Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 24

1944-05-20 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1944:24, Konstitutionsutskottets memorial nr 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1944 kl. 11 fm.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 11 januari

1943 till och med den 9 januari 1944 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsärenden från och med den 15 januari 1943 till och

med den 8 januari 1944;

justitieärenden från och med den 22 januari 1943 till och med den 31 december

1943;

utrikesdepartementsärenden från och med den 15 januari 1943 till och

med den 8 januari 1944;

försvarsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari

1944;

socialärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari

1944;

kommunikationsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med

den 8 januari 1944;

finansärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari

1944;

ecklesiastikärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8

januari 1944;

jordbruksärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8

januari 1944;

handelsärenden från och med den 15 januari 1943 till och med den 8 januari

1944; samt

folkhushållning särenden från och med den 15 januari 1943 till och med

den 8 januari 1944.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats

utdrag av det över ecklesiastikärenden den 25 februari 1944 förda protokoll,

i vad det avser ärendet nr 7 angående tillsättande av kyrkoherdetjänsten

i Åsele pastorat.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

bär anledning icke förekommit att mot någon ledamot av

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; varemot utskottet

Bihang till riksdagens protokoll 19H. S sami. 2 avd. Nr 24.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

funnit nedanstående under punkterna l:o—2:o upptagna

ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen

hos riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till dessa ärenden, finner utskottet sig föranlåtet

meddela följande:

Konstitutionsutskottet anmärkte år 1930 (memorial nr 26) på att det dåvarande

statsrådets ledamöter samtidigt med statsrådsämbetena innehade

och utövade ledamotskap av bolagsstyrelser, år 1931 (memorial nr 9) på att

dåvarande statsministern utövade ledamot- och ordförandeskapet i styrelsen

för svenska bostadskreditkassan och år 1935 (memorial nr 12) på att ett

dåvarande statsråd även efter utnämningen till medlem av statsrådet fortsatt

att utöva sitt ledamotskap av styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.

Av de nuvarande statsråden synes ingen utöva styrelseledamotskap

av eller befattning i enskilt företag. Ett av statsråden, som åtnjuter

tjänstledighet från sin befattning såsom verkställande direktör i en sammanslutning

av försäkringsbolag, uppbär emellertid, enligt vad som kommit till

utskottets kännedom sedan utskottet avgav sitt dechargememorial till föregående

riksdag, adertontusen kronor per år räknat av sin förutvarande lön.

Detta arrangemang har, enligt vad som är utskottet bekant, varit föranlett

av särskilda omständigheter och vunnit övriga statsrådsledamöters godkännande.

Det förevarande fallet uppvisar beröringspunkter med de inledningsvis

omnämnda men skiljer sig i vissa avseenden också från dessa. Denna

omständighet bör emellertid ej få medföra, att fallet får verka prejudicerande

för framtiden genom att lämnas ouppmärksammat från konstitutionsutskottets

sida. Statsrådets ledamöter böra nämligen stå obundna gentemot

privata företag. Denna tankegång borde komma till klart uttryck i § 34 regeringsformen.

I nu förevarande hänseende utsäges där emellertid endast, att

ledamot av statsrådet ej tillika får annat ämbete utöva, ej heller några inkomster

därav uppbära. Uppmärksamheten bör därför inriktas på en framtida,

mera tidsenlig avfattning av förevarande grundlagsparagraf. Denna torde

dessutom behöva kompletteras genom närmare bestämmelser i ett reglemente

för statsrådets ledamöter, ett spörsmål varmed det dock icke tillkommer

utskottet att taga befattning.

Närvarande: herrar Hallén, Källman, Karl August Johanson, Sandström, Björck*, Sven

Hansson*, Bror Nilsson*, Oskar Mattsson, Söderdahl, Albert Andersson, Arrhén, Thorell,

Gardell, Fast, Spångberg, Sefve, Larsson i Julita*, fru Björck* samt herrar Edberg och

von Friesen.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

3

l:o.

Enligt civila avlöningsreglementet gäller såsom allmän princip, att statstjänstemän

vid sidan av sin tjänst icke få inneha enskilda uppdrag. I 4 §

2 mom. i reglementet föreskrives, att statstjänstemän blott efter Kungl. Maj:ts

och i vissa fall vederbörande myndighets särskilda medgivande tillåtas inneha

uppdrag i enskilda företag av olika slag. Visserligen gäller icke nu berörda

föreskrift sådana uppdrag, som meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet,

som äger bevilja tillstånd. Givet är emellertid att grundtanken bakom föreskriften

i fråga, nämligen att uppdrag icke få inkräkta på befattningshavares

tjänst, äger sin giltighet även beträffande offentliga uppdrag.

Spörsmålet om statstjänstemäns bisysslor har under senare år två gånger

föranlett uttalanden av konstitutionsutskottet i dess dechargememorial. I ena

fallet (memorial nr 26 år 1930) beslöt utskottet anmärkning i anledning av

åt justitieråd och regeringsråd lämnade offentliga uppdrag. I det andra fallet

(memorial nr 11 år 1937) föranledde vissa landshövdingars bisysslor en omförmälan.

Vid innevarande års granskningsarbete ha inom utskottet beaktats såväl

av Kungl. Majit eller departementschef givna offentliga uppdrag som av

Kungl. Majit meddelade tillstånd att inneha enskilda uppdrag. Härvid har

utskottet uppmärksammat vissa fall, där med skäl kan ifrågasättas lämpligheien

av de träffade besluten. I anledning härav har utskottet föranstaltat örn

en undersökning angående de offentliga och enskilda uppdrag, som vederbörande

befattningshavare innehaft vid sidan av statstjänsten. Hänsyn har

härvid icke tagits till uppdrag av kommunal, ideell eller vetenskaplig natur

el. dyl. Bland de av utskottet särskilt uppmärksammade fallen anser sig utskottet

böra bringa följande till riksdagens kännedom.

