Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.

1944-03-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1944:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning

av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 67 av herr

Lindblom jämte tre av kammarens övriga ledamöter samt den andra inom

andra kammaren under nr 116 av fru Rydh Munck af Rosenschöld jämte

tretton av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen

ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam omprövning

av frågan om pensionsåldern för statens befattningshavare samt för riksdagen

framlägga förslag, vartill omprövningen må föranleda».

I fråga om motiveringen för det väckta förslaget får utskottet, i den mån

densamma icke i det följande återgives, hänvisa till motionen II: 116.

Gällande bestämmelser med avseende å pensionsåldrarna datera sig i

huvudsak från år 193i, då en generell sänkning av desamma inom civilförvaltningen

genomfördes. Sänkningen innebar sådan nedsättning av pensionsåldrarna,

att desamma skulle utgöra 60 år för tjänstemän tillhörande

1—12 lönegraderna, dock med undantag för vissa grupper, för vilka pensionsåldern

bestämdes till 63 år, och 65 år för tjänstemän i högre lönegrader.

Motiveringen för denna sänkning byggde för tjänstemännen i de

högre lönegraderna uteslutande på synpunkter sammanhängande med statsförvaltningens

effektivitet. För de lägre befattningarna åberopades jämsides

därmed även sociala skäl. Sålunda framhölls den starka ökning av de arbetsföra

åldrarna, som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen

vore att emotse även under de närmaste decennierna.

De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1935. Genom en övergångsanordning

kunde emellertid vissa av de tjänstemän, som enligt de nya

bestämmelserna skulle vara skyldiga avgå från sina tjänster under tiden

t. o. m. den 30 juni 1941, få inträdet i pensionsåldern något uppskjutet.

Vidare stadgades rätt för den myndighet, som hade att bevilja tjänsteman

avsked, att, därest och så länge tjänstemannen prövades kunna på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna, medgiva anstånd med avskedet

under högst två år.

Frågan om höjning av pensionsåldrarna har sedermera mo
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

5

tionsvägen bragts under riksdagens prövning. Sålunda yrkades i vissa vid

IDAG års lagtima riksdag väckta motioner, vilka hänvisades till bankoutskottets

handläggning, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa örn skyndsam utredning av nämnda fråga. Förslaget motiverades

huvudsakligen därmed, att de förhållanden, som rådde vid genomförandet

år 1934 av en allmän sänkning av pensionsåldrarna, sedermera så väsentligt

ändrats, att en omprövning av hithörande spörsmål vore påkallad. Utskottet

framhöll för egen del (uti. nr 19), att enligt utskottets mening frågan örn en

höjning av pensionsåldrarna icke borde upptagas till övervägande, förrän en

längre tids erfarenhet vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av

1934 års reform. Den ståndpunkt, utskottet sålunda intog till frågan om en

generell höjning av pensionsåldrarna, borde emellertid icke föranleda, att

spörsmålet om ett utnyttjande i ökad omfattning av äldre statstjänstemäns

arbetskraft undanskötes. En lämplig lösning härvidlag ansåg utskottet vara,

att tjänstedugliga befattningshavare medgåves kvarstå i tjänst efter

pensionsålderns inträde. Härigenom skulle, framhöll utskottet,

en smidig anpassning efter det förändrade tidsläget möjliggöras utan att

statsmakterna fördenskull behövde binda sig för en höjning av pensionsåldrarna,

som måhända framdeles kunde komma att visa sig förhastad. I

enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Majit uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd

med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan om en förlängning

av gällande anståndstid för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.

Maj:ts cirkulär den 31 maj 1940, nr 421, vari framhölls såsom ett önskemål

i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningsliavares

arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd

med avsked, i den mån vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga

vöre nöjaktigt ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i

vägen. Cirkuläret har avseende å civila tjänstemän och arbetare i statens

tjänst samt kommunala befattningshavare med pensionsrätt enligt av

Kungl. Majit och riksdagen antagna författningar.

