Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om behovet av nya järnvägsförbindelser i Norrland.

1944-05-09 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1944:130, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om behovet av nya järnvägsförbindelser i Norrland.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

U tskottet.

Statsutskottets utlåtande nr 130.

Nr 130.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1944 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

behovet av nya järnvägsförbindelser i Norrland.

(4:e avd.)

I en inom ändra kammaren av herrar G. Skoglund i Umeå och K. Mäler

väckt motion (II: 126) har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa örn en uttömmande utredning rörande behovet av nya järnvägsförbindelser

i Norrland, i första hand berörande ostkustbanans förlängning

längs hela norrlandskusten upp till Torne älv.

Angående de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

Rörande ifrågavarande motion har utskottet från järnvägsstyrelsen införskaffat

en vid detta utlåtande såsom bilaga fogad promemoria. (Bilaga.)

I förevarande motion framföres tanken på en förlängning av ostkustbanan

(Gävle—Härnösand) från Härnösand och vidare norrut upp till Torne älv

(inemot 70 mil), en tanke som enligt vad av järnvägsstyrelsen påvisats tidigare

varit uppe i samband med tillkomsten av ostkustbanan.

Redan på 1920-talet förelågo planer på anläggning av mera lokala kustbanor

av tertiärtyp genom Västerbottens län (27 mil från Nordmaling norrut

till Byske cirka 2 mil söder om Norrbottens länsgräns) samt genom Norrbottens

län (23 mil från Västerbottens länsgräns norrut till Haparanda).

De båda i detta avseende utförda samt på sill tid från trycket utgivna undersökningarna1

innehålla bland annat tämligen utförliga, av byråchefen

i järnvägsstyrelsen S. Norrman verkställda ekonomiskt-statistiska utredningar.

Sammanfattningsvis framhålles i dessa utredningar, att man beträffande

de ekonomiska framtidsutsikterna hade att liksom beträffande ett flertal

enskilda järnvägar i södra och mellersta Sverige räkna med att de sålunda

ifrågasatta båda nya norrländska kustbanorna under ett första stadium av

omkring 15 år finge kämpa med svårigheter, som väl dock icke bleve större,

än att de skulle kunna övervinnas. I mån som trafiken stegrades skulle banornas

ekonomi bliva bättre och taxenedsättningar kunna genomföras. Tänktes

banorna trafikerade som statsbanor, uppstode förmodligen en avsevärd

driftförlust, i främsta rummet beroende på en statsbanas lägre tariffer.

De utförda undersökningarna avse såsom synes endast Västerbottens och

Norrbottens län. De fällda omdömena torde väl emellertid i huvudsak kunna

antagas gälla även fortsättningen söderut från Nordmaling genom Väster
1

Kustbana genom Västerbottens län (Umeå 1924) och kustbana genom Norrbottens län

(Boden 1922).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 130.

5

norrlands län ned mot Örnsköldsvik (cirka 6 mil). Trafikområdet utmed

denna sydliga sträcka synes nämligen ha ungefärligen samma topografiska

och järnvägsekonomiska struktur som det längre norrut belägna.

Anläggningen av en kust järn väg från Örnsköldsvik norrut upp mot Lule

älv kan alltså ej tillbakavisas som en fackmannamässigt sett verklighetsfrämmande

tanke. Självklart måste dock vid prövningen av detta järnvägsprojekt

tagas i betraktande det nya skede, som inletts genom biltrafikens genombrott,

vartill nu på sista tiden kommit flygets utveckling. Största avseende

måste sålunda fästas vid vad järnvägsstyrelsen anfört om nödvändigheten

av att järnvägarna liksom sjöfarten hädanefter inrikta sig på att kunna erbjuda

billiga transporter, varvid såsom exempel åberopats de möjligheter som

fjärrgodstågen och snälltågen erbjuda. En dylik politik pekar närmast på en

koncentration av järnvägsdriften till norra stambanan, som med sin genom

den just avslutade elektrifieringen ytterligare förstärkta kapacitet och sin

även för nattåg inrättade trafiktjänst erbjuder stora möjligheter att för en låg

kostnad upptaga ytterligare trafik i sina utmed den tänkta kustbanan jämnlöpande

norra delar.

