Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i visst avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse.

1944-04-27 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1944:44, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i visst avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1944 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i visst

avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning

hänvisad motion nr 27 har herr Paulsen hemställt, »att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att utredning verkställes angående

lagstiftning om rätt för sparbanker att utlämna krediter utan annan säkerhet

än den, som kan ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer, samt

att de förslag, vartill utredningen må föranleda, föreläggas riksdagen».

Motion vid 1939 års riksdag. Den vid innevarande års riksdag föreliggande

motionen överensstämmer med en av herr Paulsen vid 1939 års riksdag väckt

motion II: 3, vari anfördes bland annat följande:

Sparbankerna hava numera nått en sådan konsolidering och styrka, att

de böra kunna, utan att insättarnas intressen på något sätt äventyras, användas

som hjälpmedel i större utsträckning än tidigare för åstadkommandet

av förbättrade sociala förhållanden. Jag är även övertygad, att sparbankerna

själva med glädje se en sådan utveckling.

Förvisso skulle deras säkerhet icke på något sätt äventyras, därest man

i sparbankslagen inrymde möjlighet för dem att inom vissa gränser utlämna

mindre krediter till mindre bemedlade, för hederlighet, energi och sparsamhet

kända personer utan annan säkerhet än vad kredittagarens egen

utfästelse innebure. Jag benämner i det följande denna kreditform »personkredit».

För att icke säkerhetskraven på sparbankernas penningplaceringar skola

rubbas så, att det äventyrsmoment, som kan ligga i dylika av mig avsedda

personkrediter, må kunna anses mindre tilltalande, kunde man begränsa

rätten att utlämna dylika krediter till viss procent av den kreditgivande

sparbankens insättarbehållning eller kanske ännu hellre sparbankens egna

fonder; i sistnämnda fallet förslagsvis tio procent av de egna fondernas

samlade belopp.

De svenska sparbankernas egna fonder lära uppgå till cirka 375 miljoner

kronor.

Beloppet av de enskilda personkrediterna torde icke behöva sättas högre

än till 5 000 kronor. I allmänhet lärer väl den person, som önskar en sådan

kredit, icke hava behov av så stort belopp, varför det förefaller mig

troligt, att man kan räkna med ett medeltal om högst 2 000 kronor för

varje sådan kredit.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. S sami. Nr 44.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Med det tillåtna procenttal av fonderna, som jag förslagsvis angivit,

skulle alltså införandet av personkrediten betyda, att cirka 18 750 personer

kunna verksamt hjälpas.

Man kan med avseende fäst å sparbanksstyrelsernas egen önskan att

undvika förluster utgå ifrån, att personkrediter icke komma att beviljas

andra än sådana personer, som allmänt gjort sig kända såsom synnerligen

pålitliga och duktiga. Vill man emellertid i säkerhetens intresse ytterligare

kringgärda denna kreditform med säkerhetsföreskrifter, så skulle man

kunna föreskriva skyldighet för vederbörande sparbanksstyrelse att inhämta

särskilda yttranden angående den kreditsökande från en eller flera för vederhäftighet

kända personer i besittning av ingående kännedom örn den

kreditsökande och hans kvalifikationer. Jag förutsätter, att dylika krediter

icke må utlämnas till andra personer än dem, som äro bosatta inom vederbörande

sparbanks verksamhetsområde.

över motionen hade utskottet inhämtat yttranden från sparbanksinspektionen

och styrelsen för Svenska sparbanksföreningen.

Sparbanksinspektionen anförde i huvudsak följande:

Jämlikt bestämmelser i sparbankslagen (26 § tredje stycket) må lån, då

fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet eller till annan

sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. I

lagrummet angivas vidare vissa objekt, som icke alls eller endast i begränsad

utsträckning må godtagas såsom säkerhet för sparbankslån. Sålunda

må mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan

säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må icke utlämnas till högre sammanlagt

belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.

Enligt 46 § lagen örn bankrörelse må bankaktiebolag icke bevilja kredit,

utan att säkerhet, som av bolaget prövas betryggande, ställes antingen i

fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den,

åt vilken krediten beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock

enligt särskilda undantagsbestämmelser kredit lämnas utan att säkerhet

ställes, bland annat kortvarig kredit till affärsidkare i och för hans rörelse,

därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande

ändock kan anses föreligga.

Nu återgivna stadganden i lagen örn bankrörelse tillkommo vid 1933 års

riksdag. Dessförinnan hade regler för banks kreditgivning lämnats i vederbörande

banks av Kungl. Majit fastställda bolagsordning. Nyssnämnda

undantagsstadgande i banklagen överensstämmer i allt väsentligt med det

förslag, som i detta hänseende framlagts av 1924 års bankkommitté i ett

den 17 juni 1927 avgivet betänkande med förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen om bankrörelse. Efter vissa allmänna uttalanden angående

reglerande i lagstiftningsväg av bankernas kreditgivning anförde kommittén

beträffande säkerheternas beskaffenhet bland annat följande:

»En av huvudgrundsatserna för bankverksamheten i Sverige har alltid

varit, att kredit icke beviljas, utan att banken får säkerhet för krediten,

vilken säkerhet kan vara antingen realsäkerhet eller namnsäkerhet. Denna

grundsats har för närvarande på det sätt kommit till uttryck, att i de för

bankerna fastställda bolagsordningarna stadgias, att bankens medel icke må,

annat än i vissa undantagsfall, utlämnas på endast ett namn. Denna princip

att säkerhet för kredit skall finnas bör enligt kommitténs mening lagfästas.

