhållits, att densamma medförde ett starkt intrång i

den fria handeln med fastigheter, drev ned värdet på fastigheterna med ty

åtföljande risk för förluster för inteckningshavarna, förorsakade bönderna

förluster vid försäljning av sina fastigheter för den händelse en icke jordbrukare

bjöde ett högre pris än en jordbrukare, samt vållade köpare

och säljare besvär och kostnader. 1 flera yttranden har framhållits, att en

smidigare väg att nå fram till det åsyftade resultatet vore en skärpt vanhävds-,

jorddelnings- eller skogslagstiftning.

Aven i de yttranden, däri lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha ett flertal

erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför allt

har man härvid rest invändning mot att samtliga fastighetsförvärv skulle

vara underkastade prövning. Man har i stället yrkat på att den jordbruksidkande

befolkningen skulle vara befriad från dylik prövning. Från vissa

håll har föreslagits att en lägre värdegräns skulle bestämmas i fråga örn vilka

förvärv som skulle vara underkastade prövning. Vissa erinringar ha även

riktats mot förslaget att prövningsrätten skulle tillkomma länsstyrelserna. I

några yttranden har sålunda förordats alt prövningsrätten skulle anförtros

inskrivningsdomaren.

Med hänsyn till de erinringar som i remissyttrandena riktats mot det av

1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning framlagda lagförslaget

upptogs inom jordbruksdepartementet till övervägande, örn icke förslagets

huvudsakliga sylte skulle kunna uppnås genom andra åtgärder än inskränkning

i rätten alt förvärva jordbruksfastighet. I en inom departementet upp
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

rättad promemoria angående vissa åtgärder mot spekulation med jordbruksoch

skogsfastigheter, vilken utsändes på remiss den 31 mars 1942, anfördes

bl. a.:

I flera över utredningsförslaget avgivna yttranden har framhållits, att en

smidigare väg att nå fram till det åsyftade resultatet vore en skärpt vanhävds-,

jorddelnings- och skogslagstiftning. Vanhävdslagstifbringen har nyligen

gjorts till föremål för en särskild utredning genom en inom jordbruksdepartementet

tillkallad utredningsman. Resultaten av denna utredning föreligga

i en den 27 februari 1942 avgiven promemoria med förslag till utvidgad

vanhävdslagstiftning (SOU 1942: 5) A Beträffande jorddelningslagstiftningen

pågår sedan år 1939 utredning genom fastighetsbildningssakkunniga.

Genom tidigare lagstiftningsåtgärder ha införts regler i syfte att minska intresset

hos spekulanter att förvärva fast egendom å landet. Det må härvid

särskilt erinras om den vid 1938 års riksdag beslutade ändringen av 5 §

skogsvårdslagen.2 Jämlikt denna lagändring gäller i fråga örn fastighet, som

genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke med föregående

ägaren är gift eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter

denne, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning

av äldre skog icke må utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske i andra

fall än för husbehov eller då den föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest

en god skogsvårds fordringar. Förhandenvaron av denna bestämmelse

torde i viss mån verka avhållande på spekulation i avsikt att hastigt exploatera

skogstillgångar. Givet är, att man genom en skärpning av bestämmelsen

ännu bättre skulle tillgodose det syfte, som velat vinnas genom denna lagstiftning.

En av de främsta olägenheterna med att jordbruksfastigheter förvärvas av

icke-jordbrukare har ansetts vara, att antalet arrendatorer ökas på de självägande

böndernas bekostnad. Olägenheten härav framträder mindre då det

är fråga örn större eller medelstora egendomar än beträffande småställen,

framförallt s. k. ofullständiga jordbruk. I särskilt hög grad gäller detta jordbruk,

som med tillhörande skog äro fullt bärkraftiga men sedan skogen i

realiteten avskilts måste hänföras till de ofullständiga jordbrukens kategori.

Då ett fullt bärkraftigt jordbruk upplåtes på arrende, torde arrendatorns intressen

på ett tillfredsställande sätt kunna skyddas genom vissa avtalsregler

av tvingande natur. Beträffande åter de ofullständiga jordbruken lärer ett

effektivt skydd av arrendatorns intressen knappast kunna åstadkommas genom

tvingande regler avseende allenast själva arrendevillkoren. I fråga om

fastigheter med skog kan sålunda ett skiljande av jorden från skogen i brukningshänseende

äventyra möjligheterna för arrendatorn att vinna bärgning

å fastigheten. En regel av den innebörd, att fastigheten icke finge utarrenderas

utan att arrendatorn jämväl erhölle viss avverkningsrätt i skogen, skulle

härvid innebära ett väsentligt stöd för arrendatorn. Att genom lagstiftning

närmare angiva i vilka fall en dylik regel .skulle vara tillämplig och fixera

avverkningsrättens omfattning torde dock vara förenat med betydande svårigheter.

Ett stadgande av sådan innebörd skulle ej heller täcka alla fall, då

en utarrendering borde förhindras. En mera smidig lösning av spörsmålet

synes i stället vara att i fråga örn mindre brukningsenheter förbjuda ny ägare

att överhuvud taget verkställa upplåtelse på arrende utan tillstånd av myndighet.

I den mån en ifrågasatt arrendeupplåtelse icke anses vara av beskaffenhet

att kunna giva arrendatorn och hans familj full bärgning eller lämpa

1 Pä grundval av detta förslag tillkom lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av

jordbruk.

2 Ärendet behandlades av jordbruksutskottet, som däröver avgav utlåtande nr SÖ.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Ii

sig som s. k. stödjordbruk, synes tillstånd till upplåtelse regelmässigt böra

vägras. Jordägaren har i sådant fall antingen att avyttra fastigheten eller att

själv bruka densamma. Utsätter han därvid fastigheten för vanvård, riskerar

han att drabbas av den påföljd som för dylikt fall är stadgad. En lagstiftning

av denna innebörd skulle i viss mån bidraga till att minska de sociala olägenheterna

av de ofullständiga jordbruken.

Av det anförda framgår, att det av sociala skäl synes önskvärt att i vissa

fall kunna förhindra utarrendering av mindre jorbruksfastigheter, som kommit

i ny ägares hand. Som nämnt föreligga beträffande större brukningsenheter

icke samma skäl till inskränkning av avtalsfriheten. Att härvidlag fastställa

en bestämd arealgräns låter sig emellertid svårligen göra. Därvid måste

nämligen hänsyn tagas till ett flertal faktorer, särskilt fastighetens belägenhet

och dess skogsinnehav. På grund härav och då en prövning av arrendeavtalen

överhuvud taget kan vara ägnad att motverka spekulation och därav följande

icke önskvärd stegring av saluvärdena, synes det lämpligast att låta

tillståndsförfarandet i princip avse alla upplåtelser av egentliga jordbruksarrenden

å nyförvärvade fastigheter.

Den praktiska tillämpningen av det här ifrågasatta tillståndsförfarandet

blir enklare och omfattar betydligt färre ansökningar än örn tillstånd skulle

sökas för själva äganderättsförvärvet.

Genomföres berörda inskränkning i rätten att upplåta jordbruksfastighet

på arrende och en ytterligare inskränkning i ny ägares möjlighet att verkställa

skogsavverkning, torde intresset för spekulationsköp av jord- och skogsegendomar

i väsentlig mån komma att minska. En förutsättning för att en

sådan lagstiftning lämpligen bör genomföras är emellertid en skärpt vanhävdslagstiftning.

I anslutning till vad sålunda anförts upptog promemorian utkast till lag

om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande mot lega samt till

ändring i vissa delar av skogsvårdslagen. Det huvudsakliga innehållet i det

förra utkastet framgår av ovan återgivna uttalanden i promemorian. I fråga

om skogsvårdslagstiftningen föreslogos sådana ändringar, att ny ägare lill

skogsfastighet icke skulle vara berättigad att innan tio år förflutit från det

lagfart sökts å fånget utan tillstånd av skogs vårdsstyrelsen avverka äldre

skog annat än för husbehov, samt att upplåtelse att avverka skog ej skulle få

ske annorledes än i enlighet med utstämpling, som verkställts av för ändamålet

av skogsvårdsstyrelsen godkänd förrättningsman.

Över promemorian ha yttranden avgivits av i huvudsak samma myndigheter

och korporationer, som yttrat sig över 1940 års utrednings förslag.

Beträffande skälen till att förslaget om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet cj föranlett någon lagstiftningsåtgärd erinrade chefen för

jordbruksdepartementet i anledning av framställda frågor vid debatt i första

kammaren den 3 juni 1942, att förslaget avstyrkts av flertalet hörda myndigheter

och korporationer. Även i de yttranden, vari lagstiftningen i princip

tillstyrkts, hade eli flertal erinringar framställts mot den utformning förslaget

erhållit. Utan all taga ståndpunkt till hållbarheten i de mot förslaget anförda

argumenten ville departementschefen framhålla, att vissa av invändningarna

dock vore av elen art, all ytterligare överväganden vöre erforderliga före ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

slutligt ställningstagande till huvudsyftet med utredningens förslag. Departementschefen

ansåge särskilt sådana fastighetsaffärer skadliga, som innebure

att köpare förvärvade blandade skogs- och jordbruksfastigheter i syfte att

själva driva skogsbruket medan inägojorden utarrenderades åt en jordbrukare,

som under sådana förhållanden — utan stöd av skogsbruket —- kunde

få svårt att finna sin utkomst.

