Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående dyrtidsoch kristillägg dt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

1945-05-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:44, Utlåtande i anledning av väckt motion angående dyrtidsoch kristillägg dt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående dyrtids- och

kristillägg dt personer, som uppbära livränta enligt lagen

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 4,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har fröken Andersson hemställt,

att riksdagen måtte »besluta örn åtgärder för att bereda kungl, järnvägsstyrelsen

rätt att till personer, som f. n. uppbära livränta enligt 1886 års lag

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, bevilja dyrtids- och

kristillägg».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från statskontoret och järnvägsstyrelsen. Dessa

yttranden finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

Enligt 1 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada

1 följd av järnvägs drift förstås i lagen med järnväg sådan staten eller annan

tillhörig järnväg, å vilken befordran av person eller gods verkställes

medelst ångkraft. 2—4 §§ innehålla bestämmelser om ersättning för skada

å person. I 2 § stadgas sålunda, att, därest i följd av järnvägs drift någon

ljutit döden eller lidit kroppsskada, och vållande därtill ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare skall utgiva skadestånd

enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han själv vållat

skadan. Örn i följd av järnvägs drift någon, som är anställd i järnvägens

tjänst eller arbete, under förrättandet därav dödas eller skadas, är enligt

3 §, ändå att icke någon annan av järnvägens förvaltning eller betjäning

vållat skadan, järnvägens innehavare skyldig gälda skadestånd, där icke

han, som skadan led, genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan

grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan. Har skadan skett i följd av

annan järnvägs drift, och är icke denna järnvägs innehavare på grund av

2 § pliktig ersätta skadan, har innehavaren av den järnväg, i vars tjänst

eller arbete den dödade eller skadade var stadd, samma skyldighet att gälda

skadestånd, som enligt vad nyss är sagt skolat åligga honom, örn skadan

timat i följd av driften av hans egen järnväg. 4 § innehåller ett stadgande,

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 avd. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

att, om den som lidit kroppsskada i följd därav är berättigad att från kassa,

som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av järnvägens

innehavare, erhålla pension eller annat understöd, eller om den skadade på

bekostnad av järnvägens innehavare blivit försäkrad mot olycksfall, järnvägens

innehavare skall, i den mån skadan sålunda varder ersatt, njuta befrielse

från ersättningsskyldighet. Enligt 9 § är järnvägs ägare, som åt annan

överlåter nyttjanderätten till sin järnväg, för skada, som därefter i följd

av järnvägens drift timar, ansvarig lika som järnvägens innehavare, dock

ej med annan sin egendom, än järnvägen och vad därtill hör.

Den 5 juli 1901 (nr 39) utfärdades lagen angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete. Lagen omfattade endast vissa i 2 § uppräknade

verksamheter, däribland järnvägs- och spårvägstrafik. Arbetsgivaren

var direkt ersättningsskyldig vid inträffat olycksfall. Dock ägde han rätt

att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare med den verkan, att han

blev fri från ersättningsskyldigheten. Därest staten eller kommun utövade

någon i 2 § omförmäld verksamhet, var staten eller kommunen lika med enskild

person ersättningsskyldig för skada till följd av olycksfall, som härflöt

från utövningen av denna verksamhet. 1901 års lag trädde i kraft den

1 januari 1903 och gällde till och med den 31 december 1917. Lagen ägde

ej tillämpning å olycksfall som inträffat före lagens ikraftträdande. Enligt

27 § i lagen upphävdes genom lagen de i 1886 års lag om ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelserna örn skyldighet

för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs

drift arbetare eller arbetsförman, som var stadd i järnvägens tjänst

eller arbete, under förrättande därav dödades eller skadades. Nämnda bestämmelser

skulle dock i stället för stadgandena i 1901 års lag äga tillämpning

å arbetare eller arbetsförman, som vid den tid, då 1901 års lag trädde

i kraft, var anställd i järnvägens tjänst eller arbete.

Enligt lagen den 77 juni 1916 (nr 235) arn försäkring för olycksfall i arbete,

som trädde i kraft den 1 januari 1918, är varje arbetare, där ej i lagen

annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. I

36 § föreskrives, att genom lagen upphävas 1901 års lag om ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete ävensom de i 1886 års lag meddelade

bestämmelserna örn skyldighet för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva

ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens

tjänst eller arbete, under förrättandet därav dödas eller skadas.

I kungörelse den 30 november 1917 (nr 832), som trädde i kraft den 1

januari 1918 och gällde till och med den 30 juni 1942, meddelades särskilda

bestämmelser i fråga om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare,

som användas till arbete för statens räkning. Kungörelsen har sedermera

ersatts av en ny kungörelse i ämnet den 30 juni 1942 (nr 678). Kungörelserna

innebära, att staten såsom arbetsgivare utan erläggande av för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44.