Mot anförda, i bolagsordningarna nu förekommande bestämmelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44

3

kail emellertid anmärkas, att densamma såtillvida kräver för litet, att ingen

som helst fordran uppställes på beskaffenheten av den säkerhet, som skall

finnas. Alt meddela några i detalj gående stadganden om säkerhetens beskaffenhet

och om dess förhållande, i värde räknat, till kreditbeloppet bör

dock av förut angivna allmänna skäl icke komma i fråga.»

Såsom särskild motivering för den föreslagna undantagsbestämmelsen anförde

de sakkunniga:

»Det har förut nämnts, att den i nuvarande bolagsordningar förekommande

bestämmelsen, att bankens medel icke må utlämnas på endast ett

namn, icke innebär någon fordran i fråga örn säkerhetens beskaffenhet. Ett

namn, vilket som helst, utöver gäldenärens, uppfyller ifrågavarande krav.

Detta förhållande gör, att det mycket ofta förekommer, att där en bank

lämnar ett företag kort förlagskredit, banken dessutom kräver och godtager

borgen eller, där växelform användes, växelförpliktelse av personer, som

icke i minsta mån kunna anses öka värdet av bankens fordran. Med tanke

närmast på dylika fall, där fordringens säkerhet uteslutande bedömes efter

säkerheten i den affärsrörelse eller den särskilda affärstransaktion, för vilken

krediten användes, har kommittén upptagit en undantagsbestämmelse, varigenom

det medgives bank att under vissa villkor bevilja kredit, utan att

särskild säkerhet ställes. Att dylik kredit endast bör få förekomma såsom

kredit åt affärsidkare i och för rörelsen ligger i sakens natur. Vidare är

det uppenbart, att fordran på särskild säkerhet endast bör eftergivas i sådana

fall, då det är fråga om ren förlagskredit av kortvarig natur. Vad

härmed bör förstås beror av förhållandena inom den ifrågavarande näringsgrenen.

Den omständigheten, att kravet på särskilt ställd säkerhet uppgives,

innebär icke ett uppgivande av det vid krediter av ifrågavarande slag i och

för sig självklara kravet, att kredittagarens tillgångar skola innebära en

fullgod säkerhet för fordringen. För denna skola således, låt vara indirekt,,

finnas reella värden såsom säkerhet, i allmänhet inköpta eller producerade

för just de medel, som banken tillhandahållit. För att banken skall kunna

anses hava fullgod säkerhet för den lämnade krediten måste banken i regel

på något sätt kunna följa företagets ställning under den tid krediten äger

bestånd, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan liknande anordning.

Då det givetvis är av synnerligen vikt, att bankerna ej missbruka de medgivna

undantagen från huvudregeln örn särskild säkerhet för meddelade

krediter, bör det vara en uppgift för bankinspektionen att tillse, att bankerna

utöva sin rätt härutinnan på ett sätt, som kan anses stå i överensstämmelse

med en sund bankpolitik.»

Inspektionen har ansett sig böra lämna förestående redogörelse för hithörande

lagstiftning på sparbanks- och af färsbanks väsendets områden och

i det senare hänseendet beträffande lagstiftningens tillkomst i syfte att påvisa,

dels att för såväl sparbanks- som affärsbanksväsendet i vårt land

gäller och för övrigt alltid gällt såsom en huvudgrundsats, att kredit icke

må beviljas, utan att säkerhet för krediten blivit ställd, dels ock att sparbankerna

i fråga örn säkerhetens beskaffenhet äro bundna av väsentligt

strängare regler än affärsbankerna. Det bör emellertid härutinnan beaktas,

att det förut åberopade undantaget från fordran på ställande av säkerhet,

sorn medgavs genom 1933 års ändring i lagen örn bankrörelse, å ena sidan,

enligt vad bestämmelsens avfattning och förarbetena till densamma giva

vid handen, icke innebära ett åsidosättande överhuvud taget av säkerhet för

krediten utan upprätthåller fordran på att sådan .säkerhet skall prövas

vara förefintlig i kredittagarens egna tillgångar, och å andra sidan är tilllämpligt

allenast då det är fråga örn kortvarig kredit. Det vill synas, som

om motionären skulle för sparbankerna åsyfta en kreditgivning, som i viss

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

mån skulle kunna gå än längre än vad motsvarande bestämmelse i banklagen

medgiver för affärsbankernas vidkommande.

