Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936

1945-04-06 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen

den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt,

m. m., dels ock en i ämnet väckt

motion.

Genom en den 16 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 88, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 september 1936 örn föreningsoch

förhandlingsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag---underkastade ämbetsmannaansvar.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den

som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans

räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den för vars

räkning arbetet utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling

i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 507.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1 §•

För vart — — -— äga tillämpning.

Därest så —- •—- — särskild förlikningsman.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet

utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda

skiljedomare i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att första stycket av lagen den 28 maj 1920 om

särskilda skiljedomare i arbetstvister skall erhålla följande ändrade lydelse:

Konungen äger, i mån av behov, efter framställning av kommuner eller

eljest, förordna särskilda personer att på anmodan av parter var för sig avgöra

arbetstvister, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan

av parter eller av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande

i skiljenämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Såsom arbetstvist skall

härvid även anses tvist mellan parter som avses i 1 § tredje stycket lagen

örn medling i arbetstvister. Förordnanden, som nyss nämnts, meddelas på

viss tid, högst två år i sänder.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om

kollektivavtal.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om kollektivavta]

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avtal mellan---ock gällande.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andry lagutskottets utlåtande nr 27.

3

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet

utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Beträffande kollektivavtal---lag stadgas.

Bestämmelser i---deras medlemmar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

5) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

För upptagande---i Stockholm.

Om skyldighet — — — särskilt stadgat.

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag även anses den som,

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetares till arbetsgivaren; och skall den för vars räkning arbetet

utföres anses såsom arbetsgivare enligt lagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma väckt motion, nr 474 i andra kammaren av herr

von Friesen m. fl., vari yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen

av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid

till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en

arbetstagares till arbetsgivaren.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för

de genom propositionen framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl

motionärerna andraga till stöd för sitt yrkande, får utskottet hänvisa till

propositionen och motionen.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 508.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Inledning.

Enligt 65 § av 1914 års lag om kommission, handelsagentm'' och handelsresande

— i det följande benämnd kommissionslagen — förstås med handelsagent

den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning verka för

avsättning av varor genom att upptaga köpeanbud till huvudmannen eller

att i dennes namn sluta försäljningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens

tjänst utan driver verksamhet såsom självständig yrkesidkare med

eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående

denna kunna sändas. Enligt 85 § kommissionslagen förstås med handelsresande

den, som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning resa från

ort till annan och därvid, genom upptagande av köpeanbud till huvudmannen

eller slutande av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning

av varor, som icke medföras å resan. För handelsresande, som äro anställda

i huvudmannens tjänst, äro bestämmelser om rättsförhållandet mellan

huvudmannen och handelsresanden givna i 86 §, medan motsvarande

bestämmelser för handelsresande, som icke äro anställda i huvudmannens

tjänst, meddelas i 87 §. För att särskilja de båda slagen av handelsresande

plägar, något oegentligt, användas för de förra benämningen fasta resande

och för de senare benämningen provisionsresande. Slutligen kan nämnas att

i 93 § av lagen regler givas angående s. k. platsförsäljare, varmed förstås

den som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom den ort, där

denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, på samma sätt som en

handelsresande, verka för avsättning av varor som icke medföras. Är platsförsäljaren

anställd i huvudmannens tjänst skall 86 § tillämpas på honom;

är så ej fallet gäller 87 § för honom.

I skrivelse den 11 december 1938 till chefen för socialdepartementet hemställde

bensindistributörers riksförbund antingen om sådan ändring av förenings-

och förhandlingsrättslagen, att den bleve gällande även för handelsagenter

i förhållande till deras huvudmän, eller örn en särskild förhandlingslagstiftning

för »den kategori anställda, som med stöd av otydlighet i

lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till

självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan hänvisade förbundet

bland annat till en av arbetsdomstolen tidigare under samma år meddelad

dom (nr 112), i vilken förklarades, att förbundets medlemmar i allmänhet

icke vore att anse som arbetstagare.

Vidare har föreningen Sveriges aktiva handelsresande i skrivelse den 4

juli 1939 hos chefen för socialdepartementet hemställt om sådan ändring i

gällande lagstiftning att jämväl de handelsresande, vilka enligt kommissionslagen

äro att anse såsom självständiga yrkesidkare, erhölle föreningsoch

förhandlingsrätt i förhållande till sina huvudmän.

Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa

utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av rättslig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana handelsresande,

som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare, å

andra sidan, ävensom att till Kungl. Majit avgiva de förslag, till vilka utredningen

kunde giva anledning. Vidare överlämnades den 29 februari

1944, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till socialstyrelsen

en av föreningen Sveriges aktiva handelsresande till Kungl. Majit ingiven

framställning om viss reglering av handelsresandenas semesterrättsliga

förhållanden.

Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har socialstyrelsen med skrivelse

den 15 maj 1944 överlämnat utredning, utmynnande i förslag till lagstiftningsåtgärder

inom området för den s. k. arbetsfredslagstiftningen.

Arbetstagarbegreppet.

Att handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare

även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot

sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som

tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts

vara självständiga företagare. Här må därför till en början göras några allmänna

anmärkningar angående användningen av begreppet arbetstagare i

svensk lagstiftning.

Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,

särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande

av begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Sålunda

utsäges i 1912 års lag om arbetarskydd (2 §) att med arbetare förstås

envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till

denne vara att anse såsom självständig företagare. Samma definition återfinnes

i 1937 års skogshärbärgeslag (1 §). Även 1916 års lag om försäkring

för olycksfall i arbete (2 §) upptager en i huvudsak likartad begreppsbestämning.

Övriga lagar med socialpolitisk innebörd — alltså även de förut

omnämnda lagarna som ingå i den s. k. arbetsfredslagstiftningen — sakna

varje definition av arbetstagarbegreppet. 17 kap. 4 § handelsbanken, som

innehåller bestämmelser om förmånsrätt i konkurs för bl. a. arbetare tillkommande

lönefordringar, upptager icke heller någon sådan begreppsbestämning.

Arbetstagarbegreppet har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av

ifrågavarande slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa

avvikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera

lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tilllämpning.

Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det

däri angivna begreppet. Enligt olycksfallsförsäkringslagen — vilken visserligen

enligt den däri givna huvudregeln endast avser arbetare, som mot avlöning

användes till arbete varom i lagen är fråga — skall sålunda såsom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetare även anses den som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning

utför dylikt arbete.

Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig

tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter som haft att

tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga

med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som

reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare

ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.

För att erhålla en riktig föreställning örn innebörden av nämnda begrepp

måste man därför göra sig reda för den praxis som utbildats hos de lagtillämpande

myndigheterna.

Socialstyrelsens utredning.

Vad beträffar frågan vilka yrkesgrupper som beröras av

utredningen förklarar socialstyrelsen i sin utredning, att styrelsen ansåge

att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet

att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges i

87 § kommission slagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med arbetstagare

skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning.

Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare

än handelsagenter och handelsresande. Det borde nämligen icke

ifrågakomma att giva sistnämnda båda yrkesgrupper en privilegierad ställning,

utan även andra kategorier uppdragstagare borde kunna få samma rättigheter,

om de intoge en liknande beroende ställning. Det torde framför allt

vara nedan angivna yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke i förevarande

avseende:

1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som

icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstalionsföreståndare

samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,

radioapparater, böcker m. m.

2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda

i huvudmannens tjänst.

3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda

egna hästar eller egna bilar.

4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa

körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.

5) Småbrukare m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörsler

eller körslor för vägarbeten.

6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.

7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem

själva arrenderade berg.

8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).

Den gjorda uppräkningen gjorde icke anspråk på att vara fullständig. På

grund av näringslivets växlande förhållanden syntes det icke vara möjligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

att uttömmande angiva, vilka yrkesgrupper som kunde beröras av utredningen.

Socialstyrelsen hade icke heller genom ovanstående uppräkning velat

taga ståndpunkt till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med

säkerhet inneslöte medlemmar, å vilka den av styrelsen föreslagna lagstiftningen

kunde bliva tillämplig. Syftet med uppräkningen hade blott varit

att angiva, inom vilka yrkesgrupper de åsyftade uppdragstagarna sannolikt

vore att finna.

Vidkommande princip spörsmålet om rättslig likställighet

mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare

anför socialstyrelsen till en början följande.

Genom en omfattande och mångsidig lagstiftning på det socialpolitiska

området ha statsmakterna sökt trygga och förbättra de mindre bemedlade

medborgarnas levnadsförhållanden. Till en början och i viss mån även i

fortsättningen ha dessa strävanden — bortsett från fattigvård och vissa

andra helt allmängiltiga hjälp- och understödsformer — i främsta rummet

varit inriktade på att tillgodose kroppsarbetares och med dem likställda

arbetstagares intressen. Exempel härpå lämna den egentliga arbetarskyddslagstiftningen,

som väsentligen har till ändamål att bereda arbetarna skydd

mot olycksfall och ohälsa i arbetet, samt lagarna örn försäkring för olycksfall

i arbete och för vissa yrkessjukdomar, vilka lagar syfta till att någorlunda

säkerställa arbetarna mot de ekonomiska följderna av dylika olycksfall

och fall av ohälsa. Jämväl lagarna om medling i arbetstvister och örn

kollektivavtal synas lia enahanda inriktning. Under de senaste åren har

emellertid en viss förändring gjort sig märkbar. I stället för att såsom förut

beteckna parterna i arbetsförhållandet »arbetsgivare» och »arbetare» har

man övergått till benämningarna »arbetsgivare» och »arbetstagare» — detta

tydligtvis för att under den sistnämnda beteckningen jämväl inbegripa »anställda».

d. v. s. butiks- och kontorsbiträden, arbetsledare och tjänstemän

m. fl. Beträffande förenings- och förhandlingsrättslagen — vari berörda,

ändrade terminologi först torde lia kommit till användning — framhöll

kommittén angående privatanställda i sin motivering, att den »ansett sig

böra taga särskild hänsyn till att de grupper av privatanställda, vilkas rätt i

fråga om förenings- och förhandlingsrätten ännu icke blivit faktiskt erkänd

från arbetsgivarsidan, äga ett starkt intresse av att med lagstiftningens

hjälp erhålla samma rätt, som de stora arbetarorganisationerna på egen

hand förskaffat sig». Statsmakterna torde sålunda kunna sägas ha utsträckt

sina socialpolitiska omsorger till alla grupper av arbetstagare.

Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten

skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska

lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,

vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande

skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till de olika

lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande

i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild lag.

Socialstyrelsen övergår härefter till att undersöka huruvida arbetstagarbegreppet

bör utvidgas i vad avser särskilt angivna

lagar med socialpolitisk innebörd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Förenings- och förhcmdlingsrättslagen blir därvid först föremål för

socialstyrelsens överväganden. Styrelsen anser att flera skäl tala för att

även vissa uppdragstagare tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt enligt

nämnda lag samt anför härom bl. a. följande.

En av den moderna socialpolitikens viktigaste uppgifter är att söka förebygga

och utjämna intressemotsättningar mellan olika grupper i samhället,

och såsom ett medel härför har förhandlingsväsendet ansetts betydelsefullt.

Detta har nått en särskilt stor omfattning i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare och är på detta område delvis reglerat i lag. Men

även vid meningsskiljaktigheter mellan andra grupper av medborgare,

exempelvis mellan torpare och jordägare, lasttrafikbilägare och vägstyrelser

samt skogskörare och skogsägare, har staten genom sina organ i enstaka

fall ingripit i utjämnande syfte. En särskild medlingslagsliftning har vidare

tillkommit för tvister mellan fastighetsägare och hyresgäster. En tydlig tendens

till utvidgning av området för statliga ingripanden i fråga örn förhandlingsväsendet

kan således spåras.

Vissa av de uppdragstagare, varom i utredningen är fråga, ha varit i tillfälle

att organlsationsmässigt föra förhandlingar med sina huvudmän,

fastän dessa icke haft någon lagstadgad förhandlingsskyldighet. Såväl Husqvarna

vapenfabriks aktiebolags depotbolag och Singer co. symaskins

aktiebolag ha sålunda fört förhandlingar med sym ask i n sa gen tern a s organisation,

syftande till att reglera förhållandet mellan agenterna och huvudmännen.

Handelsresandenas sammanslutningar, vilka visserligen omfatta

även fasta resande, ha likaledes av motsidans representativa organisationer

erkänts såsom förhandlingsparter. Förhandlingsväsendets betydelse har sålunda

insetts icke blott av statsmakterna och av de berörda uppdragstagarna

utan även av vissa organisationer på uppdragsgivarsidan. En utvidgning

av den lagstadgade förenings- och förhandlingsrätten skulle därför

i viss mån stå i överensstämmelse med tendenser, som klart framträtt.

Organisationsväsendet intager en framträdande plats i nutidens samhällsliv.

På ett stort antal områden träffas kollektiva uppgörelser, och även vid

förhandlingar mellan enstaka parter söker den enskilde ofta stöd hos den

organisation han tillhör. Det är för övrigt icke blott på arbetsmarknaden

utan även på andra områden av det ekonomiska livet, som sammanslutnings-

och enhetssträvanden gjort sig gällande.

Någon allmän lagstiftning angående föreningsrättens okränkbarhet eller

om skyldighet för part att förhandla med motpartens organisation finnes

icke. Det har icke heller framträtt något starkare behov av eller allmännare

önskemål örn en dylik lagstiftning. Med hänsyn härtill synes det befogat

att begränsa den förda diskussionen till uppdragstagare, vilkas ställning

synes likartad med arbetstagares.

Erfarenheten har givit vid handen, att dylika uppdragstagare i allmänhet

ha svårigheter att uppnå medinflytande vid fastställandet av för dem gällande

arbetsvillkor. Arten av deras verksamhet torde i regel leda til! att de

arbeta var för sig, och detta förhållande är givetvis ägnat att försvåra deras

fackliga organisering. Anslutningen till befintliga organisationer lär även

få anses relativt begränsad. Verksamhetens art erbjuder ej heller stora möjligheter

för effektiva stridsåtgärder. Strejker torde sålunda sällan med

framgång kunna genomföras, då användbara ersättare vanligen stå att

finna och knappast kunna hindras att träda i verksamhet. Försäljningsverk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskotlets utlåtande nr 27.

9

samhet torde också kunna i större eller mindre omfattning omläggas t. ex.

till att bedrivas genom annonsering eller korrespondens. För övrigt lära

ifrågavarande uppdragstagares organisationer ej ha lagt upp några strejkfonder.

Verksam blockad av en firmas varor torde blott med svårighet

kunna åvägabringas. Uppdragstagarnas ställning är i nu förevarande avseenden

lika svag som arbetstagarnas tidigare var. En sådan ordning kan

icke anses tillfredsställande ur samhällets synpunkt. För att uppdragstagarna

skola kunna uppnå en starkare ställning synes det nödvändigt, att

de i större utsträckning uppträda organisationsmässigt. Deras föreningsoch

förhandlingsrätt har likväl mött motstånd, låt vara att den erkänts av

vissa kategorier huvudmän.

