Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström.

1945-05-31 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1945:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1945 kl. 5 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av

utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren

av herrar Staxäng och Holmström. I motionerna, vilka äro likalydande,

hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om revision

av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

I motionerna erinras inledningsvis om att vid 1944 års riksdag av samina

motionärer väcktes motioner, nr 208 i första kammaren och nr 314 i andra

kammaren, i vilka hemställdes om utredning med förslag till sådan ändring

i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta, att

jämväl skadestånd, som av domstol ådömts på grund av misshandelsbrott,

måtte utgöra fordran, varför införsel kan erhållas.

I sitt utlåtande, nr 42, över motionerna anförde första lagutskottet, att motionärernas

förslag, trots de invändningar, som kunde resas däremot, syntes

värt beaktande. Enligt utskottets mening hade emellertid förslaget ett sådant

samband icke endast med rätten till införsel för skadestånd på grund av brottslig

gärning överhuvud utan även nied den större frågan om rätten till utmätning

i avlöning, att det icke kunde anses lämpligt att upptaga den genom motionerna

väckta, begränsade lagstiftningsfrågan till särskild behandling. Utskottet

hemställde därför, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Detta blev också riksdagens beslut.

I nu förevarande motioner anföres bland annat följande:

Vid förnyat övervägande av den förevarande lagstiftningsfrågan har jag

kommit till den uppfattningen, att en utredning av den art, som utskottet antytt,

svårligen kan genomföras, utan att man därvid kommer in på centrala

spörsmål inom utsökningsrätten. Man torde sålunda bli nödsakad att upptaga

till prövning det generella spörsmålet om ändrad ordning för exekution av

fordringar, icke blott när det gäller utmätning i lön utan också vad angår andra

exekutionsobjekt. Därvid lär man icke kunna förbise, att utmätningsförfarandet

i dess helhet är omodernt och föga effektivt. Detta omdöme gäller emellertid

vårt exekutionsväsen i dess helhet. En juridisk författare, professor Åke

Hassler, har nyligen i en tidskriftsuppsats (Motsvarar vårt exekutionsväsen

nutida krav? i Svensk Juristtidning 1944 s. 497—508) framhållit, att vår gällande

exekutionsrätt nu icke längre är i stånd att på ett tillfredsställande sätt

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 1 and. Nr 39.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

tskottet.

fylla sin uppgift. Lagstiftningen på området är bristfällig och företer betydande

luckor. Organisationen av de exekutiva myndigheterna är icke tillfredsställande.

Särskilt utmätningsförfarandet vad angår lös egendom är i stor utsträckning

ineffektivt och opraktiskt ordnat. Handräckningsförfarandet är för litet

utbildat och specialiserat för ett samhälle av modern typ.

Under sådana förhållanden synes det mig böra tågås under allvarlig omprövning,

huruvida icke vår utsökningsrätt i dess helhet bör underkastas en

genomgripande revision, varigenom även den av mig jämte medmotionär tidigare

framförda frågan kan vinna en tillfredsställande lösning. Erfarenheten

visar, att mera omfattande detaljändringar i ett gammalt lagverk svårligen

kunna vidtagas med gott resultat.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt yttrande

över motionerna från Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län. Därjämte har utskottet berett föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges

landsfiskaler och svenska exekutionsmännens riksförbund tillfälle att yttra

sig över motionerna. De i anledning härav inkomna yttrandena ha med undantag

av yttrandet från svenska exekutionsmännens riksförbund såsom bilagor

(Bil. A—F) fogats vid detta utlåtande. I yttrandet från svenska exekutionsmännens

riksförbund tillstyrkes motionärernas förslag utan någon särskild

motivering. Föreningen Sveriges stadsfogdar har vid sitt yttrande fogat en

avskrift av en av föreningen till Kungl. Majit avlåten skrivelse, i vilken föreningen

framställt förslag om en revision av utsökningslagen. Skrivelsen har

tryckts bland bilagorna i omedelbar anslutning till föreningens yttrande (Bil.

E). Utskottet får såsom utredning i ärendet hänvisa till yttrandena och nämnda

skrivelse.

Det i förevarande motioner väckta förslaget att utsökningslagen och i samband

därmed stående lagstiftning skall underkastas revision har vunnit anslutning

av samtliga myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttrande i

ärendet, med undantag av Överståthållarämbetet. Överståthållarämbetet, som

uttalat att utsökningslagen i stort sett väl fyller sin uppgift, har emellertid

ansett, att lagen borde underkastas vissa jämkningar utan att den dock tarvade

en fullständig omarbetning. I sitt yttrande har ämbetet också pekat på åtskilliga

bristfälligheter i utsökningslagstiftningen.

Den kritik som i yttrandena riktats mot den gällande utsökningslagen torde

i stort sett vara berättigad. Utsökningslagen, som trädde i kraft den 1 januari

1879, ersatte därvid utsökningsbalken i 1734 års lag. Den har sedan sin tillkomst

blivit föremål för åtskilliga ändringar, bland vilka främst märkas

de år 1912 tillkomna nya reglerna om exekution i fast egendom. Den har

därjämte kompletterats med åtskilliga från densamma fristående lagar och

författningar av utsökningsrättsligt innehåll. Såsom exempel på sådana

kunna nämnas lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller

livränta och lagen den 13 maj 1921 om utmätningsed. Vissa delar av utsök
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

3

ningslagen lia upphävts och ersatts med särskild lagstiftning. Sålunda upphävdes

1937 2 kap. i utsökningslagen och ersattes med lagen den 18 juni 1937

örn lagsökning och om handräckning för fordran. Trots dessa ändringar och

kompletteringar ha dock de huvudsakliga grunder, å vilka utsökningslagen

vilar, icke rubbats, och den utgör fortfarande huvudkällan för utsökningsrätten.

Även om det kan sägas att utsökningslagen kanske bättre än de flesta andra

lagar trotsat tidens tand, torde det vara ovedersägligt, att den nu är föråldrad

och icke svarar mot nutida krav.

Vid arbetet på rättegångsreformen uppställdes som allmänna krav på en god

rättegångsordning, att den skulle garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet

och billighet. Utsökningsväsendet brukar visserligen icke begreppsmässigt

anses höra till rättsskipningen men står i varje fall denna mycket

nära; exekutivprocessen utgör en fortsättning och avslutning av civilprocessen.

Samma fordringar kunna uppställas på utsökningsväsendet som på en

god rättsskipning. Kravet på säkerhet kommer i fråga om utsökningen dock

att väsentligen innebära ett krav på effektivitet. Örn man då frågar sig,

huruvida vårt exekutionsväsen motsvarar dessa krav, torde svaret bliva, att

det varken är särdeles effektivt eller snabbt. Kravet på billighet torde däremot

vara uppfyllt i så måtto, att kostnaderna för exekutionen i allmänhet hålla

sig inom jämförelsevis ringa belopp.

