Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.

1945-02-22 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen

örn blindhetsersättning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 301,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Rönn-Ckristiansson m. fl.

hemställt,

»att riksdagen måtte besluta godkänna nedanstående ändringar i förordningen

örn blindhetsersättning:

1 §. Den som---blindhet sersättning. Ersättningen utgår med ett

belopp av sexhundrafemtio kronor för år räknat.

2 §. Från rätt---- undantagna:

a) utländsk medborgare ----riket;

b) den som---år;

c) den som blivit blind efter fyllda sextiosju år;

d) den som----i 5 § sägs;

e) den som---alkoholmissbruk;

f) den som---eller skyddshem;

g) den som---fattigvårdsanstalt;

h) den som--- — statens bekostnad;

i) den som---honom utgå.

Från rätt---— uteslutas:

a) punkten utgår.

b) den som —--dylik ersättning.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

1 1 § av förordningen den 20 april 193b (nr 105) örn blindhetsersättning

stadgas, att den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel

rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, i förordningen anses

som blind samt att han, där ej i förordningen annorlunda stadgas, är berättigad

till blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra

kronor för år räknat.

2 § i förordningen har följande lydelse:

Från rätt till blindhctsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt

icke skall vara mantalsskriven i riket;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolplikt^;
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 11.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

d) den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn

läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin

försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen

å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt

eller skyddshem;

i) den som är eller uppenbarligen bör vara intagen å anstalt för blinda

med komplicerat lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt

sjuka eller å fattigvårdsanstalt;

k) den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter kostnadsfri

vård på statens bekostnad;

l) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning

är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå.

Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:

a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt

inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan om

dylik ersättning.

Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande

stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna förordning

likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara i riket

mantalsskriven.

Ansökan om blindhetsersättning skall enligt 3 § ingivas till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är eller (i vissa

fall) författningsenligt skall vara mantalsskriven. Ansökningen skall innehålla,

bland annat, nödiga upplysningar för bedömade av sökandens rätt

till blindhetsersättning. Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete

läkarintyg.

Det åligger enligt 4 § pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen

avgiva utlåtande rörande sökandens rätt til! blindhetsersättning.

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning, skall

styrelsen enligt 6 § utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant

bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och

tillstädes sökanden genom dennes försorg, över pensionsstyrelsens beslut

må klagan ej föras av enskild sakägare (8 §). Kostnaden för blindhetsersättning

bestrides av staten (11 §).

Från och med år 1941 har dyrtidstillägg utgått å blindhetsersättning. Enligt

förordningen den 19 maj 1941 (nr 234) utgör dyrtidstillägget för innevarande

budgetåret 208 kronor.

Kostnaderna för blindhetsersättningarna uppgingo under budgetåret 1943/

44 till 1 620 011 kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,

punkt 56) har liksom näst föregående år för bestridande av utgifterna för

blindhetsersättning begärts ett anslag av 1 600 000 kronor. Antalet blindhetsersättningar

har därvid beräknats till 3 207. För dyrtidstillägg å blind
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 11.

3

hetsersättningar för budgetåret 1945/46 har i statsverkspropositionen (femte

huvudtiteln, punkt 57) upptagits ett anslag av samma storlek som för näst

föregående år eller 670 000 kronor.

Vidare må här erinras örn vissa bestämmelser i lagen den 28 juni 1935 om

folkpensionering (nr 434) och. förordning en samma dag (nr 435) örn invalidunderstöd.

