Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för statsoch kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr 422 av herr Persson i Stockholm.

1945-04-06 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:26, Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för statsoch kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr 422 av herr Persson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning

av förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda

tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen

örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr

422 av herr Persson i Stockholm.

I motionen II: 149 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit begära utredning med förslag rörande förstärkning av förhandlingsrätten

för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.

Motionen II: 422 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla örn utarbetandet av proposition att föreläggas

innevarande års riksdag med förslag till sådan ändring eller sådant förtydligande

av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att

lagen icke lägger hinder i vägen för kommunal myndighet att vid förhandlingarna

med personalorganisationerna låta sina förhandlingsdelegerade

träffa preliminära överenskommelser.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för dessa yrkanden får utskottet

hänvisa till motionerna.

Från tillämpningen av lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares

förhandlingsrätt regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940 örn förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i

dessa författningar arbetstagare som äro underkastade dylikt ansvar.

Enligt kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän äga

dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande sina allmänna

anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor ävensom beträffande tilllämpningen

av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom göres

i myndigheten tillkommande beslutanderätt (1 § jämförd med 4 §). Förhandling

äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän eller förening

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 26. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock blott förening,

vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.

Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar

förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande

örn sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande föreningar,

vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.

Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen

eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,

dock endast då fråga är örn förhandling med myndighets underlydande organ

(2 §). Innan myndighet avgiver förslag till eiler fastställer nya eller

ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida

frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande

berör dess tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten

förhandlingsberättigade föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle

att taga kännedom om föreliggande utkast lill sådana villkor. Påkallar

förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom lämnas

inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfående! (5 §). Förhandling

äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera sidan muntlig

förhandling, skall sådan äga rum, även örn skriftlig förhandling pågår

eller föregått (6 §). Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten

skrivelse utan oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra,

såframt icke muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt

angivas. Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då

myndigheten så prövar skäligt (7 §). Tid och plats för muntlig förhandling

bestämmas av myndigheten. Därvid skall iakttagas, att frågans behandling

icke oskäligt fördröjes. Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen

samt förordnar sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara

muntlig förhandling avslutad, då han så prövar skäligt. 1 protokollet skola

framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas, varvid skälen för de

å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet angivas. Protokollet

skall justeras av ordföranden samt en representant för myndigheten och en

representant för varje i förhandlingen deltagande förening (8 §). Fråga,

varom förhandling förts, må i regel av myndighet icke upptagas till slutlig

behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats

avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten

tillhanda (9 §). Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt

kungörelsen, överlämnas till annan myndighet eller till Konungen,

skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling

biläggas ilo §). På därom av myndighet eller förening gjord framställning

må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud,

som av Konungen utses, och förening (11 §). Genom kungörelsen göres icke

ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt för statens tjänstemän att tillvarataga

sina intressen i fråga örn anställnings-, arbets- eller avlöningsvill
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

3

kor (12 §). För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i

fråga om förhandlingsrätten, som särskilt stadgas (14 §).

Lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän är uppbyggd efter

mönster av 1937 års kungörelse. Förhandlingsrätt föreligger med kommun

beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt avser.

Likaledes stadgas, att förhandlingsrätten icke medför inskränkning i den beslutanderätt

som enligt lag eller författning tillkommer kommunen eller kommunalmyndighet.

I lagen avses med kommun landskommun, köping och stad

samt församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig

eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet, samt med kommunalmyndighet

kommuns beslutande, förvaltande och verkställande organ (1 § jämförd med

6 §). Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala

tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar.

Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, vilken avser alt tillvarataga

kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken

socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt. Å kommuns vägnar föres förhandling

rörande viss fråga av den kommunalmyndighet, som har att handlägga frågan,

eller av ombud, som myndigheten i särskilt fall utsett. Förening äger

utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen eller genom

ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt (2 §). Förening,

som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,

skall göra anmälan därom hos kommunen (5 §). Innan kommunalmyndighet

avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets-

eller avlöningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall

tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor hava

på lämpligt sätt bereus de föreningar, som hos kommunen gjort sådan anmälan

och vilka frågan må anses röra. Myndigheten må icke, med mindre

förhandling om frågan förts eller vederbörande förening ånyo bereus tillfälle

alt yttra sig, vid avgivandet av förslaget eller fastställandet av villkoren

göra väsentliga avvikelser från utkastet. Påkallar förening, vilken sålunda

bereus tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast, i anledning härav

förhandling, skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom

fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten

(7 §). Beträffande förhandlingsförfarandet gälla bestämmelser

som i allt väsentligt överensstämma med 6—8 §§ i 1937 års kungörelse

(8—10 §§). Likaledes stadgas, att fråga, varom förhandling forts, av

kommunalmyndighet i regel icke må upptagas till slutlig behandling, innan

en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats avslutad eller innan

protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten tillhanda

(11 §). Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt lagen, överlämnas

till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes

statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

protokoll från muntlig förhandling biläggas (12 §). Har statlig myndighet

alt annorledes än efter underställning fastställa för kommunala tjänstemän

gällande anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, må förening, som tillerkänts

förhandlingsrätt enligt lagen, gentemot vederbörande statliga myndighet

utöva nämnda rätt. I sådant fall skall vad i lagen sägs örn kommun

eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar avse vederbörande statliga myndighet.

På framställning av statlig myndighet eller enligt lagen förhandlingsberättigad

förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga

rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening (14 §).

Konungen äger beträffande lärare vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor

föreskriva de begränsningar i förhandlingsrätten, som av särskilda

skäl må vara erforderliga (16 §).

Till grund för 1937 års kungörelse låg ett av särskilda sakkunniga den 9

oktober 1936 avgivet betänkande med förslag rörande förhandlingsordning

för statstjänstemän (SOU 1936:41). Genom proposition nr 128 framlades

kungörelseförslaget för 1937 års riksdag för yttrande. Föredragande departementschefen,

statsrådet Forslund, anförde i propositionen bland annat följande

angående den föreslagna förhandlingsrättens innebörd:

Självfallet är, att en förhandlingsordning för statens tjänstemän måste i

väsentlig grad skilja sig från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa,

då det gäller statens och kommunernas arbetare samt de i enskild

tjänst anställda arbetstagarna. Beträffande statens tjänstemän har man att

taga hänsyn till att deras anställningsförhållanden äro av helt annan karaktär

än som gäller för de arbetstagare, som falla under lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt. Detta har även framhållits av de sakkunniga. Det av

dem utarbetade förslaget utgår också från att något intrång i statsmakternas

eller myndigheternas beslutanderätt i fråga örn utformandet av de allmänna

tjänstevillkoren eller örn tillämpandet av sådana villkor icke skall

ske genom förhandlingsordningens införande. Mot denna utgångspunkt för

lagstiftningen på området har jag icke något att erinra.

Även om det står klart, att den förhandlingsordning, som nu föreslås till

införande, icke kommer att medföra någon inskränkning i myndigheternas

beslutanderätt, bör det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen är att

skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av bestämmelser

rörande deras anställnings- och tjänsteförhållanden liksom även i fråga

om tillämpningen av sådana bestämmelser. Detta har även understrukits av

de sakkunniga. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke, att myndigheter

och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra såsom

likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myndigheterna

skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka vid

förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vinnas att

vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda motiverade

önskemål.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

5

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 44, gjorde ingen erinran mot detta departementschefens

uttalande.

Den 20 december 1938 framlades av särskilda sakkunniga betänkande med

förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (SOU

1938:56). Beträffande den föreslagna förhandlingsrättens natur anförde de

sakkunniga, att denna icke kunde få samma utsträckning som den för kommunalarbetarna

gällande Den kommunala självbestämningsrätten liksom

även tjänstemännens ställning förhindrade nämligen, att på förhandlingsvägen

bindande avtal mellan tjänstemän och kommun kunde komma till

stånd. Icke ens en rätt att påfordra allenast preliminär överenskommelse

syntes kunna tillerkännas tjänstemännen, enär en dylik rätt torde innefatta

ett alltför djupt ingrepp i den kommunala myndighetens rätt att ensam besluta.

Förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän borde därför, liksom

motsvarande rätt för statstjänstemän, i första hand endast innebära rätt för

tjänstemannaorganisation att påkalla förhandling om medlemmarnas allmänna

anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, mot vilken rätt skulle

svara en skyldighet för myndighet att utan diskreticnär prövning i det enskilda

fallet, ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med organisationen.

Därjämte borde de kommunala tjänstemännens förhandlingsrätt i likhet med

statstjänstemannens innefatta en rätt att erhålla tillfälle att yttra sig och påkalla

förhandling, innan kommunalmyndighet avgåve förslag till eller fastställde

nya eller ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän

betydelse.

I den proposition, nr 4, varigenom de sakkunnigas förslag efter överarbetning

framlades för 1940 års riksdag, yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bland annat följande:

Liksom beträffande statens tjänstemän har man i fråga örn de kommunala

tjänstemännen att taga hänsyn till, att deras anställningsförhållanden

äro av annan karaktär än de arbetstagares, vilka falla under 1936 års lag örn

förenings- och förhandlingsrätt. Detta torde ytterst sammanhänga med det

förhållandet, att en kommun i sin egenskap av arbetsgivare intager en annan

ställning än en privat arbetsgivare. En sådan äger i princip full frihet att

själv bestämma, huruvida och på vad sätt han vill bedriva en viss verksamhet.

För en kommun däremot föreligger förpliktelse att ombesörja vissa för

det allmänna nödiga eller nyttiga arbetsuppgifter, och kommunen är därvid

mer eller mindre bunden av offentligrättsliga bestämmelser örn det sätt, på

vilket dessa uppgifter skola fullgöras. Vad nu sagts har visserligen icke ansetts

hindra kommunerna från att anställa en betydande del av sin personal

på ungefär motsvarande villkor som de, vilka gälla för huvudparten av

arbetstagarna i enskild tjänst. Det oeftergivliga kravet på kontinuitet i det

kommunala arbetet synes emellertid fordra, att innehavarna av de ansvarsfullare

tjänsterna inom den kommunala förvaltningen anställas i mindre lösliga

former än de å arbetsmarknaden eljest vanliga, men all samtidigt möj
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

lighet lämnas öppen för kommunen att vidtaga de jämkningar i anställningsvillkoren,

som kunna bliva erforderliga för fullgörandet av kommunens

offentligrättsliga förpliktelser. På grund av det nu anförda måste en förhandlingsordning

för dessa kommunala tjänstemän i väsentlig grad skilja sig,

från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa, då det gäller statens

och kommunernas arbetare samt de i enskild tjänst anställda arbetstagarna.

Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget utgår också från, att genom

förhandlingsordningens införande något intrång icke skall ske i kommun

eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.

Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag

icke något att erinra.

Även om sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma

att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna

utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras

eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och

att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade

önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället

bör lämna preliminära eller definitiva besked om sin ställning synes böra

bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt

hinder häremot torde emellertid icke föreligga.

I sitt över propositionen avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 25,

gjorde andra lagutskottet ingen erinran mot detta uttalande angående förhandlingsrättens

innebörd.