Till grund för utskottets uppfattning att reformer erfordras på utsökningsrättens

område, ligga icke endast de i ärendet inkomna yttrandena. Redan vid

behandlingen vid 1944 års riksdag av motioner om viss ändring i lagen om

införsel i avlöning, pension eller livränta konstaterade utskottet bl. a., att gällande

lags bestämmelser om utmätning i avlöning syntes lämna rum för befogade

anmärkningar, vilket utskottet också uttalade i sitt utlåtande (nr 42)

över motionerna. Vid behandling av proposition nr 236 till årets riksdag, vilken

proposition leland annat innehåller förslag till ändrade regler om utmätningsfri

egendom och örn uppskov med försäljning av utmätt egendom, har utskottet

uppmärksammat att flera myndigheter och sammanslutningar, som hörts i

ärendet, framställt allvarliga anmärkningar mot gällande regler örn utmätning

och framkommit med ändringsförslag, som gått vida utöver vad i propositionen

föreslagits. Föredragande departementschefen har icke heller ställt sig

helt avvisande till de sålunda framkomna förslagen utan uttalat, att de borde

bliva föremål för övervägande i annat sammanhang.

Utskottet finner icke erforderligt att till behandling upptaga de skilda frågor,

beträffande vilka i yttrandena över motionerna lagändringar ansetts erforderliga.

En uppräkning av dessa kunde kitt giva anledning till den uppfattningen,

att utskottet ansett, att endast i dessa fall erfordrades lagändringar och vidare

att ändringar vore absolut nödvändiga i samtliga dessa fall. Med hänsyn till det

begränsade material som stått utskottet till buds har det ställt sig svårt för

utskottet att taga ståndpunkt till dessa och andra frågor, som äga samband

med en blivande utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

I fråga om den i ett yttrande framförda tanken att överflytta vissa exekutiva

göromål till domstolarna må erinras, att förslag härom flera gånger tidigare

förts fram utan att dock leda till något resultat. Redan under förarbetena till

utsökningslagen förekommo överväganden i denna riktning, och processkommissionen

betonade i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning angelägenheten av att överexekutorsgöromålen överflyttades

till domstolarna. Anledningen till att så likväl icke kom att ske i samband

nied rättegångsreformen var, att denna i främsta rummet koni att avse förfarandet.

Vid en reform av utsökningsväsendet synes emellertid frågan om den

lämpligaste organisationen av de exekutiva myndigheterna böra ägnas särskild

uppmärksamhet.

Såsom framgår av vad förut anförts torde otvivelaktigt lagändringar i åtskilliga

avseenden erfordras inom utsökningsrättens område. Mera tveksamt är

emellertid, örn det — såsom Överståthållarämbetet gjort gällande — kan anses

tillräckligt, att ifrågavarande lagstiftning underkastas vissa jämkningar, eller

om den tarvar en fullständig omarbetning. Enligt utskottets mening torde mycket

i utsökningslagen ännu vara livsdugligt och utan olägenhet kunna ingå i en

modern lagstiftning. Å andra sidan ligger åtskilligt av bristerna i lagens ålderdomliga

uppställning och kasuistiska formulering samt i de lagändringar på

speciella områden som tid efter annan genomförts och vilka i någon mån kommit

utsökningslagen att framstå som ett lappverk. Endast genom en fullständig

omarbetning skulle dessa brister kunna avhjälpas. En sådan omarbetning

skulle därjämte innebära den väsentliga fördelen, att de särskilda exekutionsrättsliga

lagar, som nu finnas vid sidan av utsökningslagen och som innehålla

betydelsefulla komplement till denna, skulle kunna inarbetas i utsökningslagen

— eller »utsökningsbalken», vilket vore en mera konsekvent benämning —

varigenom denna skulle vinna i överskådlighet. Såsom förut antytts hyser

utskottet också den uppfattningen att bristerna i utsökningslagstiftningen icke

blivit uttömmande angivna i yttrandena. Utskottet anser därför också att en

utredning bör omfatta hela utsökningsrätten.

Det reformarbete utskottet förordar är otvivelaktigt av stor omfattning och

kommer säkerligen att taga åtskillig tid i anspråk. Det är därför önskvärt, att

utredningsarbetet icke — såsom ofta sker vid större utredningar — kommer

att förhindra sådana partiella reformer, vilkas genomförande är så trängande,

att de icke böra anstå ända till det stora reformarbetets slut. Såsom exempel

på dylika reformer vill utskottet nämna dels frågan örn ökat skydd för arbetslöner

vid byggnadsföretag, dels ock frågan örn vissa ändringar i fastighetsexekutionen,

vilka torde vara under övervägande inom lagberedningen. Förstnämnda

fråga har så länge väntat på sin lösning, att den icke bör fördröjas

av den nu föreslagna utredningen, särskilt som den endast står på gränsen

till utredningens område.

Föreningen Sveriges stadsdomare har betonat vikten av att de förändringar

i fråga örn domstolsväsendet, som skola komma till stånd i samband med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39.

5

nya rättegångsbalkens ikraftträdande, bliva genomförda, innan en ny utsökningslag

utfärdas. Med hänsyn till det nu föreslagna utredningsarbetets

omfattning är det icke möjligt, att detta skall kunna resultera i lagstiftning

förrän efter det att nya rättegångsbalken trätt i kraft; såsom senaste tidpunkt

för ikraftträdandet har nämligen av chefen för justitiedepartementet i proposition

nr 251 till årets riksdag angivits den 1 januari 1948.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 187 och

II: 315, ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om revision av

utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Stockholm den 31 maj 1945.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Westman,

Karl Johan Olsson*, Ahlkvist och Kriigel,

från andra kammaren: herrar Lindqvist*, Gezelius*, Hedlund i Östersund

och Björling, fru Gustafson, herrar Landgren* och Pettersson i Ersbacken samt

fröken Öberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

Bilaga A.

ÖVERSTÅTHÅLLARÄMBETET.

Till Riksdagens första lagutskott.

Till åtlydnad av nådig remiss den 16 februari 1945 med anmodan till Överståthållarämbetet

att avgiva yttrande över två till 1945 års riksdag väckta likalydande

motioner, nr 187 i första och nr 315 i andra kammaren, angående

revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning får

Överståthållarämbetet anföra följande.

Utsökningslagen är utfärdad för snart 70 år sedan. Åtskilliga stadganden

däri hava ändrats under årens lopp. Särskilt betydelsefull och omfattande är

därvid lagen den 11 oktober 1912 om ändring av bestämmelserna om fastighetsexekution.

Till sina huvuddrag kvarstår dock utsökningslagen orubbad.

Ämbetets egen erfarenhet vid tillämpning av utsökningslagen är, att den i stort

sett alltjämt väl fyller sin uppgift. Dock synas åtskilliga jämkningar och förtydliganden

påkallade. Överståthållarämbetet kommer i det följande att redogöra

för sina erfarenheter härutinnan.

