Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra biloch därmed jämförbara reparationer.

1945-03-20 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:23, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om villkor för rätt att utföra biloch därmed jämförbara reparationer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om

villkor för rätt att utföra bil- och därmed jämförbara

reparationer.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 314, vilken hänvisats till lagutskott

och behandlats av andra lagutskottet, har herr Fahlman m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville låta utarbeta lagstiftning rörande villkor för rätt att utföra bil- och

därmed jämförbara reparationer.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Lagstiftningen beträffande motorfordons trafiksäkerhet

är begränsad till bestämmelser angående fordonens beskaffenhet

och utrustning samt regler örn besiktning av desamma.

I 1936 års nu gällande motorfordonsförordning meddelas den allmänna

föreskriften att motorfordon skola vara så konstruerade och utförda, att de

ur trafiksäkerhetssynpunkt äro fullt tillförlitliga och i övrigt för sitt ändamål

lämpliga (3 §). I anslutning härtill lämnas åtskilliga detaljbestämmelser

beträffande motorfordons beskaffenhet och utrustning (4— 6 §§). Vissa

föreskrifter angående utrustningen finnas i 1936 års vägtrafikstadga (19 §).

Kontrollen över att dessa bestämmelser iakttagas utövas genom besiktningar.

Besiktningsväsendet handhaves av särskilda av Kungl. Majit utsedda besiktningsmän.

Besiktningsmännens verksamhet övervakas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna (8 § motorfordonsförordningen).

Motorfordon får utom i vissa undantagsfall icke tagas i bruk förrän det

besiktigats (första besiktning, oftast utförd i form av s. k. typbesiktning;

9 §). Företages större ändring av ett motorfordon, skall det ombesiktigas

(10 § 1 morn.). Beträffande gengasbilar är föreskrivet, att de skola undergå

periodisk efterbesiktning en gång om året (10 § 3 morn.).

I fråga örn bilar, som användas i yrkesmässig trafik, gälla särskilda föreskrifter.

En bil får ej användas i sådan trafik, förrän den godkänts därtill

av den myndighet som meddelat trafiktillståndet. Då godkännande sökes

skall företes intyg av besiktningsman att bilen är lämplig för trafiken (25 §

1 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.). Beträffande

personbilar i yrkesmässig trafik gällde även innan bestämmelsen om

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 23. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

periodisk efterbesiktning av gengasbilar infördes, att de skulle undergå etterbesiktning

en gång om året (25 § 2 morn.). Vad nyss nämnts om godkännande

av bil avsedd för yrkesmässig trafik äger avseende även i fråga örn

bil som är avsedd att användas i uthyrningsrörelse (32 § 4 mom.). Bil som

användes i sådan rörelse skall efterbesiktigas en gång var sjätte månad (32 §

5 morn.).

Härutöver finnas bestämmelser om besiktningar av mera tillfällig karaktär.

Länsstyrelse kan, när skäl därtill föreligger, förordna om besiktning av

motorfordon och vid behov meddela förbud mot fordonets användande (11 §

1 mom. motorfordonsförordningen). Av större betydelse är den flygande besiktning

som utövas av besiktningsmän eller därtill särskilt förordnade polismän.

Konstateras vid en sådan besiktning, att fordonet icke är i betryggande

skick, äger besiktningsmannen eller polismannen förelägga fordonets

ägare eller förare att inom viss tid avhjälpa anmärkta bristfälligheter å fordonet

och inställa detsamma till eftersyn hos besiktningsman. Är fordonet

så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan

vidare nyttjas, äger den som verkställer besiktningen förbjuda fordonets

användande till dess bristen blivit avhjälpt. (11 § 2 mom.)

Nu gällande allmänna bestämmelser om rätt att idka handel eller annan

näring finnas som bekant i 1864 års förordning angående utvidgad

näringsfrihet. Genom denna förordning upphävdes tidigare stadgade

kompetensfordringar för rätt att idka hantverk.

