Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

1944-04-14 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1944:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

5

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1944 kl. 1 em.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra

klassen.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 202 i

första kammaren av herr Ohlin m. fl. och nr 295 i andra kammaren av

herr Svensson i Ljungskile m. fl., har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast

möjligt framlägga förslag om en sådan ändring av bestämmelserna angående

tillverkning av maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten

hos maltdrycker av andra klassen sänkes, så att den motsvarar en alkoholhalt

av högst 2,5 viktprocent».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen nr 202 i första kammaren.

Enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker indelas maltdryckerna i tre klasser. Första klassen

omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger 1,8 viktprocent.

Andra klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1,8 men

icke 3,2 viktprocent. Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt

överstiger 3,2 viktprocent. Bestämmelserna angående gränserna för de

olika maltdrycksklasserna hänföra sig alltså icke till maltdryckens inbryggningsstyrka

eller extrakthalt utan angiva endast — oavsett det samband

som i verkligheten råder mellan inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos

utjästa maltdrycker — direkt den medgivna högsta alkoholhalten.

I förevarande motioner har erinrats om att knappheten på spannmål föranlett

statsmakterna att under det nu pågående kriget träffa överenskommelse

med bryggerierna, att dessa skulle inbrygga maltdryck av andra klassen

(pilsnerdricka) med en stamvört, vars extrakthalt understege den normalt tilllämpade

gränsen 10,5 procent. Den överenskomna gränsen vore för närvarande

7 procent. Med denna sänkning av extrakthalten hade följt en sänkning

av alkoholhalten, vilken för närvarande torde ligga vid 2,1 å 2,2 viktprocent.

Denna sänkning av alkoholhalten torde visserligen icke helt ha förhindrat

pilsnerdrickats användning såsom rusdryck, men åtskilliga iakttagelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

tydde på att dess användning som rusdryck under kriget varit blygsammare

än före kriget. Erfarenheten hade även visat, att sänkningen av alkoholhalten

kunnat genomföras utan att därmed följt några mera framträdande olägenheter

i andra hänseenden. Resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade

begränsningen av pilsnerdrickats alkoholhalt vore sålunda övervägande

gynnsamt. Det förelåge skäl att söka bevara detta resultat även under den

kommande fredstiden.

Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet

emottagit yttranden över ifrågavarande motioner av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen.

Socialstyrelsen har uttalat starka betänkligheter mot motionärernas

förslag och kontrollstyrelsen har avstyrkt detsamma. Yttrandena ha

fogats såsom bilagor till detta betänkande (Bilaga 1 och 2), till vilka utskottet

får hänvisa.

OtsleoUet. Utskottet vill till en början erinra om att, såsom framgår av den ovan lämnade

redogörelsen, bestämmelserna om den övre styrkegränsen för maltdrycker

av andra klassen icke, som av motionärerna synes ha förutsatts, hänföra

sig till maltdryckens inbryggningsstyrka eller extrakthalt. Dessa bestämmelser

angiva endast — oavsett det samband som i verkligheten råder mellan

inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos utjästa maltdrycker — den medgivna

högsta alkoholhalten. En lagstiftning i motionernas syfte skulle följaktligen

icke, såsom ii motionernas hemställan angivits, avse en sänkning av den övre

gränsen för extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen utan en sänkning

av den övre gränsen för alkoholhalten hos sådana drycker. Sistnämnda

gräns, som enligt nuvarande bestämmelser är 3,2 viktprocent, .skulle enligt

motionärernas förslag sänkas till 2,5 viktprocent.

Såsom framgår av kontrollstyrelsens över de föreliggande motionerna avgivna

yttrande har frågan örn den övre gränsen för alkoholhalten hos pilsnerdricka

sedan lång tid tillbaka vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas

uppmärksamhet. Den nu föreskrivna övre gränsen, 3,2 viktprocent,

tillkom år 1923 i samband med det definitiva genomförandet av förbud mot

försäljning — utom för export och för vissa särskilda ändamål — av starköl.

Krav på starkölsförbudets upphävande helt eller delvis ha sedan dess åtskilliga

gånger framställts. 1934 års maltdryckskommitté, som hade till uppgift att

verkställa utredning angående frågan örn ändringar i gällande lagstiftning rörande

tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker, ansåg sig i

sitt år 1936 avgivna betänkande icke kunna förorda ett frigivande av starkölet.

Kommittén föreslog emellertid en höjning av den övre alkoholgränsen

för pilsnerdricka till 3,4 viktprocent. Till stöd härför framhölls bland annat,

att den förbättring i pilsnerdrickats smak, som komme att bliva följden

av en sådan åtgärd, skulle vara ägnad att dämpa kraven på starkölets

frigivande. Kommitténs förslag innebar även ändrade bestämmelser rörande

kontrollen över försäljningen av pilsnerdricka.

