Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9
1944-03-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1944:9, Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1944 kl. 6 em.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning ao Kungl. Maj.ts
proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 192A (nr 130)
örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.
Till konstitutionsutskottets handläggning ha båda kamrarna den 22 februari
1944 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr
94, med nedan intagna förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den
21 januari 1944 i de delar detta ej här nedan återgives.
Enligt 5 § i 1924 års lag örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
äger Konungen, på ansökan, till svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning, som 1. fyllt tjuguett år; 2. sedan fem år har hemvist bär
i riket; 3. gjort sig känd för hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja
sig och sin familj. Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare
medföra gagn för riket, eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap,
eller föreligga eljest med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga
skäl för hans upptagande till svensk medborgare, får svenskt medborgarskap
beviljas honom utan hinder av de under punkterna 1 och 2 stadgade
villkoren. Upphör ej sökanden enligt rätten i det land, han tillhör, i och
med sin naturalisation som svensk medborgare att vara medborgare i det
landet, utan fordras härför medgivande av landets regering eller annan myndighet
därstädes, skall, såframt ansökningen bifalles och sökanden ej redan
styrkt att sådant medgivande lämnats, som villkor för medborgarskapets förvärvande
stadgas, att sökanden skall inom viss tid och inför den länsstyrelse,
som Konungen bestämmer, styrka att dylikt medgivande lämnats. Det åligger
länsstyrelsen att pröva, huruvida behörigt bevis företetts, och att därom
meddela beslut. Kan sökanden ej förete bevis som nyss nämnts, kan, där
synnerliga skäl därtill äro, medborgarskap ändock beviljas honom av Konungen.
I skrivelse den 25 maj 1938 (nr 328) anhöll riksdagen, i anledning av en
inom andra kammaren väckt motion (nr 1), om skyndsam allsidig utredning
angående utlandssvenskarnas rättigheter och skyldigheter i syfte alt fastare
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 5 sand. 2 avd. Nr 9—10.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
knyta banden mellan dem och hemlandet. Riksdagen hemställde tillika, att
Kungl. Maj:t måtte med ledning av utredningen framlägga förslag till riksdagen.
Sedan Kungl. Hajd den 18 november 1938 anbefallt socialstyrelsen att
verkställa den utredning, varom riksdagen gjort framställning, samt att inkomma
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade
socialstyrelsen med skrivelse den 30 september 1941 utredning och förslag
i ärendet (SOU 1941:36). Styrelsen förordade bl. a. viss ändring i 5 § medborgarskapslagen
i syfte att bereda lättnader i villkoren för återvinnande avsvenskt
medborgarskap. Enligt förslaget skulle Kungl. Maj:t erhålla befogenhet
att, när fråga vore om förutvarande svenska medborgare, meddela dispens
även från de i paragrafen uppställda villkoren örn hederlig vandel och
försörjningsförmåga. Detta förslag mottogs med sa gott som enhälligt gillande
i de yttranden, som avgåvos över styrelsens betänkande. Endast såtillvida
framställdes erinringar, som ett par myndigheter väl tillstyrkte förslaget örn
rätt för Kungl. Maj :t att medgiva dispens från kravet på försörjningsförmåga
men avstyrkte förslaget i vad det avsåge möjlighet till eftergift från kravet
att sökanden skulle ha gjort sig känd för hederlig vandel.
I två motioner (I: 72 och II: 107) vid 1941 års riksdag föreslogs, att riksdagen
i skrivelse lill Kungl. Maj:t måtte hemställa örn utredning i syfte att
underlätta för svenskfödda personer, vilka förlorat sitt svenska medborgarskap,
att återvinna detsamma, ehuru de saknade tillfredsställande möjligheter
att försörja sig och sin familj. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 9) under framhållande av att den visserligen indispensabla
regeln, att sökanden för erhållande av svenskt medborgarskap skulle ha
möjlighet att försörja sig och sin familj, avsiktligen så formulerats, att den i
tillämpningen medgåve ett visst mått av diskretionärt bedömande. Vidare
erinrade utskottet om att ifrågavarande naturalisationsvillkor i praxis icke
heller alltid upprätthållits med större stränghet beträffande personer, som
tidigare varit svenska medborgare, och att det ytterst sällan inträffat, att
svenskfödda personers ansökningar om naturalisation avslagits på grund
av bestämmelsen i medborgarskapslagen örn försörjningsförmågan. Utskottet
hänvisade därjämte till att spörsmålet bomme att beaktas vid den förut
nämnda, inom socialstyrelsen pågående utredningen. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.
