Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 193 i första kammaren av herrar Arrhén och Bondeson samt nr 306 i andra kammaren av fröken Andersson m. fl.

1945-04-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 193 i första kammaren av herrar Arrhén och Bondeson samt nr 306 i andra kammaren av fröken Andersson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1945 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till

lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 193 i första kammaren av herrar Arrhén

och Bondeson samt nr 306 i andra kammaren av fröken Andersson m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit ville anhålla, att »Kungl. Majit ville komplettera bestäm

melserna i lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation son1

tandläkare med bestämmelser liknande dem i den allmänna tjänstepliktslagens

§§ 34, 35 och 36 om möjligheter att erhålla ersättning för direkt av tjänsteplik

ten föranledda kostnader».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet hänvisa

till motionerna.

över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet. Stadsförbundet har i sitt yttrande för

egen del åberopat ett av förbundets sjukvårdsdelegation avgivet yttrande i

ärendet. Landstingsförbundets och delegationens yttranden äro såsom bilagor

fogade till detta utlåtande.

Lagen den 30 juni 1943 (nr 467) örn viss begränsning av legitimation som

tandläkare trädde i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den 30

september 1946. Enligt 1 § i lagen äger medicinalstyrelsen, där tandläkare

icke äro att tillgå för tjänstgöring inom folktandvården, vid meddelande av

sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast rätt

att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom sådan

tandvård. Dylik begränsning må dock ej gälla längre än intill dess sökanden

fullgjort tjänstgöring inom folktandvården under ett år. I 2 § stadgas, att

tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad i 1 § sägs, skall

äga att vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,

som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill tjänsten hör.

1 den proposition, nr 299, varigenom förslaget till lagen örn viss begränsning

av legitimation som tandläkare framlades för 1943 års riksdag, yttrade före
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 29_30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

dragande departementschefen, statsrådet Möller, vid remiss av förslag i ämnet

till lagrådet bland annat följande:

Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen

för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall

då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk

icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande

för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, om förslagets genomförande

kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga ligger det nära till hands att anställa

jämförelse med de faktiska förhallandena inom andra yrkesgrupper.

Vad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det

licentiatexamen avlagts. Men även om den nyexaminerades avsikt, är att

ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen

inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning

för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk

erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.

Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för

anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra

yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke

genom införande av ett obligatoriskt praktikar bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare

ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde

praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstandläkare

eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen

den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna

för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda kungörelse

utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7 800

kronor för år, eller ock fast lön av minst 7 200 kronor för år jämte andel, ej

understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande

av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.

Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att

någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som

kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning om tjänsteplikt stadgas en särskild

sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. ^ En dylik lagstiftning,

varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändigaöres

av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas

intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principen

natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare lia förekommit

i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för*°lkhälsan

att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen uppratthallas.

Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast

kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna

situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig

föranledda förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest

skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den okade

köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under

normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner

som utgå för tjänstgöring vid folktandvården mäste anses forhal
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

landevis goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse

med vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart

efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan

tillfälle gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan

tjänstgöring under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen

att, på sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen tvenne motioner, nr

320 i första kammaren av herr Herlitz och nr 453 i andra kammaren av herrar

Sefve och von Friesen. Motionärerna hemställde, att propositionen måtte avslås.

Andra lagutskottet yttrade i sitt i anledning av propositionen och motionerna

avgivna, av riksdagen godkända utlåtande nr 52, bland annat följande:

Den ifrågasatta begränsningen av legitimationen för tandläkare måste bedömas

såsom ett led i de allmänna strävandena för folkhälsans höjande. Ur

denna synpunkt framstår det såsom ofrånkomligt, att den av statsmakterna

beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas. Svårigheterna

att tillgodose behovet av tandläkare inom folktandvården hava emellertid

på senaste tiden blivit alltmera uppenbara. Den uppkomna situationen

innebär ett verkligt nödläge för folktandvården. Detta nödläge torde för närvarande

knappast kunna undanröjas annat än genom åtgärder i förslagets

riktning. Såsom lagrådet framhållit kan också bristen på tandläkare inom

folktandvården i viss mån sättas i samband med det nuvarande krisläget. De

betänkligheter, som otvivelaktigt kunna resas mot den föreslagna lagstiftningen,

torde förutom på grund av vad nu anförts förlora i bärkraft även

med hänsyn till de för den nyexaminerade tandläkaren goda löneförmåner

som folktandvården erbjuder. Av nu nämnda skäl har utskottet ansett sig

kunna i princip ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet vill emellertid

särskilt starkt understryka vikten av att den föreslagna lagstiftningen

endast blir ett provisorium och att densamma alltså icke bör förnyas, örn

icke trängande behov därav föreligger.