Maltdryckskommitténs förslag bär hittills icke föranlett annan Kungl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

7

Maj:ts åtgärd än atl Kungl. Majit vid 1939 års urtima riksdag framlade av

kommittén utarbetat förslag angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

vilket förslag innebar införande av skatt å den färdiga varan i

stället för den dittillsvarande råämnesbeskattningen. Detta förslag låg sålunda

till grund för den nu gällande förordningen angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker. I propositionen vid nämnda riksdag anförde

departementschefen, att han vid förslagets framläggande icke till behandling

upptagit den av kommittén väckta frågan örn höjning av den övre

gränsen för maltdrycker av andra klassen från 3,2 till 3,4 viktprocent, enär

denna fråga lämpligen syntes böra avgöras i samband med en reform av

bestämmelserna om försäljning av pilsner dricka.

Mot det i föreliggande motioner framställda förslaget har socialstyrelsen

invänt bland annat, att det efter den ifrågasatta nedsättningen av alkoholhalten

hos pilsnerdricka skulle bliva svårare att vinna gehör för det långt viktigare

önskemålet om en socialt rationell organisation av tillverkningen och

distributionen av pilsnerdricka. Under hänvisning till att utarbetat förslag härom

förelåge sedan flera år tillbaka har socialstyrelsen uttalat, att det enligt

styrelsens mening erfordrades en genomgripande omgestaltning på detta område.

Styrelsen har även sagt sig hålla före, att motionärernas förslag från

nykterhetsvårdens synpunkt vore av tvivelaktigt värde och närmast vore ägnat

att fördröja en ny bättre ordning i fråga örn pilsnerdricksförsäljningen.

Kontrollstyrelsen har anfört bland annat, att ett tillmötesgående av motionärernas

hemställan enligt styrelsens uppfattning otvivelaktigt komme att

sätta starka krafter i rörelse för ett upphävande av starkölsförbudet, något

som i det förändrade läget måhända icke skulle kunna förhindras. En utveckling

i antydd riktning skulle vara ägnad att medföra ökade risker ur folknykierhetssynpunkt

i jämförelse med vad tillhandahållandet av pilsnerdricka

innebure. Enligt styrelsens mening borde del i varje fall anstå med att vidtaga

en ändring av styrkegränsen för pilsnerdricka, till dess maltdryckskommitténs

förslag beträffande pilsnerdricksförsäljningens ordnande blivit prövat

av statsmakterna.

Vid övervägande av den i föreliggande motioner väckta frågan kan utskottet

för sin del icke underlåta att i likhet med de över motionerna hörda myndigheterna

uttala starka betänkligheter mot motionärernas förslag. Att med

utgångspunkt från den av krisförhållandena föranledda, genom överenskommelse

med bryggerierna åstadkomna sänkningen av extrakthalten hos

maltdrycker av andra klassen lagfästa en övre gräns för alkoholhalten hos

dessa drycker av 2,5 viktprocent kan utskottet icke finna tillrådligt. Uppmärksammas

bör även att, därest en sådan åtgärd skulle genomföras, maltdrycker

av andra klassen med en alkoliolhalt av högst 2,5 viktprocent komme

att beläggas med skatt efter 30 öre för liter, medan däremot maltdrycker

av första klassen med en högsta alkoholhalt, som nied endast 0,7 viktprocent

understiger den nu nämnda, vöre helt skattefria. Det måste jämväl framstå

såsom föga rationellt att med en så pass obetydlig skillnad i alkoholhalten

upprätthålla nuvarande system för reglering av och kontroll över försälj

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

ningen av maltdrycker av andra klassen, under det att maltdrycker av första

klassen ej äro underkastade motsvarande reglering och kontroll.

Enligt utskottets mening bör den i motionerna väckta frågan icke upptagas

till ett isolerat bedömande utan måste ses i samband med frågan om det

lämpligaste sättet för maltdrycksförsäljningens ordnande överhuvud taget,

varom såsom ovan nämnts utarbetat förslag föreligger. Vidare må erinras

örn att 1943 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit om en förutsättningslös

och allsidig utredning angående den svenska nykterhetslagstiftningens

framtida innehåll och utformning. Utskottet förutsätter, att i samband

med denna utredning nämnda frågor komma under omprövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:202 av herr Ohlin m. fl.

och II: 295 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. om sänkning

av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 april 1944.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Axel Ivar Anderson, Sjödahl,

friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Velander, Björkman och Lindblom; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,

Olsson i Gävle, Orgard, Sandberg, Falk, Kartsson i Grängesberg och Karlsson i Granebo.

Reservation

av herrar Lindblom och Sandberg, som ansett att utskottets yttrande och

hemställan bort ha följande lydelse:

»Pa uppdrag av chefen för folkhushållningsdepartementet har under kriget

överenskommelse träffats emellan kontrollstyrelsen och Svenska bryggareföreningen

om nedsättning av inbryggningsstyrkan i maltdrycker av andra klassen

från den förut vanligen tillämpade 10 å 10,2 procent till 7,0 procent. Med

denna nedsättning av inbryggningsstyrkan, som vidtagits för att spara säd,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

9

har följt en sänkning av alkoholhalten till 2 å 2,1 procent. I vissa fall har

alkoholhalten legat under 2 procent.