Vid 1942 års riksdag väcktes en motion (II: 159), vari hemställdes, att riksdagen
ville för sin del besluta sådana ändringar i 5 § medborgarskapslagen,
att f. d. svenska medborgare efter dispens av Kungl. Maj:t kunde återförvärva
svenskt medborgarskap även örn de icke kunde uppfylla däri uppställda
villkor angående försörjningsförmåga. Motionen behandlades av konstitutionsutskottet,
som i sitt utlåtande (nr 2) hänvisade till alt socialstyrelsens
förut omnämnda utredning nu vore fullbordad och att den i motionen berörda
frågan jämte vissa andra medborgarskapslagen vidkommande spörsmål
däri upptagits till behandling. Då emellertid socialstyrelsens betänkande remitterats
till ett antal myndigheter och enskilda organisationer, och då en
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
3
lagändring i motionens syfte utan större olägenhet borde kunna anstå till
dess utredningen slutförts, avstyrkte utskottet, som erkände det beaktansvärda
i syftemålet med motionen, bifall till densamma. I enlighet med utskottets
hemställan avslog riksdagen motionen.
Vid 1943 års riksdag framfördes frågan ånyo i en motion (11:40) med
samma yrkande som i den vid 1942 års riksdag väckta motionen. I utlåtande
(nr 5) över motionen anförde konstitutionsutskottet att, enligt vad utskottet
inhämtat, under år 1942 intet fall förekommit, där Kungl. Maj:t avslagit en
före detta svensk medborgares ansökning örn återfående av svenskt medborgarskap,
därför att denne ej fyllt medborgarskapslagens krav beträffande
försörjningsförmågan. Något trängande behov av en omedelbar lagändring
i motionens syfte kunde sålunda icke anses föreligga. Denna syntes utskottet
lämpligen kunna anstå, till dess den inom justitiedepartementet pågående
överarbetningen av socialstyrelsens förslag till såväl den nu ifrågasatta som
vissa andra ändringar i medborgarskapslagen blivit slutförd. Utskottet förväntade,
att detta skulle kunna ske inom en snar framtid, så att proposition
i ämnet senast skulle kunna föreläggas 1944 års lagtima riksdag. Under hänvisning
till nu anförda omständigheter ansåge sig utskottet för närvarande
ej böra tillstyrka bifall till det i motionen framförda förslaget om en omedelbar
ändring i medborgarskapslagen. Utskottet hemställde, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. — I en till utlåtandet fogad
reservation av sju ledamöter av utskottet hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om framläggande snarast möjligt och
senast vid 1944 års riksdag av förslag till sådana ändringar i medborgarskapsslagen,
att förutvarande svenska medborgare kunde återförvärva svenskt medborgarskap
även om de icke uppfyllde i lagen uppställda villkor angående försörjningsförmåga.
Enligt reservanternas mening borde, i samband med genomförandet
av den förordade ändringen i medborgarskapslagen, sådana ändringar
vidtagas i gällande fattigvårdslagstiftning, att statens skyldighet att
ersätta fattigvårdssamhälle dess kostnader för obligatorisk fattigvård av förutvarande
svenska medborgare finge fortbeslå, även sedan dessa genom dispens
förvärvat svenskt medborgarskap. — Vid ärendets behandling i riksdagen
biföll första kammaren utskottets hemställan, varemot andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade alltså förfallit.
I nu förevarande proposition föreslås sådan ändring i 5 § medborgarskapslagen,
att förutvarande svensk medborgare skall kunna upptagas till svensk
medborgare även om han icke har möjlighet att försörja sig och sin familj.
