Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och andra byggnader i vatten, att fiskens gång icke onödigt hindras.

1944-05-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1944:43, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och andra byggnader i vatten, att fiskens gång icke onödigt hindras.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och

andra byggnader i vatten, att fiskens gång icke onödigt

hindras.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 338, av herr Andersson i Hedensbyn m. fl. har anhållits, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning, huruvida

mot kostnaden svarande förbättringar i fiskbeståndet kunna vinnas genom

sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och andra byggnader i

vatten, att fiskens gång icke onödigt hindras, samt örn framläggande av de

förslag, vartill utredningen kan föranleda.

I fråga om de skäl som anförts till stöd för detta yrkande hänvisas till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden i ärendet av lantbruksstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att ehuru enligt styrelsens förmenande

knappast något torde vara att vinna genom den i motionen ifrågasatta utredningen,

ville styrelsen icke direkt motsätta sig att en sådan komme till stånd.

I övrigt har lantbruksstyrelsen anfört följande:

Dammbyggnader som uppföras i rinnande vattendrag utgöra alltid i större

eller mindre utsträckning hinder för vandringsfiskens framkomst. Detta gäller

framför allt sådana vandringsfiskar som lax, havslaxöring och ål, men

även insjölaxöring, flodvandrande sik m. fl. fiskarter påverkas.För flertalet

av dessa fiskarter gäller det att komma upp till lämpliga lekplatser, därvid

beståndet är helt beroende av sådana möjligheter, för andra arter åter är

detta ej så nödvändigt, enär lekplatserna icke äro så bundna till speciella

miljöförhållanden. För ålen gäller det ej fortplantningen, vilken sker i havet,

utan här är det fråga om en näringsvandring i samband med tillväxten till

fortplantningsstorlek. Därest dammbyggnaderna helt skulle avstänga fisken

från ovanför belägna lämpliga fortplantnings- och näringsområden, skulle

sålunda för landets vidkommande bestånden av vissa fiskarter förr eller senare

utdö.

Det är sålunda i dylika fall av vikt att möjlighet beredes fisken att komma

förbi en hindrande dammbyggnad. Närmare bestämmelser rörande skyldighet

för dammägaren att vidtaga åtgärder i detta syfte återfinnas numera

i vattenlagen. Tidigare meddelade Kungl. Majit beträffande vattendrag, där

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

15

kungsådra ansågs finnas, beslut i ifrågavarande hänseende i samband med

beviljande av tillstånd att överbygga kungsådran, i andra fall, där prövningsrätten

tillkom vederbörande häradsrätt, meddelades dylikt heslut av denna.

Åtgärder för beredande av möjligheter för fisk att passera en dammbyggnad

bestå vanligen i anordnande av så kallade fiskvägar av olika slag, därvid

de större, avsedda för särskilt lax, pläga kallas laxtrappor, de mindre, avsedda

för ål, ålyngelledare. Anordningen är i båda fallen i princip densamma

och utgöres av en ränna eller trumma av trä eller cement eller en sådan

utsprängd i berg och försedd med tvärväggar. Laxtrapporna äro i allmänhet

dyrbara anordningar såväl i anläggning som i drift, medan ålyngelledarna

i båda dessa avseenden ställa sig betydligt billigare.

Fiskvägar av nu berörda slag anordnas emellertid icke överallt. Där exempelvis

genom en dammbyggnad förhållandena ovanför densamma så förändras,

att betingelserna för laxens fortplantning helt försvinna eller i hög

grad försämras, är det knappast motiverat att vidtaga en så dyrbar anordning

för laxens framkomst som en laxtrappa utgör, då härigenom i huvudsak

endast skulle ernås, att lax kunde fångas även ovanför dammbyggnaden.