Vid angivna förhållanden finner socialstyrelsen skäl föreligga att utvidga

lagstiftningen örn förenings- och förhandlingsrätt till att även omfatta nu

ifrågavarande uppdragstagare. En sådan utvidgning måste enligt styrelsens

mening anses stå i överensstämmelse med grunderna för lagen i fråga.

I samband härmed behandlar socialstyrelsen frågan örn gränsdragningen

mellan de uppdragstagare, vilka böra erhålla förenings- och förhandlingsrätt

på grund av sin med arbetstagare likartade ställning, och övriga uppdragstagare.

Styrelsen avvisar därvid möjligheten att spjälka upp uppdragstagarna

i två grupper efter deras allmänna sociala och ekonomiska

ställning. Icke heller anser styrelsen att gränsen kan dragas efter det antal

huvudmän för vars räkning uppdragstagarna äro verksamma. Skiljelinjen

skulle då närmast bestämmas på det sättet, att en uppdragstagare, som företrädde

en enda huvudman, skulle betraktas som likställd med arbetstagare,

medan den, som vore verksam för flera uppdragsgivares räkning, skulle

anses intaga en mera självständig ställning. Olika uppdragstagare vore överhuvud

taget verksamma under så skiftande förhållanden, att något tillfredsställande

resultat aldrig kunde uppnås, örn gränsen droges med hänsyn

tagen blott till något visst moment i avtalet eller någon viss faktiskt föreliggande

omständighet, som på förhand angivits. Avgörande syntes i stället

böra vara den helhetsbild, som erhölles av samtliga föreliggande omständigheter.

Under sådana förhållanden kunde gränsdragningen endast göras på

grundval av en skälighetsprövning. Härom anför styrelsen följande.

Utgångspunkten för skälighetsprövningen synes böra vara arten och graden

av det beroende, vari vederbörande uppdragstagare stå till sina huvudmän.

Det är påfallande, att vissa uppdragstagare icke äro så fria som självständiga

företagare i allmänhet. Deras handlingsfrihet är i flera fall mera

beskuren på grund av innehållet i avtalen med huvudmännen. Erinras må

om bensinstationsföreståndarna, vilka genom olika bestämmelser i kontrakten

och därtill sig anslutande instruktioner äro i avseende å försäljningens

bedrivande, redovisningen, ordningen å bensinstationen och förhållandet

till de å stationen anställda biträdena i hög grad bundna i sitt handlande

och underkastade en sådan inspektion, som icke är vanlig beträffande självständiga

företagare i allmänhet. En liknande bundenhet förekommer för

sy maskinsågen lernas del. Enligt upprättade avtal och instruktioner skola

dessa bland annat ställa sig till efterrättelse de särskilda anvisningar, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

lämnas av firmorna eller dessas kontrollörer. Då en bundenhet av denna

typ föreligger, torde det i allmänhet vara skäligt att likställa vederbörande

uppdragstagare med arbetstagare. Det bör framhållas, att den omständigheten,

att en uppdragstagares frihet på visst sätt beskurits i fråga om prissättning,

kreditgivning och dylikt, icke torde kunna tillmätas någon avgörande

betydelse i detta sammanhang. En sådan bundenhet förekommer

även i förhållandet mellan fristående företag. Till förhindrande av osund

konkurrens uppställas nämligen ofta av vederbörande fabrikanter försäljnings-

och kreditvillkor, vilka måste iakttagas av de affärsmän, som sälja

deras tillverkningar. En bundenhet av detta slag förlänar icke uppdragstagarna

en ställning, som är jämförbar med arbetstagares. Detta kan däremot

vara fallet med av huvudman utfärdade föreskrifter angående kontroll

från huvudmannens sida, anställandet av biträden, skötseln av och ordningen

inom uppdragstagarnas företag, dessas öppethållande och därmed

jämförliga förhållanden. Hänsyn bör emellertid tagas icke blott till avtalets

rättsliga innehåll utan även till det sätt, varpå detsamma tillämpas, och till

de faktiska omständigheter, under vilka arbetet utföres. Vederbörandes

sociala och ekonomiska ställning bör också spela en viss roll. Det synes

vidare böra tillmätas betydelse, om uppdragstagarna själva betrakta sig som

likställda med arbetstagare och givit denna sin uppfattning till känna genom

anslutning till en efter fackliga principer uppbyggd organisation.

Socialstyrelsens slutsats blir att gränsen icke torde kunna bestämmas på

annat sätt än att förenings- och förhandlingsrätt tillerkännes uppdragstagare

i de fall, då uppdragstagarna intaga en så beroende ställning gentemot

uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna är väsentligen likartat

med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen gör härpå de övriga i den s. k. arbetsfredslagstiftningen

ingående lagarna till föremål för granskning i förevarande avseende och

finner att även därvidlag en liknande utvidgning av arbetstagarbegreppet

bör äga rum. Till motivering av denna sin uppfattning anför socialstyrelsen

i huvudsak följande.

