Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för statsoch kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr 422 av herr Persson i Stockholm.
1945-04-06 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:26, Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för statsoch kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr 422 av herr Persson i Stockholm.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av dels väckt motion angående förstärkning
av förhandlingsrätten för stats- och kommunalanställda
tjänstemän, dels ock väckt motion örn viss ändring i lagen
örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom andra kammaren
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 149 av herr Fagerholm och nr
422 av herr Persson i Stockholm.
I motionen II: 149 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit begära utredning med förslag rörande förstärkning av förhandlingsrätten
för de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.
Motionen II: 422 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utarbetandet av proposition att föreläggas
innevarande års riksdag med förslag till sådan ändring eller sådant förtydligande
av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, att
lagen icke lägger hinder i vägen för kommunal myndighet att vid förhandlingarna
med personalorganisationerna låta sina förhandlingsdelegerade
träffa preliminära överenskommelser.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för dessa yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna.
Från tillämpningen av lagen den 11 september 1936 örn förenings- och
förhandlingsrätt äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas
tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Dessa arbetstagares
förhandlingsrätt regleras i kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän samt i lagen den 17 maj 1940 örn förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän. Med tjänstemän förstås sålunda i
dessa författningar arbetstagare som äro underkastade dylikt ansvar.
Enligt kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän äga
dessa rätt att förhandla med vederbörande myndighet beträffande sina allmänna
anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor ävensom beträffande tilllämpningen
av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom göres
i myndigheten tillkommande beslutanderätt (1 § jämförd med 4 §). Förhandling
äger rum mellan myndighet samt förening av tjänstemän eller förening
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 26. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
av flera sådana föreningar. Förhandlingsrätt tillkommer dock blott förening,
vilken Konungen tillerkänt sådan rätt i förhållande till myndigheten.
Myndighet må uppdraga åt underlydande organ att å myndighetens vägnar
förhandla beträffande visst ärende eller vissa slag av ärenden. Meddelande
örn sådant uppdrag skall av myndigheten översändas till vederbörande föreningar,
vilka tillerkänts förhandlingsrätt i förhållande till myndigheten.
Förening äger utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen
eller genom ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt,
dock endast då fråga är örn förhandling med myndighets underlydande organ
(2 §). Innan myndighet avgiver förslag till eiler fastställer nya eller
ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skall myndigheten, såvida
frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse och uteslutande
berör dess tjänstemän, på lämpligt sätt bereda de i förhållande till myndigheten
förhandlingsberättigade föreningar, som frågan må anses röra, tillfälle
att taga kännedom om föreliggande utkast lill sådana villkor. Påkallar
förening i anledning härav förhandling, skall meddelande härom lämnas
inom skälig tid och senast inom en vecka efter delfående! (5 §). Förhandling
äger rum i skriftlig eller muntlig form. Påkallas från endera sidan muntlig
förhandling, skall sådan äga rum, även örn skriftlig förhandling pågår
eller föregått (6 §). Vid skriftlig förhandling skall från endera sidan avlåten
skrivelse utan oskäligt dröjsmål skriftligen besvaras. I svarsskrivelsen böra,
såframt icke muntlig förhandling däri påkallas, skälen för intagen ståndpunkt
angivas. Myndighet må förklara skriftlig förhandling avslutad, då
myndigheten så prövar skäligt (7 §). Tid och plats för muntlig förhandling
bestämmas av myndigheten. Därvid skall iakttagas, att frågans behandling
icke oskäligt fördröjes. Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen
samt förordnar sekreterare att föra protokoll. Ordföranden må förklara
muntlig förhandling avslutad, då han så prövar skäligt. 1 protokollet skola
framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas, varvid skälen för de
å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet angivas. Protokollet
skall justeras av ordföranden samt en representant för myndigheten och en
representant för varje i förhandlingen deltagande förening (8 §). Fråga,
varom förhandling förts, må i regel av myndighet icke upptagas till slutlig
behandling, innan en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats
avslutad eller innan protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten
tillhanda (9 §). Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt
kungörelsen, överlämnas till annan myndighet eller till Konungen,
skall i ärendet förd skriftväxling jämte protokoll från muntlig förhandling
biläggas ilo §). På därom av myndighet eller förening gjord framställning
må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga rum mellan ombud,
som av Konungen utses, och förening (11 §). Genom kungörelsen göres icke
ändring i vad eljest kan gälla beträffande rätt för statens tjänstemän att tillvarataga
sina intressen i fråga örn anställnings-, arbets- eller avlöningsvill
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
3
kor (12 §). För militär personal och likställda gälla de inskränkningar i
fråga om förhandlingsrätten, som särskilt stadgas (14 §).
Lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän är uppbyggd efter
mönster av 1937 års kungörelse. Förhandlingsrätt föreligger med kommun
beträffande samma frågor som statstjänstemännens förhandlingsrätt avser.
Likaledes stadgas, att förhandlingsrätten icke medför inskränkning i den beslutanderätt
som enligt lag eller författning tillkommer kommunen eller kommunalmyndighet.
I lagen avses med kommun landskommun, köping och stad
samt församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig
eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet, samt med kommunalmyndighet
kommuns beslutande, förvaltande och verkställande organ (1 § jämförd med
6 §). Förhandling äger rum mellan kommun samt förening, i vilken kommunala
tjänstemän äro medlemmar, eller förening av flera sådana föreningar.
Förhandlingsrätt tillkommer dock endast förening, vilken avser alt tillvarataga
kommunala tjänstemäns intressen såsom arbetstagare och vilken
socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt. Å kommuns vägnar föres förhandling
rörande viss fråga av den kommunalmyndighet, som har att handlägga frågan,
eller av ombud, som myndigheten i särskilt fall utsett. Förening äger
utöva förhandlingsrätt jämväl genom avdelning av föreningen eller genom
ansluten förening, som icke själv erhållit förhandlingsrätt (2 §). Förening,
som önskar gentemot kommun utöva föreningen tillerkänd förhandlingsrätt,
skall göra anmälan därom hos kommunen (5 §). Innan kommunalmyndighet
avgiver förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-, arbets-
eller avlöningsvillkor av principiell eller eljest allmän betydelse, skall
tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast till sådana villkor hava
på lämpligt sätt bereus de föreningar, som hos kommunen gjort sådan anmälan
och vilka frågan må anses röra. Myndigheten må icke, med mindre
förhandling om frågan förts eller vederbörande förening ånyo bereus tillfälle
alt yttra sig, vid avgivandet av förslaget eller fastställandet av villkoren
göra väsentliga avvikelser från utkastet. Påkallar förening, vilken sålunda
bereus tillfälle att taga kännedom örn föreliggande utkast, i anledning härav
förhandling, skall meddelande härom lämnas utan dröjsmål och senast inom
fjorton dagar efter det föreningen erhöll underrättelse i frågan från kommunalmyndigheten
(7 §). Beträffande förhandlingsförfarandet gälla bestämmelser
som i allt väsentligt överensstämma med 6—8 §§ i 1937 års kungörelse
(8—10 §§). Likaledes stadgas, att fråga, varom förhandling forts, av
kommunalmyndighet i regel icke må upptagas till slutlig behandling, innan
en vecka förflutit från det skriftlig förhandling förklarats avslutad eller innan
protokoll över muntlig förhandling kommit myndigheten tillhanda
(11 §). Då ärende, som varit föremål för förhandling enligt lagen, överlämnas
till annan kommunalmyndighet, eller då beslut i sådant ärende underställes
statlig myndighets prövning, skall i ärendet förd skriftväxling jämte
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
protokoll från muntlig förhandling biläggas (12 §). Har statlig myndighet
alt annorledes än efter underställning fastställa för kommunala tjänstemän
gällande anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, må förening, som tillerkänts
förhandlingsrätt enligt lagen, gentemot vederbörande statliga myndighet
utöva nämnda rätt. I sådant fall skall vad i lagen sägs örn kommun
eller kommunalmyndighet i tillämpliga delar avse vederbörande statliga myndighet.
