Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 29 juni 1923

1944-04-18 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1944:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 29 juni 1923

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

I en den 11 februari 1944 dagtecknad proposition nr 87, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1928

(nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

27 §.

Utan hinder---sagda tid.

Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt

belopp motsvarande tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och

sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda

belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån,---lånet sökes.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

och ligger inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. I fråga om större

städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter må

dock Konungens befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande,

medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet som upp
1

Senaste lydelse, se 1937: 364.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 8 sami. Nr 36—38. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

skattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

må därvid icke i något fall inräknas värdet av växande skog.

Sparbank skall---för uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

I 1923 års sparbankslag stadgades i dess ursprungliga lydelse, att om lån,

för vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore i egenskap av huvudgäldenär

eller löftesman ansvarig, icke vore ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga vore örn lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning

i fast egendom, inom sex månader, skulle sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

sagts. Detta stadgande innebar alltså, bortsett från kommun- och därmed

jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna d. v. s.

för längre tid ouppsägbara lån.

Sedermera — år 1935 — hemställde sparbanksföreningen hos Kungl. Majit,

under åberopande att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat vissa,

i synnerhet större sparbanker allvarsamma olägenheter, att Kungl. Majit

måtte föranstalta örn utredning av spörsmålet, huruvida och under vilka

villkor det kunde medgivas sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet

av fastighetsinteckning.

Sedan chefen för finansdepartementet i anledning av denna framställning

den 15 november 1935 tillkallat särskilda sakkunniga att verkställa översyn

av bestämmelserna rörande sparbankernas kreditgivning, avgåvo de sakkunniga

den 9 juni 1936 betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa

delar av sparbankslagen (SOU 1936: 25). I detta betänkande hävdade de sakkunniga,

att ett medgivande för sparbankerna att utlämna bundna inteckningslån,

om detsamma utnyttjades i större omfattning, icke skulle kunna

undgå att påverka sparbankernas likviditet, soliditet och räntabilitet. Enligt de

sakkunnigas mening måste det med hänsyn till sparbankernas förpliktelser

mot sina insättare och övriga fordringsägare ingiva starka betänkligheter att

tillstädja, att de av sparbankerna förvärvade medlen i någon mera väsentlig

utsträckning placerades i bundna inteckningslån. Det vore dessutom enligt de

sakkunniga angeläget att undvika att sparbankerna uppträdde i konkurrens

med hypoteksföreningarna och försäkringsföretagen om långfristiga inteckningslån,

som skulle föranleda olägenheter för dessa i avseende å deras medelsplacering.

Emellertid ansågo de sakkunniga vissa undantagsbestämmelser

av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot bindning av lån vara

befogade.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget upptogs — efter överarbetning

-— i propositionen nr 243 till 1937 års riksdag med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av sparbankslagen. Propositionen tillstyrktes, med viss

jämkning, av 1937 års bankoutskott (betänkande nr 65), och utskottsbetänkandet

bifölls av riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 30.

3

De sålunda tillkomna, alltjämt gällande bestämmelserna i fråga örn sparbankernas

utlåningsrörelse innebära i huvudsak följande. Såsom huvudregel

fastslås i 26 § sparbankslagen, att bundna inteckningslån icke må beviljas.

Vissa undantagsbestämmelser med begränsad räckvidd återfinnas

emellertid i 27 § sparbankslagen. I sistnämnda lagrum stadgas sålunda, att

utan hinder av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättarnas

behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till

sammanlagt minst fem miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot

säkerhet av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid

än sex månader utan förbehåll örn uppsägningsrätt inom sagda

tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

20 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en femtedel

av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år. Återbetalningstiden

är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild

värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet

får endast godtagas inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet

än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog.

Därjämte skall inteckningen ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde.

Vederbörande länsstyrelse äger dock efter sparbanksinspektionens

hörande i fråga örn större städer eller delar av dem medgiva, att inteckning

inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet

må godtagas såsom säkerhet. Fastighet, varå bundet lån lämnas, skall

vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Sparbank skall vidare

förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga ifrågavarande lån, därest den

intecknade fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning

av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.

