Andra lagutskottets utlåtande nr 49
1945-05-17 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:49, Andra lagutskottets utlåtande nr 49
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1945 kl. 10 fm.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss begränsning av
för säkring sinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 107,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Fagerholm hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med förslag
rörande sådan ändring av 12 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
att försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare begränsas till
fall, då grovt vållande förelegat.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utah
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare begränsas till
motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet,
varjämte De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening på begäran
av utskottet avgivit yttrande över motionen. De inkomna yttrandena
finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
12 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete
har följande lydelse:
Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad
att göra gällande det anspråk på skadestånd ulöver ersättningen, som i följd
av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka
åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan,
som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är
berättigad lill ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta slycke
sägs skall inrättningen dock äga atl återkräva allenast vad ersältningstagaren
varit berättigad alt utbekomma av den skadeståndspliktige.
I den proposition, nr lil, varigenom förslaget lill olycksfallsförsäkringslagen
framlades för 1916 års riksdag, stadgades icke någon begränsning av
Bihang till riksdagens protokoll Wto. 9 sami. ? aud. Nr 19.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
regressrätten gentemot arbetsgivaren. Föredragande departementschefen,
statsrådet von Sydow, upptog i propositionen till bemötande vissa mot förslaget
framställda anmärkningar av innebörd, att då arbetsgivaren genom
erläggande av försäkringsavgifter tillförsäkrat sina arbetare ersättning för
skada till följd av olycksfall, vare sig vållande till olycksfallet kunde läggas
honom till last eller ej, det vore obilligt, örn den arbetsgivaren enligt allmänna
regler åliggande skadeståndsskyldighelen det oaktat bibehölles oförminskad.
Departementschefen framhöll i anledning av dessa erinringar, att försäkringen
egentligen endast hade till ändamål att bereda arbetarna i de olika
verksamheterna ekonomiskt skydd för den av verksamhetens art beroende
särskilda yrkesfaran. De av arbetsgivarna erlagda avgifterna avsåge sålunda
i själva verket icke att täcka risken jämväl för sådan skada, som förorsakats
uppsåtligen eller vållats av arbetsgivaren och ej haft sin grund i ett
olycksfall i egentlig mening.
Begränsningen i regressrätten gentemot arbetsgivaren infördes på förslag
av det särskilda utskott, som behandlade propositionen och i anledning därav
väckta motioner. Utskottet yttrade (utlåtande nr 1), att utskottet delade den
åsikt, som framförts i en inom första kammaren väckt motion, nr 104, ali
arbetsgivaren i och med erläggandet av sina premier borde vara fri från
vidare ansvar för den skada, som kunde uppstå genom olycksfall i arbete,
såvida han ej uppsåtligen förorsakat skadan. I överensstämmelse med denna
uppfattning hade utskottet avfattat ifrågavarande paragraf.
Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.
A försäkring, som avses i 1916 års lag, skola bestämmelserna i lagen den
8 april 1927 om försäkringsavtal icke äga tillämpning. Enligt 25 § i sistnämnda
lag skall försäkringsgivaren, därest han i följd av skadeförsäkring i
ersättning för skada utgivit belopp som försäkringshavaren ägt rätt att såsom
skadestånd utkräva av annan, inträda i rätten mot den andre, där denne
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller
ock enligt lag är skyldig alt utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande
eller icke. Anledningen till begränsningen av regressrätten är särskilt
hänsynen till att örn försäkring icke funnits, den skadelidande kanske icke
.skulle lia gjort gällande något skadeståndsanspråk mot den som vållat skadan,
exempelvis örn denne varit anhörig till den skadelidande eller varit hans
tjänare. Skadevållaren borde .sålunda icke komma i sämre ställning därför
att försäkring tagits.
Motionären har till stöd för sitt yrkande anfört följande:
En alltmer framträdande tendens i rättspraxis synes vara, ali man uppställer
rigoröst stora krav på företänksamhet och omdöme från arbetsledarens
sida, för att denne vid olycksfall i arbete, som drabbar honom under
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
ställd arbetare, icke skall anses vållande. Anledningen härtill torde vara, att
man därigenom med hänsyn till de ömmande omständigheter, som ofta föreligga,
velat bereda arbetaren möjlighet till skadestånd från arbetsgivaren. En
förutsättning för att detta skall kunna utgå i nu åsyftade fall är nämligen
att arbetsledare! kan anses vållande. Arbetsledare!! har härigenom kommit i
en svår mellanställning. För att man skall 1‘å fram den åsyftade effekten,
ekonomisk ansvarighet ä arbetsgivarens sida för driftsolyckor, måste nian så
alt säga gä vägen över en arbetsledare.
