Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

1944-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1944:11, Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 1 em.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion örn

ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.

Uti en inom första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr

230 av herrar Sandegård och Lindström, hemställes »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag angående ändrade

grunder för kyrkomötets sammansättning i syfte att tillförsäkra lekmännen

behörigt vidgat deltagande i dess arbete».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Historik. Kyrkomötets funktioner äro fastställda dels i kyrkomötesförordningen,

dels i regeringsformen. Enligt den förra äger allmänt kyrkomöte

upptaga kyrkliga mål, som Konungen till det överlämnar eller varom

fråga av någon dess ledamot väckes. Mötet äger dock ej annat eller mera

besluta än underdåniga utlåtanden, samt föreställningar och önskningar

att hos Konungen anmälas. De från Konungen hänskjutna målen böra företrädesvis

till behandling upptagas.

Kyrkomötets grundlagsbestämda befogenheter äro inskrivna i §§ 87 och

114 regeringsformen. Kyrkolag stiftas, ändras och upphäves av Konung

och riksdag gemensamt, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt

kyrkomöte. 1 § 114 stadgas att ändring eller upphävande av prästerskapets

privilegier, förmåner och rättigheter icke må ske utan genom Konungens

och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt

kyrkomöte.

Beträffande kyrkomötets sammansättning stadgas i kyrkomötesförordningen

att svenska kyrkans ombud skola vara samtliga biskopar i stiften

eller där någon av dem har förfall, den bland stiftets prästerskap, som domkapitlet

i hans ställe väljer; två bland teologiska fakultetens professorer

frän vartdera av rikets universitet; en vald, med fullmakt å ordinarie ämbete

eller tjänst försedd prästman från vart stift; därtill komma av lekmän

valda ombud, ett från Visby stift, två från vartdera av de övriga stiften

samt fem från det eller de valdistrikt Konungen med avseende å förhandenvarande

omständigheter bestämmer.

Kyrkomötet består alltså av trettio prästerliga ledamöter och lika många

lekmän. Sammansättningen har förblivit oförändrad sedan kyrkomötesBihang

lill riksdagens protokoll 19H. 5 sami. 2 aud. Nr 11.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

förordningens tillkomst med de formella ändringar, som blevo en nödvändig

följd av Stockholms stifts inrättande.

Grundsatsen att både präster och lekmän skulle vara representerade hade

under hela den diskusion, som föregått införande av kyrkomötet, förutsatts

såsom given. Det ansågs utan vidare såsom självklart, att i en representation

för kyrkan en framskjuten plats måste givas åt prästerskapet. Därtill kom

en viktig politisk synpunkt. Kyrkomötet framstod som en kompensation för

prästerskapets genom representationsreformen förlorade ställning som ett

av rikets stånd, och dess andel i kyrkomötet fick därför icke göras alltför

liten. Samtidigt måste emellertid församlingarnas växande anspråk på att

bli hörda i angelägenheter som berörde deras intressen tillgodoses.

Örn alltså enighet rådde om att kyrkans båda element, präster och lekmän,

skulle vara företrädda i kyrkomötet, så härskade i stället redan från

början delade meningar om storleken av deras andel i representationen.

Det dröjde heller icke länge förrän kyrkomötets sammansättning gjordes

till föremål för kritik. Denna kritik följde två olika linjer. Dels påtalades

kyrkomötets fåtalighet, dels dessutom den fastställda proportionen mellan

de båda representerade kategorierna.

År 1873 väcktes vid kyrkomötet (nr 24) och i riksdagen (II: 178) av en

och samme motionär förslag, vari bl. a. yrkades att kyrkomötets medlemsantal

måtte ökas till det dubbla, eller 60 präster och 60 lekmannaombud.

I motiveringen berördes även frågan örn proportionen mellan de två

grupperna, dock utan att någon ändring i detta hänseende föreslogs. Vad

som först folie i ögonen vore kyrkomötets fåtalighet. Att i ett land med närmare

fyra millioner till evangeliskt-lutherska bekännelsen hörande innebyggare,

de prästerliga ombuden oräknade, endast trettio personer skulle anses

representera kyrkan vore enligt motionen alltför otillräckligt för att

med skäl kunna benämnas en församlingens representation. Proportionen

mellan de prästerliga och lekmannaombuden stöde icke i ett rättvist förhållande

till antalet församlingsmedlemmar. Den borde måhända dock, med

ogillande av själva principen, under de rådande förhållandena bibehållas.

