Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan.
1944-05-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1944:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan.
Dokumentets text
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.
Nr 46.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande
av den inhemska kvävegödningstillverkningen under
statlig medverkan.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 103 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och II: 171 av herr
Wemer m. fl. har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag om utbyggandet av den
inhemska kvävegödningstillverkningen unter statlig medverkan.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, hänvisas till
motionerna.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden i ärendet av
kommerskollegium och statens industrikommission. Kommerskollegium har
vid sitt utlåtande fogat yttrande av Sveriges kemiska industrikontor.
Ur de av statens industrikommission lämnade uppgifterna i ämnet må här
anföras följande. Förbrukningen av kvävegödselmedel inom landet utgjorde
under femårsperioden närmast före det andra värdskrigets utbrott i medeltal
170 000 ton årligen. Under de därpå följande åren har förbrukningen varit
väsentligt högre, nämligen under gödselåren 1940/41 213 000 ton, 1941/42
240 000 ton och 1942/43 207 500 ton. Förbrukningen under nu löpande år
1943/44 beräknas komma att uppgå till 185 000 ton. Stegringen av förbrukningen
under kriget torde bland annat ha berott på odlingen av oljeväxter.
Behovet av kvävegödselmedel vid optimal odling synes emellertid vara
väsentligt större än hittillsvarande förbrukning. Enligt uppgifter som lämnats
av professor Åke Åkerman utgör sålunda detta aktuella behov 240 000
ton örn året, vilket behov örn tio år enligt beräkning skulle hava stigit till
300 000 ton, under förutsättning att gödselmedel finnas tillgängliga till acceptabla
priser och kvaliteter.
Mot dessa behovssiffror har man att ställa kapaciteten hos den inhemska
kvävegödselmedelsindustrien. Denna utgör för närvarande:
För Ljungasalpeter med 155 % kväve 35 000 ton ( 5 400 ton kväve)
» ammoniumsulfat » (20.8 % » ) 000 » ( 2 300 » » )
» kalkkväve » (18‘0 % » ) 75 000 » (13 500 » » )
Summa 121 000 ton (21 200 ton kväve).
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46
5
Vid årsskiftet 1944/45 beräknas en under byggnad varande kvävefabrik i
Köping vara färdig. Härigenom skulle en ökning av tillverkningskapaciteten
inträda nied 42 000 ton 15,5 procentig salpeter årligen, och landets sammanlagda
kapacitet vore därmed uppe i 163 000 ton. Skillnaden mellan förkrigsförbrukningen
och tillverkningskapaciteten utgör därefter 7 000 ton, medan
i förhållande till den högsta förbrukningen under krigsåren föreligger en
kapacitetsbrist av 77 000 ton.
Kommerskollegium har anfört, att även örn kollegium måste tinna tveksamt,
huruvida en ytterligare utvidgning med eller utan statens medverkan
av landets kvävegödningstillverkning ur folkhushållets synpunkt för närvarande
kunde vara önskvärd, ansåge sig kollegiet dock icke böra avstyrka,
att en utredning av frågan bomme till stånd, därvid kollegiet förutsatte att
berörda intressen bleve vederbörligen representerade. I övrigt har kollegiet
anfört bland annat följande:
En nyanläggning för tillverkning .av 10 000 ton bundet kväve per år, motsvarande
65 000 ton kalksalpeter, torde under normala förhållanden kosta
cirka 12 milj. kronor mot för närvarande 20 milj. kronor. Därest det för ammoniak
erforderliga vätet framställes genom elektrolys, beräknas anläggningen
i sin helhet komma att behöva cirka 23 000 KW elektrisk energi. Går
framställningen däremot över stenkol, behöves därav ungefär 25 000 å 30 000
ton årligen, samt av elektrisk energi cirka 5 000 KW.
Enligt vad kollegium från vattenfallsstyrelsen inhämtat torde vid en utbyggnad
av Harsprånget kunna utvinnas omkring 200 000 KW. Den kraftmängd
som skulle erfordras för utökning av den inhemska kvävegödselmedelsproduklionen
synes därför knappast att bli av utslagsgivande betydelse
för en större utbyggnad av den svenska vattenkraften.