Generaldirektören och chefen för statskontoret tillkallades den 10 maj 1943

av chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att såsom sakkunnig

företaga utredning angående fördelningen mellan staten och Stockholms stad

av kostnaderna för restskatteförmedling genom statens intressekontors försorg

för i Stockholm mantalsskrivna personer. Verkschefen i fråga utsågs av

Kungl. Majit den 24 september 1943, på föredragning och hemställan av chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, att såsom ordförande leda

kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggande. Den 22 december

1943 tillkallade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, samme

generaldirektör att vara ordförande för de sakkunniga för utredning av frågan

angående revision av riksdagens arbetsformer. Ifrågavarande verkschef har

därjämte under år 1943 innehaft uppdrag såsom ordförande i exportkreditnämnden,

statens institut för folkhälsan, apotekens avgiftsnämnd, delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet, statens fritidsnämnd

och 1940 års civila byggnadsutredning. Antalet sammanträden i berörda utredningar

och nämnder har under år 1943 i vissa fall varit avsevärt. Sålunda

har exempelvis exportkreditnämnden sammanträtt i allmänhet en gång i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

veckan, och 1940 års civila bvggnadsutredning har fram till den 25 november

hållit 82 sammanträden. Fritidsnämnden sammanträdde mellan 20 och 25

gånger under året. Enligt vad utskottet inhämtat har verkschefen i fråga

—- utöver semester och honom enligt instruktionen för statskontoret tillkommande

rätt att vid behov begagna sig av ledighet under högst 15 dagar årligen

—- under år 1943 och fram till granskningsårets utgång den 9 januari 1944

endast åtnjutit ledighet under tillhopa 36 dagar för fullgörande av vissa

ritav de ovan nämnda uppdragen. Utskottet finner det uppenbart, att även en

person med den mest framträdande arbetsförmåga näppeligen kan på ett tillfredsställande

sätt utöva det viktiga chefskapet för ett statligt ämbetsverk,

då han samtidigt belastas med krävande särskilda uppdrag i här angiven omfattning.

Vidare har utskottet uppmärksammat, att en professor vid tekniska högskolan

för det arbete han under år 1943 nedlagt på ledningen av besparingsberedningens

organisationsundersökningar av Kungl. Majit tillerkänts ersättning

med tillhopa omkring 12 000 kronor. Utskottet har nu inhämtat, att

samme professor för arbete i besparingsberedningen under såväl år 1941

som år 1942 uppburit ersättningar med ännu högre belopp. Med hänsyn till

ersättningens storlek under år 1943 måste hans arbete i beredningen under

detta år antagas lia haft en betydande omfattning. Det oaktat har han under

granskningsåret ej åtnjutit någon ledighet från professuren. Av dessa omständigheter

synes det utskottet klart framgå, att berörda uppdrag icke kunnat

undgå att inverka hinderlig! för utövandet av den ordinarie tjänsten.

Därjämte vill utskottet framhålla, att samme professor av chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, den 18 juni 1943 kallades till ledamot av

statens sjukhusutredning. Ledamotskapet av denna utredning lämnade han

visserligen den 21 augusti 1943, men genom beslut samma dag medgav t. f.

departementschefen, statsrådet Bergquist, att ifrågavarande professor finge

i mån av behov anlitas såsom expert vid utredningen, varigenom hans arbete

inom denna med hänsyn till honom beviljad särskild ersättning måste

anses ha blivit än mera krävande. På föredragning och hemställan av statsrådet

Möller utsågs vidare professorn i fråga den 30 juni 1943 jämväl till

ledamot av styrelsen för centrala sjukvårdsberedningen. Nämnas kan också,

att han bl. a. även fungerat som ledamot av 1942 års järnvägskostnadsutredning

samt varit vice ordförande i Sveriges standardiseringskommission.

Ifrågavarande professor förordnades den 10 december 1943 att från och

med den 1 januari 1944 vara ordförande och chef för statens organisationsnämnd,

med en årslön av 26 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg

enligt för statstjänstemän gällande grunder. Den 22 december 1943 förordnades

han på föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, till ledamot av statens sakrevision med ett särskilt arvode

av 4 000 kronor om året och ålades därvid att »fullgöra den föredragning beträffande

frågor, som beröra statens organisationsnämnds verksamhet, ävensom

sådana uppgifter i övrigt, som kunna komma att anförtros honom».

Därest föredragningsskyldigheten, såsom utskottet förutsätter, står i propor
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

5

tion till arvodets storlek, måste den antagas bliva relativt betungande. Med

hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som åvila chefen för den nyinrättade

organisationsnämnden — vilket jämväl får anses ha kommit till uttryck

i den fastställda avlöningen — borde denne icke ha belastats med sagda föredragningsskyldighet.

