Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
1944-05-19 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1944:142, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 142.
Nr 142.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1944 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad
åt befattningshavare i statens tjänst, jämte i
ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 85 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 28 januari 1944, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser
om ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8), 31 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275) samt
26 § 4 mom. manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1940 (nr 652), dels
ock bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
föredragande departementschefen i sagda protokoll förordat, meddela bestämmelser
om rätt till flyttningsersättning för befattningshavare i statens
tjänst.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet till behandling
förehaft
dels en inom andra kammaren av herr K. E. Senander väckt motion (II:
443), vari hemställts örn uttalande från riksdagens sida, att generell rätt till
flyttningsersättning enligt samma grunder, som gälla för ordinarie befattningshavare,
även framdeles bör tillkomma extra och tillfälliga befattningshavare,
arvodestjänstemän och arbetarpersonal i statens tjänst vid övergång
till extra ordinarie eller ordinarie befattning, samt att bestämmelser böra
utfärdas örn beredande av ersättning åt pensionerade befattningshavare vid
flyttning från stationeringsort, där de efter avskedstagandet ej kunna bo
kvar,
dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herrar L. V. Lindén och R. Wagnsson (I: 274) och den andra inom andra
kammaren av herr F. Ryling m. fl. (11:449), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, alt ersättning för flyttningskostnader skall tillkomma kommunalt
anställda lärare i samma utsträckning och efter samma grunder, som
dylik ersättning jämlikt förslag i propositionen nr 85 skall ifrågakomma åt
statliga befattningshavare.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för nämnda förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna II: 443 och I: 274.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 6 sami. Nr 142—lii.
2
Statsutskottets utlåtande nr 142.
Genom beslut den 20 mars 1942 bemyndigade Kungl. Majit chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
angående statstjänstemannens rätt till ersättning för flyttningskostnad
och grunderna för beräkning av sådan ersättning.
Genom beslut den 11 september 1942 förklarade Kungl. Majit, att utredningsuppdraget
skulle omfatta jämväl kommunalt anställda lärares rätt till
ersättning för flyttningskostnad och grunderna för beräkning av sådan ersättning.
De sakkunniga ha den 28 januari 1943 avgivit betänkande med förslag till
författningar angående ersättning för flyttningskostnad (SOU 1943:2). Vid
betänkandet äro fogade särskilda yttranden av personalrepresentanter, med
vilka de sakkunniga jämlikt direktiven haft överläggningar.
över betänkandet ha infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, chefen för armén och chefen för marinen,
av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen gemensamt samt av
medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
allmänna lönenämnden, försvarsväsendets lönenämnd,
generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen och lotsstyrelsen. Vidare
ha yttranden över betänkandet inkommit från ett antal personalorganisationer.
Statens befattningshavare.
Gällande avlöningsreglementen för den nyreglerade statsförvaltningen innehålla
bestämmelser om förutsättningarna för rätt till flyttningsersättning. I
reglementena angivas dels de anställningsformer, dels de flyttningsfall, för
vilka dylik rätt är medgiven. De i civila och militära avlöningsreglementena
samt manskapsavlöningsreglementet meddelade bestämmelserna ha underställts
riksdagen, vilket icke är fallet med civila och militära icke-ordinariereglementenas
bestämmelser i denna del. Ifrågavarande bestämmelser örn
rätt till flyttningsersättning innebära i huvudsak, att rätt till flyttningsersättning
föreligger för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare som vid
befordran eller förordnande att uppehålla annan tjänst nödgats flytta till
annan ort. Härmed jämställes övergång från icke-ordinarie till ordinarie
tjänst och från annan anställning i statens tjänst till extra ordinarie befattning.
Vid omplacering utan samband med befordran åtnjutes flyttningsersättning
allenast om ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman förflyttats utan
egen ansökan eller därom uttryckt önskan.
Grunderna för beräknande av ersättning för flyttningskostnad ha fastställts
av Kungl. Majit i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 429) angående ersättning
för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena.
Denna har även tillämpning för icke-ordinarie personal och för fast
anställt manskap vid försvå rsväsendet.
Statsutskottets utlåtande nr 142.
3
Enligt sakkunnigförslaget skola förutsättningarna för erhållande av flyttningsersättning
regleras i en gemensam författning och bestämmelserna därom
alltså utbrytas ur avlöningsreglementena. Härigenom ha de sakkunniga
velat åvägabringa dels ökade möjligheter att ge bestämmelserna ett enhetligt
innehåll och en överskådlig form, dels en förenkling i regleringen av
spörsmål sammanhängande med flyttning mellan tjänster under skilda avlöningsreglementen.
I avlöningsreglementena skola enligt förslaget endast finnas
hänvisningar till de gemensamma bestämmelserna.
De sakkunnigas förslag till gemensam riksdagsförfattning, benämnd förordning
angående ersättning för flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare,
har såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet.
De sakkunniga ha jämväl avgivit förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser
till förordningen. Kungörelseförslaget innehåller bestämmelser om
flyttningsersättningens beräknande.
De sakkunniga ha bland annat uttalat sig mot att befattningshavare, som
förut icke alls eller endast en kortare tid innehaft statsanställning, berättigas
till flyttningsersättning. Enligt vad de sakkunniga uttala ligger det emellertid
närmast till hands, att rätt till ersättning tillerkännes allenast dem, som
erhållit en mera fast anställning, nämligen de extra ordinarie och de ordinarie
tjänstemännen, och de sakkunniga lia även stannat för denna lösning av
problemet. Därvid har tillika angivits som en särskild förutsättning, att befattningshavaren
även efter den ändring av tjänsteförliållandena, som föranlett
flyttningen, innehar ordinarie eller extra ordinarie befattning. Med
dylik befattning jämställa de sakkunniga beställning, varå manskapsavlöningsreglementet
är tillämpligt.