Såsom framhålles i motionen II: 149 har Tjänstemännens centralorganisation

i september 1943 gjort framställning till Kungl. Majit om revision av

lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän i bland andra samma

hänseenden som avses i nämnda motion. Över framställningen lia efter remiss

yttranden avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet. Landskommunernas förbund

har tillstyrkt den begärda utredningen, under det att de två övriga förbunden

avstyrkt densamma. Sedan dessa yttranden avgivits har socialstyrelsen

anmodats att avgiva utlåtande i ärendet. Styrelsen har i skrivelse den 7 februari

1945 avgivit dylikt utlåtande och därvid hemställt alt Kungl. Maj:t ville

dels vidtaga åtgärder för genomförande av sådan lagändring att förening

som äger förhandlingsrätt enligt 1940 års lag tillerkännes rätt att anföra

besvär över beslut, som fattats av kommunalmyndighet utan iakttagande av

de i nämnda lag angivna bestämmelserna, dels ock låta verkställa utredning

angående beredande av vidgad förhandlingsrätt åt sådana arbetstagare i statens

och kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Den 13 mars 1945 har Tjänstemännens centralorganisation till Kungl. Majit

avgivit yttrande i anledning av socialstyrelsens skrivelse. Ärendet är därefter

beroende på Kungl. Majits prövning. En redogörelse för innehållet i socialstyrelsens

skrivelse i vissa delar ävensom tvenne yttranden, som styrelsen avgivit

över framställningar till Kungl. Majit rörande ändring i vissa speciella

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1

hänseenden i 1937 års kungörelse och 1940 års lag, lämnas i Sociala meddelanden

för år 1945, nr 2, s. 119—122.

I motionen 11:422 lämnas vissa uppgifter rörande ett genom beslut av

Stockholms stadsfullmäktige den 18 december 1944 avgjort ärende, föranlett

av en framställning från Stockholms stads tjänstemäns samorganisation och

Stockholms stads kommunalarbetares samorganisation. I denna framställning

yrkades bland annat, att stadsfullmäktige måtte besluta sådan ändring

av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade, att dessa vid förhandlingar

med personalorganisationerna tillerkändes befogenhet att träffa preliminära

avtal. Stadens tjänstenämnd anförde i över framställningen avgivet

yttrande bland annat följande:

Såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, innebär det av organisationerna

framställda yrkandet om »ändring av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade»,

att staden, vid sidan örn vad lagen föreskriver, skulle

för sina tjänstemän medgiva en på annat sätt än lagen anger konstruerad

förhandlingsrätt, innefattande skyldighet för förhandlingsdelegerade att i

förekommande frågor träffa preliminära avtal. Med hänsyn till den utformning,

lagen erhållit, samt uttalanden som under förarbetena till lagen gjorts

av de sakkunniga och föredragande departementschefen angående lagens

syfte och innebörd i berört hänseende anser tjänstenämnden för sin del uteslutet,

alt ett dylikt medgivande generellt eller i princip från stadens sida

skulle kunna lämnas. Delta hindrar naturligtvis icke, att, såsom i praktiken

också förekommer, i särskilda fall överenskommelse kan träffas mellan förhandlingsdelegerade

och personalorganisationerna. Huruvida en dylik överenskommelse

i sista hand går att infria blir dock beroende på ställningstagandet

inom tjänstenämnden eller eventuellt högre instans. Skulle däremot

en direkt skyldighet stadgas för förhandlingsdelegerade att i alla fall såsom

resultat av förhandlingarna få till stånd en preliminär överenskommelse

en anordning som tjänstenämnden alltså för sin del bestämt avstyrker

komme uppenbarligen att på delegerade och dess organ ställas helt andra

krav än för närvarande. Delegerades nuvarande uppgift är i anslutning till

gällande lag begränsad till att bereda personalorganisationerna tillfälle alt

framföra sina synpunkter och önskemål samt att genom förhandlingsprotokollet

bringa dessa till den överordnade instansens kännedom.

Borgarrådsberedningen anförde:

Såsom tjänstenämnden framhållit, saknas lagliga förutsättningar för att

tillmötesgå tjänstemännens önskemål örn sådan ändrad förhandlingsordning,

att stadens förhandlingsdelegerade tillerkännas generell befogenhet att träffa

preliminära avtal med personalorganisationerna. En dylik ändrad ordning

står även i principiell motsättning mot gällande kommunallags bestämmelse,

ali beslutanderätten i hithörande frågor uteslutande ankommer å stadsfullmäktige

eller vederbörande nämnd. Organisationernas framställning kan vid

sådant förhållande ej av borgarrådsberedningen tillstyrkas.

