Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av lagen om medling i arbetstvister.

1945-05-04 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:41, Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av lagen om medling i arbetstvister.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av lagen

om medling i arbetstvister.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 191, vilken hänvisats till lagutskott

och tilldelats andra lagutskottet, ha herrar Helgesson och Robert

Berg hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

översyn av lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister.

Till stöd för detta yrkande har i motionen anförts:

Sedan år 1910 har landet varit indelat i sju förlikningsdistrikt med en förlikningsman

i varje distrikt. Under senaste åren har det emellertid visat sig,

att detta antal icke är tillfredsställande. Antalet ärenden, som förlikningsmännen

måste taga hand om, har stigit i ständigt stegrat tempo. Under de sista

åren ha ärendena också blivit mer svårlösta. Båda parterna och förlikningsmännen

ha i det längsta försökt åstadkomma uppgörelse utan konflikt, och

detta har medfört, att ärendena måst handläggas vid flera sammanträden än

tidigare. Dessa omständigheter ha tillsammans gjort, att förlikningsmännen

tidvis varit så överlastade med arbete, att de icke haft möjlighet att inom

rimlig tid taga nya ärenden under behandling. En annan olägenhet är, att

förlikningsmännen icke kunnat erhålla semester utan att vikariera för varandra,

d. v. s. örn en förlikningsman har semester måste en annan under tiden

sköta två distrikt, vilket många gånger medfört svårigheter för avtalsparterna.

Vi anse därför tiden inne att företaga en översyn av lagen om medling

i arbetstvister, och vi vilja anvisa ett par utvägar, som skulle kunna eliminera

olägenheterna.

Med bibehållande av nuvarande antal förlikningsmän och distrikt bör i

varje distrikt en vice eller andre förlikningsman tillsättas, vilken vid stor

arbetsbelastning kan övertaga en del av arbetet.

En annan utväg är att tillsätta särskilda riksförlikningsmän, som utan särskilt

förordnande få taga hand örn ärenden, som beröra två eller flera förlikningsdistrikt,

d. v. s. riksavtal eller avtal för företag med filialer på många

platser.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Detta yttrande finnes såsom

bilaga fogat till detta utlåtande.

Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister skall

Konungen indela riket i distrikt, inom vilka av Konungen förordnade förlikningsmän,

en för varje distrikt, ha att medla i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare. Lagen gäller dock icke i fråga om arbetsgivare och arbetare,

å vilka bestämmelserna i 3 kap. lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

äga tillämpning (1 § första stycket). 1 de fall då en utbruten tvist sträcker

sina verkningar inom två eller flera distrikt förordnar antingen socialsty
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 41. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

reisen förlikningsmannen i ett av distrikten eller Konungen annan person att

medla i tvisten. Dylika förordnanden meddelas endast för varje särskilt fall

(11 §). Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom generellt

förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt

vara förlikningsman nied visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde

eller ock för sådant område utse särskild förlikningsman (1 § andra

stycket). Där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant

eljest prövas påkallat, äger Konungen uppdraga åt sakkunniga och erfarna

personer att i egenskap av särskild förlikningskommission jämte vederbörande

förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna taga befattning

med tvisten, i hans ställe medla i densamma. Sådant uppdrag må

även lämnas särskild person (12 §).

Föremål för medlingsförfarande enligt lagen äro i allmänhet alla slag av

arbetstvister. Vissa undantag från denna huvudregel äro dock stadgade. I arbetstvist

inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild

förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, får förlikningsmannen

sålunda ingripa allenast om de tvistande å ömse sidor påkalla

hans mellankomst eller förhållandena göra sannolikt, att nämnden icke kommer

att anlitas för tvistens biläggande, eller ock förhandling inför nämnden

ägt rum utan att uppgörelse vunnits. Vidare må medlingsförfarande icke

äga rum i tvist, som hänskjutits till skiljedomare förordnad enligt lagen den

28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister (9 §).

I tvist, som icke enligt nyss angivna bestämmelser är undandragen medlingsförfarandet,

äger emellertid förlikningsmannen av eget initiativ ingripa

endast för den händelse tvisten medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse

av större betydenhet (3 § första stycket). År 1931 gjordes emellertid

ett tillägg till medlingslagen (3 § andra stycket) varigenom förlikningsman

blivit förpliktad att ingripa även i tvist, som icke medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, örn nämligen framställning

göres av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av

tvisten berörda arbetarna. Särskild person kan förordnas att leda förhandling

i dylik mindre tvist (11 § andra stycket).