Den av 1940 års riksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av

1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag örn ändrade regler för

anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition

nr 339 till 1941 års riksdag (höstsessionen), vilken godkände förslaget.

I enlighet härmed hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen intagits

vissa regler angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde. Sålunda

stadgas i 8 § 3 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet, dels att

myndighet äger, då synnerliga skäl föreligga, medgiva ordinarie tjänsteman,

som är full! tjänstduglig, anstånd med avsked intill ett år efter pensionsålderns

inträde, dels ock att Kungl. Majit må, då särskilda omständigheter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

därtill föranleda, medgiva kvarstående i tjänst ytterligare högst två år. Enligt

5 mom. i samma paragraf må icke-ordinarie befattningshavare bibehållas

i sin befattning intill ett år efter pensionsåldern, varjämte Kungl.

Majit, då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger medgiva bibehållande

i befattningen ytterligare högst två år. Beträffande arbetare, å

vilken 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är tillämpligt, äger

myndighet enligt 7 § kungörelsen den 30 juni 1942, nr 695, under vissa

förutsättningar låta anstå med entledigande efter pensionsålderns inträde

intill två år eller den längre tid Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter

bestämmer. Föreskrifter om bibehållande i tjänst efter pensionsåldern

äro jämväl meddelade i folkskolans tjänstepensionsreglemente

samt tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor.

I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av propositionen

nr 339 framställdes ånyo motionsvägen förslag om höjning av pensionsåldrarna.

I sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, att utskottet

vid frågans omprövning icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt, utskottet

och riksdagen tidigare intagit. Utskottet vöre nämligen icke övertygat,

att sådana ändrade förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera

ett frångående av 1934 års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda

förneka möjligheten av att utvecklingen framdeles i olika hänseenden kunde

gå därhän, att en höjning av pensionsåldrarna bleve ofrånkomlig. Betydande

besparingar stöde säkerligen att vinna genom att de anställda bibehölles i

tjänst intill högre ålder än för närvarande. Frågan örn höjning av pensionsåldrarna

syntes dock tarva ett mera ingående övervägande ur olika synpunkter.

Något hinder att, om statsmakterna så skulle finna lämpligt, efter

reglementets ikraftträdande genomföra en höjning förelåge icke, enär statstjänstemännen

skulle bliva reglementsenligt pliktiga att underkasta sig ändringar

med avseende å pensionsåldern. Tillsvidare syntes den i propositionen

föreslagna förlängningen av anståndstiden från två till i regel tre år

få anses vara tillfyllest. Anledning saknades att antaga, att den vidgade

anståndsmöjligheten icke skulle komma att av myndigheterna och Kungl.

Majit utnyttjas, i den mån förhållandena så påkallade. Utskottet förutsatte,

att Kungl. Majit med uppmärksamhet komme att följa utvecklingen på förevarande

område. Riksdagen beslöt i enlighet med vad Kungl. Majit och utskottet

föreslagit.

Frågan örn en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med

avsked ur tjänst har härefter upptagits av Kungl. Majit. I anförande till

statsrådsprotokollet den 4 december 1942 uttalade sålunda chefen för finansdepartementet,

att läget på arbetsmarknaden numera utvecklats på ett sätt

som borde föranleda ett fullständigare tillvaratagande än hittills av möjligheterna

att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast vore

detta förhållande att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre åldersgrupperna

toges i anspråk för försvarsberedskapen och andra av krisläget be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

7

tingade uppgifter. I en framtid, när ändring härutinnan framträdde och

ökat utrymme krävdes för den yngre arbetskraften, kunde en härav betingad

återgång till minskat anlitande av de äldre anställningshavarna utan svårighet

åvägabringas, enär anstånd med avsked endast medgåves att gälla

tillsvidare under den begränsade tid medgivandet avsåge. Den skärpta

knapphet på arbetskraft, som nu gjorde sig gällande, motiverade sålunda,

att de möjligheter att genom anstånd med avsked utnyttja de äldre anställningshavarnas

arbetskraft, på vilka uppmärksamheten riktats i cirkuläret

den 31 maj 1940, i ökad omfattning vunne beaktande.