3

säkringsavgifter direkt utgiver ersättning enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen,

i den mån ej i anledning av olycksfallet på grund av eljest

gällande bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må

avdragas från ersättningen enligt lagen.

Enligt lag den 22 juni 190b (nr 2b, s. 1), som gällde från och med den 1 juli

1904 till och med den 31 december 1917, skulle, därest skada uppstått i följd

av elektrisk järnvägs drift, bestämmelserna i 1886 års lag äga motsvarande

tillämpning. Vad sålunda föreskrivits skulle dock icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare

sig för skada som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström eller då

arbetare eller arbetsförman, som var stadd i järnvägens tjänst eller arbete,

dödades eller skadades genom olycksfall i arbetet. 1904 års lag upphävdes

genom lagen den 17 juni 1916 (nr 238) angående tillämpning med avseende

å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. Denna lag upptog samma

huvudregel som 1904 års lag. Däri återfinnes även den i 1904 års lag meddelade

bestämmelsen örn undantag från nämnda regel. Bestämmelsen är

dock något modifierad i anslutning till stadgandet i 36 § olycksfallsförsäkringslagen.

I ett rättsfall, som refererats i Nytt Juridiskt Arkiv år 1931 s. 681, har

Högsta Domstolen in pleno förklarat, att jämlikt 27 § i 1901 års olycksfallsersättningslag

och 36 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag vad i 1886

års lag är stadgat örn rätt till skadeersättning upphört att äga tillämpning

för alla de fall, då i följd av järnvägs drift arbetare, anställd i järnvägens

tjänst, i arbetet dödas eller skadas, alltså jämväl när vållande ligger järnvägens

förvaltning eller betjäning till last.

Enligt 6 kap. 2 § strafflagen skall i mål som kroppsskada angå under skadeståndet

räknas icke allenast läkarlön och annan kostnad, utan även ersättning

för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så

ock för lyte och annat stadigvarande men, örn sådant blivit honom tillfogat.

I 6 kap. 4 § stadgas, att, därest någon som jämlikt stadgande i lag äger rätt

till underhåll av den som blivit dödad, genom dennes frånfälle kommer att

sakna erforderligt underhåll, då skall honom, efter ty med avseende å såväl

den brottsliges tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas, tilläggas

skadestånd, vilket skadestånd efter omständigheterna må sättas att utgå på

en gång eller å särskilda tider.

I kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) lia meddelats allmänna grunder

för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare

i statens tjänst m. fl. Enligt § 7 i kungörelsen skall dyrtidstillägg

utgå jämväl till änkor och barn efter befattningshavare vid statens järnvägar

som dödats under förrättande av arbete i statens järnvägars tjänst

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr M.

Utskottet.

och till vilka änkor och barn på denna grund utgår ersättning enligt

1886 års lag. Vidare ha i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) givits

allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens

tjänst m. fl. pensionärer. I § 6 i sistnämnda kungörelse har upptagits en

bestämmelse, att d yr t i d s ti 11 ä gg skall utgå även till f. d. befattningshavare

hos statens järnvägar, vilken enligt 1886 års lag uppbär ersättning för skada,

som han ådragit sig under förrättandet av arbete i statens järnvägars tjänst.

Motionären har med sin framställning avsett, att personer som uppbära

livränta från staten enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift skola erhålla dyrtidskompensation å

livräntan.

1886 års lag innehåller bestämmelser örn ersättningsskyldighet i vissa

fall för ägare eller innehavare av järnväg — statens eller enskild — för

person- och egendomsskador, som uppkomma av järnvägsdriften. I lagen

stadgas, såvitt angår personskada, att järnvägens ägare eller innehavare

är skyldig att utgiva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder,

där någon på grund av järnvägens drift ljutit döden eller lidit kroppsskada

och järnvägens förvaltning eller betjäning är vållande därtill. Skadeståndet

utgår ofta i form av livräntor tili skadad person eller till dödad

persons efterlevande. Lagen är av rent privaträttslig natur, och mål angående

dess tillämpning avgöras av allmän domstol.

Av skäl som framgå av den förut lämnade redogörelsen torde det numera

endast sällan förekomma, att livräntor, fastställda på grund av 1886

års lag, utgå till personer, som skadats i följd av olycksfall i arbete hos

järnvägen, eller till efterlevande åt person, som dödats under utförande av

sådant arbete. De livräntor, som utgivas på grund av lagen, torde sålunda

huvudsakligen utgå till personer, som icke varit anställda hos järnvägen,

eller till sådana personers efterlevande. Vanligen torde den skadade eller

dödade hava drabbats av skadan, då han såsom passagerare anlitat järnvägen.

