Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.
1945-02-22 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1945 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
örn blindhetsersättning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 301,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Rönn-Ckristiansson m. fl.
hemställt,
»att riksdagen måtte besluta godkänna nedanstående ändringar i förordningen
örn blindhetsersättning:
1 §. Den som---blindhet sersättning. Ersättningen utgår med ett
belopp av sexhundrafemtio kronor för år räknat.
2 §. Från rätt---- undantagna:
a) utländsk medborgare ----riket;
b) den som---år;
c) den som blivit blind efter fyllda sextiosju år;
d) den som----i 5 § sägs;
e) den som---alkoholmissbruk;
f) den som---eller skyddshem;
g) den som---fattigvårdsanstalt;
h) den som--- — statens bekostnad;
i) den som---honom utgå.
Från rätt---— uteslutas:
a) punkten utgår.
b) den som —--dylik ersättning.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
1 1 § av förordningen den 20 april 193b (nr 105) örn blindhetsersättning
stadgas, att den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, i förordningen anses
som blind samt att han, där ej i förordningen annorlunda stadgas, är berättigad
till blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra
kronor för år räknat.
2 § i förordningen har följande lydelse:
Från rätt till blindhctsersättning äro undantagna:
a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt
icke skall vara mantalsskriven i riket;
b) den som icke fyllt sexton år;
c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolplikt^;
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 11.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
d) den som blivit blind efter fyllda sextio år;
e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;
f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn
läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;
g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin
försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;
h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen
å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt
eller skyddshem;
i) den som är eller uppenbarligen bör vara intagen å anstalt för blinda
med komplicerat lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt
sjuka eller å fattigvårdsanstalt;
k) den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter kostnadsfri
vård på statens bekostnad;
l) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning
är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå.
Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:
a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;
b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt
inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan om
dylik ersättning.
Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen, under
förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna förordning
likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara i riket
mantalsskriven.
Ansökan om blindhetsersättning skall enligt 3 § ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är eller (i vissa
fall) författningsenligt skall vara mantalsskriven. Ansökningen skall innehålla,
bland annat, nödiga upplysningar för bedömade av sökandens rätt
till blindhetsersättning. Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete
läkarintyg.
Det åligger enligt 4 § pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen
avgiva utlåtande rörande sökandens rätt til! blindhetsersättning.
Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning, skall
styrelsen enligt 6 § utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant
bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och
tillstädes sökanden genom dennes försorg, över pensionsstyrelsens beslut
må klagan ej föras av enskild sakägare (8 §). Kostnaden för blindhetsersättning
bestrides av staten (11 §).
Från och med år 1941 har dyrtidstillägg utgått å blindhetsersättning. Enligt
förordningen den 19 maj 1941 (nr 234) utgör dyrtidstillägget för innevarande
budgetåret 208 kronor.
Kostnaderna för blindhetsersättningarna uppgingo under budgetåret 1943/
44 till 1 620 011 kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,
punkt 56) har liksom näst föregående år för bestridande av utgifterna för
blindhetsersättning begärts ett anslag av 1 600 000 kronor. Antalet blindhetsersättningar
har därvid beräknats till 3 207. För dyrtidstillägg å blind
-
Andru lagutskottets utlåtande nr 11.
3
hetsersättningar för budgetåret 1945/46 har i statsverkspropositionen (femte
huvudtiteln, punkt 57) upptagits ett anslag av samma storlek som för näst
föregående år eller 670 000 kronor.
Vidare må här erinras örn vissa bestämmelser i lagen den 28 juni 1935 om
folkpensionering (nr 434) och. förordning en samma dag (nr 435) örn invalidunderstöd.