Emellertid lia de sakkunniga utgått ifrån att beträffande vissa förvaltningsområden
ävensom då det gäller att för statstjänst förvärva särskilt värdefull
arbetskraft, skäl kunna tala för att ersättning beredes även andra än nyss
angivna personalkategorier. De sakkunniga ha förutsatt, att närmare bestämmelser
härom skola meddelas av Kungl. Majit nied stöd av särskilt bemyndigande
att medgiva utsträckning av rätten till flyttningsersättning.
I fråga om flyttningsersättning vid bostadsbyte lia de sakkunniga framhållit
att ett fall, då flyttning presumeras ske uteslutande i statsnyttans intresse,
i vart och ett av de fem avlöningsreglementena angåves med beteckningen,
att befattningshavaren »eljest fått sig ålagt att byta bostad». Därmed
avsåges allenast flyttning å en och samma ort och, på sätt av förarbetena
framginge, allenast flyttning till eller från tjänstebostad. De sakkunniga lia
funnit lämpligt att den nuvarande beteckningen i tydlighetens intresse ersättes
nied uttrycket »tillträde eller frånträda av tjänstebostad».
De sakkunniga lia vidare anfört, att frågan när befordran skall anses föreligga
i praktiken vållat svårigheter samt att, utan några fasta riktlinjer i ämnet,
övervägande betydelse ibland tillmätts tjänsteställning, ibland löneförmåner
och ibland hävdvunnen befordringsgång. I anledning härav föreslås
införande av närmare bestämmelser örn vad som vid tillämpningen av reglerna
örn flyttningsersättning skall anses som befordran.
4
Statsutskottets utlåtande nr 142.
I sitt förslag till författning i ämnet lia de sakkunniga upptagit en ny
bestämmelse om rätt för befattningshavare att, där flyttningsbeslut förfaller,
utan att detta beror på omständigheter, varöver han kunnat råda, erhålla
ersättning för skäliga utlägg, som verkställts i anledning av tilltänkt
flyttning. Bestämmelsen är avsedd att kunna tillämpas även i fall då flyttning
inställts på grund av befattningshavarens frånfälle.
Vidare lia upptagits likaledes nya bestämmelser om preskription, innebärande
bland annat att rätten till ersättning förfaller, därest yrkande om
dess utbekommande icke framställts inom tre år efter det flyttningsbeslut
meddelats.
Förslaget upptager även en bestämmelse örn rått för Kungl. Maj :t att medgiva
utsträckning av rätten till flyttningsersättning.
Av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena må följande anföras.
Åtskilliga myndigheter ha, utan att framställa direkt erinran mot förslaget
rörande de befattningshavargrupper, som böra vara berättigade till flyttningsersättning,
understrukit behovet av sådana av Kungl. Maj .t meddelade
specialbestämmelser örn utsträckt rätt till flyttningsersättning inom särskilda
förvaltningsgrenar som de sakkunniga förutsatt. I denna riktning Ira bland
andra telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksråkenskapsverket,
allmänna lönenåmnden och generaltullstyrelsen uttalat sig. Särskilt
har därvid betonats behovet av att under vissa omständigheter kunna
tillförsäkra extra personal eller arbetarpersonal inom respektive förvaltningsområden
flyttningsersättning vid övergång till extra ordinarie anställning.
. ... . .
I anledning av de sakkunnigas förslag örn flyttningsersättning vid tilleller
frånträde av tjänstebostad har chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
anfört följande.
Genom egnahemsstyrelsens försorg komma i omedelbar anslutning till flottiljernas
etablissement att uppföras vissa hyresbostäder för befattningshavare,
såsom divisionschefer, kasernofficerare, stabsunderofficerare och flygsakerlietspersonal
m. fl., vilka av tjänsteskäl måste bo i omedelbar närhet av vederbörande
etablissement. Vid ombyte av här avsedda befattningshavare bör
bostadsbyte kunna anbefallas och flyttningsersättning utgå, ehuru bostäderna
icke hava karaktären av tjänstebostäder. I anledning härav bör uttrycket
»tjänstebostad» utbytas mot »bostad».
I samma riktning har telegrafstyrelsen uttalat sig. Styrelsen har därvid
framhållit att de nu gällande reglerna icke ansetts lägga hinder i vägen för
att flyttningsersättning, där så prövades skäligt, tillerkändes tjänsteman jämväl
då flyttning ägde rum inom större kommun, exempelvis Stockholms kommun,
och utan att samtidigt fråga vore om åläggande att tillträda eller
frånträda tjänstebostad. Dylika flyttningar kunde exempelvis förekomma
inom Stockholms stad mellan olika församhällen, där det för telegrafverket
ansetts nödvändigt att hava personal placerad. Formuleringen av nu ifrågavarande
stadgande borde otvetydigt ge vid handen, att flyttningsersättning
fortfarande skall utgå i dylika fall.
Statsutskottets utlåtande nr 142.
5
Departementschefen har för egen del anfört följande.
Ändamålet med sakkunnigutredningen har, vad angår statliga befattningshavare,
varit dels en omprövning i besparingssyfte av grunderna för
flyttningsersättning, dels cn översyn i övrigt av bestämmelserna i ämnet. De
sakkunniga ha i enlighet med sitt uppdrag anvisat olika möjligheter till besparingar
i ersättningskostnaderna men samtidigt framhållit, att man icke kan
komma långt i besparingsväg genom inskränkning av personalens nuvarande
förmåner utan att eftersätta vissa grundsatser, som böra vara vägledande.