De förändringar, som åtföljt denna sänkning av alkoholhalten, äro både

ur nykterhetssynpunkt och ur andra synpunkter av stort intresse. Före kriget

användes pilsnerdricka vid sidan av sin huvudsakliga användning som måltidsdryck

i icke ringa omfattning som rusdryck. Den under kriget vidtagna

sänkningen av alkoholhalten torde visserligen icke helt lia förhindrat pilsnerdrickats

användning i sistnämnda syfte, men åtskilliga iakttagelser tyda på

att dess roll som rusdryck under kriget varit blygsammare än tidigare. Sålunda

har den nyligen avslutade utredningen örn nykterhetstillståndet under

krigsåren gjort en undersökning av berusningsorsakerna enligt de anhållnas

uppgifter i 30 stadssamhällen. Enligt denna undersökning har pilsnerns roll

som berusningsorsak minskats från 10 till 4 procent.

Erfarenheten har tillika visat, att sänkningen av alkoholhalten kunnat genomföras,

utan att därmed följt några mera framträdande olägenheter i andra

hänseenden. Bryggerierna, i varje fall de bryggerier, som haft tillfredsställande

teknisk utrustning, ha kunnat genomföra denna sänkning utan att i

väsentligare mån behöva eftersätta de egenskaper hos pilsnerdrickat, som

utgöra grunden för dess uppskattning som måltidsdryck.

Resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade begränsningen

av pilsnerdrickats alkoholhalt är sålunda övervägande gynnsamt. Det föreligger

skäl att söka bevara detta resultat även under den kommande fredstiden.

Det finnes enligt utskottets mening så mycket starkare skäl härtill som

1943 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit örn en allsidig utredning

angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.

Det vore utan tvivel av stort värde för denna utredning om den

lägre alkoholstyrka i pilsnerdricka som under kriget visat gynnsamma verkningar

finge prövas under en längre tid.

En lagstiftning i detta syfte skulle emellertid inte, som motionärerna förutsatt,

avse en sänkning av den övre gränsen för extrakthalten hos maltdrycker

av andra klassen utan en sänkning av den övre gränsen för alkoholhalten

hos sådana drycker.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga

förslag örn en sådan ändring av bestämmelserna angående

tillverkning av maltdrycker av andra klassen, att den högsta

medgivna alkoholhalten blir 2,5 viktprocent.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Bilaga 1.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Genom beslut deli 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens bevillningsutskott avgiva yttrande över de likalydande

motionerna nr 202 i första kammaren och nr 295 i andra kammaren

om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen. Med anledning

härav får socialstyrelsen anföra följande.

Frågan örn innehållet i lagstiftningen rörande tillverkning och försäljning

av maltdrycker av andra klassen, pilsnerdricka, måste bedömas under hänsynstagande

till att pilsnerdricka både är en socialt indifferent konsumtionsvara

och ett berusningsmedel, som användes i avsevärd omfattning. Det kunskapsmaterial,

som föreligger rörande pilsnerkonsumtionen i vårt land, är

visserligen otillräckligt för att man på grundval därav skall kunna ens approximativt

beräkna hur stor del av totalkonsumtionen som kan betraktas

som missbruk men det är dock känt, att flertalet av de individer, som nykterhetsnämnderna

måste ta befattning med, konsumera pilsnerdricka i långt

större omfattning än som motsvarar ett legitimt behov av måltidsdryck eller

läskedryck.

Socialstyrelsen utgår från att dess yttrande i denna fråga närmast bör

belysa det föreliggande förslaget från nykterhetsvårdens synpunkt. Det kan

då framhållas, att hittills under krisåren icke kunnat konstateras någon

minskning av antalet omhändertagna pilsnerdricksmissbrukare, om härmed

förstås personer, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk och bland annat

konsumera pilsnerdricka i övermått. Det är möjligt, att själva pilsnerdrickskonsumtionens

andel i det sociala förfallet hos dessa missbrukare numera är

relativt mindre än tidigare, men alldeles säkert är detta icke; en sådan försvagning

av ruseffekten hos pilsnerdricka genom minskad alkoholhalt, som

ägt rum under nuvarande kristid, kan ju kompenseras genom ökad konsumtion,

om försäljningen icke är anordnad på socialt ändamålsenligt sätt. Även

örn totalkonsumtionen av pilsnerdricka har minskat under kristiden, finns

det skäl som tala för att den totala missbrukskonsumtionen icke minskat

under samma tid.

Det föreliggande förslaget skulle innebära en minskning av alkoholhalten

hos pilsnerdricka från 3,0 viktprocent — den före kriget faktiskt förefintliga

övre styrkegränsen, ehuru gällande bestämmelse medgav 3,2 viktprocent —

till 2,5 viktprocent, d. v. s. en minskning i proportionen 6 till 5. Av det ovan

anförda torde framgå, att denna åtgärd icke i och för sig är ägnad att lösa

det sociala pilsnerdricksproblemet. Däremot tala vissa skäl för att det efter

en sådan nedsättning av alkoholhalten hos pilsnerdricka skulle bli svårare

att vinna gehör för det långt viktigare önskemålet örn en socialt rationell organisation

av tillverkningen och distributionen av pilsnerdricka. Denna synpunkt

bör icke förbises, ty den nuvarande ordningen på detta område är otillfredsställande