För (dt modernt betraktelsesätt av rättsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare synes det helt naturligt, att arbetsgivaren i vidsträckt omfattning
är gentemot arbetstagaren ekonomiskt ansvarig för driftsolyckor.
Dessa inträffa i företagets verksamhet. Det är av denna verksamhet arbetsgivaren
skördar de ekonomiska frukterna. Därför synes det också rimligt,
att han svarar för följderna av olyckshändelser i verksamheten. Arbetsgivaren
har möjlighet att skydda sig mot följderna av skadeståndsanspråk på
grund av olycksfall i arbete genom tecknande av ansvarighetsförsäkring.
Ovan anförda synpunkter beträffande arbetsgivarens ekonomiska ansvarighet
för driftsolyckor giva icke något stöd för den uppfattningen, att arbetsledaren
skall iklädas en ekonomisk ansvarighet av samma omfattning som
arbetsgivaren. Tvärtom tala starka skäl för att arbetsledarens ekonomiska
ansvarighet skäligen bör vara mindre än arbetsgivarens. Arbetsledaren driver
ju icke företaget med de rättigheter och förpliktelser, som detta medför; ej
heller har han den ekonomiska bakgrund, som rimligen bör föreligga för
att man bör ikläda honom de mycket omfattande ekonomiska konsekvenserna
av driftsolyckor, för vilka han enligt domstolarnas rigorösa tolkning
av vållandebegreppet kan göras ansvarig. Någon möjlighet för honom att
genom försäkring förskaffa sig skydd i nämnda avseende finnes i regel icke.
1 strid med ovan hävdade synpunkter har olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
örn regressrätt emellertid utformats så, att arbetsledaren är utsatt
för ett mer omfattande ekonomiskt ansvar för driftsolyckor än arbetsgivaren.
Detta mer omfattande ansvar följer därav, att försäkringsinrättningen kan
rikta regressanspråk gentemot arbetsledaren men ej gentemot arbetsgivaren
för ersättning som inrättningen utgivit. Det sagda gäller även för det fall, att
arbetsledaren och arbetsgivaren varit i lika mån vållande till skadan. Ilar
exempelvis en driftsolycka inträffat, till vilken domstolen finner såväl arbetsgivaren
som arbetsledaren vållande, och är totalskadan (livräntor till efterlevande
etc.) 50 000 kr., varav 30 000 kr. täckes av försäkringsinrättningens
ersättning, är arbetsledaren ekonomiskt ansvarig till hela beloppet 50 000 kr.
(20 000 kr. i förhållande till de skadade samt 30 000 i förhållande lill försäkringsinrättningen),
då däremot arbetsgivarens ansvarighet begränsar sig
lill 20 000 kr. (i förhållande till de skadade). Det kan även i detta sammanhang
nämnas, att nu gällande allmänna försäkringsvillkor för ansvarighetsförsäkring
lia sådan innebörd, att örn arbetsgivaren i ovan anförda exempel
haft ansvarighetsförsäkring, täcker denna försäkring arbetsgivarens hela
ekonomiska ansvarighet i förhållande till de skadade ävensom arbetsledarens
ansvarighet i förhållande till de skadade, men däremot icke arbetsledarens
ansvarighet i förhållande till försäkringsinrättningen.
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 49,
Enligt olycksfallsförsäkringslagen är i regel varje arbetare genom försäkring
i riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning berättigad
att efter grunder som i lagen angivas utbekomma ersättning i följd av olycksfall
i arbete. Olycksfallet kan emellertid inträffa under sådana förhållanden,
att annan person på grund av uppsåt eller vållande eller eljest på privalrättslig
grund är skyldig utgiva skadestånd i anledning av olycksfallet. 1
dylika fall inträder enligt 12 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen
törsäkringsinrättningen i den skadades rätt gentemot den skadeståndspliktige,
såvitt angår belopp som försäkringsinrältningen utgivit. Undantag från
denna regressrätt stadgas bland annat, därest den skadeståndsskyldige är den
skadades arbetsgivare och icke uppsåtligen förorsakat skadan.
Motionären har med sin framställning avsett, att ett ytterligare undantag
från regressrätten skall genomföras. Detta undantag skulle innebära, att
regressrätt gentemot arbetsledare skulle föreligga endast, då denne genom
uppsåtlig handling eller grovt vållande förorsakat skadan.
