Betänkande i anledning av väckta motioner om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering.
1944-02-17 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1944:6, Betänkande i anledning av väckta motioner om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering.
Dokumentets text
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 6.
Nr 6.
Ankomjtill riksdagens kansli den 17 februari 1944 kl. 4 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn
folkpensionering.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 131 i
första kammaren av herr Mattsson m. fl. samt nr 201 i andra kammaren av
herrar Mårtensson och Johansson i Öckerö, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om utredning och förslag till riksdagen
örn skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen om folkpensionsförsäkring».
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet,- i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen nr 131 i första
kammaren.
Enligt 6 § 2 mom. lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering utgår jämte
grundpension tilläggspension med 250, 350 och 450 kronor i respektive första,
andra och tredje ortsgruppen med avdrag av fem tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga 200 kronor.
I 19 § kommunalskattelagen ha angivits de intäkter, som icke äro hänförliga
till skattepliktig inkomst. Enligt punkt 1) av anvisningarna till nämnda
lagrum äro fattigunderstöd, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats
fånge eller patient å hospital m. m. dyl. icke att hänföra till skattepliktig
inkomst. Detsamma gäller även enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.
Jämlikt 32 § kommunalskattelagen är grundpension enligt lagen om folkpensionering
att hänföra till skattepliktig inkomst. Detsamma gäller även
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vad angår frågan om beskattningen av tilläggspension inhämtade 1939
års bevillningsutskott i anledning av väckt motion, vari framställts yrkande
med samma syfte som i de nu föreliggande motionerna, under hand
från skattedirektören i Stockholm och vederbörande landskamrerare upplysningar
om beskatlningsnämndernas praxis i ifrågavarande hänseende. Av
de sålunda lämnade upplysningarna framgick bland annat, att i tre län vederbörande
landskamrerare givit taxeringsnämnderna anvisning örn att till
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 6. 9
läggspensionerna borde beskattas, medan åter i övriga län icke meddelats
sådan anvisning. Såvitt landskamrerarna kunnat utröna, hade tilläggspensionerna
inom en del taxeringsdistrikt icke blivit föremål för beskattning, medan
åter inom andra taxeringsdistrikt dessa pensioner tagits till beskattning,
därest de skattskyldiga i sina deklarationer lämnat uppgift om den tilläggspension
de åtnjutit. Prövningsnämnderna hade i regel icke haft förevarande
beskattningsfråga under behandling. Undantagsvis hade emellertid dessa
nämnder i några enstaka fall haft frågan under omprövning, varvid inom
fem län tilläggspension förklarats utgöra skattepliktig intäkt och i ett län
skattefri intäkt.
Såvitt kunnat utrönas, har frågan huruvida tilläggspension är att hänföra
till skattepliktig intäkt icke varit föremål för skattedomstolarnas prövning.
I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 17 § 2 mom. förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälas de särskilda avdrag, som
kunna medgivas vid ömmande omständigheter. Härom stadgas i förstnämnda
författningsrum följande:
»Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges inkomst minskas med ytterligare ett belopp av högst
700 kronor.»
Enligt motsvarande stadgande i 17 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt är avdraget vid den statliga beskattningen
maximerat till 1 000 kronor.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var den i förevarande
motioner berörda frågan föremål för behandling även vid 1939 års lagtima
riksdag. I väckt motion hade yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning angående
frågan huruvida och i vilken utsträckning tilläggspension må undantagas
från beskattning. Samma års bevillningsutskott anförde i sitt över motionen
avgivna betänkande, nr 12, bland annat följande:
»Beträffande motionärernas förslag, att de personer, som tillerkänts högsta
tilläggspension, böra vara befriade från skyldighet att erlägga skatt, finner
utskottet ur principiell synpunkt det vara synnerligen betänkligt att generellt
undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet. Avgörande fölen
persons skatteförmåga är i regel icke, varifrån den av honom åtnjutna
inkomsten härleder sig, utan storleken av det belopp, han uppburit. Ett avsteg
från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare skulle
kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. I icke ringa utsträckning förekommer
nämligen, alt de pensionsberättigade vid sidan av folkpension åtnjuta
annan inkomst samt att deras sammanlagda inkomst uppgår till belopp,
för vilka andra skattskyldiga i samma inkomstläge äro pliktiga att
erlägga skatt. Ett bifall till motionärernas förslag skulle emellertid leda lill,
att tilläggspension skulle bliva fri från skatt, medan åter ett belopp av sam
liihang
till riksdagens protokoll 1944. 7 sami. Nr i—G. 2
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 6.