Då i detta sammanhang ostkustbanan av järnvägsstyrelsen åberopats som

ett exempel ägnat »att tjäna till varning mot fattande av beslut under exceptionella

tidsförhållanden» föranledes emellertid utskottet erinra, att styrelsen

redan så tidigt som i samband med att koncessionsansökan för banan år

1901 ingavs tillstyrkte dess snara anläggning. Att styrelsen ej då kunde förorda

banans byggande som statsbana angavs bero på att de båda i Härnösand

och Gävle anslutande banorna (Uppsala—Gävle- och Sollefteåjärnvägarna)

vid denna tidpunkt vörö privatägda. Järnvägsstyrelsens ovan återgivna uttalande

torde ingalunda göra full rättvisa åt oskustbanan. Att banans av järnvägsstyrelsen

angivna genombrottsår 1928—1932 voro hårda är ett beklagligt

förhållande, som ostkustbanan emellertid haft att dela med de flesta

järnvägsanläggningar i vårt land. Det är också att beklaga att liknande siffermässiga

jämförelser örn trafikens omfattning saknas för följande år. Anledning

finnes antaga att örn dylika jämförelser förelåge dessa icke skulle

bekräfta järnvägsstyrelsens omdöme utan tvärtom belysa det allmänt kända

förhållandet att en ny järnvägsanläggning förmår skapa ny trafik åt sig själv

och fortsatt utveckling åt omkringliggande bygd. En kustbana hämmas visserligen

genom att dess trafikområde är begränsat endast till banans ena sida.

I stället utgör en dylik bana ett värdefullt komplement till den utmed kusten

löpande sjötrafiken. Detta gäller i all synnerhet i dessa nordliga trakter, där

sjöfarten vintertid lamslås genom isförhållandena.

Trots förut berörd, numera inträffad omkastning i förutsättningarna för

anläggning av nya järnvägar anser utskottet alltså den i motionen framförda

tanken på en norrut fortsatt nordländsk kustbana alltjämt förtjänt att

uppmärksammas. Någon särskild framställning i ämnet till Kungl. Majit kan

dock utskottet ej finna påkallad med hänsyn till att den nyligen tillsatta

norrlandsutredningen bland övriga uppgifter också bar alt beakta vad som

bör åtgöras för att stärka Norrlands kommunikationer. Aven den nya inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 130.

kommunikationsdepartementet tillsatta trafikutredningens arbete kan, såsom

järnvägsstyrelsen påvisat, inverka på bedömningen av denna norrländska

kustbanefråga.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 126 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 maj 1944.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,

Oscar Olsson, Pauli, Gränebo, Lindström, Sven Larsson, Bernhard Nilsson, Holmström,

Heiding, Karl Andersson och Emil Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Svensson i Grönvik, Bergström, Andersson i

Prästbol, Danielsson, Ward, Isacsson, Pettersson i Dahl, Andersson i Malmö, Staxäng, Åkerström

och Eriksson i Frägsta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 130.

7

Bilaga.

YPI

angående ifrågasatt utsträckning av Ostkustbanan längs övre

Norrlandskusten.

(Med anledning av motion nr II: 126 av herrar Skoglund i Umeå och Mäler,

i det följande benämnda motionärerna.)

Frågan örn en längdbana genom Övre Norrlands kustbygder torde ga nära

nog lika långt tillbaka i tiden som planerna på järnvägsanläggningar i dessa

bygder överhuvud taget. Att man för en mansålder sedan, innan biltrafiken

kom in i blickfältet, ansåg spörsmålet örn en sådan längdbanas byggande

gälla närmast tidpunkten för planernas förverkligande, framgår av ett yttrande,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 augusti 1902 avgav

beträffande ansökan om koncession å kustbana mellan Gävle och Härnösand.

Därvid framhölls bl. a„ att till ett planmässigt fullföljande av landets järnvägsbyggnader

borde höra, att Norrland liksom övriga delar av landet försåges

med icke mindre än tre från norr till söder löpande huvudbanor.

Av förenämnda tre huvudbanor vore den ostliga endast i landets södra del

utförd genom där befintliga delvis dock smalspåriga kustbanor men skulle

föras vidare framåt till sitt förverkligande just genom utförandet av den da

ifrågasatta järnvägen Gävle—Härnösand.

