Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.
1944-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1944:11, Utlåtande i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 1 em.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion örn
ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning.
Uti en inom första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
230 av herrar Sandegård och Lindström, hemställes »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag angående ändrade
grunder för kyrkomötets sammansättning i syfte att tillförsäkra lekmännen
behörigt vidgat deltagande i dess arbete».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Historik. Kyrkomötets funktioner äro fastställda dels i kyrkomötesförordningen,
dels i regeringsformen. Enligt den förra äger allmänt kyrkomöte
upptaga kyrkliga mål, som Konungen till det överlämnar eller varom
fråga av någon dess ledamot väckes. Mötet äger dock ej annat eller mera
besluta än underdåniga utlåtanden, samt föreställningar och önskningar
att hos Konungen anmälas. De från Konungen hänskjutna målen böra företrädesvis
till behandling upptagas.
Kyrkomötets grundlagsbestämda befogenheter äro inskrivna i §§ 87 och
114 regeringsformen. Kyrkolag stiftas, ändras och upphäves av Konung
och riksdag gemensamt, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt
kyrkomöte. 1 § 114 stadgas att ändring eller upphävande av prästerskapets
privilegier, förmåner och rättigheter icke må ske utan genom Konungens
och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt
kyrkomöte.
Beträffande kyrkomötets sammansättning stadgas i kyrkomötesförordningen
att svenska kyrkans ombud skola vara samtliga biskopar i stiften
eller där någon av dem har förfall, den bland stiftets prästerskap, som domkapitlet
i hans ställe väljer; två bland teologiska fakultetens professorer
frän vartdera av rikets universitet; en vald, med fullmakt å ordinarie ämbete
eller tjänst försedd prästman från vart stift; därtill komma av lekmän
valda ombud, ett från Visby stift, två från vartdera av de övriga stiften
samt fem från det eller de valdistrikt Konungen med avseende å förhandenvarande
omständigheter bestämmer.
Kyrkomötet består alltså av trettio prästerliga ledamöter och lika många
lekmän. Sammansättningen har förblivit oförändrad sedan kyrkomötesBihang
lill riksdagens protokoll 19H. 5 sami. 2 aud. Nr 11.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
förordningens tillkomst med de formella ändringar, som blevo en nödvändig
följd av Stockholms stifts inrättande.
Grundsatsen att både präster och lekmän skulle vara representerade hade
under hela den diskusion, som föregått införande av kyrkomötet, förutsatts
såsom given. Det ansågs utan vidare såsom självklart, att i en representation
för kyrkan en framskjuten plats måste givas åt prästerskapet. Därtill kom
en viktig politisk synpunkt. Kyrkomötet framstod som en kompensation för
prästerskapets genom representationsreformen förlorade ställning som ett
av rikets stånd, och dess andel i kyrkomötet fick därför icke göras alltför
liten. Samtidigt måste emellertid församlingarnas växande anspråk på att
bli hörda i angelägenheter som berörde deras intressen tillgodoses.
Örn alltså enighet rådde om att kyrkans båda element, präster och lekmän,
skulle vara företrädda i kyrkomötet, så härskade i stället redan från
början delade meningar om storleken av deras andel i representationen.
Det dröjde heller icke länge förrän kyrkomötets sammansättning gjordes
till föremål för kritik. Denna kritik följde två olika linjer. Dels påtalades
kyrkomötets fåtalighet, dels dessutom den fastställda proportionen mellan
de båda representerade kategorierna.
År 1873 väcktes vid kyrkomötet (nr 24) och i riksdagen (II: 178) av en
och samme motionär förslag, vari bl. a. yrkades att kyrkomötets medlemsantal
måtte ökas till det dubbla, eller 60 präster och 60 lekmannaombud.
I motiveringen berördes även frågan örn proportionen mellan de två
grupperna, dock utan att någon ändring i detta hänseende föreslogs. Vad
som först folie i ögonen vore kyrkomötets fåtalighet. Att i ett land med närmare
fyra millioner till evangeliskt-lutherska bekännelsen hörande innebyggare,
de prästerliga ombuden oräknade, endast trettio personer skulle anses
representera kyrkan vore enligt motionen alltför otillräckligt för att
med skäl kunna benämnas en församlingens representation. Proportionen
mellan de prästerliga och lekmannaombuden stöde icke i ett rättvist förhållande
till antalet församlingsmedlemmar. Den borde måhända dock, med
ogillande av själva principen, under de rådande förhållandena bibehållas.