i nykterhetsvårdsavseende. I första hand kommer härvid i betraktande,

att den eljest inom alkoholhanteringen i huvudsak genomförda

principen örn det privatekonomiska vinstintressets avkoppling icke gäller i

fråga om försäljningen av pilsnerdricka. Det är säkerligen icke obefogat att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29. H

antaga ett inre sammanhang häremellan och det faktum, att det är mycket

vanligt, att alkoholmissbrukare lägga ned en oproportionerligt stor del av

sina inkomster på pilsnerdricka. Det för någon tid sedan i tidningspressen

skildrade fallet — avseende en för nykterhetsnämnden i kommunen dittills

okänd familjeförsörjare med mycket omfattande försörjningsplikter, som

lade ned hundra kronor i månaden, motsvarande en fjärdedel av inkomsterna,

på pilsnerdricka för sin egen personliga konsumtion — må vara ett extremt

fall, men i handlingarna rörande omhändertagna alkoholister, framkomma

ofta liknande uppgifter, som visa att affärsintresset hos detaljförsäljare av

pilsnerdricka, jämte okänslighet för andra synpunkter på försäljningen, kraftigt

medverkar till dessa missförhållanden. Det kan icke heller förnekas, att

det finns pilsnerdricksförsäljningsföretag av s. k. allmännyttig karaktär,

som alls icke fullgöra sin försäljningsuppgift på ett socialt tillfredsställande

sätt.

Det erfordras därför enligt socialstyrelsens mening en genomgripande omgestaltning

på detta område. Utarbetat förslag härom föreligger sedan flera

år tillbaka. Socialstyrelsen håller före, att det remitterade förslaget från nykterhetsvårdens

synpunkt är av tvivelaktigt värde och närmast är ägnat att

fördröja en ny bättre ordning i fråga örn pilsnerdricksförsäljningen.

I detta ärendes handläggning hava deltagit t. f. generaldirektören Höjer,

byråcheferna Nyström och Berggren, t. f. byråcheferna Richert och Hävermark,

styrelsens expert för alkoholistvårdsärenden, professor Kinberg, samt

sekreteraren Åman, föredragande.

KARL J. HÖJER.

A. ÅMAN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Bilaga 2.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Kungl. Majit har den 11 lebruari 1944 anbefallt kontrollstyrelsen att före

den 10 mars 1944 till riksdagens bevillningsutskott avgiva utlåtande i anledning

av de till 1944 års riksdag avgivna likalydande motionerna I: 202

och II: 295 örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.

I anledning härav får kontrollslyrelsen anföra följande.

I motionerna erinras om den överenskommelse, som träffats med bryggerierna

rörande sänkning under nu rådande kristid av inbryggningsstyrkan

vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen (pilsnerdricka). överenskommelsen

innebure, att pilsnerdricka med högre inbryggningsstyrka än 7

procent för närvarande icke tillverkades. Med tillämpning av denna gräns

komme alkoholhalten att ligga vid 2,1 å 2,2 viktprocent mot eljest medgivna

3,2 viktprocent. Denna sänkning av alkoholhalten hade, enligt vad åtskilliga

iakttagelser givit vid handen, medfört, att pilsnerdrickats roll som berusningsmedel

under kriget varit blygsammare än dessförinnan. Erfarenheten hade

tillika visat, att berörda sänkning i allmänhet kunnat genomföras utan eftersättande

i väsentligare mån av de egenskaper hos pilsnerdricka, som utgjorde

grunden för uppskattning av detsamma såsom måltidsdryck. Med hänsyn

till dessa övervägande gynnsamma erfarenheter förelåge skäl att söka bevara

resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade begränsningen av

pilsnerdrickats alkoholhalt även under den kommande fredstiden. I motionerna

hemställes därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag

»om en sådan ändring av bestämmelserna angående tillverkning av

maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten hos maltdrycker

av andra klassen sänkes, så att den motsvarar en alkoholhalt av högst 2,5

viktprocent».

Den i motionerna åberopade överenskommelsen angående nedbringande

av inbryggningsstyrkan hos maltdrycker av andra klassen har vidtagits såsom

en provisorisk krisanordning i syfte att i livsmedelsförsörjningens intresse

minska kornförbrukningen vid de skattepliktiga bryggeriföretagen,

överenskommelsen har på uppdrag av chefen för folkhushållningsdepartementet

träffats mellan kontrollstyrelsen — som haft att i frågan samråda med

statens livsmedelskommission — samt Svenska bryggareföreningen, och har

förklarats skola gälla så länge den knappa tillgången å spannmål enligt livsmedelskommissionens

beprövande det påkallar. Ursprungligen avsåg överenskommelsen,

som första gången träffades den 20 december 1940 och då

förbands med vissa av livsmedelskommissionen medgivna tilldelningar av

maltkorn, allenast år 1941 och innebar en minskning etappvis av inbryggningsstyrkan,

sa att densamma skulle utgöra 8,2 procent från och med den

16 mars 1941 i stället för den förut vanligen tillämpade, 10,0 å 10,2 procent.