Såsom ett nytt steg mot ett sådant förverkligande betraktades säkerligen

på sin tid det år 1918 skedde utseendet av två kommunala kommittéer tor

utredning av kustbanefrågan, i vad angick banans sträckning genom Västerbottens

resp. Norrbottens län. Av föreliggande handlingar framgår emelleitid,

att man redan då, alltså före biltrafikens genombrott, uppgivit det tidigare

angivna programmet samt ställt in sig på att för Övre Norrlands del skulle

anses tillräckligt med en enda huuudbana. Den då under byggnad varande

inlandsbanan var nämligen icke planerad för snabbtrafik och sagda kommittéers

utredningar inriktades på att åstadkomma icke en huvudbana utan

en bana för de lokala behoven byggd med osedvanligt låg standard, såsom

framgår av de uppgifter, västerbottenskommittén meddelat, t. ex. 200 meters

kurvradie samt lutningar av 25 °/0o- .

Vid banans konstruktion efter sådana normer hade enligt gängse regler intet

tåg fått framföras snabbare än 40 km per timme varför även en sammanhängande

kustbana icke kunnat räkna med genomgående fjärrpersontrahk

utan blivit som trafikled jämställd med inlandsbanan.

Antagandet av låg byggnadsstandard var givetvis främst motiverat av kommittéernas

önskan att hålla de beräknade anläggningskostnaderna så laga

sorn möjligt och därmed komma fram till den grad av kalkylatorisk räntabilitet

som för det dåvarande ansågs nödvändig, för att en järnväg skulle betraktas

som byggvärd. — Offentligt fastslagen var väl ingen sådan norm, men

man torde allmänt lia betraktat ett överskott tillräckligt för förräntning av

lånekapitalet, d. v. s. av cirka halva byggnadskostnaden, såsom minimum. - Trots sagda sparsamhet beträffande anläggningarna var den ekonomiska prognosen

rörande kustbanan ingalunda ljus. Kommittéernas utredningsman, dåvarande

byrådirektören Sven Norrman, ansåg, att kustbanan skulle, i vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 130.

angille trafikintensiteten, på Västerbottenssektionen bli närmast jämförlig

med Härnösand—Sollefteå järnväg, Norra Södermanlands järnväg och Östra

Centralbanan, dock med en något svagare godstrafik än någon av dessa. För

Norrbottensdelen åter beräknades trafikintensiteten bliva ca 25 % lägre än

lör angivna järnvägar. Den svaga trafikrörelsen beräknades kompenserad av

en hög taxenivå. — För ernående av tillräckliga trafikinkomster skulle sålunda,

räknat efter 1914 års prisförhållanden, taxan så avvägas, att man erhölle

en inkomst per trafikenhet av för Västerbottensdelen 5,3 samt för Norrbottensdelen

6,0 öre. lill jämförelse kan nämnas, att motsvarande genomsnittsinkomst

för statens järnvägar vid denna tid understeg 3 öre. — Det torde

vara känt, att alla de tre uppräknade järnvägarna under hela sin tillvaro som

självständiga företag hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter, ävensom

att desamma under 30-talet — efter konstaterad oförmåga att i fortsättningen

på tillfredsställande sätt uppehålla driften — överförts i statlig ägo. _ Då

man vet, aU utredningar angående planerade järnvägar plägade hållas i överkant,

framgår sålunda av den föregående jämförelsen att de faktiska förhoppningarna

på kustbanans lönsamhet vöre skäligen små.

Huvudresultaten av kustbanekommittéernas utredningsarbete finnas samlade

i två ar 1922 och 1924 avgivna betänkanden, det förstnämnda avseende

Norrbottensdelen, det senare, i fråga om det tekniska väsentligt fullständigare,

Västerbottensdelen. Dessa betänkanden utmynnade emellertid icke i positiva

byggnadsförslag, utan ställdes blott i utsikt — för att citera västerbottenskommittén

»att i fråga om företagets fortsatta bedrivande förslag från utredmngskommittén

skulle framdeles avgivas».

Anledningen till, att kommittéerna salunda ansågo sig böra vänta oell se,

var givetvis den under arbetets gång inträdda förändringen i tidsförhållandena.