Främst åsyfta de sakkunniga härvid dels principen, att vid flyttning enbart
i statsnyttans intresse, såsom tvångsförflyttning, ofrånkomliga kostnader
böra ersättas av statsverket, dels principen, att urvalsmöjligheterna i bcfordringsärenden
icke få bliva beroende av personalens vilja och förmåga
att bära flyttningskostnaderna. Som ett väsentligt led i utredningen har
emellertid vidare ingått en teknisk översyn av ersättningsbestämmelserna,
företagen med ledning av erfarenheterna från de nuvarande bestämmelsernas
tillämpning.
De med riksdagens medverkan tillkomna bestämmelserna örn flyttningsersättning
i civila och militära avlöningsreglementena gälla förutsättningarna
för att rätt till dylik ersättning skall föreligga, d. v. s. dels de befattningshavargrupper
som i förekommande fall äro berättigade till ersättning, dels
de flyttningsfall då den må åtnjutas. Liksom de sakkunniga utgår jag ifrån
att riksdagens medverkan i fortsättningen skall påkallas i huvudsakligen hittillsvarande
omfattning, bortsett från den jämkning, som föranledes av att
rätten till flyttningsersättning synes böra regleras för ordinarie och icke-ordinarie
personal gemensamt. Beträffande frågorna örn förutsättningarna för rätt
till flyttningsersättning — vilka frågor således böra underställas riksdagen —
äro remissmyndigheternas erinringar av begränsad räckvidd. För egen del bär
jag också funnit mig böra tillstyrka, att förslag örn reglering av dessa spörsmål
i överensstämmelse med huvuddragen i sakkunnigförslaget underställes
riksdagen.
Det bör sedermera ankomma på Kungl. Majit att reglera grunderna för
flyttningsersättningens beräknande. Till detta ämne äro såväl de sakkunnigas
förslag till besparingsåtgärder som kritiken mot sakkunnigförslaget företrädesvis
att hänföra. Jag har i allmänhet icke funnit anledning att här gå närmare
in på betänkandets och yttrandenas innehåll i dessa delar. Framhållas må
emellertid, att yttrandenas innehåll är ägnat att understryka vad de sakkunniga
anfört om svårigheten alt åvägabringa effektiva begränsningar i statens
kostnader utan att åsidosätta vägande tjänste- och personalintressen. Oavsett
hur ersättningsgrunderna regleras, är det, såsom likaledes i ärendet framhållits,
angeläget, att myndigheterna vid sina personaldispositioner beakta även
den ekonomiska innebörden för statsverket av ifrågakommande omplaceringar
och sättet för deras vidtagande.
Frågan örn flyttningsersättning bör liksom frågan örn reseersättning ägna
sig för en enhetlig reglering inom de statliga förvaltningsområdena. Det är
därför naturligt och, enligt vad de sakkunniga påvisat, även av tekniska
skäl lämpligt, att de grundläggande bestämmelserna meddelas för de olika
förvaltningsområdena gemensamt. Avlöningsreglementenas nuvarande bestämmelser
i ämnet böra därvid ersättas med hänvisningar till de gemensamma
bestämmelserna.
Jämte förslag till dylika ändringar i avlöningsreglementena lia de sakkunniga
utarbetat förslag till dels en riksdagsförlattning, vars huvudinnehåll
gäller förutsättningarna för rätt till flyttningsersättning, dels en kungörelse
med tilläggsbestämmelser, avsedda att meddelas av Kungl. Majit
Statsutskottets utlåtande nr 142.
6
och reglera grunderna för ersättningens beräknande. Sistnämnda författningsförslag
motsvarar kungörelsen nr 429/1939 angående ersättning för flyttningskostnad
enligt civila och militära avlöningsreglementena. Mot denna
uppdelning av författningsmaterialet är visserligen formellt icke något att
erinra. Emellertid synes det av praktiska skäl önskvärt att undvika en uppdelning
av bestämmelserna på skilda författningar. Jag förordar därför, att
de bestämmelser, som grundas på riksdagens beslut, sammanföras med övriga
bestämmelser i en gemensam författning. Dessförinnan bör utverkas riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i enlighet med av riksdagen godkända
grunder meddela bestämmelser av den förra gruppen.
I enlighet med de sakkunnigas förslag bör generell rätt till flyttningsersättning
tillkomma vissa befattningshavargrupper lydande under civila och militära
avlöningsreglementena och icke-ordinariereglementena samt manskapsavlöningsreglementet,
detta jämväl vid omplacering mellan tjänster
under olika reglementen. Vad angår frågorna om ersättning till befattningshavare
med oreglerad avlöning och örn ersättning vid omplacering mellan
reglerad och oreglerad tjänst delar jag likaledes de sakkunnigas uppfattning,
att dessa frågor lämpligen böra bero på Kungl. Maj:ts prövning i
varje särskilt fall. Den i betänkandet berörda frågan örn flyttningsersättning
vid övergång från tjänst inom riksdagens verk till annan statlig befattning
synes likaledes lämpligen kunna lösas på det sättet, att erhållandet av dylik
ersättning göres beroende på Kungl. Maj:ts medgivande i det särskilda fallet.