Då en förlikningsman ingriper för att söka bilägga en uppkommen arbetstvist,

är hans första uppgift att träda i förbindelse med parterna och att göra

sig noga underrättad örn, vari tvisten bestar (3 § första stycket). Tillförlitliga

och ingående upplysningar härom kunna givetvis erhållas allenast av parterna

själva. Då lagen utgår från att medlingsförfarandet, vad de tvistande beträffar,

väsentligen bör vila på frivillighetens grund, har emellertid lagen icke utrustat

förlikningsmannen med några medel att tvinga parterna lämna upplysningar

i sådant hänseende. I lagen stadgas allenast, att det bör vara en var av

de tvistande angeläget att, i den mån sådant erfordras för att bereda förlikningsmannen

tillförlitlig grund för tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen

giva honom del av räkenskaper och andra handlingar samt

meddela statistiska och andra uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom

hålla vederbörande arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

3

Part, som sålunda tillhandagår förlikningsmannen med upplysningar, äger

att i den omfattning han finner behövligt göra förbehåll att förlikningsmannen

ej må yppa vad han sålunda får kännedom örn (7 §).

En synnerligen viktig befogenhet, som tillkommer förlikningsmannen, är

rätten att hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens lösning icke

vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse. Förlikningsmannens närmaste

åtgärd blir härefter, vare sig hans nyssnämnda hemställan beaktats

eller icke, att kalla de tvistande att, själva eller genom ombud, sammankomma

till förhandling med varandra inför förlikningsmannen (3 § första

stycket). Sådan kallelse äro de tvistande enligt lagen (4 § andra stycket)

skyldiga att efterkomma. Då partenia kommit samman inför förlikningsmannen,

skall denne leda förhandlingarna med och mellan de tvistande samt

under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligast synes, söka

åvägabringa tvistens lösning (3 § första stycket). Dessa förhandlingar skola

enligt lagen i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa överenskommelse

i enlighet med anbud eller förslag, som kunna bliva framställda från de

tvistande själva. Stadgandet härom vilar på lagens grundprincip, att förlikningsmannen

endast har att medla mellan parterna, icke att själv fatta avgörande

beslut och att det alltså främst ankommer på parterna själva att medverka

till tvistens lösning. Därest icke på detta sätt någon lösning av tvisten

ernås, ankommer det enligt lagen på förlikningsmannen att, om och i den

mån sådant kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hos parterna

hemställa örn de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet

kunna synas lämpliga. Försummar någon av de tvistande parterna att träda

i förhandling må förlikningsmannen på hemställan av andra parten anmäla

försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger att vid vite tillhålla parten att

fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av förlikningsmannen utdöma

vitet (6 §).

Leda de av förlikningsmannen anordnade förhandlingarna icke till något

resultat, är förlikningsmannens uppdrag såsom sådant avslutat, åtminstone

tillsvidare. Det återstår honom dock enligt lagen den möjligheten att söka

förmå de tvistande att hänskjuta saken till avgörande genom skiljedom. Förlikningsmannen

får icke själv åtaga sig sådant uppdrag (8 §). Är arbetsinställelse

icke för handen, må förlikningsmannen, om de tvistande å båda

sidor för förlikningsmannen tillkännagivit att de anse fortsatt förhandling

gagnlös, ej vidare utfärda kallelse å dem. Han äger dock, om ändrade förhållanden

därtill föranleda, inbjuda de tvistande till nya förhandlingar, en inbjudan

som de tvistande emellertid icke äro skyldiga att hörsamma (5 §).

Av förlikningsmannens allmänna skyldigheter följer att han, även sedan förhandlingarna

avbrutits, bör med uppmärksamhet följa utvecklingen av tvisten

och parternas ställning till densamma samt vid första lämpliga tillfälle

utfärda kallelse till nya förhandlingar, vilken kallelse det åligger de tvistande

att efterkomma.

Vid sidan av förlikningsmannens uppgift att medla i arbetstvister åligger det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

honom tillika enligt lagen att, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda

för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja

ett gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i arbetet.

Stadgandet härom avser närmast att till arbetsgivares och arbetares förfogande

ställa personer med kompetens att leda fredliga underhandlingar dem

emellan och att åt träffade överenskommelser av skilda slag giva en otvetydig

avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda tvister för framtiden

ej behöva förekomma. Örn arbetsgivare och arbetare önska, att förhandling

örn sådan överenskommelse skall äga rum under ledning av opartisk ordförande,

men förlikningsmannen ej hinner medverka eller anses icke lämpligen

böra redan i det skedet tillkallas, äger socialstyrelsen på parternas begäran

utse lämplig person att leda förhandlingarna (2 §).