För erhållande av upplysning huruvida under tiden efter remissbehandlingen

av 1940 års utrednings förslag förändringar rörande behovet av den

ifrågasatta lagstiftningen inträtt utsändes med skrivelse den 15 maj 1943 genom

jordbruksdepartementets försorg ett frågeformulär till egnahemsstyrelsen

och egnahemsnämnderna, skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna ävensom

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

I de flesta svaren uppgavs, att någon påfallande ökning av handeln med

jordbruks- och skogsfastigheter ej syntes lia ägt rum sedan hösten 1941. En

fråga, huruvida behov ansåges föreligga att genomföra en koncessionslagstiftning,

besvarades nekande av skogsstyrelsen, 20 skogsvårdsstyrelser, 20

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, 16 jordbrukskommissioner, 16 egnahemsnämnder

och Sveriges lantbruksförbund. Följande myndigheter och

sammanslutningar ansågo en lagstiftning i det ifrågavarande syftet vara önskvärd,

nämligen dels skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens

län, dels hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings län,

Kalmar läns norra område samt Hallands, Västernorrlands och Västerbottens

län, dels jordbrukskommissionerna i Stockholms och Jönköpings län,

Kalmar läns södra område samt Blekinge, Hallands, Värmlands, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, dels egnahemsnämnderna i Jönköpings,

Kristianstads, Hallands och Norrbottens län, dels ock Riksförbundet

landsbygdens folk. En egnahemsnämnd (i Västernorrlands län) förordade, att

den föreslagna lagen genomfördes såsom beredskapslag för att senare sättas

i tillämpning om så erfordrades.

Ovan har berörts, hurusom jorddelningslagstiftningen är föremål för utredning

av fastighetsbildningssakkunniga.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Majit åt skogsstyrelsen att

verkställa utredning rörande vissa skogsvårdslagstiftningsfrägor. Med stöd av

bemyndigande i nämnda beslut tillkallades särskilda sakkunniga att inom

skogsstyrelsen biträda vid utredningen. Utredningsuppdraget innefattar bl. a.

frågan om förhindrande av en osund spekulation i jordbruks- eller skogsfastigheter

genom skärpning av skogsvårdslagstiftningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 ha tillkallats särskilda

utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning

om uppsikt å jordbruk, avsedd att då giltighetstiden för nu gällande vanhävdslag

utgår den 30 juni 1947 träda i stället för 1927 års uppsiktslag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

13

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ha olika vägar försökts

eller föreslagits, när det gällt lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara jordbruksfastigheterna

i den jordbrukande befolkningens händer.

Uppslaget om en allmän koncessionslagstiftning för uppnående av detta

syfte är icke nytt. Under de senaste årtiondena har riksdagen vid upprepade

tillfällen avvisat motionsvis väckta yrkanden i ämnet. Frågan har emellertid

erhållit förnyad aktualitet under krigsåren. Enligt utskottets mening bör en

sådan lagstiftning med hänsyn till de nackdelar den i olika hänseenden

skulle medföra icke tillgripas utan synnerligen starka skäl. Det framgår av

de undersökningar, som genom jordbruksdepartementets försorg vidtagits

sedan 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning framlade sitt förslag

till koncessionslagstiftning, att utvecklingen på området följes med uppmärksamhet.

För lösning av spörsmålet ha även andra vägar prövats eller förordats.

Ett utkast till ytterligare skärpt arrende- och skogsvårdslagstiftning är beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. Den 1942 igångsatta utredningen rörande

skogsvårdslagstiftningen har erhållit i uppdrag bl. a. att överväga spörsmålet

att genom ett längre gående skydd i lagstiftningen förhindra en osund spekulation

i jordbruks- eller skogsfastigheter. Även jorddelnings- och vanhävdslagstiftningen

är föremål för pågående utredningar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet ej erforderligt, att någon

framställning göres till Kungl. Majit i frågan.

B. Frågan om förbud för trävarubolags styrelseledamöter m. fl. att

förvärva jordbruksfastighet med skogsmark.

(Motionen II: 398.)

Över motionen II: 398 ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens,

Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län

samt Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Innehållet i yttrandena återgives i bilaga till detta utlåtande.

Enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom få sådana rättssubjekt ej förvärva

jordbruks- eller skogsfastighet. Dispens kan dock medgivas av Kungl.

Maj :t.

I lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande i fråga om fast egendom

lämnas regler till förhindrande av att juridisk person använder sig av

bulvan för förvärv av fastighet. Bulvanförhållande anses enligt lagen föreligga,

då i lag stadgat förbud alt utan tillstånd eller särskilt godkännande

förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom att den, som har

fång till viss egendom, är bulvan för någon, mot vilken sådant förbud gäller,

i det att egendomen huvudsakligen innehaves för dennes räkning. Befinnes

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

sådant bulvanförliållande vara för handen, skall domstol på talan av allmän

åklagare förordna, att, sedan sex månader förflutit efter det domstolens beslut

vunnit laga kraft, överexekulor skall pröva, huruvida egendomen skall

säljas å offentlig auktion. Förordnande örn försäljning skall meddelas, där ej

av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen avyttrats. Bulvanförhållande

är icke kriminaliserat. Beträffande tillsynen å lagens tillämpning stadgas,

att länsstyrelse har att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att inom länet

förekommande bulvanförhållanden bliva lagligen beivrade. Landsfogde,

landsfiskal, stadsfiskal, mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission,

skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté ävensom, där

skogsvårdsstyrelse icke utövar tillsyn över skogsvården, vederbörande jägmästare

skola, då anledning finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger,

därom göra anmälan till länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan förordna särskild

åklagare att anhängiggöra och utföra talan örn bulvanförhållande.

Motionären har motiverat sitt yrkande därmed, att bulvanlagen icke skulle

vara tillräckligt effektiv för att hindra trävarubolagen att genom sina styrelseledamöter

eller tjänstemän kringgå 1925 års förbudslag. Det enda effektiva

skulle vara ett förbud för personer, som icke själva brukade jorden, att få

förvärva fastigheter med skog, men motionären ville i första hand ställa ett

mera inskränkt yrkande.

Under förarbetena till bulvanlagen (se proposition 1925: 216) föreslogs från

olika håll, att man borde utsträcka den beträffande bolag och föreningar gällande

förbudslagstiftningen att omfatta även bolags styrelseledamöter samt

tjänstemän och andra hos bolag anställda personer, åtminstone såvitt anginge

trävarubolag, från vilka den största faran i förevarande hänseende hotade.

En förebild till en sådan lagstiftning finnes i Norge.

Jordkommissionen anförde i sitt år 1920 avgivna betänkande rörande en

sådan lösning av lagstiftningsfrågan: Det vore visserligen obestridligt, att, då

fråga vore om den norrländska förbudslagen, man härigenom skulle träffa de

kategorier, som hittills spelat den ojämförligt största rollen såsom bulvaner. Men

bristerna hos ett dylikt system läge dock i öppen dag; systemet vore till sina

verkningar å ena sidan alltför begränsat och å andra sidan alltför vidsträckt.

1 det förra avseendet kunde anmärkas, att en dylik lagstiftning lämnade fullständigt

åsido de talrika fall av bulvanköp, som förekommit i syfte ali kringgå

lagstiftningen mot utlänningars rättsförvärv och om inskränkning i rätten att

överlåta fast egendom, och riktade sin uppmärksamhet allenast på bulvanköp,

som ägde rum för bolags räkning. Men ej ens i fråga örn de senare förvärven

kunde det av en sådan lagstiftning förväntas, att den skulle visa sig synnerligen

verksam, då ju för ett bolag den möjligheten alltid stöde öppen att såsom bulvaner

anlita personer, som ej stöde i nyssnämnda ställning till bolaget. A andra

sidan syntes det innebära en obillig stränghet att utan hänsyn till de i det särskilda

fallet föreliggande omständigheterna ställa de personer, som här vore i

fråga, under strängare bestämmelser än deni, som gällde för svenska medborgare

i övrigt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

15

I sitt år 1921 avgivna betänkande framhöll jordkommissionen, att därest

bolags styrelseledamöter och tjänstemän i fråga om rätt att göra fastighetsförvärv

underkastades samma inskränkningar, som gällde för bolag, möjligheten

för bolag att för sina syftemål anskaffa fullt pålitliga bulvaner skulle

ganska effektivt begränsas. Genom kommissionens förslag hade dock berörda

spörsmål kommit i förändrat läge, i det att däri föreslagits bestämmelser, som

avsåge kontroll även å enskilda svenska medborgares förvärv genom köp, byte

eller gåva av fast egendom, därest de ej på ett stadigvarande sätt bosatte sig å

den förvärvade fastigheten. Genom dessa bestämmelser betoges bolagsfunktionärer

i ett flertal fall möjligheten att göra bulvanköp för sina bolags räkning.

Härtill komme, att det för mången torde synas såsom en obillig stränghet att

utan hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna för

bolagsfunktionärer stadga strängare villkor för fastighetsförvärv än dem, som

gällde för andra svenska medborgare, vartill komme att särskild lagstiftning

angående fastighetsförvärv genom bulvan i allt fall vore erforderlig. Kommissionen

ansåg sig förty ej böra förorda en lagstiftning av omförmäld beskaffenhet.

Vid 1924 års riksdag väcktes i två motioner förslag om antagande av en provisorisk

lag om förbud för bolagsfunktionär och dennes make att förvärva

och besitta fast egendom å landet, varå de ej vore bosatta, under andra än

de i norrländska förbudslagen stadgade villkor. I över motionerna avgivet

utlåtande anförde andra lagutskottet, att utskottet funne sig ej kunna tillstyrka,

att nu skulle på grundval av motionerna antagas en provisorisk lag i ämnet,

allra helst som det enligt utskottets mening torde kunna förutsättas, att den

blivande definitiva lagstiftningen i ämnet, såsom utskottet hemställt, komme

att inriktas ej blott på att förhindra uppkomsten av nya bulvanförhållanden

utan jämväl på att framtvinga ett avvecklande av redan bestående sådana.