I förenämnda proposition till 1937 års riksdag uttalade departementschefen,

att de föreslagna bestämmelserna angående bindningsrätt — d. v. s.

i huvudsak de nu gällande — endast åsyftade att inom gränser, som i tillbörlig

mån förringade riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse,

bereda de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt ränteläge

kunna bevara sin ställning såsom långivare på fastighetskreditens område

i större utsträckning än under dåvarande räntekonjunktur visat sig vara

möjligt. En rätt till bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och

avseende jämförelsevis korta tidsperioder behövde icke förvägras sparbankerna

vare sig med hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn.

I en den 3 februari 1943 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven skrift har

Svennka sparbanksföreningen hemställt örn sådan ändring av 27 § sparbanks
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskoitets utlåtande nr 36.

lycell att dels den tor fastighetslån i större städer gällande 60-procent-regeln

måne vinna tillämpning jämväl i fråga om jordbruksfastigheter, dels ock

den i samma paragraf angivna begränsningen av rätten att bevilja bundna

fastighetslån till 20 procent av summan av insättarbehållning och fonder

måtte utgå.

Beträffande motiveringen för sparbanksföreningens framställning ävensom

i fråga örn innehållet i vissa över framställningen efter remiss avgivna yttranden

får utskottet hänvisa till propositionen.

Vad först beträffar frågan örn sparbankernas rätt att bevilja

bundna fastighetslån har föredragande departementschefen till en

början lämnat följande redogörelse i ämnet:

Vad angår sparbanksföreningens förslag örn borttagande av den begränsningen,

att bundna fastighetslån må beviljas intill högst 20 procent av

summan av insättarbehållningen och fonderna, har sparbanksföreningen till

stöd för sin framställning härutinnan särskilt åberopat, alt sparbankerna

vore ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet av sparsamhet,

samt att denna verksamhet uppenbarligen förutsatte, att hinder icke uppställdes

när det gällde möjligheterna att placera insättamas medel. Enligt sparbanksföreningens

mening vore det för åtskilliga sparbanker — och framdeles

säkerligen för än flera — av största betydelse att bindning av inteckningslån

kunde ske i den omfattning, som med hänsyn till placeringsbehovet och medlens

placering i övrigt befunnes lämplig, utan någon för sparbankernas

verksamhet mer eller mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet.

Härtill komme. att de synpunkter, som föranlett den nu gällande

begränsningen i sparbankernas,rätt att bevilja bundna fastighetslån, enligt

sparbanksföreningen hade överskattats och numera i allt väsentligt förlorat

sin betydelse.

Mot sparbanksföreningens ifrågavarande förslag lia under remissbehandlingen

framställts olika erinringar, främst av de båda statliga tillsynsmyndigheterna

över bankväsendet samt från andra kreditinrättningars sida. Sålunda

har anförts, att något behov av den föreslagna utvidgningen av rätten

att bevilja bundna fastighetslån icke visats föreligga, och att ett bifall till

förslaget skulle medföra mindre gynnsamma återverkningar med avseende

å sparbankernas soliditet och likviditet samt i fråga örn förräntning av inlånade

medel. Vidare lia uttalats farhågor för att en utvidgning av sparbankernas

rätt att bevilja bundna fastighetslån kunde komma att medföra rubbningar

i vissa andra kreditinrättningars verksamhet. Å andra sidan ha ett

flertal myndigheter ävensom fullmäktige i riksbanken framhållit, att det nu

rådande läget syntes motivera en viss mindre utvidgning av möjligheterna för

sparbankerna att placera de inlånade medlen i bundna fastighetslån. Slutligen

ha två myndigheter helt tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan i denna

del.

Den av sparbanksföreningen väckta frågan prövades av statsmakterna

så sent som år 1937, då rätt till investering i bundna inteckningslån för första

gången tillerkändes sparbankerna. Att frågan nu ånyo aktualiserats beror

på flera samverkande omständigheter. Utvecklingen på penningmarknaden

har medfört en stark ökning av insättningarna i sparbankerna, medan placeringsmöjligheterna

icke ökats i samma utsträckning. De farhågor för stigande

räntor som tidvis gjort sig gällande ha lett till en tendens hos fastighetsägarna

att binda sina inteckningslån. Denna tendens har påverkat lån
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

5

givningen irån sparbankerna, som för att behålla sitt klientel och såvitt möjligt

erhålla nya inteckningslån i ökad utsträckning gått med på bindning

av fastighetskrediterna även i räntehänseende. I samband med en stabilisering

av sparbankernas inlåningsräntor lia sparbankerna vidare haft vissa

svårigheter att finna sådana investeringar, att räntabiliteten i tillfredsställande

grad kunnat upprätthållas, vilket givetvis ökat intresset för placering i

bundna lån. Det bör emellertid tillfogas, att här berörda förhållanden endast

för tre sparbankers del lett till ett sådant utnyttjande av rätten till lånebindning,

att de nu ifrågasatta vidgade befogenheterna skulle bli av omedelbar

praktisk betydelse.