Redan på ett tidigt stadium efter näringsfrihetsförordningens tillkomst

framställdes krav örn näringsfrihetens begränsning i viss utsträckning. Återinförandet

av legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk och andra

näringar blev ett stående önskemål hos yrkesutövarna. Sedan upprepade

utredningar verkställts, upptogs frågan till behandling i propositionen nr

41 till 1932 års riksdag med förslag till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning

m. m. I propositionen avvisades kraven på legala kompetensvillkor

för rätt att idka näring. Första lagutskottet, som behandlade

propositionen (utlåtande nr 20), anslöt sig till denna ståndpunkt. Det genom

propositionen framlagda lagförslaget förföll därefter genom skiljaktiga beslut

i kamrarna. En historik över den tidigare utredningen lämnas i nämnda

proposition.

Frågan återupptogs i anledning av motioner vid 1934 och 1935 års riksdagar.

I utlåtande (nr 44) i anledning av de vid 1934 års riksdag väckta motionerna

i ämnet avstyrkte första lagutskottet motionärernas hemställan örn

återupptagande av utredningen i frågan. Därvid anförde utskottet bland annat,

att utskottet icke kunde finna skäl till antagande, att hantverket genom

införande av legala kompetens villkor skulle kunna erhålla det stöd, som

dess målsmän eftersträvade. Det syntes vara otvivelaktigt, att de svårigheter,

som uppstått för hantverket under de senaste årtiondena, huvudsakligen utgjort

återverkningar av den pågående industrialiseringsprocessen. Utskottet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

3

beaktade till fullo de synnerligen betydande svårigheter, med vilka hantverket

under då rådande depression hade att kämpa, men ansåg det mindre

tilltalande att genom uppställande av vissa legala kompetensvillkor hindra

arbetslösa personer från att skaffa sig sin utkomst inom ifrågavarande näringsgrenar.

Utskottet erinrade om att för upprätthållande av dylika föreskrifter

uppenbarligen fordrades vissa straffbestämmelser, och det bjöde

mycket emot att staten skulle med straff hota i och för sig lovvärda strävanden

av den enskilde att icke falla det allmänna till last.

Riksdagen godkände en vid utlåtandet fogad reservation, vari föreslagits,

att särskild utredning skulle verkställas angående lärlingsutbildningen inom

hantverket.

Vid 1935 års riksdag återkom kravet på utredning rörande kompetensreglering

för hantverket. I utlåtande (nr 27) över därom väckta motioner

uttalade första lagutskottet att det måhända icke vöre uteslutet, att en närmare

undersökning av hantverkets nuvarande ställning och de senaste erfarenheterna

inom främmande länder skulle kunna tänkas giva nya synpunkter

i frågan. Det syntes även vara riktigt, att utredningen i lärlingsfrågan,

vilken för det dåvarande ännu befunne sig på ett förberedande stadium,

näppeligen kunde förväntas medföra en allsidig belysning av de spörsmål,

som hantverkarna främst önskade få upptaga till omprövning. Då det

syntes önskvärt, att den undersökning, vartill utredningen i lärlingsfrågan

utgjorde en inledning, bleve uttömmande, ville utskottet icke längre motsätta

sig, att en dylik mera omfattande utredning skedde. Med avseende å utgångspunkterna

för utredningen ville utskottet för övrigt endast uttala, att

ett återinförande i en eller annan form av tidigare skråtvång enligt utskottets

mening icke under några förhållanden borde ifrågakomma. Utskottet

hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa ny utredning angående frågan om införande av

legala kompetensvillkor inom hantverket.

Den av utskottet sålunda gjorda hemställan bifölls av riksdagen.

I enlighet med riksdagens hemställan tillkallades därefter fem sakkunniga

att verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga, vilka antogo

benämningen 1936 års hantverk ssakkunniga, avgå vo den 15 augusti 1939

betänkande med utredning angående behovet av legala kompetensföreskrifter

för utövande av hantverksyrken (SOU 1939: 46).