Enligt 1 § i förstnämnda lag inträder rätt till folkpension vid
varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig
arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. I 2 § stadgas, att varaktig oförmåga
till arbete skall anses föreligga hos den, som befinnes till följd av ålderdom,
sjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom
sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Folkpension består
av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning, och tilläggspension, vilken
förutsätter dylik prövning. Grundpensionens årsbelopp är sammansatt av ett
fast belopp om i regel 70 kronor och ett belopp utgörande Vio av erlagda
pensionsavgifter. Tilläggspensionen är sedan 1938 års ingång graderad efter
dyrort, för vilket ändamål riket är indelat i tre ortsgrupper. Tilläggspensionens
maximibelopp är för år räknat 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar
orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450
kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser
utgår tilläggspension även till personer, som erhållit pension
enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till att dessa
icke komma i åtnjutande av den förbättring, som grundpensionen i allmänhet
innebär i förhållande till avgiftspension enligt äldre lagstiftning, har
tilläggspensionens maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för
andra eller till 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500
kronor i ortsgrupp 3. Behovsprövningen innebär, att den tilläggspension, varom
i det särskilda fallet är fråga, beräknas genom att från maximibeloppet
draga 5/10 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad denna må överstiga
200 kronor. Vid uppskattning av dylik årsinkomst äro enligt 7 § i lagen
vissa inkomstslag undantagna och vissa andra slag av inkomster på del
sättet privilegierade, att de intill visst belopp, olika för de skilda ortsgrupperna,
anses såsom obefintliga. Blindhetsersättning är varken undantagen
eller privilegierad. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för var och en
av dem i regel beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. —
Enligt förordningen örn invalidunderstöd kan under däri angivna omständigheter
understöd utgå till vissa grupper av arbetsoförmögna, som icke äga rätt
lill folkpension.
Till utfyllande av bland annat folkpension, invalidunderstöd och blindhetsersättning
må kommun under vissa förutsättningar lämna understöd utan
fattigvårds karaktär. Bestämmelserna härom återfinnas i lagen den 18 juni
1937 fnr 384) örn kommunala pensionstillskott m. m.
Vad blindhelsersättningens belopp beträffar föreslogo såväl blindvdrdssakkunniga
i sitt den 10 april 1922 avgivna betänkande som ock rektorn vid in
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
sti tutet och förskolan för blinda å Tomteboda Gustaf Emanuel Ek, vilken den
30 november 1931 på uppdrag avgav utredning och förslag rörande blindvårdens
ordnande, att blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp,
som motsvarade existensminimum för blind person, minskat med hälften
av understödstagarens egen inkomst. Existensminimum beräknades till
olika belopp, beroende på dyrorten. Kommunerna voro indelade i tre dyrortsgrupper.
Medelunderstödet för varje blind beräknades komma att uppgå till
500 kronor.
I ett år 1933 å socialdepartementets lagbyrå upprättat förslag sattes ersättningsbeloppet
för varje blind till det medelvärde, som blindhetsersättningen
enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra, eller till 500 kronor. På
så sätt förorsakades ej några ökade kostnader för statsverket genom behovsprincipens
övergivande.
I det förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m., som genom proposition
nr 79 förelädes 193A års riksdag, hade ersättningsbeloppet satts till
500 kronor. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde
bland annat, att denna ersättning icke torde bereda den blinde möjlighet att
i alla delar av landet uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare.
Då det emellertid vore ett önskemål, att de arbetande blinda örn möjligt uppnådde
samma sammanlagda inkomster som det stora flertalet seende arbetare,
vore det att hoppas, att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande
kommuner genom kommunala tillägg till blindhetsersättningen fyllde
ut densamma.
I en i anledning av propositionen av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
väckt motion, II: 533, föreslogs, bland annat, att ersättningen skulle bestämmas
till 700 kronor för år räknat. Detta ersättningsbelopp vore enligt motionärernas
mening absolut behövligt som bidrag till täckande av de mest oundgängliga
behoven för dem som på grund av sin nedsatta synförmåga saknade
möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och i samband därmed
väckta motioner, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14, att
utskottet med hänsyn till det dåvarande statsfinansiella läget icke kunde
föreslå riksdagen att bestämma blindhetsersättningens belopp högre än som
skett i propositionen eller till 500 kronor örn året.