För järnvägarnas del hade denna förändring i flera hänseenden varit

till det sämre, i det att dels den relativt goda konjunktur, som första världskriget

skapade för vårt lands enskilda järnvägar, tagit ett brådare slut än

vad man under kriget räknat med, dels i och med biltrafikens genombrott

ett helt nytt skede inletts i samfärdselns historia. Till beteckning av

detta skede, vilket omfattade hela mellankrigstiden, har sedermera, väl

närmast med hänsyn till det allmänna intressets inriktning, präglats benamningen

bilåldern. I analogi härmed har den föregående tid, under vilken

vårt lands järnvägsnät utbyggdes, benämnts jårnvågsåldern, medan för den

nu stundande efterkrigstiden föreslagits benämningen flyaåldern. Anförda

s lago r d s 1 i k n a n d e benämningar användas i det följande till undvikande av

onödig mångordighet.

Vid nu nämnda tid, då biltrafikens expansion bildligt talat upptog nära

nog hela det kommunikationspolitiska blickfältet, skulle det sannolikt icke

ha varit möjligt att vinna gehör för några järnvägsbyggnadsplaner, och det

av kustbanekommittéerna givna löftet infriades veterligen heller icke. Om

någon under 20-talet inför allmänheten framlagt ett förslag, liknande det nu

av motionärerna väckta, skulle åtgärderna säkerligen ha betraktats som uttryck

för en föråldrad uppfattning och föranlett uttalanden av innebörd, att

tiden för byggande av nya järnvägar — andra än gruvbanor och dylika —

vöre att anse som definitivt förbi. — Att man under 30-talet fortfarande var

allmänt övertygad om riktigheten i den uppfattning, som dikterade sådana

uttalanden, torde tydligast framgå av den ringa uppmärksamhet, som ägnades

statsmakternas da träffade beslut örn indragning av den organisation, vilken

dittills under något skiftande former haft hand örn det under mer än 80 år

pågående statsbanebyggandet. I motsatt fall skulle säkerligen från skilda håll,

och bl. a.^från förevarande kustbanas intressenter, ha framförts protester mot

nämnda åtgärd. Några sådana protester avhördes dock veterligen icke.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 130.

9

Emellertid är det ju ingalunda uteslutet, att den plötsliga och radikala omställning

av den allmänna opinionen gentemot järnvägarna, som följde med

biltrafikens genombrott, numera i sin tur kan vara i behov av en justering.

I alla händelser är det väl förklarligt, örn de bygder, som på sin tid sågo sina

byggnadsplan^- korsade av omställningen i fråga, ej vilja för all framtid utan

vidare godtaga det därvid uppkomna läget.

Såsom motiv för en omprövning av frågan om järnvägarnas framtida uppgifter

torde kunna hänvisas till erfarenheterna under pågående krig, enär

dessa gjort för envar uppenbart, att bilålderns värdesättning av de skilda

samfärdsmedlen inneburit en underskattning av järnvägarnas insatser i samhällets

tjänst. — Säkerligen är det främst på grund av dessa nya erfarenheter,

som motionärerna nu funnit tiden vara inne att söka aktualisera de

kustbaneplaner, vilka under 20 år varit lagda åt sidan.

Även de särskilda motiv för en omprövning, som anförts av motionärerna,

synas böra tillmätas betydelse. Det torde nämligen vara obestridligt, att behovet

av järnvägsförbindelser ökas vid övergång från tillverkning av råvaror

och halvfabrikat till en mer differentierad och specialiserad produktion.

— Av önskemål örn nya järnvägar dikterade krav på ett klarläggande av

frågan örn järnvägarnas framtida uppgifter med särskilt avseende fäst vid

den ena eller den andra bygden, synas näppeligen kunna avvisas såsom helt

oberättigade, även örn man är skäligen fast övertygad om, att ett sådant

klarläggande knappast kan giva annat än negativa resultat, i vad gäller anläggning

av mja järnvägslinjer. Frånsett utfallet torde nämligen själva belysningen

av sakläget få tillmätas ett obestridligt värde.