Kyrkolagsutskottet (bet. nr 32) avstyrkte ändringsförslaget utan att alls

röra vid frågan om lämpligheten av att rubba den stadgade proportionen

mellan präster och lekmän. Utskottet nöjde sig med att avvisa tanken på

en utökning av kyrkomötets medlemsantal under hänvisning till att de

spörsmål, som komme inför kyrkomötet, vore så pass ensartade, att antalet

ledamöter vöre fullt tillräckligt för att de anhängiggjorda frågorna skulle

få en tillfredsställande behandling.

I riksdagen rönte förslaget samma öde och avstyrktes av lagutskottet

(uti. nr 14). Utskottet förklarade att i betraktande av det begränsade verksamhetsområde,

som kyrkomötet fått sig tillmätt, det med sin rådande sammansättning

icke borde sakna tillräckligt stora och mångsidiga insikter för

att kunna motsvara sin uppgift.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

3

Ar 1878 återkom frågan om en fördubbling av medlemsantalet i motion

(nr 49) till kyrkomötet och avslogs åter. Samma år väcktes i riksdagens

andra kammare en motion (nr 2), som gick utöver de dittills framställda

med yrkandet att en utökning av ombudens antal skulle ske, men att denna

ökning icke skulle göras likformig för de båda grupperna, utan så att

lekmännens representation konnne att uppgå till 80, medan prästerskapets

skulle stanna vid ungefär hälften. Enligt motionärernas åsikt vore en

dylik åtgärd nödvändig för alt inskränka den vidsträckta förekomsten avföreningar

med synodal självstyrelse, vilka vid sidan av det officiella statskyrkomötet

ställde av dem anordnade »fria» kyrkomöten. Endast om det

officiella kyrkomötet finge en så allsidig sammansättning, att det verkligen

kunde sägas representera församlingsmedlemmarnas millioner kunde dess

ställning och inflytande tryggas.

Lagutskottet (uti. nr 28) avstyrkte motionen med motiveringen att genom

den föreslagna rubbningen i förhållandet mellan prästerna och lekmännen

de förras inflytande vid kyrkomötet otillbörligt skulle minskas.

Härtill borde riksdagen icke utan synnerligen viktiga skäl taga något initiativ.

Vid kyrkomötet 1883 framlades en motion (nr 34), vari kritiserades att

det prästerliga elementet vore starkare representerat inom mötet än som

vore förenligt med hänsynen till lekmännens långt övervägande talrikhet.

Det senaste kyrkomötet hade räknat icke mindre än 37 präster och skolman,

under det att av de övriga 23 ombuden omkring hälften voro ämbetsmän.

Endast 3 tillhörde den klass, som utgjorde det stora flertalet av vår

kyrkas medlemmar — allmogen. Orsaken till denna bristfälliga representation

fann motionären ligga i valsättet, som byggde på den för riksdagens

vidkommande såsom olämplig kasserade ståndsprincipen. Om de självskrivna

och ståndsvis utsedda ombuden lämnade plats för representanter,

framgångna ur allmänna val, skulle detta leda till att lekmannaelementet

inom kyrkan bleve bättre tillgodosett än tidigare. Motionären ville däremot

icke föreslå någon ändring i proportionen mellan de båda kategoriernas

representanter. Förslaget avstyrktes av kyrkolagsutskottet (bet. nr

32) och avslogs av kyrkomötet. Samma öde rönte en annan motion (nr 9),

vari yrkades att ombudens antal måtte ökas med två präster och två lekmän

från varje stift samt likaså från Stockholms stad. Däremot beslöt

kyrkomötet (skriv, nr 24) i anledning av en motion (nr 3) att hos Kungl.

Majit anhålla örn sådan ändring av kyrkomötesförordningen, att ombudens

antal sattes till 86, varav hälften präster och hälften lekmän.

Då den begärda utredningen icke hördes av togs frågan ånyo upp vid

såväl 1888 års kyrkomöte sorn 1889 års riksdag. Vid båda tillfällena framställdes

bl. a. samma förslag som kyrkomötet accepterat 1883, nu dock

med negativt resultat. Motiveringen för avstyrkandet var den gängse, alt

den sammansättning kyrkomötet hade borgade för all det inom sig rymde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

tillräckliga insikter för att kunna fylla sina relativt begränsade uppgifter.

Genom den andel i kyrkolagstiftningen, som tillkomme riksdagen, hade

den allmänna meningen i landet tillräckliga möjligheter att utöva inflytande

på denna gren av lagstiftningen.