Vid granskningen av statsrådsprotokollen har vidare framkommit, att en

byråchef i pensionsstyrelsen den 30 juni 1943 på föredragning och hemställan

av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, erhållit tillstånd att

— i likhet med tidigare — vara aktuarie dels i ett livförsäkringsbolag, dels

ock i en pensionskassa (understödsförening). Enligt lagen örn försäkringsrörelse

skall i försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, erforderliga

försäkringstekniska beräkningar och utredningar utföras av aktuarie; det

åligger även denne att upprätta vissa redogörelser, vilka bolaget skall avgiva

till försäkringsinspektionen. Lagen örn understödsföreningar föreskriver, att

försäkringstekniska utredningar angående föreningens ställning skola upprättas

av person, vilken innehar behörighet att utöva befattning som aktuarie

vid livförsäkringsbolag eller av tillsynsmyndigheten förklarats behörig att

upprätta utredningarna; föreningen äger anlita tillsynsmyndigheten för utredningarnas

upprättande. Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter har ifrågavarande

byråchef årligen uppburit 5 000 kronor från försäkringsbolaget

och 4 000 kronor jämte rörligt tillägg (för närvarande utgående med 20,7 %)

från pensionskassan. Han har blott åtnjutit 7 dagars tjänstledighet under år

1943. Enligt utskottets mening står det icke i god överensstämmelse med

grundtanken i det inledningsvis åberopade stadgandet i civila avlöningsreglementet

att medgiva, att en byråchef med sin statstjänst får förena två till

sin natur så krävande uppdrag som de berörda aktuariebefattningarna. Härtill

kommer att pensionsstyrelsen är tillsynsmyndighet över berörda understödsförening.

Mot bakgrunden härav framstår föredragande departementschefens

tillstyrkan såsom särskilt betänklig.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig icke kunna underlåta

att rikta anmärkning mot statsråden Wigforss, Möller, Bergquist och

Bagge.

Närvarande: herrar Hallén**, Jones Erik Andersson, Sandegård, Källman, Ström, Karl

August Johanson, Sandström, Björck*, John Gustavson, Oskar Mattsson, Arrhén, Thorell.

Nordström, Nilsson i Göteborg, Nolin*, Hällgren**, Jonsson i Haverö*, Nilsson i Norr

långträsk*, Ekdahl* och Hansson i Skediga*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

2:o.

(Protokoll över finansärenden den 18 september 1943.)

Sedan presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel den 30 augusti 1943

utnämnts till statsråd, förordnade Kungl. Majit den 18 september 1943 på

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, ett f. d. hovrättsråd att från och med den 20 september tills vidare

under den tid Quensell utövade statsrådsämbetet, uppehålla presidentämbetet

i kammarrätten.

Ifrågavarande f. d. hovrättsråd är född den 18 april 1876 samt erhöll avsked

med pension som hovrättsråd från och med utgången av april månad

år 1943. Å presidentposten har sålunda förordnats en person med en ålder,

som vid tiden för förordnandet med mera än två år översteg den ålder, vid

vilken president i kammarrätten enligt allmänna tjänstepensionsreglementet

inträder i pensionsåldern. Visserligen har tidigare i något enstaka fall redan

pensionerade befattningshavare förordnats att uppehålla chefsämbeten utan

att konstitutionsutskottet i anledning därav framställt någon anmärkning.

Men därvid har det varit fråga örn förordnanden inom vederbörandes tidigare

verksamhetsområde. Så är däremot icke förhållandet i nu förevarande

fall. Det åsyftade f. d. hovrättsrådet har förordnats att uppehålla presidentämbetet

i en administrativ domstol, vars verksamhetsfält så vida skiljer sig

från hans eget tidigare, att han svårligen kan tänkas komma att behärska

det, innan hans förordnande upphör. Han har härjämte den 8 oktober 1943

förordnats till ordförande i krigskonjunkturskatterådet. Vidare må framhållas,

att statsmakterna nyligen funnit sig böra omorganisera kammarrätten i

syfte att i allmänhetens befogade intresse vinna ett snabbare avgörande av

där handlagda mål samt en avarbetning av förekommande betydande arbetsbalans.

Med hänsyn härtill måste på den fungerande presidenten i kammarrätten

ställas särskilt höga krav, framför allt i fråga örn arbetsförmåga och

initiativkraft.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet funnit sig ej kunna underlåta

att rikta anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet

Wigforss, i anledning av dennes tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förevarande

beslut av den 18 september 1943.

Närvarande: herrar Hallén**, Jones Erik Andersson, Sandegård, Kållman, Ström*, Karl

August Johanson, Sandström, Björck*, John Gustavson, Oskar Mattsson, Arrhén, Thorell,

Nordström, Nilsson i Göteborg, Nolin*, Hällgren**, Jonsson i Haverö* Nilsson i Norrlångträsk*,

Ekdahl* och Hansson d Skediga*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 20 maj 1944.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: herrar Hallén, Källman, Ström, Sandström, John Gustavson, Elmgren, Bror

Nilsson, Oskar Mattsson, Thorell, Gardell, Fast, Nordström, Mosesson, Nilsson i Göteborg,

Hällgren och Edberg.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

7

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid ingressen till utskottets memorial,

av herr Spångberg, som med instämmande av herrar Källman och Söderdahl

ansett, att de fyra sista meningarna: »Denna tankegång---taga be
fattning»

bort utgå.