En sådan kreditgivning, som motionären avser, fyller givetvis icke de

fordringar på en sund sparbanksverksamhet, som den nu gällande sparbankslagen

uppställt. Motionären har också låtit andra synpunkter vara

avgörande vid framförande av sitt förslag. En så betydelsefull och ur principiell

synpunkt djupgående ändring av sparbankslagens grundsatser som

den, vartill motionärens förslag sålunda syftat, bör enligt inspektionens

förmenande icke företagas genom en isolerad lagstiftningsåtgärd. Den av

motionären åsyftade utredningen synes därför böra anstå, tills en allmän

översyn av sparbankslagen företages.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anförde följande:

Vad angår motionen örn ändring i visst avseende av gällande bestämmelser

örn sparbanks utlåningsrörelse finner styrelsen, med allt beaktande av

de i motionen framförda synpunkterna, det dock vara förenat med vissa

betänkligheter att för sparbankernas del bereda möjlighet till utlämnande av

krediter utan annan säkerhet än den som kan ligga i den kreditsökandes

personliga kvalifikationer.

En kreditgivning av det slag, motionären föreslår, skulle medföra, att sparbankerna

bleve nödsakade att uppdela sina kredittagare efter ett bedömande

av deras personliga förmåga att fullgöra ingångna förpliktelser, något som

ej sällan skulle kunna försätta sparbankernas styrelser i obehagliga situationer.

Även örn styrelsen till fullo delar motionärens åsikt om förslagets ideella

innebörd att arbetssamma, hederliga och pålitliga personer skola kunna erhålla

lån utan borgen, får man dock icke förbise den misstämning, som kan

uppstå bland de lånesökande, som måste åläggas att prestera borgen och

vilka efter det nödvändiga urvalet från sparbankens sida lätt kunna komma

att känna sig deklasserade.

Då i detta sammanhang till stöd för motionärens förslag kan erinras därom

att enligt gällande lag affärsbankerna äga rätt att i vissa fall lämna kredit

å blott ett namn, vill emellertid styrelsen framhålla, att denna affärsbankerna

medgivna rätt dock vilar på helt andra förutsättningar än vad som

för sparbankernas del skulle bliva fallet med en liknande kreditgivning.

Den kredit affärsbankerna kunna lämna utan särskild säkerhet är en kortvarig

kredit, varjämte i detta sammanhang uppmärksamheten bör riktas därå

att affärsbankerna på grund av sin organisation lia en helt annan förmåga

att bedöma av dem finansierade kunder samt örn dylik tillfällig kredit kan

lämnas utan säkerhet.

Styrelsen tillåter sig för övrigt ifrågasätta, om behov verkligen förefinnes

för en låneform som den föreslagna. Enligt styrelsens erfarenhet torde för

personer med de kvalifikationer, som fordras för att komma i åtnjutande av

vad motionären kallar »personkredit», vanligen icke föreligga några som

helst svårigheter att skaffa borgen. En för ordentlighet och ekonomisk vederhäftighet

känd person kan vanligen utan olägenhet anskaffa erforderlig

borgen under det att enligt vad erfarenheten giver vid handen mindre ordentliga

personer esomoftast uppvisa mindre goda borgensnanm.

Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra erinra därom att i högst fa

länder sparbankerna hava större frihet i fråga om placeringsmöjligheter än

den som vår sparbankslag medgiver, och såvitt styrelsen kunnat inhämta

äro erfarenheterna från de länder, där större frihet lämnats i detta hänseende,

ej ägnade att mana till efterföljd, i följd varav enligt styrelsens mening sid

ett övervägande av frågan om en utvidgning av utlaningsmöjligheterna försiktighet

är av nöden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

5

Även om styrelsen finner motionens syfte beaktansvärt, anser styrelsen:

frågan örn en lagändring i förevarande avseende för tidigt väckt, och skulle

styrelsen för sin del vilja framhålla lämpligheten av att innan detta spörsmål

upptages till omprövning erfarenheterna från de av riksdagen beslutade

bosättningslånen avvaktas. Styrelsen anser förty att motionen för närvarande

icke bör föranleda till lagändring.

Motionen avstyrktes av bankoutskottet (uti. nr 38) under uttalande av följande:
Utskottet

delar motionärens uppfattning därom, att det vöre önskvärt, att

tillfälle kunde beredas arbetsamma, hederliga och pålitliga personer att genom

sparbankerna erhålla lån utan borgen. Syftet med motionärens förslag

måste också enligt utskottets mening anses vara beaktansvärt, särskilt i

betraktande av förslagets starkt framträdande ideella innebörd. A andra sidan

bör emellertid beaktas, att, såsom sparbanksinspektionen framhållit, ett genomförande

av motionärens förslag skulle innebära en ur principiell synpunkt

djupgående ändring av en av de grundsatser, på vilka vårt sparbanksväsende

uppbyggts, nämligen att kredit till enskilda personer må av

sparbank beviljas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Med

hänsyn härtill måste utskottet ställa sig betänksamt mot förslaget. Enligt

utskottets mening är det dessutom i hög grad tveksamt, huruvida en låneform

av den art, som i motionen ifrågasättes, skulle kunna bliva av nämnvärd

praktisk betydelse för tillgodoseende genom sparbankernas försorg av

ett legitimt lånebehov, som ej kan fyllas genom redan förefintliga kreditmöjligheter.

