Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.
1944-03-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1944:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.
Dokumentets text
4
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning
av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 67 av herr
Lindblom jämte tre av kammarens övriga ledamöter samt den andra inom
andra kammaren under nr 116 av fru Rydh Munck af Rosenschöld jämte
tretton av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen
ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam omprövning
av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare samt för riksdagen
framlägga förslag, vartill omprövningen må föranleda».
I fråga om motiveringen för det väckta förslaget får utskottet, i den mån
densamma icke i det följande återgives, hänvisa till motionen II: 116.
Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i
huvudsak från år 193i, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen
genomfördes. Sänkningen innebar sådan nedsättning av pensionsåldrarna,
att desamma skulle utgöra 60 år för tjänstemän tillhörande
1—12 lönegraderna, dock med undantag för vissa grupper, för vilka pensionsåldern
bestämdes till 63 år, och 65 år för tjänstemän i högre lönegrader.
Motiveringen för denna sänkning byggde för tjänstemännen i de
högre lönegraderna uteslutande på synpunkter sammanhängande med statsförvaltningens
effektivitet. För de lägre befattningarna åberopades jämsides
därmed även sociala skäl. Sålunda framhölls den starka ökning av de arbetsföra
åldrarna, som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen
vore att emotse även under de närmaste decennierna.
De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1935. Genom en övergångsanordning
kunde emellertid vissa av de tjänstemän, som enligt de nya
bestämmelserna skulle vara skyldiga avgå från sina tjänster under tiden
t. o. m. den 30 juni 1941, få inträdet i pensionsåldern något uppskjutet.
Vidare stadgades rätt för den myndighet, som hade att bevilja tjänsteman
avsked, att, därest och så länge tjänstemannen prövades kunna på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna, medgiva anstånd med avskedet
under högst två år.
Frågan om höjning av pensionsåldrarna har sedermera mo
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
5
tionsvägen bragts under riksdagens prövning. Sålunda yrkades i vissa vid
IDAG års lagtima riksdag väckta motioner, vilka hänvisades till bankoutskottets
handläggning, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn skyndsam utredning av nämnda fråga. Förslaget motiverades
huvudsakligen därmed, att de förhållanden, som rådde vid genomförandet
år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna, sedermera så väsentligt
ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål vore påkallad. Utskottet
framhöll för egen del (uti. nr 19), att enligt utskottets mening frågan örn en
höjning av pensionsåldrarna icke borde upptagas till övervägande, förrän en
längre tids erfarenhet vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av
1934 års reform. Den ståndpunkt, utskottet sålunda intog till frågan om en
generell höjning av pensionsåldrarna, borde emellertid icke föranleda, att
spörsmålet om ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns
arbetskraft undanskötes. En lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara,
att tjänstedugliga befattningshavare medgåves kvarstå i tjänst efter
pensionsålderns inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet,
en smidig anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att
statsmakterna fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,
som måhända framdeles kunde komma att visa sig förhastad. I
enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Majit uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd
med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om en förlängning
av gällande anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.
I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.
Maj:ts cirkulär den 31 maj 1940, nr 421, vari framhölls såsom ett önskemål
i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningsliavares
arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd
med avsked, i den mån vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga
vöre nöjaktigt ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i
vägen. Cirkuläret har avseende å civila tjänstemän och arbetare i statens
tjänst samt kommunala befattningshavare med pensionsrätt enligt av
Kungl. Majit och riksdagen antagna författningar.
Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av
1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för
anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition
nr 339 till 1941 års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget.
I enlighet härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen intagits
vissa regler angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde. Sålunda
stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet, dels att
myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie tjänsteman,
som är full! tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter pensionsålderns
inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter
6
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
därtill föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två år. Enligt
5 mom. i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare bibehållas
i sin befattning intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl.
Majit, då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande
i befattningen ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å
vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är tillämpligt, äger
myndighet enligt 7 § kungörelsen den 30 juni 1942, nr 695, under vissa
förutsättningar låta anstå med entledigande efter pensionsålderns inträde
intill två år eller den längre tid Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter
bestämmer. Föreskrifter om bibehållande i tjänst efter pensionsåldern
äro jämväl meddelade i folkskolans tjänstepensionsreglemente
samt tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor.
I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen
nr 339 framställdes ånyo motionsvägen förslag om höjning av pensionsåldrarna.
I sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, att utskottet
vid frågans omprövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet
och riksdagen tidigare intagit. Utskottet vöre nämligen icke övertygat,
att sådana ändrade förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera
ett frångående av 1934 års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda
förneka möjligheten av att utvecklingen framdeles i olika hänseenden kunde
gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna bleve ofrånkomlig. Betydande
besparingar stöde säkerligen att vinna genom att de anställda bibehölles i
tjänst intill högre ålder än för närvarande. Frågan örn höjning av pensionsåldrarna
syntes dock tarva ett mera ingående övervägande ur olika synpunkter.