Genom beslut den 29 januari 1943 fäste Kungl. Majit vidare — med hänsyn

till då rådande brist på arbetskraft inom landet samt risken för överdimensionering

av statens järnvägars personalorganisation vid inträffande

trafikminskning — järnvägsstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten

av att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares arbetskraft

tillvaratoges. Kungl. Majit anbefallde fördenskull järnvägsstyrelsen att tillse,

att anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder medgåves

anställningshavare i såväl rekryterings- som befordringsgrader i de fall, då

vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt ådagalagda

samt särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen. Därjämte anbefallde

Kungl. Majit generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

att, envar inom sitt verksamhetsområde, pa motsvarande sätt tillvarataga

föreliggande möjligheter att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft.

Det må i detta sammanhang erinras, att besparingsberedningen i sitt den

27 februari 1943 avgivna slututlåtande uttalade, att med hänsyn såväl till

belastningen på statsekonomien som till befolkningsutvecklingen de nuvarande

pensionsåldrarna syntes beredningen icke längre rimligen kunna vidhållas.

En höjning av pensionsåldrarna med i genomsnitt två å tre år skulle

enligt vad inom beredningen verkställda beräkningar utvisade medföra avsevärda

besparingar.

1 yttrande över besparingsberedningens slututlåtande förklarade sig statskontoret

icke vilja bestrida, att pensionsåldrarna för vissa grupper av befattningshavare

kunde förefalla väl låga — särskilt gällde detta den stora

gruppen manliga befattningshavare med en pensionsålder av 60 år — men

det måste å andra sidan inge betänkligheter att redan nu till omprövning

upplaga vissa grundläggande pensionsspörsmål, som i samband med den

senast verkställda allmänna revisionen av pensionslagstiftningen nyligen

varit föremål för statsmakternas ställningstagande. Här avsedda syfte syntes

för övrigt till väsentlig del kunna vinnas genom ett utnyttjande av de möjligheter,

som pensionsreglementena öppnade, till beviljande av anstånd med

avskedet utöver pensionsåldern, detta i full överensstämmelse med härom

utfärdade direktiv.

Vid 1943 års riksdag yrkades i vissa inom båda kamrarna väckta motioner,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

utredning av frågan om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän

och arbetare i statens tjänst.

I avgivet utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet följande:

»Såsom i det föregående berörts, har utskottet tidigare vid skilda tillfällen,

senast vid höstriksdagen 1941, uttalat sig emot en höjning av de nuvarande

pensionsåldrarna. Riksdagen har också hittills ansett sig böra ställa sig avvaktande

till frågan om en generell höjning av pensionsåldrarna. Vid den

omprövning utskottet ägnat denna fråga i samband med behandlingen av

föreliggande motioner (I: 125 och II: 188) om skyndsam utredning angående

höjning av pensionsåldrarna för vissa tjänstemän och arbetare i statens

tjänst har utskottet funnit sig sakna anledning frånträda den ståndpunkt,

utskottet och riksdagen tidigare intagit. I anslutning till sitt år 1941 gjorda

uttalande vill utskottet dock icke bestrida, att befolkningsutvecklingen och

andra faktorer kunna inom en icke alltför avlägsen framtid framtvinga

ett ändrat ställningstagande till ifrågavarande spörsmål. Såvitt nu kan

bedömas, torde nämligen den nedgång i de produktionskraftiga åldersgrupperna,

som måste bli en följd av den tidigare starkt framträdande nativitetsminskningen,

komma att i förening med den ökade medellivslängden efter

hand alltmer aktualisera frågan om en allmän höjning av pensionsåldrarna.

Av betydelse i detta sammanhang är jämväl, att, såsom besparingsberedningen

påpekat, avsevärda besparingar kunna vinnas genom en sådan höjning.