Lagen om medling i arbetstvister. De organisationer av beroende uppdragstagare,

som bildats, ha i regel utformat sin ideologi och taktik efter

mönster från fackföreningsrörelsen, och de hämta ofta uppslagen till sina

yrkanden från kollektivavtalen. Speciella problem möta visserligen, då ersättningen

utgår i form av provision, men liknande specialproblem finnas

även för olika grupper av arbetstagare. I stort sett äro de beroende uppdragstagarnas

intressen och problem desamma som arbetstagarnas. Under

sådana förhållanden synes det riktigt, att de få samma förhandlingsmöjligheter

som arbetstagare. De böra ha samma rätt att välja mellan olika

förhandlingsformer. Såväl lagen örn förenings- och förhandlingsrätt i dess

helhet som lagen örn medling i arbetstvister synes därför, i en eller annan

form, böra göras tillämplig jämväl å förhållandet mellan beroende uppdragstagare

och deras huvudmän. Dessas inbördes tvister och vanliga arbetstvister

äro nära besläktade med varandra. Förlikningsmännen ha för

övrigt redan i vissa fall, då invändning angående deras behörighet ej gjorts,

med framgång medlat i tvister mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

11

Lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister. Även om de av Kungl.

Majit jämlikt nämnda lag utsedda särskilda skiljedomarna endast i ringa

utsträckning anlitats, synes det dock lämpligt att i detta sammanhang utvidga

deras verksamhetsområde till att även avse tvister mellan sådana uppdragstagare

och uppdragsgivare, vilkas förhållande till varandra, på grund

av de förras beroende ställning, är väsentligen likartat med förhållandet mellan

arbetstagare och arbetsgivare.

Lagen örn kollektivavtal. Då beroende uppdragstagare tillerkännas förenings-

och förhandlingsrätt och offentlig medling äger rum mellan dem

och deras huvudmän kan det förutses, att i flera fall kollektiva uppgörelser

komma att träffas. Det synes därför vara skäl att utsträcka kollektivavtalslagens

tillämpningsområde på samma sätt som föreslagits beträffande förenings-

och förhandlingsrättslagen. Uppdragsgivare och sådana uppdragstagare,

vilkas ställning är väsentligen likartad med arbetstagares, skulle då

komma in under lagen. Deras kollektiva uppgörelser skulle vara underkastade

lagens formföreskrifter, och parterna skulle bliva förhindrade att vidtaga

stridsåtgärder i de fall, då detta är förbjudet enligt 4 § kollektivavtalslagen.

En sådan fredsförpliktelse synes befogad, då samhället ger sitt stöd

åt organisationsmässiga uppgörelser mellan parterna.

Lagen örn arbetsdomstol. Då kollektiva uppgörelser mellan uppdragsgivare

och beroende uppdragstagare föras in under kollektivavtalslagen, böra

även tvister angående dylika uppgörelser behandlas av arbetsdomstolen.

1938 års semesterlag göres även till föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet.

Grundtanken i nämnda lag är, att en arbetstagare skall erhålla två

veckors semester årligen. Inom vissa verksamhetsområden utgår emellertid,

med hänsyn till arbetsförhållandenas natur, ingen semester utan blott semesterlön.

Sålunda stadgas i 9 § semesterlagen, att arbetstagare, som utför

arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, icke är

berättigad till semester utan endast till semesterlön. Till frågan om en eventuell

utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen anför socialstyrelsen:
Till

stöd för tanken att också beroende uppdragstagare skulle tillerkännas

semesterrätt kan anföras att, då dessa arbeta under i stort sett samma förhållanden

som arbetstagare, de även böra komma i åtnjutande av samma

förmåner. De få i ett stort antal fall anses ha samma behov av rekreation

som arbetstagare och synas då med samma rätt kunna framställa anspråk

på semester. Även örn elen ekonomiska ställningen växlar för olika grupper

uppdragstagare, måste dock ett mycket betydande antal sådana anses vara

i behov av semesterlön för att de skola lia möjlighet att låta sitt arbete ligga

nere någon tid eller anskaffa vikarie. Vissa sociala skäl tala således för att

beroende uppdragstagare böra tillerkännas semesterrätt.

Socialstyrelsen anmärker emellertid, att nu ifrågavarande uppdragstagare

i flertalet fall utförde sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde

anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest

semesterlagen skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa

således i allmänhet, enligt 9 § i lagen, endast erhålla semesterlön. Det torde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

icke vara lämpligt att i detta sammanhang taga ställning till principfrågan

örn utsträckning av semesterrätten till ytterligare områden, inom vilka den

medgivna rätten skulle få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill

syntes en utvidgning av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare

tillsvidare böra anstå. Styrelsen fortsätter:

Såsom ovan framhållits måste det till stor del bliva en skälighetsprövning,

när det gäller att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin beroende

ställning böra likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade

och icke semesterber ätti gade uppdragstagare skulle därigenom

bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort antal

tvister.

Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika

dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om

semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras

av flera myndigheter.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade

semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner

socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det

icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare lagstadgad

rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna

att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.

En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende

uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt

i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Socialstyrelsen tillägger att sedan erfarenheter vunnits på denna väg, det

eventuellt senare kunde visa sig lämpligt, att statsmakterna ingrepe med

lagstiftning på området.

I socialstyrelsens utredning göras även andra lagar av socialpolitisk innebörd

ävensom 17 kap. 4 § handelsbaden till föremål för övervägande i förevarande

avseende. Socialstyrelsen har dock icke ansett sig böra föreslå, att

beroende uppdragstagare likställas med arbetstagare vid tillämpningen av

nämnda författningar.