Den av kyrkomötet 1883 avlåtna framställningen till Kungl. Majit hade

hänvisats till den s. k. kyrkolagskommittén, vilken i ett den 28 maj 1892

dagtecknat betänkande förklarade sig icke anse önskvärt att den bleve bifallen.

Kungl. Majit fann i överensstämmelse härmed framställningen icke

böra till någon åtgärd föranleda.

År 1903 fattade kyrkomötet emellertid åter ett positivt beslut och riktade

i anledning av en motion (nr 6), vari 1883 års hemställan upprepades, en

framställning (skriv, nr 3) till Kungl. Majit om utarbetande och framläggande

av »förslag till förändrade bestämmelser beträffande kyrkomötets

sammansättning i syfte att, med ökande av ledamöternas antal i huvudsaklig

överensstämmelse med motionen, ett mera levande intresse för och ett allsidigare

deltagande i kyrkomötets arbete måtte främjas». Då samma förslag

vid 1908 års kyrkomöte åter frambars (mot. nr 67) kunde kyrkolagsutskottet

i sitt betänkande (nr 13) meddela, att förevarande fråga vore föremål för

beredning inom vederbörande statsdepartement. Motionen föranledde till

följd härav icke någon åtgärd.

De senast berörda förslagen hade alla gått på den snävare reformlinjen

och endast krävt en ökning av kyrkomötesombudens antal utan rubbning av

det rådande förhållandet mellan präster och lekmän. Vid 1910 års kyrkomöte

framlades emellertid en motion (nr 35), vari den föreslagna ökningen

åter sammankopplades med tanken på en numerär övervikt för lekmannagruppen.

I motionen ifrågasattes huruvida en lika stark ökning av de prästerliga

som av de icke-prästerliga kyrkomötesledamöterna vore en önskvärd

reform. Det enda riktiga måste vara en representativ kyrklig församling,

inom vilken lekmannaelementet utgjorde grundstocken och prästerskapet

icke begärde annat inflytande än det, som det kunde och säkerligen även

skulle erhålla genom sin grundligare kännedom om de kyrkliga angelägenheterna.

Hand i hand med den absoluta ökning av kyrkomötets medlemsantal,

som tidigare motioner förordat, borde alltså gå en relativ ökning av

dess lekmannaombud, så att dessa komme att t. ex. med en tredjedel överskjuta

de prästerliga ombudens antal. Eller också kunde, för den händelse

kyrkomötets totala medlemsantal genom den föreslagna åtgärden ansåges

bliva alltför stort, ökningen på den prästerliga sidan utan olägenhet bortfalla,

och endast lekmannaombudens antal höjas från den nuvarande siffran

till 40 å 45. Kyrkolagsutskottet (bet. nr 18) avstyrkte motionen under

hänvisning till att Kungl. Majit vid utredningen av frågan örn ledamotsantalets

absoluta ökning icke torde komma att underlåta att till skärskådande

upptaga även möjligheten av en ändrad proportion mellan mötets

båda huvudgrupper. Utskottet ville därför utan att ingå i prövning av lämp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

5

ligheten eller olämpligheten av den föreslagna förändringen ej för sin del

tillstyrka ett föregripande av den pågående helt visst allsidiga utredningen.

Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen.

Något resultat av den åberopade utredningen åstadkoms emellertid icke.

I anledning av en motion vid 1920 års riksdag (II: 128), vari bl. a. yrkanden

om omedelbara val av lekmannaombud framfördes, väckte konstitutionsutskottet

(uti. nr 34) ånyo frågan örn förstärkande av lekmannarepresentationen

i kyrkomötet. I skrivelse (nr 191) till Kungl. Majit anhöll också

riksdagen om utredning av frågan under vilka förutsättningar ett införande

av direkta val av lekmannaombud kunde, i samband med en utvidgad lekmannarepresentation

i övrigt, inom kyrkan genomföras samt örn framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I

anslutning härtill framlades vid 1920 års kyrkomöte en motion (nr 23) med

ytterligare direktiv för den kommande utredningen. Däri underströks bl. a.

önskvärdheten av en mindre ökning av de prästerliga kyrkomötesombudens

antal, utan att därför intrång gjordes på lekmannarepresentationens utvidgning

till att med omkring en tredjedel överstiga den totala numerären av

prästerliga kyrkomötesleda möter. Motionen avstyrktes och avslogs dock

med motiveringen att kyrkomötet icke på förhand borde binda sig för en

viss lösning av frågan.

