Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan.

1944-05-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1944:46, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande av den inhemska kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbyggande

av den inhemska kvävegödningstillverkningen under

statlig medverkan.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 103 av herr Nilsson, Bror, m. fl. och II: 171 av herr

Wemer m. fl. har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag om utbyggandet av den

inhemska kvävegödningstillverkningen unter statlig medverkan.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, hänvisas till

motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden i ärendet av

kommerskollegium och statens industrikommission. Kommerskollegium har

vid sitt utlåtande fogat yttrande av Sveriges kemiska industrikontor.

Ur de av statens industrikommission lämnade uppgifterna i ämnet må här

anföras följande. Förbrukningen av kvävegödselmedel inom landet utgjorde

under femårsperioden närmast före det andra värdskrigets utbrott i medeltal

170 000 ton årligen. Under de därpå följande åren har förbrukningen varit

väsentligt högre, nämligen under gödselåren 1940/41 213 000 ton, 1941/42

240 000 ton och 1942/43 207 500 ton. Förbrukningen under nu löpande år

1943/44 beräknas komma att uppgå till 185 000 ton. Stegringen av förbrukningen

under kriget torde bland annat ha berott på odlingen av oljeväxter.

Behovet av kvävegödselmedel vid optimal odling synes emellertid vara

väsentligt större än hittillsvarande förbrukning. Enligt uppgifter som lämnats

av professor Åke Åkerman utgör sålunda detta aktuella behov 240 000

ton örn året, vilket behov örn tio år enligt beräkning skulle hava stigit till

300 000 ton, under förutsättning att gödselmedel finnas tillgängliga till acceptabla

priser och kvaliteter.

Mot dessa behovssiffror har man att ställa kapaciteten hos den inhemska

kvävegödselmedelsindustrien. Denna utgör för närvarande:

För Ljungasalpeter med 155 % kväve 35 000 ton ( 5 400 ton kväve)

» ammoniumsulfat » (20.8 % » ) 000 » ( 2 300 » » )

» kalkkväve » (18‘0 % » ) 75 000 » (13 500 » » )

Summa 121 000 ton (21 200 ton kväve).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46

5

Vid årsskiftet 1944/45 beräknas en under byggnad varande kvävefabrik i

Köping vara färdig. Härigenom skulle en ökning av tillverkningskapaciteten

inträda nied 42 000 ton 15,5 procentig salpeter årligen, och landets sammanlagda

kapacitet vore därmed uppe i 163 000 ton. Skillnaden mellan förkrigsförbrukningen

och tillverkningskapaciteten utgör därefter 7 000 ton, medan

i förhållande till den högsta förbrukningen under krigsåren föreligger en

kapacitetsbrist av 77 000 ton.

Kommerskollegium har anfört, att även örn kollegium måste tinna tveksamt,

huruvida en ytterligare utvidgning med eller utan statens medverkan

av landets kvävegödningstillverkning ur folkhushållets synpunkt för närvarande

kunde vara önskvärd, ansåge sig kollegiet dock icke böra avstyrka,

att en utredning av frågan bomme till stånd, därvid kollegiet förutsatte att

berörda intressen bleve vederbörligen representerade. I övrigt har kollegiet

anfört bland annat följande:

En nyanläggning för tillverkning .av 10 000 ton bundet kväve per år, motsvarande

65 000 ton kalksalpeter, torde under normala förhållanden kosta

cirka 12 milj. kronor mot för närvarande 20 milj. kronor. Därest det för ammoniak

erforderliga vätet framställes genom elektrolys, beräknas anläggningen

i sin helhet komma att behöva cirka 23 000 KW elektrisk energi. Går

framställningen däremot över stenkol, behöves därav ungefär 25 000 å 30 000

ton årligen, samt av elektrisk energi cirka 5 000 KW.

Enligt vad kollegium från vattenfallsstyrelsen inhämtat torde vid en utbyggnad

av Harsprånget kunna utvinnas omkring 200 000 KW. Den kraftmängd

som skulle erfordras för utökning av den inhemska kvävegödselmedelsproduklionen

synes därför knappast att bli av utslagsgivande betydelse

för en större utbyggnad av den svenska vattenkraften.