Enligt 1 § i förstnämnda lag inträder rätt till folkpension vid

varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig

arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. I 2 § stadgas, att varaktig oförmåga

till arbete skall anses föreligga hos den, som befinnes till följd av ålderdom,

sjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom

sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Folkpension består

av grundpension, vilken utgår utan behovsprövning, och tilläggspension, vilken

förutsätter dylik prövning. Grundpensionens årsbelopp är sammansatt av ett

fast belopp om i regel 70 kronor och ett belopp utgörande Vio av erlagda

pensionsavgifter. Tilläggspensionen är sedan 1938 års ingång graderad efter

dyrort, för vilket ändamål riket är indelat i tre ortsgrupper. Tilläggspensionens

maximibelopp är för år räknat 250 kronor i ortsgrupp 1, som omfattar

orter med de lägsta levnadskostnaderna, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450

kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen meddelade övergångsbestämmelser

utgår tilläggspension även till personer, som erhållit pension

enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring, men med hänsyn till att dessa

icke komma i åtnjutande av den förbättring, som grundpensionen i allmänhet

innebär i förhållande till avgiftspension enligt äldre lagstiftning, har

tilläggspensionens maximibelopp för dem satts 50 kronor högre än för

andra eller till 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500

kronor i ortsgrupp 3. Behovsprövningen innebär, att den tilläggspension, varom

i det särskilda fallet är fråga, beräknas genom att från maximibeloppet

draga 5/10 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad denna må överstiga

200 kronor. Vid uppskattning av dylik årsinkomst äro enligt 7 § i lagen

vissa inkomstslag undantagna och vissa andra slag av inkomster på del

sättet privilegierade, att de intill visst belopp, olika för de skilda ortsgrupperna,

anses såsom obefintliga. Blindhetsersättning är varken undantagen

eller privilegierad. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för var och en

av dem i regel beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. —

Enligt förordningen örn invalidunderstöd kan under däri angivna omständigheter

understöd utgå till vissa grupper av arbetsoförmögna, som icke äga rätt

lill folkpension.

Till utfyllande av bland annat folkpension, invalidunderstöd och blindhetsersättning

må kommun under vissa förutsättningar lämna understöd utan

fattigvårds karaktär. Bestämmelserna härom återfinnas i lagen den 18 juni

1937 fnr 384) örn kommunala pensionstillskott m. m.

Vad blindhelsersättningens belopp beträffar föreslogo såväl blindvdrdssakkunniga

i sitt den 10 april 1922 avgivna betänkande som ock rektorn vid in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

sti tutet och förskolan för blinda å Tomteboda Gustaf Emanuel Ek, vilken den

30 november 1931 på uppdrag avgav utredning och förslag rörande blindvårdens

ordnande, att blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp,

som motsvarade existensminimum för blind person, minskat med hälften

av understödstagarens egen inkomst. Existensminimum beräknades till

olika belopp, beroende på dyrorten. Kommunerna voro indelade i tre dyrortsgrupper.

Medelunderstödet för varje blind beräknades komma att uppgå till

500 kronor.

I ett år 1933 å socialdepartementets lagbyrå upprättat förslag sattes ersättningsbeloppet

för varje blind till det medelvärde, som blindhetsersättningen

enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra, eller till 500 kronor. På

så sätt förorsakades ej några ökade kostnader för statsverket genom behovsprincipens

övergivande.

I det förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m., som genom proposition

nr 79 förelädes 193A års riksdag, hade ersättningsbeloppet satts till

500 kronor. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde

bland annat, att denna ersättning icke torde bereda den blinde möjlighet att

i alla delar av landet uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare.

Då det emellertid vore ett önskemål, att de arbetande blinda örn möjligt uppnådde

samma sammanlagda inkomster som det stora flertalet seende arbetare,

vore det att hoppas, att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande

kommuner genom kommunala tillägg till blindhetsersättningen fyllde

ut densamma.

I en i anledning av propositionen av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.

väckt motion, II: 533, föreslogs, bland annat, att ersättningen skulle bestämmas

till 700 kronor för år räknat. Detta ersättningsbelopp vore enligt motionärernas

mening absolut behövligt som bidrag till täckande av de mest oundgängliga

behoven för dem som på grund av sin nedsatta synförmåga saknade

möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och i samband därmed

väckta motioner, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14, att

utskottet med hänsyn till det dåvarande statsfinansiella läget icke kunde

föreslå riksdagen att bestämma blindhetsersättningens belopp högre än som

skett i propositionen eller till 500 kronor örn året.