Under rättegångsbalken 10: 26 stadgas, att »de mål, som den allmänna hushållningen

i riket, kronans varjehanda ingälder, så ock de, som någons ämbete

och tjänst, högre eller ringare, och fel där i röra, pröves och dömes av dem,

som Konungen vård och inseende där över betrott haver, efter ty, som i särskilda

stadgar därom sägs». Lagstiftningen lämnar emellertid outtalat, hur i

här angiven administrativ ordning avkunnat utslag må vara att verkställa.

37 § utsökningslagen talar sålunda allenast örn dom i tvistemål. Ej heller

annorstädes finnes frågan reglerad. Jämför 188 § tredje stycket utsökningslagen.

Ämnet har givit anledning till åtskillig tvekan. Senast har saken diskuterats

i två artiklar i Förvaltningsrättslig tidskrift för år 1944, sid. 131—148

och 191—198. Bland utmätningsman är det nog en utbredd mening, att ett

klarläggande lagstadgande skulle vara till gagn.

Den gäldenär löper föga risk, som vid utmätning eller annan exekutiv förrättning

underlåter lämna av utmätningsmannen påkallad upplysning om sina

egendomsförhållanden. Detta är ägnat att försvåra utmätningsmannens arbete

och äventyra rättsägarens intressen. Ämbetet förbiser ej härvid tillvaron av

1921 års lag örn utmätningsed, som givetvis är av värde för en borgenär i behov

av att komma till rätta med en tredskande gäldenär. Härvid må också uppmärksamheten

fästas vid stadgandet under 79 § utsökningslagen, att vid utmätning

av fast egendom utmätningsmannen skall avfordra »gäldenären de

handlingar, vilka visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning örn servitut,

nyttjanderätt, åter köpsrätt eller rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller

annan förmån, som skall av egendomen utgå ävensom uppgift å dem, vilka

hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen iakttagas». Då och då har

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 7

det inträffat, att en fastighetsägare vägrat lämna enligt stadgandet infordrad

upplysning. Behövligt vore att i lagen föreskreves såväl skyldighet för gäldenären

att meddela upplysning som ock påföljd för tredska och oriktigt fullgörande.

I förbigående må anmärkas, att för tredje man föreligger viss begränsad

upplysningsskyldighet med repressiv påföljd, såsom framgår av 73 § första

stycket utsökningslagen. Enligt införsellagen 4 och 15 §§ föreligger upplysningsplikt

för arbetsgivare med repressiv påföljd även för oriktig uppgift,

alltså ej blott vid tredska att överhuvud taget lämna uppgift.

I lagen saknas stadgande om rätt för utmätningsman att vid exekutiv åtgärd

använda tvång, om befogenheten att vid behov öppna lås m. m. Reglering i lag

av detta ämne skulle vara önskvärd icke blott för att stärka effektiviteten vid

utmätning och liknande förrättning utan även för att åstadkomma större jämnhet

i det exekutiva förfarandet.

Vägledande allmänna bestämmelser om genomförandet av vräkning och

andra exekutiva åtgärder skulle förvisso också vara till gagn. Det ligger otvivelaktigt

något motbjudande i nu tillämpade förfarande vid verkställighet av vräkning,

då möbler och andra tillhörigheter kunna bäras ut ur en lägenhet och

placeras på en bakgård i snöslask eller regn med den fara för stor skadegörelse,

som sådant innebär.

Lagtillämpningen skulle vidare vinna på klargörande bestämmelser om de

invändningar, som mot en påkallad exekutiv åtgärd må av en gäldenär framställas

inför utmätningsmannen. En gäldenär kan exempelvis hava fått löfte

om anstånd med verkställigheten av dom eller blivit helt eller delvis frikallad

från domen eller förmena sig hava fullgjort densamma eller ha motfordran

enligt lagakraftvunnen dom. Det skulle vara en fördel om dessa och likartade

invändningar och sättet för styrkandet bleve klargörande reglerade.

Realisation efter utmätning sker å auktion. Undantag gäller blott i fråga örn

fordran enligt 88 b §. Auktion är i regel en lämplig form för realisation men

ej undantagslöst. Man tänke sig exempelvis det fallet, att föremålet för utmätning

varit en dyrbar maskin, för vilken endast ett eller annat företag i landet

kan hava användning. Maskinen kan befaras vid auktion lätt komma att slumpas

bort för en summa långt under realvärdet, vilket givetvis är till men för

gäldenären och ofta även för borgenären. I dessa och andra liknande fall borde

utmätningsmannen på framställning av gäldenären eller borgenären ha möjlighet

till utbud under hand. Lagstiftningen synes böra lämna möjlighet öppen

till differentierat försäljningsförfarande efter växlande behov i den omfattning,

som må utrönas vid en närmare utredning av frågan.

Även mot utsökningslagens mer sentillkomna stadganden om fastighetsexekution

kunna göras vissa erinringar. I 106 § utsökningslagen föreskrives skyldighet

för auktionsförrättaren att vid auktion uppläsa såväl protokollet över

utmätningen eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning

i den fasta egendomen, som ock gravationsbevis och övriga handlingar

enligt 99 och 100 §§. Ämbetets erfarenhet är, att sträng efterlevnad av den

bestämmelsen lätt leder till onödig och för dc närvarande sakägarna och spekulanterna

stundom irriterande tidsutdräkt. Endast då intressent påkallar det,

synes uppläsning böra ske, medan eljest en kortfattad redogörelse för handlingarna

och deras innehåll kan vara tillräcklig.

Tillämpning av stadgandet i sista stycket av 107 § kan medföra otillfredsställande

rättsläge. Man tänke sig exempelvis, att en ägare av mer än en fastighet

råkar i konkurs, att han 1)1. a. häftar i skuld för fordran med förmånsrätt

enligt H. B. 17: 4 och att han icke äger lös egendom, som enligt IL B. 17: 13

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

må förslå till gäldande av fordringen. Situationen framstår i än grällare belysning,

om tillika antages, att fordringen avser arbete, varigenom den byggnad

å en av fastigheterna tillskapats, vari dennas huvudsakliga värde består. Fastigheten

är liksom övriga fastigheter toppbelånad. En av dessa senare, alltså

icke den, varå arbetet utförts, skall nu säljas exekutivt. Denna fastighet har

ej större värde, än att inrop sker för kanske något tusental kronor över beloppet

av fordringen å arbetslön. De, som hava fordran allenast mot säkerhet av

inteckning i fastigheten, nödgas då finna sig i att icke få ut något. Till och

med innehavaren av botteninteckningen kan gå sin rätt förlustig. Orättvisan

mot borgenärer framträder än starkare om fordringar mot säkerhet av inteckning

i den fastighet varå det avsedda arbetet utförts och som alltså givit anledning

till förmånsrättsberättigad fordran enligt II. B. 17: 4 härigenom få full

täckning. Rättvisa och billighet tala för att beträffande konkursbo, vari ingå

flera fastigheter, fordringar med förmånsrätt enligt H. B. 17:4 uttagas ur den

fastighet, till vilken fordringen kan hänföras och om så ej är fallet beträffande

någon av dem, ur alla fastigheterna i förhållande till värdet av dessa.