För egen del har departementschefen härefter anfört följande:

»Att i anledning av svårigheter som kunna väntas vara övergående modifiera

bestämmelser, som blott relativt kort tid varit gällande, är givetvis icke

tilltalande. Betänkligheterna ökas därav, att sparbankslagen ändå torde böra

bli föremål för översyn inom en nära framtid, varför det vore naturligt att

låta den nu föreliggande frågan vila till dess den kunde behandlas i ett

större sammanhang. Då emellertid de olägenheter, som nuvarande bestämmelser

medföi''a för vissa sparbanker, torde kunna övervinnas redan genom

en obetydlig uppmjukning av gällande regler, har jag icke ansett angivna

omständigheter böra hindra, att sparbanksföreningens framställning i viss

utsträckning tillmötesgås. Innan jag går in på frågan, vilka modifikationer

av gällande regler som kunna ifrågakomma, torde jag få i korthet beröra

ett par frågor av allmännare räckvidd som aktualiserats i detta sammanhang.

De invändningar som bruka framföras mot en placering av sparbanksmedel

i bundna lån (med bunden ränta) äro, såsom sparbanksinspektionen

framhållit, i första hand de risker investeringssättet anses medföra för dels

sparbankernas likviditet, dels deras solvens.

Det faktum, att likviditetsrisken icke aktualiserades i allvarligare form under

det första krigsåret och att den alltid kan tänkas avvärjd genom ingripande

från riksbanken, får icke dölja, att alltför stora dylika placeringar äro

ur likviditetssynpunkt olämpliga. Särskilt framträder detta förhållande örn

inlåningen kan befaras vara relativt labil. Det synes ej osannolikt att nuvarande

insättningar i rätt stor utsträckning komma att disponeras efter krigets

slut. Inom de gränser för en bindning av placeringarna som nu föreslås

torde likviditetsrisken enbart på grund av denna bindning emellertid sakna

praktisk betydelse.

Solvensrisken uppkommer därigenom, alt sparbankernas inlåningsräntor

äro rörliga och vid en stegring av den allmänna räntenivån sannolikt måste

följa denna, även om deras utlåningsräntor i viss utsträckning äro låsta på

en lägre nivå. Risken i fråga måste därför beaktas främst örn bindning sker

vid ett lågt ränteläge, då möjlighet kan föreligga för en räntestegring. Såsom

redan antytts, är det emellertid just i ett sådant'' läge, som bindningen kan

lia större betydelse för sparbankernas strävan att finna placeringar, eftersom

det är uppenbart att farhågorna för en räntestegring då göra allmänheten

mer benägen att binda sina lån. I ett högt ränteläge med utsikt till fal
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

lande räntor ha sparbankerna intet större behov av denna placeringsform

men då är den heller icke betänklig ur risksynpunkt.

Olämpligheten av att finansiera en kreditgivning med hunden ränta med

medel inlånade på räkning med rörlig ränta har gjort, att särskilda finansieringsformer

tillskapats för de bundna fastighetskrediterna. Hypoteksväsendet

anskaffar sålunda medel för ifrågavarande behov genom upplåning

mot obligationer. Vid en räntestegring uppkommande förluster slås därvid

såsom kursfall på obligationerna ut på marknaden.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lån med bunden ränta icke äro

någon särskilt lämplig placeringsform för sparbankerna. I de lägen då marknaden

föredrar bundna krediter, sker medelsanskaffningen för kreditgivningen

med fördel i andra former än som stå sparbankerna till buds. Hypoteksväsendet

har här sitt naturliga verksamhetsområde. Trots detta kan en viss

begränsad placering av sparbanksmedel i bundna lån vara motiverad.