Det måste nämligen förutsättas, att sparbanksstyrelserna, vilka

i sin utlåningsverksamhet hava att med hänsyn till insättarna tillse, att lånesäkerheten

är i möjligaste mån betryggande, måste iakttaga särskild försiktighet

vid beviljande av personkredit utan borgen, vilken kredit väl får

anses vara förenad med jämförelsevis stor förlustrisk. Härtill komma de

svårigheter och olägenheter, vilka på sätt styrelsen för Svenska sparbanksföreningen

påvisat torde komma att uppstå i tillämpningen av den föreslagna

låneformen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den nu väckta motionen. Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat

utlåtande över den nu föreliggande motionen av sparbanksinspektionen, varjämte

styrelsen för Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva

yttrande över densamma.

Under hänvisning till sitt här ovan intagna, den t mars 1939 avgivna utlåtande

har sparbanksinspektionen uttalat, att de synpunkter, som inspektionen

däri framfört alltjämt ägde giltighet. Den ändring av sparbankslagens

grundsatser, vartill motionärens förslag syftade, syntes inspektionen

sålunda icke böra företagas såsom en isolerad lagstiftningsåtgärd utan borde

anstå tills den av Kungl. Majit i proposition nr 87 till årets riksdag omförmälda

nära förestående allmänna översynen av sparbankslagen företoges.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har anfört följande:

över nu föreliggande motion har Svenska sparbanksföreningen i enlighet

med bankoutskottets önskan inhämtat yttranden, som här biläggas i avskrift.1

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen vill icke bestrida, att lån under

1 Återgivna såsom Bilagor i—!i.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

vissa omständigheter skulle ganska riksfritt kunna beviljas enskilda personer

utan särskild säkerhet. Påtaglig är dock dödsfallsrisken, som i fråga örn

mindre bemedlade eller obemedlade låntagare skulle lägga hela förlustrisken

på sparbankerna, en risk som sparbankerna lika litet som livförsäkringsbolagen

äro avsedda att själva bära; hos livförsäkringsbolagen får ju en ny försäkringstagare

betala högre premie ju äldre han är, och hänsyn måste vid

premiens bestämmande tagas även till bans hälsotillstånd. Dödsfallsrisken

kan täckas genom pantsättning av livförsäkringsbrev, och belåning av sådana

brev förekommer också hos sparbankerna. Motionärens syftemål är

dock att ingen som helst säkerhet skulle behöva lämnas, och dödsfallsrisken

skulle sålunda komma att helt åvila sparbanken.

Uppenbarligen skulle det också för en person, som önskar erhålla lån hos

en sparbank, innebära en viss lättnad att icke behöva skaffa sig löftesmän.

Å andra sidan är det mycket sannolikt, att just de personer, som motionären

avser — »för hederlighet, energi och sparsamhet kända personer», som »allmänt

gjort sig^ kända såsom synnerligen pålitliga och duktiga» — ha lättare

än andra att få löftesmän, särskilt på sådana mindre lån, som här äro i fråga,

även om lånesökandena äro mindre bemedlade. Dessa personer, som närmast

kunna karakteriseras såsom idealiska låntagare, ha sannolikt icke några

större svårigheter att ordna sin lånefråga.

Det kan alltså med skäl ifrågasättas, om effekten av den föreslagna lagändringen

verkligen skulle bli så betydande, som motionären tänkt sig.

För sparbankernas egen del skulle en lånepolitik i enlighet med motionärens

förslag kunna leda lill ogynnsamma konsekvenser. Den kan vara ägnad

att rubba förtroendet till sparbankernas oväld vid prövningen av låneansökningar.

Det måste nämligen förutsättas, att sparbanksstyrelserna, örn

motionärens förslag skulle genomföras, i regel själva måste äga personlig

kännedom örn lånesökanden och endast mera sällan skola kunna lita till de

av motionären omnämnda intygen, vilkas värde för övrigt ofta nog torde

kunna ifrågasättas. Endast alltför lätt kan då den uppfattningen sprida sig,

att den, som är vän eller bekant med någon styrelseledamot, kan få borgensfritt

lån, medan andra måste skaffa sig löftesmän. Den föreslagna åtgärden

skulle lätt nog skapa animositet mot sparbankerna, vidare spridd än

den good will, som de borgensfria lånen skulle kunna skapa, Överhuvud taget

står förslaget icke i god överensstämmelse med den princip, som sparbankerna

i gemen önska tillämpa, nämligen att lånesökandena skola behandlas

såvitt möjligt lika i säkerhetshänseende såväl som i räntehänseende. Att kraven

på löftesmännens ekonomiska styrka kunna växla med hänsyn till lånesökandens

egna kvalifikationer strider däremot icke mot den angivna principen.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att den statistik, som motionären åberopar,

knappast ger tillräcklig ledning för bedömande av förevarande fråga.

En låntagare gör oftast allt vad han kan för att hans löftesmän icke skola behöva

betala hans lån. De av låntagarna icke fullgjorda betalningar, som redovisas

i motionen, ha låntagarna uraktlåtit trots förefintligheten av löftesmän.