Vissa åtgärder och nyttigheter äro för en fastighet av sådan betydelse, att ett

eftersättande uppenbart äventyrar fastighetens brukbarhet och belåningsvärde.

Hit höra exempelvis sotning, gårdsrenhållning, trappbelysning, vattenledningsvatten,

bränsle. Rimligt är, att fordran för åtgärder och nyttigheter av här

antydd natur må kunna uttagas ur köpeskillingen för fastigheten och det med

till och med bättre förmånsrätt än den, som tillkommer intecknad fordran.

Säkerheten i denna senare fordran är nämligen i mer eller mindre hög grad

beroende av att fastigheten kontinuerligt kommer i åtnjutande av här avsedda

nyttigheter. Upplysas må, att i Stockholm bevakning av fordran för sotning,

gårdsrenhållning, vatten o. d. blivit av ålder på angivet sätt godtagen och att

inteckningshavare aldrig funnit lämpligt framställa klander i anledning av

denna praxis, som enligt ämbetets förmenande är förtjänt av lagfästande.

Under 130 § utsökningslagen behandlas det fall, att en inropare icke sist 42

dagar efter auktionsdagen fullgör sin betalningsskyldighet. Han blir då, utom

för auktionskostnaderna, ansvarig för att fastigheten vid därav föranledd ny

auktion icke blir såld för pris under vad han bjudit jämte laga ränta därå

från den dag, då likvid sist bort ske, eller, för det fall att ny auktion ej leder

till försäljning, för att utmätningssökande och fordringsägare med lika eller

sämre rätt än denne utfår så mycket som hans bud vid första auktionen varslade

om. Lagbudet är så avfattat, att inroparen synes hava att erlägga även

den del av den bjudna summan, som överstiger samtliga vid auktionen bevakade

fordringar. Det obilliga i detta senare ligger i öppen dag. För den del av

betalningen, som gäller intecknad fordran, har han anspråk på att utfå fordringshandlingen,

ehuru lagstiftningen måste sägas vara oklar i vad gäller inroparens

säkerställande med fordringshandling för det fall, att intecknad fordran

endast delvis täckes av vad han enligt åliggandet gäldat. Stadgandet under 27 §

inteckningsförordningen exempelvis synes icke ha en avfattnmg, som möjliggör

lösning av situationen. Men för den del av inropssumman, som icke fordras

till gäldande av intecknad fordran, skulle den försumlige inroparen icke få något

utbyte. Fastighetsägaren blir vidmakthållen vid äganderätten och skulle dessutom

få en summa pengar. I fråga örn initiativet till uttagande hos inroparen

av betalning uttalar sig lagen icke klart men torde vara så att förstå, att detsamma

tillkommer auktionsförrättaren. Meningsskiljaktighet råder om huruvida

förrättningsmannen må hava att själv fastställa ersättningens belopp eller

örn han skall hava att därvidlag frånvända sig till domstol eller lagsöknings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

9

domare. Det förra förfaringssättet synes åtminstone ur praktisk synpunkt mer

tillfredsställande, eftersom auktionsförrättaren, som handlagt ärendet, har lätt

att utan omgång fastställa storleken av beloppet. Mindre lämpligt synes också

lagstadgandets bud om att den av inroparen ställda panten eller borgen skall

säljas respektive utsökas, så fort inroparen brustit åt likviden, alltså utan att

utfallet av den senare auktionen avvaktas. Det kan ju dock mycket väl tänkas,

att den senare auktionen leder till högre inrop än den förra auktionen. Det

förefaller, som om man avsett att härigenom skapa möjlighet att få ner lägsta

budet vid den nya auktionen på sätt närmare framgår av stadgandet under

135 § andra stycket. Ehuru lagstiftaren påbjuder ofördröjlig realisation av

säkerheten, räknas samtidigt med att så icke sker, i det, enligt 130 § andra

stycket, säkerhet, som blivit av den försumlige inroparen ställd, icke må återställas

till honom, innan det visat sig, huruvida den nye inroparen kommer att

fullgöra sin betalningsskyldighet. Lagstiftaren lärer hava avsett att genom anordningen

motverka försök av den försumlige inroparen att vid den nya auktionen

med utnyttjande av säkerheten på nytt inropa fastigheten i syfte att förhala

förfarandet. Men denna avsikt torde knappast ha förverkligats. Antag att den

försumlige inroparen som säkerhet lämnat inteckning i fastigheten icke i botten

utan i toppen av fastighetens värde. Vid försäljningen av inteckningen kan det

räknas med att inropssumman blir kanske vida lägre än beloppet av den intecknade

fordringen. Den försumlige inroparen inropar själv inteckningen och

bereder sig därmed tillfälle att på nytt begagna den som säkerhet för inrop

vid den nya auktionen. Intet hindrar, att detta upprepas gång efter annan; och

det har skett. Sådant skulle omöjliggöras med en regel om att en inteckning

i fastighet väl må gälla som handpenning i avräkning å köpeskillingen men

icke åberopas vid förnyat inrop av fastigheten.

Utsökningslagens kapitel 8 handlar om handräckning, som överexekutor må

giva. Om någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det,

han innehar, eller eljest själv tagit sig rätt, äger enligt 191 § överexekutor

återställa den rubbade besittningen. Praxis vid tillämpningen av detta stadgande

har utvecklat sig därhän, att överförande av barn eller egendom till

den, som vårdnaden eller besittningen tillkommer, anses kunna genom handräckning

beviljas även i fall, då den, mot vilken ansökning riktas, fullt legitimt

kommit till vårdnaden av barnet eller besittningen av egendomen. För bifall

kräves knappast mera än klart ådagaläggande av att vårdnaden eller besittningen

ej längre tillkommer svaranden utan sökanden. Lagregeln är med andra

ord att betrakta såsom i stort sett antikverad. Lämpligt synes därför vara, att

den får en avfattning, som ansluter till rådande rättspraxis. En omprövning av

191 § torde också böra omfatta stadgandet under 192 §, som med hänsyn till

antydda praxis numera i realiteten har karaktär av ett specialfall under 191 §.

Skingringsförbud enligt 180 § utsökningslagen innebär till skillnad från

kvarstad (IVO § utsökningslagen), såsom framgår av 183 § första stycket och

185 § första stycket utsökningslagen, att därmed avsedd egendom får förbli

under innehavarens vård och nyttjande. Erfarenheten lär, att behov att bibehålla

skingringsförbudsinstitutet, såvitt gäller lös egendom, icke föreligger,

åtminstone ej om åt utmätningsmannen får anses vara inrymd befogenhet att

vid genomförande av beslut örn kvarstad tillåta nyttjande av egendomen i den

mån omständigheterna synas honom tala därför. Det är nämligen så, att enligt

183 § första stycket utsökningslagen förfaringssättet vid utmätning skall tilllämpas

vid kvarstad. Och vid utmätning tolkas och tillämpas stadgandet under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

74 § utsökningslagen så, att utmätningsmannen tillåter begagnande av utmätt

egendom efter vad förhållandena från fall till fall synas honom påkalla.

