Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgåldskontorets styrelse och förvaltning.

1944-02-29 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1944:14, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgåldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr li.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 29 februari 1944 kl. 3 em.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgåldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll

ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och

med den 10 januari 1943, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges

i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av

innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen

om verkställd granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under

år 1942, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen

överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och

förvaltning under år 1943, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för

riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning

under samma år.

I fråga örn metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelsen

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig

utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1943 har riksbanken erhållit

en vinst av 9 409 229 kronor 61 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgåldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit

förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1943,

intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen

/lilläng till riksdagens protokoll 1944. 8 sami. Nr 14—15.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1944 ävensom de

protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1944 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet avgiva

berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Statsupplåningen och småspararna.

Riksdagens revisorer ha i sin berättelse angående riksgäldskontoret gjort

vissa uttalanden i fråga om kostnaderna för statsobligationer av låg valör

och örn rikskontona.

I fråga örn kostnaderna för statsobligationer av låg valör ha

revisorerna anfört följande:

»Äldre svenska statslån emitterades å obligationer, lydande å lägst 500 kronor.

Redan för ett pär decennier sedan infördes dock även obligationer å endast

100 kronor. Då 1940 års 4 procent statslån, det s. k. första försvarslånet,

utsläpptes, gick riksgäldskontoret ännu längre och medtog även obligationer

å 50 kronor. (Från premieobligationslånen bortses här, då de till dem hörande

obligationerna å 50 kronor ju delvis få betraktas som lottsedlar.) Jämväl

vid de båda senare försvarslånen såväl som vid ett par andra lån ha obligationer

av 50-kronorsvalörer förekommit. Anledningen till att dylika låga valörer

medtagits har varit att staten därigenom skulle få möjlighet att direkt

uppsuga outnyttjad sparkraft hos småspararna.

Ränta å obligationer utbetalas regelmässigt halvårsvis. Möjlighet att frångå

denna regel har näppeligen förelegat, då obligationer av 50-kronorsvalörer

infördes, enär kurssättning då skulle avsevärt försvårats och obligationerna

sannolikt skulle rönt ett mindre gynnsamt mottagande. Resultatet har emellertid

också blivit, att räntebelopp om endast 75 öre respektive en krona i

fråga om respektive 3 % och 4 %-lånen i ett stort antal fall måst utsändas

tvenne gånger om året.

Revisorerna hava därför ansett det vara av intresse att undersöka de löpande

årliga kostnaderna för i statsskuldboken inskrivna obligationer av låg

valör. Enligt från riksgäldskontoret lämnad uppgift uppgå de årliga kostnaderna

för ett certifikat till 93 öre per år, vartill ytterligare några ören, avseende

engångskostnader utslagna per år av lånets löptid, kunna läggas. Beräkningarna

äro baserade på antalet certifikat den 31 mars 1941, då de utgjorde

210 000. Sedan dess torde antalet lia något minskats.

För certifikat, lydande å större belopp, är denna kostnad relativt obetydlig,

men för certifikat avseende endast en femtio- eller hundrakronorsobligation

ställer sig kostnaden hög i jämförelse med räntekostnaden. Räntan å en

3 %-obligation örn femtio kronor uppgår ju nämligen till endast 1 krona 50

öre per år, medan kostnaden för inskrivning, räntans utbetalande o. d. såsom

ovan nämnts uppgår till 93 öre per år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr H.

3

Det synes även böra framhållas, att ett mycket stort antal ägare till obligationer

av 50-kronorsvalör underlåta att lyfta förfallen ränta. Nedanstående

sammanställning visar kuponger av denna valör, som den 30 juni 1943 ej

blivit inlösta av riksgäldskontoret:

1.

försvarslånet

2. försvarslånet

2. försvarslånet

4 %

4 %

3 %

(kupong å 1 kr.)

(kupong å 1 kr.)

(kupong å 75 öre)

Förfallodag ..........................

Vu 42

15 /i 43

15/i 43

Antal obl.............................

498 000

120 000

672 000

därav inskrivna i statsskuldboken

84 700

75 500

154 800

Inlösta kuponger....................