Även om sålunda skäl tala för en jämkning av pensionsåldrarna, när

frågan skärskådas på längre sikt, torde dock enligt utskottets mening några

omedelbara åtgärder härutinnan icke vara påkallade eller lämpliga. På sätt

framgår av den lämnade redogörelsen, har en ökad tillämpning av reglerna

om anstånd med avsked nyligen anbefallts, varigenom önskemålet om ett

fullständigare tillvaratagande än hittills av äldre anställningshavares arbetskraft

i viss utsträckning vunnit beaktande. Utskottet är övertygat om att frågan

om pensionsåldrarnas höjning härigenom kan åtminstone tillsvidare

utan större olägenhet undanskjutas, vilket dessutom i och för sig är motiverat

med hänsyn till ovissheten rörande utvecklingen av arbetsmarknaden

efter krigets slut.»

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionerna

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll denna

hemställan.

Med hänsyn till numera inträdda förhållanden beträffande tillgången på

arbetskraft inom landet har Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari 1944

anbefallt järnvägsstyrelsen att iakttaga därav föranledda modifikationer

vid tillämpningen av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 29 januari 1943.

Kungl. Maj:t har tillika anbefallt generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och

vattenfallsstyrelsen att, envar inom sitt verksamhetsområde, förfara på motsvarande

sätt.

I de nu föreliggande motionerna anföres bland annat följande:

»Vid bedömandet av den svåra frågan om var den lämpligaste pensionsåldern

ligger, är det många faktorer som spela in. De yngre årsklasserna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

9

påstås vanligen ha den inställningen, att pensionsåldern skall vara låg, för

att de själva skola ha större befordringsmöjligheter, om de äldre avkopplas

så snart som möjligt. De äldre åter börja, då pensionsåldern närmar sig, att

i många fall känna det svårt att lämna det verk och den tjänst som de ägnat

sina bästa år. Kanske lia de ännu inte sina halm färdigutbildade och motse

med oro de lägre inkomster som pensioneringen medför.

Vad beträffar de yngres syn på saken, torde det kunna ifrågasättas om

den inte innebär en felsyn. Det kan ju ibland förefalla att vara dåliga befordringsmöjligheter

inom ett visst verk eller inom en hel kår. Sänkes då

pensionsåldern, blir det naturligtvis en omedelbart framträdande lättnad för

de befattningshavare som vid det tillfället finnas inom verket. Men efter

några år, då nyrekrytering skett, bli kanske befordringsmöjligheterna återigen

försämrade. Rakt motsatt förhållande inträffar naturligtvis om man

höjer pensionsåldern. De försämringar och förbättringar som inträda vid

ändrad pensionsålder böra sålunda ses som åtminstone delvis tillfälliga företeelser.

Radikal förbättring i befattningshavarnas ställning i befordringsavseende

åstadkommes icke denna väg utan genom helt andra åtgärder,

t. ex. ökat antal tjänster eller vidgad yrkesrådgivnäng, så att tillströmningen

bättre regleras.

Man frågar sig, örn det kan anses riktigt, att alla olika innehavare av en

viss tjänst, oberoende av hälsotillstånd och andra omständigheter, vid samma

ålder skola lämna sin aktiva tjänst. Bör det icke snarare ligga i samhällets

intresse att mjuka upp bestämmelserna, så att den individuella förmågan,

initiativkraften och erfarenheten tagas i anspråk så länge som möjligt? Ä

andra sidan bör icke en befattningshavare känna sig tvungen att endast av

hänsyn till den fulla pensionens erhållande kvarstå längre, örn han känner,

att hans krafter icke mera äro sådana som hans tjänst fordrar.

Det skulle säkerligen vara mera anpassat efter det nuvarande läget på arbetsmarknaden,

om pensionsåldern vore högre än den nu är. Vid 1934 års

reform var förhållandet tvärtom det, att landet trycktes av en besvärande

arbetslöshet. Även läget i fråga opi befolkningsförhållandena bör uppmärksammas

i detta sammanhang. 1 befolkningskommissionens betänkande med

vissa demografiska utredningar, avgivet år 1938, påvisas att åldrarna över 65

år komma att öka alltmer, så att de år 1985 troligen komma att vara dubbelt

så stora som år 1935. Däremot kommer antalet inom åldrarna 20—35

år att kraftigt sjunka inom samma tidsrymd. Från 1935 till 1985 kommer

åldringarnas över 65 år andel i hela folkmängden att ungefärligen fördubblas.