Vid 1936 års riksdag förelåg till behandling frågan örn medgivande av privilegierad

ställning för blindhetsersättning i folkpensionshänseende genom

en då av herr Brännström i Burträsk väckt motion, II: 61, vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 7 § i lagen örn folkpensionering

att inkomst av blindhetsersättning komme att upptagas bland de förmåner,

som enligt nämnda lag intill visst belopp ej inräknades i den inkomst, som

skulle läggas till grund för beräkning av tilläggspension.

Motionen behandlades av sammansatt stats- och andra lagutskott, som i

sitt utlåtande, nr 6, hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. Biksdagen biföll denna hemställan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

5

År 1937, då ortsgradering av tilläggspensioner och invalidunderstöd beslöts,

väcktes inom riksdagen två motioner avseende de bestämmelser i lagen

om folkpensionering, som reglera den till grund för tilläggspensionens bestämmande

liggande inkomstberäkningen. I motionen nr 127 i första kammaren

hemställdes sålunda, att riksdagen ville besluta sådan lagändring, att

inkomst härflytande från blindhetsersättning undantoges vid beräkning av

tilläggspension. I motionen nr 169 i andra kammaren yrkades, att riksdagen

måtte besluta sådan lagändring, att blinda finge full folkpension oavsett av

dem erhållen blindhetsersättning.

Dessa motioner behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr

27 anförde:

Det i de nu till behandling föreliggande motionerna framförda önskemålet

är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Visserligen har samma

önskemål så sent som föregående år prövats av riksdagen och då avböjts,

men utskottet har det oaktat kommit till den uppfattningen, att frågan är

förtjänt av allvarligt övervägande. I viss mån torde densamma för övrigt

komma i ett något annat läge, därest riksdagen, på sätt utskottet i det föregående

förordat, godkänner Kungl. Maj:ts förslag örn ortsgradering av folkpensionerna.

Den tanken har sålunda exempelvis nämnts inom utskottet,

att även blindhetsersättningen då borde graderas efter levnadskostnaderna.

Även möjligheten att bereda de blinda en något ökad ersättning -—■ så som

för övriga invalider nyligen skett och vid bifall till det föreliggande lagförslaget

ytterligare skulle bliva fallet — har, såsom framgår av den av utskottet

särskilt för sig behandlade motionen II: 100, blivit framförd. Utskottet har

emellertid för sin del icke ansett sig nu böra gå närmare in på de olika spörsmål,

som här kunna uppställas, utan föreslår en skrivelse till Kungl. Maj:t

med anhållan örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till

blindhetsersättning berättigade personer genom ändringar i lagen örn folkpensionering

eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk

ställning.

Under hänvisning till vad utskottet anfört anhöll riksdagen i skrivelse till

Konungen den 16 april 1937, nr 147, örn en sådan utredning, som av utskottet

föreslagits, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka

utredningen kunde föranleda.

I ovannämnda vid 1937 års riksdag inom andra kammaren väckta motion,

nr 100, hemställdes, att riksdagen måtte besluta höja blindhetsersättningen

från 500 kronor till 750 kronor årligen.

Jämväl denna motion behandlades av andra lagutskottet, sorn i utlåtande,

nr 28, i anledning av densamma anförde följande. Utskottet hade i sitt förut samma

dag avgivna utlåtande nr 27 föreslagit riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla

örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida till blindhetsersättning

berättigade personer genom ändring i folkpensioneringslagen eller

på annat sätt kunde beredas en förbättrad ekonomisk ställning. I sin motivering

till denna hemställan hade utskottet bland annat erinrat om förevarande

motion. Utskottet ansåge till följd härav skäl icke föreligga för riksdagen

att i anledning av den nu behandlade motionen vare sig vidtaga den i

motionen ifrågasatta ändringen i förordningen örn blindhetsersättning eller

hos Kungl. Maj:t göra någon särskild framställning i ämnet. Utskottet hem
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

ställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Denna hemställan bifölls.