Vid 1936 års riksdag förelåg till behandling frågan örn medgivande av privilegierad
ställning för blindhetsersättning i folkpensionshänseende genom
en då av herr Brännström i Burträsk väckt motion, II: 61, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i lagen örn folkpensionering
att inkomst av blindhetsersättning komme att upptagas bland de förmåner,
som enligt nämnda lag intill visst belopp ej inräknades i den inkomst, som
skulle läggas till grund för beräkning av tilläggspension.
Motionen behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott, som i
sitt utlåtande, nr 6, hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Biksdagen biföll denna hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
5
År 1937, då ortsgradering av tilläggspensioner och invalidunderstöd beslöts,
väcktes inom riksdagen två motioner avseende de bestämmelser i lagen
om folkpensionering, som reglera den till grund för tilläggspensionens bestämmande
liggande inkomstberäkningen. I motionen nr 127 i första kammaren
hemställdes sålunda, att riksdagen ville besluta sådan lagändring, att
inkomst härflytande från blindhetsersättning undantoges vid beräkning av
tilläggspension. I motionen nr 169 i andra kammaren yrkades, att riksdagen
måtte besluta sådan lagändring, att blinda finge full folkpension oavsett av
dem erhållen blindhetsersättning.
Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
27 anförde:
Det i de nu till behandling föreliggande motionerna framförda önskemålet
är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Visserligen har samma
önskemål så sent som föregående år prövats av riksdagen och då avböjts,
men utskottet har det oaktat kommit till den uppfattningen, att frågan är
förtjänt av allvarligt övervägande. I viss mån torde densamma för övrigt
komma i ett något annat läge, därest riksdagen, på sätt utskottet i det föregående
förordat, godkänner Kungl. Maj:ts förslag örn ortsgradering av folkpensionerna.
Den tanken har sålunda exempelvis nämnts inom utskottet,
att även blindhetsersättningen då borde graderas efter levnadskostnaderna.
Även möjligheten att bereda de blinda en något ökad ersättning -—■ så som
för övriga invalider nyligen skett och vid bifall till det föreliggande lagförslaget
ytterligare skulle bliva fallet — har, såsom framgår av den av utskottet
särskilt för sig behandlade motionen II: 100, blivit framförd. Utskottet har
emellertid för sin del icke ansett sig nu böra gå närmare in på de olika spörsmål,
som här kunna uppställas, utan föreslår en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till
blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering
eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk
ställning.
Under hänvisning till vad utskottet anfört anhöll riksdagen i skrivelse till
Konungen den 16 april 1937, nr 147, örn en sådan utredning, som av utskottet
föreslagits, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda.
I ovannämnda vid 1937 års riksdag inom andra kammaren väckta motion,
nr 100, hemställdes, att riksdagen måtte besluta höja blindhetsersättningen
från 500 kronor till 750 kronor årligen.
Jämväl denna motion behandlades av andra lagutskottet, sorn i utlåtande,
nr 28, i anledning av densamma anförde följande. Utskottet hade i sitt förut samma
dag avgivna utlåtande nr 27 föreslagit riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla
örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändring i folkpensioneringslagen eller
på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning. I sin motivering
till denna hemställan hade utskottet bland annat erinrat om förevarande
motion. Utskottet ansåge till följd härav skäl icke föreligga för riksdagen
att i anledning av den nu behandlade motionen vare sig vidtaga den i
motionen ifrågasatta ändringen i förordningen örn blindhetsersättning eller
hos Kungl. Maj:t göra någon särskild framställning i ämnet. Utskottet hem
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
ställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Denna hemställan bifölls.