Något hinder att, om statsmakterna så skulle finna lämpligt, efter
reglementets ikraftträdande genomföra en höjning förelåge icke, enär statstjänstemännen
skulle bliva reglementsenligt pliktiga att underkasta sig ändringar
med avseende å pensionsåldern. Tillsvidare syntes den i propositionen
föreslagna förlängningen av anståndstiden från två till i regel tre år
få anses vara tillfyllest. Anledning saknades att antaga, att den vidgade
anståndsmöjligheten icke skulle komma att av myndigheterna och Kungl.
Majit utnyttjas, i den mån förhållandena så påkallade. Utskottet förutsatte,
att Kungl. Majit med uppmärksamhet komme att följa utvecklingen på förevarande
område. Riksdagen beslöt i enlighet med vad Kungl. Majit och utskottet
föreslagit.
Frågan örn en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med
avsked ur tjänst har härefter upptagits av Kungl. Majit. I anförande till
statsrådsprotokollet den 4 december 1942 uttalade sålunda chefen för finansdepartementet,
att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på ett sätt
som borde föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills av möjligheterna
att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast vore
detta förhållande att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre åldersgrupperna
toges i anspråk för försvarsberedskapen och andra av krisläget be
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
7
tingade uppgifter. I en framtid, när ändring härutinnan framträdde och
ökat utrymme krävdes för den yngre arbetskraften, kunde en härav betingad
återgång till minskat anlitande av de äldre anställningshavarna utan svårighet
åvägabringas, enär anstånd med avsked endast medgåves att gälla
tillsvidare under den begränsade tid medgivandet avsåge. Den skärpta
knapphet på arbetskraft, som nu gjorde sig gällande, motiverade sålunda,
att de möjligheter att genom anstånd med avsked utnyttja de äldre anställningshavarnas
arbetskraft, på vilka uppmärksamheten riktats i cirkuläret
den 31 maj 1940, i ökad omfattning vunne beaktande.
Genom beslut den 29 januari 1943 fäste Kungl. Majit vidare — med hänsyn
till då rådande brist på arbetskraft inom landet samt risken för överdimensionering
av statens järnvägars personalorganisation vid inträffande
trafikminskning — järnvägsstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten
av att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares arbetskraft
tillvaratoges. Kungl. Majit anbefallde fördenskull järnvägsstyrelsen att tillse,
att anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder medgåves
anställningshavare i såväl rekryterings- som befordringsgrader i de fall, då
vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt ådagalagda
samt särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen. Därjämte anbefallde
Kungl. Majit generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
att, envar inom sitt verksamhetsområde, pa motsvarande sätt tillvarataga
föreliggande möjligheter att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft.
Det må i detta sammanhang erinras, att besparingsberedningen i sitt den
27 februari 1943 avgivna slututlåtande uttalade, att med hänsyn såväl till
belastningen på statsekonomien som till befolkningsutvecklingen de nuvarande
pensionsåldrarna syntes beredningen icke längre rimligen kunna vidhållas.
En höjning av pensionsåldrarna med i genomsnitt två å tre år skulle
enligt vad inom beredningen verkställda beräkningar utvisade medföra avsevärda
besparingar.
1 yttrande över besparingsberedningens slututlåtande förklarade sig statskontoret
icke vilja bestrida, att pensionsåldrarna för vissa grupper av befattningshavare
kunde förefalla väl låga — särskilt gällde detta den stora
gruppen manliga befattningshavare med en pensionsålder av 60 år — men
det måste å andra sidan inge betänkligheter att redan nu till omprövning
upplaga vissa grundläggande pensionsspörsmål, som i samband med den
senast verkställda allmänna revisionen av pensionslagstiftningen nyligen
varit föremål för statsmakternas ställningstagande. Här avsedda syfte syntes
för övrigt till väsentlig del kunna vinnas genom ett utnyttjande av de möjligheter,
som pensionsreglementena öppnade, till beviljande av anstånd med
avskedet utöver pensionsåldern, detta i full överensstämmelse med härom
utfärdade direktiv.
Vid 1943 års riksdag yrkades i vissa inom båda kamrarna väckta motioner,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam
8
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
utredning av frågan om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän
och arbetare i statens tjänst.
