Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag om tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norroch Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

1944-02-17 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1944:7, Skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning och förslag om tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norroch Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förlängd lagstadgad

semester för vissa gruvarbetare.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen i förslå kammaren

nr 75 av herr Linderot och i andra kammaren nr 77 av herrar Gavelin

och Karlsson i Grängesberg samt nr 120 av herrar Hagberg i Luleå och Senander,

samtliga angående förlängd lagstadgad semester för vissa gruvarbetare.

Enligt 4 § första stycket lagen om semester utgår semester för kalenderår

och omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen varat under närmast

föregående kalenderår. En arbetstagare, som arbetar hela året, är alltså

berättigad till tolv dagars semester.

I motionerna I: 75 och II: 120, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning

och förslag om tre veckors semester för samtliga gruvarbetare i »Norr- och

Västerbotten» samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

I motionen II: 77 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att 1942 års semesterkommitté måtte givas i uppdrag att verkställa

utredning och framlägga förslag till lagstadgad semester om minst tre

veckor för samtliga gruvarbetare i »Lappland» samt för gruvarbetare under

jord i övriga delar av landet.

Beträffande motiveringen till yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt det av kommittén angående privat anställ da år 1935 avgivna förslaget

till lag om arbetsavtal borde arbetstagarna i fråga om bl. a. semesterns längd

uppdelas i tre grupper allt efter arlen av den befattning, som vederbörande

arbetstagare innehade och det arbete han hade att utföra. Genom denna s. k.

kategoriklyvning hänfördes till en grupp arbetstagare i ledande ställning

och innehavare av sådan befattning, som kräver särskilda kvalifikationer och

högre genom studier eller erfarenhet förvärvad utbildning. Till en andra

grupp hänfördes arbetstagare, som hava till uppgift att utföra kontorsarbete

samt försäljnings-, förmedlings- eller annat sådant kommersiellt arbete, ävensom

arbetstagare, som hava till uppgift alt utföra arbete, som kräver genom

studier förvärvad utbildning. Den tredje gruppen skulle omfatta övriga arbetstagare

eller med andra ord sådana, som äro att hänföra till arbetare och

med dem jämställda.

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 9 samt. 2 avd. Nr 7—S.

t

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1936 års semestersakkunniga avstyrkte i sitt betänkande med förslag lill

lag om semester (SOU 1937:49) bestämt en sådan gruppindelning med avseende

å rätten till semester. De sakkunniga framhöllo emellertid, att b e h ovet

av semester otvivelaktigt vore växlande, beroende på det slags

arbete vederbörande hade. Vissa arbetsuppgifter vore mera pressande, och

det måste därför i och för sig anses mera behövligt för dessa arbetstagare än

för andra med en längre tids avkoppling under varje år. Ur sådana svnpunkter

skulle det vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings karaktär alt införa

en gradering av semesterns längd för olika grupper av arbetstagare. Som

exempel å arbetstagare, vilka skulle vara i behov av en längre årlig semester

än övriga arbetstagare, kunde nämnas gruvarbetare, vissa grupper av järnbruksarbetare,

sjuksköterskor samt i allmänhet arbetstagare med nattjänstgöring.

De sakkunniga hade diskuterat möjligheten att låta utföra en vetenskapligt

lagd undersökning av olika yrkesgruppers skilda behov av semester.

Emellertid hade de sakkunniga därvid måst stanna vid den uppfattningen,

att det icke vore möjligt att genom en sådan undersökning vinna resultat,

som kunde läggas till grund för utmätning i lagtext av skilda förmåner

i avseende å semester för olika arbetstagargrupper. Med hänsyn härtill avstyrkte

de sakkunniga bestämt varje uppdelning av arbetstagarna i skilda

grupper i en lagstiftning angående semester och detta oberoende av ur vilken

synpunkt en uppdelning skulle ske.

Det av de sakkunniga framlagda lagförslaget innebar i enlighet härmed en

minimilagstiftning med lika förmåner åt alla arbetstagare. En lagstiftning

med denna karaktär måste enligt de sakkunniga vara den enda lämpliga, då

fråga vore om en social skyddslagstiftning. Det vore nämligen här fråga örn

att göra ett ingrepp i den avtalsfrihet, som eljest principiellt tillkomme parterna

på arbetsmarknaden. Ett sådant ingrepp borde göras så litet omfattande

som möjligt för att man ändock skulle kunna få de synpunkter tillgodosedda,

som man velat vinna genom lagstiftningen. En lagstiftning på detta område

måste utformas på sådant sätt, att man icke därigenom främjade en utveckling

fram mot att staten skulle helt bestämma anställningsvillkoren på arbetsmarknaden

och att alltså den principiella avtalsfriheten skulle upphöra. Liksom

de arbetstagare, vilka vid lagstiftningens genomförande hade längre

semester än den däri föreskrivna, icke komme att beröras därav, komme det

även i fortsättningen att stå öppet för de särskilda grupperna av arbetstagare

att genom förhandlingar med arbetsgivarna förbättra de genom lagstiftningen

tillerkända semesterförmånerna.

Semestersakkunnigas förslag lades till grund för propositionen 286/1938

med förslag till lag örn semester. Detta överensstämde i förevarande hänseende

med semestersakkunnigas förslag. Föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, anförde i propositionen bl. a. följande:

»Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategoriklyvning

icke kunna göras gällande, då det är fråga om att utmäta olika

semesterförmåner för skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad

skillnad i behovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana prak
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande nr 7.