280 000

31 000

262 900

Ej inlösta kuponger ................

133 500

12 900

254 300

Ej irdösta i % av samtliga utelöpande

38.3 %

29 %

49.8 %

Av i statsskuldboken inskrivna obligationer

å 50 kronor

redovisas sandi-

digt ca 3 500 ränteutbetalningar såsom återkomna obeställbara försändelser.

Dessa icke lyftade räntor tillfalla enligt allmänna bestämmelser örn preskription

efter 3 år obligationernas utfärdare. Det torde dock knappast bli

möjligt för fullmäktige att vägra utbetalning lill den, som efter denna tids

utgång begär att utfå tidigare icke uppburna räntor, och dylika krav torde

sannolikt komma att ställas örn icke förr så vid obligationernas inlösen eller

konvertering. Någon större besparing i detta hänseende torde därför icke

kunna göras.»

För egen del hava revisorerna uttalat följande:

»Revisorerna finna ovan angivna kostnad för obligationer av låg valör oproportionerligt

hög. Det vill därför synas revisorerna, som örn det framdeles vid

uppläggande av nya lån eller konvertering av äldre lån borde övervägas, om

icke obligationer lydande å alltför låga valörer kunde undvikas. Huruvida

andra för staten billigare låneformer då böra komma till användning, eller

örn småspararna böra hänvisas till den tidigare för dem vanliga sparformen

att insätta sina sparmedel hos sparbanker och andra penninginrättningar torde

få avgöras med hänsyn till då rådande läge på penningmarknaden.»

Över revisorernas uttalanden lia fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse

den 30 december 1943 — vilken skrivelse återgivits i anslutning till den

tryckta revisionsberättelsen (s. 20—23) — avgivit följande yttrande:

»Av de räntebärande obligationslånen förekomma obligationer å 50 kronor

i de tre försvarslånen av år 1940 resp. 1941 och 1942. Denna valör finnes

dessutom i de fyra hittills emitterade lånen för inlösen av enskilda järnvägar.

För ett av dessa senare lån lia även utgivits två andra valörer å lägre

belopp än 100 kronor, nämligen å 75 kronor och 60 kronor, samt för ett

annat två valörer å lägre belopp än 50 kr. nämligen å 40 kr. och 35 kr. Från

järnvägslånen kan nian emellertid i detta sammanhang bortse, då där förekommande

låga obligationsvalörer, som f. ö. utgivits i endast ett ringa antal,

tillkommit uteslutande av tekniska skäl i och för statens inlösen av vissa

järnvägsbolags aktier.

Införandet av 50-kronorsvalören för försvarslånen motiverades därmed,

att det med en så låg valör som 50 kronor skulle bli möjligt att få en omfattande

anslutning till lånen även från de breda folklagrens sida. För det

första försvarslånet ansågs en sådan tillslutning särskilt nödvändig med

hänsyn till storleken av det belopp, som då måste upplånas vid en tidpunkt,

när tillgången på medel på kapitalmarknaden var mycket knapp. För de två

följande försvarslånen, då penningtillgången var rikligare, hade nu nämn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

da skäl för 50-kronorsvalören icke samma betydelse. Men man ansåg sig

då, liksom vid första försvarslånet, med hänsyn till lånens karaktär av folklån

böra behålla den låga valören för att möjliggöra även för mycket små

sparare att deltaga i lånen. Denna synpunkt ansågs vara av vikt även med

hänsyn till den betydelse som försvarslånen otvivelaktigt hade som en nationell

manifestation.

Fullmäktige förbisågo icke vid första försvarslånets uppläggande, att en

stor spridning av lånets lägsta valörer skulle medföra höga förvaltningskostnader

för riksgäldskontoret, särskilt om dessa valörer komme att i stor

omfattning inskrivas i statsskuldboken. En då diskuterad utväg att åtminstone

delvis undkomma de stora kostnaderna hade varit att hänvisa de smärre

tecknarna å lånet till den i januari 1940 började, för den stora allmänheten

avsedda låneformen med sparobligationer, vid vilken låneform inskrivning

i statsskuldboken icke ifrågakommer. Denna lösning av frågan ansågs emellertid

icke lämplig, då sparobligationerna voro så gott som okända för allmänheten.