I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser, utfästelser eller

andra beslut under förhandlingar gäller, allt efter beslutens innehåll och det

sätt varpå de tillkommit, vad allmän lag förmår (10 §).

Genom lag den 28 juni 1935 infördes i medlingslagen en ny paragraf, 3 a §

(den s. k. varsellagen). I nämnda lagrum stadgas, att innan arbetsinställelse

vidtages, skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse om åtgärden

lämnas motsidan samt förlikningsmannen sist å sjunde dagen före den dag,

då åtgärden skall taga sin början. Förseelse mot denna bestämmelse bestraffas

med böter.

Jämlikt ett kungl, brev den 31 december 1909 är riket i fråga örn medling

i arbetstvister indelat i sju distrikt. I en kungörelse den 31 december 1920 (nr

898) ha lämnats närmare föreskrifter angående förlikningsmännens och förlikningskommissions

verksamhet.

Såsom förut framhållits, gäller lagen om medling i arbetstvister icke i fråga

örn arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna i 3 kapitlet lagen den

11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt äga tillämpning.

I nämnda kapitel lämnas regler om särskild förhandlingsrätt under

vissa angivna betingelser. Huvudorganisation av arbetstagare äger — enligt

8 § — genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla tillämpning av kapitlet.

Dylik anmälan skall innefatta förklaring att organisationen underkastar sig

fredsförpliktelse under viss tid. Äro bestämmelserna i 3 kap. tillämpliga å

arbetstagarförening, gälla de även för arbetsgivarparten. Om mellan partenia

enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås, skall socialstyrelsen på begäran

av huvudorganisation av arbetstagare eller arbetsgivare eller av oorganiserad

arbetsgivarpart utse opartisk ordförande att leda förhandlingarna. Socialstyrelsen

må dock, enligt 10 § andra stycket, vägra att utse sådan ordförande

bl. a. därest sökanden är förening av arbetstagare, som icke omfattar

minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna eller som icke äger minst

300 medlemmar. Det åligger part, enligt 12 §, att på den opartiske ordförandens

kallelse sammankomma och på hans anmaning med angivande av skäl

framlägga förslag till förhandlingsfrågans bedömande. Kunna parternas vid

förhandlingen avgivna förslag icke sammanjämkas, må ordföranden uppma
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

5

na parterna att hänskjuta frågan till bindande avgörande av skiljemän. Efterkommes

ej uppmaningen, skall ordföranden, därest han icke finner frågan

vara av beskaffenhet att höra under domstol, på begäran av endera parten

hos socialstyrelsen hemställa örn utseende av skiljenämnd för avgivande av

förslag till förhandlingsfrågans lösning. Socialstyrelsen har därefter att utse

skiljenämndsledamöter, som skola avgiva dylikt förslag. Om skiljenämndens

förslag icke inom viss tid antages av båda parterna, upphör fr edsförpliktelsen

såvitt angår den behandlade frågan, därest endera parten inom en månad

därefter underrättat såväl andra parten som socialstyrelsen att han ämnar

anlita stridsåtgärd. Enligt 16 § andra stycket skall innan stridsåtgärd

vidtages -— därest giltigt hinder icke möter — underrättelse örn åtgärden lämnas

motsidan ävensom socialstyrelsen sist å sjunde dagen före den dag, då

åtgärden skalk taga sin början. — 4 kapitlet i lagen innehåller bestämmelser

om påföljd för överträdelse av lagen. Försummar part att hörsamma kallelse

eller anmaning enligt 12 § må ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen,

som äger genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande

ävensom på anmälan av ordföranden utdöma vitet (26 §). Förseelse

mot bestämmelserna i 16 § andra stycket straffas med böter.

Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister

äger Konungen förordna — och har också Kungl. Maj:t utsett — särskilda

personer att på anmodan av parter var för sig avgöra arbetstvister,

som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan av parter eller

av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga

i dylika tvisters slitande. För skiljedomarna, vilka skola hava domarkompetens,

och deras verksamhet skall vad i lagen om skiljemän är stadgat äga

motsvarande tillämpning. Närmare föreskrifter angående skiljedomarnas

verksamhet meddelas i en kungörelse den 31 december 1920 (nr 899).