De sakkunniga avvisade tanken på en allmän kompetensreglering för hantverksyrkena

men föreslog en legal sanktionering av mästarbrevsinstitutionen.

I dessa avseenden anförde de sakkunniga sammanfattningsvis:

De sakkunniga lia icke velat bestrida, att den nuvarande avsaknaden av

legala föreskrifter i avseende å yrkeskunnighet för rätt till självständig hantverksutövning

i många fall skapat förutsättningar för en mindre tillfredsställande

rekrytering av liantverkarkåren. Särskilt i sådana yrken, där en okontrollerad

yrkesutbildning av underhaltig karaktär — s. k. kortlidskurser —

haft möjlighet att vinna insteg, har även en dylik rekrytering av personer

med bristande erfarenhet i yrket i viss utsträckning kunnat påvisas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Emellertid lia de sakkunniga efter en ingående prövning av hithörande

frågor kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fria ordningen för

tillträdet till hantverksyrkena i stort sett varit ägnad att befordra en naturlig

anpassning efter tidens krav. I vart fall synes ingen anledning föreligga

att befara några mera framträdande risker för hantverkets bestånd och utveckling

på grund av den okontrollerade rekryteringen. Varken förefintlig

hantverksstatistik eller en allmän undersökning av hantverkets nuvarande

ställning lämnar stöd för antagandet, att hantverket i kvalitativt eller kvantitativt

hänseende skulle hava blivit lidande på frånvaron av legalt kompetensskydd.

En jämförelse med förhållandena i länder, i vilka kompetenslagstiftning

blivit genomförd, synes även giva vid handen, att hantverket i vårt

land trots avsaknaden av liknande lagstiftning förmått att väl hävda sin

ställning. Erfarenheterna av kompetenslagstiftningens verkningar särskilt

i vårt grannland Norge, som i övrigt i avseende å näringslivet torde erbjuda

stora beröringspunkter med vårt land, synas icke heller inbjuda till efterföljd

för vårt lands vidkommande.

Mot genomförande av en kompetenslagstiftning av tvingande natur talar

vidare enligt de sakkunnigas mening svårigheten att på ett tillfredsställande

sätt begränsa kompetensregleringen. Aven om man kunde tänka sig, att en

dylik reglering begränsades till de utpräglade hantverksyrkena, kvarstår

dock svårigheten att bestämma vilka arbetsuppgifter inom varje yrke, som

borde skyddas genom kompetenslagstiftning. Härför skulle erfordras antingen

ytterligt detaljerade specialföreskrifter för varje yrke eller också ett

överlämnande åt administrativa myndigheter eller domstolar att träffa avgöranden

i tvistiga fall. Intetdera alternativet förefaller kunna erbjuda en

tillfredsställande lösning.

Slutligen torde även en av vidsträckta kretsar i vårt land omfattad rättsuppfattning

stå avvisande mot tanken att klavbinda en betydelsefull gren

av vårt näringsliv under stela och otympliga tvångsföreskrifter. Sålunda

skulle det säkerligen verka stötande, om en yrkesman skulle förbjudas att

åtaga sig ett hantverksarbete, han kunde utföra på ett fullt tillfredsställande

sätt, blott därför att han icke förvärvat allsidig utbildning inom det

ifrågakommande yrket.

De sakkunniga ha med ovan angivna utgångspunkter ansett en på frivillighetens

väg genomförd reglering av kompetensen inom hantverksyrkena

vara att föredraga framför en tvångsreglering. Goda förutsättningar för genomförande

av en dylik frivillig reglering synes nämligen enligt de sakkunnigas

mening förefinnas. Även om därigenom icke alla olämpliga element

komme att utestängas från hantverksyrkena, torde dock i det stora

hela genom en dylik reglering kunna vinnas en avsevärd stadga och enhetlighet

i fråga örn hantverksidkarnas kompetens.