Det ansågs ej heller lämpligt att hänvisa de små placerarna till

en för dem avsedd låneform, medan en annan låneform skulle avses för de

större placerarna, särskilt som räntan å sparobligationerna icke var så hög

som å försvarslånet. Samma förhållande rådde vid emissionen av det andra

försvarslånet.

Vid emissionen av det tredje försvarslånet ingingo däremot sparobligationerna

som en del av lånet. De hade nämligen då hunnit bli något mer kända

och den för dem gällande räntan kunde då tävla med räntan för de i lånet

ingående två obligationslånen av vanlig typ. För ett av dessa bibehölls emellertid

50-kronorsvalören. Den kom emellertid till ringa användning, då flertalet

av dem, som tecknade små belopp, valde sparobligationerna.

Bortsett från de ovannämnda järnvägslånen har 50-kronorsvalören sedermera

icke förekommit vid något räntebärande obligationslån. Med hänsyn

till de stolpa förvaltningskostnaderna för de låga valörerna särskilt vid deras

inskrivning i statsskuldboken, i jämförelse med det belopp, varå de lyda,

har vid de senaste låneemissionerna ej heller någon 100-kronorsvalör utgivits.

För tre under år 1943 utgivna lån är den lägsta valören därför 500

kronor. En sådan begränsning av obligationsvalörerna har ansetts kunna göras,

enär allmänheten för smärre placeringar numera har tillgång till två

låneformer, nämligen sparobligationerna och rikskontona, som båda erbjuda

lika goda eller bättre villkor än de nyligen emitterade obligationslånen av

vanlig typ.

Enligt fullmäktiges mening torde det bliva svårt att undvika att medtaga

50- och 100-kronorsvalörerna vid obligationslån, som uppläggas för konvertering

av lån, i vilka dessa valörer ingå. Vid konverteringen under innevarande

år av 1933 års 4 %> obligationslån å 72 milj. kr., där lägsta valören

var 100 kr., var denna fråga föremål för övervägande. Därest i det lån, som

skulle erbjudas för konvertering, denna valör icke medtagits, skulle det icke

ha blivit möjligt för innehavare av obligationer å belopp fr. o. m. 100 t. o. m.

400 kr. att konvertera sitt obligationsinnehav. Med hänsyn härtill erbjödos

obligationsinnehavarna att konvertera sina obligationer i ett lån, i vilket även

100-kronorsvalören ingick.

Då ifrågavarande lån av år 1933 innefattade ett relativt litet antal obligationer

med valören 100 kr., hade nu berörda fråga icke någon större betydelse.

Annorlunda blir emellertid förhållandet, när under år 1945 konvertering

skall ske av det första försvarslånet. För detta lån funnos, enligt en

undersökning, avseende förhållandena den 31 mars 1941, inskrivna i statsskuldboken

i Tunt tal 56 000 poster å 50 kr. och 40 000 poster å 100 kr.

Dessa siffror torde i stort sett gälla fortfarande. Det vore givetvis önskvärt,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

5

att konverteringen av dessa poster, liksom av ej inskrivna obligationer å

nämnda valörer, tillhörande första försvarslånet, skedde icke i ett vanligt

räntebärande obligationslån utan på annat sätt.

Ett bestämt ställningstagande i denna fråga, som vid flera tillfällen varit

föremål för fullmäktiges övervägande, kan givetvis icke ske förrän vid den

tidpunkt, då villkoren för första försvarslånets konvertering skola bestämmas.

Såsom revisorerna framhållit, bör frågan avgöras med hänsyn till då

rådande förhållanden på penningmarknaden.»

Beträffande rikskontona ha revisorerna anfört följande:

»I en till riksgäldskontoret inlämnad PM dagtecknad den 16 maj 1942

föreslog Svenska sparbanksföreningen inrättande av särskilda sparkonton för

statsupplåningen. Syftemålet med dessa sparkonton var att skapa en på samma

gång enkel, billig och för allmänheten tilltalande form för ett kontinuerligt

småsparande för statens räkning, såsom ett led i den fortgående statliga

låneverksamheten med sikte på att uppsuga överflödig köpkraft.