Beträffande ändring av lagstiftning, som står i samband med utsökningslagen,

må anföras, att jämkning av införsellagen synes kunna ifrågasättas åtminstone

i ett hänseende. Utmätningsman anses vara behörig till utmätningsåtgärd,

som gäller egendom inom hans distrikt. I fråga örn införsel medför

detta, att om lön eller pension utbetalas från ort utom löntagarens eller pensionstagarens

hemvist, beslut om införsel däri tillhör utmätningsmannen på

utbetalningsorten. Det torde dock otvivelaktigt kunna som regel antagas, att

utmätningsmannen i gäldenärens hemort känner bättre till levnadsförhållandena

där än den andra utmätningsmannen, liksom han har lättare möjlighet

till säkert bedömande av de omständigheter, varunder gäldenären lever. En

lagstiftning, som tager hänsyn härtill, synes därför önskvärd.

Såsom framgår av 2 § lagen örn avbetalningsköp den 15 juni 1915, äger

säljare gentemot köpare rätt att taga försålt gods åter, om till betalning förfallen

post utestått ogulden åtminstone 14 dagar från förfallodagen räknat och

posten antingen uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans

med annan ogulden förfallen post utgör minst en tjugondei därav. Nu

kan på avbetalning vara sålda till en person de enda kläder, denne har, eller

den enda säng, han har att tillgå i sin bostad. Har avbetalningsköpet upprättats

i skriftlig form, kan en säljare hos utmätningsmannen göra framställning

örn att enligt 10 § nämnda lag få handräckning för återbekommande av kläderna

respektive sängen. Det otillfredsställande häri har lett till att utmätningsman

icke vilja tillmötesgå framställning om handräckning i fall som de

antydda, om ej sökanden ställer till köparens förfogande annan örn än enklare

lösegendom än den, som sökanden önskar återtaga, överhuvud synes lagen örn

avbetalningsköp icke skänka skäligt beaktande åt det förhållande att köparen

i regel är den ekonomiskt svagare och därför bör tillerkännas ökat skydd. Ofta

övertalas köparen att underteckna avbetalningskontrakt. Det finnes i dylika

fall icke anledning att tillerkänna säljaren den tryggade ställning, som nu tillkommer

honom. Lagen om avbetalningsköp synes därför böra underkastas en

mera allmän översyn.

Av vad ovan anförts torde framgå, att utsökningslagen liksom lagen om införsel

och lagen örn avbetalningsköp böra underkastas vissa jämkningar. Omständigheterna

äro dock enligt ämbetets förmenande knappast sådana, att utsökningslagen

kan anses tarva en fullständig omarbetning.

Stockholm i Överståthållarämbetet den 3 april 1945.

TORSTEN NOTHIN.

Knut Ekemar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

11

LÄNSSTYRELSEN I

GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN.

Bilaga B.

Till Riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 16 februari 1945 har länsstyrelsen anmodats att

avgiva yttrande över två vid 1945 års riksdag väckta likalydande motioner,

nr 187 i första och 315 i andra kammaren, angående revision av utsökningslagen

och i samband därmed stående lagstiftning. I anledning härav får länsstyrelsen

anföra följande.

Vid 1944 års riksdag väckte herrar Arrhén, Holmström och Staxäng sinsemellan

likalydande motioner med förslag att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om utredning med förslag till sådan ändring i lagen den

14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta, att jämväl skadestånd,

som av domstol ådömts på grund av misshandelsbrott, måtte utgöra

fordran, varför införsel kunde erhållas.

Yttranden över dessa motioner avgåvos av Överståthållarämbetet, föreningen

Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler med flera, vilka alla

ställde sig välvilliga till motionernas syfte.

Första lagutskottet vid fjolårets riksdag ansåg emellertid att förslaget hade

ett sådant samband icke endast med rätten till införsel för skadestånd på grund

av brottslig gärning över huvud utan även med den större frågan örn rätten till

utmätning i avlöning att det icke kunde anses lämpligt att upptaga den genom

motionerna väckta, begränsade lagstiftningsfrågan till särskild behandling.

Utskottet hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt också i enlighet härmed.

I de vid 1945 års riksdag väckta motionerna ifrågasätta motionärerna huruvida

icke vår utsökningsrätt i dess helhet borde underkastas en genomgripande

revision, varigenom även den av motionärerna vid fjolårets riksdag framförda

frågan kunde vinna en tillfredsställande lösning. Vår gällande exekutionsrätt

vore nu icke längre i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

Lagstiftningen på området vore bristfällig och företedde betydande luckor.

Organisationen av de exekutiva myndigheterna vore icke tillfredsställande.

Särskilt utmätningsförfarandet vad anginge lös egendom vore i stor utsträckning

ineffektivt och opraktiskt ordnat. Handräckningsförfarandet vore för litet

utbildat och specialiserat för ett samhälle av modern typ.

Vad motionärerna sålunda i anslutning till vad en juridisk författare, professor

Åke Hassler, anfört rörande vår sedan år 1879 gällande utsökningslag

äger nog i stort sett sin riktighet. Den kan numera knappast sägas på ett tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift.

Länsstyrelsen, som i ärendet rådgjort med överexekutor i Göteborgs stad,

får på grund av vad ovan anförts, hemställa att utskottet ville tillstyrka riksdagen

att hos Kungl. Maj :t anhålla om revision av utsökningslagen och i samband

därmed stående lagstiftning.

Göteborg i landskansliet den 5 april 1945.

MALTE JACOBSSON.

G. Hård af Segerstad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

FÖRENINGEN SVERIGES

STADSDOMARE.

Bilaga C.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan föreningen Sveriges stadsdomare genom skrivelse den 12 februari 1945

beretts tillfälle att före den 8 april 1945 avgiva yttrande över två inom Riksdagen

väckta likalydande motioner nr 187 i första kammaren av herr Arrhén

och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström angående

revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning, får

styrelsen för föreningen vördsamt anföra följande.

Erfarenheten torde för den som har praktisk kännedom om verksamheten

vid exekutionsverken ha visat, att den nu gällande utsökningslagen med därtill

hörande författningar är föråldrad och i åtskilliga fall föga effektiv. Hela

utsökningsväsendet är tungrott och en fullständig omarbetning, såväl lagtekniskt

som organisatoriskt av gällande författningar i ämnet torde vara påkallad.

Detta är emellertid en mycket omfattande uppgift.

Enligt styrelsens förmenande bör en utredning i det syfte motionärerna avse

snarast igångsättas. För rikets domstolar och i viss mån även för utmätningsmännen

synes det dock vara av vikt att de förändringar på domstolsväsendets

område, som skola komma till stånd i samband med den nya rättegångsbalkens

ikraftträdande, bliva genomförda, innan en ny utsökningslag utfärdas.