Hur det skulle ställa sig i sådana fall, då låntagaren icke behövde taga

hänsyn till löftesmän, är en öppen fråga.

Svenska sparbanksföreningens styrelse anser emellertid, att den av motionären

väckta frågan är väl värd att beaktas men att den torde förutsätta en

mera ingående prövning. Sådan prövning torde väl också komma att utan

särskilt uppdrag ske i samband med den allmänna översyn av sparbankslagen,

som förebådats av chefen för finansdepartementet. Styrelsen anser

därför, att förevarande motion icke nu påkallar något särskilt beslut från

riksdagens sida.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

7

I likhet med styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anser utskottet

den av motionären väckta frågan örn medgivande för sparbank att i vissa

fall utlämna lån utan borgen vara väl värd att beaktas. Emellertid är denna

fråga, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, av den komplicerade

beskaffenhet, att ställning till densamma icke kan tagas, förrän en närmare

undersökning gjorts rörande de konsekvenser, en dylik omläggning

skulle medföra för såväl sparbankerna som de lånesökande. Utskottet ansluter

sig till den av motionären framförda tanken på att en utredning i

förevarande ämne kommer till stånd. Såsom sparbanksinspektionen anfört,

synes emellertid den ifrågasatta ändringen i sparbankslagen icke böra företagas

såsom en isolerad lagstiftningsåtgärd utan böra upptagas i samband

med den allmänna översyn av sparbankslagen, vilken är avsedd att äga

rum inom en nära framtid. Då man med hänsyn till detta uttalande torde

kunna förvänta, att den i motionen berörda frågan kommer att ingå bland

direktiven för den blivande översynen, torde anledning saknas för riksdagen

att nu hos Kungl. Maj:t hemställa om särskild utredning i ärendet.

Vid sådant förhållande får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 27 ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 april 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén. Friggeråker, Sylwan*, Edin*, Fahlander*,

Mannerskantz* och Sundelin;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg*, Mattsson,

Andersson i Munkaljungby*, Eriksson i Sandby*, Barnekow och Sundberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Utskottet.

av hen- Paulsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Bilaga 1.

Svenska sparbanksföreningen, Stockholm.

Sedan Svenska sparbanksföreningen anmodat styrelsen för Skånska sparbanksföreningen

att yttra sig över motion nr 27 i andra kammaren vid årets

riksdag av herr Paulsen om rätt för sparbanker att utlämna så kallad personkredit,

får styrelsen anföra följande.

Styrelsen sympatiserar med de sociala önskemål, som givit anledning till

motionen, vars ideella syfte styrelsen finner värt erkännande.

Men styrelsen hyser den uppfattningen, att den föreslagna kreditformen i

praktiken ej skulle få den betydelse, som antages i motionen. Erfarenheten

visar nämligen, att en lånesökande med de kvalifikationer, som förutsättes för

den tilltänkta personkrediten, under nuvarande förhållanden ej har någon

svårighet att erhålla lån i sparbank. Han kan nämligen i de flesta fall prestera

god borgen, oftast av personer, från vilka begäran örn återtjänst av samma

slag ej kommer i fråga. Och då sparbank har att pröva en låneansökan från

en person, som ej kunnat skaffa säker borgen, täger sparbanken den största

hänsyn till lånesökandens personliga egenskaper. Är han känd för skötsamhet

och är lånebehovet legitimt, godtager sparbanken som regel borgensmän, som

äro kända för hederlighet, även örn deras borgen, affärsmässigt sett, ej skulle

anses tillfredsställande.

Eftersom borgensmännen i regel väl känna lånesökanden och hans möjligheter

att fullgöra låneutfästelserna, är den borgen, de ingått, en garanti

för att låntagaren bär vilja att fullgöra sina förpliktelser, och denna garanti

har ofta betydligt större värde än ett vanligt intyg örn lånesökandens person.

Borgen för ett lån är dessutom värdefull för sparbanken som en moralisk

press på låntagaren. Det har nämligen visat sig, att en försumlig låntagare

ofta ej fäster avseende vid krav från sparbanken men att ett hot örn hänvändelse

till borgesmännen har verkan. Låntagaren känner sig — förklarligt

nog — förpliktad till större lojalitet mot sina borgensmän, som han ogärna

vill åsamka förlust, än mot en opersonlig inrättning, och han vill ej gärna

utsätta sig för det personliga obehag, som ej skulle utebliva, om borgensmännen

nödgades göra utbetalningar för honom.

Styrelsen anser således, att borgen bär ett stort värde för sparbankerna vid

långivning åt det klientel, som motionen avser att gagna, framför allt i de

större städerna, där personkännedomen är mindre än exempelvis å landsbygden.

I motionen göres ett försök att beräkna förlustrisken för sparbanken vid

en personkredit, men motionären erkänner, att beräkningen är osäker. Styrelsen

vill beträffande förlustrisken framhålla, att denna måste antagas

träffa mycket ojämnt och att sparbankernas vinstmöjligheter numera äro

så kringskurna, att en förlust på exempelvis 1 000 kronor för en av de

mindre sparbankerna kan vara ytterst kännbar.