Försörjningsbördan kommer således afl bliva tyngre för de arbetsföra

åldrarna ju längre tiden går. Detta bör vara en bidragande orsak till att

staten bättre utnyttjar den ofta mycket erfarna och skolade arbetskraft, som

finns bland de äldre åldrarna.

Detta skulle kunna tänkas ske på följande sätt. Antingen kan man utvidga

de nuvarande bestämmelserna örn anstånd, så alt rätten att avgå med

full pension bibehölles vid de nu stadgade åldrarna, men att befattningshavaren

finge rätt att kvarstå ett större antal år än som nu är möjligt, och

att beslutanderätten i större utsträckning än som nu lii- fallet lades hos det

verk, dit tjänsten är förlagd. Ett annat sätt vöre att generellt höja pensionsåldern

och samtidigt införa rätt för befattningshavaren att efter anmälan

erhålla förtidspension vid samma ålder och på samma villkor, som nied nuvarande

pensionsreglemente gälla. Även ur synpunkten av den besparing

man skulle vinna för statskassan vore ömkligt, örn befattningshavare i allmänhet

kvarstode något längre i tjänsten.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

Utskottet Vid den förnyade prövning, utskottet i år ägnat frågan om höjning av

pensionsåldrarna för statens tjänstemän, har utskottet icke funnit några

nya omständigheter hava tillkommit, vilka skulle kunna motivera en annan

ståndpunkt än den utskottet och riksdagen förlidet år intogo vid behandlingen

av en då föreliggande, likartad framställning i ämnet. I enlighet

härmed är utskottet alltjämt av den uppfattningen, att även om den väntade

befolkningsutvecklingen framdeles kan komma att aktualisera frågan

om en allmän höjning av pensionsåldrarna, några omedelbara åtgärder

härutinnan icke äro påkallade eller lämpliga. Tills vidare synes det vara

tillfyllest att utnyttja de möjligheter, som pensionsreglementena medgiva,

till beviljande av anstånd med avskedet utöver pensionsåldern, i den mån

detta finnes erforderligt med hänsyn till förefintlig knapphet på arbetskraft.

Icke minst i betraktande av ovissheten rörande utvecklingen på arbetsmarknaden

efter krigets slut synes en avvaktande hållning på ifrågavarande område

vara att tillråda. I detta sammanhang må framhållas, att den under

senaste tid ökade tillgången på arbetskraft inom landet föranlett Kungl.

Maj :t att — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen — i februari

innevarande år anbefalla de affärsdrivande verken att iakttaga viss återhållsamhet

vid tillämpningen av anståndsregeln. Vid angivna förhållanden

finner utskottet icke skäl tillstyrka riksdagen att nu hos Kungl. Maj:t hemställa

örn utredning i fråga örn pensionsåldrarna.

Den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, innebär emellertid icke, att

utskottet underskattar betydelsen av de i motionerna framförda synpunkterna.

Liksom tidigare hyser utskottet den åsikten, att spörsmålet örn pensionsåldrarnas

avvägning — såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett —

påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Man torde

kunna utgå från, att Kungl. Majit noga följer befolkningsutvecklingen och

dennas jämte andra faktorers inverkan på det föreliggande spörsmålet samt,

då så påkallas av inträdda ändrade förhållanden, föreslår riksdagen härav

betingade jämkningar i pensionslagstiftningen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner I: 67 och II: 116 ej må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 mars 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

11

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik, Friggeråker*, Leander,

Johansson i Fårekulla, Löfgren*, Mannerskantz* och Sundelin*;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg,

Mattsson*, Eriksson i Sandby*, Barnekow*, Sundberg och fru Humla.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sundelin och Barnekow, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka

det i motionerna väckta utredningsyrkandet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.