Det bör här beaktas, att staten kan vara skyldig att utgiva livräntor i

likhet med enskild jämväl på andra privaträttsliga grunder än 1886 års

lag. Sådan skyldighet kan sålunda åvila staten på grund av de allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser, som utbildats med stöd av 6 kap. strafflagen,

eller på grund av lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik m. fl. lagar.

Vid fastställandet av beloppet av livräntor, som utgå såsom skadestånd,

har icke — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — hänsyn tagits till

att penningvärdet i en framtid kan komma att undergå förändringar. I

den mån penningvärdet sjunkit har därför livräntans realvärde mer och

mer minskat. För att dyrtidskompensation skall utgå fordras frivilligt

åtagande från den skadeståndsskyldiges sida. Här må anmärkas, att enligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

5

särskilda av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser dylik kompensation utbetalas

å livräntor, som jämlikt 1886 års lag enligt vad ovan anförts i vissa

undantagsfall utgå till personer, som skadats under utövning av tjänst hos

statens järnvägar, eller till efterlevande till person, som dödats under sådan

tjänstutövning.

Då livräntetagarna i stor utsträckning torde vara hänvisade till livräntan

för sitt uppehälle, har avsaknaden av dyrtidskompensation därå medfört,

att deras ekonomiska ställning särskilt under den nu rådande kristiden

ofta blivit synnerligen prekär. Otvivelaktigt tala därför starka billighetsskäl

för genomförande av en dylik kompensation, därest så låter sig göra.

Staten kan rimligen icke åtaga sig att utgiva dyrtidskompensation å

livräntor, som enskilda lia att utgiva såsom skadestånd. Däremot synes

det ganska rimligt, att staten bereder kompensation för den rådande dyrtiden

å livräntor av dylik art, som staten själv är skyldig att utgiva. Därest

giltiga skäl skulle kunna åberopas mot en sådan ersättningsskyldighet,

skulle dessa skäl närmast vara av statsfinansiell art. Det synes emellertid

som om kostnaderna för en skälig dyrtidskompensation å sistnämnda livräntor

skulle komma att bliva relativt sett ganska små. Utskottet förordar

därför, att en dylik kompensation kommer till stånd. Denna kompensation

bör dock avse icke endast livräntor enligt 1886 års lag utan även livräntor,

som staten på annan grund har att utgiva såsom skadestånd.

Dyrtidskompensationen å livräntor enligt 1886 års lag bör liksom livräntorna

utgå av statens järnvägars trafikmedel. Förutsättningarna för

åtnjutande av kompensation ävensom kompensationens storlek torde böra

bestämmas av Kungl. Majit. Härvid torde de grunder som angivas i järnvägsstyrelsens

till utskottet inkomna yttrande över motionen böra tjäna

till ledning.

En lösning av nu förevarande spörsmål, såvitt avser livräntor som staten

på annan grund än 1886 års lag har att utgiva såsom skadestånd, torde

icke kunna ske utan närmare utredning. Såvitt möjligt är bör kompensationen

å dessa livräntor utgå efter likartade grunder som kompensationen

å livräntor enligt 1886 års lag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

dels bemyndiga järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars

trafikmedel i enlighet med grunder som Kungl. Majit

fastställer utbetala dyrtidskompensation åt personer, som

uppbära livräntor från staten enligt lagen den 12 mars

1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr ii.

dels ock föranstalta om utredning angående beredande

av sådan kompensation åt personer som på annan grund

uppbära livräntor såsom skadestånd från staten samt vidtaga

av utredningen påkallade åtgärder.

Stockholm den 11 maj 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund*, Olof Carlsson,

Björkman*, Hage, Hallagård och Englund*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Nilson i Eskilstuna, Cruse, Holm,

Hedlund i Rådom*, Witzell*, Lundberg i Uppsala och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Norman och Olof Carlsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

På därom av Eder gjord framställning har Kungl. Maj:t genom remiss

den 9 februari 1945 anbefallt statskontoret att till Eder avgiva yttrande

över den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 4 örn dyrtids-

och kristillägg åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Ämbetsverket får med anledning

härav anföra följande.

Jämlikt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift

är innehavare av järnväg skyldig utgiva skadestånd i fall, där någon

på grund av järnvägsdrift ljutit döden eller lidit kroppsskada och järnvägens

förvaltning eller betjäning är vållande därtill. Motionären torde med

sin framställning hava avsett att livränteägare, vilka uppbära livräntor enligt

nämnda lag från statens järnvägar, skulle å desamma erhålla viss dyrtidskompensation.