3

tiska svårigheter, att problemet icke kan lösas, med mindre man under många

år i följd verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov

med en semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan icke

gärna ifrågasättas. Det låter sig måhända göra alt beträffande en och annan

skarpt avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstalera behov

av längre semester än för andra löntagare. Beträffande det stora flertalet

yrkesgrupper komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande

det faktiska behovet av semester.----

Men även bortsett från svårigheten att kunna ena de skiljaktiga meningarna

i fråga om det verkliga behovet av semester för olika huvudgrupper av arbetstagare,

måste det rent praktiskt vara omöjligt alt på ett rättvist sätt differentiera

semestern för de mångtaliga befattningar, som förekomma i verkligheten.

Av dessa skäl kan jag för min del icke biträda det i vissa yttranden

framställda yrkandet om verkställandet av en undersökning rörande behovet

av semester för skilda yrkesgrupper.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,

som lyckas kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid

ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga örn semesterförmånen.

Den verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna

nu förklara, att varje arbetstagare bör lia minst två veckors semester,

örn han arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning

i samhället. Den enda framkomliga vägen vid en social skyddslagstiftning av

den förevarandes natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär.

Det står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning

fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med motparten

förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter fastställandet

av en allmän miniminivå torde det också komma alt visa sig vara möjligt

att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på ett

långt smidigare sätt än som vore tänkbart i en lag tillgodose vissa gruppers

objektivt påvisbara behov av en ökad semester i förhållande till den fastställda

miniminivån.»

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen (utlåtande nr 58), gjorde

intet uttalande i frågan om differentiering av semesterns längd med hänsyn

till växlande behov av semester.

I direktiven för 1942 års semesterkommitté, som erhållit i uppdrag ali

underkasta semesterlagen en allmän förutsättningslös översyn, nämnes icke

.särskilt ifrågavarande spörsmål.

Enligt vad utskottet inhämtat hava vissa arbetarorganisationer i skrivelser

till kommittén hemställt om utredning angående förlängning av den lagstadgade

semestern för vissa yrkesgrupper.

Under förarbetena till gällande semesterlag erkändes, såsom framgår av

den ovan lämnade redogörelsen, att vissa arbetstagare kunde vara i behov

av längre semester än andra. Lagen erhöll emellertid, med hänsyn huvudsakligen

lill de praktiska svårigheter det skulle erbjuda all konstatera det

växlande semesterbehovet oell differentiera semesterns längd i förhållande

därtill, karaktär av minimilagstiftning med lika förmåner för alla arbetstagare.

Behov av ökad semester förväntades kunna tillgodoses genom förhandlingar

mellan arbetsgivare och arbetstagare.

IJ ts kottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Vid lagens tillkomst behandlades spörsmålet om differentiering av semesterns

längd i stort. Övervägandena gingo ut på huruvida det var möjligt att

åstadkomma en rättvis gradering över hela linjen. Utskottet inser, att frågan

med en sådan utgångspunkt måste vara praktiskt olösbar. Enligt utskottets

åsikt torde det emellertid kunna övervägas att giva frågeställningen en mera

begränsad innebörd. Utskottet kan icke helt frigöra sig från tanken, att det

skulle vara möjligt att urskilja ett begränsat antal grupper av arbetstagare,

vilkas arbete är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt måste

framstå som avsevärt större än alla andra arbetares. Här synes i främsta

rummet böra nämnas gruvarbetare under jord. Om en sådan avgränsning

kunde åstadkommas, synes det icke kunna anses oförenligt med semesterlagstiftningens

karaktär, att vissa grupper privilegierades med avseende å semesterns

längd, medan alla övriga trots variationer i semesterbehovet behandlades

lika. Då de förväntningar som vid lagens tillkomst hystes beträffande

möjligheten för arbetargrupper med pressande arbete att avtalsvägen

uppnå förbättring av semestervillkoren icke torde ha uppfyllts i någon

större utsträckning, anser utskottet det angeläget, att en omprövning kommer

till stånd beträffande möjligheten och lämpligheten av en differentiering

av den lagstadgade semesterns längd med hänsyn till behovet därav. En undersökning

härutinnan torde emellertid kunna begränsas på sätt utskottet antytt

här ovan. Undersökningen synes lämpligen böra anförtros åt 1942 års

semesterkommitté.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att 1942 års semesterkommitté gives i uppdrag att verkställa

omprövning av frågan örn differentiering av den lagstadgade

semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn

till deras semesterbehov;

B. att förevarande motioner, I: 75, II: 77 och II: 120, måtte

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Stockholm den 17 februari 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund, Olof Carlsson, Mannerskantz*,

Hage, Hallagård och Wahlund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Olovson i Västerås*, fröken Andersson,

herrar Pettersson i Hällbacken*, Hermansson*, Cruse, fru Johansson och herr Hedlund

i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Reservation

av herrar Wistrand och Mannerskantz samt fröken Andersson, vilka anfört:
Gällande

semesterlag avser att skapa en social minimistandard och har åt

parterna på arbetsmarknaden överlämnat att bestämma den semester, som

med iakttagande av nämnda minimistandard må tillkomma vissa grupper av

arbetstagare.

Att förändra semesterlagstiftningens principer därhän att lagstiftaren åtager

sig att åstadkomma en differentierad, för olika arbetargrupper specialiserad

semesterrätt, baserad på de olika arbetsförhållandena, måste — vilket

redan vid semesterlagens utarbetande konstaterades — möta stora svårigheter.

Enligt vår uppfattning ligger en rättvist avvägd reglering av denna ari

utanför de praktiska möjligheternas räckhåll. En lagstiftning härom skulle

även — på samma gång som den ur rättvisesynpunkt aldrig bleve oanfäktbar

— genom sin tillvaro verka hämmande på parternas på arbetsmarknaden

benägenhet att uppnå smidiga överenskommelser om utökad semester i de

fall, där sådan kan anses befogad.

Med anledning härav få vi hemställa,

att riksdagen måtte avslå de i ärendet väckta motionerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:48 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 a1 i texten