Föredragande departementschefen har till stöd för propositionen anfört
bl. a. följande:
Vad först angår det i medborgarskapslagen uppställda kravet att sökanden
skall äga möjlighet att försörja sig och sin familj är det uppenbart,
att detta i princip bör upprätthållas. Emellertid kunna obestridligen, särskilt
då fråga är örn personer som tidigare varit svenska medborgare, fall
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
förekomma, då ett upprätthållande av kravet med hänsyn till omständigheterna
framstår såsom obilligt. Väl torde den i lagen givna formuleringen
av kravet lämna utrymme för en tämligen fri prövningerätt för Kungl.
Majit beträffande vad som i detta hänseende skall fordras, men örn exempelvis
sökanden under de senaste åren åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som
ej återbetalats, lärer hinder för naturalisation få anses föreligga. Särskilt
under nuvarande förhållanden kan det inträffa att en svenskfödd kvinna,
som genom äktenskap med utlänning och utflyttning till mannens hemland
förlorat sitt svenska medborgarskap, efter mannens död eller eljest efter
äktenskapets upplösning icke kan återvinna svenskt medborgarskap på grund
av att hon icke kan anses fylla lagens krav på försörjningsförmåga. Fall av
denna art, då sålunda ansökan om naturalisation måst avslås av Kungl. Maj :t,
ha hittills icke förekommit i något större antal. Det kan emellertid icke anses
tillfredsställande att möjlighet saknas att i dylika fall göra avvikelse från
det nu i lagen uppställda kravet. Jag ansluter mig därför till socialstyrelsens
förslag om en uppmjukning av medborgarskapslagen på denna punkt.
Enligt socialstyrelsens förslag skulle det nya undantaget gälla endast de
fall då sökanden tidigare varit svensk medborgare. Även i andra fall kunna
visserligen starka skäl tala för att eftergift från kravet på försörjningsförmåga
medgåves, såsom exempelvis då sökanden bott här i landet mycket lång tid,
kanske nästan kela sitt liv, och först då den egna försörjningsförmågan tryter
söker svenskt medborgarskap. De skäl som tala för dispensmöjlighet ha
emellertid icke samma tyngd när det gäller personer som icke tidigare varit
svenska medborgare. Försiktigheten synes därför bjuda att nu begränsa dispensmöjligheten
till de fall då sökanden tidigare varit svensk medborgare.
Enligt socialstyrelsens förslag skulle, när sökanden tidigare varit svensk
medborgare, eftergift kunna ske även från kravet att sökanden skall ha
gjort sig känd för hederlig vandel. Såsom i ett par yttranden anförts möta
emellertid från principiell synpunkt betänkligheter att medgiva dispens från
ett dylikt krav. Redan genom formuleringen av det uppställda villkoret lärer
Kungl. Majit ha befogenhet att bortse från förhållanden som ligga långt tillbaka
i tiden, såframt sökandens därefter förda vandel icke giver anledning
till anmärkning. Tillräckliga skäl för en vidgad dispensmöjlighet för Kungl.
Majit i detta avseende ha enligt min mening icke förebragts. Jag anser mig
därför icke böra föreslå någon ändring av medborgarskapslagen på denna
punkt.
Såsom i den förut lämnade redogörelsen omnämnts, har vid 1943 års riksdag
ifrågasatts, om icke i samband med sådan ändring av medborgarskapslagen,
att Kungl. Majit ägde naturalisera förutvarande svenska medborgare
även om de ej uppfyllde kravet på försörjningsförmåga, borde vidtagas ändring
i fattigvårdslagstiftningen så att statens skyldighet att ersätta fattigvårdssamhälle
dess kostnader för obligatorisk fattigvård av förutvarande svenska
medborgare finge fortbestå, även sedan dessa genom dispens förvärvat svenskt
medborgarskap. Jag vill i anledning härav framhålla, att endast svenska med
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
5
borgare ha hemortsrätt enligt fattigvårdslagen och att den, som genom naturalisation
blir svensk medborgare, icke förvärvar hemortsrätt så länge han åtnjuter
annan obligatorisk fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen än vissa kostnader
för skolgång, läkarvård o. d. Om en utländsk medborgare, som åtnjuter
obligatorisk fattigvård av nu ifrågavarande art, upptages till svensk medborgare
trots den bristande försörjningsförmågan, lärer därför fattigvårdssamhällets
rätt till gottgörelse av staten kvarstå, så länge fattigvård utgår.