Gävle den 6 april 1945.

För styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

NILS BERLIN.

Bilaga D.

SVERIGES ADVOKATSAMFUND.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan Utskottet genom remiss den 12 februari 1945 berett Sveriges advokatsamfund

tillfälle att avgiva yttrande över två inom Riksdagen väckta likalydande

motioner nr 187 i första kammaren av herr Arrhén och nr 315 i andra

kammaren av herrar Staxäng och Holmström angående revision av utsökningslagen

och i samband därmed stående lagstiftning, får advokatsamfundets styrelse

härmed anföra följande.

Styrelsen ansluter sig obetingat till den av motionärerna uttalade uppfattningen,

att vårt exekutionsväsen är omodernt och föga effektivt. I allt väsentligt

kan styrelsen instämma i de synpunkter, vilka framförts av professor Åke

Hassler i hans i motionerna omnämnda uppsats i Svensk Juristtidning. Icke

minst viktigt är, att exekutionsreglerna ändras och utbyggas på sådant sätt,

att gäldenärs lön i betydligt större utsträckning än vad som nu är fallet kan

tagas i anspråk för realiserande av betalningsanspråk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 13

Det förslag till ändringar i utsökningslagen, som av processlagberedningen

framlagts i samband med förslaget till lag om införande av nya rättegångsbalken,

är närmast av teknisk natur och avsett att anpassa reglerna efter den nya

rättegångsbalkens bestämmelser. Någon genomgripande ändring och modernisering

av vårt exekutionsväsen innebär processlagberedningens förslag icke.

Då emellertid en dylik reform på utsökningsväsendets område enligt styrelsens

mening är oundgängligen nödvändig, vill styrelsen livligt tillstyrka bifall

till motionerna.

Stockholm den 10 april 1945.

För Sveriges advokatsamfunds styrelse

ALF LINDAHL.

Holger Wiklund.

FÖRENINGEN

SVERIGES STADSFOGDAR.

Bilaga E.

Till Första lagutskottet.

Sedan Föreningen Sveriges stadsfogdar bereus tillfälle avgiva yttrande över

tvenne inom Riksdagen väckta likalydande motioner nr 187 i första kammaren

av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av herrar Staxäng och Holmström

angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående

lagstiftning får föreningen anföra följande.

Frågan örn revision av gällande utsökningslag med tillhörande författningar

har vid flera tillfällen varit föremål för diskussion inom föreningen; senast vid

årsmötet 1944 har på sätt av bilagda protokollsutdrag framgår uttalats önskemålet,

att framställning till Kungl. Maj:t örn sådan revision snarast möjligt

borde göras.

Föreningens medlemmar hava vid åtskilliga tillfällen under de gångna åren

icke kunnat undgå bemärka, hurusom nu gällande utsökningslag i väsentliga

delar vore föråldrad och på grund av sin ofullständiga och knapphändiga behandling

av vissa viktiga spörsmål icke längre kunde anses fullt funktionsduglig.

De närmare synpunkterna på denna fråga har föreningens styrelse utvecklat

i en särskild skrivelse till Kungl. Majit, varav en avskrift här bilägges.

Med stöd av det ovan anförda och under åberopande av innehållet i förenärnnda

skrivelse får Föreningen Sveriges stadsfogdar, som för sin del tillfullo

instämmer i det i motionerna avsedda syftet, hemställa att det i motionerna

framställda yrkandet måtte vinna beaktande.

Stockholm den 14 april 1945.

Föreningen Sveriges stadsfogdar.

H. MELLSTRÖM.

Alarik Lundberg.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

Avskrift.

TILL KONUNGEN.

Vår nu gällande utsökningslag, som daterar sig från år 1877 är numera

1 VuS,e,ntllga ddar föråldrad och torde icke längre fylla de krav på fullständighet

och klarhet, som med fog kunna ställas å densamma från såväl de tillämpande

myndigheterna som från allmänheten. De sistförflutna 50 årens starka utveckling

på samhällslivets olika områden har kraftigt bidragit till att utsöknmgslagen

med sin nuvarande utformning icke längre kan anses tillfredsställaruie

fylla sin uppgift. Visserligen är sant, att utsökningslagen sedan sin

tiUkomst blivit föremål för många ändringar, varjämte ett flertal fristående

författningar som beröra utsökningsrätten tillkommit. De huvudprinciper, varpå

lagen vilar, hava dock icke rubbats, och då 1877 års lag helt byggde’på de

grundsatser, som kommit till uttryck i utsökningsbalken i 1734 års lag, är

ganska naturligt att åtskilliga brister nu måste vidlåda lagen i fråga och’ att

den numera kan anses vara mindre funktionsduglig. Nya frågor, vilka tarva

sin reglering, hava uppkommit på utsökningsrättens område, och en omvärdering

och förskjutning i den allmänna rättsuppfattningen har i många hänseenden

ägt rum. En allmän omarbetning och översyn av vår utsökningslag

har aktualiserats ytterligare genom antagandet av den nya rättegångslagen,

som helt bygger på moderna processuella principer; exekutivprocessen, som

ju är att betrakta som en fortsättning av civilprocessen, bör örn möjligt nära

anknyta till de rättsprinciper och allmänna grundsatser varå civilprocessen

bygger. En efter tidens krav avpassad rättegångsordning har sitt naturliga

komplement i en modern exekutionslag.

Vid en jämförelse med moderna exekutionslagar faller genast i ögonen hurusom

vår utsökningslag saknar överskådlighet och önskvärd systematik. Visserligen

föijer den i stort sett i sin uppbyggnad en viss logisk utveckling i avseende

a det exekutiva händelseförloppet och vad därmed sammanhänger samt

behandlar vissa företeelser eller avsnitt av exekutionen för sig i särskilda

kapitel. Men detta hindrar icke att lagparagrafer behandlande helt andra spörsmål

finnas insprängda här och var eller att samhörande frågor understundom

behandlas i olika kapitel.

Vidare är utsökningslagen alltför knapphändig och ofullständig; vissa viktiga

partier av exekutionen äro synnerligen ofullständigt behandlade eller helt

utelämnade. Sålunda saknas exempelvis helt inledande bestämmelser örn exekutionens

förutsättningar och allmänna regler för densamma. De exekutiva myndigheterna

behandlas visserligen i första kapitlet, men några närmare bestämmelser

om kompetensfördelningen mellan dem eller örn den lokala kompetensen

finnas icke. Likaså saknas i stort sett allmänna regler örn parterna eller

annan som beröres av exekutionen och om vissa andra för verkställigheten

betydelsefulla frågor såsom örn upplysningsplikt och det exekutiva tvånget.

En brist,^ sorn för utmätningsmannen är ytterst påtaglig och som ofta kan

vara nog så kännbar, är den ofullständiga regleringen av verkställighetsformeina.