Sladskollegiet biträdde i sitt utlåtande nr 389/1944 borgarrådsberedningens

förslag och hemställde förty, att organisationernas framställning måtte anses

besvarad genom vad i utlåtandet anförts. Denna hemställan bifölls av

stadsfullmäktige.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Utskottet.

1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt äger icke tillämpning å

sådana arbetstagare hos stat och kommun, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Dessa arbetstagares förhandlingsrätt regleras genom 1937

års kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och 1940

års lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt

förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra

sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda lag

betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd

part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla medbestämmanderätt

i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse och

1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda

arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar beslut rörande

deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter och önskemål

i frågan. Med denna skillnad sammanhänger även, att ett kollektivavtal

som upprättats mellan en myndighet och en förening av tjänstemän med

ämbetsmannaansvar i rättspraxis ansetts ogiltigt.

Såsom framhålles i motionen II: 149 har Tjänstemännens centralorganisation

i september 1943 hos Kungl. Maj:t hemställt om revision av lagen örn

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Organisationen har i sin framställning

angivit åtskilliga punkter, i vilka lagen enligt organisationens mening

är mindre tillfredsställande. Enligt motionären äro de av organisationen

anförda synpunkterna i allt väsentligt beaktansvärda. Den av organisationen

begärda utredningen syntes därför böra komma till stånd. Med hänsyn

till den likartade utformningen av 1937 års kungörelse och 1940 års lag

borde utredningen avse jämväl kungörelsen. Motionären hemställer därför,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med förslag

rörande förstärkning av förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda

tjänstemännen.

Vissa av de ändringsförslag, som centralorganisationen framställt och till

vilka motionären enligt vad nu anförts ansluter sig, äro av den art, att ett

bifall till dem skulle medföra avsteg i större eller mindre utsträckning från

grunderna för 1940 års lag. Så är förhållandet bland annat med den kritiserade

avgränsningen av lagens tillämpningsområde till tjänstemän med ämbetsmannaansvar.

Vad angår förslaget, att vederbörande tjänstemannaorganisation

skall få medverka vid de olika stadierna i en frågas handläggning,

är att märka, att avsaknaden av dylik rätt givetvis sammanhänger med ovan

angivna principiella uppfattning av förhandlingsrättens karaktär. Denna

uppfattning torde även åtminstone delvis ha legat till grund för att 1940

års lag såsom centralorganisationen och motionären framhållit icke lämnar

någon möjlighet att föra en strandad förhandling vidare till högre kommunalt

organ eller statlig myndighet samt att de ifrågavarande tjänstemännen

icke ha möjlighet att anlita förliKflingsman respektive opartisk ordförande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

9

och skiljenämnd. Övriga av centralorganisationen framställda, av motionären

biträdda ändringsförslag torde kunna genomföras utan att grunderna

för den nuvarande lagstiftningen rubbas.

Över centralorganisationens framställning ha efter remiss yttranden avgivits

av svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och

svenska landstingsförbundet. Ärendet har därefter remitterats till socialstyrelsen,

som den 8 februari 1945 till Kungl. Maj:t inkommit med skrivelse

innefattande utredning i ärendet. Styrelsen har i skrivelsen hemställt, att

Kungl. Majit ville föranstalta örn lagändringar i tvenne angivna hänseenden

samt låta verkställa utredning angående beredande av vidgad förhandlingsrätt

åt sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Efter en utförlig redogörelse för olika förvaltningsrättsliga

teorier rörande de statliga och kommunala tjänstemännens

rättsliga ställning samt för lagstiftningen rörande deras förhandlingsrätt har

styrelsen framhållit, att det synes kunna ifrågasättas, huruvida den gällande

begränsningen i förhandlingsrätten för de tjänstemän som äro underkastade

ämbetsmannaansvar är grundad på verkligt bärande motiv eller örn den

måhända endast kvarstår såsom ett relikt av en äldre tids åskådning på förevarande