I anledning av riksdagens skrivelse den 16 april 1937, nr 147, uppdrog
Kungl. Majit åt pensionsstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Pensionsstyrelsen framlade den 23 december 1938 betänkande
med förslag till vissa ändringar i förordningen om blindhetsersättning. Pensionsstyrelsen
diskuterade närmare fem olika alternativ samt förordade för
sin del, att ändringar skulle vidtagas i förordningen om blindhetsersättning
av den innebörd, att ersättningen skulle såväl höjas som ortsgraderas på sådant
sätt, att dess belopp i de olika ortsgrupperna skulle utgöra 600, 750 och
900 kronor. Vid ett genomförande av pensionsstyrelsens förslag beräknades
uppstå en total kostnadsökning av 415 000 kronor. Statens kostnader komme
därvid att ökas med 440 000 kronor, varemot kommunernas kostnader — genom
nedsättning av kostnaderna för tilläggspensioner — beräknades bliva
minskade med 25 000 kronor.
över pensionsstyrelsens förslag avgåvos yttranden av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
medicinalstyrelsen, statskontoret, socialvårdskommittén,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och de blindas förening u. p. a. Vid
några av de avgivna yttrandena funnos fogade yttranden av underlydande
myndigheter. Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran i det övervägande
flertalet yttranden. Uttalanden av annan innebörd gjordes endast av
socialvårdskommitténs majoritet, Kopparbergs läns fattigvårds- och barnavårdsförbund,
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i nionde distriktet
samt en minoritet inom riksförsäkringsanstalten. Av innehållet i yttrandena
återgives här följande uttalande av socialvårdskommittén:
Kommittén, som erhållit i uppdrag att företaga en översyn över socialvårdens
olika grenar, lärer icke kunna underlåta att även upptaga förordningen
om blindhetsersättning till granskning. Det kan heller icke bortses från att
skäl förefinnas för att jämväl andra personer med stadigvarande lyte böra
komma i åtnjutande av samhällelig hjälp i särskilt för dem avpassade former.
I en rationellt utformad socialvård böra dessa förhållanden beaktas och
socialvården i allmänhet mera differentieras än vad som nu är förhållandet.
Vid en avvägning av understödsbeloppen för personer, som hava svåra
lyten, bör uppenbarligen tillses, att i möjligaste mån enhetliga grunder tilllämpas.
Kommittén är av dessa skäl tveksam om lämpligheten av att nu genomföra
en förändring av blindhetsersättningen, som innebär en förhöjning
av ersättningsbeloppen, och i samband därmed genomförande av en dyrortsgruppering.
Kommittén är visserligen ense med pensionsstyrelsen därom, att
vid utmätande av blindhetsersättningens belopp viss hänsyn bör tagas till
skilda orters levnadskostnader, men det vill synas kommittén, att med ett genomförande
av denna förbättring bör anstå till dess förordningen blivit föremål
för en närmare granskning.
Två reservanter inom socialvårdskommittén (t. f. generaldirektören Höjer
och byråchefen Bexelius) ansågo, att de blindas ställning borde förbättras
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
genom dyrortsgradering av blindhetsersättningen i enlighet med pensionsstyrelsens
förslag, samt anförde som skäl härför, bland annat, att en ortsgradering
av blindhetsersättningen vore en klar och ofrånkomlig konsekvens
av ortsgraderingen av tilläggspensioner, att en höjning av ersättningen i billigaste
ortsgrupp från 500 till 600 kronor vore befogad bland annat med hänsyn
till den allmänna höjningen av tilläggspensionerna, att det förhållandet,
att alla personer med svåra lyten icke omedelbart kunde erhålla understöd
efter i möjligaste mån enhetliga grunder, icke rimligen borde utgöra skäl
att även undanskjuta frågan örn en förbättring av de blindas ställning, vilken
fråga kunde lösas utan uppskov, samt att icke alla reformer på socialvårdens
område borde stoppas i avvaktan på den säkerligen ganska avlägsna
tidpunkt, när socialvårdskommittén avslutat sin översyn av lagstiftningen
på nämnda område.
Med skrivelse den 28 november 1940 framlade pensionsstyrelsen en inom
styrelsen verkställd utredning rörande de vägar, som kunde vara framkomliga
för att med hänsyn till levnadskostnadsstegringen förbättra folkpensionerna.