I avgivet utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet följande:
»Såsom i det föregående berörts, har utskottet tidigare vid skilda tillfällen,
senast vid höstriksdagen 1941, uttalat sig emot en höjning av de nuvarande
pensionsåldrarna. Riksdagen har också hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande
till frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna. Vid den
omprövning utskottet ägnat denna fråga i samband med behandlingen av
föreliggande motioner (I: 125 och II: 188) om skyndsam utredning angående
höjning av pensionsåldrarna för vissa tjänstemän och arbetare i statens
tjänst har utskottet funnit sig sakna anledning frånträda den ståndpunkt,
utskottet och riksdagen tidigare intagit. I anslutning till sitt år 1941 gjorda
uttalande vill utskottet dock icke bestrida, att befolkningsutvecklingen och
andra faktorer kunna inom en icke alltför avlägsen framtid framtvinga
ett ändrat ställningstagande till ifrågavarande spörsmål. Såvitt nu kan
bedömas, torde nämligen den nedgång i de produktionskraftiga åldersgrupperna,
som måste bli en följd av den tidigare starkt framträdande nativitetsminskningen,
komma att i förening med den ökade medellivslängden efter
hand alltmer aktualisera frågan om en allmän höjning av pensionsåldrarna.
Av betydelse i detta sammanhang är jämväl, att, såsom besparingsberedningen
påpekat, avsevärda besparingar kunna vinnas genom en sådan höjning.
Även om sålunda skäl tala för en jämkning av pensionsåldrarna, när
frågan skärskådas på längre sikt, torde dock enligt utskottets mening några
omedelbara åtgärder härutinnan icke vara påkallade eller lämpliga. På sätt
framgår av den lämnade redogörelsen, har en ökad tillämpning av reglerna
om anstånd med avsked nyligen anbefallts, varigenom önskemålet om ett
fullständigare tillvaratagande än hittills av äldre anställningshavares arbetskraft
i viss utsträckning vunnit beaktande. Utskottet är övertygat om att frågan
om pensionsåldrarnas höjning härigenom kan åtminstone tillsvidare
utan större olägenhet undanskjutas, vilket dessutom i och för sig är motiverat
med hänsyn till ovissheten rörande utvecklingen av arbetsmarknaden
efter krigets slut.»
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll denna
hemställan.
Med hänsyn till numera inträdda förhållanden beträffande tillgången på
arbetskraft inom landet har Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari 1944
anbefallt järnvägsstyrelsen att iakttaga därav föranledda modifikationer
vid tillämpningen av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 29 januari 1943.
Kungl. Maj:t har tillika anbefallt generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen att, envar inom sitt verksamhetsområde, förfara på motsvarande
sätt.
I de nu föreliggande motionerna anföres bland annat följande:
»Vid bedömandet av den svåra frågan om var den lämpligaste pensionsåldern
ligger, är det många faktorer som spela in. De yngre årsklasserna
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
9
påstås vanligen ha den inställningen, att pensionsåldern skall vara låg, för
att de själva skola ha större befordringsmöjligheter, om de äldre avkopplas
så snart som möjligt. De äldre åter börja, då pensionsåldern närmar sig, att
i många fall känna det svårt att lämna det verk och den tjänst som de ägnat
sina bästa år. Kanske lia de ännu inte sina halm färdigutbildade och motse
med oro de lägre inkomster som pensioneringen medför.
Vad beträffar de yngres syn på saken, torde det kunna ifrågasättas om
den inte innebär en felsyn. Det kan ju ibland förefalla att vara dåliga befordringsmöjligheter
inom ett visst verk eller inom en hel kår. Sänkes då
pensionsåldern, blir det naturligtvis en omedelbart framträdande lättnad för
de befattningshavare som vid det tillfället finnas inom verket. Men efter
några år, då nyrekrytering skett, bli kanske befordringsmöjligheterna återigen
försämrade. Rakt motsatt förhållande inträffar naturligtvis om man
höjer pensionsåldern. De försämringar och förbättringar som inträda vid
ändrad pensionsålder böra sålunda ses som åtminstone delvis tillfälliga företeelser.
Radikal förbättring i befattningshavarnas ställning i befordringsavseende
åstadkommes icke denna väg utan genom helt andra åtgärder,
t. ex. ökat antal tjänster eller vidgad yrkesrådgivnäng, så att tillströmningen
bättre regleras.
Man frågar sig, örn det kan anses riktigt, att alla olika innehavare av en
viss tjänst, oberoende av hälsotillstånd och andra omständigheter, vid samma
ålder skola lämna sin aktiva tjänst. Bör det icke snarare ligga i samhällets
intresse att mjuka upp bestämmelserna, så att den individuella förmågan,
initiativkraften och erfarenheten tagas i anspråk så länge som möjligt? Ä
andra sidan bör icke en befattningshavare känna sig tvungen att endast av
hänsyn till den fulla pensionens erhållande kvarstå längre, örn han känner,
att hans krafter icke mera äro sådana som hans tjänst fordrar.