Beträffande de anställningsformer, med vilka rätt till flyttningsersättning
skall vara förenad, innebär de sakkunnigas förslag i främsta rummet den
ändringen, att generell dylik rätt ej längre skall tillkomma extra eller tillfälliga
befattningshavare, arvodestjänstemän eller arbetarpersonal i statens
tjänst vid övergång till ordinarie eller extra ordinarie befattning. Denna inskränkning
synes i princip befogad. På sätt de sakkunniga förutsatt och
flera remissmyndigheter påyrkat, bör det emellertid vara Kungl. Majit obetaget
att i detta avseende medgiva undantag från de allmänna bestämmelserna,
där omständigheterna i särskilt flyttningsfall eller förhållandena inom
viss förvaltningsgren göra detta motiverat. Remissmyndigheterna lia ifrågasatt
ganska vidsträckta dylika undantag. En viss försiktighet härutinnan torde
emellertid få iakttagas, om ej syftet med inskränkningen i den generella
ersättningsrätten skall förfelas. Möjligt är, att det kan befinnas lämpligt att
vid eventuella undantagsmedgivanden begränsa ersättningen till att avse endast
vissa kostnader, såsom rese- och fraktkostnader.
Vad angår det vid remissbehandlingen framställda förslaget örn rätt till
flyttningsersättning för innehavare av vissa arvodesbefattningar vid försvarsväsendet,
anser jag mig icke böra förorda, att bestämmelser om .sådan rätt
meddelas. Icke heller i övrigt finner jag skäl förorda frångående av sakkunnigförslaget
i fråga om de befattningshavargrupper, som böra äga rätt till
flyttningsersättning.
I ärendet har väckts fråga om beredande av viss ersättning åt pensionerade
befattningshavare vid marinen, tullverket samt lots- och fyrstaten
vid flyttning från stationeringsplats, där de efter avskedstagandet ej kunna
vara bosatta, samt åt efterlevande till befattningshavare under motsvarande
förhållanden. För egen del anser jag allmänna bestämmelser i detta
ämne icke böra meddelas. Jag är ej heller beredd alt framlägga förslag örn
särskilt medgivande av dylik innebörd beträffande något av ifrågavarande
förvaltningsområden.
De sakkunnigas förslag angående de flyttningsfall, i vilka ersättning må
utgå, överensstämmer i sina grunddrag med de nuvarande bestämmelserna.
Statsutskottets utlåtande nr 142.
7
De i förslaget angivna huvudfallen äro dels sådan omplacering eller sådant
bostadsbyte, som beslutats utan att befattningshavaren uttryckt önskan därom,
dels befordran, varmed likställes förordnande eller kommendering å
högre tjänst. Där fråga ej är örn bostadsbyte inom stationerings- eller förläggningsorten,
förutsättes, att flyttningsbeslutet innebär omplacering från
en stationerings- eller förläggningsort till en annan.
Det av de sakkunniga föreslagna villkoret för rätt till flyttningsersättning
vid omplacering eller bostadsbyte utan befordran, att flyttningsbeslutet skall
ha tillkommit utan att befattningshavaren uttryckt önskan därom, innebär
för militära bestätlningshavare en skärpning i förhållande till nuvarande
bestämmelser, enligt vilka endast en formell ansökning av beställningshavaren
utesluter rätten till flyttningsersättning. A andra sidan lia de sakkunniga
föreslagit den uppmjukning av villkorets tillämpning, att befattningshavare
icke anses lia uttryckt önskan angående omplaceringen eller bostadsbytet
allenast därigenom, att han på tillfrågan av förman eller överordnad samtyckt
därtill eller inkommit nied ansökan el. dyl. I båda hänseendena ha
erinringar framställts i yttrandena. Jag anser emellertid de sakkunnigas förslag
i denna del väl avvägt och tillstyrker således dess genomförande. En
i ärendet berörd fråga om särskilda kontrollåtgärder i anslutning till bestämmelsernas
tillämpning torde böra övervägas i samband nied de närmare
författningsbestämmelsernas utfärdande. Det bör ankomma på Kungl.
Majit att nied hänsyn till särskilda förhållanden medgiva undantag från de
allmänna reglerna i ämnet. Ett sådant undantag har åsyftats nied det genom
riksdagens skrivelse nr 331 år 1943 lämnade bemyndigandet för Kungl.
Majit att besluta om flyttningsersättning till beställningshavare vid försvarsväsendet,
vilken efter egen ansökning förflyttas i samband med nyuppsättning
eller omorganisation av förband eller formation.
Med hänsyn till de erinringar, som framställts mot de sakkunnigas förslag
till utformning av bestämmelsen örn rätt till ersättning vid bostadsbyte,
synes bestämmelsen, i närmare anslutning till vad som nu gäller, böra erhålla
giltighet icke blott vid åläggande att till- eller frånträda tjänstebostad
utan vid åläggande att byta bostad överhuvud taget. Vad angår ett av marinförvaltningen
framställt förslag örn medgivande av ersättning vid första
tillträde av tjänstebostad, vare sig befattningshavaren uttryckt önskan om
bostadsbytet eller icke, anser jag för min del, att allmänna föreskrifter i sådan
riktning icke böra meddelas.
De sakkunniga lia föreslagit införande av närmare bestämmelser örn vad
som vid tillämpningen av reglerna örn flyttningsersättning skall anses som
befordran. Därmed skall enligt förslaget avses dels övergång till en befattning,
för vilken lönen överstiger lönen i den tidigare befattningen, dels förordnande
eller kommendering, sorn för befattningshavaren medför högre avlöning.
Härvid likställas tillträde och frånträda av förordnandet eller kommenderingen.
Därutöver innehåller förslaget vissa regler örn hur den åsyftade
jämförelsen beträffande »lönen» respektive »avlöningen» i de olika befattningarna
skall göras. Att närmare bestämmelser i dessa ämnen meddelas synes
påkallat för undanröjande av den osäkerhet, som nu gör sig gällande.