Såsom motionären framhållit torde domstolarna i mål gentemot arbetsledare
om skadestånd på grund av olycksfall i arbete uppställa stora krav
på omsorg och varsamhet från dennes sida för att han skall undgå skadeståndsskyldighet.
En begränsning av denna arbetsledarens allmänna privaträttsliga
skadeståndsskyldighet kan dock tydligen icke genomföras. Då försäkringsinrättningens
regressrätt utgör allenast en från den skadade härledd
rätt, torde den stränghet som rättspraxis intager gentemot arbetsledare i förevarande
hänseende icke i och för sig kunna åberopas till stöd för en begränsning
av inrättningens regressrätt gentemot denne.
För bedömandet, huruvida på annan grund en dylik begränsning är motiverad,
erbjuder jämförelsen med arbetsgivarens rättsställning i nu berörda
avseende stort intresse. Dennes ovan angivna frihet från regresskrav på
grund av annan än uppsåtlig handling motiverades vid lagens tillkomst med
att arbetsgivaren i förhållande till törsäkringsinrättningen i och med erläggandet
av sina premier borde vara fri från vidare ansvar för den skada
som kunde uppstå genom olycksfall i arbete, såvida han ej uppsåtligen förorsakat
skadan. Olycksfallsförsäkringen utgör sålunda jämväl en ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivarens del.
Det ligger nära till hands att anlägga det betraktelsesättet, att då arbets
ledaren i denna sin egenskap företräder arbetsgivaren, olycksfallsförsäkringens
funktion av ansvarighetsförsäkring bör komma jämväl arbetsledare!!
till godo. Arbetsledarens sålunda utövade ställföreträdarskap ävensom dc
stötande konsekvenser i ekonomiskt hänseende regressrätten kan medföra
för arbetsledare!! utgöra enligt utskottets mening vägande skäl för att såsom
också förordats i de till utskottet avgivna remissyttrandena en begränsning
av regressrätten gentemot arbetsledaren kommer till stånd. En dylik begränsning
torde enligt De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förenings remiss
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 49.
5
yttrande alltid i praktiken redan tillämpas av de till föreningen anslutna
försäkringsinrättningarna.
Av nu anförda skäl förordar utskottet, att en utredning i motionens syfte
verkställes. Vid denna utredning, som därest så anses lämpligt kan verkställas
i samband med den pågående revisionen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
torde emellertid såsom försäkringsrådet framhållit jämväl
böra övervägas, huruvida icke de skäl som tala för en begränsning av regressrätten
gentemot- arbetsledare kunna åberopas jämväl till stöd för en motsvarande
begränsning av regressrätten gentemot annan personal, anställd
hos samma arbetsgivare som den skadade. Uteslutet är icke, att befrielse
från regresskrav bör — i likhet med vad nu gäller beträffande regresskrav
gentemot arbetsgivare — äga rum, icke blott såsom motionären avsett vid
enkelt vållande, utan även då grovt vållande föreligger. Vidare bör övervägas,
huruvida begränsningen måhända bör vara beroende jämväl på andra
omständigheter än graden av vållande. — Vid lösningen av förevarande
spörsmål uppkomma i övrigt vissa speciella frågor, exempelvis i vad mån
motsvarande begränsning bör gälla i fall då arbetsgivare står självrisk eller
för de fall att den ersättningsskyldiges ansvarighet är täckt genom trafikförsäkring
eller annan ansvarighetsförsäkring.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa utredning rörande begränsning av den regressrätt
som med slöd av 12 § andra stycket lagen om försäkring
för olycksfall i arbete kan ifrågakomma gentemot personer,
anställda hos samme arbetsgivare som den skadade, samt
att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 17 maj 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Bjorkman*, Hage*, Sten, Hallagård.
Söderkvist och (lunnar Andersson*;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg. Holm, Larsson
i Östersund*, Andersson i Gisselsås*, Andersson i Alfredshem och Osterman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr ¥9; bilagor.
A
Bilaga A.
Til] riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkr
ing sanstalten att senast den 20 mars 1945 lill riksdagens andra lagutskott
avgiva yttrande över en av herr P. Hj. Fagerholm i andra kammaren väckt
motion nr 107 angående viss begränsning av de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarnas
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
I motionen anhålles örn utredning med förslag rörande sådan ändring i 12
§ olycksfallsförsäkringslagen, att olycksfallsförsäkringsinrättnings regressrätt
gentemot arbetsledare begränsas till fall, då grovt vållande förelegat. Som
motivering härför har framhållits arbetsledarens ogynnsamma ställning vid
försäkringsinrättnings regresskrav, mot vilka arbetsledare enligt nu gällande
allmänna villkor för ansvarighetsförsäkring som regel icke kunna erhålla
försäkringsskydd.
Enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen äger försäkringsinrättningen regressrätt
mot arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock mot
annan, som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig
att utgiva skadestånd.
I det av Kungl. Majit framlagda förslaget till ifrågavarande lag (proposition
nr lil till 1916 års riksdag) förekom icke någon bestämmelse om begränsning
av regressrätten mot arbetsgivaren. Detta motiverades med att försäkringen
egentligen endast hade till ändamål att bereda arbetaren skydd
för den av verksamhetens art beroende särskilda yrkesfaran men icke afl
täcka risken för skada, som av uppsåt eller vållande orsakats av arbetsgivaren
och ej haft sin grund i ett olycksfall i egentlig mening. I anledning av en
inom riksdagens första kammare väckt motion infördes emellertid en bestämmelse,
som begränsade regressrätten mot arbetsgivaren till att gälla
endast vid uppsåt. Särskilda utskottet uttalade härvid att »arbetsgivaren (i
förhållande till försäkringsinrättningen) i och med erläggande av sina premier
bör vara fri från vidare ansvar för den skada, som kan uppstå genom
olycksfall i arbete, såvida han ej uppsåtligen förorsakat skadan». Såvitt av
förarbetena till lagen framgår har det sålunda icke varit avsett att regressrätten
skulle vara begränsad jämväl mot arbetsledare. Emellertid torde icke
kunna förnekas att starka billighetsskäl tala för att arbetsledare, som i denna
egenskap måste anses företräda arbetsgivaren, befrias från sådan ansvarighet
varom här är fråga.
Med hänsyn härtill har riksförsäkringsanstalten för sin del icke något att
erinra mot en sådan ändring av 12 § lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, att försäkringsinrättningens regressrätt gentemot arbetsledare begränsas
till fall, då grovt vållande — eller uppsåt — förelegat.
Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.
7
Riksförsäkringsanstalten anser sig dock böra framhålla, att, därest bestämmelse
införes om sådan begränsning av regressrätten som i motionen föreslagits,
den föreslagna begränsningen i regressrätten icke bör gälla för ersättning,
som försäkringsinrättningen har att utgiva vid vissa trafikolycksfall.
Örn en arbetsledare under framförande av en arbetsgivaren tillhörig bil vållar
ett trafikolycksfall, därvid en hos arbetsgivaren anställd person skadas
under sådana förhållanden att ersättning skall utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,
så äger vederbörande försäkringsinrättning regressrätt enligt lagen
om trafikförsäkring av motorfordon mot den försäkringsanstalt, där
bilen är trafikförsäkrad. Försäkringsinrättningens rätt att i dylika fall erhålla
ersättning från trafikförsäkringsanstalten skulle genom inskränkning
av regressrätten mot arbetsledare till fall av grovt vållande praktiskt taget
helt förloras, vilket skulle innebära att kostnader, som rätteligen borde bäras
av den obligatoriska trafikförsäkringen skulle stanna på olycksfallsförsäkringen.
Med hänsyn härtill torde den föreslagna begränsningen av regressrätten
icke böra gälla i sådana fall, där försäkringsinrättningen på grund av arbetsledarens
vållande skulle äga rätt till ersättning enligt trafikförsäkringslagen.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Wolff och Stenholm. Stockholm den 15 mars 1945.
DAVID ÖSTRAND.
R. VON DER BURG.
Bilaga B.
Til! riksdagens andra lagutskott.
1 skrivelse den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt kungl, försäkringsrådet
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över den i riksdagens
andra kammare innevarande år avgivna motionen nr 107 om viss
begränsning av försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Med anledning härav får försäkringsrådet
— som vill framhålla, att tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser om regressrätt ansetts tillhöra allmän domstols
kompetensområde och att försäkringsrådet för den skull i detta ämne allenast
i ringa omfattning kan åberopa erfarenhet från sitt eget verksamhetsområde
— anföra följande.