Emellertid är det säkerligen icke möjligt att vid eventuella framtida järnvägsutredningar

utgå från en så enkel frågeställning, som den av motionärerna

antydda. I motionen förmenas, att de tekniska och trafikekonomiska undersökningar,

vilka utförts beträffande kustbaneanläggningar i Västerbottens

och Norrbottens län, skulle utgöra en god grund för det fortsatta utredningsarbetet,

i vad angår de tekniska förutsättningarna, medan på det trafikekonomiska

området en ny undersökning vore påkallad med hänsynstagande till

näringslivets och befolkningslägets förändringar. Det vill av dessa uttalanden

förefalla, som hade motionärerna tänkt sig, att de nya utredningsmännen

skulle kunna fortsätta, där 1918 års kustbanekommittéer för 20 år sedan slutade.

Mot denna uppläggning av frågan är främst att rikta den principiella

erinran, att sagda kommitté baserade sina utredningar på förhållanden, vilka

voro radikalt olika de nuvarande eller för framtiden förutsebara, nämligen

de förhållanden, som rådde närmast före krigsutbrottet 1914. Nämnda

antaganden framstå numera såsom de för ett järnvägsbyggnadsprojekt gynnsammaste

möjliga och tidpunkten i fråga som järnvägsålderns kulmen, i det

att järnvägsväsendet då redan nått en relativt hög standard, medan motortrafiken

på landsvägarna ännu befann sig i ett tidigt skede av sin utveckling

och flyget saknade kommersiell betydelse. Följaktligen hade man för det

dåvarande icke anledning att i järnvägskalkylerna räkna med någon annan

medtävlare än sjöfarten, gentemot vilken läget syntes någorlunda stabiliserat.

Jämfört med det enkla och åtminstone skenbart statiska tillstånd, som sålunda

rådde år 1914 och som fortfarande förutsattes vid 1918 års kommittéutredningar,

ter sig den nu påräkneliga framtida situationen högst invecklad

och utpräglat dynamisk. Vid sådant förhållande torde det icke vara försvarligt

att vid blivande utredningar helt följa de för 80 år sedan hävdvunna

tekniska och ekonomiska normerna eller tillämpa då gängse, efter järnvägsålderns

förhållanden avpassade undersökningsmetoder.

Då man vidare under 20- och 80-talen icke varit inställd på ytterligare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 130.

järnvägsbyggande, har det ej funnits anledning utforma några nya sådana,

för den aktuella situationen på transportmarknaden lämpade, normer och

metoder. Örn och när ett utredningsarbete beträffande järnvägsanläggningar

skall återupptagas, räcker det alltså icke med att framskaffa aktuellt utredningsmaterial,

utan man måste också aktualisera själva förfaringssättet. Det

torde lätt inses, att man därvid icke kan begränsa sig till förhållandena i

Norrland, allra helst som planerna beträffande järnvägsnätets framtida gestaltning

gälla icke blott anläggning av nya järnvägar utan också — och det

i ännu högre grad —- nedläggning eller nedrustning av vissa redan förefintliga

sådana, vilka visat sig lia otillräckliga uppgifter att fylla (medan

andra järnvägslinjer kunna behöva upprustas). Det torde nämligen böra råda

en rimlig proportion mellan de kalkylatoriska avkastningskrav, som ställas

på en planerad ny järnväg, för att denna skall anses byggvärd, och de —

givetvis blygsammare — anspråk i fråga om driflresultat, vilka böra vara uppfyllda,

för att en befintlig järnväg framdeles skall påkostas underhåll och

förnyelse samt eventuellt upprustning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14 april 1944 lia numera tillkallats särskilda

sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning

rörande trafikväsendet efter kriget. I betraktande av utredningsdirektiven,

innehållande bland annat att utredningen skall avse jämväl planering

på längre sikt och därvid särskilt frågor rörande den lämpliga avvägningen

mellan järnvägs-, sjö- och automobiltransporter, synes man lia anledning förutsätta,

att undersökningarna komma att omfatta bl. a. här berörda allmänna

fråga rörande järnvägarnas framtida uppgifter.

Vid sådant förhållande synes det naturliga och givna vara att i första hand

vänta och se, vad de nya sakkunniga kulina åstadkomma. Först då dessas

arbete slutförts, kan tiden vara inne att taga ställning till frågan, huruvida

ytterligare undersökningar på området skola anses erforderliga, ävensom, vid

jakande svar å sistangivna fråga, bestämma angående dessa undersökningar.