Även beträffande de föreslagna bestämmelsernas innehåll kan jag i det
väsentliga ansluta mig till sakkunnigförslaget. I fråga örn vissa särskilda förmåners
medräknande vid jämförelsen samt den lönegrad eller löneklass, som
skall anses tillämplig vid vissa befattningar, synas jämkningar i sakkunnigförslaget
kunna ifrågasättas i anslutning lill erinringar i yttrandena. Jag förutsätter
emellertid, alt dessa detaljspörsmål icke behöva underställas riksdagen
utan kunna a,v Kungl. Majit upptagas till avgörande vid bestämmelsernas
utfärdande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 142.
Förutom i nu omförmälda huvudfall skall flyttningsersättning enligt sakkunnigförslaget
kunna beredas vid sådana aspirant- och elevkommenderingar
m. m., som avses i 31 § sista stycket militära avlöningsreglementet. Såsom i
det föregående berörts ha ifrågavarande bestämmelser ändrats vid 1943 års
riksdag (skr. nr 331), samtidigt varmed bemyndigande lämnats Kungl. Maj:t
att medgiva flyttningsersättning vid kommendering till jämväl annan än i
31 § militära avlöningsreglementet avsedd utbildningskurs. De nya bestämmelserna
synas böra anslutas till vad som sålunda numera gäller.
Jämte de föreslagna bestämmelserna örn ovillkorlig rätt till flyttningsersättning
för vissa grupper av befattningshavare vid angivna flyttningsfall
upptager sakkunnigförslaget bestämmelser om rätt för Kungl. Maj :t att pröva,
i vad mån ersättning må i anledning av särskilda omständigheter utgå för
kostnad dels för flyttning, som sådan befattningshavare företager i andra
fall, dels för flyttning, som verkställes av annan innehavare av statlig anställning,
så ock av annan på grund av dennes inträde i statens tjänst. I det föregående
har jag berört olika fall, i vilka dylik befogenhet för Kungl. Maj :t är
erforderlig. I övrigt må hänvisas till de sakkunnigas förut återgivna sammanfattande
uttalande härom. Med biträdande av vad de sakkunniga förordat
förutsätter jag, att Kungl. Maj:t skall äga den av de sakkunniga föreslagna
befogenheten att medgiva undantag från de allmänna bestämmelserna i
ämnet.
Vad beträffar grunderna för flyttningsersättningens beräknande — vilka
såsom förut anförts böra regleras av Kungl. Majit — anser jag icke skäl föreligga
att påkalla riksdagens ställningstagande till frågan om de olika slag av
kostnader som skola ersättas eller till principfrågan om ersättning skall utgå
med lägre belopp vid flyttning i anledning av befordran än vid flyttning i
andra fall. Dessa frågor torde få underställas Kungl. Majit, när grunderna för
ersättningens beräknande i sin helhet upptagas till behandling efter riksdagens
prövning av det föreliggande ärendet.
De sakkunnigas förslag om beredande av ersättning för vissa kostnader för
flyttning, som inhiberats, föranleder ej annan erinran från min sida, än att
ersättningen tills vidare bör göras beroende av Kungl. Maj :ts prövning i varje
särskilt fall.
Jag tillstyrker vidare de sakkunnigas förslag örn införande av bestämmelser
om särskild preskriptionstid för krav på flyttningsersättning med de
jämkningar, att preskriptionstiden bör bestämmas till två år från den för omplaceringen
eller bostadsbytet bestämda dagen med rätt för Kungl. Majit att
på grund av särskilda omständigheter medgiva ersättning i fall då preskriptionstiden
försuttits.
I likhet med vissa remissmyndigheter anser jag icke erforderligt, att en
uttrycklig bestämmelse meddelas därom, att lämnande av oriktiga uppgifter
anses som tjänstefel.
De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1944. Det torde böra
ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga övergångsbestämmelser
i den blivande gemensamma författningen.
I enlighet med vad i det föregående anförts förordar jag, att förslag till ändringar
i civila och militära avlöningsreglementena samt manskapsavlöningsreglementet
underställas riksdagen för godkännande samt att Kungl. Majit
inhämtar riksdagens bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag förordat meddela bestämmelser örn rätt till flyttningsersättning för
befattningshavare i statens tjänst.
P
Statsutskottets utlåtande nr 142.
9
Kommunalt anställda lärare.
I folkskolans avlöningsreglemente den 30 juni 1942 (nr 619) äro bestämmelser
om flyttningsersättning meddelade i 24 §, som har följande lydelse.
Förflyttas lärare med stöd av 9 § på grund av indragning av övertalig
lärartjänst eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger
han uppbära ersättning för flyttningskostnad enligt de föreskrifter, som Kungl.
Maj:t meddelar.
Beslut örn sådan ersättning fattas av skolöverstyrelsen, som har att i ärendet
inhämta yttrande av statskontoret.
Bestämmelserna avse endast ordinarie lärare. Andra lärare äga ej rätt till
flyttningsersättning. Bestämmelser örn flyttningsersättning vid befordran saknas.
Beträffande grunderna för beräkning av ersättning för flyttningskostnad
gäller enligt särskilda tilläggsbestämmelser kungörelsen nr 429/1939 angående
ersättning för flyttningskostnad enligt civila och militära avlöningsreglementena.
Enligt gällande bestämmelser utgår icke statsbidrag för förflyttning av
lärare inom skoldistriktet. Kostnad för förflyttning till tjänst utom distriktet
ersättes däremot av statsverket direkt till läraren.
I avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1943
(nr 509) meddelas bestämmelser örn flyttningsersättning vilka i huvudsak
ansluta sig till de för folkskolan gällande. Enligt för innevarande redovisningsår
gällande bestämmelser utgår statsbidrag med 78 procent av skolområdes
kostnader för bl. a. flyttningsersättning.
Nomadlärare äro statliga befattningshavare. Enligt avlöningsreglementet
för nomadlärare den 30 juni 1942 (nr 620) skall med smärre undantag folkskolans
avlöningsreglemente i tillämpliga delar gälla för dessa lärare. Bestämmelsen
i 24 § folkskolans avlöningsreglemente om flyttningsersättning
gäller i följd härav även nomadlärarna.
De sakkunniga ha inledningsvis framhållit, alt de fattat sitt uppdrag i
fråga om de kommunalanställda lärarna såsom i väsentlig mån betingat av
önskemålet att åvägabringa största möjliga likställighet med de statliga lärarna
beträffande flyttningsersättning. Det framlagda förslaget avser de lärare,
som äro inordnade under folkskolans avlöningsreglemente, avlöningsreglementet
för de högre kommunala skolorna eller avlöningsreglementet för nomadlärare.
Som allmän grundsats framhålla de sakkunniga, att författningsbestämmelserna
för ifrågavarande lärare böra utformas efter de principer,
som föreslagits för de statliga befattningshavarna, dock med avvikelser i
vissa avseenden på grund av speciella förhållanden. Även i tekniskt hänseende
ansluter sig förslaget i fråga om lärarna nära lill förslaget angående statliga
befattningshavare.
Beträffande frågan örn flyttningsersättning vid befordran anföra de sakkunniga
följande.
10
Statsutskottets utlåtande nr 142-
En närmare undersökning visar, att frågan för ordinarie lärare ej har stor
betydelse. De fall, då befordran huvudsakligen skulle kunna ifrågakomma,
äro" vid övergång från småskollärar- till folkskollärartjänst, men då småskollärare
i regel icke huva sådan kompetens, att en dylik befordran kan ske,
lärer här endast bliva fråga örn undantagsfall. Av principiella skäl lära dock
några erinringar mot ett medgivande av rått till llyttningsersättning at här
avsedda lärare även vid befordran knappast kunna göras. De sakkunniga
förorda därför, att bestämmelse i sådant syfte meddelas.
Liksom för statens befattningshavare bör flyttningsersättning utgå även
då befordran vinnes efter därom gjord ansökning.
Angående innebörden i förevarande avseende av begreppet befordran torde
böra gälla vad de sakkunniga föreslagit för statens befattningshavare,
d. v. s. att det avgörande är, örn den flyttande efter omplaceringen erhåller
ökad lön.
Enligt hithörande avlöningsreglementen kan folkskollärare med hänsyn till
den årliga lästidens längd vinna uppflyttning till högre lönegrad och småskollärare
vid omplacering till mindre folkskola erhålla löneklassuppflyttning.
Därest vederbörande vid flyttning till annan tjänst erhåller högre lön
av nu angiven orsak, bör dock befordran icke anses föreligga. För vinnande
av enhetlighet torde lämpligen samtliga ordinarie folkskollärare i flyttningsersättningsavseende
anses innehava tjänst i lönegrad LO 17, till vilken ordinarie
nomadlärare vid byskola hänföres.
I likhet med vad som föreslagits för statens befattningshavare bör i fråga
örn rätt till flyttningsersättning med befordran likställas förordnande å högre
tjänst. Om en tjänst skall anses högre eller ej avgöres — i enlighet med vad
som gäller för de statliga befattningshavarna — med hänsyn tagen till samtliga
avlöningsförmåner. Några undantag från denna regel, motsvarande^ dem,
som gälla för sistnämnda befattningshavare, böra dock föreskrivas för åstadkommande
av en rättvis beräkning och vinnande av förenkling.
De sakkunniga hava jämväl behandlat frågan, huruvida flyttningsersättning
skall tillkomma extra ordinarie lärare, och därvid anfört bland annat
följande.
Vid bedömande av föreliggande spörsmål torde till en början böra framhållas,
att full överensstämmelse ej råder mellan de extra ordinarie statliga
lärarnas och de motsvarande kommunala befattningshavarnas anställningsförhållanden.
I motsats mot de förstnämnda, vilkas anställning får betraktas
som tämligen fast, kunna de extra ordinarie folkskollärarna efter något
års tjänstgöring ganska ofta stå utan någon sysselsättning dier få nöja sig
med kortare vikariat. Rörande hithörande förhållanden få de sakkunniga
hänvisa till 1941 års lärarlönesakkunnigas betänkande med förslag till folkskolans
avlöningsreglemente m. m.
Olikheten mellan extra ordinarie anställning inom den statliga och inom
den ifrågavarande kommunala lärarkåren torde likväl icke vara av den art,
att därav bör föranledas en mindre omfattande flyltningsersättningsrätt för
de extra ordinarie folkskollärarna vid befordran än för motsvarande statliga
befattningshavare. Utvecklingen har också gått i riktningrnot allt större
likformighet ifråga örn avlöningsförhållandena för dessa bada kategorier.
De sakkunniga hava därför — ehuru med någon tvekan — ansett sig kunna
föreslå att rätt till flyttningsersättning beredes extra ordinarie lärare vid
befordran.
De sakkunniga förutsätta, att kostnaderna för flyttningsersättning vid folkskolorna
skola utgå av statsmedel.
Statsutskottets utlåtande nr 142. 11
De för folkskoleväsendet föreslagna bestämmelserna äro avsedda att erhålla
tillämpning även vid nomadskoleväsendet.