Det skulle säkerligen vara mera anpassat efter det nuvarande läget på arbetsmarknaden,
om pensionsåldern vore högre än den nu är. Vid 1934 års
reform var förhållandet tvärtom det, att landet trycktes av en besvärande
arbetslöshet. Även läget i fråga opi befolkningsförhållandena bör uppmärksammas
i detta sammanhang. 1 befolkningskommissionens betänkande med
vissa demografiska utredningar, avgivet år 1938, påvisas att åldrarna över 65
år komma att öka alltmer, så att de år 1985 troligen komma att vara dubbelt
så stora som år 1935. Däremot kommer antalet inom åldrarna 20—35
år att kraftigt sjunka inom samma tidsrymd. Från 1935 till 1985 kommer
åldringarnas över 65 år andel i hela folkmängden att ungefärligen fördubblas.
Försörjningsbördan kommer således afl bliva tyngre för de arbetsföra
åldrarna ju längre tiden går. Detta bör vara en bidragande orsak till att
staten bättre utnyttjar den ofta mycket erfarna och skolade arbetskraft, som
finns bland de äldre åldrarna.
Detta skulle kunna tänkas ske på följande sätt. Antingen kan man utvidga
de nuvarande bestämmelserna örn anstånd, så alt rätten att avgå med
full pension bibehölles vid de nu stadgade åldrarna, men att befattningshavaren
finge rätt att kvarstå ett större antal år än som nu är möjligt, och
att beslutanderätten i större utsträckning än som nu lii- fallet lades hos det
verk, dit tjänsten är förlagd. Ett annat sätt vöre att generellt höja pensionsåldern
och samtidigt införa rätt för befattningshavaren att efter anmälan
erhålla förtidspension vid samma ålder och på samma villkor, som nied nuvarande
pensionsreglemente gälla. Även ur synpunkten av den besparing
man skulle vinna för statskassan vore ömkligt, örn befattningshavare i allmänhet
kvarstode något längre i tjänsten.»
10
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Utskottet Vid den förnyade prövning, utskottet i år ägnat frågan om höjning av
pensionsåldrarna för statens tjänstemän, har utskottet icke funnit några
nya omständigheter hava tillkommit, vilka skulle kunna motivera en annan
ståndpunkt än den utskottet och riksdagen förlidet år intogo vid behandlingen
av en då föreliggande, likartad framställning i ämnet. I enlighet
härmed är utskottet alltjämt av den uppfattningen, att även om den väntade
befolkningsutvecklingen framdeles kan komma att aktualisera frågan
om en allmän höjning av pensionsåldrarna, några omedelbara åtgärder
härutinnan icke äro påkallade eller lämpliga. Tills vidare synes det vara
tillfyllest att utnyttja de möjligheter, som pensionsreglementena medgiva,
till beviljande av anstånd med avskedet utöver pensionsåldern, i den mån
detta finnes erforderligt med hänsyn till förefintlig knapphet på arbetskraft.
Icke minst i betraktande av ovissheten rörande utvecklingen på arbetsmarknaden
efter krigets slut synes en avvaktande hållning på ifrågavarande område
vara att tillråda. I detta sammanhang må framhållas, att den under
senaste tid ökade tillgången på arbetskraft inom landet föranlett Kungl.
Maj :t att — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen — i februari
innevarande år anbefalla de affärsdrivande verken att iakttaga viss återhållsamhet
vid tillämpningen av anståndsregeln. Vid angivna förhållanden
finner utskottet icke skäl tillstyrka riksdagen att nu hos Kungl. Maj:t hemställa
örn utredning i fråga örn pensionsåldrarna.
Den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, innebär emellertid icke, att
utskottet underskattar betydelsen av de i motionerna framförda synpunkterna.
Liksom tidigare hyser utskottet den åsikten, att spörsmålet örn pensionsåldrarnas
avvägning — såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett —
påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Man torde
kunna utgå från, att Kungl. Majit noga följer befolkningsutvecklingen och
dennas jämte andra faktorers inverkan på det föreliggande spörsmålet samt,
då så påkallas av inträdda ändrade förhållanden, föreslår riksdagen härav
betingade jämkningar i pensionslagstiftningen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motioner I: 67 och II: 116 ej må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 mars 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
11
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Friggeråker*, Leander,
Johansson i Fårekulla, Löfgren*, Mannerskantz* och Sundelin*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Mattsson*, Eriksson i Sandby*, Barnekow*, Sundberg och fru Humla.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sundelin och Barnekow, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
det i motionerna väckta utredningsyrkandet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.