Även frånsett hänsynen till den nya kommittén synas för övrigt starka skäl

tala för att i vad gäller allt slutligt ställningstagande avvakta fredens återställande

samt de allmänna ekonomiska förhållandenas stabilisering. I motsatt

fall riskeras nämligen, att man låter det mellanspel, i den allmänna utvecklingen,

som krigstiden bildar, i alltför hög grad undanskymma de under

1920- och 30-talen inträdda varaktiga förändringarna i trafiksituationen.

Det är ju ingalunda uteslutet, att den upprättelse, som järnvägarna de sista

åren vunnit i det allmänna medvetandet och vilken bl. a. aktualiserat vissa

järnvägsbyggnadsplaner, kommer att visa sig vara skäligen kortvarig. Nämnda

skäl för uppskov gäller framför allt i fråga örn den lokala tillämpningen

av blivande allmänna normer. I detta hänseende synas erfarenheterna från

ostkustbanan kunna tjäna till varning mot fattande av beslut under exceptionella

tidsförhållanden. För denna beräknades år 1921 på grundval av bl. a.

uppgifter från näringsidkarna inom trafikområdet en trafikintensitet av

172 200 personkm och 137 400 godstonkm per bankm.

Den i sinom tid faktiskt redovisade trafiken blev väsentligt blygsammare,

såsom framgår av följande sammanställning, avseende samtliga hela år, under

vilka ostkustbanan trafikerades som självständigt företag.

, Personkm Godstonkm

Ar perbankm

1928 ...................................... 140 800 57 000

1929 ....................................... 137 300 72 100

1930 ....................................... 142 100 73 500

1931 ....................................... 132 500 77 900

1932 ....................................... 110 500 59 700

Beräknat.................................. 172 200 137 400

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 130.

11

Förestående siffror måste användas med försiktighet. Beträffande beräkningarna

påpekades nämligen, att desamma ej avsåge det allra första året

eller åren efter trafikens öppnande utan en något längre fram belägen tidpunkt,

då förhållandena mera stabiliserat sig. På grund av den svåra kris,

som satte in vid 30-talets början, hann dock ostkustbanan såsom självständigt

företag aldrig uppleva någon sådan stabilisering (vilken väl normalt

borde lia inträtt under senare hälften av 30-talet). Även med en välvillig

tolkning av siffrorna torde man emellertid vara nödsakad konstatera, att

persontrafiken blivit något, godstrafiken däremot mycket mindre än vad

på sin tid beräknats. Såsom förklaring härpå erinrade 1932 års ostkustbanekommitté

örn den allmänna depressionen samt den allt hårdare konkurrensen

från de motordrivna landsvägsfprdonen. Intet tvivel torde emellertid

heller råda om, att vederbörande uppgiftslämnare låtit i alltför hög grad

påverka sig av krigskonjunkturens förhållanden.

Vid det nu förestående utredningsarbetet rörande trafikväsendet efter kriget

komma självfallet samtliga berörda parters intressen att vinna beaktande.

I det följande skall — utan eftersträvande av fullständighet — anföras

vissa omständigheter, vilka från järnvägsstyrelsens synpunkt framstå såsom

relevanta i sådant sammanhang.

Hittills använda normer för järnvägsutredningar härröra, som nämnt, från

tiden före 1914. Jämföres sagda förkrigstid med nu instundande efterkrigstid

i vad angår transportväsendet, framträder särskilt biltrafikens enorma

expansion och därmed följande starka minskning av utrymmet för de äldre

trafikmedlen. De inträdda förändringarna förete ett flertal aspekter. Det från

allmän synpunkt viktigaste torde vara, att den motoriserade landsvägstrafiken

visat sig förorsaka samhället mycket höga kostnader. Enligt en på 30-talet

gjord uppskattning, publicerad i det till 1938 års kunga jubileum utgivna verket

»Med folket för fosterlandet», skulle utgifterna för vägväsendet och vägtrafiken

för det dåvarande uppgå till cirka 800 milj. kronor, mot 370 milj. för järnvägarna

och 310 milj. kronor för handelssjöfarten, de senare beloppen innefattande

jämväl kapitalförräntning. Vid sådant förhållande torde det ligga

i sakens natur, att samhället efter biltrafikens genombrott icke kan för de

äldre transportmedlen disponera närmelsevis lika stor del av förefintliga produktiva

tillgångar som vad man utan biltrafik skulle ansett skäligt.