Därvid föreslogs dyrtidsförhöjning med två extra månadsutbetalningar
årligen. Styrelsen anförde bland annat följande:
För det övervägande antal till blindhetsersättning berättigade personer,
vilka sakna egen inkomst eller åtnjuta endast obetydlig sådan, finnes även
möjlighet att erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd och således även
dyrtidstillägg härå enligt föreslagna grunder, i den mån blindhetsersättningen
jämte eventuell annan inkomst icke lägger hinder i vägen. Beträffande blindhetsersättning
torde sålunda icke samma skäl för ett generellt dyrtidstillägg
föreligga som i fråga om folkpension och invalidunderstöd. Å andra sidan är
det emellertid, med hänsyn till arten av de blindas lyte, uppenbart, att de
nödvändiga levnadskostnaderna för dem i regel uppgå till väsentligt högre
belopp än levnadskostnaderna för de flesta på grund av sjukdom eller ålder
arbetsoförmögna personer. Det synes därför skäligt att även beträffande
blindhetsersättningen företaga en dyrtidsförhöjning med ett eller två månadsbelopp.
I den proposition, nr 41, varigenom förslag till förordning om dyrtidstilllägg
å blindhetsersättning framlades för 1941 års riksdag anförde t. f. chefen
för socialdepartementet, statsrådet Bergquist, bland annat följande:
En höjning av den ersättning, som för närvarande utgår till de blinda, synes
vara av omständigheterna påkallad. För genomförande av en sådan höjning
äro enligt de utredningar, som verkställts av pensionsstyrelsen, olika vägar
möjliga. Valet synes mig böra stå mellan förslaget örn dyrortsgradering
och samtidig höjning av blindhetsersättningen till 600, 750 och 900 kronor i
de olika ortsgrupperna, å ena sidan, samt förslaget om dyrtidstillägg, å den
andra. I nuvarande läge delar jag den uppfattning, åt vilken majoriteten
inom socialvårdskommittén givit uttryck, att man under pågående omfattande
utredningsarbete inom socialvården icke bör vidtaga åtgärder, vilka kunna
föregripa kommitténs blivande förslag. Med hänsyn härtill synas för närvarande
endast sådana anstalter böra vidtagas, att de blinda erhålla ett skäligt
tillägg till blindhetsersättningen såsom kompensation för den av nu rådande
krisförhållanden föranledda levnadskostnadsstegringen.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
Departementschefen föreslog ett dyrtidstillägg, motsvarande två månadsutbetalningar
av blindhetsersättningen.
I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion, nr
244, av herr Senander m. fl. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte besluta
godkänna det av pensionsstyrelsen i skrivelse den 23 december 1938
framlagda förslaget om ändringar i förordningen om blindhetsersättning och
att dyrtidstillägg i enlighet med vad som föreslagits i propositionen måtte
utgå på de i pensionsstyrelsens förslag angivna beloppen samt alternativt att
de i propositionen föreslagna dyrtidstilläggen måtte höjas så, att tre extra
månadsersättningar utbetalades såsom tillägg till blindhetsersättningarna.
Sammansatt stats- och andra lagutskott, som behandlade propositionen
och motionen, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, att utskottet
ansåge en höjning av den ersättning som utginge till de blinda vara
av behovet påkallad. Utskottet anslöte sig till det i propositionen framlagda
förslaget, att denna höjning skulle erhålla karaktären av en kompensation
för den ökning av levnadskostnaderna, som inträtt till följd av det rådande
krisläget. Utskottet kunde alltså icke biträda det i motionen II: 244 framställda
yrkandet, att en dyrortsgradering av blindhetsersättningen för det dåvarande
borde genomföras.
I ovannämnda proposition nr 79 vid 1934 års riksdag anförde föredragande
departementschefen beträffande det i 2 § d) i förordningen om blindhetsersättning
förekommande stadgandet, att sådan ersättning ej må utgå till
den, som blivit blind efter fyllda 60 år:
Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att
framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats
av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis föreligga
huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med hänsyn till de
betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i 1933 års förslag
angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke ansett mig för närvarande
kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta
hänseende.