I likhet med Sveriges kemiska industrikontor anser kollegium, att en kväveanläggning
av den storleksordning, varom här närmast är fråga, under
normala förhållanden kommer att bli mindre räntabel. Framför allt komma
de jämförelsevis höga ränte- och amorteringskostnaderna att härvid inverka
ogynnsamt på tillverkningspriset. Kraftpriset ställer sig även i viss mån ofördelaktigt
i förhållande till motsvarande i Norge eller till tillverkningskostnaderna
utomlands med brunkol eller koksugnsgas som utgångsmaterial. Vidare
är det att förvänta, att priset å kvävegödselmedel efter kriget på grund av
den internationella konkurrensen kan komma att ej oväsentligt nedgå.
För närvarande äro alla kvävegödselmedel tullfria utom ammoniumsulfat,
som drager en tull av 3 kronor per 100 kilogram. Denna tullsats, som provisoriskt
tillkom år 1934 och definitivt år 1937, infördes på grund av den dåvarande
internationella konkurrensen. Tullskyddet ansågs visserligen för det
dåvarande för jordbruket innebära en obetydlig merkostnad men denna
olägenhet ansågs icke kunna jämföras med dom, som kunde uppstå därest
den ifrågavarande svenska industrien bleve nödsakad att nedlägga sin verksamhet.
De utländska tillverkarna skulle nämligen i sådant fall ined största
säkerhet icke lia dröjl med att genomföra en prishöjning i långt högre grad
än tullskyddet kommit att medföra.
Kollegium uttalade även på sin lid i tullfrågan bl. a., atl det betydande
prisfall på ammoniumsulfat nied omkring 40 %>, som inträffade under år
1932, för Sveriges del medförde, alt importen av ammoniumsulfat nämnda
är ökades från 3 060 ton till 21 058 ton, samt alt den inhemska syntetiska
kväveindustrien trots stegrad konsumtion inom landet måste vidtaga bety
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.
dande inskränkningar i sin produktion. Sålunda utgjorde tillverkningen i
fråga år 1934 endast något över 60 % av den normala. Genom att under år
1934 ammoniumsulfat belädes med tull kunde priset inom landet å ammoniumsulfat
åter stabiliseras och den inhemska tillverkningen beredas ökad
omsättning.
Av det senast sagda torde framgå, att en inhemsk kvävegödseltillverkning
i vissa fall kan komma att inverka reglerande på prissättningen till jordbrukets
fördel. Emellertid äro, som ovan anförts, utsikter knappast för handen,
att en dylik tillverkning kan beräknas bliva lönande, då fritt varuutbyte åter
kommer till stånd, därest ej staten medelst tullar eller på annat sätt stöder
ifrågavarande industri. Ett sådant statligt stöd skulle, som motionärerna tydligen
närmast tänkt sig, kunna ske genom att staten åtager sig att leverera
elektrisk kraft till lågt pris, eller, örn detta ej skulle vara tillfyllest, genom
subvention medverkar till tillkomsten av en ny anläggning. Därest ur jordbrukets
synpunkt en sådan statens medverkan skulle anses oundgängligen
nödvändig, måste, enligt kollegii åsikt, anstalter träffas, så att redan befintliga
enskilda producenter av konstgödselmedel beredas motsvarande skydd
och stöd. Huruvida och i vilken utsträckning dessa gödselmedel kunna komma
att tillhandahållas förbrukarna till billigare pris, lärer helt bliva beroende
av det stöd, staten kommer att lämna.
Kollegium anser även, att frågan örn ett utbyggande och förbilligande av
kvävegödseltillverkningen knappast kan lösas isolerad för sig utan att hänsyn
jämväl tages till andra för landet nödvändiga gödselmedel, såsom kalioch
fosforgödselmedel. Och fråga är om hela detta problem nöjaktigt kan
lösas i annan form, än att jordbruket lämnas ytterligare stöd, i de fall en
ökad konsumtion av gödselmedel är för landet angelägen men prisförhållandena
skulle lägga hinder i vägen härför.
Sveriges kemiska industrikontor har funnit påtagligt, att förutsättningar
för en utökad tillverkning av kvävegödselmedel i Sverige icke föreligga, varför
kontoret icke anser sig böra tillstyrka det omfattande arbete som en
utredning i ärendet skulle medföra. Därest en utredning det oaktat skulle
komma till stånd, förutsattes att representanter för vattenfallsstyrelsen och
den kemiska industrien skulle beredas tillfälle deltaga. Utredningen borde i så
fall inriktas på att undersöka betingelserna för utbyggnad av redan befintliga
anläggningar för tillverkning av kvävegödselmedel. I övrigt har industrikontoret
anfört bland annat följande:
Konsumtionen av kvävegödselmedel har i synnerhet under kriget undergått
en mycket betydande stegring beroende bl. a. på att oljeväxter upptagits
till odling. Jämväl den inhemska tillverkningen av kvävegödselmedel har under
senare år kraftigt ökat. I dag är tillverkningskapaciteten i Sverige 21 000
ton kväve per år, och när en av Kooperativa förbundet planerad anläggning i
Köping kommer i drift i slutet av detta år, blir tillverkningskapaciteten omkring
27 000 ton.