Vad beträffar formen för den föreslagna lagstiftningen

påpekar socialstyrelsen att det, lagtekniskt sett, finnes olika huvudvägar att

välja mellan.

Styrelsen framhåller sålunda att en möjlighet vore, att lagarna gjordes

tillämpliga förutom å arbetstagare även å medlemmarna i sådana organisationer,

vilka av viss myndighet godkänts som organisationer av beroende

uppdragstagare. En sådan konstruktion hade karaktären av en licenslagstiftning,

som icke medförde någon generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde.

Uppdragstagare, som icke vore medlemmar av godkänd organisation,

skulle i så fall stanna utanför lagstiftningen. En fördel med licensvägen

kunde vara, att det tydligare framginge, vilka uppdragstagare det i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

13

stort sett bleve som berördes av lagstiftningen. Socialstyrelsen anser sig

emellertid på anförda skäl böra avvisa licensvägen och förordar att i stället

lagarnas tillämpningsområde utsträckes generellt till att omfatta samtliga

uppdragstagare i beroende ställning. Något medlemskap i vissa på förhand

godkända organisationer skulle alltså icke krävas för lagstiftningens tillämplighet.

En individuell prövning skulle göras i varje fall, då spörsmålet om

uppdragstagarnas ställning i förevarande avseende blir aktuellt. En ledamot

av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Schmidt, är emellertid härvidlag av skiljaktig

mening i det han förordar licensvägen.

En generell utvidgning av lagarnas tillämpningsområde kan — påpekar

socialstyrelsen vidare — ske i två former. Antingen kunna de beroende uppdragstagarna

förås in under arbetstagarbegreppet, vilket sker örn det stadgas,

att de vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar skola anses som

arbetstagare, eller också kunna de likställas nied arbetstagare utan att dock

räknas som sådana. Socialstyrelsen förordar den senare lösningen. Även härvidlag

föreligga skiljaktiga meningar inom socialstyrelsen. T. f. generaldirektören

Höjer och t. f. sekreteraren Wistrand äro nämligen av den meningen

att de beroende uppdragstagarna vid tillämpningen av ifrågavarande lagar

böra anses såsom arbetstagare.

Vad beträffar det tekniska genomförandet av förevarande lagrevision berör

socialstyrelsen först frågan, örn de beroende uppdragstagarnas rättsställning

bör regleras genom en separat lagstiftning eller om bestämmelser

i ämnet kunna införas i de lagar, som beröra arbetstagarnas ställning. Styrelsen

framhåller att den senare lösningen syntes vara den enklaste och

därjämte den mest naturliga, då det i båda fallen vore samma intressen och

synpunkter, som bure upp lagstiftningen. Med den lagtekniska utformning,

som socialstyrelsens förslag fått, syntes det icke heller finnas någon risk, att

allmänheten skulle bibringas den uppfattningen, att uppdragstagarna vöre

arbetstagare och i allo skulle åtnjuta samma förmåner som sådana.

Yttranden över socialstyrelsens utredning.

Yttranden över socialstyrelsens utredning ha infordrats från arbetsdomstolens

ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,

domänstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus

samt Norrbottens län ävensom 1942 års semesterkommitté. Kommerskollegium

har vid sitt utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskamrar

med undantag av handelskammaren i Visby.

Tillfälle att yttra sig över utredningen har bereus åtskilliga sammanslutningar

m. fl.; och hava följande begagnat sig därav, nämligen svenska arbetsgivareföreningen,

handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, jordbruksmaskinföreningen, svenska lant
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

arbetsgivareföreningen, föreningen. skogsarbeten, Sveriges skogsägareförbund,

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, tidningarnas arbetsgivareförening,

landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk,

tjänstemännens centralorganisation, svenska handelsagenters förening, Sveriges

bensinhandlares riksförbund, handelsombudens fackförbund och föreningen

Sveriges aktiva handelsresande. De sammanslutningar m. fl. vilka

icke begagnat sig av erbjudet tillfälle till yttrande äro: Göteborgs köpmäns

arbetsgivareförbund, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,

svenska lasttrafikbilägareförbundet, aktiebolaget samorganisation,

musiketablissementens förening, fullmäktige för svenska handelsresandeföreningar

och jordbruksmaskinförsäljarnas riksförening.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 32—50 i propositionen.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde vid remiss

av förslaget till lagrådet bland annat följande:

»Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstifhången, synes

det icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast arbetstagare

i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet

torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller

förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,

att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.

Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,

som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning av

samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-

och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt

göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare

att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen

hävda sina intressen vid uppgörelser örn löne- och arbetsvillkor.

För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforderliga.

Innan jag övergår att dryfta spörsmålet huru en lagstiftning i ämnet

lämpligen bör utformas, vill jag något beröra frågan huruvida en motsvarande

legal utvidgning av arbetstagarbegreppet bör vidtagas även utom området

för arbetsfredslagstiftningen.