B. Beträffande avslagna yrkanden örn anmärkning enligt R. F. § 107.

IL’

av herr Fredrik Ström, som ansett, att utskottet bort besluta anmärkning

jämlikt § 107 regeringsformen mot utrikesministern i anledning av dennes ingripande

mot uppförandet av Kiellands pjäs »Örn ett folk vill leva» på Nya

Teatern i Stockholm. (Jämför det av utrikesministern gjorda uttalandet i

första kammaren den 24 november 1943 vid besvarandet av en till honom

riktad interpellation i ämnet.)

lil.

av herrar Fredrik Ström, John Björck och von Friesen, vilka anfört:

»Den 24 februari 1943 kl. 17,10 tvingades ett tyskt s. k. kurirflygplan på

grund av motorfel att nödlanda i närheten av Lekvattnets kyrka i nordvästra

Värmland. Det visade sig, att vid denna flygning den då gällande överenskommelsen

mellan Sverige och Tyskland om viss trafik mellan Finland och

Norge med s. k. kurirflygplan överträtts i åtskilliga avseenden. Vid omhändertagandet

av planet och dess besättning föreföllo vederbörande militärmyndigheter

ha visat en viss valhänthet, som gjorde händelsen till en i tidningspress

och bland allmänheten mycket uppmärksammad inrikespolitisk fråga. Affärens

utrikespolitiska sida belystes av utrikesministern i ett svar på en enkel

fråga i ämnet den 17 mars 1943 i andra kammaren. Försvarsministern lämnade

i anledning av en interpellation i samma kammare den 24 mars 1943 en

redogörelse för omständigheterna kring fallet, varvid han fällde vissa omdömen

om militärmyndigheternas handlingssätt. Vid den utredning, som igångsattes

i anledning av »Lekvattnet-affären» upptäcktes vid Skarpnäcks flygplats

utanför Stockholm en instruktion angående landande främmande flygplan,

vilken antydde en olika behandling av nödlandade tyska plan och andra.

Denna order bidrog till att väcka oro. I belysning av senare under år 1943

offentliggjorda militära order angående nödlandade utländska flygplan framstod

försvarsministerns redogörelse i riksdagen såsom i vissa avseenden svår
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

förklarlig, och pressdebatten återuppblossade. I anledning därav gjorde försvarsministern

den 14 oktober 1943 ett uttalande genom tidningarnas telegrambyrå,

vari han meddelade, att han vid sin redogörelse i mars för riksdagen

förbisett vissa sommaren 1941 utfärdade högkvartersorder om behandlingen

av nödlandade tyska kurirflygplan. Dessa order modifierade de från

åren 1938 och 1940 härrörande generella bestämmelserna i detta ämne, från

vilka försvarsministern utgått i sitt interpellationssvar.

På begäran av en interpellant i första kammaren lämnade statsministern

den 20 oktober 1943 en redogörelse för order och dylikt rörande behandlingen

av utländska flygplan, som landa på svensk mark, vari han bekräftade försvarsministerns

meddelande örn det nämnda förbiseendet. Samtidigt lämnade

försvarsministern en motsvarande redogörelse i andra kammaren. Han hade

visserligen redan den 3 april 1943 erhållit klarhet om misstaget men ansett,

att han borde avvakta den pågående utredningen av händelsen vid krigsrätt

för att på grundval av dennas resultat bedöma behovet av ett tillrättaläggande.

Då han icke fick tillfälle taga del av krigsrättsprotokollen före riksdagens

åtskiljande, avsåg han att vid höstsessionen taga upp frågan med interpellanten.

Han medgav, att de sommaren 1941 utfärdade högkvartersorderna

icke varit uttömmande, vilket framginge därav, att de saknade upplysningar

om i vad mån tidigare föreskrifter fortfarande skulle gälla. Att han personligen

icke känt till orderna från sommaren 1941 angående kurirplan vore naturligt.

Försvarsministern kunde icke taga del av de tusentals order, som

under årens lopp utgivits från högkvarteret. Han klarlade även, att den militäre

befälhavaren vid Lekvattnet-förläggningen icke delgivits gällande bestämmelser

örn behandlingen av nödlandade främmande flygplan, frånsett

vissa av V. militärbefälsstaben sammanställda, mycket ofullständiga anvisningar.

1 de debatter, som följde på statsministerns och försvarsministerns redogörelser

påtalade flera talare den bristande klarheten i den militära ordergivningen

och den frånvaro av kontroll över denna från regeringens och närmast

försvarsministerns sida som nu avslöjats.

Statsrådet Skölds uraktlåtenhet att snarast korrigera en till riksdagen lämnad

felaktig uppgift synes anmärkningsvärd. Då det till överbefälhavaren,

respektive ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben, lämnade bemyndigandet

att utfärda order rörande omhändertagandet av nödlandade flygplan

lett till, dels att viktiga tillämpningsföreskrifter meddelats utan statsrådets

vetskap, dels ock att till innehållet oklara order, som lätt kunde missförstås,

utfärdats, borde det vara angeläget för försvarsministern att bättre än som

skett kontrollera den militära ordergivningen, i varje fall beträffande för vår

neutralitetspolitik så viktiga order som dem, vilka utfärdats i anledning av

kurirflygöverenskommelsen. Också denna uraktlåtenhet måste betraktas som

anmärkningsvärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit, ha vi yrkat anmärkning jämlikt

§ 107 regeringsformen mot försvarsministern, statsrådet Sköld.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

9

IV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 1 oktober 1943.)

Av herrar Fredrik Ström, Bror Nilsson, Hällgren och Larsson i Julita, som

ansett att utskottet bort rikta anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, i anledning av att

Kungl. Maj:t på dennes föredragning och hemställan den 1 oktober 1943 till

kyrkoherde i Färila och Kårböle församlingars pastorat utnämnt kyrkoherden

i Nora pastorat, kontraktsprosten E. N. Birke, och därigenom förbigått komministern

och vice pastorn i Färila och Kårböle församlingars pastorat J. E.