Det är icke sannolikt, att konsumtionen av kvävegödselmedel under de närmaste
åren kommer att öka i samma takt som hittills. Men man får kanske
ändock räkna med en import av 15 å 20 000 ton kväve årligen, motsvarande
ett värde av 15 å 20 milj. kronor. Motionärerna ställa då frågan, huruvida
det icke skulle vara möjligt eller lämpligt att ersätta denna import med inhemsk
tillverkning, varigenom betydande summor skulle stanna inom landet.
De hänvisa till den outnyttjade vattenkraften i Norrland och nämna särskilt
Harsprånget såsom lämpligt för utbyggande, men synas själva draga i tvivels
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr J6.
7
mål att läget för en fabrik i närheten av denna kraftkälla vore lämpligt ur
transportsynpunkt.
Det lämpligaste inhemska ersättningsmedlet för den övervägande delen av
importen torde vara kalksalpeter, som kan baseras helt på vattenkraft och i
sådant fall oberoende av importerade stenkol. En anläggning för exempelvis
60 000 ton kalksalpeter, motsvarande 9 000 ton bundet kväve, torde för närvarande
kosta omkring 18 å 20 miljoner kronor exklusive tillhörande vattenkraftverk,
och omkring 25 å 28 miljoner kronor om vattenkraftverket medräknas.
Ur transportsynpunkt är emellertid läget i nordligaste Sverige synnerligen
olämpligt, huvudavnämnarna äro att finna i södra och mellersta Sverige,
och de norrländska hamnarna äro tillfrusna under den viktigaste förbrukningssäsongen
på våren. Även ett överförande av kraften från Norrland till
sydligare delar av landet fördyrar densamma i allt för hög grad för en industri,
för vilken billig elektrisk energi är en av de väsentligaste förutsättningarna.
Räntabiliteten för en dylik anläggning måste således förutses bliva mycket
svag. Då härtill kommer, att världens syntetiska kväveindustri före kriget ej
utnyttjade hälften av sin kapacitet, cirka 4 100 000 ton kväve per år, och även
vid en avsevärd ökning av förbrukningen årtionden framåt kommer att vara
dåligt sysselsatt, måste man räkna med låga kvävepriser. Den internationella
kvävekartellen har visserligen under kriget upphört att fungera men
torde efter krigets slut inom relativt kort tid åter komma till stånd. De flesta
nu existerande kvävefabriker äro även helt eller delvis avskrivna, vilket i
hög grad underlättar en billig prispolitik och försvårar ernåendet av skälig
räntabilitet för nya anläggningar.
I Norge, varifrån Sverige inporterat huvudmängden kalksalpeter, är vattenkraften
väsentligt billigare än i Sverige, beroende på att vattenfallen där ställa
sig billigare i utbyggnad, varförutom de genom sitt geografiska läge äro
lämpligare ur transportsynpunkt. Såväl Norge som Tyskland har en högst
betydande överkapacitet av kväve och i normala fall ett stort exportöverskott
härav. Att i en nyanläggning i Sverige konkurrera med utländsk produktion,
som grundar sig på mycket gynnsamma naturliga förutsättningar i fråga örn
råvaror och energi, och dessutom förfogar över mycket stora anläggningar, är
icke möjligt. Även om en ny anläggning omedelbart avskrivas, kunna tillverkningskostnaderna
ej på långt när nedpressas till samma låga nivå som i
mångfaldigt större fabriker i Norge och Tyskland.
Statens industrikommission anser sig icke böra förorda, att den inhemska
kväveindustrien för närvarande utbygges till en större kapacitet än den som
uppnåtts under krigsåren. Kommissionen hade däremot intet att erinra mot
att frågan örn landets försörjning med kvävegödselmedel på längre sikt
gjordes till föremål för utredning, varvid hänsyn borde tagas dels till den ur
ekonomiska synpunkter lämpligaste avvägningen mellan import och inhemsk
tillverkning, dels ock till de olika möjligheter som kunna stå till bilds för att
utöka den inhemska produktionen framför allt vid redan befintliga verk. I
utredningen borde hänsyn jämväl tagas till landets försörjningsmöjligheter
med kali- och fosforgödselmedel, enär enbart tillförsel av kvävegödselmedel
ej kunde lösa jordbrukets gödslingsproblem. Den sålunda ifrågasatta utredningen
syntes böra anförtros åt kommerskollegium. 1 övrigt anföres av industrikommissionen
bland annat följande:
Vid bedömandet av de ekonomiska möjligheterna för landet att göra sig
självförsörjande med avseende på kvävcgödsclmedel torde man i främsta
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.