Utsökningslagen innehaller egentligen endast i fråga om utmätningen

■— och då i vissa fall tämligen knapphändiga — några bestämmelser om tillvägagångssättet

och örn vad utmätningsmannen därvid har att iakttaga. Denna

blist är särskilt framträdande i fråga örn utmätning av fordringar och rättigheter.

Beträffande avhysningsförfarandet finnas visserligen några sporadiska

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

15

stadganden, men äro dessa, som huvudsakligen tjäna andra syften, till ringa

eller ingen vägledning för utmätningsmannen för lösandet av de ömtåliga och

svårbedömliga situationer, som alltsom oftast uppkomma vid dessa slag av

verkställigheter. Om verkställighet vid återtagande av viss lösegendom eller

vid fullgörande av leveransavtal saknas föreskrifter helt. Behovet av bestämmelser

i ämnet är särskilt framträdande i fråga örn uttagande av lösegendom,

eftersom denna verkställighetsform har stor praktisk användning i samband

med avbetalningsköp. Slutligen kan ock nämnas att föreskrifter helt saknas

rörande verkställigheten, då någon ålagts fullgöra en arbetsprestation eller

annan förpliktelse av vare sig positiv eller negativ art.

Utsökningslagens föråldrade karaktär och bristande anknytning till det

praktiska livet framträder särskilt starkt i fråga örn realiserandet av utmätt

egendom. Stora förluster hava tillskyndats såväl borgenärer som gäldenärer

på grund av det osmidiga och oekonomiska realisationsförfarandet av utmätt

lösegendom. Försäljningen sker nu genom offentlig auktion och har varken

utmätningsmannen eller parterna praktiskt taget någon möjlighet förhindra att

egendomen säljes för uppenbart underpris; särskilt i fråga om fordringar och

rättigheter samt i fråga örn visst svårsålt lösöre med liten kundkrets såsom

konstverk, specialmaskiner, instrument och liknande kan ej sällan inträffa att

försäljningen sker till nära nog vrakpris. Beträffande fordringar och rättigheter

har väl en viss uppmjukning skett genom den s. k. lex Marsjö, § 88 b U L

som tillkom år 1937 med anledning av ett bekant rättsfall. Men frånsett detta

undantag, som närmast rör indrivning av utmätt fordran i penningar och

anstånd med försäljning av rättigheter, äro alltjämt möjligheterna att utfå det

faktiska värdet å den utmätta egendomen ytterst begränsade. Främmande moderna

exekutionslagar hava härvidlag helt andra och ändamålsenligare bestämmelser,

som förhindra att utmätt egendom bortslumpas till skada för parterna.

Uppenbart är att utsökningslagens många oklara och bristfälliga bestämmelser

och de många luckorna inom utsökningsrätten ställa de verkställande exekutiva

myndigheterna, utmätningsmännen, inför många ömtåliga och svåra

problem. Det otillfredsställande häruti skärpes än mer genom att de avgöranden

utmätningsmännen hava att träffa merendels röra frågor av stor ekonomisk

betydelse för parterna; för gäldenären kunna följderna av verkställigheten

göra sig gällande å hans livsföring under många år framåt.

Men även för utmätningsmannen själv kunna dessa avgöranden hava vittgående

ekonomiska konsekvenser. Ett felaktigt beslut i utsökningsärende eller

ett förbiseende av något slag — vilket lätt kan inträffa med hänsyn till den

brådska som ofta råder och den korta tid, som i regel står utmätningsmannen

till buds — kan föra med sig skadeståndsskyldighet till stora belopp. Riksdagens

justitieombudsmans ämbetsberättelser och meddelanden örn anställda åtal

tala härvid sitt tydliga språk.

Att i detta sammanhang giva en uttömmande redogörelse för alla de olägenheter,

som vidlåda nu gällande lagstiftning inom utsökningsväsendet, är helt

naturligt uteslutet. Det ovan anförda utgör allenast några av de mest påtagliga

bristerna, som uppmärksammats såväl av de myndigheter som praktiskt

tillämpa bestämmelserna som ock av dem som vetenskapligt syssla härmed

(se uppsats av professor Åke Hassler i Sv. Juristtidning 1944 s. 497—508).

Det bör givetvis vara ett intresse av stor samhällelig betydelse, att de exekutiva

rättsreglerna uppbäras av den allmänna rättsuppfattningen och att de äro så

beskaffade, att de utan större svårighet och risk kunna tillämpas av dem, som

därtill äro satta. Våra nu gällande exekutionslagar kunna näppeligen sägas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

tillfredsställande fylla dessa anspråk. Det är därför ett mycket starkt önskemål

hos rikets utmätningsman att utsökningslagen med tillhörande författningar

göres till föremål för en allmän revision. Visserligen kan invändas att

ett avhjälpande av bristerna kan ske genom partiella reformer. En sådan utväg

bör dock icke väljas utan tvingande skäl; en föråldrad och bristfällig lag kan

icke på detta sätt förnyas och få den överskådlighet och funktionsduglighet,

som är önskvärd. Vissa partiella ändringar, som vidtagits i utsökningslagen,

bestyrka riktigheten av denna uppfattning.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har i olika sammanhang behandlat denna

fråga; vid senaste årsmöte uppdrogs ock åt styrelsen att i frågan göra underdånig

framställning till Kungl. Maj :t.

Självfallet tillkommer det icke föreningen — därest det över huvud taget

vore möjligt — att angiva några bestämda riktlinjer för en ny utsökningslag,

än mindre framlämna ett detaljerat förslag i ämnet. Föreningen vill blott här

fästa uppmärksamheten på ett spörsmål av synnerlig betydelse för utsökningsväsendet

och dess praktiska tillämpning, nämligen de exekutiva myndigheterna

och deras organisation. De exekutiva funktionerna äro här uppdelade på två

administrativa myndigheter, överexekutor och utmätningsman, överexekutor,

som för landet är länsstyrelsen och i stad med magistrat denna eller där konungen

det förordnat viss ledamot av magistraten, är i förhållande till utmätningsman

besvärsinstans och tillsyningsmyndighet. överexekutors befattning

med exekutionen är enligt 1 § i U L att upptaga och pröva utsökningsmål.

Ehuruväl överexekutor är en förvaltningsmyndighet, är dess funktion huvudsakligen

av judiciell art; dess befattning med utsökningsmålen är således en

rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen.

Att de exekutiva göromålen omhänderhavas enbart av administrativa myndigheter

är en egendomlighet för vårt land; i de flesta främmande länder utövas

de exekutiva funktionerna av domstolarna eller dem underställda organ. Så

har jämväl tidigare varit fallet hos oss, men infördes den nuvarande ordningen

i huvudsak genom 1669 års Exekutionsstadga. Av förarbetena till 1877 års

utsökningslag framgår att man i samband med dess tillkomst var starkt betänkt

på att åtminstone delvis överflytta de exekutiva göromålen till domstolarna;

överexekutor skulle då bortfalla såsom varande ett obehövligt mellanled i instansordningen.