På grund av det anförda finner styrelsen för sin del ej skäl föreligga för

den föreslagna utredningen.

Om förestående uttalande enade sig representanterna för följande sparbanker:

Sparbanken Bikupan i Malmö, Sparbanken i Christianstad, Eslövs

sparbank, Frosta härads sparbank, Sparbanken i Helsingborg, Malmö spar
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

9

bank, Osby sockens sparbank, Trelleborgs stads sparbank, Winslövs och

Nävlinge sparbank samt Åsbo härads sparbank.

Representanten för Toma, Bara och Harjagers härads sparbank, bankdirektör

E. G. Cavallin, hade avgivit ett särskilt utlåtande till bankoutskottet.

Han anslöt sig till uttalandet i den mån det icke miotsades av hans utlåtande,

vilket medföljer i avskrift.

Malmö den 11 mars 1944.

För Skånska sparbanksföreningens styrelse:

GUSTAF STENMARCK.

j H. Sörensson.

Till Bilaga 1.

TORNA, BARA OCH HARJAGERS

HÄRADS SPARBANK.

Till riksdagens bankoutskott.

På begäran av riksdagsmannen Anders Paulsen i Arlöv har jag tagit del

av hans vid årets riksdag i andra kammaren väckta motion (nr 27) angående

lagstiftning om rätt för sparbanker att utlämna krediter utan annan säkerhet

än den, som kan ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer.

Motionens vackra sociala syfte ligger i öppen dag.

Vid en första betraktelse må en sådan kreditform som »personkrediten»

synas bära inom sig en icke ringa grad av äventyrlighet. Penetrerar man

emellertid problemet närmare, torde man dock finna — särskilt med de

säkerhetsföreskrifter, som föreslås i motionen — att förlustriskerna för den

kreditgivande sparbanken ej kunna bliva stora.

Till den statistik över riskprocenten vid borgenslån, som riksdagsman

Paulsen åberopar i motionen, torde följande randanmärkningar vara på sin

plats, eftersom statistiken är hämtad från den sparbank, vars verkställande

direktör jag är.

I det övervägande antalet fall av lån, där borgensmännen måst träda emellan,

rör det sig örn sådana fall, där sparbanken ej fäst något större avseende

vid låntagarens egen person, eftersom den erbjudna borgen varit ypperlig.

Jag anser, att den riskprocent, som framgår av ifrågavarande statistik,

säkerligen blir avsevärt högre än den riskprocent, som skulle framkomma

utav kreditformen »personkredit». Av naturliga skäl kommer sådan kredit

icke att utlämnas utan att synnerligen noggranna undersökningar beträffande

den lånesökandes person föregått. Sparbankerna ha redan i sin huvudmannainstitution

ett utmärkt hjälpmedel för sådana undersökningar. Detta

kan emellertid och bör även suppleras av andra hjälpmedel. Man kunde

kanske tänka sig, att kommunalnämnden eller annat offentligt organ i den

ort, där den lånesökande är bosatt, finge avge yttrande med av- eller tillstyrkan

av låneansökningen. Det synes mig vara riktigt, att eventuell lagstiftning

om »personkredit» bomme att innehålla bestämda regler för den

undersökning, kreditgivaren hade att företaga, samt alt visst grundläggande

formulär till instrument över undersökningen föreskreves. För att ytterligare

minska förlustriskerna kunde man stadga, att låntagaren vore skyldig att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bankoutskottets utlåtande nr 44.

som säkerhet för lånet pantförskriva livförsäkringsbrev, som täckte lånebeloppet.

Önskvärt vore naturligtvis, att räntan på »personkrediter» kunde hållas

lika låg som på andra sparbankskrediter, men åtminstone innan man hunnit

samla några års erfarenheter av denna kreditform, synes det mig, att räntan

borde sättas en eller en halv procent högre för personkrediterna än för

vanliga borgenslån i sparbank. Det är en gammal erkänd princip, att räntan

på utlånade medel bör anpassas efter den säkerhet, som ställes. Jag tror, att

en något högre ränta ej skulle avskräcka. Det betydelsefullaste i personkrediten

är väl ändock, att en hjälpsökande människa undgår att skaffa

borgensnamn och därmed dels förpliktelser att »skriva på igen», dels ock

att bli klavbunden beträffande sin åsiktsvärld. — Det är tyvärr en ej sällan

gjord iakttagelse, att människor av hänsyn till lämnad hjälp i ekonomiska

ting ej våga hysa en egen mening i allmänna angelägenheter.

Helt visst bör eventuell tillåtelse att utlämna »personkrediter» ställas i

relation till kreditgivarnas egna fonder. Den i motionen föreslagna relationen

— 10 procent av fonderna — synes lämplig åtminstone innan närmare

erfarenheter vunnits. Föreskrift kunde jämväl lämnas, att sparbank, som

ville utlämna »personkredit», vore skyldig att instifta en »personkreditregleringsfond»

för mötande av eventuella förluster på »personkrediterna». Avsättningen

till denna fond kunde föreskrivas skola utgöra förslagsvis minst

5 procent av det vid utgången av varje verksamhetsår löpande beloppet av

»personkrediter». Då jag knappast har anledning antaga, att riskprocenten

komme att uppgå till ens 2V2 procent, skulle den föreslagna avsättningen bli

synnerligen betryggande. Avsättning till fonden borde kunna upphöra sedan

denna nått sådan storlek, att den uppginge till 25 procent av de utelöpande

personkrediternas belopp. Avsättningarna borde vara skattefria.