i motionerna ha åberopats 34, 35 och 36 §§ i lagen den 30 december 1939

(nr 934) om tjänsteplikt. 34 § innehåller en bestämmelse örn reseersättning

till tjänstepliktig. Där någon på grund av tjänsteplikt har att tillträda anställning

på ort, belägen mer än tio kilometer från den ort, där den tjänstepliktige

bor eller eljest stadigvarande eller för fullgörande av tjänsteplikt

vistas, skall sålunda i den ordning Konungen föreskriver genom myndighets

försorg beredas honom fri resa från den senare orten till den förra

samt, där restiden överstiger sex timmar, uppehälle därunder. Finnes sannolikt,

alt tjänstepliktig för fullgörande av tjänsteplikt varaktigt kommer att

uppehålla sig å viss ort utom sin hemort, må enligt stadgande i 35 § länsarbetsstyrelsen,

i den mån det prövas skäligt, bevilja ersättning av statsmedel

för kostnad för flyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag till

förstnämnda ort (flyttningsersättning till tjänstepliktig). Sådan ersättning

beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen. I 36 § stadgas, att till

tjänstepliktig, för vilken fullgörande av tjänsteplikt medför, att hans arbets
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande m 29.

inkomst minskas eller att han och hans familj komma att bo på skilda orter,

må i den utsträckning paragrafen närmare angiver utgå bidrag av statsmedel

(utjämningsbidrag till tjänstepliktig). Ersättning för minskning i

arbetsinkomst må utgå med högst det belopp, varmed den tjänstepliktiges

arbetsinkomst under tjänstepliktens fullgörande beräknas understiga vad

han må antagas hava kunnat förtjäna under samma tid i det yrke, som han

närmast före ultagningen till tjänsteplikt utövade. Oavsett örn bidrag utgår

för minskning i arbetsinkomst, må under tid, då fullgörande av allmän

tjänsteplikt medför, att den tjänstepliktige och hans familj bo på skilda

orter, utjämningsbidrag utgå med högst det belopp, varmed levnadskostnaderna

för den tjänstepliktige och familjen kunna beräknas hava ökats till

följd därav. Utjämningsbidrag beviljas av länsarbetsstyrelsen. Konungen

meddelar närmare föreskrifter dels huru inkomstminskning eller levnadskostnadsökning,

som här avses, skall beräknas, dels ock i vad mån utjämningsbidrag

må utgå för sålunda beräknade belopp eller del därav.

De särskilt tillkallade sakkunniga, vilka utarbetade det förslag som låg till

grund för lagen om tjänsteplikt, framhöllo beträffande den föreslagna reseersättningen,

att det vöre naturligt att, därest någon genom tjänsteplikt tvingades

att begiva sig till annan ort, flyttningen skedde utan kostnad för honom

själv. Samma skäl motiverade, att den tjänstepliktige hade berättigat anspråk

på ersättning för överflyttning av familj och bohag till ny vistelseort.

Såvitt denna ersättning anginge måste dock först prövas, örn läget kunde

väntas bliva så varaktigt, att en mera omständlig flyttning vore motiverad.

Även utöver denna reservation hade gjorts den inskränkningen, att ersättning

skulle utgå »i den mån så prövas skäligt». Ersättning torde nämligen i

vissa fall te sig omotiverad, såsom då tjänsteplikten medfört, att vederbörande

kommit i en betydligt bättre löneställning. Stadgandet örn flyttningsersättning

uteslöte icke beviljandet av en reducerad dylik ersättning. -— Beträffande

utjämningsbidraget framhölls, att med förslaget icke tagits ståndpunkt

till frågan, i vad mån tjänstepliktig skulle av statsmedel beredas

ersättning för ekonomisk förlust under tjänsteplikten i form av förlorad

arbetsinkomst eller ökade levnadskostnader genom dubbla hushåll. Härför

angåve förslaget endast vissa huvudgrunder för beräkning av maximibeloppet

för sådan ersättning, medan bestämmandet i övrigt skulle ankomma på

Kungl. Majit. Detaljfrågorna i detta hänseende kunde i varje fall förväntas

komma under riksdagens bedömande i samband med frågan om anslag för

detta ändamål. De sakkunniga förutsatte, att de beräkningar av maximibeloppet,

som i stora drag reglerades i förslaget, gjordes tämligen schematiskt

efter allmänna grunder, som av Kungl. Majit komme att fastställas;