Kyrkolagsutskottet (bet. nr 32) avstyrkte ändringsförslaget utan att alls
röra vid frågan om lämpligheten av att rubba den stadgade proportionen
mellan präster och lekmän. Utskottet nöjde sig med att avvisa tanken på
en utökning av kyrkomötets medlemsantal under hänvisning till att de
spörsmål, som komme inför kyrkomötet, vore så pass ensartade, att antalet
ledamöter vöre fullt tillräckligt för att de anhängiggjorda frågorna skulle
få en tillfredsställande behandling.
I riksdagen rönte förslaget samma öde och avstyrktes av lagutskottet
(uti. nr 14). Utskottet förklarade att i betraktande av det begränsade verksamhetsområde,
som kyrkomötet fått sig tillmätt, det med sin rådande sammansättning
icke borde sakna tillräckligt stora och mångsidiga insikter för
att kunna motsvara sin uppgift.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
3
Ar 1878 återkom frågan om en fördubbling av medlemsantalet i motion
(nr 49) till kyrkomötet och avslogs åter. Samma år väcktes i riksdagens
andra kammare en motion (nr 2), som gick utöver de dittills framställda
med yrkandet att en utökning av ombudens antal skulle ske, men att denna
ökning icke skulle göras likformig för de båda grupperna, utan så att
lekmännens representation konnne att uppgå till 80, medan prästerskapets
skulle stanna vid ungefär hälften. Enligt motionärernas åsikt vore en
dylik åtgärd nödvändig för alt inskränka den vidsträckta förekomsten avföreningar
med synodal självstyrelse, vilka vid sidan av det officiella statskyrkomötet
ställde av dem anordnade »fria» kyrkomöten. Endast om det
officiella kyrkomötet finge en så allsidig sammansättning, att det verkligen
kunde sägas representera församlingsmedlemmarnas millioner kunde dess
ställning och inflytande tryggas.
Lagutskottet (uti. nr 28) avstyrkte motionen med motiveringen att genom
den föreslagna rubbningen i förhållandet mellan prästerna och lekmännen
de förras inflytande vid kyrkomötet otillbörligt skulle minskas.
Härtill borde riksdagen icke utan synnerligen viktiga skäl taga något initiativ.
Vid kyrkomötet 1883 framlades en motion (nr 34), vari kritiserades att
det prästerliga elementet vore starkare representerat inom mötet än som
vore förenligt med hänsynen till lekmännens långt övervägande talrikhet.
Det senaste kyrkomötet hade räknat icke mindre än 37 präster och skolman,
under det att av de övriga 23 ombuden omkring hälften voro ämbetsmän.
Endast 3 tillhörde den klass, som utgjorde det stora flertalet av vår
kyrkas medlemmar — allmogen. Orsaken till denna bristfälliga representation
fann motionären ligga i valsättet, som byggde på den för riksdagens
vidkommande såsom olämplig kasserade ståndsprincipen. Om de självskrivna
och ståndsvis utsedda ombuden lämnade plats för representanter,
framgångna ur allmänna val, skulle detta leda till att lekmannaelementet
inom kyrkan bleve bättre tillgodosett än tidigare. Motionären ville däremot
icke föreslå någon ändring i proportionen mellan de båda kategoriernas
representanter. Förslaget avstyrktes av kyrkolagsutskottet (bet. nr
32) och avslogs av kyrkomötet. Samma öde rönte en annan motion (nr 9),
vari yrkades att ombudens antal måtte ökas med två präster och två lekmän
från varje stift samt likaså från Stockholms stad. Däremot beslöt
kyrkomötet (skriv, nr 24) i anledning av en motion (nr 3) att hos Kungl.
Majit anhålla örn sådan ändring av kyrkomötesförordningen, att ombudens
antal sattes till 86, varav hälften präster och hälften lekmän.
Då den begärda utredningen icke hördes av togs frågan ånyo upp vid
såväl 1888 års kyrkomöte sorn 1889 års riksdag. Vid båda tillfällena framställdes
bl. a. samma förslag som kyrkomötet accepterat 1883, nu dock
med negativt resultat. Motiveringen för avstyrkandet var den gängse, alt
den sammansättning kyrkomötet hade borgade för all det inom sig rymde
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
tillräckliga insikter för att kunna fylla sina relativt begränsade uppgifter.
Genom den andel i kyrkolagstiftningen, som tillkomme riksdagen, hade
den allmänna meningen i landet tillräckliga möjligheter att utöva inflytande
på denna gren av lagstiftningen.