Utan att i princip ställa mig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken

närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen,

semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbaden, anser jag likväl att utvidgningen

icke nu bör äga rum. Vid nämnda ståndpunktstagande har jag särskilt

samrått, vad semesterlagen beträffar, med statsrådet Erlander, som numera

handlägger ärenden rörande sagda lag, samt, vad angår 17 kap. 4 §

handelsbaden, med chefen för justitiedepartementet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

15

Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden

därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —- ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga

regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utredning

funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde

i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt bar intagits

av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter örn icke utvecklingen

numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en

något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén

understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes

något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse

förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen

och det sätt på vilket denna tillämpades.

Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband

härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare

för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade

krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla Ökad tyngd då de

framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan

erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig

erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

I samband härmed må erinras örn att i yttrandena från bl. a. vissa grupper

handelsagenter uttalats farhågor för att den ifrågasatta lagstiftningen

kunde komma att medföra att uppdragsgivarna lade örn sin försäljningsverksamhet

med lisk för att bemälda yrkesutövare bleve arbetslösa. Därest,

såsom av mig i det föregående förordats, utvidgningen begränsas till att

avse allenast arbetsfredslagama, synes dock lagstiftningsåtgärden knappast

komma att av uppdragsgivarna uppfattas såsom innebärande något för dem

särskilt betungande. Risk torde därför knappast föreligga att nyssnämnda

farhågor skulle besannas. Bensinhandlarnas riksförbund har ifrågasatt om

nian icke, för att undvika att huvudmännen till skada för de beroende uppdragstagarna

koncentrerade sin verksamhet till större, ostridigt fullt självständiga

merkantila mellanhänder, borde låta lagextensionen avse alla uppdragstagare,

alltså även dem, som intoge en fullt oberoende ställning. Att

av nämnda anledning tillgripa en så långt gående åtgärd torde av skäl som

nyss nämnts icke vara erforderligt. Ej heller eljest har behov visats föreligga

att utvidga området för arbetsfredslagstiftningen till att omfatta andra upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

dragstagare än sådana som intaga en beroende ställning av samma art som

en vanlig arbetstagares.

Vad härefter beträffar formen för den av mig förordade lagstiftningsåtgärden

må till en början framhållas att tillskapandet av något slags speciallagstiftning

för de ifrågavarande kategorierna icke synes motiverat. Den

önskade utvidgningen av arbetstagarbegreppet torde i stället lämpligen böra

ernås genom att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, en kompletterande föreskrift

intages i de särskilda arbetsfredslagarna. Tillräckliga skäl sjönas icke

heller föreligga att begagna den av en reservant inom socialstyrelsen förordade

licensvägen, innebärande att förevarande lagstiftning skulle bliva

tillämplig på beroende arbetstagare endast under förutsättning att registrering

skett av vederbörande organisation. Väl måste medgivas att den av

socialstyrelsen lämnade definitionen på de här berörda yrkesgrupperna —

vilken definition synes böra i huvudsak godtagas -— lämnar rum för viss

osäkerhet. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår

råder emellertid redan nu en liknande oklarhet beträffande skiljelinjen mellan

arbetstagare och självständiga företagare. Härtill kommer att den kompletterande

definitionen i viss mån kommer att vara en anvisning örn att

man vid gränsdragningen mera skall beakta föreliggande faktiska förhållanden

än brukade juridiska beteckningar. Emot licensvägen kan för övrigt den

invändningen resas att föreningsrätten, i vad denna innebär frihet att bilda

eller medverka vid bildandet av en organisation, icke blir skyddad örn nämnda

väg beträdes. Skyddet skulle nämligen icke komma att inträda förrän organisationen

registrerats på sätt nyss nämnts och detta kan åter uppenbarligen

icke ske innan den nått en viss grad av fullgångenhet. Framhållas må här

jämväl att därest en organisation av beroende uppdragstagare önskar begagna

sig av den i 3 kap. förenings- och förhandlingsrättslagen stadgade

förhandlingsproceduren — en anordning som i nu förevarande sammanhang

tilldragit sig särskild uppmärksamhet — förutsättningen därför är att organisationen

blivit vederbörligen registrerad hos socialstyrelsen.

De beroende arbetstagarna böra, såsom förut nämnts, indragas under nu

ifrågavarande författningsområde genom en i respektive lagar lämnad förklaring.

Denna förklaring kan angiva antingen, såsom socialstyrelsens majoritet

föreslagit, att vad i lagarna är stadgat om arbetstagare skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn berörda uppdragstagare, eller också, såsom

en minoritet inom styrelsen förordat, att de beroende uppdragstagarna vid

tillämpningen av lagarna skola anses såsom arbetstagare. Om man härvidlag

väljer den ena eller andra vägen synes mig vara en fråga av övervägande

formell natur. Då lagstiftningsåtgärden avser att konstatera att vissa yrkesgrupper

skola inom detta lagstiftningsområde betraktas såsom arbetstagare,

vill jag emellertid förorda den av minoriteten, med instämmande i flera

remissyttranden, föreslagna linjen. Till mitt ståndpunktstagande härutinnan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

17

Ilai- även den omständigheten bidragit, att det föreligger en, om ock ringa,

risk att den andra vägen skulle kunna föranleda till antagandet att, då man

inom annan sociallagstiftning använder arbetstagarbegreppet, åt detta nödvändigtvis

måste givas det snävare civilrättsliga innehållet.»