Den förändring, som först och allmännast tilldragit sig uppmärksamheten,

är dock den järnvägsekonomiska försämringen, med andra ord minskningen

i järnvägarnas möjligheter att lämna överskott. Under 20- och 30-lalen hade

ju en betydande elei av järnvägarnas tidigare transportuppgifter övertagits

av bilarna, medan åtskillig trafik kunnat bevaras åt järnvägarna endast genom

långt gående nedsättningar i avgifterna. Betraktat från en något allmännare

synpunkt än den rent järnvägsekonomiska utgör trafikavledningen

och det konstaterade tvånget att för trafikens bevarande åt järnvägen sänka

avgifterna ett tecken på, att de ekonomiska fördelar, som järnvägsbefordran

erbjuder gentemot övriga trafikmedel, under mellankrigstiden starkt reducerats.

1 fråga om en del transporter sakna järnvägarna sorn bekant t. o. lii.

möjlighet att — i normala fall — konkurrera. Icke minst i Norrland förekom

ju under fredstid stark lastbil- och busstrafik parallellt med järnvägarna.

Tillskott av allmänna medel för uppehållande av en underskottsverksamhet

bli också svårare att försvara, då underskotten ökats, medan den indirekta

nyttan av järnvägarna blivit mindre lin förr.

Det torde sålunda vara oundvikligt, att nied biltrafikens expansion mäste

följa en ökad försiktighet beträffande de uppoffringar, som det allmänna

skall taga på sig för utvecklingen av de äldre trafikmedlen. örn, såsom allmänt

förespås, jämväl flyget inom några år kommer att uppträda såsom ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 130.

samfärdsmedel med stor omslutning, så utgör denna möjlighet ytterligare

ett skäl till sådan försiktighet, då säkerligen varje samfärdsmedels anpart

måste minskas, örn ett ökat antal medtävlare framdeles skola mellan sig dela

trafikuppgifterna.

Trots nu berörda förändringar gäller givetvis allt fortfarande, att med tillkomsten

av en ny järnväg vissa fördelar beredas befolkningen och näringslivet

inom berörda orter. Såsom motionärerna framhållit, kan förefintligheten

av järnvägsförbindelse spela särskilt stor roll, då det gäller att bestämma förläggningen

av ett planerat nytt industriföretag, och det är följaktligen väl

förklarligt, att varje ort, som anser sig ha någon möjlighet därtill, söker förskaffa

sig sådan förbindelse.

Betraktat trän mera allmänna synpunkter torde det emellertid vara uppenbart,

att den lokala vinst, som kan ernås genom att en industri förlägges till

viss ort, icke får i de offentliga järnvägskalkylerna räknas brutto. Med den

tävlan, som numera råder icke blott om samtliga marknader utan även om

befolkningen synes det fastmer vara ofrånkomligt, att ökad konkurrenskraft

för vissa orter måste följas av försämring för en del andra. Det kan alltså

finnas en viss intressemotsats mellan exempelvis själva kustbygden å ena

sidan samt orterna utefter stambanan genom övre Norrland å den andra.

Man kommer därmed fram till frågan, huruvida kommunikationspolitiken

bör inriktas på att ernå en så jämn spridning som möjligt av förutsättningarna

för industriell verksamhet, eller örn man i stället — till ernående

av en bättre allmän hushållning — bör inrikta sig på en differentiering av

sagda verksamhet, allt efter arten av de transportförbindelser, som erfordras.

Fullständig jämnhet är ju i allt fall utesluten, da det icke någonsin kan bli

möjligt att förse varje ort med kommunikationer av alla slag. — En differentiering

skulle för det norrländska kustlandets del innebära, att de nya industrier,

som behöva järnvägs- men ej sjöförbindelser, förläggas till stambanan,

de som kräva båda slagen av förbindelser däremot till städerna. Det torde

därvid komma att visa sig, att för en hel del produktion den kombination

av sjöfart och biltrafik, som kustbygden uppvisar, är skäligen tillfredsställande.