Mot lagförslaget framställde utskottet därjämte anmärkningar av i huvudsak

enahanda innebörd som de, vilka i jordkommissionens år 1920 avgivna betänkande

riktats mot en på dylikt sätt anordnad lagstiftning. På grund härav

och då lagförslaget jämväl på grund av sitt innehåll i övrigt icke syntes vara

av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, hemställde

utskottet att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Mot utskottets utlåtande reserverade sig borgmästaren Lindhagen jämte två

andra ledamöter. Riksdagens båda kamrar biföllo utan votering utskottets

hemställan.

Vid behandlingen i riksdagen av propositionen med förslag lill bulvanlag

väcktes motionsvis yrkande örn lagstiftning i samma syfte som det nu i

motionen angivna (se andra lagutskottets utlåtande 1925:35). Yrkandet avslogs.

En vid 1930 års riksdag väckt motion rörande sådan ändring av bulvanlagen,

alt försök alt kringgå densamma genom anlitande av inteckningshavare

som bulvan omöjliggjordes, vann ej riksdagens bifall (se andra lagutskottets

utlåtande nr 44).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Utskottet.

Frågan om särskilt förbud för trävarubolags styrelseledamöter och anställda

att förvärva jordbruksfastighet med skog prövades vid tillkomsten

av bulvanlagen. Väckta förslag örn införande av ett sådant förbud vunno ej

bifall. Såsom skäl för denna ståndpunkt anfördes bl. a., att det av en dylik

lagstiftning ej kunde förväntas, att den skulle visa sig synnerligen verksam,

då ju för ett bolag den möjligheten alltid stöde öppen att såsom bulvaner

anlita personer, som ej stöde i anställningsförhållande till bolaget. Å andra

sidan syntes det innebära en obillig stränghet att ställa de personer, som

här vore i fråga, under strängare bestämmelser än dem, som gällde för

svenska medborgare i övrigt. Dessa skäl torde fortfarande äga giltighet.

I vissa yttranden över motionen har ifrågasatts, huruvida icke för uppnående

av motionärens syfte borde vidtagas ändringar för effektivisering av

bulvanlagen. På denna väg lärer emellertid icke mycket stå att vinna i det

avseende varom nu är fråga.

Beträffande det i vissa yttranden framförda kravet på en allmän koncessionslagstiftning

i fråga om förvärv av jordbruksfastighet får utskottet hänvisa

till vad som anförts under föregående avsnitt.

På grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen.

C. Frågan om rätt för konsumtionsförening att förvärva jordbruksfastighet.

(Motionerna 1:145 och 11:218.)

över motionerna I: 145 och II: 218 ha på begäran av utskottet yttranden

avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Småbrukarnas riksförbund.

Innehållet i yttrandena återgives i bilaga till detta utlåtande.

1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom innehåller i motsats till lagen den 30 maj 1916 om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag ej något undantag för konsumtionsförening. Enligt bestämmelse

i sistnämnda lag är från lagens tillämpning undantagen bl. a. förening

med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom

att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta

alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller

anskaffa lån åt medlemmarna.

Anledningen till denna skillnad är att lagarna fullfölja olika syften. Medan

1925 års lag har till syfte att bevara jordbruksfastigheterna i den självägande

bondeklassens hand, avser 1916 års lag kontroll över utlänningars

rättsförvärv. I den proposition (1925: 205), varigenom förslag till förbudslag

förelädes riksdagen, uttalade föredragande departementschefen (s. 22), att

undantagen från lagarnas tillämpningsområde blivit bestämda med hänsyn

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

17

härtill. Såsom skäl lill undantaget beträffande vissa kooperativa föreningar

från tillämpningen av 1916 års lag angavs i förarbetena (se proposition 1916:

137 s. 55), att dessa föreningars ändamål och organisation syntes i och för

sig innebära tillräcklig trygghet mot de vådor lagen vore avsedd att förebygga.

1925 års lag omfattade ursprungligen endast bolag och ekonomiska föreningar.

Härutinnan avvek den från den tidigare gällande norrlandslagstiftningen,

som visserligen i sitt ursprungliga skick varit tillämplig beträffande

samma rättssubjekt men sedermera ändrats till att avse även ideella föreningar.

Genom lagändring 1932 utvidgades 1925 års lags tillämpningsområde att

omfatta även ideella föreningar och stiftelser. Anledningen till denna ändring

var, att lagen i vissa fall kringgåtts därigenom att av bolag grundade stiftelser

förvärvat fast egendom.

Reglerna om dispens från förbudet mot förvärv av fast egendom i 1925 års

lag hava för närvarande, efter ändringar 1937, följande lydelse:

4 §. Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva

fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att egendomen vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av

bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.

att egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan

nyttjas för jordbruk;

3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,

vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande

omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del

av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd

för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att

hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,

som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna

sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås

med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av

stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt

jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde,

till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk

eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel;

4. att egendomens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom

innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn

till skogsvårdens främjande;

5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra

hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder

eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av

livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller

6. att med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna

hem eller mindre jordbruk.

Tillstånd lill förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda

skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens

ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse lill enskild person av

skogsmark eller lill jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden

erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person

av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens

näring i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ord
Bihang

till riksdagens protokoll 19U. t) sami. 2 avd. Nr 68. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

ning och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara

den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan sagts,

skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad jord eller

odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap, bolag eller förening,

som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse av

jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person, som förvärvat

egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst annorledes än

genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband därmed bedrivet

skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen.

Tillstånd enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedan-Siljans

fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda socknar, Ovan-Siljans

fögderi, Väster-Dals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt Envikens,

Svärdsjö och Svartnäs socknar av Falu fögderi i Kopparbergs län,

icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv av mark,

som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt storskifte

avsetts till hemskog och fäbodskog.

I fråga örn de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län skola, där heminägorna ännu ligga i storskifte, vid

tillämpning av bestämmelserna i tredje punkten samma ägare eller hans make

tillhöriga ägor, vilka gemensamt bilda en brukningsdel, betraktas såsom en

fastighet.

Vad enligt bestämmelserna i tredje punkten förvärvas skall avskiljas genom

avstyckning, därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana

samfälligheter, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 § andra

stycket lagen om delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade

ägovidden.

Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må icke, utan att särskild anledning

därtill föreligger, givas, örn jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet

göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

5 §. Prövas i andra fall än i 4 § angivits på grund av särskilda omständigheter

bolag, förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast

egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd

därtill. Såsom sådan omständighet skall i fråga örn förvärv, som göres av

annan förening än ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen

eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger

avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

Anledningen till att i lagen upDtogos dels vissa speciella dispensgrunder

och dels en allmän dispensbestämmelse var (se proposition 1925: 205 s. 26),

att den erfarenhet som vunnits under tiden för norrlandslagstiftningens tilllämpning

ansågs göra det möjligt att med större bestämdhet urskilja vissa

grupper av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet kunde

antagas vara välgrundad. Även då de s. k. lindrigare dispensgrunderna voro

tillämpliga skulle emellertid ske en verklig prövning i det särskilda fallet,

men denna ansågs kunna äga rum efter mindre sträng måttstock än den

som skulle användas vid tillämpning av den allmänna dispensbestämmelsen.

Framställningar om ändring av 1925 års lag i det syfte som angivits i motionerna

ha tidigare, genom skrivelser till Kungl. Majit den 11 juni 1942 och

den 2 april 1943, gjorts av Kooperativa förbundet. Dessa framställningar ha

ej föranlett någon åtgärd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

19

Rörande Kooperativa förbundets syn på frågan får utskottet hänvisa till

uppsatser i tidskriften »Kooperatören» 1942: nr 14—15 s. 370—375 samt

1943: nr 6 s. 121, 122 och nr 15—16 s. 385—389.

Förbudslagens syfte är att bevara jordbruksjorden i den självägande bondeklassens

hand. Förbudet för juridiska personer att förvärva jordbruksfastigheter

är emellertid icke ovillkorligt. Genom dispensbestämmelser har

möjliggjorts för sådana rättssubjekt att under särskilda omständigheter erhålla

tillstånd till förvärv, som äro ur allmän synpunkt icke blott oskadliga

utan även nyttiga och önskvärda.

I lagen har upptagits dels i 4 § vissa s. k. lindrigare dispensgrunder och

dels i 5 § en allmän dispensregel. Bland de förra bör i förevarande sammanhang

särskilt uppmärksammas en, enligt vilken dispens kan meddelas i fall

då med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos

juridisk person anställda personer bereda bostäder eller att genom idkande

av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter dier

jordbruksprodukter. Beträffande den allmänna dispensregelns avfattning

märkes, att såsom särskild omständighet att beaktas vid prövningen av till-,

låtligheten av förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, skall anses,

att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt

att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.

Enligt utskottets mening kan det icke stå i överensstämmelse med lagens

syfte att från dess tillämpning undantaga konsumtionsföreningar. Det kan

emellertid ifrågasättas, huruvida icke liknande synpunkter, som legat till

grund för de ovan återgivna särbestämmelserna beträffande dispensmöjligheten

i vissa fall, tala för ett bedömande efter lindrigare måttstock även

av tillåtligheten av en konsumtionsförenings förvärv av jordbruksfastighet.

Örn det av omständigheterna framgår, att föreningen själv ämnar driva

jordbruket och förvärvet icke är att anse huvudsakligen såsom en kapitalplacering,

synes förvärvet ur allmän synpunkt vara till nytta. Vad nu sagts

örn konsumtionsförening bör naturligtvis, såsom domänstyrelsen framhållit

i sitt yttrande över motionerna, gälla även andra juridiska personer, som

kunna anses likställda med konsumtionsförening.

Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening övervägas att i

lagen införa en för konsumtionsförening och därmed likställd juridisk person

avsedd lindrigare dispensgrund. En sådan torde ej behöva äventyra de

sociala och jordpolitiska syften som legat till grund för lagstiftningen. Utskottet

förordar, att en utredning verkställes beträffande frågan i vad mån

jämkningar kunna vidtagas i dispensbestämmelserna utan att lagens sociala

och jordpolitiska verkningar försvagas.