Det kan sättas i fråga, huruvida icke staten borde intressera sig för denna

kreditform, som till sina verkningar kan förväntas bli i paritet med bosättningslån,

understöd till bamrikehus o. d. Statens medverkan behövde icke

få annan form än en garanti för viss del av förlustrisken, förslagsvis hälften.

En enligt min mening föråldrad åskådning vill se sparbankernas enda

uppgift att i sin verksamhet endast se till insättarnas intressen. Under utvecklingens

gång ha de emellertid fått en lika viktig uppgift i att tillgodose

verksamhetsområdets kreditbehov och att vara en regulator beträffande lånemarknadsräntorna.

Under förutsättning att vissa säkerhetsföreskrifter förenas med »personkreditens»

beviljande synes mig därför riksdagsman Paulsens motion värd

allt beaktande. Allra helst som det här rör sig örn en uppgift av social natur,

som sparbankerna kunna fylla utan att träda insättarnas intresse för nära

och utan att öka förvaltningskostnaderna. Högsta tillåtna beloppet av varje

personkredit torde åtminstone tills vidre böra begränsas till 2 000 kronor.

Då möjligheten att erhålla »personkredit» naturligtvis icke bör få utnyttjas

utöver högsta tillåtna beloppet genom att samma person söker sådan kredit

i flera sparbanker, bör eif centralregister över »personkrediterna» föras.

Kreditgivaren bör åläggas skyldighet att, innan lånet utlämnas, inhämta

upplysning från centralregistret, huruvida den lånesökande tidigare förekommer

i registret. Centralregistrets förande bör lämpligen anförtros åt Svenska

sparbanksföreningen.

Lund den 7 mars 1944

E. G. CAVALLIN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

11

Bilaga 2.

Till Svenska sparbanksföreningen, Stockholm.

Riksdagsmannen Anders Paulsen i Arlöv har i andra kammaren framlagt

motion — nr 27/1944 — angående lagstiftning örn rätt för sparbanker att utlämna

krediter utan annan säkerhet än den, som kan ligga i den kreditsökandes

personliga kvalifikationer. Styrelsen för Värmländska sparbanksföreningen

har lämnats tillfälle att yttra sig i anledning av motionen. Sedan ärendet

jämväl förehafts av styrelserna för Karlstads, Kristinehamns, Filipstads, Sunne

och Westra Wermlands sparbanker, får länsföreningens styrelse anföra

följande.

Högsta beloppet för ett lån utan annan säkerhet än låntagarens personliga

kvalifikationer har föreslagits till »5 000 kronor. Borgenslån över detta belopp

förekomma givetvis, men torde tillhöra undantagen. I stort sett komma

alla lån av nuvarande borgenskategori att få hänföras till »borgen eller

icke borgen, det är frågan». Det är icke omöjligt, att den ifrågasatta låneformen

är tänkbar och kanske t. o. m. för visst fall önskvärd. Men hur skall

det bli för dem, som måste skaffa borgen. Dessa torde väl stämplas som

icke hederliga, energiska eller sparsamma och få givetvis större svårighet

än nu att anskaffa borgen. De bli, kanske utan sin förskyllan, stämplade

som av lägre moralisk halt. Den nödvändiga begränsningen av utlåning enligt

motionen framtvingar en icke önskvärd uppdelning av de lånesökande i

sådana, som erhålla lån enbart på sitt eget namn, och sådana, som måste

prestera borgen. För »hederlighet, energi och sparsamhet kända personer»

torde för övrigt mera sällan ha svårighet att, som det nu är, anskaffa för

borgenslån erforderlig namnsäkerhet.

En lånebeviljande styrelse bör i görligaste mån ta hänsyn till ett låns karaktär

av studielån. Säkerheten för ett sådant lån kan med viss rätt få ställas

på låntagarens framtida betalningsförmåga. Är låntagaren känd för »redbarhet,

energi och sparsamhet» samt säkerheten förstärkt med livbrev, torde

sparbanksstyrelsen också i regel med mildhet bedöma den erbjudna borgenssäkerhetens

värde.

Sunne sparbank har yttrat sig till förmån för motionen. Detta yttrande närslutes.

Karlstad den 10 mars 1944.

Värmländska sparbanksföreningens styrelse

GUST. LILJEBERG.

S. Roth.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Till Bilaga 2.

SUNNE SPARBANK

SUNNE.

Värmländska sparbanksföreningen, Karlstad.