Utskottet.
rummet böra taga hänsyn till förhållandena på värdsmarknaden. Redan
före kriget var kväveindustrien utomlands utbyggd till en kapacitet, som
vida översteg jordbrukets konsumtionsförmåga. Under kriget har denna kapacitet
ytterligare ökats. Sannolikt komma efter kriget kvävegödselmedel
av utländskt ursprung att utbjudas på den svenska marknaden till priser,
med vilka åtminstone en nystartad svensk kväveindustri icke kan konkurrera.
Kommissionen vill dessutom framhålla, att en utbyggnad av kväveindustrien
kommer att kräva material och maskiner, vilka under nu rådande
knapphet på verkstadskapacitet och viktiga material komma att vara både
dyrbara och svåra att anskaffa.
En lönande tillverkning av kvävehaltiga gödselmedel enligt den av motionärerna
ifrågasatta elektroniska metoden synes förutsätta tillgång till
synnerligen billig elektrisk kraft samt kalk av jämförelsevis hög renhetsgrad.
Såsom framhålles i motionerna finnes otvivelaktigt inom landet en
avsevärd reserv av outnyttjad vattenkraft. Icke heller synes råda brist på
lämplig kalksten. Naturliga förutsättningar kunde därför synas föreligga
för genomförandet av det i motionerna ifrågasatta projektet, som går ut på
att staten i syfte att den nu förefintliga importen av kvävegödsel må kunna
minskas skulle medverka vid anläggandet av en fabrik för framställning av
dylika varor enligt nyss angivna metod.
Emellertid framgår av utredningen i ärendet, att vattenfallen i Sverige
till följd av i allmänhet rätt ringa fallhöjd kräva betydligt högre utbyggnadskostnader
än i exempelvis Norge. De därav föranledda jämförelsevis
höga ränte- och amorteringskostnaderna måste sålunda alltid få en ogynnsam
inverkan på kraftpriset. Ett tillhandahållande av så billig elektrisk
kraft som i förevarande sammanhang är nödvändigt synes därför förutsätta
avsevärt stöd från statsmakternas sida, antingen i form av subventioner
eller genom att staten investerar kapital i någon anläggning, vilket
kapital omedelbart därpå avskrives.
Det av motionärerna ifrågasatta projektet synes därjämte inrymma ett
transportproblem av stor räckvidd. Det ojämförligt största antalet avnämare
av konstgödsel inom landet är nämligen att finna i södra och mellersta
delarna av riket. Därest en fabrik skulle förläggas i anslutning till
lämpligt vattenfall i nordligaste Sverige, måste sålunda, även om i orten
skulle finnas tillgång till tillräckliga kvantiteter lämplig kalksten, den färdiga
varan transporteras högst avsevärda sträckor, antingen på järnväg eller
■—■ vilket torde ställa sig billigare — per båt. Det senare förfaringssättet
synes emellertid i dylikt fall knappast utan kostsam användning av isbrytare
kunna komma till användning, enär flertalet norrländska hamnar i allmänhet
äro tillfrusna under den viktigaste förbrukningsperioden, som är örn våren.
Därest en fabrik skulle förläggas till ort i södra eller mellersta delarna av
landet med bättre skeppningsmöjligheter, måste man å andra sidan räkna
med avsevärda kostnader för överföring av den elektriska kraften. Såvida i
första fallet tillgång till lämplig råvara icke skulle finnas i närheten, måste
Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.
9
man räkna med transportkostnader även för denna. Vid brytning av kalksten
i fjälltrakterna måste man därjämte räkna med svåra brytningsförhållanden.
Med hänsyn till det anförda och då enligt vad utskottet erfarit en betydande
fabrikation av kvävegödselmedel enligt annan metod, än den av motionärerna
ifrågasatta, inom kort torde komma att igångsättas, kan utskottet
icke tillstyrka bifall till motionerna.
Åberopande det sagda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:103 och II: 171 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1944.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Närvarande: se utlåtande nr 45.
Reservationer:
av dels herr Mäler,
och dels herr Pettersson i Rosta.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.