I slutet av år 1941 förlängdes överenskommelsen att gälla oförändrad jämväl

år 1942. I anledning av behovet av att ånyo minska förbrukningen av

korn vid maltdryckstillverkningen upptogos i slutet av år 1942 nya förhandlingar

med bryggeriindustrien, vilka ledde till en överenskommelse om en

ytterligare minskning av inbryggningsstyrkan hos maltdrycker av andra klas
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

13

sen under år 1943, så alt densamma från oell nied den 16 mars sistnämnda

år skulle nedgå till 7,0 procent. Vid 1943 års slut förlängdes överenskommelsen

om nämnda styrka jämväl för år 1944. Mot en inbryggningsstyrka hos

pilsnerdricka av 7 % svarar i regel en alkoholhalt av 2,0 å 2,1 viktprocent,

men vid företagna provundersökningar bär alkoholhalten på sistone ej sällan

i verkligheten varit lägre, i ett fall 1,6 viktprocent.

Vad angår motionärernas hemställan får kontrollstyrelsen till en början erinra,

att enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning

och beskattning av maltdrycker till maltdryck av andra klassen

hänföras sådana maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1,8 viktprocent

men icke 3,2 viktprocent. Bestämmelserna örn den övre gränsen för nämnda

maltdrycksklass hänföra sig alltså icke, som ordalydelsen av motionärernas

hemställan synes förutsätta, till maltdryckens inbryggningsstyrka eller extrakthalt,

ulan angiva endast — oavsett det samband, som i verkligheten råder

mellan inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos utjästa maltdrycker -—

direkt den medgivna högsta alkoholhalten; tidigare hade en kombinerad

alkohol- och extraktgräns funnits stipulerad, men detta system avvecklades

i den ovannämnda nya maltdrycksbeskattningsförordningen. Motionärernas

hemställan är alltså att fatta såsom åsyftande en ändring av nyssberörda

bestämmelse därhän, att den övre gränsen för alkoholhalten hos maltdrycker

av andra klassen skall sänkas från 3,2 viktprocent till 2,5 viktprocent.

För ett bedömande av det av motionärerna upptagna spörsmålet torde

vara erforderligt att närmare skärskåda uppkomsten och utvecklingen av

gränsdragningsproblemet beträffande de starkare och de mellanstarka maltdryckerna

(starkölet resp. pilsnerdriclcat). Behandlingen av frågan om styrkegränsen

för pilsnerdrickat har i hög grad varit beroende av starkölets ställning

i lagstiftningen.

Maltdrycker med högre alkoholstyrka än den för pilsnerdricka medgivna

få enligt nu gällande bestämmelser icke försäljas till allmänheten. För maltdrycker

med högre alkoholstyrka än 3,2 viktprocent — klass III eller s. k.

exportöl — råder nämligen försäljningsförhud utom för export samt för

vissa särskilda ändamål (medicinska, tekniska m. fl.). Starkölsförbudet härleder

sin tillkomst till förhållandena under tiden för förra världskriget, då

bryggerierna liksom nu måste underkasta sig avsevärda inskränkningar i

fråga örn maltdryckernas inbryggningsstyrka. Enligt den år 1917 utfärdade

förordningen angående försäljning av rusdrycker skulle vidare försäljningen

av maltdrycker med en alkoholhalt av mer än 3,6 volymprocent (2,9 viktprocent)

vara underkastad bestämmelserna i nämnda förordning och alltså

ske enligt motbokssystemet. Sistnämnda omständighet föranledde tillverkarna

att tills vidare icke tillverka maltdrycker med högre alkoholhalt än den nyssnämnda,

oaktat att inskränkningarna i fråga örn maltanvändningen upphörde

vid mediet av år 1919. De bryggerierna under kristiden ålagda inskränkningarna

i fråga örn inbryggningsstyrkan hade emellertid väckt tanken

pä möjligheten av alt hell förbjuda försäljningen av alkoholstarkare

maltdrycker. Till 1920 ars riksdag motionsledes framställda yrkanden härutinnan

föranledde hemställan till Kungl. Maj:! örn utredning rörande förhud

mot försäljning inom riket av maltdrycker med högre alkoholhalt än 2,9

viktprocent. Utredningen borde jämväl taga sikte på bland annat att tekniskt

silka utröna, huruvida en, trots låg alkoholhalt, smakligare, bådbärare och

som måltidsdryck mera användbar maltdryck än det förekommande pilsner

<hickaI — alltså med en alkoholhalt av högst 2,9 viktprocent — kunde frambringas.

Färdén begärda utredningen tillsattes 1920 års malldryckskominitté,

som i sill den 17 december 1921 avgivna betänkande föreslog införande av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

starkölsförbud men med hänsyn till riskerna ur nykterhetssynpunkt avvisade

framkommet förslag om en mindre höjning av pilsnerdrickats alkoholhalt,

åsyftande en utväg att erhålla en bådbärare maltdryck än pilsnerdricka.

Sistnämnda fråga fann kommittén böra lösas genom införande av tvenne nya

maltdryckstyper med begränsad alkoholhalt men hög inbryggningsstyrka

(maltdricka och maltöl), i vilka alkoholhaltens ökning skulle förhindras genom

pastörisering. Att märka är, att den mot en alkoholhalt av 2,9 viktprocent

svarande extrakthalten, 9,5 procent, eljest icke fick överskridas till följd

av den komhinerade alkohol- och extraktgräns, som vid denna tid tillämpades.