Sunne sparbanks styrelse, som tagit del av riksdagsmannen Anders Paulsens

i Arlöv motion nr 27/1944 i andra kammaren angående lagstiftning om

rätt för sparbank att utlämna krediter utan annan säkerhet än den, som kan

ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer, får härmed anföra

följande:

Den föreslagna lagändringen skulle visserligen å ena sidan medföra väsentlig

lättnad för sparbank att tillgodose lånesökandes tillfälliga penningebehov,

men å andra sidan ställa stora krav på sparbankens bedömande av lånesökandens

personliga kvalifikationer, då förvisso alla lånesökande skulle anse sig

uppfylla dessa och missnöje lätt skulle kunna uppstå bland dem som finge

sina låneansökningar avslagna. .

Att utlämna lån till sådana personer, som under en följd av år visat

ekonomisk ansvarskänsla genom regelbundet sparande antingen i form av

bankinsättningar, livförsäkring eller anskaffande av eget hem skulle givetvis

ej medföra annan risk än den som kan följa av dödsfall, arbetsoförmåga

eller arbetslöshet.

Utlämnande av tillfällig kredit till fastighetsägare eller näringsidkare, som

gjort sig kända för sparsamhet och som äga realiserbara tillgångar motsvarande

lånesumman synes medföra ringa risk.

Kreditgivning utan säkerhet till personer med arbetsanställning av mera

tillfällig natur torde däremot vara så riskbetonad att den icke borde komma

i fråga om ej lånesökanden kan pantsätta livförsäkring som täcker lånesumman

och som varit i kraft så länge att dess återköpsvärde täcker åtminstone

låneräntor och förfallande premier under lånetiden. Vi förutsätta nämligen

att endast amorteringslån kunna komma i fråga.

Då kvalifikationsbedömandet kan bli mycket olika inom landets många

sparbanker och framförallt inom sparbanker med samma verksamhetsområde

synes det böra övervägas huruvida riktlinjer för själva kvalifikationsbedömandet

bör införas i lagtexten eller örn det kan överlåtas å sparbanksinspektionen

att utfärda föreskrifter härom.

Styrelsen anser lagstiftning i motionens syfte så gagnelig för den kreditbehövande

allmänheten att de bedömningssvårigheter som kunna uppkomma för

de enskilda sparbankerna icke böra utgöra hinder för lagändringen.

Sunne den 7 mars 1944.

Ä styrelsens vägnar:

AXEL JANSSON.

Ordförande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

13

NORRLÄNDSKA SPARBANKSFÖRENINGEN.

Bilaga 3.

Härnösand den 11 mars 1944.

Svenska sparbanksföreningen, Stockholm 16.

Med anledning av Edert infordrade yttrande över motion nr 27 i andra

kammaren få vi anföra:

I en sparbanks långivningsverksamhet förekommer onekligen understundom

fall, då ett lån utan större risk skulle kunna utlämnas mot sådan säkerhet,

som motionären ifrågasätter i sin motion, d. v. s. allenast i den, som kan

ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer. Men för dylika kvalificerade

lånesökande torde det i de allra flesta fall ej möta några svårigheter

att erhålla fullgod borgen av personer, som ej komma att framställa anspråk

på gentjänster. Den av motionären föreslagna bestämmelsen torde däremot,

örn den upphöjes till lag, komma att i stor utsträckning åberopas av sådana

lånesökande, som ej kunna anskaffa någon borgen vare sig av sådana, som

räkna med gentjänster, eller andra. En sparbanksstyrelse torde säkerligen

därvid komma att ställas inför stora svårigheter, då det gäller att sålla agnarna

från vetet. Helt säkert måste en ansvarskännande styrelse avvisa

många dylika lånesökande och därigenom skapas ett irritationsmoment, som

endast kan vara till skada för sparbanksrörelsen.

De av motionären anförda siffrorna från en sparbank torde knappast vara

relevanta, då det gäller att beräkna riskens omfattning vid den föreslagna

långivningen. Det är nämligen ingalunda säkert att lika fördelaktiga siffror

för låntagarnas egna inbetalningar kunnat visas örn lånen utlämnats i form

av »personkredit». 1 de allra flesta fall gör en låntagare sitt allra yttersta för

att ej åsamka sina löftesmän, som ofta äro anhöriga eller grannar, förlust.

Även om löftesmännen någon gång måste hjälpa låntagaren med reglering

av länet, ordnas nog ofta mell artha vandet dem emellan sedermera. Denna

lovvärda strävan att göra rätt för sig hos enskilda personer är däremot ej

alltid lika framträdande, då det gäller banker och offentliga institutioner.

Styrelsen vill därför för sin del avstyrka förslaget.

Styrelsen för Jämtlands läns sparbank, som behandlat detta ärende, har

dock för sin del förklarat att den icke motsätter sig förslaget under förutsättning

att maximibeloppet för sådana lån bleve snävt begränsat samt att

livbrev lades som säkerhet för att täcka dödsfallsrisken.

I ärendets behandling ha deltagit representanter för Sparbanken i Härnösand,

Västerbottens läns sparbank, Sundsvalls sparbank och Jämtlands läns

sparbank.

Högaktningsfullt

För Norrländska sparbanksföreningens styrelse

RAGNAR STATTIN

/

j Sven Carlson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.