Utskottet.
ina storlek, vilket en person uppbure i forin av pension från sin arbetsgivare,
skulle betraktas såsom skattepliktig inkomst. En sådan lösning av den föreliggande
frågan kan utskottet icke biträda.»
Utskottet framhöll även önskvärdheten av en utvidgad tillämpning av gällande
bestämmelser om särskilt avdrag vid ömmande omständigheter, varigenom
en relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de
individuella fallen vore möjlig att åstadkomma. Vidare yttrade utskottet,
att, därest beskattningsmyndigheterna för framtiden ägnade denna fråga
större uppmärksamhet än som dittills varit fallet, det torde kunna förväntas,
att den grupp av inkomsttagare, varom vore fråga, endast mera undantagsvis
konnne att drabbas av skatt till stat och kommun. På hemställan av
utskottet avslog riksdagen motionen.
I de nu föreliggande motionerna har anförts bland annat, att det ej torde
råda någon meningsskiljaktighet örn att folkpensionens grundbelopp skall
beskattas i likhet med tjänstepension. Däremot kunde ifrågasättas det lämpliga
eller riktiga i att som inkomst vid taxering upptaga folkpensionens tillläggsbelopp
till beskattning. Folkpensionstilläggen utginge efter prövning endast
till åldringar, invalider och övriga, vilkas inkomst vore så låg eller ekonomiska
ställning så svag, att de för sitt uppehälle måste anlita det allmänna.
I realiteten vore pensionstillägget en form av understöd, vars karaktär
ej mycket skilde sig från vanligt fattigvårdsbidrag. Måhända kunde» invändas,
att möjlighet förelåge för taxeringsmyndigheterna alt medgiva särskilda
skatteavdrag och att denna utväg borde anlitas. Så skedde emellertid icke
inom alla taxeringsnämnder. Enligt motionärernas mening borde folkpensionärerna
i första hand av rent sociala skäl befrias från erläggande av utskylder
på av dem uppburna pensionstillägg. Då det torde förfaras olika i olika
taxeringsdistrikt med avseende å beviljande av särskilda skatteavdrag samt
något prejudikat ej torde föreligga i frågan huruvida folkpensionstilläggen
vore att hänföra till inkomst, varå skatt borde utgå, ansåge motionärerna, att
frågan borde bliva föremål för utredning.
Beträffande frågan om införande av skattefrihet för tilläggspension enligt
lagen örn folkpensionering finner sig utskottet kunna helt instämma i vad
1939 års bevillningsutskott därutinnan anfört. Utskottet kan sålunda icke
tillstyrka motionärernas yrkande örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
örn utredning angående detta spörsmål.
I likhet med 1939 års bevillningsutskott anser sig emellertid utskottet böra
understryka vikten av att den möjlighet till differentiering av beskattningen
efter skatteförmågan, som kan vinnas genom tillämpning av bestämmelserna
om avdrag vid ömmande omständigheter, begagnas i sådana fall, då skäl därtill
förefinnas. Beträffande skattskyldiga, som åtnjuta tilläggspension, torde
det, såsom framhållits av 1939 års bevillningsutskott, kunna antagas, att förutsättningar
för beviljande av dylikt avdrag ofta föreligga. I anledning av
vad i motionerna anförts om den bristande enhetligheten i tillämpningen av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 6. H
ifrågavarande bestämmelser får utskottet erinra om den vid föregående års
riksdag beslutade omorganisationen av taxeringsväsendet. Genom denna omorganisation
torde kunna förväntas, att större likformighet skall vinnas jämväl
vid tillämpningen av nämnda bestämmelser.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 131 av herr Mattsson m. fl.
samt II: 201 av herrar Mårtensson och Johansson i Öckerö
om skattebefrielse för pensionstillägg enligt lagen örn folkpensionering
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 februari 1944.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
härvarande: se under betänkande nr 5.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.