Försäkringsrådet finner de av motionären anförda allmänna synpunkterna
på frågan örn arbetsledares ekonomiska ansvarighet för skada, som i arbetet
drabbar honom underställd arbetare, föra vida utöver det begränsade område,
där motionären funnit lagändring vara påkallad. Försäkringsinrättning
har icke på grund av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen
— bortsett från speciella fall — någon rätt att av annan utfå ersättning
för skada, som föranlett försäkringsfall enligt lagen, i vidare mån än denne
är ersättningsskyldig för skadan enligt de allmänna reglerna örn skadeståndsskyldighet
för rättsstridig handling. Den ifrågasatta lagändringen måste för
8
Andril lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.
den skull — i alli fall utan en närmare utredning rörande nämnda synpunkters
bärkralt och räckvidd — synas betänklig, örn den skulle innebära eli
ställningstagande till desamma.
Emellertid synes ett övervägande av den ifrågasatta lagstiftningen icke
behöva förutsätta ett sådant ställningstagande. Regressbestämmelserna i 12 §
olycksfallsförsäkringslagen äro så utformade, alt den för arbetare obligatoriskt
gällande försäkringen för olycksfall i arbete inom ramen för den ersättning,
som utgår på grund av försäkringen, jämväl fyller funktionen av en
ansvarighetsförsäkring för arbetsgivaren. Oavsett till vilket resultat ett mera
ingående övervägande av den allmänna frågan örn den inbördes ekonomiska
ansvarigheten mellan arbetsgivare och arbetsledare för olycksfall i arbetet
må kunna leda, synes det skäligt, att den anförda sekundära funktionen av
12 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande den obligatoriska försäkringen
för olycksfall i arbete kommer även arbetsledare till godo. För övrigt bär
redan på ett denna försäkring närliggande område, nämligen i fråga örn den
obligatoriska trafikförsäkringen, en likartad regel blivit statuerad. 20 § lagen
örn trafikförsäkring å motorfordon befriar den, som jämte försäkringstagaren
är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skada, som
ersättes enligt lagen, från regress från vederbörande försäkringsinrältnings
sida, i den mån trafikförsäkringen, enligt 3 § trafikförsäkringslagen, jämväl
gäller för försäkringstagaren mot den ansvarighet för trafikskada, som kan
uppkomma för honom.
I 12 § olycksfallsförsäkringslagen regleras enligt ordalagen allenast den
regressrätt, som tillkommer försäkringsinrättning för vad denna utgivit enligt
lagen. Det förekommer emellertid i stor utsträckning (enligt 11 och 15 §§
olycksfallsförsäkringslagen), att arbetsgivare står självrisk, d. v. s. att arbetsgivaren
själv, i stället för försäkringsinrättning, på grund av utfästelse gentemot
inrättningen utgiver ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller
eljest, t. ex. på grund av avlöningsbestämmelser, utgiver förmåner, som
täcka sådan ersättning. Vid en eventuell utredning angående den föreslagna
lagstiftningen bör närmare undersökas, huruvida den skulle bliva tillämplig
i fråga om sådan arbetsgivares regressrätt för den ersättning, som utgör eller
motsvarar ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det synes kunna
ifrågasättas åtminstone beträffande vissa kategorier av dessa arbetsgivare,
om regressrätten för berörda ersättningsbelopp grundas på regressbestämmelserna
i 12 § olycksfallsförsäkringslagen — och icke på allmänt skadeståndsrättsliga
regler — och sålunda till sin omfattning är avhängig av omfattningen
av försäkringsinrättnings regressrätt enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen.
I den mån det skulle kunna visa sig, att en sådan avhängighet
icke föreligger, lärer den frågan uppstå, om det icke kommer att framstå
som oegentligt med en mera omfattande regressrätt för arbetsgivare för utgiven
ersättning av omförmäld art än för försäkringsinrättning för utgiven
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och det sålunda kan vara anledning
överväga särskild föreskrift om sådan begränsning av regressrätten för
arbetsgivare, som står självrisk, att den till omfattningen kommer att motsvara
regressrätten för försäkringsinrättning. Detta spörsmål kan måhända
bjuda vissa svårigheter men synes dock icke vara av sådan art, att det bör
utgöra något hinder för den ifrågasatta lagstiftningen.
På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet tillstyrka motionärens
hemställan. Dock vill försäkringsrådet ifrågasätta, örn icke den utred
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.