I detta sammanhang må omnämnas, att en i 1933 ars förslag aberopad
undersökning, som verkställts av statistiska centralbyrån på grundval av vissa
preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial, utvisar, att av de i folkräkningsmaterialet
upptagna, till ett antal av cirka 5 800 beräknade personer,
vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad
av ledsyn, cirka 2 330 personer blivit blinda eller förlorat ledsynen
efter fyllda 60 år.
I motionen II: 533 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. hemställdes, att
2 § i förordningen måtte underkastas sådan ändring, att rätten till blindhetsersättning
bortfölle först om blindheten uppkommit efter fyllda 67 år.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 14),
att den föreslagna höjningen av åldersgränsen skulle medföra en mycket av
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
9
sevärd förhöjning av det belopp, som statskassan skulle behöva ställa till
förfogande för blindhetsersättningar, samt att statsekonomiska skäl lade hinder
i vägen för en sådan ändring.
De ändringar i förordningen om blindhetsersättning, som pensionsstyrelsen
föreslagit i ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 december 1938,
avsågo icke att utsträcka rätten till blindhetsersättning till andra grupper
än dem, som för närvarande äga uppbära sådan ersättning.
Vid 1939 års riksdag hemställde herr Nordström i Kramfors m. fl., att riksdagen
för sin del ville besluta sådana ändrade grunder för erhållande av
blindhetsersättning, att vissa i motionen angivna synpunkter vunne beaktande.
I motionen framhölls såsom en orättvisa, att den som blivit blind efter
fyllda 60 år vore undantagen från rätt till blindhetsersättning.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 4
följande:
Frågan örn beredande av en förbättrad ekonomisk ställning åt dem, som
drabbats av blindhet efter fyllda 60 år, samt åt sådana personer med avsevärt
nedsatt synförmåga, vilka icke äro berättigade till blindhetsersättning, är
otvivelaktigt ett spörsmål, som är förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet.
Utskottet får emellertid framhålla, att de, som på grund av blindhet eller
avsevärt nedsatt synförmåga måste anses varaktigt oförmögna till arbete,
jämväl med nu gällande lagstiftning kunna, om övriga förutsättningar föreligga,
erhålla folkpension eller i förekommande fall invalidunderstöd. Vid en
prövning av de spörsmål, som beröras i förevarande motion, måste enligt utskottets
mening hänsyn tagas även till dem, vilka på grund av andra lyten befinna
sig i ett kanske lika svårt läge som de befolkningsgrupper, om vilka
nu är fråga.
Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, har 1937 års riksdag
hos Kungl. Maj:t anhållit om allsidig utredning, huruvida till blindhetsersättning
berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering
eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt
örn framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.
Sedan Kungl. Majit med anledning därav uppdragit åt pensionsstyrelsen
att verkställa sådan utredning, har styrelsen den 23 december 1938
avgivit förslag till vissa ändringar i förordningen om blindhetsersättning. Det
sätt, på vilket nämnda förordning framdeles kan bliva utformad, måste enligt
utskottets åsikt tillmätas betydelse för bedömningen av de frågor, som behandlas
i nu förevarande motion. Utskottet vill i detta sammanhang även
erinra om det uppdrag, som lämnats socialvårdskommittén. Denna tillkommer
det bland annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande
såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska åtgärder. Det torde icke
vara uteslutet, att kommittén kommer att taga bestämmelserna angående
blindhetsersättning och därmed sammanhängande spörsmål under omprövning.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet, att riksdagen icke
bör för närvarande taga ställning till de frågor, sorn beröras i den föreliggande
motionen.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda lill någon riksdagens
åtgärd, vilken hemställan bifölls.
Bihang till riksdagens protokoll ldia. 9 sami. 2 avd. Nr 11. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
Utskottet.