Frågan förföll dock då av skilda anledningar, främst måhända

på grund av att domstolarnas bristfälliga kansliorganisation lade vissa hinder i

vägen. Senare har frågan ånyo upptagits till behandling av processkommissionen,

som starkt framhållit önskvärdheten av att överexekutorsgöromålen överflyttades

till domstolarna. Utvecklingen under senare tid har än ytterligare

givit belägg för riktigheten av denna uppfattning. Utmätningsmannen är nu

det verkställande exekutiva organet. I verkligheten kommer emellertid utmätningsmannen

mera sällan att personligen handhava den praktiska verkställigheten,

utan utföres den av honom underlydande organ, domsverkställare och

exekutionsbiträde!!. Därigenom har utmätningsmannen i förhållande till substituten

i vissa hänseenden i praktiken kommit att intaga samma ställning som

överexekutor till utmätningsmannen. En naturlig följd av denna utveckling

synes uppenbarligen vara, att de rent judiciella frågorna, som kräva bevisupptagning,

och mera invecklade rättsfrågor överflyttades till domstolarna och

övriga göromål anförtroddes åt utmätningsmännen. Sålunda är uppenbart, att

påtagliga fördelar skulle kunna vinnas, därest utmätningsmannen erhölle befogenhet

att pröva skriftliga bevis, som företes först efter förrättningen och då

fog därtill funnes, undanröja utmätningen, att meddela anstånd med försälj
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor. 17

ning av utmätt lös egendom eller beslut örn sådan försäljning som avses i 40 §

U L, m. fl. liknande göromål. Liksom för närvarande städernas utmätningsman

tillagts befogenhet att försälja utmätt fartyg och fördela köpeskillingen

för sålunda försålt fartyg, vilken arbetsuppgift oftast innefattar mera komplicerade

och svårlösta problem än fallet är vid motsvarande sysslande beträffande

fast egendom, synes åtminstone städernas utmätningsman utan olägenhet

kunna anförtros uppgiften att försälja fast egendom och fördela köpeskillingen

för sådan egendom. Frånsett att en dylik sakernas ordning vore mera

principiellt och organisatoriskt riktig, innebure det för den rättssökande allmänheten

ett betydligt bekvämare och smidigare tillvägagångssätt. Därigenom

undveke man att, såsom nu är fallet, i en mångfald ärenden behöva anlita överexekutorerna,

som i stora delar av landet äro mindre lätt tillgängliga för den

stora allmänheten. Därtill kommer att utmätningsmännen, som numera —

åtminstone i de större distrikten — besitta samma formella kompetens som

överexekutorerna, i regel äga större praktisk erfarenhet i exekutiva ting, och

därför hava större förutsättningar att bedöma dessa frågor på ett riktigt och

praktiskt sätt.

Det nu sagda skulle alltså innebära, att överexekutorsinstitutionen avvecklades

i sin nuvarande form genom att dess rättsskipningsuppgifter överflyttades

å domstolarna, samtidigt som utmätningsmännens befogenheter vidgades

och de gåves en ställning, som bättre svarade mot deras faktiska funktion och

verksamhet. Utsökningslagens nu gällande föreskrifter om det verkställande

exekutiva organet giva icke en riktig bild av dess i praxis utformade funktion

inom utsökningsväsendet. Att utvecklingen och de faktiska förhållandena

skänkt utmätningsmannen en väsentligt betydelsefullare ställning, än vad som

formellt tillkommer honom enligt lagens bestämmelser, medför för utmätningsmannen

avsevärda nackdelar av såväl ekonomisk som organisatorisk art. Härigenom

kan han, bl. a., ådraga sig ett stort ekonomiskt ansvar på grund av

annan persons göranden och låtanden, vilket är så mycket mera oberättigat,

som han själv i dylika fall många gånger saknar möjlighet att överblicka det

faktiska och rättsliga läget eller vidtaga åtgärd för att förebygga förlust. Å

andra sidan blir hans handlingsförmåga i stor utsträckning beskuren genom

överexekutors beslutanderätt och befattning med verkställighetsfrågorna.

Med stöd av det ovan anförda får Föreningen Sveriges stadsfogdar i underdånighet

hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till ny

utsökningslag och hemställer föreningen tillika — med hänsyn tdl frågans vikt

och betydelse för den verkställande exekutiva myndigheten — att en representant

för stadsfogdekåren måtte tillkallas vid en blivande utredning.

Stockholm den 14 april 1945.

Underdånigst

Föreningen Sveriges stadsfogdar

H. MELLSTRÖM.

Alarik Lundberg.

liihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. I aini. Ar 119.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39; bilagor.

FÖRENINGEN

SVERIGES LANDSFISKALER.

Bilaga F.

Till Riksdagens första lagutskott.

Sedan föreningen Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att avgiva yttrande

över inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 187 i första kammaren

av herr Arrhén och nr 315 i andra kammaren av hrr Staxäng och Holmström,

angående revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning,

får föreningen anföra följande.

I infordrat yttrande över samma riksdagsmäns motioner vid föregående års

riksdag, avseende viss ändring i lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta,

uttalade föreningen sammanfattningsvis, att en allsidig och förutsättningslös

utredning borde företagas angående möjligheterna för utsträckt tilllämpning

av införselinstitutet, därvid borde övervägas huruvida nuvarande

bestämmelser örn utmätning i avlöning helt kunde slopas och ersättas med ett

exekutionsförfarande av införselns karaktär.

Årets motioner syfta till en fullständig revision av utsökningsrätten.

Det torde vara ovedersägligt, att utsökningslagen i många hänseenden är

föråldrad och i behov av en allmän översyn. För dem, som i praktiken haft

att tillämpa lagen, ha dess bestämmelser, i synnerhet beträffande utmätning

och utmätt egendoms försäljning, visat sig föga rationella. Utvecklingen har

ju på alla områden inom samhällslivet gått framåt i ett så snabbt tempo, att

bestämmelser, som meddelats för mera än ett halvt sekel sedan, med naturnödvändighet

måste bliva föråldrade. Ehuru de under årens lopp vidtagna

ändringarna i lagen varit ägnade att undanröja de efter hand yppade värsta

bristerna, kvarstår dock det faktum, att lagen som helhet betraktad måste

betecknas såsom otidsenlig. Dess uppställning och överskådlighet lämnar

mycket övrigt att önska och svarar ej mot tidens krav.

Föreningen delar desto mera motionärernas uppfattning angående behovet

av en moderniserad utsökningslagstiftning som den tillsammans med föreningen

Sveriges stadsfogdar redan tidigare övervägt att till Kungl. Majit

ingiva framställning om utredning i motionernas syfte.

Stockholm den 13 april 1945.

Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Gunnar Gagnell.

Selir.

SVEN WADENIUS.

Ordf.

Emil Kihlitröms Tryckeri A.-B. Stockholm 1945

25802

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:365 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial nr 20 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 a1 i texten