Den av kyrkomötet 1883 avlåtna framställningen till Kungl. Majit hade
hänvisats till den s. k. kyrkolagskommittén, vilken i ett den 28 maj 1892
dagtecknat betänkande förklarade sig icke anse önskvärt att den bleve bifallen.
Kungl. Majit fann i överensstämmelse härmed framställningen icke
böra till någon åtgärd föranleda.
År 1903 fattade kyrkomötet emellertid åter ett positivt beslut och riktade
i anledning av en motion (nr 6), vari 1883 års hemställan upprepades, en
framställning (skriv, nr 3) till Kungl. Majit om utarbetande och framläggande
av »förslag till förändrade bestämmelser beträffande kyrkomötets
sammansättning i syfte att, med ökande av ledamöternas antal i huvudsaklig
överensstämmelse med motionen, ett mera levande intresse för och ett allsidigare
deltagande i kyrkomötets arbete måtte främjas». Då samma förslag
vid 1908 års kyrkomöte åter frambars (mot. nr 67) kunde kyrkolagsutskottet
i sitt betänkande (nr 13) meddela, att förevarande fråga vore föremål för
beredning inom vederbörande statsdepartement. Motionen föranledde till
följd härav icke någon åtgärd.
De senast berörda förslagen hade alla gått på den snävare reformlinjen
och endast krävt en ökning av kyrkomötesombudens antal utan rubbning av
det rådande förhållandet mellan präster och lekmän. Vid 1910 års kyrkomöte
framlades emellertid en motion (nr 35), vari den föreslagna ökningen
åter sammankopplades med tanken på en numerär övervikt för lekmannagruppen.
I motionen ifrågasattes huruvida en lika stark ökning av de prästerliga
som av de icke-prästerliga kyrkomötesledamöterna vore en önskvärd
reform. Det enda riktiga måste vara en representativ kyrklig församling,
inom vilken lekmannaelementet utgjorde grundstocken och prästerskapet
icke begärde annat inflytande än det, som det kunde och säkerligen även
skulle erhålla genom sin grundligare kännedom om de kyrkliga angelägenheterna.
Hand i hand med den absoluta ökning av kyrkomötets medlemsantal,
som tidigare motioner förordat, borde alltså gå en relativ ökning av
dess lekmannaombud, så att dessa komme att t. ex. med en tredjedel överskjuta
de prästerliga ombudens antal. Eller också kunde, för den händelse
kyrkomötets totala medlemsantal genom den föreslagna åtgärden ansåges
bliva alltför stort, ökningen på den prästerliga sidan utan olägenhet bortfalla,
och endast lekmannaombudens antal höjas från den nuvarande siffran
till 40 å 45. Kyrkolagsutskottet (bet. nr 18) avstyrkte motionen under
hänvisning till att Kungl. Majit vid utredningen av frågan örn ledamotsantalets
absoluta ökning icke torde komma att underlåta att till skärskådande
upptaga även möjligheten av en ändrad proportion mellan mötets
båda huvudgrupper. Utskottet ville därför utan att ingå i prövning av lämp
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
5
ligheten eller olämpligheten av den föreslagna förändringen ej för sin del
tillstyrka ett föregripande av den pågående helt visst allsidiga utredningen.
Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen.
Något resultat av den åberopade utredningen åstadkoms emellertid icke.
I anledning av en motion vid 1920 års riksdag (II: 128), vari bl. a. yrkanden
om omedelbara val av lekmannaombud framfördes, väckte konstitutionsutskottet
(uti. nr 34) ånyo frågan örn förstärkande av lekmannarepresentationen
i kyrkomötet. I skrivelse (nr 191) till Kungl. Majit anhöll också
riksdagen om utredning av frågan under vilka förutsättningar ett införande
av direkta val av lekmannaombud kunde, i samband med en utvidgad lekmannarepresentation
i övrigt, inom kyrkan genomföras samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I
anslutning härtill framlades vid 1920 års kyrkomöte en motion (nr 23) med
ytterligare direktiv för den kommande utredningen. Däri underströks bl. a.
önskvärdheten av en mindre ökning av de prästerliga kyrkomötesombudens
antal, utan att därför intrång gjordes på lekmannarepresentationens utvidgning
till att med omkring en tredjedel överstiga den totala numerären av
prästerliga kyrkomötesleda möter. Motionen avstyrktes och avslogs dock
med motiveringen att kyrkomötet icke på förhand borde binda sig för en
viss lösning av frågan.