detta tillvägagångssätt borde emellertid givetvis icke utesluta, att dessa normer

frånginges, där det visades, att de faktiska förhållandena gåve ett annat

resultat. Ehuru sålunda de avgörande reglerna om bidragens faktiska be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5

lopp icke i förslaget utformats, ville de sakkunniga likväl i korthet omnämna

vissa principer, som vid förslagets utformning förutsatts skola tillämpas i

tilläggsbestämmelserna. Det hade sålunda planerats, att av bidragets maximibelopp

skulle utgå viss procentuell andel, beroende på den standard vederbörande

uppnådde med tillhjälp av inkomsten under tjänsteplikten och

statsbidraget sammanlagda; de sämst ställda inkomsttagarna skulle sålunda

få ersättning fullt ut, medan där inkomsten antingen före eller under tjänsteplikten

varit relativt hög, statsbidraget skulle minskas i större eller mindre

mån. Det syntes även vara på sin plats att härutinnan bereda större förmåner

åt familjeförsörjare än andra liksom att taga hänsyn till i vad mån

vederbörande jämnåriga inkallats till värnpliktstjänstgöring och därigenom

avkrävts betydande ekonomiska offer i jämförelse med den tjänstepliktige.

I den proposition, nr 92, varigenom förslaget till tjänsteplikt framlades

för 1939 års urtima riksdag, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Forslund, att i fråga örn principerna för utformningen av tillämpningsföreskrifterna

ledning borde sökas i motiveringen till förslaget.

I motionerna har föreslagits, att i lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning

av legitimation som tandläkare måtte införas bestämmelser liknande utskottet.

de i 34—36 §§ lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt meddelade stadgandena

örn reseersättning, flyttningsersättning och s. k. utjämningsbidrag

till tjänstepliktig. Vid bedömandet, huruvida fog finnes att tillerkänna dylika

förmåner åt tandläkare som genom 1943 års lag tvungits att tjänstgöra

inom folktandvården, bör till en början beaktas, att dessa nyexaminerade

tandläkare äro berättigade till samma löneförmåner som de ordinarie

distriktstandläkarna. I betraktande av storleken av de löneförmåner tandläkarna

sålunda erhålla äro de i ekonomiskt hänseende avsevärt bättre

ställda än övriga akademiskt utbildade personer, som efter avlagd examen

skola börja sin praktiska yrkesutövning. Redan nu berörda förhållande

utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl mot att tandläkarna komma i

åtnjutande av de föreslagna särskilda förmånerna. Avsevärd skillnad föreligger

för övrigt emellan den tjänsteplikt varom stadgas i 1939 års lag och

den tjänstgöring som de nyexaminerade tandläkarna ha att utföra inom folktandvården.

De medborgare som åläggas tjänsteplikt torde i regel inneha fasta

anställningar som de oftast få lämna med kort varsel. Deras löneförmåner

under tjänsteplikten äro ovissa. Tandläkarna komma direkt från examen

till en med hög lön förenad tjänstgöring, som delvis kan sägas ha karaktären

av fortsatt praktisk utbildning och som åtminstone för flertalet tandläkare

kunnat förutses ganska långt i förväg. Utskottet vill även framhålla,

att de förmåner i form av flyttningsersättning och utjämningsbidrag, varom

stadgas i tjänstepliktslagen, äro avsedda att utgå endast örn och i den mån

det befinnes skäligt i enlighet med de närmare bestämmelser Konungen

meddelar. Beträffande utjämningsbidraget uttalades under förarbetena till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

tjänstepliktslagen, att vid utformningen av dessa tillämpningsföreskrifter

hänsyn skulle tagas till vederbörandes ekonomiska standard.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 april 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Wistrand*, Forslund, Olof

Carlsson, Björkman, Hallagård* och Englund*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Cruse*, Holm*, Hedlund i