Vid sammanträde den 26 november 1942 beslöto riksgäldsfullmäktige inrättande

av dylika konton, vilka fingo namnet rikskonton. De för inlåningen å dylika

rikskonton gällande bestämmelserna äro i huvudsak av följande innehåll:
Inlåning

å rikskonton ombesörjes för riksgäldskontorets räkning av postsparbanken,

de till Svenska sparbanksföreningen anslutna sparbankerna samt de flesta av

landets affärsbanker. För varje öppnat rikskonto utfärdas en motbok med den bank,

där första insättningen verkställes. Banken upplägger för varje utfärdad motbok ett

särskilt konto, på vilket genom bankens försorg antecknas alla insättningar och uttag

ävensom motboksägaren gottskriven ränta. De inlånade medlen överlämnas i

en summa månadsvis till riksgäldskontoret, sedan avdrag gjorts för uttagna belopp.

De genom sparbankerna upplånade rikskontomedlen överlämnas till riksgäldskontoret

genom förmedling av sparbankernas bankaktiebolag. Såsom ersättning för

bestyret med rikskontoinlåningen utbetalar riksgäldskontoret i början av varje kalenderår

till respektive bank i provision ett belopp, utgörande 6 °/o av den för nästföregående

kalenderår insättarna tillkommande räntan. Denna provision motsvarar

omkring 0,2 °/o av under året å rikskonto i medeltal innestående kapital. Riksgäldskontoret

tillhandahåller bankerna kostnadsfritt erforderligt antal rikskontoböcker.

Rikskonto kan öppnas endast för enskild person. För en och samma person får

under varje kalenderkvartal insättas högst 300 kr.; dock får tillgodohavandet å kontot

icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalel ökas ulöver

4 000 kr. Medel, som under ett och samma kalenderår insättas å rikskonto, äro utan

uppsägningstid tillgängliga för uttag efter utgången av det sjätte kalenderåret efter

det år, då insättningen skett. Sålunda äro medel, sorn insättas under år 1943, disponibla

efter utgången av år 1949. Å medel, som kvarstå till utgången av sjätte

kalenderåret efter insättningen, utgör den årliga räntan 372 °/o. Ränta räknas från

dagen för insättningen och lägges vid årets slut till kapitalel. Ränteberäkning å innestående

medel upphör med utgången av sjätte kalenderåret efter insättningsåret,

såvida ej annan överenskommelse träffas mellan vederbörande bank och riksgäldskontoret

eller medlen då överföras lill annan inlåningsräkning med de för sådan

gällande räntevillkoren. Å rikskonto innestående medel kunna före utgången av

sjätte kalenderåret efter insättningen uttagas av motboksägaren i regel efter en uppsägningstid

av minst en månad (s. k. förtidsuttag). Vid förtidsuttag skola de tidigast

insalta medlen först tagas i anspråk. Å medel, som uttagas i förtid, skall motboksägaren

av räntan återbära ett belopp, motsvarande 2 °/o av de uttagna medlen; dock

skall å medel, som innestått högst sju månader, återbäringen uppgå till samma

belopp som den på de uttagna medlen belöpande räntan. Ränteåterbäringen avdrages

från det innestående tillgodohavandet. Nu angivna bestämmelser för riinteåter
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

bäringen medföra, att å medel, som uttagas efter att lia innestått endast sju månader

eller kortare tid, någon ränta icke utgår, samt att å medel, som innestått längre

lid än sju månader, räntesatsen stiger successivt för att vid utgången av det sjätte

kalenderåret uppnå 3V2 °/o. Från reglerna för förtidsuttag gäller det undantaget, att

ränta må under kalenderåret närmast efter det, då den upplupit, uttagas utan särskild

uppsägningstid och utan att någon återbäring behöver ske.

Inlåningen å rikskonton började den 1 april 1943. Insättningarna under

månaderna april—september samt innestående belopp vid varje månads slut

framgå av nedanstående tabell:

Insättn

ingar

Innestående vid

månadens slut

Antal

Kronor

Kronor

April...........