Den 10 juni 1921 uppdrogs å landshövding Johan Widén att såsom sakkunnig
inom justitiedepartementet verkställa en förberedande undersökning
angående de i riksdagens skrivelse berörda frågorna. I enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut på hösten 1922 blev ifrågavarande utredningsarbete emellertid
avbrutet våren 1923. En del av utredningen hade emellertid då verkställts
och överlämnades av Widén.
Vid 1925 års kyrkomöte framställdes icke mindre än sex motioner, vilka
åsyftade ändringar i den kyrkliga styrelsen och representationen och därvid
även berörde det föreliggande spörsmålet. I motiveringen till en av dessa
(nr 28), vari bl. a. yrkades ökning av antalet lekmannaombud, framhölls att
den högt kvalificerade representationen ur särskilt ämbetsmannaklassen,
som dominerade i kyrkomötet, förvisso där vore av högt värde, men att vid
sidan därav de bredare folklagren, allmogen, industriarbetarna, folkskollärarkåren,
borgerskap^ behövde komma till tals i kyrkomötet på ett starkare
sätt än dittills. Detta läte sig emellertid icke göra utan en viss ökning
av lekmännens antal, och motionären föreslog 60 såsom en acceptabel siffra.
I en annan av dessa motioner (nr 44) yrkades att kyrkomötet måtte ingå till
Kungl. Majit med anhållan om utarbetande av förslag till sådan ändring av
gällande förordning örn kyrkomötet, att detta skulle komma att utgöras av
100 ombud, därav 40 präster och 60 lekmän. En tredje motion (nr 14) slutligen
anknöt till 1920 års riksdagsskrivelse och krävde fullföljande av den
avbrutna utredningen. De nämnda sex motionerna sammanfördes lill gemensam
behandling och kyrkomötet hemställde bos Kungl. Majit (skriv.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
nr 31) att den avbrutna Widénska utredningen måtte återupptagas och sedermera
föreläggas kyrkomötet. Då denna framställning icke föranledde
någon åtgärd, återupptogs frågan i en vid 1928 års riksdag väckt motion
(11:46), vari yrkades att riksdagen hos Kungl. Majit ville hemställa, att de
av riksdagen begärda utredningarna angående bl. a. utvidgad lekmannarepresentation
snarast möjligt fortsattes. Konstitutionsutskottet (uti. nr 10)
medgav, att de föreliggande spörsmålen vöre aktuella och i och för sig väl
förtjänta av vidare utredning, men avstyrkte dock motionen med hänvisning
till att religionsfrihetssakkunnigas förslag örn rätt till utträde ur statskyrkan
inom en snar framtid vöre att vänta i form av proposition. Genomfördes
detta förslag skulle det komma att medföra vittgående konsekvenser även
med avseende på kyrkans inre organisation. Enligt utskottets mening saknades
därför säkra ul gångspunkter för de begärda utredningarna,
Vid 1929 års kyrkomöte återkom frågan i en motion (nr 20), vari hemställdes,
att kyrkomötet matte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
bl. a. ökat, mera representativt ledamotsantal. Motionen avslogs under
åberopande av att 1925 års skrivelse fortfarande vore beroende på Kungl.
Majlis prövning.
1925 års kyrkomötesskrivelse anmäldes för Kungl. Majit den 27 januari
1933, därvid förordnades, att ärendet skulle uppföras å en särskild »förteckning
över ärenden, som äro av beskaffenhet att icke för närvarande kunna
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd».
Vid 1934 års kyrkomöte gavs i en motion (nr 10) uttryck åt uppfattningen
att starka skäl förelåge för att ånyo upptaga till prövning frågan om kyrkomötets
lekmannarepresentation. Motionären uppehöll sig huvudsakligen
vid ordningen för val av lekmannaombuden men önskade även en utredning
av frågan om icke tiden vore kommen för en utvidgning av kyrkomötets
lekmannarepresentation, exempelvis till 60, varigenom lekmännens
antal alitsa skulle bli dubbelt så stort som prästernas.
1 sitt betänkande (nr 4) anförde kyrkolagsutskottet angående frågan om
en utvidgning av lekmannarepresentationen, att denna på det närmaste sammanhängde
med andra centrala spörsmål rörande kyrkomötets organisation,
vilka icke av motionären berörts och icke heller till sin innebörd och sina
konsekvenser kunde av utskottet överblickas. Utskottet avstyrkte motionen
och kyrkomötet följde utskottet.