Rådom*, Witzell*, Lundberg i Uppsala, Andersson i Alfredshem och Osterman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Andersson, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen

av förslag till sådant tillägg till 1943 års lag om viss begränsning av legitimation

som tandläkare, att tandläkare, vilka på grund av bestämmelserna

i nämnda lag blivit nödsakade att tjänstgöra inom folktandvården, må

kunna komma i åtnjutande av förmåner liknande dem som avses i 34—36 §§

i lagen örn tjänsteplikt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 7 februari har Utskottet berett Svenska landstingsförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över två likalydande motioner, nr 193 i

första kammaren av herrar Arrhén och Bondeson samt nr 306 i andra

kammaren av fröken Andersson m. fl., angående visst tillägg till lagen om

viss begränsning av legitimation som tandläkare. Med anledning härav får

förbundets styrelse anföra följande.

I de föreliggande motionerna föreslås, att de stadganden, som finnas i allmänna

tjänstepliktslagen §§ 34, 35 och 36, jämväl skola göras tillämpliga

å de nyutexaminerade tandläkare, som ålagts obligatorisk tjänstgöring om

ett år inom folktandvården. Detta innebär, att dessa tandläkare skulle beredas

fri resa mellan tjänstgöringsorten och den ort, där de stadigvarande

vistas, att ersättning av statsmedel skall kunna utgå för kostnad för flyttning

av familj och bohag till tjänstgöringsorten samt att, om tandläkaren

och hans familj äro tvungna att bo på olika orter, s. k. utjämningsbidrag

skall kunna utgå.

Vid bedömande av skäligheten av dessa krav måste beaktas, att en avsevärd

principiell skillnad förefinnes mellan den allmänna tjänstepliktslagen

och här ifrågavarande lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.

Den allmänna tjänstepliktslagen avser att i första hand reglera förhållandena

för medborgare, som under kortare tid, som ej i förväg kan

förutses, åläggas tjänsteplikt i samhällets tjänst. I regel hava dessa fasta

sysselsättningar samt familj. De tandläkare, som här är fråga om, komma

direkt från examen till sådan tjänstgöring inom folktandvården, som närmast

har karaktären av fortsatt praktisk utbildning. Denna tjänstgöring

kan, om man bortser från tandläkare, som utexaminerades omedelbart efter

lagens antagande, förutses långt i förväg, och de kunna ordna sina förhållanden

därefter. De hava icke någon fast sysselsättning och flertalet torde

ännu icke hunnit med att bilda familj. Dessa omständigheter motivera enligt

styrelsens mening, att förevarande grupp icke utan vidare göres delaktig

av de förmåner, som utgå till medborgare vid inkallelse enligt den

allmänna tjänstepliktslagen.

När det gäller att bedöma behovet av de ersättningar, som motionärerna

anse motiverade för de unga tandläkarna, får ej heller förbises, att dessa

för sitt arbete i folktandvården erhålla samma ersättning som de ordinarie

distriktstandläkarna. Detta betyder, att de komma upp i årsinkomster om

12—15 000 kronor per år, d. v. s. inkomster, som andra akademiker uppnå

först efter många års tjänstgöring om än någonsin. Det kan icke bestridas,

att tandläkarna i detta hänseende äro ekonomiskt privilegierade i förhållande

till andra grupper av medborgare med ungefär motsvarande utbildning.

Några särskilt ömmande skäl kunna sålunda icke åberopas för det

av motionärerna framlagda förslaget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskedtets utlåtande nr 29.

Vad angår frågan om fri resa till tjänstgöringsorten föreligga med hänsyn

till ovan berörda förhållanden knappast några skäl för fria resor, då det

här är fråga om tillträdande av en årslång, välavlönad befattning. Vederbörande

befinner sig vid tidpunkten för examens avläggande i Stockholm

och hade under alla förhållanden måst företaga resa till sin hem- eller

tjänstgöringsort, därest icke tjänstgöringen i folktandvården kommit emellan.

Härtill kommer att tandläkarna ha möjlighet att, inom ramen för

lediga befattningar, själva välja tjänstgöringsort. Samma gäller enligt styrelsens

mening den ifrågasatta flyttningsersättningen. De nya tandläkare,

det här är fråga om, torde endast i undantagsfall ha bildat familj och med

hänsyn till de goda inkomster, som kunna påräknas under tjänstgöringen

i folktandvården, synes det icke oberättigat att de, i likhet med de ordinarie

distriktstandläkarna, själva få vidkännas eventuella flyttningskostnader. Av

samma skäl synes s. k. utjämningsbidrag ej heller kunna ifrågasättas.