Åvägabringandet av denna frivilliga kompetensreglering måste i första

hand ankomma på hantverkarna själva genom deras sammanslutningar. Att

dessa sammanslutningar, yrkesförbunden och i främsta rummet Sveriges

hantverksorganisation såsom hantverkarnas rikssammanslutning, under de

senaste årtiondena genom upplysningsverksamhet, stärkt sammanhållning

m. m. redan vunnit ett mycket gott resultat för höjande av yrkesstandarden

torde vara höjt över allt tvivel. Bestämmelser i kollektivavtalen för hantverksyrkena

rörande lärlingsskap, föreningstvång o. d. torde även i viss

utsträckning hava utnyttjats för stödjande av kompetenskravet för yrkesutövarna

och på denna väg torde även framdeles kunna förväntas ytterligare

resultat i sådant avseende.

Från statsmakternas sida kan en frivillig kompetensreglering stödjas bl. a.

genom åtgärder för främjande av yrkesundervisning och yrkesutbildningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

5

i övrigt. I sådant avseende göres även betydande insatser av statsmyndigheterna.

Särskilt den egentliga yrkesundervisningen kan sägas vara väl tillgodosedd

genom statlig organisation, statsanslag m. m. Att närmare ingå

härpå torde i detta sammanhang vara obehövligt. De sakkunniga vilja emellertid

här bringa i erinran sitt den 10 juni 1938 avgivna betänkande angående

lärlingsutbildningen inom hantverket. Därest det däri framlagda förslaget

om ökad statlig kontroll och stöd i övrigt för lärlingsutbildningen skulle

komma att realiseras, torde därigenom ett ytterligare hjälpmedel för yrkesskicklighetens

främjande hava kommit till stånd, vilket i sin tur bör kunna

bliva agnat att försvåra tillträdet till yrkena för personer utan motsvarande

utbildning. Även det efter medgivande av 1937 års riksdag inrättade statens

hantverksinstitut, för vilket byggnad för närvarande är under uppförande,

torde, sedan verksamheten därstädes kommit i gång, kunna tjäna samma

ändamål.

I nu förevarande betänkande ha de sakkunniga emellertid såsom en positiv

åtgärd i ovan angivna syfte ansett sig böra upptaga ett under tidigare

utredningar framkommet förslag örn legal sanklionering av mästarbrevsinstitutionen

för hantverksutövare. De sakkunniga föreställa sig, att ett offentligt

erkännande av förvärvad yrkesskicklighet inom hantverket i avsevärd

grad skulle kunna öka förståelsen för en gedigen yrkesutbildning

och även för allmänheten utgöra en värdefull ledning vid val av lämplig

hantverkare för utförande av ett arbete. Därjämte synes innehavet av mästarbrev

för myndigheters och offentliga institutioners vidkommande kunna bliva

en god vägledning vid utseendet av hantverksidkare för utförande av arbeten

för det allmännas räkning, för erhållande av understöd för lärlingsutbildning

m. m.

De sakkunniga ägnade särskild uppmärksamhet åt behovet av legala kompetensföreskrifter

för sådana yrken, vid vilkas utövning bristande erfarenhet

och yrkesskicklighet kunde anses medföra risk för skada å person eller avsevärd

skada å egendom. Ur denna synpunkt verkställdes en ingående undersökning

beträffande ett flertal yrken, däribland bilreparatörs yrke t.

För undersökningen beträffande detta yrke lämnade de sakkunniga följande

redogörelse:

På begäran av de sakkunniga har bilverkstädernas riksförbund i skrivelse

den 15 juli 1936 bland annat utvecklat sina synpunkter rörande behovet av

kompetensföreskrifter för utförande av bilreparationer. I skrivelsen redogöres

särskilt för de olycksfallsrisker, som kunna uppstå genom ett inkompetent

och oansvarigt reparationsarbete, och redovisas för ett flertal olycksfall

eller olyckstillbud, som uppkommit till följd av underhaltigt eller felaktigt

utförda reparationer. Förbundet uttalar slutligen önskemålet, att legala kompetensvillkor

måtte uppställas för utövande av yrket. I en senare skrivelse

har förbundet framlagt förslag rörande de arbetsuppgifter inom yrket, som

ansåges böra inordnas under en kompetenslagstiftning ävensom beträffande

de minimikrav i fråga örn utbildning och praktik, som borde uppställas för

förvärvande av rätt till självständig yrkesutövning.