Enligt lagen om medling i arbetstvister den 28 maj 1920 skall för vart

och ett av de distrikt, i vilka riket för sådant ändamål av Konungen indelas,

finnas en förlikningsman med uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare. Genom ett kungl, brev den 31 december 1909 är riket i

fråga örn medling i arbetstvister indelat i sju distrikt. Om en utbruten tvist

sträcker sina verkningar inom två eller flera distrikt, skall socialstyrelsen

enligt 1920 års lag antingen förordna förlikningsmannen i ett av distrikten

att medla i tvisten eller hos Konungen anhålla om sådant förordnande för

annan person. Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom

generellt förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom

sitt distrikt vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde

eller ock för sådant ändamål förordna särskild förlikningsman.

I mera omfattande tvister plägar tillämpas en i lagen meddelad bestämmelse,

enligt vilken Konungen, där arhetstvist innebär synnerlig fara för

arbetsfreden eller sådant eljest finnes påkallat, äger förordna särskild för
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

likningskommission att jämte vederbörande förlikningsman eller i dennes

ställe medla i tvisten. Sådant uppdrag kan även meddelas enskild person.

Motionärerna framhålla, att förlikningsmännen under de senaste åren tidvis

varit så överhopade med arbete att de icke haft möjlighet att inom rimlig

tid taga nya ärenden under behandling. I sitt i ärendet avgivna remissyttrande

har socialstyrelsen, som har att utöva inseende över medlingsväsendet,

efter samråd med de nuvarande förlikningsmännen och åtskilliga

förutvarande förlikningsmän vitsordat, att förlikningsmännen för närvarande

ha en synnerligen stor arbetsbörda, som särskilt under vissa delar av

året medför, att parterna först efter en relativt lång väntan kunna erhålla

begärd medling. Utskottet kan med stöd av den erfarenhet som i förevarande

ämne förefinnes inom utskottet ansluta sig till den uppfattning, varåt

motionärerna och socialstyrelsen sålunda givit uttryck. Då det ur såväl

de berörda parternas som allmän synpunkt är av vikt att begärd medling

i arbetstvister företages utan avsevärt dröjsmål, äro uppenbarligen åtgärder

påkallade för att undanröja nu berörda olägenheter.

På vad sätt detta syfte bör uppnås kan icke avgöras utan närmare utredning.

Då de nuvarande olägenheterna i viss utsträckning torde ha sin

grund i svårigheter att finna personer, som äro hågade och lämpliga att åtaga

sig förlikningsmannauppdrag, bör sålunda exempelvis prövas, i vad mån

uppdragen må kunna omändras till heltidstjänster. Även en ändring av

distriktens antal bör övervägas. Vid utredningen bör särskilt beaktas, att

såsom socialstyrelsen anfört förlikningsmännens ökade arbetsbörda torde

bero icke på någon ökning av arbetet inom de särskilda distrikten utan på

den fortgående centraliseringen av avtalsväsendet, vilken medfört, att distriktsförlikningsmännen

i allt större utsträckning anlitats för medlingsuppdrag

som beröra flera distrikt eller hela riket.

Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna remissyttrande förordat, att

en utredning i förevarande ämne bör utvidgas till att avse en allmän översyn

av gällande bestämmelser rörande medling och skiljedom i arbetstvister.

Enligt utskottets mening kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen

om medling i arbetstvister bör i vissa andra hänseenden än som kan föranledas

av önskemålet om en förstärkning av förlikningsväsendet göras till

föremål för revision. Vidare torde såsom socialstyrelsen anfört lagen den

28 maj 1920 örn särskilda skiljedomare i arbetstvister genom avtalsväsendets

utveckling och framför allt efter arbetsdomstolens tillkomst tillämpas

i mycket ringa utsträckning, varför frågan örn upphävandet av denna lag

torde böra övervägas. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t tager under

omprövning, huruvida den av utskottet förordade utredningen bör givas en

mera vidgad omfattning än som föranledes av motionens syfte.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta om utredning rörande förstärkning av fotlik
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

indra lagutskottets utlåtande nr 41.

7

ningsväsendet samt vidtaga de åtgärder vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 4 maj 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand, Björkman*,

Hallagård, Helgesson och Uhlén*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Rgberg, Nilson i Eskilstuna,

Cruse*, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna*, Lundberg i Uppsala och Andersson

i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN.