På framställning av statlig myndighet eller enligt lagen förhandlingsberättigad
förening må, därest Konungen så prövar skäligt, förhandling äga
rum mellan ombud, som av Konungen utses, och sådan förening (14 §).
Konungen äger beträffande lärare vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor
föreskriva de begränsningar i förhandlingsrätten, som av särskilda
skäl må vara erforderliga (16 §).
Till grund för 1937 års kungörelse låg ett av särskilda sakkunniga den 9
oktober 1936 avgivet betänkande med förslag rörande förhandlingsordning
för statstjänstemän (SOU 1936:41). Genom proposition nr 128 framlades
kungörelseförslaget för 1937 års riksdag för yttrande. Föredragande departementschefen,
statsrådet Forslund, anförde i propositionen bland annat följande
angående den föreslagna förhandlingsrättens innebörd:
Självfallet är, att en förhandlingsordning för statens tjänstemän måste i
väsentlig grad skilja sig från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa,
då det gäller statens och kommunernas arbetare samt de i enskild
tjänst anställda arbetstagarna. Beträffande statens tjänstemän har man att
taga hänsyn till att deras anställningsförhållanden äro av helt annan karaktär
än som gäller för de arbetstagare, som falla under lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt. Detta har även framhållits av de sakkunniga. Det av
dem utarbetade förslaget utgår också från att något intrång i statsmakternas
eller myndigheternas beslutanderätt i fråga örn utformandet av de allmänna
tjänstevillkoren eller örn tillämpandet av sådana villkor icke skall
ske genom förhandlingsordningens införande. Mot denna utgångspunkt för
lagstiftningen på området har jag icke något att erinra.
Även om det står klart, att den förhandlingsordning, som nu föreslås till
införande, icke kommer att medföra någon inskränkning i myndigheternas
beslutanderätt, bör det dock fastslås, att avsikten med lagstiftningen är att
skapa ett visst inflytande för tjänstemännen vid tillkomsten av bestämmelser
rörande deras anställnings- och tjänsteförhållanden liksom även i fråga
om tillämpningen av sådana bestämmelser. Detta har även understrukits av
de sakkunniga. Vad jag nu anfört innebär emellertid icke, att myndigheter
och tjänstemän vid förhandlingar skulle komma att stå mot varandra såsom
likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myndigheterna
skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka vid
förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vinnas att
vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda motiverade
önskemål.
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
5
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 44, gjorde ingen erinran mot detta departementschefens
uttalande.
Den 20 december 1938 framlades av särskilda sakkunniga betänkande med
förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (SOU
1938:56). Beträffande den föreslagna förhandlingsrättens natur anförde de
sakkunniga, att denna icke kunde få samma utsträckning som den för kommunalarbetarna
gällande Den kommunala självbestämningsrätten liksom
även tjänstemännens ställning förhindrade nämligen, att på förhandlingsvägen
bindande avtal mellan tjänstemän och kommun kunde komma till
stånd. Icke ens en rätt att påfordra allenast preliminär överenskommelse
syntes kunna tillerkännas tjänstemännen, enär en dylik rätt torde innefatta
ett alltför djupt ingrepp i den kommunala myndighetens rätt att ensam besluta.
Förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän borde därför, liksom
motsvarande rätt för statstjänstemän, i första hand endast innebära rätt för
tjänstemannaorganisation att påkalla förhandling om medlemmarnas allmänna
anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, mot vilken rätt skulle
svara en skyldighet för myndighet att utan diskreticnär prövning i det enskilda
fallet, ingå i skriftlig eller muntlig förhandling med organisationen.
Därjämte borde de kommunala tjänstemännens förhandlingsrätt i likhet med
statstjänstemannens innefatta en rätt att erhålla tillfälle att yttra sig och påkalla
förhandling, innan kommunalmyndighet avgåve förslag till eller fastställde
nya eller ändrade anställningsvillkor av principiell eller eljest allmän
betydelse.