I sådana fall pläga de tidigare laxfiskena inlösas och i stället för laxtrappa

utdömas förhöjda så kallade fiskeavgifter för att möjliggöra en mera omfattande

laxodling. Av denna anledning ha laxtrappor aldrig anordnats vid

vissa dammbyggnader. Tillstånd har i vissa fall även beviljats till borttagande

av tidigare anordnade laxtrappor, vilka förlorat sin betydelse genom tillkomsten

av nya dammbyggnader längre lipp i vattendraget med på grund

härav försämrade fortplantningsmöjligheter. Även bör framhållas, att i många

fall, då det gäller vattendrag i inlandet, konstnaderna för anordnande av en

laxtrappa icke ansetts stå i rimlig proportion till fiskbeståndets betydelse,

varför i stället utdömts ersättning till fiskerättsägare och bidrag till fiskodling.

Stundom har i stället för laxtrappor genomförts den ordningen, att laxen

transporteras upp förbi en dammbyggnad genom ett slags hissanordningar

eller också i vattenfyllda cisterner per bil fraktas förbi hindrande dammbyggnader.

I flertalet fall är det nog så att en laxtrappa icke helt kan ersätta den

naturliga laxuppgången. Största svårigheten är att få laxen att finna den

nedre mynningen av trappan. Då de naturliga vattenståndsförhållandena

ändras i hög grad genom en dammbyggnad, är det nämligen ej möjligt att i

förväg säkert veta, var laxen kommer att gå fram. Samtidigt må emellertid

framhållas, att en laxtrappa, som under vissa vattenståndsförhållanden

måhända ej fungerar så bra, under annan vattenföring bereder goda uppgångsmöjligheter.

Detta har framkommit vid ett flertal i olika laxtrappor

utförda försök. Genom en mera modern laxtrappa torde därför i regel ett

betydande antal laxar beredas uppgångsmöjligheter. Givetvis bör strävan

likvid gå ut på att åstadkomma ännu bättre uppgångsmöjligheter för laxen,

antingen genom förbättrade laxtrapp-modeller eller genom nya metoder för

upptransport av lax. Försök i båda dessa avseenden pågå under ledning av

fiskerimyndigheterna. Särskilt må härvid nämnas försök med nya modeller

av laxtrappor, som utföras vid kungl, tekniska högskolan.

Av det ovanstående torde framgå, att vid sådana dammbyggnader, där det

ansetts av vikt att laxen fortfarande bör lia möjlighet att komma förbi, i regel

finnas laxtrappor. Försök pågå alt få dessa laxtrappor så effektiva som

möjligt. Därjämte avses att få utprovade andra metoder för laxens passerande

av dammbyggnader. Där laxtrappor icke finnas, vidtagas åtgärder

för alt laxbeståndet på annat sätt skall vidmakthållas. Detsamma gäller

dammbyggnader, där annan större vandringsfisk förekommer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

Ålyngelledare finnas för närvarande på de flesta platser, där det ansetts

önskvärt att uppgången icke hindras. I en del fall, och detta gäller särskilt

äldre dammbyggnader, saknas dock sådana ledare. I vissa andra fall åter

fungera de ej, beroende på bristande underhåll och underlåtenhet att framsläppa

erforderligt vatten genom desamma. Dessa förhållanden hava emellertid

sedan många år tillbaka varit föremål för fiskerimyndigheternas uppmärksamhet.

Härvid gäller det sålunda dels att få ålyngelledare utförda vid

sådana dammbyggnader, där dylika icke förut finnas, men där de anses önskvärda,

dels att utöva kontroll över förefintliga ålyngelledare, så att de fungera

ordentligt. I förstnämnda avseende pläga vederbörande dammägare uppmärksamgöras

på nödvändigheten av att sörja för ålens framkomst i sådana

fall, där detta anses önskvärt. Vidare må erinras, att jämlikt bestämmelserna

i 2 kap. 9 § vattenlagen kronan, kommun eller hushållningssällskap äger rätt

att, där fiskens upp- och nedgång hindras, vidtaga anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras.

I skrivelse den 1 februari 1940 till samtliga hushållningssällskap har lantbruksstyrelsen

hemställt om biträde av de hos hushållningssällskapen anställda

länsfiskeritjänstemännen vid utövandet av tillsyn över ålyngelledares

funktion. Denna tillsyn synes också enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant

i allmänhet hava medfört goda resultat.