Styrelsen anser sålunda, att någon ändring av nu ifrågavarande lag i den

riktning motionärerna föreslagit, ej är påkallad.

Stockholm den 7 mars 1945.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

ERIK FAST.

/ Ivar Dahlgren.

Bilaga B.

Till Svenska stadsförbundets styrelse.

Sedan till stadsförbundets sjukvårdsdelegation för yttrande remitterats

motionen i riksdagens Första Kammare, nr 193/1945, angående tillägg till

lagen om viss begränsning av legitimation som tandläkare, får sjukvårdsdelegationen

anföra följande.

Sjukvårdsdelegationen vill för sin del erinra om att delegationen i sitt

remissyttrande den 30 december 1942 över medicinalstyrelsens då föreliggande

förslag till begränsning av tandläkarnas legitimation ställde sig tveksam

till lämpligheten av en obligatorisk tjänstgöring i folktandvården av

nyexaminerade tandläkare bland annat med hänsyn till den sociala tandvårdens

renommé. En obligatorisk tjänstgöring borde ej tillgripas annat

än som ett provisorium. Det primära botemedlet och den enda i längden

effektiva hjälpen mot tandläkarbristen vore en utökning av antalet platser

vid utbildningsanstalterna för tandläkare. Sjukvårdsdelegationen får ånyo

understryka dessa synpunkter och framhålla nödvändigheten av en utökning

av antalet tandläkarelever. Först vid en ökad tillgång på tandläkare

är den allmänna tandvården genomförbar.

De förmåner, som erbjudas de nyexaminerade tandläkarna vid deras

obligatoriska tjänstgöring i folktandvården, äro desamma, som distrikts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

9

tandläkarna i allmänhet erhålla. Inkomstläget torde vara runt 12 000 kronor

per år. I förhållande till vad som bjudes vid den första tjänstgöringen

inom andra »lärda yrken», synes det helt obefogat rikta någon invändning

mot själva lönesättningen, må vara att tandläkarna i den fria marknaden

kunna komma upp i ett högre inkomstläge. Billighetsskäl torde därför näppeligen

kunna åberopas för en kompensation för »mistade förmåner».

Vid en tjänstgöring jämlikt den allmänna tjänstepliktslagen är det däremot

synnerligen ovisst med löneförmånerna. Här torde finnas ett verkligt

behov av ett utjämningsbidrag. Detta är emellertid, som framgår av den

föregående redogörelsen, maximerat, så att bidraget jämte inkomsten ej får

överstiga »normalinkomsten» i samma yrke.

Med hänsyn till löneförmånerna vid den obligatoriska tjänstgöringen är

det enligt delegationens uppfattning uteslutet med ett särskilt utjämningsbidrag.

Vid bedömandet av frågan om särskilda rese- och flyttningsbidrag må

erinras örn att tjänstgöringen i folktandvården omfattar högst ett år. Avsikten

har också varit, att tjänstgöringen skall förläggas till en och samma

ort under hela denna tid. Vidare sätter den in på ett stadium, innan den

nyexaminerade tandläkaren startat en egen rörelse. Den tjänstgöring, som

kan komma i fråga enligt den allmänna tjänstepliktslagen, är däremot såväl

till tidrymd som till förläggningsplats synnerligen oviss och kan komma i

fråga när som helst oberoende av den tjänstepliktiges ålder. På dessa grunder

äro rese- och flyttningsbidrag motiverade, vilket näppeligen kan anses

vara fallet i fråga om tandläkarna.

Sjukvårdsdelegationen får slutligen framhålla, att skulle de av motionärerna

föreslagna ersättningarna utgå, bleve följden den, att sådana bidrag

rättvisligen få tilldelas all personal inom folktandvården. Till en sådan utveckling

kan sjukvårdsdelegationen icke medverka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får sjukvårdsdelegationen föreslå,

att den föreliggande motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Göteborg den 26 mars 1945.

Å sjukvårdsdelegationens vägnar

IVAR ÖMAN.

/ Stig Radhe.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.