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Utskottet.

D. Frågan Olli förhindrande av sammanslagning av bärig brukningsdel

nied annan.

(Motionerna I: 143 och II: 232, senare yrkandet, samt I: 212 och II: 306.)

I den mån denna fråga kan lösas genom jorddelningslagstiftningen torde

den komma att uppmärksammas av fastighetsbildningssakkunniga.

Frågan har beröring även med vanhävdslagstiftningen. I direktiven för de

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallade utredningsmännen

för verkställande av utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt d

jordbruk anförde chefen för jordbruksdepartementet bl. a.:

Sedan den nya arrendelagstiftningen trätt i kraft, synes en stark tendens

ha kunnat spåras att jordägarna mer och mer sökt taga under eget bruk

tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och lägenheter. Vidare

har det kunnat förmärkas, att i och för sig bärkraftiga bondejordbruk

i ökad omfattning förvärvats av ägare till intilliggande fastigheter och sammanslagits

med dessa. Det torde kunna befaras, att efter sammanförandet

under en hand av dylika jordbruk åbyggnaderna å det ena bortföras eller

lämnas utan underhåll. En icke obetydlig minskning av de självständiga jordbrukens

antal torde till följd av berörda förfarande komma att ske. En dylik

utveckling synes icke okontrollerad böra få äga rum. Med hänsyn till det

anförda och då en utredning av nu ifrågavarande slag torde kräva en förhållandevis

lång tid anser jag att densamma redan nu bör igångsättas.

Vid ifrågavarande utredning bör närmare undersökas den omfattning i vilken

vanhävd av jordbruk .förekommer liksom ock omfattningen av förutberörda

tendens att nedlägga nu självständiga jordbruk eller sammanslå dessa

med andra till större enheter.

Vid en blivande lagstiftning bör övervägas örn icke en viss ändring av vanhävdsbegreppet

bör komma till stånd. Härvid torde å ena sidan böra tagas

i betraktande önskvärdheten av att ett nedläggande av jordbruk samt bortförande

eller lämnande utan underhåll av byggnad icke äger rum, där jordbruket

är av den beskaffenhet och omfattning att innehavaren därav kan

erhålla sin huvudsakliga bärgning eller det eljest av sociala skäl finnes påkallat

att jordbruket vidmakthålles. Å andra sidan bör emellertid vid fastställande

av vanhävdsbegreppet tillses att en rationell användning av förefintliga

jordbruksarealer icke motarbetas. Sålunda bör ett ur rationaliseringssynpunkt

önskvärt sammanförande av jordbruk ej förhindras. Det måste vidare

beaktas, att även i orter med i allmänhet tillfredsställande avsättningsförhållanden

kan förekomma jordbruk med så ringa odlingsvärde eller så

ofördelaktig belägenhet att det både ur allmän och enskild synpunkt vore

lämpligare att jorden användes för skogsbruk än för jordbruk. Hinder bör

givetvis icke heller resas mot ett ändamålsenligt utnyttjande för betesbruk

av därför lämpade arealer. Vid utredningen torde särskilt böra eftersträvas

att en ur såväl allmänna som enskilda intressen tillfredsställande och lämplig

avvägning av förberörda synpunkter kommer till stånd.

Såsom ovan anförts pågå för närvarande utredningar på de områden motionärerna

avsett. På grund härav synes anledning ej föreligga för riksdagen

att göra någon framställning i frågan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

21

Utskottets hemställan.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa:

A. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt angår yrkandet

beträffande åtgärder lill förhindrande av att jord- och skogsbruk

övergå i den icke jordbrukande befolkningens händer,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

B. att motionen II: 398 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 145 och

II: 218, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,

i vad mån jämkningar kunna vidtagas i dispensbestämmelserna

i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall

för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom,

utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagas,

samt framläggande för riksdagen av det förslag vartill

utredningen kan föranleda; samt

D. att motionerna I: 143 och II: 232, såvitt angår yrkandet

beträffande åtgärder till förhindrande av att redan fullt bäriga

brukningsdelar försvinna och sammanläggas med andra,

samt motionerna I: 212 och II: 306 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juni 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Vid ärendets behandling hava närvarit

beträffande punkten A:

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Mannerskantz, Roos, Hage, Sten,

Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herr von Seth*, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,

Johnsson i Kastanjegården, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom;

beträffande punkten B:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Mannerskantz, Roos, Sten,

Hallagård och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg, Hermansson*, von

Seth*, Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården och Lundgren*;

beträffande punkten C:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Mannerskantz,

Roos, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: fröken Andersson, herr Hermansson*, fru Johansson, herrar

Larsson i Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Lundgren*, Jansson i Hällefors och Hedlund

i Rådom;

beträffande punkten D:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Wistrand, Löfvander, Mannerskantz,

Roos, Sten och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg, von Seth*, fru Johansson, herrar Larsson i

Östersund, Johnsson i Kastanjegården, Jansson i Hällefors och Andersson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

Beträffande punkten A:

av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

Förevarande spörsmål har under en följd av år tilldragit sig stor uppmärksamhet

i den allmänna debatten. Den uppfattningen torde vara förhärskande,

att här är fråga om företeelser, som i möjligaste mån böra motverkas.

Meningarna äro däremot påfallande delade om hur vittgående åtgärder som

kunna vara motiverade för att råda bot på dessa missförhållanden. Till en

del bero nämnda skiljaktigheter på olika meningar om storleken av de olägenheter

som kunna uppkomma om en fastighet frångår den jordbrukande

befolkningen. Men de sammanhänga också i viss mån med olika uppfattningar

angående den utsträckning vari dylika överlåtelser förekomma.

Enligt vår mening synes det angeläget, att statsmakterna ägna förevarande

spörsmål stor uppmärksamhet. I första hand bör därvid på ett fullt klargörande

sätt utrönas i hur stor omfattning här påtalade företeelser förekomma,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

23

och på grundval av resultatet härav bör övervägas vad som bör och kan göras

för missförhållandenas undanröjande och förebyggande.

Under åberopande av ovanstående få vi hemställa, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till förhindrande

av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande befolkningens

händer.

Beträffande punkten B:

av herr Sten.

Beträffande punkten C:

1) av herrar Mannerskantz, Roos, fröken Andersson och herr Jolinsson i

Kastanjegården, vilka yrkat avslag å motionerna; samt

2) av herr Hedlund i Rådom, som anfört:

Lindring i dispensvillkoren för konsumtionsföreningars jordförvärv synes

näppeligen kunna vidtagas utan motsvarande jämkning i villkoren för vissa

andra juridiska personers rätt att förvärva jord. Härigenom skulle emellertid

förbudslagens sociala och jordpolitiska syften äventyras. På grund härav

yrkas avslag å motionerna.

Beträffande punkten D:

av herr Ryberg.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

Yttranden beträffande

B. Frågaa örn förbud för trävarubolags styrelseledamöter m. fl. att

förvärva jordbruksfastighet med skogsmark.

Domänstyrelsen.

Styrelsen, som över motionen inhämtat yttranden från vederbörande Överjägmästare,

får för egen de1! anföra följande.

Så vitt av över jägmästarnas yttranden framgår synes ett sådant bulvanförfarande,

som enligt motionären skulle av trävarubolag tillämpas i fråga

örn fastighetsförvärv inom Vilhelmina socken, icke förekomma i vidare omfattning

inom landet i övrigt. Därest det emellertid vid en närmare undersökning

skulle visa sig att bulvanlagen i sin nuvarande avfattning icke tillgodoser

syftet med densamma, lärer en ändring av denna böra övervägas. Det

synes dock styrelsen tveksamt, huruvida det kan vara lämpligt eller möjligt

att skärpa bulvanlagen genom ett sådant förbud, varom motionären hemställt.

Skogsstyrelsen.

Enligt vad skogsstyrelsen erfarit, har lagberedningen under sitt arbete med

revision av jordabalken upptagit till behandling frågan örn ett inarbetande

i denna balk av ifrågavarande förbudslagstiftnings väsentliga delar och i

samband därmed även frågan örn behovet av en saklig revision av gällande

bestämmelser på området. Under sådana omständigheter finner skogsstyrelsen

det icke ändamålsenligt att den av motionären väckta frågan blir föremål

för särskild utredning. Skogsstyrelsen, som förutsätter att de i motionen

framförda synpunkterna tagas under övervägande vid lagberedningens fortsatta

arbete, föreslår därför att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län.

I motionen framhålles, bland annat, att bestämmelserna i nu gällande lag

om bulvanförhållande i fråga om fast egendom ofta kringgås på grund av

svårigheten att förebringa bevis om bulvanförhållande samt att trävarubolagen

genom sina tjänstemän i avsevärd omfattning kringgå lagen. Iakttagelsen

att bolagstjänstemän skulle vara bulvaner för bolag torde endast i

viss mån vara riktig. Erfarenheten av förhållandena inom länet synes icke

ge anledning till antagande att trävarubolag, i varje fall icke de större, i

avsevärd omfattning inneha och alltjämt förvärva fastigheter genom bulvaner.

Av motionären åsyftat fall att en disponent för ett trävarubolag köpt

skogsfastigheter inom Vilhelmina socken har genom landsfogden i länet under

1938 och 1939 varit föremål för utredning, men enär utredningen icke

gav belägg för misstanken därom att bulvanförhållande skulle föreligga, föranledde

utredningen icke till någon landsfogdens åtgärd. De på distrikt

tjänstgörande lantmätarna i länet lia meddelat att något bulvanförvärv icke

vore för dem med säkerhet känt samt att örn sådana förvärv numera förekomme,

detta skedde i ringa omfattning. Liknande uttalanden ha gjorts av

häradsskrivarna i länet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

25

Länsstyrelsen har sig däremot bekant att enskilda, som icke äro jordbrukare

och som i många fall icke ens äro bosatta i länet, förvärva hela

jordbruksfastigheter eller delar därav i syfte att tillgodogöra sig den till dessa

fastigheter hörande skogsmarken. Stundom torde detta ske i rent kapitalpilaceringssyfte

men ofta också såsom spekulation i den å fastigheten växande

ståndskogen. Denna exploateras därvid så långt det går enligt gällande

skogsvårdslagar. Fastighetsköpet finansieras genom avverkningen, varefter

man söker sälja bort inägorna men behålla skogsmarken.