I många fall har vid meddelande av tillstånd till utförande av dammbyggnader

i stället för anordnande av ålyngelledare vederbörande dammägare

ålagts bidraga till kostnaderna för en vid ett vattendrags nedersta dammbyggnad

anordnad uppsamlingsanordning av ålyngel, vilket sedermera fördelas

inom vattensystemet efter viss plan. Slutligen utdömes också ofta medel

för utplantering av ålyngel eller ålägges dammägaren själv verkställa dylik

utplantering under kontroll av vederbörande fiskerimyndigheter.

Givetvis är det i de flesta fall ej möjligt att med de olika åtgärder, som nu

omnämnts, helt kunna ersätta ålens och laxens naturliga uppgång i vattendragen.

Det torde sålunda här förhålla sig på samma sätt som i många andra

fall, där människans ingrepp i naturen länder till skada för dess djur- och

växtvärld. Såsom framhållits finnas emellertid olika vägar för att i möjligaste

mån kompensera eller förebygga skadegörelse, och i den mån härvid

nya åtgärder kunna tänkas komma de att prövas eller äro redan föremål

för prövning.

Vattenfallsstyrelsen har funnit den i motionen föreslagna utredningen icke

erforderlig samt anfört följande:

Vid de staten tillhöriga kraftverk, som stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning,

äro anordningar för fiskens gång genom dammarna vidtagna i enlighet

med de föreskrifter, som i laga ordning blivit meddelade. Såväl vid dessa

som vid de anläggningar, som äro under utförande, har styrelsen låtit

sig angeläget vara att i samarbete med lantbruksstyrelsens fiskeribyrå företaga

de åtgärder, som till fiskbeståndets vidmakthållande befinnas lämpliga.

Statens fiskeriadministration, som följer utvecklingen på detta område, har

redan med hjälp av vattenlagen möjligheter att vid vattendomstolarna vinna

beaktande för de intressen, som i motionen beröras. Vad angår äldre anläggningar,

torde medel för vidtagande av behövliga åtgärder finnas tillgängliga

ur de »Vattenavgifter till befrämjande av fisket inom landet», som enligt

vattenlagen 2 kap. 10 § och kungörelsen den 11 juni 1920, § 5, blivit fonderade,

ävensom möjligen ur de i motionen omnämnda vattenregleringsavgifterna

enligt 4 kap. 14 § vattenlagen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

17

Såsom framhålles i lantbruksstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande är det

givetvis en fråga av största vikt för fiskbeståndet inom landet, att den s. k.

vandringsfisken, d. v. s. i huvudsak olika slag av lax och laxöring samt ål,

beredes möjligheter att komma förbi hindrande dammbyggnader. I dylikt

syfte äro i vattenlagen meddelade bestämmelser örn att den som vill bygga

i vattendrag, där sådan fisk prövas ha sin gång, kan åläggas antingen att

vidtaga anordningar, s. k. laxtrappor och ålyngelledare, för att fisken må

kunna komma förbi de i vattendraget uppförda byggnaderna eller att erlägga

årliga avgifter, avsedda att komma till användning för fiskets befrämjande.

Motionärernas påståenden att vissa äldre dylika anordningar icke fungera

helt tillfredsställande synas äga visst fog för sig. Enligt vad som framhålles

av lantbruksstyrelsen äro emellertid dessa förhållanden sedan många

år tillbaka föremål för fiskerimyndigheternas uppmärksamhet, därvid olika

möjligheter till förbättringar varit under undervägande. Då utskottet förutsätter,

att nämnda undersökningar jämväl i fortsättningen bedrivas med

ali önskvärd intensitet, anser utskottet, att något ytterligare icke står att

vinna genom den av motionärerna föreslagna utredningen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 338 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1944.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Granath, Gabrielsson,

Alfred Andersson, Jacob Hansson, friherre Beck-Friis och Sundelin samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Ericsson

i Sörsjön, Mäler, Carlström, Pettersson i Rosta, Levin och Larsson i Karlstad.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 10H. 10 sami. Nr 40—44.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.