I anledning av vissa uttalanden, som lagrådet gjort i anledning av förslagen,

anförde departementschefen:

»Lagrådet har bl. a. framhållit att den allmängiltiga formuleringen av förslagen

— vilken med hänsyn till sättet för reformens genomförande torde

vara ofrånkomlig — syntes kunna föranleda viss tvekan rörande lagstiftningens

räckvidd. Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, förklarar

lagrådet, att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkonnne, huruvida

någon skulle anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och

spörsmålet icke skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed

likställda författningar av social natur, frågan skulle med beaktande av föreliggande

tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan

att taga ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrågorna,

vilka torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under

beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna,

vill jag för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder

endast ha avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av ändringsförslagen

berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade

redogörelsen framgår, ha emellertid likartade grundsatser redan sedan länge

vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är

starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och

arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga

privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet

tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas vad

beträffar arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den

offentliga och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen

torde bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av föreliggande

omständigheter av social natur.

Vidare har lagrådet uttalat, att det erforderliga kompletterande stadgandet

i lagen örn arbetsdomstol icke borde såsom föreslagits införas i 1 §, vilken i

övrigt föreskreve, att en arbetsdomstol skulle finnas, och angåvé domstolens

kompetens, utan i stället upptagas under särskilda bestämmelser i slutet av

lagen. Då det emellertid kan vara en fördel att ifrågavarande stadgande erhåller

en likartad placering i samtliga de lagar, som ingå i förevarande lagkomplex,

samt stadgandet i sakligt hänseende åtminstone indirekt berör det

avsnitt av arbetsdomstolslagen i vilket 1 § ingår — nämnda avsnitt handlar

enligt detsamma åsatt rubrik örn arbetsdomstolens sammansättning — anser

jag att stadgandet bör bibehållas på den plats det erhållit i det remitterade

förslaget.»

liihang till riksdagens protokoll 1945. .9 sami. 2 avd. Nr 27. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Utskottet.

I propositionen föreslås, att vid tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen

såsom arbetstagare skall anses jämväl den, som utan att anställningsförhållande

föreligger utför arbete för annans räkning och därvid till denne

intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares

till arbetsgivaren. Den princip som sålunda kommit till uttryck

i de framlagda lagförslagen synes utskottet vara välgrundad. Rättvisa och

billighet kräva, att dessa s. k. beroende uppdragstagare erhålla samma

skydd för sin föreningsrätt som egentliga arbetstagare samt att de liksom

dessa få möjlighet att förhandla med arbetsgivaren och ingå kollektivavtal

med denne.

Med hänsyn till förslagens allmängiltiga formulering torde i viss utsträckning

i rättstillämpningen tvekan kunna uppstå beträffande frågan,

vilka yrkesgrupper som omfattas av den föreslagna utvidgningen. Ur

denna synpunkt hade det måhända varit lämpligast att såsom ifrågasatts

under förarbetena till propositionen göra lagarnas tillämpning utanför de

egentliga arbetstagarnas krets beroende av särskild registrering av den

organisation vederbörande uppdragstagare tillhör. Mot införande av en

sådan ordning tala emellertid vägande skäl. Särskilt kan mot ett dylikt

registreringsförfarande invändas, att därigenom något fullständigt skydd

icke skulle beredas åt föreningsrätten. Denna form för den föreslagna

reformens genomförande torde därför icke böra ifrågakomma. Att giva

begreppet beroende uppdragstagare en mindre allmängiltig utformning än

Kungl. Maj:t föreslagit torde icke vara möjligt. Även om denna begreppsbestämning

såsom nyss anförts lämnar rum för viss tvekan rörande lagstiftningens

räckvidd och sålunda ur viss synpunkt kan anses mindre tillfredsställande,

torde det likväl kunna antagas, att bedömandet huruvida

arbetsfredslagstiftningen är tillämplig å viss yrkesutövare icke kommer att

ställa sig avsevärt svårare än för närvarande.

I den motion som väckts i anledning av propositionen har hemställts

om riksdagsskrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta

förslag till sådan ändring av semesterlagen att arbetstagarbegreppet i

nämnda lag utvidgas på samma sätt som i propositionen föreslagits inom

arbetsfredslagstiftningen. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen

har denna fråga diskuterats under förarbetena till propositionen. I

likhet med socialstyrelsen, som verkställt den grundläggande utredningen

i förevarande ärende, har emellertid föredragande departementschefen icke

ansett sig böra tillstyrka en dylik lagändring.

Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper

som här avses erhålla rätt till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt

till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i

lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstift
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

19

ningen utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är

gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.

Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighctsprövning.

Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena

huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning

av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet

nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda

parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om

tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda

tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,

särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl

av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl

anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen

föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring

i motionens syfte vidtagas.

Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl

utskottet, att Kungl. Majit ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande

spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager

under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd

riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av

arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,

i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i

fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 88; samt

B. att motionen 11:474 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Forslund,

Olof Carlsson, Björkman och Hallagård;

Rån andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Cruse, Hagård*'', Larsson

i Östersund, Johnsson i Stockholm, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna* och

Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:148 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 s. 8 i texten