På sätt motionären framhållit föreligger intet som helst hinder för enskild

person att förvärva jordbruksfastighet med skog. Någon prövning av förvärven

ur det allmännas synpunkt förekommer icke. En sådan är dock påkallad,

därest man vill förhindra den skadliga inverkan på jordbruksnäringen,

som dessa förvärv uppenbarligen ha. Jordbruket å fastighet som innehas

av enskild person, som icke är bosatt å fastigheten och som besitter densamma

huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruket, måste förr eller senare råka i vanhävd och förfalla.

Visserligen gäller gentemot ett sådant innehav lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk, vilken lag på grund av nu rådande krisförhållanden

tillfälligt i stort sett ersatts med lagen den 30 juni 1942 om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk. Men tillämpningen av denna lag stöter på

stora svårigheter. Den som förvärvat en jordbruksfastighet för skogens

skull utarrenderar i bästa fall inägorna till ägaren av någon grannfastighet.

Åbyggnaderna få stå tomma, ofta utan ens nödtorftigt underhåll. Så snart

tillfället är lämpligt säljer skogsexploatören inägorna för avstyckning till

särskild fastighet eller för sammanläggning med annan fastighet. Vid avstyckningsförrättningen

och sammanläggningen åberopas det gagn för jordbruksnäringen,

som förmenas ligga däri, att ett annat jordbruk förstärkes,

att de icke underhållbara åbyggnaderna ej ha något värde samt att fastigheten

ej längre kan anses såsom ett självständigt jordbruk, varigenom hinder

mot sammanläggningen får anses undanröjt. Skogsexploatörernas uppfattning

är att de göra en ren välgärning, när de till lågt pris sälja inägorna.

Skulle det visa sig att avskiljandet av inägojorden icke lagligen kan ske,

anser skogsexploatören detta på sin höjd vara beklagligt för köparens del,

som kanske under en följd av år nedlagt arbete och kostnader på jordbrukets

vidmakthållande, men för skogsexploatörens del har saken mindre betydelse.

Han innehar sin fastighet som förut. Även örn inägorna inte ge någon inkomst,

äro ej heller i regel omkostnaderna för dem av någon betydelse. Det

är ingen svårighet att inse, att dessa förhållanden direkt skada jordbruksnäringen.

Odlad jord och byggnader förfalla. Odlingsmarkens utnyttjande

omintetgöres.

I många fall avse förvärven hela eller del av den till en jordbruksfastighet

hörande skogsmarken. Att jordägaren i stället icke säljer avverkningsrätt

har vid förfrågan på något håll förklarats så att vad man behövt i kontanter

icke kunnat tas ut genom stiimpling på grund av en restriktiv tilliämpning

av skogsvårdslagens bestämmelser örn rätt att avverka skog till

avsalu. För att legalisera sitt förvärv av skogsmarken söker köparen avstyckning.

När denna på grund av jorddelningslagens restriktiva bestämmelser

icke kan ske, har köparen ej heller därav någon särskild olägenhet. Ilan

begär, erhåller och åtnöjer sig med vilande lagfart, som skyddar honom

mot nya inteckningar men som också samtidigt blir till avsevärd olägenhet

för ägaren till den fastighet, varifrån försäljningen skett. Jorddelningslagcns

och sammanläggningslagens bestämmelser, som syfta lil! att bevara bärkraftiga

jordbruk och främja en lämplig fastighetsbildning, bliva på grund av

anförda förhållanden tämligen illusoriska.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

Enligt vad länsstyrelsen inhämtat har de enskildas förvärv av skogsmark

inom de skogrika socknarna i länet en stor omfattning. Under huru lång tid

förvärven pågått synes svårt att angiva. Så mycket är emellertid säkert att

någon tendens till minskning icke föreligger. Enbart i Vilhelmina socken

ha enligt inhämtade upplysningar under de senaste 5—6 åren åtta olika

personer förvärvat skogsmark med en sammanlagd areal av cirka 10 000

hektar.

Vad motionären i sina motiv anfört i fråga örn enskildas förvärv påkallar

alltså den största uppmärksamhet. Åtgärder måste vidtas i syfte att bevara

skogen till jordbruket för att dess bärkraft icke skall äventyras. Men sådana

åtgärder måste vidtas innan det blir för sent. Det finns redan nu ett mycket

stort antal ofullständiga fastigheter, som borde förstärkas med skog. Ur det

allmännas synpunkt föreligger all anledning att motverka att detta antal

ytterligare ökas.

Den av motionären ifrågasatta utredningen synes synnerligen påkallad

men syftet med motionen kan icke förväntas bli tillfredsställande tillgodosett

med den begränsning av räckvidden hos ifrågasatta lagbestämmelser,

som kommit till utryck i motionen. Därest trävarubolagen vill tillåta sig

kringgå förbudslagen med bulvaner, kan detta givetvis ske lika lätt genom

att såsom bulvaner använda andra än i bolagets tjänst anställda personer

och dessas anhöriga.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka bifall till motionen,

därvid även frågan om förbud för enskilda personer, som ej bruka jorden,

att förvärva jordbruksfastigheter med skogsmark bör utredas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

I motionen klagas över att gällande bulvanlag icke är tillräckligt effektiv.

Erfarenheten giver också stöd för denna uppfattning. Detta förhållande beror

på att lagens efterlevnad är svår att övervaka. Enligt länsstyrelsens mening

skulle en sådan lagstiftning som den motionären ifrågasätter bli minst

lika svårkontrollerad. Då det dessutom icke kan anses lämpligt att införa

särbestämmelser för en viss befolkningsgrupp, vill länsstyrelsen avstyrka

motionen.

Spörsmålet synes däremot böra lösas i huvudsaklig överensstämmelse med

det år 1941 framlagda förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet, vilket förslag länsstyrelsen i princip tillstyrkte.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen har infordrat yttranden i ärendet av jordbrukskommissionen

och skogsägareföreningarna i länet. I jordbrukskommissionens yttrande

angives att, även om inom kommissionens verksamhetsområde numera, såvitt

kommissionen har sig bekant, icke förekomma bulvanköp i någon större

utsträckning, sådana köp dock ej helt upphört. Under senast gångna verksamhetsåret

hade tvenne bulvanköp anmälts — i bägge fallen hade chef för

trävarubolag för egen räkning genom köp förvärvat jordbruksfastighet med

tillhörande skogsmark. Jordbrukskommissionen anser fördenskull i likhet

med motionären att en skärpning av lagstiftningen till förhindrande av bolags

med fleras förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter genom bulvan erforderlig,

men å andra sidan har kommissionen icke kunnat tillstyrka att

denna skärpning åstadkommes genom införande av sådant förbud, som i motionen

ifrågasatts. En dylik lagstiftning förmenades komma att medföra alltför

vittgående konsekvenser i fråga örn rätten överhuvud taget att förvärva

fastighet. I stället ville jordbrukskommissionen förorda, att riksdagen i an
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

27

ledning av motionen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning i sylte

alt åstadkomma större effektivitet av bestämmelserna i lagen angående bulvanlörhållande

i fråga örn fast egendom, särskilt genom skärpning av i lagens

4 § upptagna ansvarsbestämmelser och i 8 § av lagen förekommande bestämmelser

angående tillsynen över lagens efterlevnad och tillämpning.

Skogsägareföreningen i Medelpad har i det avgivna yttrandet givit uttryck

för den uppfattning, »att den s. k. självägande bonde- eller jordbrukareklassen

i vårt land bör och skall med alla medel bevaras, vilket förnämligast

kan ske därigenom, att äganderätten till jord- och skogsmark icke tillätes att

övergå till andra grupper av fysiska eller juridiska personer». Om nuvarande

lagstiftning på området visat sig ineffektiv, borde givetvis en vidare utbyggnad

därav komma till stånd.

Ådalarnas skogsägareförening har tillstyrkt den av motionären påyrkade

utredningen samt som sin åsikt därjämte uttalat »att förutom de i motionen

uppräknade personerna även bör upptagas barn till omförmälda personer

jämte pensionerade tjänstemän, då dessa eventuellt kunna tjäna samma syften

som de i motionen berörda».

Enligt lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom

åligger det länsstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att

inom länet förekommande bulvanförhållanden varda lagligen beivrade. Vid

tidpunkten för lagens tillkomst föranstaltade länsstyrelsen om en ingående

undersökning av förekommande bulvanförhållanden, vilket medförde dels ett

flertal s. k. »bulvanrättegångar» och dels att från bolagens sida omfattande

åtgärder vidtogos för upplösande utan rättegång av förefintliga bulvanförhållanden.

På grund av den korta tid, som stått till buds, är emellertid länsstyrelsen

icke i tillfälle att nu framlägga en fullständig redogörelse för länsstyrelsens

verksamhet i samband med lagens tillkomst för att bringa lagens

bestämmelser till efterlevnad utan nödgas inskränka sig till angivna mera

allmänna uttalande. Dock vill länstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen genom

cirkulärskrivelser till i 8 § av lagen angivna myndigheter framhållit angelägenheten

av att utvecklingen på området noga följes ävensom att, då anledning

till antagande att bulvanförhållande föreligger, anmälan därom göres

hos länsstyrelsen.