I anledning av riksdagens skrivelse den 16 april 1937, nr 147, uppdrog

Kungl. Majit åt pensionsstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda

utredningen. Pensionsstyrelsen framlade den 23 december 1938 betänkande

med förslag till vissa ändringar i förordningen om blindhetsersättning. Pensionsstyrelsen

diskuterade närmare fem olika alternativ samt förordade för

sin del, att ändringar skulle vidtagas i förordningen om blindhetsersättning

av den innebörd, att ersättningen skulle såväl höjas som ortsgraderas på sådant

sätt, att dess belopp i de olika ortsgrupperna skulle utgöra 600, 750 och

900 kronor. Vid ett genomförande av pensionsstyrelsens förslag beräknades

uppstå en total kostnadsökning av 415 000 kronor. Statens kostnader komme

därvid att ökas med 440 000 kronor, varemot kommunernas kostnader — genom

nedsättning av kostnaderna för tilläggspensioner — beräknades bliva

minskade med 25 000 kronor.

över pensionsstyrelsens förslag avgåvos yttranden av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

medicinalstyrelsen, statskontoret, socialvårdskommittén,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, örebro, Kopparbergs och Norrbottens län, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och de blindas förening u. p. a. Vid

några av de avgivna yttrandena funnos fogade yttranden av underlydande

myndigheter. Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran i det övervägande

flertalet yttranden. Uttalanden av annan innebörd gjordes endast av

socialvårdskommitténs majoritet, Kopparbergs läns fattigvårds- och barnavårdsförbund,

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i nionde distriktet

samt en minoritet inom riksförsäkringsanstalten. Av innehållet i yttrandena

återgives här följande uttalande av socialvårdskommittén:

Kommittén, som erhållit i uppdrag att företaga en översyn över socialvårdens

olika grenar, lärer icke kunna underlåta att även upptaga förordningen

om blindhetsersättning till granskning. Det kan heller icke bortses från att

skäl förefinnas för att jämväl andra personer med stadigvarande lyte böra

komma i åtnjutande av samhällelig hjälp i särskilt för dem avpassade former.

I en rationellt utformad socialvård böra dessa förhållanden beaktas och

socialvården i allmänhet mera differentieras än vad som nu är förhållandet.

Vid en avvägning av understödsbeloppen för personer, som hava svåra

lyten, bör uppenbarligen tillses, att i möjligaste mån enhetliga grunder tilllämpas.

Kommittén är av dessa skäl tveksam om lämpligheten av att nu genomföra

en förändring av blindhetsersättningen, som innebär en förhöjning

av ersättningsbeloppen, och i samband därmed genomförande av en dyrortsgruppering.

Kommittén är visserligen ense med pensionsstyrelsen därom, att

vid utmätande av blindhetsersättningens belopp viss hänsyn bör tagas till

skilda orters levnadskostnader, men det vill synas kommittén, att med ett genomförande

av denna förbättring bör anstå till dess förordningen blivit föremål

för en närmare granskning.

Två reservanter inom socialvårdskommittén (t. f. generaldirektören Höjer

och byråchefen Bexelius) ansågo, att de blindas ställning borde förbättras

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

genom dyrortsgradering av blindhetsersättningen i enlighet med pensionsstyrelsens

förslag, samt anförde som skäl härför, bland annat, att en ortsgradering

av blindhetsersättningen vore en klar och ofrånkomlig konsekvens

av ortsgraderingen av tilläggspensioner, att en höjning av ersättningen i billigaste

ortsgrupp från 500 till 600 kronor vore befogad bland annat med hänsyn

till den allmänna höjningen av tilläggspensionerna, att det förhållandet,

att alla personer med svåra lyten icke omedelbart kunde erhålla understöd

efter i möjligaste mån enhetliga grunder, icke rimligen borde utgöra skäl

att även undanskjuta frågan örn en förbättring av de blindas ställning, vilken

fråga kunde lösas utan uppskov, samt att icke alla reformer på socialvårdens

område borde stoppas i avvaktan på den säkerligen ganska avlägsna

tidpunkt, när socialvårdskommittén avslutat sin översyn av lagstiftningen

på nämnda område.