Med avseende å högre kommunala skolor ha de sakkunniga — med biträdande
av uttalade önskemål från vissa personalorganisationer — av principiella
skäl och för vinnande av likformighet tillstyrkt, att rätt till flvttningsersättning
medgives vid befordran och utsträckes även till extra ordinarie befattningshavare,
som befordras till ordinarie eller högre extra ordinarie
tjänst. Med befordran bör enligt betänkandet likställas förordnande å högre
befattning.
Under hänvisning till pågående utredning om statsbidragsbestämmelserna
för de högre kommunala skolorna ha de sakkunniga lämnat å sido frågan i
vad mån kostnaderna för flyttningsersättning vid dessa skolor böra gäldas
av kommunala medel eller av statsmedel.
Departementschefen har i denna del anfört följande.
De sakkunnigas förslag i fråga örn flyttningsersättning för kommunalanställda
lärare innebär i främsta rummet en utsträckning av ersättningsrätten
att gälla icke blott vid tvångsförllyttning av ordinarie lärare utan även
vid befordran av ordinarie eller extra ordinarie lärare. Frågan härom har
sin största betydelse vid folkskoleväsendet, varmed nomadskoleväsendet är
att likställa. Inom folkskoleväsendet är det huvudsakligen de extra ordinarie
lärarna som beröras av förslaget.
Som motiv för utsträckning av ersättningsrätten för lärare vid folkskoleväsendet
har åberopats önskvärdheten av likställdhet med statliga befattningshavare.
Gentemot detta har emellertid framhållits, att de extra ordinarie
folkskollärarnas anställningsförhållanden icke kunna anses jämförliga
med de extra ordinarie statstjänstemännens. Erinringar lia även riktats mot
att staten skulle påtaga sig de ytterligare kostnader, som bleve en följd av
ändringen. Det har därvid anmärkts, att staten endast i ringa mån har inflytande
på de befordringar, som skulle föranleda flyttningsersättning. Jämväl
har berörts frågan örn kommunernas deltagande i kostnaderna för den
utsträckta förmånen.
För egen del har jag icke kunnat undgå att fästa övervägande vikt vid invändningarna
mot en utsträckning av ersättningsrätten. Att staten i så stor
utsträckning som skett påtagit sig kostnaderna för statsanställdas flyttning
vid omplaceringar, har väsentligen sin grund i det förut berörda statsintresset
av ett lämpligt urval i befordringsärenden. En viss likformighet inom
statsförvaltningen har därvid ansetts rimlig, oavsett att urvalsintresset är
mindre inom en del statliga verksamhetsområden. I betraktande av rekryteringsförhållandena
kan urvalsintresset knappast motivera en utvidgad ersättningsrätt
vid folkskoleväsendet. Att det oaktat för likformighetens skull
åsamka det allmänna kostnader för de statliga ersättningsgrundernas utsträckning
jämväl till detta område synes föga motiverat.
Ej heller beträffande de högre kommunala skolorna — för vilka frågans
praktiska betydelse torde vara ringa -— anser jag, att likformighetsprincipen
innefattar tillräckligt skäl för den ifrågasatta utsträckningen av de statliga
ersät tningsgrunderna.
Pa grund härav kan jag icke tillstyrka den nu berörda utvidgningen av
rällen till flyttningsersättning vid det kommunala skolväsendet. Under sådana
omständigheter anser jag icke skäl föreligga att överhuvud ändra bestämmelserna
om flyttningsersättning i de kommunala skolornas avlöningsreglementen.
12
Statsutskottets utlåtande nr 142.
Utskottet.
I civila och militära avlöningsreglementena, motsvarande icke-ordinariereglementen
ävensom i manskapsavlöningsreglementet äro bestämmelser
meddelade om vilka befattningshavare, som äga rätt till flyttningsersättning,
och om de flyttningsfall, i vilka sådan ersättning skall utgå. Kungl. Maj:ts
förslag avser att bryta ut dessa bestämmelser ur reglementena och, med vissa
ändringar, i en författning sammanföra dem med bestämmelser örn grunderna
för ersättningens beräknande. Föreskrifter i sistnämnda ämne ha hittills
icke ansetts kräva riksdagens medverkan, och någon ändring härutinnan är
icke avsedd att genomföras. På grund härav ha endast de erforderliga ändringarna
i civila och militära avlöningsreglementena samt manskapsavlöningsreglementet
ävensom de till den nya författningen från nämnda reglementen
och icke-ordinariereglementena överflyttade bestämmelserna underställts
riksdagens prövning.
Utskottet har funnit praktiska skäl tala för den av Kungl. Maj:t föreslagna
ordningen för meddelande av bestämmelser örn flyttningsersättning. För en
framtida ändring av ifrågavarande bestämmelser kommer riksdagens medverkan
enligt denna ordning att krävas, förutom i samma utsträckning som
hittills, även till den del bestämmelserna motsvara föreskrifter, vilka nu
återfinnas i civila och militära icke-ordinariereglementena. Utskottet har
med hänsyn härtill funnit sig kunna tillstyrka ovan berörda ändringar i
civila och militära avlöningsreglementena samt manskapsavlöningsreglementet.
Kungl. Maj :t har föreslagit, att generell rätt till flyttningsersättning ej längre
skall tillkomma extra eller tillfälliga befattningshavare, arvodestjänstemän
eller arbetar per sonal i statens tjänst vid övergång till ordinarie eller extra
ordinarie befattning. Det förutsättes dock, att Kungl. Majit skall i detta avseende
äga medgiva undantag, där omständigheterna i särskilt flyttningsfall eller
förhållandena inom viss förvaltningsgren göra detta motiverat. Beträffande
dessa undantag har departementschefen framhållit, att en viss försiktighet
emellertid torde få iakttagas, örn ej syftet med inskränkningen i den generella
ersättningsrätten skall förfelas.