Med hänsyn till de vitt skilda meningar, som vid remissbehandlingen framkommit

rörande kommitténs förslag, fann sig föredragande departementschefen

icke beredd att utan ytterligare utredning framlägga förslag i ämnet i annan

mån än som avsåg införande av provisoriskt förbud mot införsel till och

försäljning inom riket av starköl. Proposition med förslag om dylikt förbud

med giltighet intill den 1 oktober 1923 antogs av 1922 års riksdag. Den fortsatta

utredningen uppdrogs åt kontrollstyrelsen, som bland annat hade att undersöka

frågan om möjligheten att förbättra pilsnerdrickats smak och hållbarhet.

Rätt snart efter det den situation inträtt, då maltdrycker med en alkoholstyrka

av allenast högst 2,9 viktprocent och en inbryggningsstyrka av

högst 9,5 procent tillhandahölls allmänheten, hade framkommit klagomål över

pilsnerdrickats dåliga beskaffenhet. Det vanliga pilsner- och lagerölet, som

fanns i marknaden före världskriget, torde ha hållit en stamvörtsstyrka av

mellan 11,5 och 13,5 procent, motsvarande en alkoholhalt av 3,6—4,3 viktprocent,

och var givetvis av en bättre kvalitet än den maltdryckstyp, vars

tillverkning kunde äga rum inom ramen av de för pilsnerdrickat medgivna

styrkegränserna. I ett flertal av de yttranden, som avgivits över 1920 års

maltdryckskommittés betänkande, hade även önskemål framkommit om någon

höjning av alkoholhalten hos nämnda maltdryck.

I sin den 17 oktober 1922 avgivna utredning biträdde kontrollstyrelsen förslaget

om starkölsförbudets bibehållande men intog däremot en annan ståndpunkt

än maltdryckskommittén till frågan örn de mellanstarka maltdryckerna.

Styrelsen avvisade därvid tanken på att införande av alkoholsvaga men

extraktrika maltdrycker (maltdricka och maltöl) skulle vara någon lösning av

spörsmålet om åstadkommande av ett förbättrat pilsnerdricka. Efter ingående

undersökningar av skilda slag, avseende bland annat frågan örn dels gränsen

mellan ur nykterhetssynpunkt relativt farliga och relativt ofarliga maltdrycker,

dels storleken av den koncentrationsstegring, som erfordrades för att en

smakförändring skulle inträda, dels ock smaken hos vissa maltdrycker, vilka

undersökningar utfördes under ledning av medicinska sakkunniga, fann kontrollstyrelsen,

att de vunna resultaten onekligen visade hän mot att man icke

kunde nå syftet att i hållbarhets- och smakhänseende förbättra pilsnerdrickat

med bibehållande av den dåvarande alkoholgränsen, 2,9 viktprocent. Av de

verkställda undersökningarna vore man berättigad att sluta sig till att en

mindre höjning i alkoholhalten skulle ha ringa om ens någon betydelse ur

nykterhetssynpunkt. Då emellertid en höjning, för att icke olägenheter ur

nykterhetssynpunkt skulle uppstå, måste ske synnerligen försiktigt, föreslog

styrelsen, att gränsen för maltdryck av andra klassen skulle ligga vid en alkoholhalt

av 3,1 viktprocent och en extrakthalt av 10 procent med remedium

till 3,3 viktprocent resp. 10,4 procent. Från beslutet voro två ledamöter och

tvenne i beslutet deltagande sakkunniga skiljaktiga och ansågo, att alkoholgränsen

skulle sättas vid 3,2 viktprocent och extraktgränsen vid 10,5 procent.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1923 års riksdag överensstämde i

denna del med kontrollstyrelsens förslag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

15

Bevillningsutskottet, som fann en förbättring av pilsnerdrickat vara önskvärd,

tillstyrkte en höjning av alkoholgränsen till 3,2 viktprocent och av extraktgränsen

till 10,5 procent. Utskottet anförde i sin motivering bland annat,

att då skillnaden mellan de av Kungl. Maj:t och de av de nyssnämnda sakkunniga

förordade gränserna vore så ringa, att densamma icke ur nykterhetssynpunkt

kunde tillmätas någon egentlig betydelse, frågan om gränsernas

rätta bestämmande huvudsakligen syntes vara av teknisk natur. — Riksdagen

biföll utskottets hemställan.