Därest frågan om den naturliga avgränsningen mellan sparbankernas och

hypoteksväsendets verksamhetsområden i vad avser bundna lån bedömas

på här angivet sätt, är det tydligen angeläget, att man i konkurrensen mellan

de olika kreditinstituten örn placeringsmöjligheterna undviker att trycka

på möjligen föreliggande risker för en räntestegring. Ges sådana farhågor

spridning, försvåras sparbankernas placeringsmöjligheter så, att en bindning

av lånen i olämplig utsträckning kan pressa sig fram eller också sparbankerna

drivas att sänka hela sin räntenivå i syfte att behålla sitt klientel.

Olämpligheten av en sådan utveckling är uppenbar, i synnerhet örn statsmakterna,

såsom för närvarande, inrikta sig på en stabilisering av ränteläget.

Vid övervägande av sparbanksföreningens framställning har jag från

här angivna utgångspunkter ansett mig kunna tillstyrka att sparbankernas

rätt att bevilja bundna fastighetslån utvidgas i den omfattning som föreslagits

av bankofullmäktige. Därest utvidgningen i enlighet med detta förslag

begränsas till att avse rätt för sparbankerna att binda fastighetslån intill

30 procent av summan utav insättarnas behållning och sparbankens fonder,

torde de principiella invändningar som kunna framföras mot en vidgad

bindningsrätt icke behöva tillmätas avgörande betydelse, men likväl de svårigheter,

inför vilka vissa sparbanker äro ställda, undanröjas. Jag förordar

alltså en utvidgning av bindningsrätten intill nyss angivna procentsats. En

ändring härutinnan kommer jämväl att medföra, att den del av summan av

insättarnas behållning och sparbankens fonder, som högst må ställas att förfalla

under ett och samma år, ökas från fyra till sex procent av nämnda

summa.

Den här förordade utvidgningen av bindningsrätten i dess år 1937 godkända

principiella utformning bör icke hindra, att man vid den förnyade utredning,

som sparbankslagstiftningen, enligt vad jag nyss anfört, synes böra

underkastas, till förutsättningslös omprövning upptager såväl bindningsrättens

omfattning som dess tekniska utformning. Vid denna omprövning

bör ställning också tagas till frågan, huruvida rån tebindningen kan anses

böra medföra krav på skärpt avskrivningspolitik.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

7

Beträffande härefter sparbanksföreningens hemställan om rätt för

sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet av

inteckning i jordbruksfastighet inom sextio procent av

fastighetens värde har föredragande departementschefen anfört följande:
»Sparbanksföreningen

har i denna del hänvisat till att nämnda belaningsgräns

numera vöre den allmänt tillämpliga för s. k. primärlån, och att det icke

förelåge något skäl, varför sparbankerna till skillnad fran hypoteksföreningarna

icke skulle äga binda fastighetslån intill 60 procent av fastighetens värde,

särskilt som den påkallade ändringen i sparbankslagen endast skulle likställa

jordbruksfastigheter med fastigheter i större städer.

Sparbanksföreningens förslag örn höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter

har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Aven för egen

del är jag av den uppfattningen, att en höjning av denna belåningsgräns till

60 procent av jordbruksfastighetens taxerings- och uppskattningsvärden är

väl motiverad. Med hänsyn härtill förordar jag, att i 27 § sparbankslagen

vidtages den ytterligare ändringen, att Konungens befallningshavande ma

efter sparbanksinspektionens hörande medgiva, att inteckning i jordbruksfastigheter

må, även örn dessa fastigheter icke äro belägna i större städer,

godtagas såsom säkerhet för bundna lån, där inteckningen ligger inom sex

Tiondelar av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet. Emellertid torde

härvid böra fastställas en sådan begränsning i sparbankernas ökade utlåningsrätt,

att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke i något fall må inräknas

värdet av växande skog.»

Anledningen till att frågan örn vidgad rätt för sparbankerna att bevilja Utskottet.

bundna fastighetslån nu aktualiserats är såsom i propositionen framhålles,

att utvecklingen på penningmarknaden medfört en stark ökning av insättningarna

i sparbankerna, samtidigt som placeringsmöjligheterna icke ökats

i samma utsträckning. I detta läge lia sparbankerna för att kunna behålla

sitt klientel och såvitt möjligt erhålla nya inteckningslån samt för att ernå

bästa möjliga räntabilitet måst i ökad omfattning utnyttja den rätt till investering

i bundna inteckningslån, som infördes år 1937. Av propositionen framgår

emellertid, att en ökning av bindningsrätten skulle få omedelbar betydelse

endast för tre sparbanker.