Utskottet vill icke förneka, att den generella rätten till flyttningsersättning
i berörda fall av besparingshänsyn bör kunna inskränkas i vad gäller befattningshavare,
som förut endast en kortare tid innehaft statsanställning.
Svårigheter föreligga dock att finna en allmän bestämmelse av dylik innebörd,
som ger tillfredsställande resultat inom alla de områden av statsförvaltningen,
där den är avsedd att tillämpas. I anledning härav torde den av Kungl. Majit
föreslagna inskränkningen i förhållande till vad som nu gäller böra godtagas
under förutsättning att vissa ganska vidsträckta undantag medgivas. Utskottet
syftar här på befattningshavare, vilkas anställning icke är avsedd att
vara tillfällig och ej heller att enligt normal befordringsgång meritera till extra
ordinarie eller ordinarie tjänst. I sådana fall — och detta gäller i främsta rum
-
Statsutskottets utlåtande nr 142.
13
niet stora grupper pensionsberättigade kollektivavtalsanställda arbetare —
synes den nuvarande rätten till flyttningsersättning böra bibehållas. Ett undantagande
av arbetarpersonalen från rätten till flyttningsersättning vid befordran
till extra ordinarie eller ordinarie tjänst skulle te sig särskilt olämpligt
därest — såsom för vissa grupper är fallet — rätt till flyttningsersättning
på grund av kollektivavtalet är förenad med den tjänst, från vilken sådan
befordran kan äga rum. Vid här ifrågavarande undantagsmedgivanden synas
ersättningsgrunderna böra vara desamma som för den extra ordinarie och
ordinarie personalen.
Genom vad sålunda anförts Ilar utskottet besvarat motionen II: 443 i vad
densamma avser rätt till flyttningsersättning till ovan berörda personalkategorier.
Vidkommande motionsyrkandet i övrigt anser utskottet i likhet med
Kungl. Majit allmänna bestämmelser icke böra meddelas om viss ersättning
åt pensionerade befattningshavare vid flyttning från stationeringsplats, där
de efter avskedstagandet ej kunna vara bosatta. Utskottet förutsätter dock,
att frågan om medgivande av dylik innebörd blir föremål för omprövning
i varje särskilt fall.
Kommunalt anställda lärare äga enligt gällande bestämmelser icke rätt
tili ersättning för flyttningskostnad, när flyttningen beror på befordran eller
eljest äger rum efter egen ansökan. Härutinnan föreslås i propositionen icke
ändring. Däremot har i de likalydande motionerna 1:274 och 11:449 föreslagits,
att rätt till flyttningsersättning skall tillkomma ifrågavarande lärare
i samma utsträckning och efter samma grunder som gälla för statliga befattningshavare.
Att staten i så stor utsträckning som skett påtagit sig kostnaderna för statsanställdas
flyttning vid omplaceringar har, såsom departementschefen framhållit,
väsentligen sin grund i statsintresset av ett lämpligt urval i befordringsärenden.
Det ligger nämligen i allmänhet i statens intresse, att en tjänsteman
icke på grund av de med en flyttning förenade utgifterna skall underlåta
att söka tjänst, för vilken han är väl meriterad. En viss likformighet inom
statsförvaltningen har ansetts rimlig, oavsett att urvalsintresset är mindre
inom en del statliga verksamhetsområden. Vad angår folkskoleväsendet har
urvalsintresset med hänsyn till rekryteringsförhållandena ansetts knappast
motivera en utvidgad ersättningsrätt. Att det oaktat för likformighetens skull
åsamka det allmänna kostnader för de statliga ersättningsgrundernas utsträckning
har synts departementschefen föga motiverat. Ej heller beträffande
de högre kommunala skolorna — för vilka frågans praktiska betydelse
torde vara ringa — har departementschefen ansett, att likformighetsprincipen
innefattar tillräckligt skäl för en utsträckning av de statliga ersättningsgrunderna.
-
Ehuru utvecklingen gått i riktning mot allt större likhet i fråga om avlöningsförhållandena
för de kommunalanställda lärarna och motsvarande
statliga befattningshavare har utskottet likväl icke kunnat undgå finna, att
departementschefen anfört beaktansvärda skäl för ett bibehållande av den
nuvarande skillnaden dem emellan beträffande rätten till flyttningsersätt
-
14 Statsutskottets utlåtande nr 142.
ning. Utskottet har med hänsyn härtill icke ansett sig böra tillstyrka bifall
till motionerna.
I övrigt har utskottet ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Majlis
förslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
a) godkänna vid propositionen nr 85 fogade förslag till
kungörelser om ändrad lydelse av 24 § civila avlöningsreglementet,
31 § militära avlöningsreglementet samt 26 § 4 mom.
manskapsavlöningsreglementet,
b) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig enlighet med
vad utskottet förordat meddela bestämmelser om rätt till
flyttningsersättning för befattningshavare i statens tjänst,
II. att motionen II: 443 må anses besvarad genom vad utskottet
anfört,
III. att de likalydande motionerna 1:274 och 11:449 ej
må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 19 maj 1944.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Bäckström, Bäcklund, Heiding, Carlström, Boman, von Heland, Gustaf Iwar Anderson,
Berling, Johan Eric Ericson och Sundberg; samt
från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol,
Danielsson, Ward, Persson i Tidaholm, Andersson i Malmö, Mårtensson, Olsson i Kullenbergstorp,
Staxäng och Lundberg i Hälsingborg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1944:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser örn ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i state s. 1 i texten