Under de senare åren hava anmälningar örn bulvanförhållanden gjorts hos

länsstyrelsen allenast i ett fåtal fall. En genomgång av länsstyrelsens diarier

visar, att under åren 1939—15/;1 1944 fem anmälningar på området inkommit

till länsstyrelsen. Rörande de olika anmälningarnas innehåll får länsstyrelsen

hänvisa till bilagda särskilda redogörelse. Även om detta givetvis icke

ådagalägger att de s. k. bulvanköpen inom länet upphört, så synes man dock

därav kunna draga den slutsatsen, att bulvanköpen numera äro relativt sällsynt

förekommande.

Erfarenheten av bulvanlagen och av svårigheten att nied dess bestämmelser

»kunna komma åt» en hel del fastighetsköp, som det finnes grundad anledning

antaga i realileten äro bulvanköp, torde dock få anses hava visat, att

bulvanlagens bestämmelser icke äro tillfyllest för ernående av del syfte, som

med lagen avsetts. Länsstyrelsen, som helt delar jordbrukskommissionens

och skogsägareföreningarnas uppfattning örn angelägenheten av att på allt

sätt söka bevara jordbruksfastigheter med tillhörande skogsmark åt den jordbruksidkande

befolkningen, anser sig fördenskull böra förorda en närmare

utredning på området ävensom ali på basis av en sådan utredning de åtgärder

vidtagas, sorn av förhållandena kunna anses påkallade och ändamålsenliga.

1 likhet med jordbrukskommissionen håller emellertid länsstyrelsen

före, all en så ''långt gående förbudslagstiflning, sorn av motionären ifrågasatts,

ur olika synpunkter icke är tillrådlig. Överhuvud synes det, enligt läns
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

styrelsens sätt att se på de föreliggande problemen, vara angeläget att framgå

med en viss försiktighet på området, därest icke utvecklingen skall leda

därhän, att uppträdandet på fastighetsmarknaden av de s. k. skogsjobbarna,

vilka hänsynslöst och uteslutande i rent egoistiskt förvärvssyfte på kort sikt

till det yttersta utnyttja skogstillgångarna på en förvärvad fastighet, skall

bliva än mer vanligt förekommande än vad som nu är fallet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Den 7 augusti 1941 framlades av inom jordbruksdepartementet tillkallade

utredningsmän ett betänkande med förslag till lag örn inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1941: 24). Syftet med den nu ifrågasatta

utredningen synes hava beaktats i nämnda betänkande. På grund härav

vill länsstyrelsen, som i övrigt i huvudsak delar de i motionen framförda

synpunkterna, ifrågasätta örn ytterligare utredning kan anses erforderlig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar följande yttrande av landsfogden

i länet.

I lag den 18 juni 1925 har stadgats förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom. För att förhindra förbudens kringgående

genom att fastighet förvärvades för bolags, förenings eller stiftelses

räkning men i annan persons namn utfärdades samma dag lag örn bulvanförhållande

i fråga om fast egendom. Emellertid synes sistnämnda författning

icke tillfredsställande hava förmått fylla sin avsedda funktion. Otvivelaktigt

har i många fall bulvanförhållande förekommit utan att ett ingripande

kunnat ske eller — om ingripande skett — utan att detta medfört avsett resultat.

Till väsentlig del torde detta bero på svårigheten att i bulvanmål förebringa

bevisning örn att den ifrågavarande fastigheten av bulvanen innehaves

huvudsakligen för annans räkning. Någon ändring i detta förhållande

torde icke kunna förväntas så länge polismyndighet icke äger rätt för utredning

taga del av bolags bokföring. Riksdagsman Jacobson föreslår i sin motion

utredning syftande till utvidgning av gällande förbud mot fastighetsförvärv

till att, i vad angår jordbruksfastighet med skogsmark, omfatta jämväl

trävarubolags styrelseledamöter, tjänstemän och andra hos dylikt bolag

anställda personer ävensom förenämnda personers makar. Därest den ifrågasatta

ändringen genomföres synes ett bulvanförvärv i någon mån förvåras

genom att de såsom bulvaner nu vanligast anlitade personkategorierna icke

längre kunna ifrågakomma. Emellertid torde redan nu såsom bulvan ofta

utnyttjas jämväl personer utanför de av motionären berörda kategorierna.

Det torde heller icke för ett bolag stöta på några större svårigheter att vid

förekommande behov anskaffa en av bolaget ekonomiskt eller eljest beroende

person att användas såsom bulvan. Detta så mycket mera som ett dylikt förfarande

för närvarande icke kan medföra någon straffpåföljd för bulvanen.

Ej heller för bolaget föreligger annan risk än den att den ifrågavarande

fastigheten jämlikt bulvanlagen kan komma att försäljas, därvid dock bolaget

i praktiken har möjlighet att genom ny bulvan återförvärva densamma.

Då den sålunda av motionären ifrågasatta åtgärden icke synes kunna hava

någon egentlig betydelse i avsedd riktning synes den begärda utredningen,

vilken för övrigt allenast skulle avse en viss detalj inom den ifrågavarande

lagstiftningen, lämpligen icke böra ske. Däremot synes en allsidig utredning

angående ändring av gällande förbuds- och bulvanlagar vara påkallad. Sedan

det numera tydligt visat sig att enbart den lagstadgade tvångsförsäljningen

icke kunnat hindra kringgåendet av förbudslagstiftningen, synes det sålunda

lämpligt att tillgripa kriminalisering för motverkande av uppkomsten av bul
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

29

välförhållande!!. Därvid synes såväl bulvanen som dennes huvudman höra

straffas. Såsom ett säkerligen verksamt medel mot bulvanförhållandena torde

därjämte böra övervägas införande av bestämmelsen om förverkande av

fastighet, som befinnes vara föremål för bulvanbesittning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån.

Inom länet finnas flera stora aktiebolag, vilka besitta avsevärda områden

skogsmark. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant förekommer det icke, att styrelseledamöter

eller tjänstemän i dessa bolag numera förvärva fastigheter

med skog under sådana förhållanden, att det kan antagas ske i företagens

intresse. Delägare och styrelseledamöter i några mindre trävarubolag torde

i en del fall återfinnas i fastiglietslängderna som ägare till skogsfastiglieter.

Fråga är emellertid härvidlag endast örn ett fåtal bolag, varav intet driver

någon mera betydande rörelse, och fastighetsinnehaven äro icke heller, såvitt

länsstyrelsen kunnat utröna, av nämnvärt omfång. Av länsstyrelsen gjorda

förfrågningar hos landsfiskaler och taxeringsnämndsordförande med flera

giva icke vid handen, att det under de senare åren förekommit försäljning i

någon omfattning av skogsfastigheter till trävarubolag närstående personer.

Enligt länsstyrelsens förmenande finnes för detta läns vidkommande icke

för närvarande behov av en sådan lagstiftning som motionären ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Värmlands län.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom har till syfte att skydda jordbruksnäringen

och bevara bondejordbruket. Genom denna lag har möjligheten för

handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar att förvärva fast egendom

högst väsentligt inskränkts.

Under den revision av jordabalken, varmed lagberedningen är sysselsatt,

har uppkommit fråga örn inarbetande i en ny jordabalk av de grundläggande

bestämmelserna i 1916 och 1925 års lagstiftning angående inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom. Lagberedningen har uppgjort utkast

till ett kapitel omfattande de delar av nämnda kapitel, som avse inskränkningar

i bl. a. inländska juridiska personers fastighetsförvärv. Beredningen

har i skrivelse den 11 februari 1944 anhållit, att länsstyrelsen ville

senast den 1 april 1944 inkomma med yttrande över lagutkastet och därvid

angiva eventuella önskemål rörande en saklig revision av gällande bestämmelser

i ämnet.

I avsikt att förhindra kringgående av förbudet mot förvärv av fast egendom

genom att en till förvärvandet obehörig juridisk person använder annan

som bulvan ha föreskrifter meddelats i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, förekomma icke uti det i motionen angivna

avseende här i länet sådana missförhållanden, att de böra föranleda

ytterligare åtgärder. Länsstyrelsen anser sig sålunda icke böra tillstyrka den

begärda utredningen.

Sveriges skogsägare förbund.

Enligt Sveriges skogsägareförbunds mening förekommer bulvanköp numera

icke i nämnvärd omfattning. Med bulvanköp anses enligt lagens mening

sådana förvärv, som i en eller annan form, direkt eller genom lån, finansierats

av ett bakom köparen stående företag, vilket då även direkt eller

indirekt handhar den köpta fastighetens förvaltning och tillgodogör sig dess

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

avkastning. Ehuru förbundet givetvis icke är i stånd att prestera någon utredning

om omfattningen av eventuella bulvanköp, har förbundet genom

initierade personer i spridda orter inom det nord- och mellansvenska skogslandet

sökt erhålla en uppfattning om huruvida bulvanköp för trävarubolags

räkning ske av företagens styrelseledamöter eller tjänstemän. Denna

undersökning har givit vid handen, att sådana förvärv numera knappast

äga narn. Vid tiden för bulvanlagens tillkomst förefunnos i olika orter ett

antal bulvanförhållanden, men dessa lia numera avvecklats.

Däremot lärer det i alla delar av landet i viss omfattning förekomma, att

privatpersoner, som icke tillhöra den jordbrukande klassen, förvärva jordbruks-

och skogsfastigheter utan att därvid stå i något som helst bulvanförhållande

till bolag. Motiven till dessa förvärv kunna vara mångahanda. Förhållandet

har i olika sammanhang observerats av statsmakterna och har till

förekommande av exploatering av skog vid rent spekulativa förvärv föranlett

viss ändring av allmänna skogsvårdslagen.