I den proposition, nr 4, varigenom de sakkunnigas förslag efter överarbetning
framlades för 1940 års riksdag, yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat följande:
Liksom beträffande statens tjänstemän har man i fråga örn de kommunala
tjänstemännen att taga hänsyn till, att deras anställningsförhållanden
äro av annan karaktär än de arbetstagares, vilka falla under 1936 års lag örn
förenings- och förhandlingsrätt. Detta torde ytterst sammanhänga med det
förhållandet, att en kommun i sin egenskap av arbetsgivare intager en annan
ställning än en privat arbetsgivare. En sådan äger i princip full frihet att
själv bestämma, huruvida och på vad sätt han vill bedriva en viss verksamhet.
För en kommun däremot föreligger förpliktelse att ombesörja vissa för
det allmänna nödiga eller nyttiga arbetsuppgifter, och kommunen är därvid
mer eller mindre bunden av offentligrättsliga bestämmelser örn det sätt, på
vilket dessa uppgifter skola fullgöras. Vad nu sagts har visserligen icke ansetts
hindra kommunerna från att anställa en betydande del av sin personal
på ungefär motsvarande villkor som de, vilka gälla för huvudparten av
arbetstagarna i enskild tjänst. Det oeftergivliga kravet på kontinuitet i det
kommunala arbetet synes emellertid fordra, att innehavarna av de ansvarsfullare
tjänsterna inom den kommunala förvaltningen anställas i mindre lösliga
former än de å arbetsmarknaden eljest vanliga, men all samtidigt möj
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
lighet lämnas öppen för kommunen att vidtaga de jämkningar i anställningsvillkoren,
som kunna bliva erforderliga för fullgörandet av kommunens
offentligrättsliga förpliktelser. På grund av det nu anförda måste en förhandlingsordning
för dessa kommunala tjänstemän i väsentlig grad skilja sig,
från den ordning, som befunnits lämplig att lagfästa, då det gäller statens
och kommunernas arbetare samt de i enskild tjänst anställda arbetstagarna.
Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget utgår också från, att genom
förhandlingsordningens införande något intrång icke skall ske i kommun
eller kommunalmyndighet enligt lag eller författning tillkommande beslutanderätt.
Mot denna utgångspunkt för lagstiftningen på området har jag
icke något att erinra.
Även om sålunda vid förhandlingar kommuner och tjänstemän icke komma
att stå mot varandra såsom likaberättigade parter, anser jag mig dock kunna
utgå från att de kommunala myndigheterna skola inse, att det ligger i deras
eget intresse att aktivt medverka vid förhandlingar med tjänstemännen och
att vid besluts fattande taga hänsyn till av dessa framställda motiverade
önskemål. Huruvida en kommunalmyndighet redan vid förhandlingstillfället
bör lämna preliminära eller definitiva besked om sin ställning synes böra
bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Något principiellt
hinder häremot torde emellertid icke föreligga.
I sitt över propositionen avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 25,
gjorde andra lagutskottet ingen erinran mot detta uttalande angående förhandlingsrättens
innebörd.
Såsom framhålles i motionen II: 149 har Tjänstemännens centralorganisation
i september 1943 gjort framställning till Kungl. Majit om revision av
lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän i bland andra samma
hänseenden som avses i nämnda motion. Över framställningen lia efter remiss
yttranden avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet. Landskommunernas förbund
har tillstyrkt den begärda utredningen, under det att de två övriga förbunden
avstyrkt densamma. Sedan dessa yttranden avgivits har socialstyrelsen
anmodats att avgiva utlåtande i ärendet. Styrelsen har i skrivelse den 7 februari
1945 avgivit dylikt utlåtande och därvid hemställt alt Kungl. Maj:t ville
dels vidtaga åtgärder för genomförande av sådan lagändring att förening
som äger förhandlingsrätt enligt 1940 års lag tillerkännes rätt att anföra
besvär över beslut, som fattats av kommunalmyndighet utan iakttagande av
de i nämnda lag angivna bestämmelserna, dels ock låta verkställa utredning
angående beredande av vidgad förhandlingsrätt åt sådana arbetstagare i statens
och kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Den 13 mars 1945 har Tjänstemännens centralorganisation till Kungl. Majit
avgivit yttrande i anledning av socialstyrelsens skrivelse. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Majits prövning. En redogörelse för innehållet i socialstyrelsens
skrivelse i vissa delar ävensom tvenne yttranden, som styrelsen avgivit
över framställningar till Kungl. Majit rörande ändring i vissa speciella
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
1
hänseenden i 1937 års kungörelse och 1940 års lag, lämnas i Sociala meddelanden
för år 1945, nr 2, s. 119—122.