Haglund, vilken — såvitt framgår av en petition med 2 064 namn till hans

förmån — hade bakom sig en, med hänsyn till antalet röstberättigade församlingsmedlemmar

(3 778 personer) sällsynt stark församlingsopinion, och

vilken med hänsyn till övriga omständigheter i ärendet varit den som i första

hand bort komma i fråga till berörda kyrkoherdebefattning.

V.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 25 februari 1944.)

av herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Källman, Björck, Oskar Mattsson,

Fast, Nilsson i Norrlångträsk, Larsson i Julita och Gustafsson i Bogla, som

anfört följande:

»Sedan kyrkoherdetjänsten i Åsele församlings pastorat blivit ledig genom

kyrkoherden J. M. Björnegårds utnämning till kyrkoherde i Piteå landsförsamlings

pastorat samt domkapitlet kungjort kyrkoherdetjänsten i Åsele ledig

till ansökan, anmälde sig före ansökningstidens utgång sex sökande,

däribland kyrkoherden i Trehörningsjö pastorat i Härnösands stift kontraktsprosten

O. J. Burgman, kyrkoherden i Tärna pastorat A. V. Nilson och

kyrkoherden i Attmars pastorat i Härnösands stift K. B. Westberg, vilka tre

sökande av domkapitlet uppfördes på förslag till tjänsten i nu nämnd ordning.

Vid frågodag i Åsele den 31 oktober 1943 beslöts att till fjärde provpredikant

kalla komministern i Åsele pastorat vice pastorn därstädes S. G. J.

Meethz, vilken till tjänsten anmält sig såsom sökande men icke ernått förslagsrum.

Domkapitlet beslöt den 10 november 1943, efter det Meethz till

domkapitlet anmält sig villig mottaga kallelsen, förklara honom behörig samt

uppföra honom å förslag till tjänsten, därvid domkapitlet fann Meethz böra

å förslaget erhålla rum efter de tidigare därå uppförda sökandena.

Vid det den 12 december 1943 förrättade kyrkoherdevalet tillföllo 4 röster

Burgman, 3 röster Nilson, 11 röster Westberg och 906 röster Meethz. Antalet

röstberättigade församlingsmedlemmar utgjorde enligt vallängden 3 824.

Sedan detta val vunnit laga kraft ledigförklarade domkapitlet ånyo tjänsten

för dem, som till densamma ägde befordringsrätt och utom förslag

önskade anmäla sig såsom sökande. Vid ansökningstidens utgång den 26

januari 1944 hade såsom ytterligare sökande anmält sig komministern i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Ragunda pastorat i Härnösands stift K. G. S. Hjelmérus, komministern i Skellefteå

landsförsamlings pastorat J. E. Bergbom samt komministern i Risbäck

av Dorotea och Risbäcks församlingars pastorat T. H. G. Möllerberg,

\ilken

utgång men icke ernått förslagsrum.

Av prästmännens meriter må Nilsons, Meethz’ och Möllerbergs i detta

sammanhang nämnas:

Kyrkoherden, filosofie kandidaten Nilson, född den 25 augusti 1890, prästvigdes

för tjänstgöring inom Luleå stift den 11 januari 1918. Efter bestridande

av förordnande såsom kontraktsadjunkt i lappmarkens andra kontrakt

befullmäktigades han den 28 januari 1920 såsom komminister i Långträsk

i Piteå landsförsamlings pastorat, den 28 juni 1928 såsom komminister

i Nederluleå pastorat samt den 11 mars 1931 såsom kyrkoherde i Tärna

pastorat, vilken sistnämnda tjänst han tillträdde den 1 augusti samma år.

Tjänstetid 25 år 6 månader 25 dagar.

Komministern, teologie kandidaten Meethz, född den 10 januari 1908,

prästvigdes för tjänstgöring inom Luleå stift den 25 maj 1933. Efter bestridande

av prästerliga förordnanden i Råneå församlings, Jörns församlings,

Bygdeå församlings och Lövångers församlings pastorat samt förordnande

såsom kyrkoadjunkt i Tärna församlings pastorat befullmäktigades han den

27 oktober 1937 såsom komminister i Åsele församlings pastorat, vilken sistnämnda

tjänst han tillträdde den 1 februari 1938. Tjänstetid 10 år 2 månader

11 dagar.

Komministern, filosofie kandidaten Möllerberg är född den 14 maj 1893.

Han erhöll den 5 november 1926 dispens från föreskrivna teologiska examina

och prästvigdes den 6 februari 1927 efter godkänd prästexamen. Härefter

förordnades han till vice komminister i Vännäs pastorat och fr. o. m. december

1927 i Stensele pastorat. Vakanskomminister i Risbäcks församling blev han

fr. o. m. den 1 maj 1928 samt ordinarie komminister därstädes efter utvidgad

dispens att söka komministertjänst den 26 juni 1929. Han tillträdde

denna tjänst den 1 juli 1929. Han erhöll den 12 mars 1943 Kungl. Maj:ts

tillstånd att inneha kyrkoherdetjänst i Luleå stift. Tjänstetid 16 år 11 månader

20 dagar.

Komminister Möllerberg fogade vid sina ansökningshandlingar ett läkarintyg,

utvisande att det vore ’i högsta grad på tiden’ att han och hans familj

bereddes möjlighet till förflyttning från sin nuvarande isolerade vistelseort

till centralare plats.

