Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels årligt understöd åt värnpliktige G. V. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten G. Ljungkvists änka.
1944-03-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1944:35, Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels årligt understöd åt värnpliktige G. V. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten G. Ljungkvists änka.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 35.
1
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels årligt understöd
åt värnpliktige G. V. Ljungs efterlevande, dels ock
livränta och ersättning åt banvakten G. Ljungkvists
änka.
I nedannämnda till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade
motioner hava förslag framställts i fråga om dels årligt understöd åt värnpliktige
G. V. Ljungs efterlevande, dels ock livränta och ersättning åt banvakten
G. Ljungkvists änka.
Beträffande motiveringen för de väckta förslagen får utskottet, i den mån
ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.
1 :o.
Värnpliktige G. V. Ljungs änka och barn. I motionen II: 95 hemställer
herr Svensson i Alingsås, »att riksdagen måtte bevilja årligt understöd till
G. V. Ljungs efterlevande till belopp, som efter prövning kan anses skäligt».
Av handlingarna inhämtas,
att Ljung var född den 4 augusti 1897 samt avled den 21 april 1942;
att han var inkallad till militärtjänstgöring under tiderna 4 juli—15
augusti 1941 samt 15 september 1941—22 mars 1942;
att han var sjukskriven under tiden 9 december 1941—22 mars 1942, vid
vilken sistnämnda tidpunkt han hemförlovades;
att Ljung, vilken led av tandröta, i november och december 1941 undergick
behandling av vederbörande militära tandläkare, varvid vissa tandextraktioner
för protesinsättningar företogos;
att han under tiden 9—21 december 1941 åtnjöt läkarvård under diagnosen
periodontitis (inflammation i tandrotshinnan);
att han under tiden 27 december 1941—14 januari 1942 åtnjöt vård avlegitimerade
läkaren N. Tilander »för febersjukdom, vars orsak icke var
möjlig att fastställa»;
att han under tiden 14 januari—13 februari 1942 vårdades å Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg under diagnosen endocarditis lenta (hjärtsjukdom);
att han från den 14 februari 1942 intill sin död vårdades å Vasa sjukhus i
Göteborg;
att dödsorsaken förklarats vara hjärtsjukdom, blodpropp i hjärnan och
blödande njurinflammation;
samt att han såsom dödsbodelägare efterlämnade änkan Sara Emilia
Ljung, född den 9 augusti 1904, samt sonen Sven Valter, född den 12 november
1926.
Bihang till riksdagens protokoll 194A. 8 sami. Nr 35.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 35.
Utskottet.
Sedan änkefru Ljung hos riksförsäkringsanstalten anhållit om ersättning
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning, förklarade anstalten genom
beslut den 19 juni 1942, att då skälig anledning funnes att antaga, att sjukdomarnas
framträdande föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen
och att denna icke väsentligen bidragit därtill, anstalten funne ersättning
jämlikt nämnda förordning icke kunna utgå.
Försäkringsrådet, varest änkefru Ljung häröver anförde besvär, fann enligt
utslag den 21 september 1943 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Av ett i ärendet tillgängligt, av kasernläkaren H. Cavalli-Björkman den
9 maj 1942 utfärdat intyg framgår, att det icke synts denne osannolikt, att
den sjukdom, periodontitis, för vilken Ljung åtnjöt sjukledighet under tiden
9—21 december 1941, kunnat äga samband med hjärtsjukdomen. Det uttalas
emellertid vidare, att militärtjänsten såsom sådan icke synes ha bidragit
till uppkomsten av sjukdomen.
I ett av försäkringsrådets medicinskt sakkunnige, docenten A. Westergren,
den 23 februari 1943 avgivet utlåtande anföres vidare, att militärtjänstgöringen
endast såtillvida synes kunna ifrågasättas äga samband med
Ljungs sjukdom, att tandextraktionerna företagits i tjänsten. Militärtjänsten
skulle således i det föreliggande fallet ha varit av betydelse endast såtillvida,
att en i och för sig önskvärd behandling där blivit företagen under tiden för
densamma.
Underläkaren vid Sahlgrenska sjukhuset N. Söderström anför i ett den
21 oktober 1943 avgivet intyg, att enligt hans uppfattning all sannolikhet
talade för att Ljung ådragit sig berörda hjärtsjukdom under militärtjänstgöringen.
Anledning till antagande att annan orsak än tjänsten kunnat
väsentligen bidraga till sjukdomens uppkomst förelåge enligt Söderströms
mening icke.
Legitimerade läkaren Tilander har slutligen i ett den 29 oktober 1943 avgivet
intyg såsom sin uppfattning uttalat, att någon annan förklaring till
Ljungs hjärtsjukdom icke funnes än en infektion från munhålan efter tandextraktionerna.
Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har Ljung under tiden för
honom åliggande värnpliktstjänstgöring undergått tandläkai’behandling på
grund av tandröta, varefter andra sjukdomar tillstött, vilka lett till hans död.