..... 1 689

250 105

250 055

Maj............

..... 1220

156 251

405 081

Juni ...........

..... 974

114 673

519 697

Juli............

..... 1323

203 540

722 192

Augusti ........

..... 961

114 995

836 876

September......

..... 1012

121 066

956 078

Antal nya konton under varje månad samt totalantalet konton utgjorde:

Nya konton Totalantal

April .............................. 1 521 1 521

Maj................. 621 2136

Juni............................... 374 2 509

Juli ............................... 228 2 732

Augusti............................ 167 2 899

September ......................... 238 3 129

Fördelade på olika kreditinstitut uppgingo antal konton och behållningen

vid september månads slut till:

Antal konton Behållning

Postsparbanken................... 1 735 514 358

Sparbanker ...................... 967 296 509

Affärsbanker..................... 427 147 206

Kostnaderna för rikskon tona ha uppgått till omkring 100 000 kronor för

tryckning av motböcker samt 140 475 kronor för reklam i form av annonsering,

broschyrer, affischer m. m. Inalles ha tryckts 237 600 motböcker, varav

127 300 för sparbankernas del.

I fråga om de angivna kostnaderna för reklam bör anmärkas, att den där

uppgivna annonseringen endast omfattar sådan, som skett enbart för rikskontona.

Dessutom har annonsering, som skett i samband med den allmänna

sparprogandan, delvis även avsett rikskon tona.»

För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:

»Den nya sparform, som rikskontona utgöra, har hittills vunnit allmänhetens

intresse i endast obetydlig utsträckning. Av de anförda uppgifterna beträffande

antalet nya konton vill det dessutom förefalla som intresset för

denna sparform icke ökades utan snarare avtoge. Det synes därför revisorerna,

som om de nedlagda kostnaderna för rikskonton icke stöde i rimlig proportion

till det hittills uppnådda resultatet.

Revisorerna hava velat bringa de gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

7

I anledning av revisorernas uttalanden lia fullmäktige i riksgäldskontoret i

sin ovanberörda skrivelse avgivit följande yttrande:

»Såsom finnes omnämnt i revisorernas berättelse har sparformen rikskonto

tillkommit efter förslag av Svenska sparbanksföreningen. För egen

del voro fullmäktige mycket tveksamma inför frågan, huruvida det funnes

några utsikter för att vinna framgång för ytterligare en ny sparform. Erfarenheten

av de i början av år 1940 införda sparobligationerna hade visat

att det var svårt för en ny sparform, även örn den bjöd speciella fördelar,

såsom en särskilt hög ränta och därtill skattefrihet för ränteavkastningen,

att vinna allmänhetens intresse vid sidan av sparbankernas, postsparbankens,

affärsbankernas och andra sparinstituts för allmänheten välkända och

sedan årtionden tillbaka inarbetade sparformer. Skulle en ny sparform kunna

slå igenom, förutsatte detta i varje fall att stora kostnader nedlades på

att få den känd. Det vore ändock tvivelaktigt, om ett resultat, som svarade

mot kostnaderna, komme att vinnas.

Inom sparbankskretsar och även å andra håll ställde man sig emellertid

optimistisk till de föreslagna rikskontona. Det framhölls, att, då ytterligare

åtgärder borde vidtagas för att intensifiera sparandet, det vore av stor betydelse

att få till stånd ett kontinuerligt sparande för statens räkning, förmedlat

av sparinstituten i en form, som allmänheten sedan gammalt vore väl

förtrogen med, nämligen med användande av motböcker, i stort sett liknande

de vanliga sparbanksböckerna. Det framhölls vidare att man för rikskontona

kunde utnyttja den landsomfattande och i de minsta orter förgrenade

organisation för sparpropaganda, som funnes inom sparbanksväsendet.

Man kunde därvid på ett naturligt sätt anknyta till och utveckla det i

form av sparklubbar o. d. organiserade sparandet.

Med hänsyn till det sålunda visade stora intresset för saken inom kretsar,

som förutsattes kunna framgångsrikt verka för rikskontona, beslöto fullmäktige

sig för att införa den nya sparformen.