I anledning av förbundets skrivelser lia de sakkunniga inhämtat yttranden

i frågan från motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation

och föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar. I

anledning av vad sistnämnda förening anfört har bilverkstädernas riksförbund

inkommit med ytterligare en skrift i ämnet. Vidare lia svenska automobilhandlareföreningen,

aktiebolaget Volvo, Ford Motor Company aktiebolag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 22.

och General Motors nordiska aktiebolag på begäran av de sakkunniga yttrat

sig i ämnet. Även svenska automobiltarifföreningen och kungl, automobilklubben

ha beretts tillfälle att yttra sig utan att dock ha begagnat sig härav.

Av de hörda sammanslutningarna och företagen anse motormännens riksförbund,

automobilhandlareföreningen och General Motors aktiebolag, att

kompetensbestämmelser för yrket böra införas, och åberopa till stöd härför

i huvudsak de risker, som kunna föranledas av ett inkompetent utförande av

bilreparationer. Trafikbilägamas organisation finner det även i och för sig

önskligt, att legala kompetensvillkor kunde införas för yrket, men framhåller

tillika, att en eventuell kompetenslagstiftning under inga omständigheter

borde få en sådan avfattning, att hinder därigenom skulle uppstå för utövare

av yrkesmässig trafik att själv eller genom anställda arbetare utföra reparationer

eller för förare av fordon i yrkesmässig trafik att avhjälpa under färd

uppstående felaktigheter.

Genomförandet av en reglering på området har däremot avstyrkts av föreningen

för trafikförsäkringsansvar, aktiebolaget Volvo och Ford Motor

Company. Försäkringsföreningen framhåller till stöd härför under åberopande

av vissa siffror från statistiska centralbyråns statistik över olyckor

vid trafik med motorfordon 1935 och 1936, att den officiella statistiken icke

gåve belägg för en förmodan, att olyckor i större antal inträffat på grund

av yrkesmässigt men osakkunnigt utförda bilreparationer, vilket även överensstämde

med trafikförsäkringsanstalternas erfarenheter från skaderegleringsarbetet.

Där vore knappast några fall kända, vid vilka en olycka bevisligen

föranletts av motorfordons bristfällighet, uppkommen genom oskickligt

arbete på reparationsverkstad. Föreningen gör därjämte gällande, att

införandet av kompetensvillkor för yrket måhända skulle kunna få en motsatt

verkan än den åsyftade, nämligen en ökning av riskmomentet, enär bilägarna,

i den mån en reglering på området komme att nedbringa antalet

verkstäder särskilt å landsbygden och medföra ökning av verkstädernas

reparationspriser, kunde bliva frestade att i ökad utsträckning själva eller

med tillhjälp av helt yrkesovant folk utföra reparationsarbeten. Föreningen

anser även, att en kompetensreglering inom ifrågavarande bransch sannolikt

skulle bliva förenad med särskilda svårigheter på grund av branschens

heterogena natur. Aktiebolaget Volvo åter anser, att de reparationer, som skulle

kunna medföra risk för skada till person eller allvarlig skada till egendom

- främst fastsättande av styrinrättning med länkstång och styrarmar samt

påsättande av hjul — i allmänhet icke fordra någon särskild kompetens

utan endast noggrannhet och ansvarskänsla och därjämte lätt kunna utföras

av vagnägaren själv.

I sina påminnelser över trafikförsäkringsföreningens yttrande framhåller

bilverkstädernas riksförbund bland annat, att en kompetensreglering, som

endast toge sikte på yrkesmässig reparationsverksamhet men i övrigt’medgåve

vem som helst att befatta sig med bilreparationer skulle vara av föga

värde.