område. I den praktiska tillämpningen hade denna begränsning

medfört avsevärda olägenheter. Vid den utredning varom styrelsen hemställt

borde övervägas, huruvida skäl förelåge att vägra nämnda tjänstemän den

förhandlingsrätt som enligt 1936 års lag tillerkänts alla övriga grupper av

arbetstagare. Alltefter resultatet av en sådan utredning borde undersökas,

huruvida anledning funnes att — eventuellt i'' förändrad form — bibehålla

1937 och 1940 års författningar på området eller huruvida dessa författningar

borde upphävas och 1936 års lag göras tillämplig även å de nu undantagna

grupperna av tjänstemän.

Enligt utskottets mening är spörsmålet örn förstärkning av förhandlingsrätten

för de nu berörda arbetstagarna förtjänt av stor uppmärksamhet.

Otvivelaktigt lia i motionen anlagts beaktansvärda synpunkter på denna

fråga. Det lärer icke kunna bestridas, att olägenheter äro förbundna med den

nuvarande förhandlingsordningen för ifrågavarande tjänstemän. Självfallet

framstår det såsom synnerligen önskvärt för dessa tjänstemän, att deras förhandlingsrätt

icke innebär endast en rätt alt framföra önskemål till vederbörande

myndighet. Det kan ifrågasättas, huruvida icke deras förhandlingsrätt

bör bringas i överensstämmelse med eller anpassas i riktning mot den

förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag. Såsom framgår av vad ovan

anförts ha emellertid samma frågor som berörts i motionen genom Tjänstemännens

centralorganisations framställning blivit föremål för Kungl. Majlis

uppmärksamhet. Kungl. Majit har såsom jämväl framhållits ovan i anledning

av denna framställning låtit verkställa viss ulredning i ämnet. Då utskottet

förutsätter, att i enlighet med socialstyrelsens förut återgivna hemställan

fortsatt utredning i frågan kommer alt verkställas, finner utskottet

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 26.

*>

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

någon framställning från riksdagen till Kungl. Majit i anledning av motionen

icke vara erforderlig.

I motionen 11:422 har framdragits en fråga angående förstärkning i ett

speciellt hänseende av förhandlingsrätten enligt 1940 års lag. Till utgångspunkt

för yrkandet i motionen har tagits ett av Stockholms stadsfullmäktige

den 18 december 1944 fattat beslut, varigenom stadsfullmäktige avslagit en

av vissa organisationer av arbetstagare i stadens tjänst gjord framställning

om sådan ändring av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade, att

dessa vid förhandlingar med personalorganisationerna få befogenhet att

träffa preliminära avtal. Beslutet motiverades med att lagliga förutsättningar

saknades att tillmötesgå organisationernas önskemål. Motionären har nu yrkat

riksdagsskrivelse med begäran örn utarbetande av förslag till sådan ändring

eller sådant förtydligande av 1940 års lag, att lagen icke lägger hinder

i vägen för kommunal myndighet att vid förhandlingar med personalorganisationerna

låta sina förhandlingsdelegerade träffa preliminära överenskommelser.

Såsom ovan anförts är emellertid frågan örn förstärkning av

förhandlingsrätten för de tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,

i hela dess vidd föremål för Kungl. Majlis uppmärksamhet. Anledning

torde saknas att utbryta det i motionen 11:422 berörda spörsmålet till

särskild behandling. Utskottet finner det därför icke vara påkallat att göra

någon framställning till Kungl. Majit i motionens syfte.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionen II: 149 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen 11:422 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund, Olof

Carlsson, Björkman, Hage och Hallagård;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg''*, Hagård* 1*, fru

Johansson, lierrar Witzell*, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås2, Andersson

i Alfredshem och Osterman.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 149.

2 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 422.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

51674G

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.