Den 10 juni 1921 uppdrogs å landshövding Johan Widén att såsom sakkunnig

inom justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning

angående de i riksdagens skrivelse berörda frågorna. I enlighet med Kungl.

Maj:ts beslut på hösten 1922 blev ifrågavarande utredningsarbete emellertid

avbrutet våren 1923. En del av utredningen hade emellertid då verkställts

och överlämnades av Widén.

Vid 1925 års kyrkomöte framställdes icke mindre än sex motioner, vilka

åsyftade ändringar i den kyrkliga styrelsen och representationen och därvid

även berörde det föreliggande spörsmålet. I motiveringen till en av dessa

(nr 28), vari bl. a. yrkades ökning av antalet lekmannaombud, framhölls att

den högt kvalificerade representationen ur särskilt ämbetsmannaklassen,

som dominerade i kyrkomötet, förvisso där vore av högt värde, men att vid

sidan därav de bredare folklagren, allmogen, industriarbetarna, folkskollärarkåren,

borgerskap^ behövde komma till tals i kyrkomötet på ett starkare

sätt än dittills. Detta läte sig emellertid icke göra utan en viss ökning

av lekmännens antal, och motionären föreslog 60 såsom en acceptabel siffra.

I en annan av dessa motioner (nr 44) yrkades att kyrkomötet måtte ingå till

Kungl. Majit med anhållan om utarbetande av förslag till sådan ändring av

gällande förordning örn kyrkomötet, att detta skulle komma att utgöras av

100 ombud, därav 40 präster och 60 lekmän. En tredje motion (nr 14) slutligen

anknöt till 1920 års riksdagsskrivelse och krävde fullföljande av den

avbrutna utredningen. De nämnda sex motionerna sammanfördes lill gemensam

behandling och kyrkomötet hemställde bos Kungl. Majit (skriv.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

nr 31) att den avbrutna Widénska utredningen måtte återupptagas och sedermera

föreläggas kyrkomötet. Då denna framställning icke föranledde

någon åtgärd, återupptogs frågan i en vid 1928 års riksdag väckt motion

(11:46), vari yrkades att riksdagen hos Kungl. Majit ville hemställa, att de

av riksdagen begärda utredningarna angående bl. a. utvidgad lekmannarepresentation

snarast möjligt fortsattes. Konstitutionsutskottet (uti. nr 10)

medgav, att de föreliggande spörsmålen vöre aktuella och i och för sig väl

förtjänta av vidare utredning, men avstyrkte dock motionen med hänvisning

till att religionsfrihetssakkunnigas förslag örn rätt till utträde ur statskyrkan

inom en snar framtid vöre att vänta i form av proposition. Genomfördes

detta förslag skulle det komma att medföra vittgående konsekvenser även

med avseende på kyrkans inre organisation. Enligt utskottets mening saknades

därför säkra ul gångspunkter för de begärda utredningarna,

Vid 1929 års kyrkomöte återkom frågan i en motion (nr 20), vari hemställdes,

att kyrkomötet matte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande

bl. a. ökat, mera representativt ledamotsantal. Motionen avslogs under

åberopande av att 1925 års skrivelse fortfarande vore beroende på Kungl.

Majlis prövning.

1925 års kyrkomötesskrivelse anmäldes för Kungl. Majit den 27 januari

1933, därvid förordnades, att ärendet skulle uppföras å en särskild »förteckning

över ärenden, som äro av beskaffenhet att icke för närvarande kunna

föranleda någon Kungl. Majits åtgärd».

Vid 1934 års kyrkomöte gavs i en motion (nr 10) uttryck åt uppfattningen

att starka skäl förelåge för att ånyo upptaga till prövning frågan om kyrkomötets

lekmannarepresentation. Motionären uppehöll sig huvudsakligen

vid ordningen för val av lekmannaombuden men önskade även en utredning

av frågan om icke tiden vore kommen för en utvidgning av kyrkomötets

lekmannarepresentation, exempelvis till 60, varigenom lekmännens

antal alitsa skulle bli dubbelt så stort som prästernas.

1 sitt betänkande (nr 4) anförde kyrkolagsutskottet angående frågan om

en utvidgning av lekmannarepresentationen, att denna på det närmaste sammanhängde

med andra centrala spörsmål rörande kyrkomötets organisation,

vilka icke av motionären berörts och icke heller till sin innebörd och sina

konsekvenser kunde av utskottet överblickas. Utskottet avstyrkte motionen

och kyrkomötet följde utskottet.