I avseende å omfattningen av de under åren 1935, 1936 och 1937 inom

landet inträffade automobilolyckor, som förorsakats av motorfordonets beskaffenhet,

ha de sakkunniga från de av statistiska centralbyrån utgivna årsredogörelserna

för olyckor vid trafik med motorfordon inhämtat, att antalet

olyckor, vid vilka motorfordonets beskaffenhet utgjort huvudorsaken,

under angivna tre år uppgått till resp. 466, 390 och 428, motsvarande resp. 4,3.

3,1 och 3,0 procent av totala antalet olyckor samma år. Av de redovisade

fallen bär övervägande antalet eller resp. 327, 263 och 260 tillskrivits fel

på bromsarna, styrinrättningen eller lyktorna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

7

Det torde emellertid vara uppenbart, att man icke av dessa uppgifter kan

draga några bestämda slutsatser rörande antalet olyckor, som förorsakats av

felaktigt utförda reparationer. Givetvis kunna uppgifterna ännu mindre

lämna någon ledning för en uppskattning rörande huru många av dessa olyckor,

som föranletts av reparatörens okunnighet eller bristande erfarenhet, och

några tillförlitliga statistiska uppgifter i sådant hänseende torde icke heller

i övrigt kunna framskaffas. Emellertid torde genom de av bilverkstädernas

riksförbund lämnade upplysningarna hava blivit tillräckligt påvisat, att allvarliga

risker kunna uppstå till följd av ett inkompetent utfört reparationsarbete

å automobiler.

De sakkunniga uttalade för egen del följande:

De sakkunniga Ira från början varit inställda på att bilreparatörsyrket

måste anses tillhöra de hantverksgrenar, beträffande vilka kompetensreglering

borde allvarligt övervägas. Efter hand som utredningen fortskridit har

emellertid viss tveksamhet uppstått beträffande lämpligheten och genomförbarheten

av en reglering innebärande kompetenskrav såsom oeftergivligt villkor

för yrkets utövande. Sålunda torde man icke kunna förneka, att vissa av

de arbetsuppgifter inom yrket, som äro särskilt ägnade att medföra risker vid

ett oriktigt utförande, exempelvis utbyte av ett hjul mot ett annat, fastskruvande

av muttrar m. m., äro av så enkel beskaffenhet, att viss utbildning

eller erfarenhet knappast kan innebära någon som helst garanti för ett mera

tillfredsställande utfört arbete. Vidare inställer sig frågan, huruvida en eventuell

kompetensreglering för yrket skall begränsas till yrkesmässigt utövande

av reparationer eller även innefatta förbud för den enskilde vagnägaren eller

föraren att verkställa erforderliga reparationer å sin vagn. Därest säkerhetssynpunkten

anses avgörande för kompetenskravets uppställande synes det,

i likhet med exempelvis elektriska installationsarbeten, nödvändigt att låta

regleringen omfatta även den icke yrkesmässiga bilreparationsverksamheten.

Å andra sidan skulle ett förbud för annan än auktoriserad reparatör att verkställa

reparationer otvivelaktigt medföra mycket betänkliga praktiska och

ekonomiska konsekvenser för bilägarna och särskilt för den yrkesmässiga

person- och lastbilstrafiken. Beaktas må även, att det säkerligen mången gång

skulle komma att stöta på stora svårigheter för en trafikant, särskilt vid

trafik å landsbygden, att vid tillfälligt uppkommande behov av reparation

kunna anträffa en behörig reparatör.

De sakkunniga ha på grund av ovan angivna synpunkter icke ansett sig

kunna förorda en kompelensreglering för yrket utan att samtidigt förutsätta

vissa lättnader för den icke yrkesmässiga reparationsverksamheten särskilt

i fråga örn vissa mera enkla reparationsarbeten. Men en sålunda begränsad

kompetenslagstiftning skulle ur säkerhetssynpunkt knappast i någon högre

grad skapa ökad trygghet och ej heller ur yrkesutövarnas synpunkt innebära

någon egentlig vinst. Såsom ovan nämnts har även bilverkstädernas riksförbund

framhållit, att föga skulle vara alt vinna genom en sådan lagstiftning.