Med skrivelse den 28 november 1940 framlade pensionsstyrelsen en inom

styrelsen verkställd utredning rörande de vägar, som kunde vara framkomliga

för att med hänsyn till levnadskostnadsstegringen förbättra folkpensionerna.

Därvid föreslogs dyrtidsförhöjning med två extra månadsutbetalningar

årligen. Styrelsen anförde bland annat följande:

För det övervägande antal till blindhetsersättning berättigade personer,

vilka sakna egen inkomst eller åtnjuta endast obetydlig sådan, finnes även

möjlighet att erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd och således även

dyrtidstillägg härå enligt föreslagna grunder, i den mån blindhetsersättningen

jämte eventuell annan inkomst icke lägger hinder i vägen. Beträffande blindhetsersättning

torde sålunda icke samma skäl för ett generellt dyrtidstillägg

föreligga som i fråga om folkpension och invalidunderstöd. Å andra sidan är

det emellertid, med hänsyn till arten av de blindas lyte, uppenbart, att de

nödvändiga levnadskostnaderna för dem i regel uppgå till väsentligt högre

belopp än levnadskostnaderna för de flesta på grund av sjukdom eller ålder

arbetsoförmögna personer. Det synes därför skäligt att även beträffande

blindhetsersättningen företaga en dyrtidsförhöjning med ett eller två månadsbelopp.

I den proposition, nr 41, varigenom förslag till förordning om dyrtidstilllägg

å blindhetsersättning framlades för 1941 års riksdag anförde t. f. chefen

för socialdepartementet, statsrådet Bergquist, bland annat följande:

En höjning av den ersättning, som för närvarande utgår till de blinda, synes

vara av omständigheterna påkallad. För genomförande av en sådan höjning

äro enligt de utredningar, som verkställts av pensionsstyrelsen, olika vägar

möjliga. Valet synes mig böra stå mellan förslaget örn dyrortsgradering

och samtidig höjning av blindhetsersättningen till 600, 750 och 900 kronor i

de olika ortsgrupperna, å ena sidan, samt förslaget om dyrtidstillägg, å den

andra. I nuvarande läge delar jag den uppfattning, åt vilken majoriteten

inom socialvårdskommittén givit uttryck, att man under pågående omfattande

utredningsarbete inom socialvården icke bör vidtaga åtgärder, vilka kunna

föregripa kommitténs blivande förslag. Med hänsyn härtill synas för närvarande

endast sådana anstalter böra vidtagas, att de blinda erhålla ett skäligt

tillägg till blindhetsersättningen såsom kompensation för den av nu rådande

krisförhållanden föranledda levnadskostnadsstegringen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Departementschefen föreslog ett dyrtidstillägg, motsvarande två månadsutbetalningar

av blindhetsersättningen.

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion, nr

244, av herr Senander m. fl. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte besluta

godkänna det av pensionsstyrelsen i skrivelse den 23 december 1938

framlagda förslaget om ändringar i förordningen om blindhetsersättning och

att dyrtidstillägg i enlighet med vad som föreslagits i propositionen måtte

utgå på de i pensionsstyrelsens förslag angivna beloppen samt alternativt att

de i propositionen föreslagna dyrtidstilläggen måtte höjas så, att tre extra

månadsersättningar utbetalades såsom tillägg till blindhetsersättningarna.

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som behandlade propositionen

och motionen, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, att utskottet

ansåge en höjning av den ersättning som utginge till de blinda vara

av behovet påkallad. Utskottet anslöte sig till det i propositionen framlagda

förslaget, att denna höjning skulle erhålla karaktären av en kompensation

för den ökning av levnadskostnaderna, som inträtt till följd av det rådande

krisläget. Utskottet kunde alltså icke biträda det i motionen II: 244 framställda

yrkandet, att en dyrortsgradering av blindhetsersättningen för det dåvarande

borde genomföras.

I ovannämnda proposition nr 79 vid 1934 års riksdag anförde föredragande

departementschefen beträffande det i 2 § d) i förordningen om blindhetsersättning

förekommande stadgandet, att sådan ersättning ej må utgå till

den, som blivit blind efter fyllda 60 år:

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att

framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats

av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis föreligga

huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med hänsyn till de

betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i 1933 års förslag

angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke ansett mig för närvarande

kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse i detta

hänseende.