Vidare gäller, att den som fyllt sextio år icke därefter kan förvärva ny hemortsrätt.
I fråga om person, som naturaliseras vid högre ålder, föreligger således
städse rätt för fattigvårdssamhälle till gottgörelse av staten för sådan
fattigvård som nu angivits. Vad åter angår de fall, då en utlänning som icke
åtnjuter fattigvård upptages till svensk medborgare och han, efter att genom
mantalsskrivning före sextio års ålder ha vunnit hemortsrätt i visst fattigvårdssamhälle,
skulle under något följande år komma i behov av fattigvård,
gäller redan nu att fattigvårdssamhället icke har någon rätt till gottgörelse av
staten för den fattigvård som sålunda utgives. Den av mig föreslagna lättnaden
i kravet på försörjningsförmåga vid naturalisation beviljande kan visserligen
tänkas föranleda en något ökad risk för att den som naturaliserats
framdeles kan bliva i behov av fattigvård. Denna möjlighet kan dock icke anses
utgöra tillräcklig anledning att frångå nyssnämnda princip i fattigvårdslagen.
Utskottet finner ej skäl till erinan mot det i propositionen, i syfte att bereda
lättnader i villkoren för återvinnande av svenskt medborgarskap, framlagda
förslaget till ändring i medborgarskapslagen och hemställer därför,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 94, ville antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om
förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.
Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 23 maj 1924 örn förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
5 §.
Konungen äger---sin familj.
Finnes sökandens upptagande till svensk medborgare medföra gagn för
riket, eller har sökanden förut ägt svenskt medborgarskap, eller föreligga eljest
med hänsyn till sökandens förhållanden synnerliga skäl för hans upptagande
till svensk medborgare, må svenskt medborgarskap honom beviljas
utan hinder av här ovan under punkterna 1 och 2 stadgade villkor. Har sö
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
kandell förut ägt svenskt medborgarskap, må avvikelse ske jämväl från vad
ovan under punkt 4 stadgats.
Upphör ej---Konungen beviljas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Stockholm den 16 mars 1944.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Sandegård, Herlitz, Karl August Johanson,
Sandström*, Björck*, Anders Andersson, Oskar Mattsson*, John Sandberg,
Albert Andersson*, Thorell, Gardell, Fast*, Mosesson, Hällgren, Fält,
Ryling*, Spängberg och Gustafsson i Bogla.
* Ej närvarande vid justeringen.
Särskilt yttrande
av herr Mosesson, som anfört:
»Jag biträdde föregående år den till konstitutionsutskottets utlåtande nr
5 fogade reservationen, vari framhölls lämpligheten av att i samband med
den ifrågasatta ändringen av 5 § medborgarskapslagen ändring även vidtogs
i fattigvårdslagstiftningens bestämmelser om fattigvårdskostnadernas fördelning.
Föredragande departementschefens av utskottet återgivna uttalande
i denna fråga har emellertid minskat mina betänkligheter mot en uppmjukning
av naturalisationsbestämmelserna utan en samtidig ändring i fattigvårdslagstiftningen.
Skulle den oförmodade händelse inträffa att en liten
och ekonomiskt svag kommun komme att bli hårt belastad med fattigvårdskostnader
som följd av att personer upptagits till svenska medborgare efter
dispens från kravet på försörjningsförmåga, är jag förvissad om att statsmakterna
skola finna det angeläget att träda hjälpande emellan. Med hänsyn
härtill anser jag mig kunna biträda utskottets förslag.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten för statens brandskola. s. 8 i texten