9
ning, som kan komma till stånd, bör sträcka sig något längre än vad som i
och för sig påkallas av den av motionären åsyftade lagändringen. De skäl,
som försäkringsrådet funnit tala för att den av motionären ifrågasatta lagstiftningen
bör komma till stånd, kunna jämväl anföras till stöd för att låta
den i 12 § olycksfallsförsäkringslagen innefattade ansvarighetsförsäkringen
i lika stor utsträckning komma arbetsledare till godo som den gäller till förmån
för arbetsgivare. Det synes jämväl vara anledning att i detta sammanhang
överväga, huruvida icke den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skäligen
borde gälla som ansvarighetsförsäkring för arbetsgivares hela personal,
sålunda även för arbetare. Gränsen mellan arbetsledare och åtminstone mera
kvalificerade arbetare torde ur de synpunkter, som här komma i fråga, vara
tämligen svävande. Ur lagteknisk synpunkt skulle en sådan utsträckning av
ansvarighetsförsäkringsfunktionen innebära en fördel, i det att en definition
av vad som avsåges med arbetsledare därmed bleve obehövlig. Vidare bör
— i sammanhang med det ovan berörda spörsmålet örn regressrätten för
arbetsgivare, som står självrisk — uppmärksamhet ägnas regressbestämmelserna
i 13 § militärersättningsförordningen, vilka måhända icke kunna undgå
att beröras av det sätt, varpå reglerna om sådan arbetsgivares regressrätt
bliva utformade. Försäkringsrådet finner det önskvärt, att en omprövning
av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen, därest en sådan
omprövning finnes böra ske, kommer att omfatta jämväl dessa frågor.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
Landelius, samtliga försäkringsråd och representanter.
.Stockholm den 9 mars 1945.
På kungl, försäkringsrådets vägnar:
HUGO LANDELIUS.
/ Sven Ljungholm.
Bilaga C.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 februari 1945 har riksdagens andra lagutskott berett
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 107 av herr Fagerholm
angående viss begränsning av försäkringsinrältnings regressrätt gentemot
arbetsledare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Med anledning härav får föreningen anföra följande.
Motionärens förslag innebär, att den i 12 § olycksfallsförsäkringslagen omnämnda
regressrätten vad beträffar arbetsledare begränsas till fall, då grovt
vållande förelegat. Som motiv förebär motionären, att, då de försäkringsbolag,
som meddela ansvarighetsförsäkring, i sina villkor undantagit dessa
regresskrav, arbetsledare kommer i en särskilt ogynnsam ställning, då arbetare
genom något deras förvållande skadas till följd av olycksfall i albeio.
Pihanq lill riksdagens protokoll 1!H5. f) sami. 9 ruut. Nr M.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.
Beträffande arbetsgivare har lagen begränsat regressrätten därtill att sådan
får utkrävas endast därest arbetsgivaren uppsåtligen förorsakat skadan. Anledningen
härtill är vad som framgår av förarbetena till lagen, att man ansett
att »arbetsgivaren i och med erläggande av sin premie bör vara fri från vidare
ansvar för den skada, som kan uppstå genom olycksfall i arbete, såvida
han ej uppsåtligen förorsakat skadan». En arbetsledare kan icke förebära
sådant skäl för befrielse från att kunna bliva föremål för regress och borde
fördenskull principiellt sett svara för skada, som uppstått genom ett hans
vållande.
De skäl, som i motionen anföras emot att en arbetsledare personligen får
bära de ekonomiska konsekvenserna av driftsolycksfall vid enkelt vållande,
synas emellertid föreningen ytterst vägande. I själva verket hava dessa skäl
alltid beaktats av de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna, vilka,
såvitt för föreningen är känt, icke i något fall begagnat sig av regressrätt
mot arbetsledaren personligen, då enkelt vållande förelegat. Ett utnyttjande
av denna regressrätt måste för övrigt, då försäkringsskydd saknas, befaras
kunna få den konsekvensen, att arbetsgivaren i strid mot gällande lagstiftnings
syfte såge sig nödsakad träda emellan för att hålla arbetsledaren
skadeslös.
I sådana fall åter, då arbetsledarens ansvarighet är täckt genom försäkring
—- trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring — saknas enligt
föreningens uppfattning skäl för inskränkning av regressrätten mot arbetsledare.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får föreningen meddela, att föreningen
icke har något att erinra mot sådan ändring av ifrågavarande paragraf,
att regressrätt mot arbetsledare begränsas till fall, då grovt vållande
förelegat, eller då arbetsledarens ansvarighet är täckt genom annan försäkring.
Stockholm den 22 mars 1945.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
A. E. RODHE.
TRYGVE LOVÉN.
jSvenskit Tryckeriaktiebolaget, Stock lini la
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:314 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkring sinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkrin a1 i texten