Med hänsyn härtill synes man i första hand böra undersöka möjligheterna

att med andra medel än genom införande av kompetenslvång skapa ökad

trygghet för ett sakkunnigt utövande av bilreparationsyrket.

I syfte att ernå sådan ökad trygghet rekommenderade de sakkunniga, att.

särskilda villkor skulle uppställas för rätten att erhålla mästarbrev såsom

bilreparatör. I detta avseende anförde de sakkunniga sammanfattningsvis

bland annat:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Den åvägabragta utredningen har givit stöd för uppfattningen att inom

vissa yrken, särskilt bilreparatörsyrket, bristande kompetens vid yrkesutövningen

kan medföra risker, vilka motivera, att särskilda föreskrifter meddelas

i syfte att bereda allmänheten ökade möjligheter att kunna förvissa sig

om en yrkesidkares sakkunskap i yrket. Detta syfte ha de sakkunniga ansett

kunna i huvudsak vinnas genom att särskilda fordringar uppställas på

dem, som skola erhålla mästarbrev i sådant yrke.---

Vad angår mästarbrev för bilreparatörer må särskilt framhållas, att de

sakkunniga funnit det angeläget, att vid tilldelande av mästarbrev i yrket

tillses, att sökanden, förutom tillräcklig erfarenhet och yrkesskicklighet, även

vid yrkesutövningen äger tillfredsställande maskinell utrustning och lämplig

verkstadslokal. Därför skulle mästarbrev i ifrågavarande yrke avse viss

godkänd bilreparatör i hans egenskap av idkare av eller föreståndare för

viss namngiven bilreparationsverkstad. Därest brevets innehavare skulle

frånträda ledningen av verkstaden, skulle brevet kunna frånkännas giltighet

tills innehavaren övertagit ledningen av annan tillfredsställande verkstad.

I enlighet med den nu återgivna motiveringen upptog sakkunnigbetänkandet

dels förslag till kungl, kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare

och dels förslag till särskild kungörelse, avsedd att utfärdas av kommerskollegium,

angående tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer.

Betänkandet var ej enhälligt. I ett vid detsamma fogat särskilt yttrande

hemställde två av de sakkunniga, att förslag måtte framläggas för riksdagen

om ändring i näringsfrihetsförordningen i syfte att lämna befogenhet för

Kungl. Majit att, där särskilda skäl därtill föreligga, utfärda kompetensföreskrifter

för rätt att självständigt utöva hantverksyrke, samt att åtgärder måtte

vidtagas för utarbetande av dylika föreskrifter bl. a. för bilreparatörsyrket.

På grundval av de sakkunnigas förslag utfärdades den 11 oktober 1940

kungl, kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare (SFS 1940:

873). Förslaget örn särskilda föreskrifter beträffande mästarbrev till bilreparatörer

har ej föranlett åtgärd. Enligt vad utskottet inhämtat utfärdas icke

mästarbrev för bilreparatörer.

Vid 19A0 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Fredrik Ström

en motion (nr 13), vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en snabb utredning rörande

förutsättningarna för ett auktoriseringsförfarande för sådana reparationsarbeten

å motorfordon, vilka äga betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt.

I sitt utlåtande (nr 2) över motionen erinrade första kammarens andra tillfälliga

utskott om att chefen för kommunikationsdepartementet den 4 mars

1939 uppdragit åt en sakkunnig att inom departementet biträda med utredning

rörande trafikolyckornas orsaker. Utskottet fann, att den i motionen

väckta frågan vore av beskaffenhet att lämpligen böra upptagas till behandling

av nämnde sakkunnige. Vid detta förhållande och då utskottet förutsatte,

att den sakkunnige vid fullgörande av sitt utredningsarbete komme att

ägna uppmärksamhet åt föreliggande fråga samt, i den mån så befunnes

motiverat, jämväl framlägga förslag till åtgärder av i motionen åsyftad art,

hade utskottet icke funnit motionen påkalla någon åtgärd från riksdagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23. •’

sida. Utskottet hemställde alltså, att motionen icke måtte föranleda till någon

åtgärd. Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Det av utskottet åsyftade sakkunniguppdraget hade lämnats sekreteraren