I motionen 11:422 lämnas vissa uppgifter rörande ett genom beslut av
Stockholms stadsfullmäktige den 18 december 1944 avgjort ärende, föranlett
av en framställning från Stockholms stads tjänstemäns samorganisation och
Stockholms stads kommunalarbetares samorganisation. I denna framställning
yrkades bland annat, att stadsfullmäktige måtte besluta sådan ändring
av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade, att dessa vid förhandlingar
med personalorganisationerna tillerkändes befogenhet att träffa preliminära
avtal. Stadens tjänstenämnd anförde i över framställningen avgivet
yttrande bland annat följande:
Såsom av ovan lämnad redogörelse framgår, innebär det av organisationerna
framställda yrkandet om »ändring av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade»,
att staden, vid sidan örn vad lagen föreskriver, skulle
för sina tjänstemän medgiva en på annat sätt än lagen anger konstruerad
förhandlingsrätt, innefattande skyldighet för förhandlingsdelegerade att i
förekommande frågor träffa preliminära avtal. Med hänsyn till den utformning,
lagen erhållit, samt uttalanden som under förarbetena till lagen gjorts
av de sakkunniga och föredragande departementschefen angående lagens
syfte och innebörd i berört hänseende anser tjänstenämnden för sin del uteslutet,
alt ett dylikt medgivande generellt eller i princip från stadens sida
skulle kunna lämnas. Delta hindrar naturligtvis icke, att, såsom i praktiken
också förekommer, i särskilda fall överenskommelse kan träffas mellan förhandlingsdelegerade
och personalorganisationerna. Huruvida en dylik överenskommelse
i sista hand går att infria blir dock beroende på ställningstagandet
inom tjänstenämnden eller eventuellt högre instans. Skulle däremot
en direkt skyldighet stadgas för förhandlingsdelegerade att i alla fall såsom
resultat av förhandlingarna få till stånd en preliminär överenskommelse
en anordning som tjänstenämnden alltså för sin del bestämt avstyrker
komme uppenbarligen att på delegerade och dess organ ställas helt andra
krav än för närvarande. Delegerades nuvarande uppgift är i anslutning till
gällande lag begränsad till att bereda personalorganisationerna tillfälle alt
framföra sina synpunkter och önskemål samt att genom förhandlingsprotokollet
bringa dessa till den överordnade instansens kännedom.
Borgarrådsberedningen anförde:
Såsom tjänstenämnden framhållit, saknas lagliga förutsättningar för att
tillmötesgå tjänstemännens önskemål örn sådan ändrad förhandlingsordning,
att stadens förhandlingsdelegerade tillerkännas generell befogenhet att träffa
preliminära avtal med personalorganisationerna. En dylik ändrad ordning
står även i principiell motsättning mot gällande kommunallags bestämmelse,
ali beslutanderätten i hithörande frågor uteslutande ankommer å stadsfullmäktige
eller vederbörande nämnd. Organisationernas framställning kan vid
sådant förhållande ej av borgarrådsberedningen tillstyrkas.
Sladskollegiet biträdde i sitt utlåtande nr 389/1944 borgarrådsberedningens
förslag och hemställde förty, att organisationernas framställning måtte anses
besvarad genom vad i utlåtandet anförts. Denna hemställan bifölls av
stadsfullmäktige.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
Utskottet.