Genom nämnda beslut av 1923 års riksdag hade starkölsförbudet definitivt

genomförts och den stridiga frågan om pilsnerdrickats styrka vunnit sin

lösning i lagstiftningen. Emellertid reste sig ganska snart krav på starkölsförbudets

upphävande helt eller delvis. Vid riksdagarna åren 1926, 1930, 1932,

1933 och 1934 yrkades sålunda motionsledes, att porter med en inbryggningsstyrka

av högst 18 procent måtte få tillverkas och försäljas genom systembolagen,

och vid 1934 års riksdag förelåg även en motion örn upphävande av

starkölsförbudet i dess helhet. Såsom skäl för sistnämnda yrkande anfördes

bland annat, att tillgången till en fullt njutbar maltdryck säkerligen skulle

minska konsumtionen av billigare viner, vilket måste innebära en fördel ur

nationalekonomisk synpunkt och ur nykterhetssynpunkt. Vid 1934 års riksdag

hade även väckts motioner, som berörde andra områden av maltdryckshanteringen,

nämligen beskattningen samt frågan örn upphävande av gällande

särskilda bestämmelser rörande försändning av pilsnerdricka på landet

(det s. k. kvittenstvånget). I anledning av de väckta motionerna fann bevillningsutskottet

sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om

skyndsam utredning angående frågan örn ändringar i gällande lagstiftning

rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. I sin motivering

uttalade utskottet beträffande ett upphävande av starkölsförbudet, att

utskottet, utan att ingå på örn de uttalade skälen borde motivera en sådan åtgärd,

ansåge jämväl frågan härom böra inbegripas i utredningen.

1934 års maltdryckskommitté, som av chefen för finansdepartementet erhöll

i uppdrag att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, uttalade

i sitt år 1936 avgivna betänkande, att ett frigivande av starkölet icke kunde

av kommittén förordas, då det skulle vara förenat med stora svårigheter att

vid en försäljning av starköl -— vare sig fråga vore om starkölet i allmänhet

eller allenast örn pörtem -—- ordna utminuteringen och framför allt utskänkningen

på ett sådant sätt att försäljningen icke komme att i väsentlig mån

menligt påverka nykterhetstillståndet inom landet. Beträffande de mellanstarka

maltdryckerna (pilsnerdrickat) föreslog kommittén enhälligt en höjning

av den övre alkoholgränsen från 3,2 viktprocent till 3,4 viktprocent samtidigt

som extraktgränsen skulle bortfalla, och framhöll härvid bland annat,

att den förbättring av pilsnerdrickats smak, som komme att bli följden av

nämnda åtgärd, .skulle vara ägnad att dämpa kraven på starkölets frigivande.

Kommittén påvisade, att bryggerierna enligt vad undersökningar av ett

stort antal maltdrycksprov givit vid handen i verkligheten icke utnyttjade den

då medgivna högsta extraktgränsen, 10,5 procent, av fruktan för att alkoholbalten

på grund av opåräknat hög förjäsning kunde komma afl överskrida

alkoholgränsen, 3,2 viktprocent. I ungefär halva antalet prov hade alkoholhallen

varierat mellan 2,91 och 3,10 viktprocent. Vid tillkomsten av extraktgränserna

hade det väl, anförde kommittén, förutsatts, att bryggerierna hellre

skulle hålla sig något under densamma än att de riskerade eli överskridande

av alkoholgränsen, men ali den normala styrkan skulle ligga så långt under

gränsen, som visat sig vara fallet, hade man knappast räknat med. Kommittén

ansåge därför skäligt alt vidtaga någon jämkning uppåt av alkoholgränsen

för alt därmed göra det möjligt för tillverkarna all framställa en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

maltdryck av andra klassen, som verkligen kunde hålla den för det dåvarande

i lagstiftningen medgivna extraktgränsen av 10,5 procent och som bättre

uppfyllde de fordringar i smakhänseende, som kunde ställas å maltdrycken

i fråga. Kommittén uttalade, att det för vidtagande av en dylik höjning funnes

så mycket större skäl, som enligt kommitténs förslag starkölsförbudet skulle

bibehållas för framtiden. I den mån anledningarna till anmärkning mot beskaffenheten

av pilsnerdrickat undanröjdes, borde kravet på starkölets frigivande

förlora i aktualitet och starkölsförbudets ställning för framtiden följaktligen

befästas. För att göra det möjligt för tillverkarna att verkligen kunna

inbrygga pilsnerdricka med en extraktstyrka av 10.5 procent erfordrades,

att alkoholhalten höjdes till 3,4 å 3,5 viktprocent. Kommittén stannade

vid 3.4 viktprocent. Denna höjning ansåge kommittén kunna vidtagas, ulan

alt olägenheter ur nykterhetssvnpunkt därigenom skulle inträda. Liksom

dittills varit fallet, komme förmodligen alkoholhalten hos pilsnerdrickat även

i fortsättningen att ligga icke obetydligt under gränsen, sannolikt vid omkring

3.2 viktprocent.

Det må emellertid erinras, att kommitténs ställningstagande till den föreslagna

höjningen av alkoholgränsen till 3,4 viktprocent är att se mot bakgrunden

av de förslag, som kommittén framlade rörande kontrollen över försäljningen

av pilsnerdricka. Dessa inneburo visserligen, att det kommunala

vetot, avseende denna försäljning, samt det s. k. kvittensförfarandet i fråga

örn försäljningen på landet skulle bortfalla, men i stället förordade kommittén

ett helt nytt kontrollsystem, i vilket ett statligt organ, statens bryggerinämnd,

med uppgift att bland annat övervaka bryggeriernas försäljning av

pilsnerdricka, ävensom systembolagen, vilka i fortsättningen skulle vara

bärare av försäljningsrättigheterna i fråga örn pilsnerdricka och övervaka

utövningen av överlåtna utminuterings- och utskänkningsrättigheter, skulle

lia att i närmare angiven ordning tillgodose det allmännas behov av en tillfredsställande

kontroll över pilsnerdricksförsäljningen.