Biskop Jonzon avgav följande yttrande, till vilket domkapitlet anslöt sig:

’Den av församlingen till fjärde provpredikant kallade och sedermera

valde komministern Meethz har mer än halva sin tid som präst tjänstgjort

i Åsele pastorat och dessförinnan mer än två år inom annat lappmarkspastorat.

Han är väl förtrogen med församlingens förhållanden. Han har bevisat

sig som en nitisk och duglig präst. Vid valet erhöll han 906 röster av 924

avgivna och betydligt mer än 20 % av samtliga röstberättigades röster. Det

synes sannolikt att lagstiftarna menat att avgörande vikt bör tillmätas ett

så beskaffat val och att en så kraftigt uttalad enhällig församlingsmening

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

11

alltså icke bör lämnas utan avseende. Det kan nog icke heller förnekas, att

ett åsidosättande av församlingsmeningen i detta fall måste förväntas få betänkliga

följder för valhandlingens ställning i allmänhet i församlingarnas

medvetande.

Då jag emellertid har att avgiva yttrande ''angående dem som kunna komma

i fråga till tjänsten’ oavsett huru valet utfallit, får jag i underdånighet

anföra följande rörande övriga sökande.

De tre präster som jämte Meethz varit under val innehava samtliga kyrkoherdetjänst,

nämligen Nilson i Tärna pastorat, Burgman i Trehörningsjö

pastorat och Westberg i Attmars pastorat. De två sistnämnda tjänstgöra inom

sina pastorat utan biträde av annan präst. I längden blir sådan tjänstgöring

ganska prövande och gör i regel förr eller senare ett ombyte med förflyttning

till större förhållanden önskvärt, delta såväl ur tjänsteinnehavarens

som församlingslivets synpunkt. Härför talar jämväl att ifrågavarande tjänster

äro jämförelsevis svagt avlönade. I Tärna pastorat är numera kyrkoadjunkt

anställd. Ä andra sidan är detta fjällpastorat invid norska gränsen

starkt ödebygdspräglat, och det måste anses naturligt och skäligt att dess

kyrkoherde erhåller förflyttning. Nilson har ock länge tjänstgjort i lappmarken,

något vartill hänsyn skall tagas enligt Kungl. Regi. för lappmarks ecklesiastikverk

§ 8. Nilson har emellertid skriftligen och muntligen meddelat

mig, att han numera icke önskar komma i fråga till Åsele, och anhållit

att jag icke måtte tänka på honom ''med eventuellt förord till tjänsten’.

Samtliga här nämnda tre sökande äro dugande och väl förtjänta präster med

rik erfarenhet. Den till tjänsteåren yngste av dem har mer än dubbelt så lång

tjänstetid som Meethz. Att de innehava kyrkoherdetjänst borde, med hänsyn

till ovan angivna omständigheter, icke i och för sig utesluta dem från att

komma i fråga.

Emellertid hava efter valet tre sökande, som icke nått kyrkoherdetjänst,

anmält sig direkt hos Eders Kungl. Maj:t, nämligen komministrarna Hjelmérus,

Bergbom och Möllerberg. Hjelmérus, vilken är mig personligen obekant,

har blott tolv tjänsteår och synes fördenskull icke nu böra tagas med

i räkningen. Möllerberg, som sökte redan i första omgången men ej då nådde

förslag, har så gott som 17 tjänsteår och Bergbom mellan 18 och 19. Möllerberg

är 50 år gammal, Bergbom 44. Båda ha flera gånger förgäves sökt annan

tjänst. Båda äro nitiska och dugliga präster, som gjort sig väl förtjänta

av befordran. De torde sålunda tillhöra den grupp av präster, som varit i

åtanke, när bestämmelserna örn s. k. vartredjegångstillsättning utformades.

Mycket vägande omständigheter kunna anföras lill förmån för bägge dessa

sökande. Emellertid synes i nu ifrågavarande fall företräde böra lämnas åt

Möllerberg. Detta av följande skäl. Möllerberg har mer än 15 år och 8 månader

innehaft sin nuvarande tjänst såsom komminister i Risbäcks församling

av Dorotea pastorat och sålunda hela denna tid varit ensam präst i en

av stiftets utan tvivel mest prövande ödebygder. Risbäck ligger i fjällen ungefär

sju oell en halv mil från Dorotea kyrkoby och flera mil ovan odlingsgränsen.

Klimatet är hårt. Numera finnes visserligen en busstur örn dagen

till Dorotea. Men platsen saknar läkare, sjukstuga, bank samt tjänstemän

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

och kulturella inrättningar av varje slag undantagandes folkskola och skolhem.

Rörande vådan för Möllerberg och hans familj av att mycket längre

stanna i de nuvarande förhållandena vittnar provinsialläkarens intyg, vid

vilket jag har särskild anledning tro att allvarligt avseende bör fästas.

På denna torftiga och isolerade plats har Möllerberg nedlagt ett hängivet

arbete icke blott inom de i egentlig mening kyrkliga uppgifterna utan jämväl

i kulturellt, socialt, kommunalt och ekonomiskt avseende. Han har därvid

i stort sett haft att handla med samma självständiga ansvar som en kyrkoherde.

Då enligt Kungl. Regi. för lappmarks ecklesiastikverk lämplig hänsyn

bör tagas till längre tjänstgöring i lappmarken vid utnämning till tjänst

inom densamma, synes denna mångåriga verksamhet på en av lappmarkens

mest påfrestande poster böra väga tungt. Rergboms lappmarkstjänstgöring

kan visserligen även härvidlag åberopas. Men dels har den icke sträckt sig

över så lång tid, dels måste de yttre omständigheterna anses vara avsevärt

mer prövande i Risbäck än i Jukkasjärvi och Kiruna.