Den frågan uppställer sig då, huruvida sådant samband kan anses föreligga
mellan tjänstgöringen och nämnda sjukdomar, att förutsättningar äro för
handen för en tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning. De
läkare, vilka haft Ljung under behandling under tiden 27 december 1941—
13 februari 1942, ha såsom sin uppfattning uttalat, att ett dylikt samband
finge anses föreligga. Å andra sidan har vederbörande militära läkare uttalat,
att militärtjänsten såsom sådan icke synes lia bidragit till sjukdomarnas
uppkomst. Försäkringsrådets medicinskt sakkunnige har ytterligare anfört,
att militärtjänstgöringen syntes kunna sältas i samband med sjuk
-
Bankoutskottets utlåtande nr 35
3
domarna endast såtillvida, att en i och för sig önskvärd behandling av den
tandsjukdom, varav Ljung lidit, företagits i tjänsten. Såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet har funnit ersättning jämlikt militärersättningsförordningen
icke kunna författningsenligt utgå.
Det av försäkringsrådets sakkunnige avgivna utlåtandet lärer enligt utskottets
mening icke kunna tilläggas annan innebörd än att ett ingrepp på
grund av Ljungs tandåkomma måste antagas ha lett till en olycklig utgång,
även om detsamma företagits utan samband med militärtjänsten. Vid sådant
förhållande finner sig utskottet icke kunna intaga annan saklig ståndpunkt
till den väckta ersättningsfrågan än den, som innefattas i riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets beslut. Även om ömmande skäl kunde
anses tala för en välvillig behandling av motionärens yrkande, finner sig
utskottet med hänsyn till eventuella konsekvenser av ett bifall icke kunna
tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 95 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
2:o.
Banvakten G. Ljungkvists änka. I motionen 1:249 hemställer herr
Branting, »att riksdagen måtte besluta, att änkefru Märtha Ljungkvist i Ljusdal,
med anledning av hennes mans, banvakten Gunnar Ljungkvists den
21 januari 1941 timade död, skall av statsmedel tillerkännas sådan livränta
och ersättning, sorn lagligen tillkommer efterlevande maka till den, vilken
avlidit till följd av olycksfall i arbete».
Av handlingarna inhämtas,
att Ljungkvist var född den 23 februari 1911;
att han den 13 januari 1941 under arbete å bansträckan Norrhög—
Mellansjö råkat falla mot marken, varvid han enligt egen uppgift ådragit sig
vissa skador;
att vederbörande järnvägsläkare vid en samma dag företagen undersökning
av Ljungkvist betecknat dennes skada såsom en muskelsträckning i
ryggen;
att Ljungkvist den 15 januari 1941 intagits för vård å länslasarettet i
Ljusdal;
att han därvid företett symptom på idorus (gulsot);
att han samma dag opererats för blindtarmsinflammation;
att han avlidit den 21 januari 1941;
att vid den 22 januari 1941 företagen obduktion konstaterats vissa sjukliga
leverförändringar hos den avlidne;
samt att dödsorsaken förklarats vara akut leverinflammation.
Sedan änkefru Ljungkvist hos riksförsäkringsanstalten anhållit örn ersättning
såsom vid dödsfall på grund av olycksfall i arbete, har anstalten
genom beslut den 26 april 1941 förklarat, alt då Ljungkvists död icke för
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 35.
Utskottet.
orsakats av något honom övergånget olycksfall, ersättning i anledning av
dödsfallet icke kunde utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Försäkringsrådet, varest änkefru Ljungkvist häröver anförde besvär, har
enligt utslag den 7 november 1941 ej funnit skäl göra ändring i överklagade
beslutet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet funnit Ljungkvists död icke hava förorsakats
genom olycksfall samt förty funnit ersättning icke kunna utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I motionen göres nu gällande, att sådant samband
måste anses föreligga mellan det Ljungkvist övergångna olycksfallet den 13
januari 1941 och hans den 21 i samma månad timade frånfälle, att ersättning
bort utgå jämlikt bestämmelserna i nämnda lag. Såvitt utskottet kunnat
finna, bygger emellertid motionärens uppfattning på antaganden, vilka icke
bestyrkts från medicinskt sakkunnigt håll och vilka därför icke kunna tillmätas
någon avgörande betydelse. Vad motionären anfört till stöd för det
väckta förslaget synes visserligen i och för sig behjärtansvärt, och ömmande
omständigheter kunna onekligen tala till förmån för åtgärder i motionens
syfte. Trots detta finner sig utskottet icke kunna förorda ett bifall till motionen.
Ett sådant skulle nämligen innebära, att riksdagen skulle utan
strängt sakliga skäl gå emot de ansvariga myndigheter, vilka fått tillämpningen
av olycksfallsförsäkringslagen sig anförtrodd. Ett beslut i dylik riktning
måste enligt utskottets mening vara ägnat att ingiva starka betänkligheter
med hänsyn till faran för vittgående konsekvenser.
Därest emellertid en ytterligare utredning skulle giva vid handen, att ett
verkligt samband mellan olycksfallet och dödsfallet förefinnes, så att förutsättningar
kunna anses föreligga för en tillämpning i ifrågavarande fall av
grunderna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde den ståndpunkt,
utskottet nu ansett sig böra intaga, icke behöva utgöra hinder för
en förnyad framställning i ämnet. Det synes därvid, icke minst med hänsyn
till ärendets svårbedömliga beskaffenhet, vara lämpligast, att ärendet i
första hand bringas under Kungl. Maj:ts prövning.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion I: 249 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 mars 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik, Sylwan, Leander
och Mannerskantz;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Andersson i Munkaljungby, Eriksson i Sandby, Barnekow, Sundberg och Persson
i Norrby.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1944
441377
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.