I likhet med Sveriges kemiska industrikontor anser kollegium, att en kväveanläggning

av den storleksordning, varom här närmast är fråga, under

normala förhållanden kommer att bli mindre räntabel. Framför allt komma

de jämförelsevis höga ränte- och amorteringskostnaderna att härvid inverka

ogynnsamt på tillverkningspriset. Kraftpriset ställer sig även i viss mån ofördelaktigt

i förhållande till motsvarande i Norge eller till tillverkningskostnaderna

utomlands med brunkol eller koksugnsgas som utgångsmaterial. Vidare

är det att förvänta, att priset å kvävegödselmedel efter kriget på grund av

den internationella konkurrensen kan komma att ej oväsentligt nedgå.

För närvarande äro alla kvävegödselmedel tullfria utom ammoniumsulfat,

som drager en tull av 3 kronor per 100 kilogram. Denna tullsats, som provisoriskt

tillkom år 1934 och definitivt år 1937, infördes på grund av den dåvarande

internationella konkurrensen. Tullskyddet ansågs visserligen för det

dåvarande för jordbruket innebära en obetydlig merkostnad men denna

olägenhet ansågs icke kunna jämföras med dom, som kunde uppstå därest

den ifrågavarande svenska industrien bleve nödsakad att nedlägga sin verksamhet.

De utländska tillverkarna skulle nämligen i sådant fall ined största

säkerhet icke lia dröjl med att genomföra en prishöjning i långt högre grad

än tullskyddet kommit att medföra.

Kollegium uttalade även på sin lid i tullfrågan bl. a., atl det betydande

prisfall på ammoniumsulfat nied omkring 40 %>, som inträffade under år

1932, för Sveriges del medförde, alt importen av ammoniumsulfat nämnda

är ökades från 3 060 ton till 21 058 ton, samt alt den inhemska syntetiska

kväveindustrien trots stegrad konsumtion inom landet måste vidtaga bety
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

dande inskränkningar i sin produktion. Sålunda utgjorde tillverkningen i

fråga år 1934 endast något över 60 % av den normala. Genom att under år

1934 ammoniumsulfat belädes med tull kunde priset inom landet å ammoniumsulfat

åter stabiliseras och den inhemska tillverkningen beredas ökad

omsättning.

Av det senast sagda torde framgå, att en inhemsk kvävegödseltillverkning

i vissa fall kan komma att inverka reglerande på prissättningen till jordbrukets

fördel. Emellertid äro, som ovan anförts, utsikter knappast för handen,

att en dylik tillverkning kan beräknas bliva lönande, då fritt varuutbyte åter

kommer till stånd, därest ej staten medelst tullar eller på annat sätt stöder

ifrågavarande industri. Ett sådant statligt stöd skulle, som motionärerna tydligen

närmast tänkt sig, kunna ske genom att staten åtager sig att leverera

elektrisk kraft till lågt pris, eller, örn detta ej skulle vara tillfyllest, genom

subvention medverkar till tillkomsten av en ny anläggning. Därest ur jordbrukets

synpunkt en sådan statens medverkan skulle anses oundgängligen

nödvändig, måste, enligt kollegii åsikt, anstalter träffas, så att redan befintliga

enskilda producenter av konstgödselmedel beredas motsvarande skydd

och stöd. Huruvida och i vilken utsträckning dessa gödselmedel kunna komma

att tillhandahållas förbrukarna till billigare pris, lärer helt bliva beroende

av det stöd, staten kommer att lämna.

Kollegium anser även, att frågan örn ett utbyggande och förbilligande av

kvävegödseltillverkningen knappast kan lösas isolerad för sig utan att hänsyn

jämväl tages till andra för landet nödvändiga gödselmedel, såsom kalioch

fosforgödselmedel. Och fråga är om hela detta problem nöjaktigt kan

lösas i annan form, än att jordbruket lämnas ytterligare stöd, i de fall en

ökad konsumtion av gödselmedel är för landet angelägen men prisförhållandena

skulle lägga hinder i vägen härför.

Sveriges kemiska industrikontor har funnit påtagligt, att förutsättningar

för en utökad tillverkning av kvävegödselmedel i Sverige icke föreligga, varför

kontoret icke anser sig böra tillstyrka det omfattande arbete som en

utredning i ärendet skulle medföra. Därest en utredning det oaktat skulle

komma till stånd, förutsattes att representanter för vattenfallsstyrelsen och

den kemiska industrien skulle beredas tillfälle deltaga. Utredningen borde i så

fall inriktas på att undersöka betingelserna för utbyggnad av redan befintliga

anläggningar för tillverkning av kvävegödselmedel. I övrigt har industrikontoret

anfört bland annat följande:

Konsumtionen av kvävegödselmedel har i synnerhet under kriget undergått

en mycket betydande stegring beroende bl. a. på att oljeväxter upptagits

till odling. Jämväl den inhemska tillverkningen av kvävegödselmedel har under

senare år kraftigt ökat. I dag är tillverkningskapaciteten i Sverige 21 000

ton kväve per år, och när en av Kooperativa förbundet planerad anläggning i

Köping kommer i drift i slutet av detta år, blir tillverkningskapaciteten omkring

27 000 ton.