Givetvis inträffar då och då, att förvärv av nu berörd art även göras av

personer, som äro styrelseledamöter i eller anställda hos skogsbolag. Det i

motionen särskilt påtalade fallet lärer vara av denna art. Köparen, som är

ensam ägare av ett mindre sågverksföretag i bolagsform samt kunnig skogsbrukare

och skogsvårdare, har med all säkerhet varken behövt eller velat

lia stöd av bolaget för sina fastighetsförvärv. Förhållandet lärer snarare vara

det att han finansierar bolaget än att bolaget finansierar honom.

De av motionären påtalade förhållandena beröra därför knappast bulvanlagen

utan rulla upp det betydligt större spörsmålet, huruvida koncessionstvång

skall stadgas för jordförvärv av fysiska personer, som icke tillhöra

jordbrukareklassen. Såsom här tidigare sagts, har detta vittomfattande och

svåra lagstiftningsproblem i olika sammanhang avhandlats av statsmakterna

men därvid icke ansetts böra föranleda åtgärd. Jordkommissionen föreslog i

ett betänkande av 1921 införande av alternativt bosättnings- eller koncessionstvång.

Förslaget föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd.

1942 utarbetades inom jordbruksdepartementet en p. m. rörande icke jordbrukares

förvärv av jordbruksfastigheter. Denna p. m. innehöll förslag örn

förbud mot att utarrendera jord å nyförvärvade fastigheter. Man ville genom

tvång för köparen att själv bruka jorden förhindra köp från icke jordbrukares

sida. Ej heller detta förslag föranledde åtgärd.

Uppenbarligen uppresa sig utomordentligt allvarliga svårigheter mot en

allmän koncessionslagstiftning beträffande fysiska personers jordförvärv.

Antingen skall en sådan lagstiftning vara generell, i vilket fall den kommer

alt verka förlamande på fastighetsmarknaden samt överhopa myndigheterna

med prövningsärenden, eller ock skall den avse endast vissa medborgargrapper

eller yrken. Gränsdragningen måste emellertid då bli godtycklig och lagstiftningens

verkningar nyckfulla och orättvisa. Det finnes inom alla yrken

personer, som samtidigt äro dugande och framgångsrika jordbrukare, och

det finnes även många personer som anses tillhöra jordbrukareklassen, men

som i själva verket mer äro trävaruhandlare eller fastighetsspekulanter.

En rättvis gränsdragning för ett partiellt koncessionstvång är praktiskt

taget omöjlig att verkställa. Den av motionären föreslagna avgränsningen

till personer, anknutna till skogsbolag, är ur samhällets synpunkt helt ologisk.

Med hänsyn till bondeklassens jordinnehav är det likgiltigt, örn ett förvärv

sker av en disponent i ett skogsbolag eller i ett gruvbolag eller av en

läroverksadjunkt. Tillhopatagna äro säkerligen förvärven av personer, knutna

till skogsföretag, vida färre än förvärv av andra medborgargrupper, vilka

icke tillhöra den jordbrukande befolkningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

31

Av dessa och andra skäl hava statsmakterna icke ansett sig böra pröva

en koncessionslagstiftning för fysiska personers jordförvärv. Medverkande

till detta ställningstagande har säkerligen även varit, att fysiska personers

jordinnehav, sedda ur samhällsutvecklingens synpunkt, äro kortvariga. De

sträcka sig i varje fall icke över förvärvarens livstid. Vid hans bortgång komma

fastigheterna i de flesta fall ånyo ut i marknaden och kunna övergå i den

jordbrukande klassens ägo.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda får förbundet uttala,

att bulvanköp av skogsfastigheter för skogsbolags räkning, där företagen

i realiteten äro ägare, knappast numera förekomma;

att fastighetsköp från fysiska personers sida, vilka icke tillhöra den i

egentlig mening jordbrukande klassen, i viss omfattning förekomma i hela

landet; samt

att ett koncessionstvång för dylika förvärv icke är av behovet påkallat och

i varje fall icke utan godtycklighet kan genomföras för vissa medborgargrupper.

Under åberopande av vad sålunda anförts får förbundet avstyrka motionen.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Riksförbundet är fullt ense med motionären örn att, trots nu gällande

lag örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom, bulvanköp i stor utsträckning

förekommer. Speciellt är detta förhållandet i de norra delarna

av landet. Att något snarast måste göras för att stävja dessa bulvanköp är

självfallet önskvärt, men riksförbundet anser att andra vägar än de av motionären

föreslagna därvid böra beträdas. Att i lag förbjuda enskilda personer

att förvärva skogsfastigheter, därför att de äro anställda eller på annat

sätt anknutna till ett trävarubolag, synes riksförbundet vara ett alltför rigoröst

och långtgående intrång på enskilda personers handlingsfrihet.

Bulvanlagen synes i sin nuvarande utformning vara väl avvägd så tillvida,

att den utan undantag stadgar förbud mot bulvanköp. Däremot synes

övervakningen av lagens efterlevnad icke vara tillräckligt effektiv. Det torde

även i många fall vara svårt att föra i bevis att bulvanförhållande föreligger.

Riksförbundet anser, att man i första hand bör inrikta sig på en effektivare

övervakning av lagens efterlevnad. Enligt lagens 8 § skola landsfogde, landsfiskal,

mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd, jordbrukskommission,

skogsvårdsstyrelse och skogsvårdskommitté ävensom, där skogsvårdsstyrelse

icke utövar tillsyn över skogsvården, vederbörande jägmästare, då anledning

finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger, därom göra anmälan

hos Konungens befallningshavande. Det åligger sålunda en lång rad

av myndigheter alt övervaka lagens efterlevnad, men icke förty synes denna

vara bristfällig. Riksförbundet vill därför föreslå en skärpning av ovannämnda

myndigheters åligganden i detta avseende och eventuellt även utöka

antalet anmälare med någon sådan myndighet eller myndighetsperson som

kan anses lia större intresse av att här ifrågavarande lagöverträdelser l>eivra.

s,

För att underlätta möjligheterna att leda lagöverträdelse i bevis böra de

nuvarande lagbestämmelserna kompletteras med föreskrifter örn när bulvanförhållande

skall anses föreligga. Ett sådant komplement skulle också verka

gynnsamt i så måtto, att tillsyningsmyndiglieterna, landsfogde, skogsvårdsstyrelse

etc., mera gärna än för närvarande är fallet skulle göra föreskriven

anmälan till Konungens befallningshavande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

För närvarande medför överträdelser av bulvanlagen icke någon som helst

straffpåföljd. Det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida icke

straffbestämmelser även skola införas. Införandet av dylika skulle säkerligen

lia gynnsamt inflytande på efterlevnaden av lagens bestämmelser.

Riksförbundet får sålunda avstyrka motionärens förslag och i stället föreslå

sådana ändringar och tillägg i nuvarande lagbestämmelser, som ovan

antytts.

C. Frågan om rätt för konsumtionsförening att förvärva jordbruksfastighet.

Domänstyrelsen.

Enligt § 5 i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom äger Konungen, då särskilda

omständigheter föreligga, medgiva, bl. a., föreningar rätt att förvärva fastigheter

av i motionerna avsett slag. Såsom sådan omständighet skall i fråga

om förvärv, som göres av annan förening än ekonomisk förening eller av

stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål

samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens

verksamhet.

Genom detta lagrums avfattning synes det domänstyrelsen att möjlighet

redan nu finnes att, åtminstone i viss utsträckning, beakta de synpunkter

som motionärerna framhållit.

En utredning om vidgad rätt att förvärva fast egendom anser sig emellertid

styrelsen icke böra motsätta sig, därest den kommer att omfatta även

juridiska personer, som kunna anses likställda med konsumtionsföreningarna.

Lantbruksstyrelsen.

1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom har till syfte att förekomma bondejordbrukets

övergång i mera kapitalstarka företags händer och att bevara jordbruksfastigheterna

åt den självägande bondeklassen. Någon uppluckring av de principer,

på vilka denna lagstiftning vilar, synes enligt Lantbruksstyrelsens förmenande

icke böra ske. I motionerna framhålles visserligen, bland annat, att

konsumtionsföreningar, tillhörande den konsumentkooperativa rörelsen inom

landet, icke arbeta för att skaffa privatekonomisk vinst åt sina medlemmar,

utan dessa föreningars verksamhet har ett mera ideellt syfte, ävensom att

förvärv av jordbruksfastigheter i spekulationssyfte är helt uteslutet i de fall,

då konsumentkooperativ förening är köparen. Med avseende härå må emellertid

framhållas, att 1925 års lag principiellt har giltighet även för ideella föreningars

jordförvärv, även om vissa lättnader härutinnan äro medgivna för

sistnämnda föreningars vidkommande. Något spekulationssyfte torde icke

heller kunna förutsättas vid de ideella föreningarnas förvärv av jordbruksfastigheter.

Framhållas må vidare, att konsumtionsföreningarna ofta äro mycket

kapitalstarka och att svårigheter kunna uppstå att på lämpligt sätt placera

överskottsmedel. Även örn något direkt spekulationssyfte icke kan anses

förefinnas för en konsumtionsförenings förvärv av jordbruksfastighet, så

kunna dock jordbruksfastigheterna tänkas bliva ganska åtråvärda objekt för

penningplaceringar, på grund av den säkerhet dylik penningplacering erbjuder.

Lantbruksstyrelsen finner sålunda för sin del, att konsumtionsföreningarna

icke böra tillerkännas någon generell och fri rätt att förvärva jordbruksfastig
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

33

het, utan bör fråga om sådan förenings rätt att förvärva jordbruksfastighet

såsom hittills prövas från fall till fall och vara beroende av de förutsättningar

härför lagen för närvarande föreskriver.

På grund av vad sålunda anförts, finner sig Lantbruksstyrelsen icke böra

tillstyrka bifall till här förevarande motioner.

Skogsstyrelsen.