Möllerberg har blivit präst genom kunglig dispens utan föreskrivna teologiska

examina. Men dels har han avlagt filosofie kandidatexamen, dels har

han väsentligen hämtat igen vad som fattats i teologiska studier, detta framför

allt genom ett väl vitsordat, omfattande och självständigt kyrkohistoriskt

författarskap, vilket främst just rör de andliga rörelserna i Åsele lappmark,

och vilket legat till grund för den honom av Eders Kungl. Maj:t i nåder

medgivna rätten att söka och innehava kyrkoherdetjänst inom Luleå stift.’

I skrivelse till vederbörande tjänsteman i ecklesiastikdepartementet meddelade

kyrkoherde Nilson på förekommen anledning, att han önskade kvarstå

å förslaget.

I en till ecklesiastikministern ställd skrivelse anhöllo fyra församlingsbor,

att Meethz måtte utnämnas.

På föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Ragge, utnämnde Kungl. Majit den 25 februari 1944 Nilson till

innehavare av ifrågavarande kyrkoherdebefattning.

Enligt 41 § i lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga

tjänster gäller såsom huvudregel (1 mom.) att den som vid ett prästval erhållit

de flesta rösterna skall av domkapitlet förses med fullmakt å tjänsten.

Vissa undantag härifrån upptagas i följande moment. Har vid val till kyrkoherdetjänst

fjärde provpredikant varit under omröstning, äger Kungl. Majit

liksom tidigare tillsätta tjänsten. Har därvid någon av de å förslaget uppförda

erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna och därjämte minst en

femtedel av de röstberättigade deltagit i omröstningen, äger Kungl. Majit

utnämna någon av de å förslaget uppförda (2 morn.), under det att i annat

fall Kungl. Majit äger utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller

ock någon till tjänsten behörig präst, som anmält sig såsom sökande direkt

hos Kungl. Majit (3 morn.). Härjämte skall (4 morn.), oavsett om vid val

till kyrkoherdetjänst fjärde provpredikant varit under omröstning eller ej,

sådan tjänst var tredje gång den är ledig tillsättas av Kungl. Majit, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

13

därvid äger att till tjänsten utnämna antingen en av de å förslaget uppförda

eller ock någon till tjänsten behörig präst, som anmält sig som sökande hos

Kungl. Majit. Jämväl beträffande domprostbefattning tillkommer tillsättningsrätten

Kungl. Majit (5 morn.).

Bestämmelsen angående s. k. tredjegångs tillsättning av kyrkoherdetjänst

utgjorde en nyhet för 1934 års lag. Vid behandlingen av Kungl. Majits proposition

i frågan till 1934 års riksdag uttalade första lagutskottet, till vars

behandling propositionen hänsköts, bland annat, att en förutsättning vore,

att Konungen vid utövandet av den utnämningsrätt, som skulle tillkomma

honom, toge vederbörlig hänsyn till församlingarnas vilja. Utskottet förordade

fördenskull det av departementschefen framlagda förslaget örn tredjegångstillsättning,

under uttalande av den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten

tillkomme Konungen, församlingens val likväl komme att

tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens tillsättning, där det visade en

under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle

leda till uppenbar orättvisa. Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Nu ifrågavarande kyrkoherdeutnämning har väckt stor uppmärksamhet

inom vida kretsar av vårt land. Även inom riksdagen återspeglades den reaktion

som uppstod mot utnämningen i form av en interpellation till ecklesiastikministern,

som besvarades den 28 mars 1944. Kritiken har i allmänhet

riktat sig mot det förhållandet att den till fjärde provpredikant kallade komministern

Meethz, som vid valet erhöll en så stor majoritet, icke utnämndes

till kyrkoherde i församlingen. Utan att närmare gå in på denna sida av saken

och Meethz’ eventuella företräde framför den utnämnde, vilja vi framhålla,

att enligt vår mening komministern Möllerberg varit den som närmast

bort ifrågakomma till befattningen i fråga. I fråga om Möllerberg, som för

övrigt ej vunnit befordran till kyrkoherdetjänst, hade Kungl. Majit att i högre

grad än beträffande den utnämnde taga hänsyn till ett berättigat behov av

befordran och förflyttning, från en långt avlägsen lappmarkstrakt till en

centralare plats. Under erinran om riksdagens ovan refererade uttalande örn

frångående av församlingens i val tydligt uttalade vilja, då valresultatet skulle

leda till uppenbar orättvisa, få vi uttala åsikten att Möllerberg bort utnämnas.

På grund av vad sålunda anförts lia vi ansett, att utskottet bort besluta

anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Bagge.»

Särskilda yttranden:

I.

1) av herr Edberg, vilken med instämmande av herrar Källman, Mosesson,

Nilsson i Göteborg och Ekdahl anfört följande:

»År 1921 genomfördes vissa grundlagsändringar i syfte att åstadkomma

ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

I § 12 regeringsformen inskrevs ett stadgande, genom vilket riksdagen principiellt

tillerkändes medbeslutanderätt i traktatfrågor av större vikt. Vidare

skapades genom bestämmelser i § 54 regeringsformen om utrikesnämnden ett

särskilt organ för nära samverkan mellan de båda statsmakterna i utrikespolitiska

angelägenheter. Genom den nya § 56 riksdagsordningen öppnades

dessutom en möjlighet för kommunikation mellan regering och riksdag i

frågor berörande utrikespolitiken.