Utskottet delar de av departementschefen uttalade betänkligheterna mot

att på grund av svårigheter, som kunna förväntas vara av övergående natur,

lindra de endast för relativt kort tid sedan fastställda reglerna för sparbankernas

bindningsrätt, särskilt som dessa regler i stort sett visat sig vara tillfyllest

för sitt ändamål och en översyn av sparbankslagen dessutom är att

förvänta inom en nära framtid. På sätt departementschefen närmare utvecklat,

innebär en placering i bundna lån för sparbankerna vissa risker för deras

likviditet och soliditet med hänsyn därtill, att ifrågavarande kreditgivning

med bunden ränta finansieras nied medel inlånade mot rörlig ränta.

Vad särskilt likviditetsrisken beträffar torde, såsom i propositionen antydes,

densamma ökas i den mån de senaste årens inlåningsöverskott hänför sig

lill medel, som endast mera tillfälligt placerats hos sparbank. I och för

sig måste del därför anses föga lämpligt, att sparbankerna i större utsträck
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ning engagera sig för bundna fastighetskrediter, för vilkas tillgodoseende

hypoteksinrättningarna, som finansiera sin utlåning genom upplåning mot

långfristiga obligationer, äro särskilt rustade.

Trots ovan angivna förhållanden har utskottet i likhet med departementschefen

ansett sig kunna tillstyrka, att en begränsad utvidgning av sparbankernas

bindningsrätt medgives. I sådant avseende får utskottet förorda det

föreliggande förslaget, vilket innebär en ökning av bindningsrätten från 20

procent till 30 procent av summan av sparbanks insättningsbehållning och

tönder. Avgörande härvidlag har för utskottet varit, att denna ökning synes

kunna avhjälpa vissa sparbankers placeringssvårigheter och därigenom även

vara ägnad att stabilisera ränteläget. Att nu gällande, inledningsvis berörda

regler för begränsande av riskerna för sparbankerna av den bundna utlåningsrörelsen

skola —- frånsett en viss höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter

förbli oförändrade synes ock i viss mån minska betänkligheterna

mot den föreslagna utvidgningen.

Då såsom nyss antytts frågan örn en revision av sparbankslagen torde

komma att upptagas inom kort och då de nuvarande placeringssvårigheterna

säkerligen äro övergående, har inom utskottet den tanken varit på tal, att den

pu föreslagna lagändringen borde erhålla giltighet allenast för en begränsad

tid. Av departementschefens anförande synes emellertid kunna utläsas, att

vid nämnda revision kommer att till förutsättningslös omprövning upptagas

såväl bindningsrättens omfattning som dess tekniska utformning liksom

även spörsmålet, huruvida räntebindningen bör medföra krav på en skärpt

avskiivningspolitik. Vid sadant förhållande är i själva verket den utsträckning

av bindningsrätten, som nu föreslås, att anse såsom en provisorisk åtgärd.

Utskottet vill därför nu inskränka sig till att uttala önskvärdheten av,

att den utredning som ställts i utsikt snarast igångsättes.

Vad angår det i propositionen framlagda förslaget om höjning av sparbankernas

belåningsgräns för jordbruksfastigheter från 50 till 60 procent

av fastighetsvärdet, har utskottet för sin del icke funnit anledning till erinran

mot detsamma. Utskottet förordar alltså, att Konungens befallningshavande,

efter sparbanksinspektionens hörande, må medgiva, att bundna lån

utlämnas mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60 procent

av fastighetens taxerings- och uppskattningsvärden, varvid dock i förstnämnda

värde icke i något fall ma inräknas värdet av växande skog.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition.

Stockholm den 18 april 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

9

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik*, Sylwan, Ohlin*, Leander,

Johansson i Fårekulla och Ljungdahl;

från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Falkenberg, Mattsson, Andersson

i Munkaljungby, Barnekow, Sundberg, Nilsson i Landskrona* och fru Humla.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd familjepension åt t. f. föredraganden i regeringsrätten, förste amanuensen, i a1 i texten