Såsom framgår av revisorernas berättelse, har det emellertid visat sig att

rikskontona hittills, trots en ganska omfattande propaganda både från riksgäldskontorets

och vissa sparipstituts sida, icke vunnit någon framgång.

Huruvida det framledes kan vara att vänta förbättring härutinnan, är svårt

att säga. Fullmäktige finna det emellertid ännu för tidigt att uttala något

slutgiltigt omdöme örn rikskontona. I varje fall torde man ännu någon tid

framåt få fortsätta arbetet med att göra dem kända, innan man kan med

säkerhet bedöma den nya sparformens framtidsutsikter.»

De former för statlig upplåning — räntebärande obligationer av låg valör

och rikskonton — som berörts av revisorerna, ha införts efter världskrigets

utbrott såsom ett led i riksgäldskontorets strävanden att upplåna medel från

de breda lagren av små inkomsttagare. Samma kategori har kontoret i första

hand velat nå vid försäljning av premieobligationer och spar obligationer, av

vilka lånetyper den förra redan tidigare använts, medan den senare tillkommit

under världskriget. Ifrågavarande upplåningsverksamliet har därjämte

åsyftat att främja nysparandet samt uppsuga överflödig köpkraft hos allmänheten.

Särskilt upplåningen mot sparobligationerna och å rikskontona

har härvid under vissa perioder bedrivits i samband med en allmän sparpropaganda.

I likhet med revisorerna kommer utskottet i det följande att skärskåda

här avsedda former av den statliga upplåningen företrädesvis från teknisk

synpunkt. Utskottet kommer härvid endast att beröra de tre under

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bankoutskottets utlåtande nr 14.

krigsåren införda låntyperna utan att således ingå på premieobligationsförsäljningen.

Vad först angår emitteringen av räntebärande statsobligationer av låg valör

tillkom densamma, såsom fullmäktige erinrat, för att underlätta för de

små inkomsttagarna att deltaga i de under åren 1940—1942 upptagna försvarslånen.

Dessa lån voro — frånsett löptiden, som var kortare än tidigare

varit fallet ■—■ av den vanliga, huvudsakligen för stora kapitalplacerare avsedda

obligationslånetypen. Denna kompletterades endast med en ny obligationsvalör

å 50 kronor, liksom övriga valörer försedd med halvårskuponger

och möjlig att inskriva i statsskuldboken. Den nya valören jämte den tidigare

förekommande, men ganska litet använda valören å 100 kronor utnyttjades

i stor utsträckning vid placeringar i lånen från den stora allmänhetens

sida. Revisorerna ha fäst uppmärksamheten på de oproportionerligt stora

kostnader, vilka äro förenade med skötseln av sålunda upplånade och i statsskuldboken

inskrivna småbelopp, särskilt genom det stora antalet ränteutbetalningar

två gånger årligen. Revisorerna ha därför ifrågasatt lämpligheten

av att vid kommande emissioner bibehålla alltför låga valörer. Av fullmäktiges

yttrande framgår, att en lösning av den av revisorerna upptagna frågan

är av betydelse främst beträffande första försvarslånet med hänsyn till det

stora antal av bortåt 100 000 inskrivningar i statsskuldboken å 50 och 100

kronor, som förekomma å detta lån. I likhet med fullmäktige anser utskottet

önskvärt, att en blivande konvertering av detta lån kunde såvitt angår obligationsinnehav

å nyssnämnda belopp ske på annat sätt än mot räntebärande

obligationer av den vanliga typen med räntebetalning två gånger årligen.

Hur denna fråga lämpligen bör lösas torde, såsom fullmäktige framhållit,

kunna överblickas först vid den tidpunkt, då konverteringen blir aktuell.

De i april 1943 införda rikskontona, vilka upplagts uteslutande med tanke

på de små spararna, ha, såsom revisorerna konstatera, hittills icke tillvunnit

sig nämnvärt intresse från allmänhetens sida. Vid slutet av år 1943 uppgick

det å dylika konton innestående beloppet till allenast 1,4 milj. kr., fördelat på

3 485 konton. Detta obetydliga resultat torde främst bero därpå, att allmänheten

i rådande tidsläge synes sakna intresse att för en jämförelsevis lång tid

framåt binda sparmedel på de villkor, rikskontona erbjuda. Såsom fullmäktige

framhållit, torde det emellertid ännu vara för tidigt att uttala något

slutligt omdöme om låneformen. Det synes ej uteslutet, att rikskontona under

exempelvis ett skärpt utrikespolitiskt läge kunna bli ett verksamt instrument

för den statliga upplåningen hos småspararna.