Kommitténs betänkande, som även innefattade utredningen rörande ett så

vidlyftigt projekt som monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga

bryggeriindustrien, vilken åtgärd dock av kommittén avstyrktes, har

ännu icke i vidare mån än vad nedan sägs lett lill något Kungl. Maj:ts avgörande.

I samband med den skärpning av maltdrycksbeskattningen, som

krisläget påkallade, framlade emellertid Kungl. Majit till 1939 års urtima

riksdag kommitténs f örslag till införande av skatt å den färdiga varan i stället

för den dittillsvarande råämnesbeskattningen, vilket föranledde utfärdande

av en helt ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

innefattande jämväl bestämmelserna örn gränsdragning mellan de olika

maltdryckerna med hänsyn till dessas alkoholhalt. I propositionen härom anförde

departementschefen, att han vid framläggandet av förslag till den nya

förordningen icke till behandling upptagit den av kommittén väckta frågan

om höjning av den övre gränsen för maltdryckerna av andra klassen från

3.2 till 3,4 viktprocent, enär den lämpligen syntes böra avgöras i samband

med en reform av bestämmelserna om försäljning av pilsnerdricka.

Den ovan lämnade redogörelsen utvisar, alt den nu gällande gränsdragningen

i fråga om styrkan hos maltdrycker av andra klassen framkommit

efter ingående undersökningar och att en omprövning av frågan verkställts

vid en så relativt sen tidpunkt som ett fåtal år före det nu rådande krisläget.

Ställningstagandet till detta spörsmål har städse präglats av betydande intressemotsättningar,

å ena sidan nykterhetsintressets krav på en så låg alkoholgräns

som möjligt och å andra sidan den konsumerande allmänhetens

önskemål om tillgång till en smaklig och hållbar maltdryck. Innebörden av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

17

dessa intressemotsättningar kan sägas ha kommit till uttryck däri, att 1934

års maltdryckskommitté fann sig böra i samband med avvisandet av tanken

på en rubbning av starkölsförbudet enhälligt förorda en åtgärd i motsatt

riktning mot motionärernas yrkanden, nämligen vidtagandet av en höjning

av alkoholgränsen för pilsnerdrickat från 3,2 till 3,4 viktprocent. Ett tillmötesgående

av motionärernas hemställan, som åsyftar en så betydande sänkning

av alkoholgränsen som ned till 2,5 viktprocent, komme enligt kontrollstyrelsens

uppfattning otvivelaktigt att sätta starka krafter i rörelse för ett

upphävande av starkölsförbudet, något som i det förändrade läget måhända

icke skulle kunna förhindras. Även örn starkölet, såsom tidigare avsetts,

skulle försäljas till allmänheten genom systembolagen å motbok och relativt

stränga föreskrifter komme att utfärdas beträffande starkölets utskänkning,

skulle en utveckling i nu antydd riktning enligt kontrollstyrelsens mening

vara ägnad att medföra ökade risker ur folknykterhetssynpunkt i jämförelse

med vad tillhandahållandet av pilsnerdrickat innebär. Svårigheter äro visserligen

för handen att ordna försäljningen av pilsnerdricka med dess normala

styrka, så att olägenheterna ur nykterlietssynpunkt i möjligaste män

elimineras. Frågan om en revision av bestämmelserna om pilsnerdricksförsäljningen

ingick emellertid i den av 1934 års maltdryckskommitté verkställda

utredningen, som utmynnade i förslag till ny förordning om försäljning

av pilsnerdricka. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det i varje fall anstå

med att vidtaga en ändring av styrkegränsen för pilsnerdricka, till dess kommittéförslaget

beträffande pilsnerdricksförsäljningens ordnande blivit prövat

av statsmakterna, en ståndpunkt som för övrigt överensstämmer med det

ovan återgivna uttalandet av chefen för finansdepartementet angående lämpligheten

av att frågan om alkoholgränsen avgjordes i samband med en reform

av bestämmelserna om försäljning av pilsnerdricka. Det må även erinras, att

den av motionärerna väckta frågan otvivelaktigt kommer att ägnas uppmärksamhet

i ett annat sammanhang, nämligen i anledning av att 1943 års

riksdag i skrivelse nr 455 hos Kungl. Majit anhållit om en förutsättningslös

och allsidig utredning angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida

innehåll och utformning.

Med åberopande av det anförda får kontrollstyrelsen förorda, att bevillningsutskottet

måtte avstyrka bifall till ifrågavarande båda motioner.

I detta ärendes behandling ha, förutom undertecknad överdirektör, deltagit

byråchefen Almgren och tillförordnade byråchefen Berghs, varvid den

förre varit föredragande.

Stockholm den 29 februari 1944.

ALFRED KOLLBERG.

Ragnar Franzén.

Bihang lill riksdagens protokoll 19H. 7 sami. Nr 28—29.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.