1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt äger icke tillämpning å
sådana arbetstagare hos stat och kommun, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.
Dessa arbetstagares förhandlingsrätt regleras genom 1937
års kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och 1940
års lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.
Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt
förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra
sidan, finnes en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda lag
betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren jämställd
part och förhandlingsrätten avser, att arbetstagarna skola erhålla medbestämmanderätt
i fråga om anställningsvillkoren. 1937 års kungörelse och
1940 års lag avse däremot endast att bereda de i författningarna omförmälda
arbetstagarna tillfälle att, innan vederbörande myndighet fattar beslut rörande
deras anställningsförhållanden, framföra sina synpunkter och önskemål
i frågan. Med denna skillnad sammanhänger även, att ett kollektivavtal
som upprättats mellan en myndighet och en förening av tjänstemän med
ämbetsmannaansvar i rättspraxis ansetts ogiltigt.
Såsom framhålles i motionen II: 149 har Tjänstemännens centralorganisation
i september 1943 hos Kungl. Maj:t hemställt om revision av lagen örn
förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Organisationen har i sin framställning
angivit åtskilliga punkter, i vilka lagen enligt organisationens mening
är mindre tillfredsställande. Enligt motionären äro de av organisationen
anförda synpunkterna i allt väsentligt beaktansvärda. Den av organisationen
begärda utredningen syntes därför böra komma till stånd. Med hänsyn
till den likartade utformningen av 1937 års kungörelse och 1940 års lag
borde utredningen avse jämväl kungörelsen. Motionären hemställer därför,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med förslag
rörande förstärkning av förhandlingsrätten för de stats- och kommunalanställda
tjänstemännen.
Vissa av de ändringsförslag, som centralorganisationen framställt och till
vilka motionären enligt vad nu anförts ansluter sig, äro av den art, att ett
bifall till dem skulle medföra avsteg i större eller mindre utsträckning från
grunderna för 1940 års lag. Så är förhållandet bland annat med den kritiserade
avgränsningen av lagens tillämpningsområde till tjänstemän med ämbetsmannaansvar.
Vad angår förslaget, att vederbörande tjänstemannaorganisation
skall få medverka vid de olika stadierna i en frågas handläggning,
är att märka, att avsaknaden av dylik rätt givetvis sammanhänger med ovan
angivna principiella uppfattning av förhandlingsrättens karaktär. Denna
uppfattning torde även åtminstone delvis ha legat till grund för att 1940
års lag såsom centralorganisationen och motionären framhållit icke lämnar
någon möjlighet att föra en strandad förhandling vidare till högre kommunalt
organ eller statlig myndighet samt att de ifrågavarande tjänstemännen
icke ha möjlighet att anlita förliKflingsman respektive opartisk ordförande
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
9
och skiljenämnd. Övriga av centralorganisationen framställda, av motionären
biträdda ändringsförslag torde kunna genomföras utan att grunderna
för den nuvarande lagstiftningen rubbas.
Över centralorganisationens framställning ha efter remiss yttranden avgivits
av svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och
svenska landstingsförbundet. Ärendet har därefter remitterats till socialstyrelsen,
som den 8 februari 1945 till Kungl. Maj:t inkommit med skrivelse
innefattande utredning i ärendet. Styrelsen har i skrivelsen hemställt, att
Kungl. Majit ville föranstalta örn lagändringar i tvenne angivna hänseenden
samt låta verkställa utredning angående beredande av vidgad förhandlingsrätt
åt sådana arbetstagare i statens och kommunernas tjänst, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. Efter en utförlig redogörelse för olika förvaltningsrättsliga
teorier rörande de statliga och kommunala tjänstemännens
rättsliga ställning samt för lagstiftningen rörande deras förhandlingsrätt har
styrelsen framhållit, att det synes kunna ifrågasättas, huruvida den gällande
begränsningen i förhandlingsrätten för de tjänstemän som äro underkastade
ämbetsmannaansvar är grundad på verkligt bärande motiv eller örn den
måhända endast kvarstår såsom ett relikt av en äldre tids åskådning på förevarande
område. I den praktiska tillämpningen hade denna begränsning
medfört avsevärda olägenheter. Vid den utredning varom styrelsen hemställt
borde övervägas, huruvida skäl förelåge att vägra nämnda tjänstemän den
förhandlingsrätt som enligt 1936 års lag tillerkänts alla övriga grupper av
arbetstagare. Alltefter resultatet av en sådan utredning borde undersökas,
huruvida anledning funnes att — eventuellt i'' förändrad form — bibehålla
1937 och 1940 års författningar på området eller huruvida dessa författningar
borde upphävas och 1936 års lag göras tillämplig även å de nu undantagna
grupperna av tjänstemän.