Det är icke sannolikt, att konsumtionen av kvävegödselmedel under de närmaste

åren kommer att öka i samma takt som hittills. Men man får kanske

ändock räkna med en import av 15 å 20 000 ton kväve årligen, motsvarande

ett värde av 15 å 20 milj. kronor. Motionärerna ställa då frågan, huruvida

det icke skulle vara möjligt eller lämpligt att ersätta denna import med inhemsk

tillverkning, varigenom betydande summor skulle stanna inom landet.

De hänvisa till den outnyttjade vattenkraften i Norrland och nämna särskilt

Harsprånget såsom lämpligt för utbyggande, men synas själva draga i tvivels
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr J6.

7

mål att läget för en fabrik i närheten av denna kraftkälla vore lämpligt ur

transportsynpunkt.

Det lämpligaste inhemska ersättningsmedlet för den övervägande delen av

importen torde vara kalksalpeter, som kan baseras helt på vattenkraft och i

sådant fall oberoende av importerade stenkol. En anläggning för exempelvis

60 000 ton kalksalpeter, motsvarande 9 000 ton bundet kväve, torde för närvarande

kosta omkring 18 å 20 miljoner kronor exklusive tillhörande vattenkraftverk,

och omkring 25 å 28 miljoner kronor om vattenkraftverket medräknas.

Ur transportsynpunkt är emellertid läget i nordligaste Sverige synnerligen

olämpligt, huvudavnämnarna äro att finna i södra och mellersta Sverige,

och de norrländska hamnarna äro tillfrusna under den viktigaste förbrukningssäsongen

på våren. Även ett överförande av kraften från Norrland till

sydligare delar av landet fördyrar densamma i allt för hög grad för en industri,

för vilken billig elektrisk energi är en av de väsentligaste förutsättningarna.

Räntabiliteten för en dylik anläggning måste således förutses bliva mycket

svag. Då härtill kommer, att världens syntetiska kväveindustri före kriget ej

utnyttjade hälften av sin kapacitet, cirka 4 100 000 ton kväve per år, och även

vid en avsevärd ökning av förbrukningen årtionden framåt kommer att vara

dåligt sysselsatt, måste man räkna med låga kvävepriser. Den internationella

kvävekartellen har visserligen under kriget upphört att fungera men

torde efter krigets slut inom relativt kort tid åter komma till stånd. De flesta

nu existerande kvävefabriker äro även helt eller delvis avskrivna, vilket i

hög grad underlättar en billig prispolitik och försvårar ernåendet av skälig

räntabilitet för nya anläggningar.

I Norge, varifrån Sverige inporterat huvudmängden kalksalpeter, är vattenkraften

väsentligt billigare än i Sverige, beroende på att vattenfallen där ställa

sig billigare i utbyggnad, varförutom de genom sitt geografiska läge äro

lämpligare ur transportsynpunkt. Såväl Norge som Tyskland har en högst

betydande överkapacitet av kväve och i normala fall ett stort exportöverskott

härav. Att i en nyanläggning i Sverige konkurrera med utländsk produktion,

som grundar sig på mycket gynnsamma naturliga förutsättningar i fråga örn

råvaror och energi, och dessutom förfogar över mycket stora anläggningar, är

icke möjligt. Även om en ny anläggning omedelbart avskrivas, kunna tillverkningskostnaderna

ej på långt när nedpressas till samma låga nivå som i

mångfaldigt större fabriker i Norge och Tyskland.

Statens industrikommission anser sig icke böra förorda, att den inhemska

kväveindustrien för närvarande utbygges till en större kapacitet än den som

uppnåtts under krigsåren. Kommissionen hade däremot intet att erinra mot

att frågan örn landets försörjning med kvävegödselmedel på längre sikt

gjordes till föremål för utredning, varvid hänsyn borde tagas dels till den ur

ekonomiska synpunkter lämpligaste avvägningen mellan import och inhemsk

tillverkning, dels ock till de olika möjligheter som kunna stå till bilds för att

utöka den inhemska produktionen framför allt vid redan befintliga verk. I

utredningen borde hänsyn jämväl tagas till landets försörjningsmöjligheter

med kali- och fosforgödselmedel, enär enbart tillförsel av kvävegödselmedel

ej kunde lösa jordbrukets gödslingsproblem. Den sålunda ifrågasatta utredningen

syntes böra anförtros åt kommerskollegium. 1 övrigt anföres av industrikommissionen

bland annat följande:

Vid bedömandet av de ekonomiska möjligheterna för landet att göra sig

självförsörjande med avseende på kvävcgödsclmedel torde man i främsta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

Utskottet.

rummet böra taga hänsyn till förhållandena på värdsmarknaden. Redan

före kriget var kväveindustrien utomlands utbyggd till en kapacitet, som

vida översteg jordbrukets konsumtionsförmåga. Under kriget har denna kapacitet

ytterligare ökats. Sannolikt komma efter kriget kvävegödselmedel

av utländskt ursprung att utbjudas på den svenska marknaden till priser,

med vilka åtminstone en nystartad svensk kväveindustri icke kan konkurrera.

Kommissionen vill dessutom framhålla, att en utbyggnad av kväveindustrien

kommer att kräva material och maskiner, vilka under nu rådande

knapphet på verkstadskapacitet och viktiga material komma att vara både

dyrbara och svåra att anskaffa.

En lönande tillverkning av kvävehaltiga gödselmedel enligt den av motionärerna

ifrågasatta elektroniska metoden synes förutsätta tillgång till

synnerligen billig elektrisk kraft samt kalk av jämförelsevis hög renhetsgrad.

Såsom framhålles i motionerna finnes otvivelaktigt inom landet en

avsevärd reserv av outnyttjad vattenkraft. Icke heller synes råda brist på

lämplig kalksten. Naturliga förutsättningar kunde därför synas föreligga

för genomförandet av det i motionerna ifrågasatta projektet, som går ut på

att staten i syfte att den nu förefintliga importen av kvävegödsel må kunna

minskas skulle medverka vid anläggandet av en fabrik för framställning av

dylika varor enligt nyss angivna metod.

Emellertid framgår av utredningen i ärendet, att vattenfallen i Sverige

till följd av i allmänhet rätt ringa fallhöjd kräva betydligt högre utbyggnadskostnader

än i exempelvis Norge. De därav föranledda jämförelsevis

höga ränte- och amorteringskostnaderna måste sålunda alltid få en ogynnsam

inverkan på kraftpriset. Ett tillhandahållande av så billig elektrisk

kraft som i förevarande sammanhang är nödvändigt synes därför förutsätta

avsevärt stöd från statsmakternas sida, antingen i form av subventioner

eller genom att staten investerar kapital i någon anläggning, vilket

kapital omedelbart därpå avskrives.

Det av motionärerna ifrågasatta projektet synes därjämte inrymma ett

transportproblem av stor räckvidd. Det ojämförligt största antalet avnämare

av konstgödsel inom landet är nämligen att finna i södra och mellersta

delarna av riket. Därest en fabrik skulle förläggas i anslutning till

lämpligt vattenfall i nordligaste Sverige, måste sålunda, även om i orten

skulle finnas tillgång till tillräckliga kvantiteter lämplig kalksten, den färdiga

varan transporteras högst avsevärda sträckor, antingen på järnväg eller

■—■ vilket torde ställa sig billigare — per båt. Det senare förfaringssättet

synes emellertid i dylikt fall knappast utan kostsam användning av isbrytare

kunna komma till användning, enär flertalet norrländska hamnar i allmänhet

äro tillfrusna under den viktigaste förbrukningsperioden, som är örn våren.

Därest en fabrik skulle förläggas till ort i södra eller mellersta delarna av

landet med bättre skeppningsmöjligheter, måste man å andra sidan räkna

med avsevärda kostnader för överföring av den elektriska kraften. Såvida i

första fallet tillgång till lämplig råvara icke skulle finnas i närheten, måste

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

9

man räkna med transportkostnader även för denna. Vid brytning av kalksten

i fjälltrakterna måste man därjämte räkna med svåra brytningsförhållanden.

Med hänsyn till det anförda och då enligt vad utskottet erfarit en betydande

fabrikation av kvävegödselmedel enligt annan metod, än den av motionärerna

ifrågasatta, inom kort torde komma att igångsättas, kan utskottet

icke tillstyrka bifall till motionerna.

Åberopande det sagda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna 1:103 och II: 171 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1944.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se utlåtande nr 45.

Reservationer:

av dels herr Mäler,

och dels herr Pettersson i Rosta.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.