I detta sammanhang må omnämnas, att en i 1933 ars förslag aberopad

undersökning, som verkställts av statistiska centralbyrån på grundval av vissa

preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial, utvisar, att av de i folkräkningsmaterialet

upptagna, till ett antal av cirka 5 800 beräknade personer,

vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad

av ledsyn, cirka 2 330 personer blivit blinda eller förlorat ledsynen

efter fyllda 60 år.

I motionen II: 533 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. hemställdes, att

2 § i förordningen måtte underkastas sådan ändring, att rätten till blindhetsersättning

bortfölle först om blindheten uppkommit efter fyllda 67 år.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 14),

att den föreslagna höjningen av åldersgränsen skulle medföra en mycket av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

9

sevärd förhöjning av det belopp, som statskassan skulle behöva ställa till

förfogande för blindhetsersättningar, samt att statsekonomiska skäl lade hinder

i vägen för en sådan ändring.

De ändringar i förordningen om blindhetsersättning, som pensionsstyrelsen

föreslagit i ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 december 1938,

avsågo icke att utsträcka rätten till blindhetsersättning till andra grupper

än dem, som för närvarande äga uppbära sådan ersättning.

Vid 1939 års riksdag hemställde herr Nordström i Kramfors m. fl., att riksdagen

för sin del ville besluta sådana ändrade grunder för erhållande av

blindhetsersättning, att vissa i motionen angivna synpunkter vunne beaktande.

I motionen framhölls såsom en orättvisa, att den som blivit blind efter

fyllda 60 år vore undantagen från rätt till blindhetsersättning.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 4

följande:

Frågan örn beredande av en förbättrad ekonomisk ställning åt dem, som

drabbats av blindhet efter fyllda 60 år, samt åt sådana personer med avsevärt

nedsatt synförmåga, vilka icke äro berättigade till blindhetsersättning, är

otvivelaktigt ett spörsmål, som är förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet.

Utskottet får emellertid framhålla, att de, som på grund av blindhet eller

avsevärt nedsatt synförmåga måste anses varaktigt oförmögna till arbete,

jämväl med nu gällande lagstiftning kunna, om övriga förutsättningar föreligga,

erhålla folkpension eller i förekommande fall invalidunderstöd. Vid en

prövning av de spörsmål, som beröras i förevarande motion, måste enligt utskottets

mening hänsyn tagas även till dem, vilka på grund av andra lyten befinna

sig i ett kanske lika svårt läge som de befolkningsgrupper, om vilka

nu är fråga.

Såsom av utskottets ovan lämnade redogörelse framgår, har 1937 års riksdag

hos Kungl. Maj:t anhållit om allsidig utredning, huruvida till blindhetsersättning

berättigade personer genom ändringar i lagen om folkpensionering

eller på annat sätt kunna beredas en förbättrad ekonomisk ställning, samt

örn framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Sedan Kungl. Majit med anledning därav uppdragit åt pensionsstyrelsen

att verkställa sådan utredning, har styrelsen den 23 december 1938

avgivit förslag till vissa ändringar i förordningen om blindhetsersättning. Det

sätt, på vilket nämnda förordning framdeles kan bliva utformad, måste enligt

utskottets åsikt tillmätas betydelse för bedömningen av de frågor, som behandlas

i nu förevarande motion. Utskottet vill i detta sammanhang även

erinra om det uppdrag, som lämnats socialvårdskommittén. Denna tillkommer

det bland annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande

såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska åtgärder. Det torde icke

vara uteslutet, att kommittén kommer att taga bestämmelserna angående

blindhetsersättning och därmed sammanhängande spörsmål under omprövning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet, att riksdagen icke

bör för närvarande taga ställning till de frågor, sorn beröras i den föreliggande

motionen.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda lill någon riksdagens

åtgärd, vilken hemställan bifölls.

Bihang till riksdagens protokoll ldia. 9 sami. 2 avd. Nr 11. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Utskottet.