Enligt utskottets mening är spörsmålet örn förstärkning av förhandlingsrätten
för de nu berörda arbetstagarna förtjänt av stor uppmärksamhet.
Otvivelaktigt lia i motionen anlagts beaktansvärda synpunkter på denna
fråga. Det lärer icke kunna bestridas, att olägenheter äro förbundna med den
nuvarande förhandlingsordningen för ifrågavarande tjänstemän. Självfallet
framstår det såsom synnerligen önskvärt för dessa tjänstemän, att deras förhandlingsrätt
icke innebär endast en rätt alt framföra önskemål till vederbörande
myndighet. Det kan ifrågasättas, huruvida icke deras förhandlingsrätt
bör bringas i överensstämmelse med eller anpassas i riktning mot den
förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag. Såsom framgår av vad ovan
anförts ha emellertid samma frågor som berörts i motionen genom Tjänstemännens
centralorganisations framställning blivit föremål för Kungl. Majlis
uppmärksamhet. Kungl. Majit har såsom jämväl framhållits ovan i anledning
av denna framställning låtit verkställa viss ulredning i ämnet. Då utskottet
förutsätter, att i enlighet med socialstyrelsens förut återgivna hemställan
fortsatt utredning i frågan kommer alt verkställas, finner utskottet
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 26.
*>
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 26.
någon framställning från riksdagen till Kungl. Majit i anledning av motionen
icke vara erforderlig.
I motionen 11:422 har framdragits en fråga angående förstärkning i ett
speciellt hänseende av förhandlingsrätten enligt 1940 års lag. Till utgångspunkt
för yrkandet i motionen har tagits ett av Stockholms stadsfullmäktige
den 18 december 1944 fattat beslut, varigenom stadsfullmäktige avslagit en
av vissa organisationer av arbetstagare i stadens tjänst gjord framställning
om sådan ändring av instruktionen för stadens förhandlingsdelegerade, att
dessa vid förhandlingar med personalorganisationerna få befogenhet att
träffa preliminära avtal. Beslutet motiverades med att lagliga förutsättningar
saknades att tillmötesgå organisationernas önskemål. Motionären har nu yrkat
riksdagsskrivelse med begäran örn utarbetande av förslag till sådan ändring
eller sådant förtydligande av 1940 års lag, att lagen icke lägger hinder
i vägen för kommunal myndighet att vid förhandlingar med personalorganisationerna
låta sina förhandlingsdelegerade träffa preliminära överenskommelser.
Såsom ovan anförts är emellertid frågan örn förstärkning av
förhandlingsrätten för de tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar,
i hela dess vidd föremål för Kungl. Majlis uppmärksamhet. Anledning
torde saknas att utbryta det i motionen 11:422 berörda spörsmålet till
särskild behandling. Utskottet finner det därför icke vara påkallat att göra
någon framställning till Kungl. Majit i motionens syfte.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionen II: 149 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt
B. att motionen 11:422 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 april 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund, Olof
Carlsson, Björkman, Hage och Hallagård;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg''*, Hagård* 1*, fru
Johansson, lierrar Witzell*, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås2, Andersson
i Alfredshem och Osterman.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
1 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 149.
2 Närvarande endast vid behandlingen av motionen II: 422.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
51674G
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.