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att avgiva yttrande över en av herrar Helgesson och Berg, Robert, inom

första kammaren väckt motion, nr 191, angående översyn av lagen örn medling

i arbetstvister. Med anledning härav får socialstyrelsen, som i ärendet

samrått med de nuvarande distriktsförlikningsmännen ävensom med åtskilliga

förutvarande förlikningsman, anföra följande.

I motionen framhålles bland annat, att förlikningsmännen under de senaste

åren tidvis varit så överhopade med arbete, att de icke haft möjlighet

att inom rimlig tid taga nya ärenden under behandling. Med anledning härav

hemställa motionärerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om översyn av lagen örn medling i arbetstvister. I samband härmed

framlägga motionärerna två olika förslag till åtgärder, avsedda att eliminera

nyssnämnda olägenhet. Enligt det ena förslaget skulle i vart och ett av de

nuvarande förlikningsdistrikten jämte förlikningsmannen tillsättas en vice

eller andre förlikningsman, vilken vid stor arbetsbelastning skulle övertaga

en del av arbetet. Enligt det andra förslaget skulle särskilda riksförlikningsmän

tillsättas för att taga hand om ärenden, berörande två eller flera distrikt.

Socialstyrelsen vill för sin del vitsorda, att vissa av de enligt lagen örn

medling i arbetstvister förordnade förlikningsmännen för närvarande ha en

synnerligen stor arbetsbörda, som särskilt under vissa delar av året medför,

att parterna först efter en relativt lång väntan kunna erhålla begärd medling

i uppkomna avtalstvister. Detta förhållande beror icke på någon ökning

av arbetet inom de särskilda distrikten utan är väsentligen att tillskriva den

fortgående centraliseringen av avtalsväsendet, vilken medfört, att distriktsförlikningsmännen

i allt större utsträckning måste anlitas för medlingsuppdrag,

berörande flera distrikt eller hela riket. Det torde kunna förväntas, att

behovet av medlare för dylika större uppdrag under de närmaste åren kommer

att ytterligare ökas. Med anledning härav finner sig socialstyrelsen —

utan att taga ståndpunkt till de av motionärerna anvisade utvägarna — böra

tillstyrka yrkandet om en översyn av medlingslagen, syftande till en förstärkning

av det nuvarande förlikningsväsendet.

Örn en dylik översyn kommer till stånd, bör densamma enligt socialstyrelsens

uppfattning kombineras med en mera allmän revision av gällande lagstiftning

om medling och skiljedom i arbetstvister. Lagen om medling i arbetstvister

den 28 maj 1920 bygger väsentligen på den första medlingslagen

av den 31 december 1906 och innehåller åtskilliga från denna lag^ överflyttade

stadganden, som icke väl överensstämma med nu rådande förhållanden på

arbetsmarknaden. Detsamma gäller örn den i anslutning till lagen utfärdade

kungörelsen den 31 december 1920 med närmare föreskrifter angående medling

i arbetstvister. Vidare ha i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt i 3 kap. upptagits vissa bestämmelser örn ett särskilt medlingsförfarande,

vilka synas böra underkastas en omprövning^ med utnyttjande

av numera vunnen erfarenhet på området. Slutligen må erinras, att

lagen den 28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister och den i

anslutning därtill utfärdade kungörelsen den 31 december 1920 med när
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 41.

9

mare föreskrifter angående särskilda skiljedomare i arbetstvister numera —

efter arbetsdomstolens tillkomst och efter avskaffandet av de permanenta lokala

skiljenämnderna inom byggnadsfacket, i vilka de särskilda skiljedomarna

plägade anlitas såsom ordförande — tillämpas i ytterst långa omfattning,

varför jämväl frågan om den fortsatta giltigheten av dessa båda författningar

torde böra upptagas till prövning.

Med åberopande av vad sålunda anförts får socialstyrelsen hemställa, att

utskottet ville föreslå riksdagen att i anledning av förevarande motion i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om en revision av gällande bestämmelser

angående medling och skiljedom i arbetstvister.

I handläggningen av detta ärende lia deltagit t. f. generaldirektören Höjer,

generaldirektörens ställföreträdare t. f. byråchefen Alexanderson och t. f.

förste byråsekreteraren Wistrand, föredragande.

Stockholm den 10 mars 1945.

KARL J. HÖJER

Lode Wistrand.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 9 sami.

2 avd. Nr il.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:240 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående översyn av lagen om medling i arbetstvister. a1 i texten