Enligt vad skogsstyrelsen erfarit, har lagberedningen under sitt arbete med

revision av jordabalken upptagit till behandling frågan om ett inarbetande i

denna balk av ifrågavarande förbudslagstiftnings väsentliga delar och i samband

därmed även frågan om behovet av en saklig revision av gällande bestämmelser

på området. Under sådana omständigheter finner skogsstyrelsen

det icke ändamålsenligt att den av motionärerna väckta frågan blir föremål

för särskild utredning. Skogsstyrelsen, som förutsätter att de i motionen

framförda synpunkterna tagas under övervägande vid lagberedningens fortsatta

arbete, föreslår därför att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Riksförbundet landsbygdens folk.

Motionerna äro en koncentrerad upprepning av innehållet i den skrivelse

i samma ärende, som Kooperativa Förbundet den 2 april 1943 avlät till Kungl.

Maj.t. Med anledning av denna skrivelse har Riksförbundet Landsbygdens

Folk i skrivelse av den 8 april samma år till Kungl. Maj.t framfört sina synpunkter

på denna fråga.

Utöver vad som framföres i denna skrivelse, må här ytterligare understrykas

att tidsutvecklingen sedan dess markerat de synpunkter, vi då framlade.

Kooperativa Förbundet har redan ett stort antal jordbruk, där jordbruksekonomiska

studier mycket väl kunna bedrivas. Likaså kan denna samling jordbruk,

örn speciell anledning föreligger, dispensvägen utökas med ytterligare

försöksobjekt utan att därför erfordras en lagändring. Det av motionärerna

åberopade skälet, att konsumenterna vilja göra sig förtrogna med de ekonomiska

och andra betingelser, under vilka jordbruk av olika storleksgrad och

med belägenhet inom landets olika delar arbetar, är således i praktiken redan

uppfyllt.

Det måste alltså föreligga andra orsaker till Kooperativa Förbundets och de

kooperativa föreningarnas uttalade önskan. Avse de med de förvärvade jordbruken

alt de kooperativa föreningarnas enskilda medlemmar skola få känslan

av att produkterna levereras från egna företag, måste detta innebära inköp

av jord i mycket stor omfattning. Är syftemålet, liksom hos de flesta enskilda

personer, vilka placera pengar i jord, att därmed göra en kapitalplacering,

måste även avsikten eftersom det hemställes örn en lagändring, vara att

dessa placeringar skola uppgå till mycket stora belopp. Därmed framträda

vådorna av motionärernas förslag. Under sådana omständigheter innebär detsamma,

att en ny mycket kapitalstark köpare av jord skulle uppträda på

fastighetsmarknaden och sälla sig till den stora skara icke-jordbrukande penningplacerare,

vilken redan nu genom sina köp söker beröva jordbrukarna

äganderätten till jorden. En konsekvens av detta måste bliva stegrade jordpriser

och inflatoriska tendenser.

Den nuvarande restriktiva lagstiftningen för jordförvärv kom till för att

hindra att skogsbruken skulle i alltför stor omfattning överföras i bolagshänder.

Situationen måste betecknas som enahanda i nuvarande läge, fast det nu

även gäller jordbruk. Förbundet har med anledning av ett av Kungl. Majit

Bihang till riksdagens protokoll tU-i-i. !) sunil. 2 timi. Sr lis. ;;

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor.

utsänt frågeformulär gjort en undersökning rörande denna sak. Utredningen

visar tydligt, att den svenska jorden för närvarande i en jämn ström flyter

över från den egentliga jordbrukarbefolkningen till kapitalstarka enskilda

personer, som icke kunna betraktas som jordbrukare. Därest denna skara

kommer att utökas med storkapitalistiska koncerner, låt vara dolda i en ideell

täckmantel, innebär detta att strömmen blir stridare.

Förbundet är av den bestämda uppfattningen, att om icke landets jordbrukarkår

skall bli en kår av övervägande arrendatorer och jordbruksarbetare,

är det absolut nödvändigt att icke uppmjuka utan väsentligt skärpa den restriktiva

lagen rörande jordförvärv. Våra grannländer, exempelvis Finland,

ha även funnit denna sats riktig och infört en mycket starkt restriktiv lag
Med

anledning av det anförda förordar därför förbundet, att föreliggande

motioner icke måtte godkännas av riksdagen.

Sveriges lantbruks!örbund.

Grundtanken i gällande lagstiftning på detta område är att i jordbrukets och

samhällets intresse bevara den svenska jorden åt en självägande bondeklass.

Ett frångående av denna princip skulle enligt förbundets uppfattning innebäia

icke blott ett hot mot bönderna som samhällsgrupp utan även försvåra de

löneanställdas och arrendatorernas övergång till självägande jordbrukare. Enligt

förbudslagen av den 18 juni 1925 har ekonomisk förening möjlighet att

förvärva fast egendom efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Av i lagen särskilt

angivna fall, då dispens kan erhållas, må nämnas § 4, punkterna 5 och

6 som avse förvärv i avsikt att at anställda bereda bostäder eller att genom

idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter

eller jordbruksprodukter samt förvärv i avsikt att främja bildandet av egnahem

eller mindre jordbruk. Konungen äger vidare enligt § 5 en allman ratt

att dispensera från förbudet, då ekonomisk förening på grund av särskilda

omständigheter anses böra medgivas rätt att förvärva fast egendom.

Förbundet anser icke denna lagstiftning vara mer restriktiv an som mäste

krävas för att lagen skall fylla sitt syfte. Snarare torde dispensreglerna vara

synnerligen liberalt utformade och väl fylla det behov av undantag tor speciella

fall som bör tillgodoses inom lagens ram. Den konsumentkooperativa

rörelsen har i ett flertal fall begagnat sig av dispensmöjligheterna och ager

och förvaltar f. n. ett icke obetydligt antal jordbruksfastigheter. Da berörda

lagstiftningsuppgift är och bör vara att förhindra en övergång av jordbruken

från självägande enskilda personer till juridiska personer (kollektiv äganderätt)

synes konstruktionen av ifrågavarande bolag och ekonomiska föreningar

ej böra tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. Motionärerna

ha påpekat, att något lagligt hinder för enskilda kapitalister att forvarva

jordbruksfastigheter f. n. ej finnes. Med anledning därav torde bora papekas,

att önskemål om inskränkande lagstiftning mot enskilda icke-jordbrukares

förvärv av jordbruksfastighet framförts vid skilda tillfallen, och att aven

olika statliga utredningar framlagt lagförslag i denna rikting, vilka emellertid

av olika skäl ännu ej lett till något resultat. I samma syfte har aven torbundet

i skrivelse till jordbruksdepartementet den 14 juli 1943 i anledning

av ett utsänt frågeformulär föreslagit vissa andrmgar av skattelagstittmn0e

samt skärpning av skogsvårdslagen. , .. , .. „.. , ,

De svårigheter, som föreligga för en effektiv och ändamålsenlig forbudsla^stiftning

i fråga örn enskilda icke-jordbrukares forvarv av jordbruk, torde

icke kunna anses utgöra ett skäl till uppluckring av nu gallande lagstiftning

i fråga örn juridiska personers förvärv.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68; bilagor. 35

Under hänvisning till ovanstående får förbundet avstyrka den av motionärerna

föreslagna lagändringen.

Småbrukarnas riksförbund.

Enligt förbundets mening bör svensk lagstiftning söka främja fortbeståndet

av en självägande svensk bonde- och småbrukarbefolkning, vars antal

blir så stort som landsbygdens ekonomiska förutsättningar medgiva. I anslutning

härtill anser förbundet, att sammanslagning av jord i annat syfte

än tillskapandet av bärkraftiga familjejordbruk bör förhindras. Likaså är

en koncentration av stora fastighetskomplex på en hand enligt förbundets

mening icke önskvärd, även om dessa fastigheter icke sammanläggas. Med

hänsyn härtill står det utom all diskussion, alt häri ifrågavarande lagstiftning

har fyllt och alltjämt fyller en viktig uppgift.

Det kan dock inte förnekas, att frågan om konsumentkooperativa föreningars

rätt att förvärva jordbruk aktualiserar problem av delvis annan art än

de lagstiftarna räknat med, när gällande lag antogs. Uppmärksamheten var

då helt inriktad på de stora bolag, som ville förvärva egendomar i huvudsakligen

annat syfte än att driva jordbruk. Särskilda faror såväl för den

jordbrukande befolkningen som för fastighetsbildningen voro därför förknippade

med dessa förvärv.

Sociala vådor av liknande slag kunna enligt förbundets mening icke vara

förknippade därmed, att konsumentkooperativa föreningar förvärva enstaka

egendomar för att å dem bedriva jordbruk. Egendomsbildning förblir oförändrad,

lantarbetarnas ställning likaså. Enda skillnaden blir att i stället för

att en självägande bonde eller godsägare har ledningen av driften, kommer

en rättare eller en förvaltare att intaga motsvarande plats. Dylika platser

äro synnerligen eftersökta, delvis som övergångsbefattningar av personer,

som senare tänka förvärva egna jordbruk.

Även örn ett sådant utbyte som ovan nämnts inte i och för sig är något

önskvärt, kan man dock inte hävda, att därmed skulle följa olägenheter

av sådan art, att de motivera en lagstiftning, som hindrar konsumentkooperativa

föreningar alf förvärva jord. Det mindre jordbrukets utövare i Sverige

ha all anledning att resa motstånd emot olika slag av monopoliseringssträvanden

inom det svenska näringslivet. Om en dylik strävan skall kunna

med kraft fullföljas, måste näringsfriheten respekteras i varje fall, där inte

tungt vägande motiv kunna anföras för en avvikelse därifrån.

Småbrukarnas riksförbund anser därför, att frågan om konsumentkooperativa

föreningars rätt att förvärva jord bör underkastas en objektiv prövning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:419 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen den 18 juni 1925 angående förhud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse a1 i texten