Vad slutligen angår sparobligationerna, vilka började försäljas i januari

1940, var avsikten med desamma att skapa ett speciellt för småsparare lämpat

statspapper. Lånetypen tillgodoser också de villkor, som ur allmänhetens

synpunkt kunna uppställas vid placering av mindre belopp i statspapper, och

den mottogs redan från början med stort intresse. Samtidigt måste lånetypen

ur förvaltningssynpunkt anses vara jämförelsevis enkel och billig, varvid

främst är att märka, att räntan ackumuleras under obligationens löptid och

utbetalas först i samband med dess inlösen. Av skattetekniska skäl har det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

9

ansetts lämpligt att medgiva skattefrihet för inkomst från sparobligationer.

Beslutet härom, som fattades av 1940 års urtima riksdag på förslag av Kungl.

Majit, medförde emellertid, att obligationerna kommo att bli begärliga för

större inkomsttagare, för vilka skattefriheten särskilt med nuvarande höga

beskattning innebär en förmån, större ju högre inkomsten är. Enligt en inom

riksgäldskontoret verkställd utredning, avseende ställningen vid slutet av

november 1942, torde man kunna räkna med, att nära hälften av det försålda

obligationsbeloppet av bortåt 90 milj. kronor belöper på personer, som

vanligen på en gång inköpt obligationer för högsta tillåtna belopp, 1 600 kronor.

Antalet av ifrågavarande obligationsinnehavare har beräknats utgöra

omkring 9 procent av samtliga innehavare, vilka uppgå till i runt tal 330 000.

Det ligger nära till hands att antaga, att många av de personer, som förvärvat

obligationer intill maximibeloppet, tillhöra de högre inkomstklasserna

och att det i åtskilliga fall varit skattefriheten, som stimulerat till ifrågavarande

överflyttningar av medel till sparobligationer. Dessa ha härigenom

kommit att utnyttjas för placeringar, för vilka de ej varit avsedda, och de

torde på grund av skattefriheten och ovan berörda placeringssätt ha blivit

dyrare för staten än om de till övervägande delen inköpts av småsparare.

Med hänsyn till gällande skattefrihet måste betänkligheter resas mot en höjning

av maximiinnehavet; snarare synes en sänkning kunna ifrågasättas. Då

emellertid sparobligationerna visat sig vara en lämplig sparform för småspararna,

böra desamma tills vidare bibehållas.

Riksgäldskontoret har under krigsåren nedlagt ett omfattande arbete på

att med sin upplåning införliva det klientel, som småspararna representera.

Det har för visso icke varit en lätt uppgift att konstruera speciellt för småsparama

lämpade lånetyper, som kunna hävda sig i konkurrensen med redan

förefintliga sparformer och för vilka administrationskostnaderna hålla

sig inom rimliga belopp. Strävandena ha icke alltid krönts med önskvärd

framgång. Den erfarenhet, som numera vunnits på förevarande, tidigare i

vårt land i stort sett icke beträdda område, torde emellertid icke sakna sitt

värde vid hithörande frågors handläggning i framtiden.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet velat för riksdagen

anmäla.

2:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser bär utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

3:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1942 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de

för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels

för förvaltningen under år 1942 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för

de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1943 till och med

den 9 januari innevarande år.

4:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1943 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under

tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 än även för alla beslut och

åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från

och med den 10 januari 1943 lill och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 29 februari 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 14.

11

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Nordenson, Friggeråker*, Myrdal*,

Sylwan, Ohlin och Leander;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg*, Andersson

i Munkal jungby, Eriksson i Sandby, Barnekow, Sundberg* och Persson i Norrby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:82 Skrivelse till f ullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1944:83 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. s. 1 i texten