— Vad angår en nytillkommen järnvägsförbindelse såsom incitament

för en industriell expansion, så torde för övrigt ett studium av utvecklingen

under 30-talet inom ostkustbanans trafikområde kunna giva resultat av intresse,

särskilt om jämförelse göres med kustbygden längre norrut, vilken

saknar järnväg.

Från järnvägsekonomisk synpunkt, alltså med hänsyn till det intresse, som

järnvägsstyrelsen närmast har att företräda, är det högst önskvärt, att utvecklingen

ledes mot en sådan differentiering, som nyss sagts. Därmed ernås

i första hand, att man kan nöja sig med ett glesare järnvägsnät än eljest och

därmed vinna bättre avkastning å rörelsen. Så snart utbyggnaden av ett lands

järnvägsnät nått ett visst stadium, har man nämligen att räkna med, att nytillkommande

linjer skola medföra icke blott en relativ utan t. o. m. en absolut

minskning av avkastningen. I vårt land, där antalet bankm per 100 invånare

är mycket högre än på kontinenten, torde detta stadium hava passerats

redan före bilålderns början. Åtminstone synas alla efter 1910 nytillkomna

järnvägar ha uppvisat svag ekonomi. I och med biltrafikens expansion

har självfallet det område, som erfordras för bärighet, blivit avsevärt

större. — Till förmån för ett glesare järnvägsnät talar också omständigheten,

att trafiken numera kan ordnas på ett skäligen tillfredsställande sätt även

för orter, som sakna järnväg.

Tillkomsten av de nya trafikmedlen motiverar en differentiering jämväl

inom järnvägstrafiken. Det planeras ju numera allmänt och icke minst i

Norrland att framdeles skapa snabba förbindelser flygledes. Sedan dessa pia
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 130.

13

ner förr eller senare blivit verklighet, kunna järnvägarna överhuvud icke

konkurrera om sådana resande på långdistans, för vilka tidsutdräkten är det

väsentliga, utan måste i än högre grad än hittills inrikta sig på att — liksom

sjöfarten — vara ett billigt befordringsmedel. Laga kostnader förutsätta

emellertid så stor trafikintensitet att, vad långdistanstrafiken angår, de resande

kunna framföras i snälltåg och godset i fjärrgodståg, vilket i regel är

möjligt endast om all fjärrtrafik koncentreras så långt ske kan.

Järnvägarnas faktiska kostnadsnivå bestämmes till övervägande del av de

löpande utgifterna för drift och underhåll. Med hänsyn till detta förhållande

bör vid kommunikationspolitisk planläggning noga skiljas mellan sådana

investeringar, som medföra minskning i löpande kostnader, och sådana, vilkas

resultat är en kostnadsökning. Till den senare gruppen höra främst investeringar

i nya järnvägar, då därmed alltid följer en kostsam ny linjeorganisation.

Det är av denna anledning stor skillnad mellan anläggandet av ett

dubbelspår, vilket väl för med sig ökat banunderhåll men i gengäld minskar

utgifterna för själva driften, samtidigt som transporttjänstens standard väsentligt

höjes, och byggandet av en parallell-linje, som medför ökning av utgifterna

för alla tjänstegrenar, medan till följd av trafikens uppdelning tidtabellsstandarden

måste sänkas.

En anledning till återhållsamhet i fråga om tillskapandet av nya samfärdsleder

utgör slutligen den hotande folkminskningen i landet. I alla tidigare

utredningar rörande Norrlands kommunikationer har hänvisats till den starka

folkökningen i de norrländska länen och ansetts nära nog självfallet, att

denna folkökning skulle fortsätta. I nuvarande befolkningssituation synes

ett sådant antagande näppeligen kunna försvaras.

Med det anförda torde vara klarlagt, varför man inom järnvägsstyrelsen å ena

sidan bestämt håller på, att eventuella framtida undersökningar beträffande

ifrågasatta nya järnvägar böra föregås av en allmän utredning angående de normer

och metoder, som framdeles skola tillämpas vid bl. a. sådana undersökningar,

och å andra sidan gör gällande, att jämväl fixerandet av ifrågavarande

normer och metoder bör uppskjutas till en tidpunkt, då framtiden synes

kunna bättre överblickas än vad nu är fallet.

Stockholm den 22 april 1944.

G. DAHLBECK.

Erik Malmkvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.