Med lagen om domkapitel av den 13 november 1936 kom frågan om
kyrkomötets lekmannarepresentation i ett delvis nytt läge, i så måtto som
intresset alltmera kom att koncentreras på sättet för valet av denna. Enligt
ifrågavarande lag utses lekmannamedlemmarna i domkapitlet av ombudsförsamlingar
utsedda av pastoratens kyrkoråd. Redan då lagförslaget underställdes
1936 års kyrkomöte ifrågasattes i en motion (nr 21), huruvida
dessa föreslagna elektorsförsamlingar icke lämpligen borde tagas i bruk även
för utseende av kyrkomötets lekmannarepresentanter. Motionen avslogs,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
7
men väcktes ånyo två år senare (nr 23). Kyrkomötet hemställde (skriv, nr 8)
då hos Kungl. Majit örn utredning och förslag i syfte att överflytta valen
av lekmannaombud till kyrkomötet från nuvarande elektorsförsamlingar till
de ombudsförsamlingar, som ha att förrätta val av lekmän i domkapitel.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår att nästan ända sedan
kyrkomötets tillkomst krav ha rests på att tillförsäkra detsamma ett
större ledamotsantal och en mera allsidig sammansättning. Med en utökad
representation skulle kyrkomötet komma att ge en mera tillförlitlig bild av
de skiftande riktningar och önskemål, som rymmas inom kyrkan. Detta är
så mycket viktigare som kyrkomötets huvudsakliga uppgift är att i framställningar
till Kungl. Majit giva tillkänna den inom kyrkan förefintliga
uppfattningen i kyrkliga frågor. Brister vidlåda framför allt sammansättningen
av kyrkomötets lekmannahälft, vilken icke kan anses tillfyllest såsom
representation för Sveriges folk. Frågan om en ökad lekmannarepresentation
bör därför enligt utskottets mening göras till föremål för utredning.
Att därvid söka vidmakthålla den nu rådande proportionen mellan
präster och lekmän synes icke nödvändigt. Utan att vilja yttra sig örn storleken
av lekmannarepresentationen anser sig utskottet dock böra framhålla,
att antalet lekmän bör vara sådant, att olika meningsriktningar i kyrkliga
frågor beredas möjlighet att bliva på ett skäligt sätt företrädda. Därjämte
bör övervägas möjligheten av en viss utökning även av de prästerliga ledamöternas
antal, särskilt som det torde få betraktas som en brist, att de obefordrade
prästerna icke äro valbara till ombud vid kyrkomötet.
Vid en omprövning av frågan om en utökad lekmannarepresentation torde
man ej kunna undgå att överväga även spörsmålet om sättet för denna representations
utseende. Otvivelaktigt föreligger ett behov av mera tidsenliga former
för val av kyrkomötets lekmannaombud. Olika vägar stå här till buds.
En väg vore, att låta elektorsvalen, som nu ske å sammanträde inför kyrkostämmas
ordförande, verkställas av kyrkofullmäktige eller, där sådana icke
finnas, av kyrkostämma. En annan lösning vore, att med bibehållande av
nuvarande ordning för val av elektorer, men med upphävande av nuvarande
kretsindelning inom stiften vid val av lekmannaombud, låta dessa val företagas
gemensamt av samtliga församlingsombud. En tredje utväg vore, att
dessa val verkställdes av den ombudsförsamling, som pastoratskyrkoråden
utse för val av lekmannaombud i domkapitlet.
Utskottet anser alltså, att den tidigare berörda år 1921 igångsatta men år
1923 avbrutna utredningen i nu förevarande del snarast bör återupptagas,
samt hemställer därför,
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11.
att riksdagen i anledning av förevarande motion i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning och förslag
till ändrade grunder för kyrkomötets sammansättning i
huvudsaklig anslutning till vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 16 mars 1944.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Sandegård, Herlitz, Kållman, Karl August
Johanson, Sandström, Kjörck*, John Gustavson*, Sven Hansson, Söderdahl, Thorell, Mosesson,
Nilsson i Göteborg, Nolin, Fält, Norén, Pettersson i Norregård, Spångberg och Jonsson i
Haver ö*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herrar Källman, Söderdahl, Nilsson i Göteborg och Spångberg, som
under framhållande av att den större frågan örn kyrkomötets existensberättigande
överhuvudtaget först borde utredas, yrkat avslag såväl på den
mindre i förevarande motion väckta frågan som på utskottets hemställan,
2) av herr Nolin.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1944
441248
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:179 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för allmänna kyrkomötets sammansättning. a1 i texten