Under nu pågående krig har regeringen vid elva tillfällen, varav tre under

innevarande granskningsår, begagnat sig av möjligheten att enligt § 56 riksdagsordningen

lämna riksdagen utrikespolitiska meddelanden vid hemliga

kammarplena. Däremot har endast en traktat sedan krigets utbrott förelagts

riksdagen, nämligen avtalet mellan Sverige och Finland år 1943 angående

handräckning i skatteärenden. Det ligger emellertid i sakens natur och

torde också vara allmänt känt, att ett betydande antal överenskommelser av

större vikt under kriget avslutits mellan Sverige och främmande makter.

Vissa av dessa torde ha varit av så ömtålig natur, att de ej kunnat underställas

riksdagen för godkännande. Grundlagen räknar även med en dylik

möjlighet. Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som

är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, avslutas

utan riksdagens godkännande får nämligen enligt § 12 stycke 2 regeringsformen

detta ske på villkor, att utrikesnämnden erhåller tillfälle att yttra

sig, innan överenskommelsen ingås.

Utrikesnämnden har under granskningsåret sammanträtt sju gånger. Dess

föredragningslistor, vilka äro fogade till statsrådsprotokollen över utrikesdepartementsärenden,

giva dock ytterst summariska upplysningar örn vad

som förevarit vid nämndens sammanträden. Endast i några fall synas enligt

dessa listor traktatfrågor ha förelagts utrikesnämnden under granskningsåret.

I anledning härav har konstitutionsutskottet med stöd av § 46 riksdagsordningen

i skrivelse hemställt örn upplysning angående vilka av de

under tiden 10 januari 1943—9 januari 1944 med främmande makter avslutade

överenskommelserna eller i sådana avtals ställe avgivna deklarationerna,

som utöver vad som framgår av utrikesnämndens föredragningslistor,

förevarit till behandling i nämnden. I utrikesdepartementets svar på denna

förfrågan har meddelats, att inga dylika överenskommelser eller deklarationer,

utöver vad som utvisas av berörda föredragningslistor, behandlats i

nämnden. Det är emellertid uppenbart, att åtskilliga av de under granskningsåret

ingångna överenskommelserna, för vilka med hänsyn till deras

åtminstone delvis ömtåliga natur en närmare redogörelse här ej kan lämnas,

varit av den vikt, att de enligt § 12 regeringsformen bort underställas utrikesnämnden,

ehuru så icke skett.

Huruvida utrikesnämnden även i andra fall än de i det föregående åsyftade

åsidosatts kan ej bestämt avgöras enbart med utgångspunkt från det

knapphändiga innehållet i dess föredragningslistor. Enligt § 54 regeringsformen

bör i alla utrikesärenden av större vikt — oavsett om frågan angår

avslutande av en traktat — rådplägning med utrikesnämnden äga rum före

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

15

avgörandet.1 Att förevarande stadgande under granskningsåret ej tillämpats

i full utsträckning torde man vara berättigad att sluta sig till genom en jämförelse

mellan å ena sidan tidpunkterna för utrikesnämndens sammanträden

från och med den 10 januari 1943, nämligen den 13 januari, 8 april, 29

juni, 1 oktober, 1 och 23 november samt 7 december 1943 ävensom den 16

mars och den 17 april 1944, och å andra sidan de allmänt kända och även

för vårt lands vidkommande betydelsefulla utrikespolitiska händelserna under

samma tid.

Den nära kontakt i utrikespolitiska frågor mellan regeringen å ena sidan

samt riksdagen och dess förtroendemän i utrikesnämnden å andra sidan,

som grundlagen förutsätter, och som i nuvarande brydsamma tidsläge är

mera nödvändig än någonsin, har alltså ej upprätthållits på ett tillfredsställande

sätt, ett förhållande som jag — utan att därmed rikta någon kritik i

sak mot den förda utrikespolitiken — velat rikta riksdagens uppmärksamhet

på.»

2) av herr Hällgren, som anfört:

»Med full uppskattning av det gagnerika sätt på vilket svensk utrikesledning

under den skickelsedigra tiden sedan världskrigets utbrott tillvaratagit

de svenska intressena har jag inom konstitutionsutskottet verkat för ett uttalande

till förmån för ett intensivare samarbete mellan Kungl. Majit och

riksdagen eller den av riksdagen tillsatta utrikesnämnden vid ingående av

överenskommelser med främmande makt. Visserligen tillkommer det Kungl.

Majit själv att avgöra när en överenskommelse med främmande makt är av

den betydelse eller ''större vikt’ att den bör framläggas för riksdagen eller

yttrande inhämtas från utrikesnämnden, innan överenskommelsen ingås. Men

uti nuvarande brydsamma tidsläge synes det, som örn en vanlig handelsöverenskommelse

med främmande makt såväl ur folkförsörjningssynpunkt som

ur utrikespolitisk synpunkt måste tillmätas den ''större vikt’ att riksdagen

eller, örn ärendet är av ömtålig natur, utrikesnämnden bör erhålla tillfälle

att yttra sig, innan överenskommelsen ingås, så ock delgivas Kungl. Majits

beslut i ärendet. Endast genom iakttagande av de i våra grundlagar åsyftade

formerna till samverkan mellan regering och riksdag kan den styrka erhållas

som landet är i stort behov av i en ödesmättad tid.»

1 De beslut Konungen fattar 1 ärenden, som varit föremål för behandling i nämnden, skola

vidare delgivas dess ledamöter senast vid nästa sammanträde.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.