Frågan om beredande i en eller annan form av dyrtidskompensation åt

personer, vilka åtnjuta livräntor av här avsedd art, är ett spörsmål av betydligt

större räckvidd än vad i motionen göres gällande. Likartade livräntor

torde nämligen åvila statsverket i en hel del fall på grund av lagen

den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

samt i anledning av domstolsutslag, därvid livräntan utdömts enbart med

stöd av 6 kap. strafflagen. Uteslutet torde ej heller vara, att livräntor utgå

av statsmedel enligt lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar, samt lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet

för skada i följd av luftfart. Samtliga livräntor, om vilka här är fråga,

torde i allmänhet ha fastställts efter skälighetsprövning från fall till fall,

varvid liksom i fråga om livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen hänsyn

tagits till den skadades arbetsinkomst samt den genom skadan åsamkade

nedsättningen av arbetsförmågan. Vid jämförelse med livräntorna enligt

olycksfallsförsäkringslagen bör emellertid uppmärksammas, att dessa senare

äro bestämda enligt vissa enhetliga regler, innebärande bl. a. att för livräntan

icke finge tagas i beräkning högre årlig arbetsförtjänst än 3 000

kronor (numera 3 900 kronor) samt att, då livräntan är bestämd att vid

förlust av arbetsförmågan utgöra två tredjedelar av den skadades årliga

arbetsförtjänst, densamma kunnat uppgå till högst 2 000 kronor för år.

Statskontoret håller för sin del före, att såväl de livräntor, vilka i motionen

berörts, som även ovannämnda, med denna likartade ofta bestämts

efter för den skadade förmånligare bedömningsgrunder, än de enligt olycksfallsförsäkringslagen

gällande, i varje fall utan att motsvarande avgränsning

uppåt skett av den arbetsinkomst, som tagits till utgångspunkt för

fastställande av livräntans storlek. Enligt vad statskontoret har sig bekant

förekomma sålunda fall, där livränta, utdömd enligt 1916 års lag om ansvarighet

för skada till följd av automobiltrafik, utgår vid sidan av livränta

enligt olycksfallsförsäkringslagen och där i fråga örn den förstnämnda livräntan

bestämts, att densamma skall utgå efter avdrag av den senare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr •''/{/ bilagor.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden kan statskontoret icke tillstyrka,

att riksdagen beslutar om åtgärder i motionens syfte. I varje fall tarvar

den av motionären väckta frågan enligt statskontorets mening en grundlig

utredning.

WILHELM BJÖRCK.

Evert Björn. / G. Svenson.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Järnvägsstyrelsen anbefallts

att till Eder avgiva yttrande över motion 11:4 angående dyrtids- och

kristillägg åt personer, som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift. Med anledning härav får styrelsen

anföra följande.

Såsom motionären framhållit uppbära åtskilliga personer ersättning från

statens järnvägar på grund av bestämmelserna i 1886 års lag angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift. Skadeståndsbeloppen variera

givetvis högst betydligt och utgöra lägst 100 kronor och högst något över

6 000 kronor per år.

På grund av penningvärdets minskning är enligt styrelsens mening en

viss höjning av ifrågavarande ersättningar motiverad. Med hänsyn till att

dyrtidstillägg åt livräntetagare enligt kungl, förordningen den 19 december

1941 (nr 942) icke utgår med mindre olycksfallet inträffat före den 1 januari

1941, synes tillägg å nu ifrågavarande skadeståndsbelopp böra medgivas

endast i de fall, där vederbörande ådragit sig skadan före sistnämnda dag.

Vid övervägande av frågan huru tilläggen böra beräknas, har styrelsen

kommit till den uppfattningen, att dyrtidstillägg bör utgå med 20 procent

å ett för månad beräknat tilläggsunderlag, vilket såvitt angår skadad person

bestämmes på sätt i § 3 kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) stadgats

och för efterlevande i enlighet med § 3 kungörelsen den 15 juni 1923

(nr 267).

Järnvägsstyrelsen får alltså tillstyrka, att dyrtidstillägg enligt ovan angivna

grunder måtte, räknat från och med den 1 juli 1945, utgå å de ersättningar,

som enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd

av järnvägs drift tillerkänts personer, vilka skadats före den 1 januari 1941.

Antalet personer, som i enlighet härmed skulle komma i åtnjutande av dyrtidstillägg,

utgör för närvarande omkring 75 och den årliga kostnaden härför

kan beräknas uppgå till mellan 17 000 och 18 000 kronor.

Stockholm den 20 mars 1945.

Kungl. Järnvägsstyrelsen

G. DAHLBECK.

Gunnar Ruist.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

517010

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:274 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående dyrtidsoch kristillägg åt personer, som upphöra livränta enligt lagen angående ansvarighet för skad a1 i texten