Enligt förordningen den 20 april 1934 om blindhetsersättning är blind person

berättigad till blindhetsersättning med ett belopp av 500 kronor för år

räknat. Från rätt till sådan ersättning stadgas dock en del undantag, bland

annat för den som blivit blind efter fyllda sextio år, den som enligt gällande

bestämmelser om blindundervisning är skolplikt^ och den som uppsåtligen

ådragit sig blindhet. Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid

uteslutas bland andra den som ådragit sig blindhet genom grov vårdslöshet.

I förevarande motion hemställes, att blindhetsersättningens belopp måtte

höjas till 650 kronor, att nyssnämnda åldersgräns fastställes till sextiosju år,

att de två övriga nu angivna undantagen från rätt till ersättning slopas samt

att bestämmelsen örn uteslutande för viss tid av rätt till ersättning för person

som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet upphäves.

Önskemålet att blinda personer skola erhålla en förbättrad ekonomisk

ställning är enligt utskottets mening i hög grad behjärtansvärt. Härvid måste

beaktas — förutom svårigheten för den blinde att genom eget arbete förvärva

medel till sitt uppehälle — den rent humanitära synpunkten att den tunga

börda som den blindes lyte redan i och för sig utgör icke ökas genom svårigheter

av ekonomisk art.

Vad angår den i motionen berörda frågan om höjning av blindhetsersättningens

belopp bör framhållas, att från och med år 1941 dyrtidstillägg utgått

å dylik ersättning, vilket tillägg för innevarande budgetår uppgår till 208

kronor. Vidare är att märka, att flertalet personer som åtnjuta blindhetsersätlning

torde få anses vara till arbete varaktigt oförmögna i folkpensioneringslagens

mening och följaktligen äga rätt till folkpension. Blindhetsersättningen

anses emellertid såsom inkomst vid tillämpningen av 6 § 2 mom. folkpensioneringslagen

och inverkar följaktligen å tilläggspensionens belopp. En

ogift blind person som saknar annan inkomst får på grand av sistnämnda

bestämmelse vidkännas avdrag å sin tilläggspension med 150 kronor.

Ehuru till blindhetsersättning berättigade personer sålunda i många fall

torde vara berättigade till tilläggspension jämte dyrtidstillägg därå och förstärkning

av pensionen, lärer det dock icke kunna bestridas, att en förbättring

av deras ekonomiska ställning är synnerligen önskvärd. Förevarande

spörsmål torde också komma att beaktas vid socialvårdskommitténs utredningsarbete.

Emellertid lärer åtskillig tid dröja innan resultatet av socialvårdskommitténs

arbete i denna del kan komma att bliva föremål för ställningstagande

från statsmakternas sida. På grand härav vill utskottet föreslå

riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn utarbetande av förslag till en

provisorisk förbättring av blindhetsersättningarna. Denna utredning bör

kunna bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas innevarande

års riksdag. Utredningen bör givetvis icke föregripa den slutliga utformningen

av bestämmelserna angående de förmåner, som komma att utgå till

de blinda av allmänna medel.

Frågan om förutsättningarna för rätt till blindhetsersättning torde ävenledes

komma att behandlas av socialvårdskommittén. Kommitténs arbete i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

11

denna del synes böra avvaktas, innan riksdagen tager ställning till de i motionen

härutinnan föreslagna ändringarna.

Utskottet förutsätter, att frågan om definitiv förbättring av de blindas ställning

kommer att prövas av kommittén så skyndsamt som möjligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville

låta utarbeta och om möjligt till innevarande års riksdag

framlägga förslag till provisorisk förbättring av blindhetsersättningar;

samt

B. att motionen, i den mån den icke besvarats genom vad

utskottet under A. anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 22 februari 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Olof Carlsson,

Björkman*, Hage och Hallagård;

från andra kammaren: herrar Nilson i Eskilstuna, Hermansson, fru Johansson, herrar

Larsson i Östersund, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås

och Lundberg i Uppsala.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:44 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen orri blindhet ser sättning. a1 i texten