Enligt förordningen den 20 april 1934 om blindhetsersättning är blind person
berättigad till blindhetsersättning med ett belopp av 500 kronor för år
räknat. Från rätt till sådan ersättning stadgas dock en del undantag, bland
annat för den som blivit blind efter fyllda sextio år, den som enligt gällande
bestämmelser om blindundervisning är skolplikt^ och den som uppsåtligen
ådragit sig blindhet. Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid
uteslutas bland andra den som ådragit sig blindhet genom grov vårdslöshet.
I förevarande motion hemställes, att blindhetsersättningens belopp måtte
höjas till 650 kronor, att nyssnämnda åldersgräns fastställes till sextiosju år,
att de två övriga nu angivna undantagen från rätt till ersättning slopas samt
att bestämmelsen örn uteslutande för viss tid av rätt till ersättning för person
som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet upphäves.
Önskemålet att blinda personer skola erhålla en förbättrad ekonomisk
ställning är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Härvid måste
beaktas — förutom svårigheten för den blinde att genom eget arbete förvärva
medel till sitt uppehälle — den rent humanitära synpunkten att den tunga
börda som den blindes lyte redan i och för sig utgör icke ökas genom svårigheter
av ekonomisk art.
Vad angår den i motionen berörda frågan om höjning av blindhetsersättningens
belopp bör framhållas, att från och med år 1941 dyrtidstillägg utgått
å dylik ersättning, vilket tillägg för innevarande budgetår uppgår till 208
kronor. Vidare är att märka, att flertalet personer som åtnjuta blindhetsersätlning
torde få anses vara till arbete varaktigt oförmögna i folkpensioneringslagens
mening och följaktligen äga rätt till folkpension. Blindhetsersättningen
anses emellertid såsom inkomst vid tillämpningen av 6 § 2 mom. folkpensioneringslagen
och inverkar följaktligen å tilläggspensionens belopp. En
ogift blind person som saknar annan inkomst får på grand av sistnämnda
bestämmelse vidkännas avdrag å sin tilläggspension med 150 kronor.
Ehuru till blindhetsersättning berättigade personer sålunda i många fall
torde vara berättigade till tilläggspension jämte dyrtidstillägg därå och förstärkning
av pensionen, lärer det dock icke kunna bestridas, att en förbättring
av deras ekonomiska ställning är synnerligen önskvärd. Förevarande
spörsmål torde också komma att beaktas vid socialvårdskommitténs utredningsarbete.
Emellertid lärer åtskillig tid dröja innan resultatet av socialvårdskommitténs
arbete i denna del kan komma att bliva föremål för ställningstagande
från statsmakternas sida. På grand härav vill utskottet föreslå
riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn utarbetande av förslag till en
provisorisk förbättring av blindhetsersättningarna. Denna utredning bör
kunna bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas innevarande
års riksdag. Utredningen bör givetvis icke föregripa den slutliga utformningen
av bestämmelserna angående de förmåner, som komma att utgå till
de blinda av allmänna medel.
Frågan om förutsättningarna för rätt till blindhetsersättning torde ävenledes
komma att behandlas av socialvårdskommittén. Kommitténs arbete i
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
11
denna del synes böra avvaktas, innan riksdagen tager ställning till de i motionen
härutinnan föreslagna ändringarna.
Utskottet förutsätter, att frågan om definitiv förbättring av de blindas ställning
kommer att prövas av kommittén så skyndsamt som möjligt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville
låta utarbeta och om möjligt till innevarande års riksdag
framlägga förslag till provisorisk förbättring av blindhetsersättningar;
samt
B. att motionen, i den mån den icke besvarats genom vad
utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Olof Carlsson,
Björkman*, Hage och Hallagård;
från andra kammaren: herrar Nilson i Eskilstuna, Hermansson, fru Johansson, herrar
Larsson i Östersund, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås
och Lundberg i Uppsala.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:44 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen orri blindhet ser sättning. a1 i texten