Med lagen om domkapitel av den 13 november 1936 kom frågan om

kyrkomötets lekmannarepresentation i ett delvis nytt läge, i så måtto som

intresset alltmera kom att koncentreras på sättet för valet av denna. Enligt

ifrågavarande lag utses lekmannamedlemmarna i domkapitlet av ombudsförsamlingar

utsedda av pastoratens kyrkoråd. Redan då lagförslaget underställdes

1936 års kyrkomöte ifrågasattes i en motion (nr 21), huruvida

dessa föreslagna elektorsförsamlingar icke lämpligen borde tagas i bruk även

för utseende av kyrkomötets lekmannarepresentanter. Motionen avslogs,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

7

men väcktes ånyo två år senare (nr 23). Kyrkomötet hemställde (skriv, nr 8)

då hos Kungl. Majit örn utredning och förslag i syfte att överflytta valen

av lekmannaombud till kyrkomötet från nuvarande elektorsförsamlingar till

de ombudsförsamlingar, som ha att förrätta val av lekmän i domkapitel.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår att nästan ända sedan

kyrkomötets tillkomst krav ha rests på att tillförsäkra detsamma ett

större ledamotsantal och en mera allsidig sammansättning. Med en utökad

representation skulle kyrkomötet komma att ge en mera tillförlitlig bild av

de skiftande riktningar och önskemål, som rymmas inom kyrkan. Detta är

så mycket viktigare som kyrkomötets huvudsakliga uppgift är att i framställningar

till Kungl. Majit giva tillkänna den inom kyrkan förefintliga

uppfattningen i kyrkliga frågor. Brister vidlåda framför allt sammansättningen

av kyrkomötets lekmannahälft, vilken icke kan anses tillfyllest såsom

representation för Sveriges folk. Frågan om en ökad lekmannarepresentation

bör därför enligt utskottets mening göras till föremål för utredning.

Att därvid söka vidmakthålla den nu rådande proportionen mellan

präster och lekmän synes icke nödvändigt. Utan att vilja yttra sig örn storleken

av lekmannarepresentationen anser sig utskottet dock böra framhålla,

att antalet lekmän bör vara sådant, att olika meningsriktningar i kyrkliga

frågor beredas möjlighet att bliva på ett skäligt sätt företrädda. Därjämte

bör övervägas möjligheten av en viss utökning även av de prästerliga ledamöternas

antal, särskilt som det torde få betraktas som en brist, att de obefordrade

prästerna icke äro valbara till ombud vid kyrkomötet.

Vid en omprövning av frågan om en utökad lekmannarepresentation torde

man ej kunna undgå att överväga även spörsmålet om sättet för denna representations

utseende. Otvivelaktigt föreligger ett behov av mera tidsenliga former

för val av kyrkomötets lekmannaombud. Olika vägar stå här till buds.

En väg vore, att låta elektorsvalen, som nu ske å sammanträde inför kyrkostämmas

ordförande, verkställas av kyrkofullmäktige eller, där sådana icke

finnas, av kyrkostämma. En annan lösning vore, att med bibehållande av

nuvarande ordning för val av elektorer, men med upphävande av nuvarande

kretsindelning inom stiften vid val av lekmannaombud, låta dessa val företagas

gemensamt av samtliga församlingsombud. En tredje utväg vore, att

dessa val verkställdes av den ombudsförsamling, som pastoratskyrkoråden

utse för val av lekmannaombud i domkapitlet.

Utskottet anser alltså, att den tidigare berörda år 1921 igångsatta men år

1923 avbrutna utredningen i nu förevarande del snarast bör återupptagas,

samt hemställer därför,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.

att riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning och förslag

till ändrade grunder för kyrkomötets sammansättning i

huvudsaklig anslutning till vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 16 mars 1944.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Sandegård, Herlitz, Kållman, Karl August

Johanson, Sandström, Kjörck*, John Gustavson*, Sven Hansson, Söderdahl, Thorell, Mosesson,

Nilsson i Göteborg, Nolin, Fält, Norén, Pettersson i Norregård, Spångberg och Jonsson i

Haver ö*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

1) av herrar Källman, Söderdahl, Nilsson i Göteborg och Spångberg, som

under framhållande av att den större frågan örn kyrkomötets existensberättigande

överhuvudtaget först borde utredas, yrkat avslag såväl på den

mindre i förevarande motion väckta frågan som på utskottets hemställan,

2) av herr Nolin.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1944

441248

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1944:179 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning. a1 i texten