Lode Wistrand. Den 17 december 1940 avgav denne principbetänkande i

trafiksäkerhetsfrågan (SOU 1940:33). I betänkandet (s. VII) redogjordes för

riksdagsbehandlingen av ovannämnda motion men gjordes intet uttalande i

den genom motionen väckta frågan.

Det torde böra här anmärkas, att under 1944 tillkallats särskilda sakkunniga

(19H års trafikförfattningssakkunniga) för att verkställa översyn över

samtliga författningar på trafikväsendets område.

Frågan örn återinförande av legala kompetensvillkor för rätt att utöva

hantverk har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, varit föremål

för utredning senast under 1930-talets senare hällt. I det betänkande,

vari 1936 års hantverkssakkunniga framlade resultaten av utredningen, behandlades

frågan dels ur synpunkten av behovet av kompetensvillkor tor

säkerställande av hantverksnäringens bestånd och utveckling och dels ur

synpunkten av behovet av kompetensföreskrifter för sådana yrken, vid vilkas

utövning bristande erfarenhet och yrkesskicklighet kan anses medföra

risk för skada å person eller egendom. I det senare avseendet undersökte de

sakkunniga bl. a. förhållandena inom bilreparatörsyrket. De sakkunniga avvisade

kravet på en legal kompetensreglering beträffande hantverksyrkena

i allmänhet, och majoriteten ville ej heller föreslå en sådan reglering i fråga

örn bilreparatörsyrket. I syfte att främja hantverksnäringens bestånd och

utveckling föreslogo de sakkunniga, att mästarbrevsinstitutionen för liantverksutövare

skulle legalt sanktioneras. För rätt att erhålla mästarbrev såsom

bilreparatör borde enligt de sakkunniga uppställas särskilda kompetenskrav

och fordras, att sökanden ägde tillfredsställande maskinell utrustning och

lämplig verkstadslokal. På grundval av sakkunnigförslaget har sedermera

utfärdats kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare. Förslaget

om särskilda föreskrifter beträffande tilldelande av mästarbrev till bilreparatörer

har ej föranlett till någon åtgärd.

Den nu väckta motionen behandlar frågan ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Otvivelaktigt kunna risker uppstå till följd av ett inkompetent utfört bilreparationsarbete,

vilka risker i och för sig skulle kunna motivera införande

av kompetensvillkor för bilreparatörsyrket. Å andra sidan tala mot uppställande

av dylika villkor vissa andra skäl. Utskottet ansluter sig härutinnan

till de synpunkter som anlagts av 1936 års hantverkssakkunnigas majoritet

(s. 7 ovan). Sammanfattningsvis kan sägas, att en kompetensreglering, därest

den genomfördes utan inskränkningar, skulle medföra mycket betydande

nackdelar i främsta rummet för trafikanterna, och ali, örn man medgåve

sådana lättnader i kompetenstvånget, som skulle bli nödvändiga för att undvika

nämnda nackdelar, bestämmelserna knappast skulle bli tillräckligt ef
Bihang

till riksdagens protokoll 19i5. 9 sunil. 2 avd. Nr 23. 2

Utskottet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.

fektiva för att tillfredsställande fylla det avsedda syftet. På grund av nu

nämnda skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1944.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,

Hallagård, Hagman och Englund;

från andra kammaren: herr Nilson i Eskilstuna, fru Johansson*, herrar Larsson

i Östersund, Witzell*, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås*

och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Wistrand, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att motionen överlämnades till

1944 års trafikförfattningssakkunniga att tagas under övervägande vid fullgörandet

av de sakkunnigas uppdrag.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

461151

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.