Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 49

1945-05-17 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:49, Andra lagutskottets utlåtande nr 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1945 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss begränsning av

för säkring sinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

1 en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 107,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Fagerholm hemställt, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning med förslag

rörande sådan ändring av 12 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,

att försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare begränsas till

fall, då grovt vållande förelegat.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utah

försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare begränsas till

motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet,

varjämte De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening på begäran

av utskottet avgivit yttrande över motionen. De inkomna yttrandena

finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.

12 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete

har följande lydelse:

Ager någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på skadestånd ulöver ersättningen, som i följd

av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka

åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan,

som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva

skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är

berättigad lill ersättning enligt denna lag. På grund av vad i detta slycke

sägs skall inrättningen dock äga atl återkräva allenast vad ersältningstagaren

varit berättigad alt utbekomma av den skadeståndspliktige.

I den proposition, nr lil, varigenom förslaget lill olycksfallsförsäkringslagen

framlades för 1916 års riksdag, stadgades icke någon begränsning av

Bihang till riksdagens protokoll Wto. 9 sami. ? aud. Nr 19.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

regressrätten gentemot arbetsgivaren. Föredragande departementschefen,

statsrådet von Sydow, upptog i propositionen till bemötande vissa mot förslaget

framställda anmärkningar av innebörd, att då arbetsgivaren genom

erläggande av försäkringsavgifter tillförsäkrat sina arbetare ersättning för

skada till följd av olycksfall, vare sig vållande till olycksfallet kunde läggas

honom till last eller ej, det vore obilligt, örn den arbetsgivaren enligt allmänna

regler åliggande skadeståndsskyldighelen det oaktat bibehölles oförminskad.

Departementschefen framhöll i anledning av dessa erinringar, att försäkringen

egentligen endast hade till ändamål att bereda arbetarna i de olika

verksamheterna ekonomiskt skydd för den av verksamhetens art beroende

särskilda yrkesfaran. De av arbetsgivarna erlagda avgifterna avsåge sålunda

i själva verket icke att täcka risken jämväl för sådan skada, som förorsakats

uppsåtligen eller vållats av arbetsgivaren och ej haft sin grund i ett

olycksfall i egentlig mening.

Begränsningen i regressrätten gentemot arbetsgivaren infördes på förslag

av det särskilda utskott, som behandlade propositionen och i anledning därav

väckta motioner. Utskottet yttrade (utlåtande nr 1), att utskottet delade den

åsikt, som framförts i en inom första kammaren väckt motion, nr 104, ali

arbetsgivaren i och med erläggandet av sina premier borde vara fri från

vidare ansvar för den skada, som kunde uppstå genom olycksfall i arbete,

såvida han ej uppsåtligen förorsakat skadan. I överensstämmelse med denna

uppfattning hade utskottet avfattat ifrågavarande paragraf.

Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.

A försäkring, som avses i 1916 års lag, skola bestämmelserna i lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal icke äga tillämpning. Enligt 25 § i sistnämnda

lag skall försäkringsgivaren, därest han i följd av skadeförsäkring i

ersättning för skada utgivit belopp som försäkringshavaren ägt rätt att såsom

skadestånd utkräva av annan, inträda i rätten mot den andre, där denne

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller

ock enligt lag är skyldig alt utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande

eller icke. Anledningen till begränsningen av regressrätten är särskilt

hänsynen till att örn försäkring icke funnits, den skadelidande kanske icke

.skulle lia gjort gällande något skadeståndsanspråk mot den som vållat skadan,

exempelvis örn denne varit anhörig till den skadelidande eller varit hans

tjänare. Skadevållaren borde .sålunda icke komma i sämre ställning därför

att försäkring tagits.

Motionären har till stöd för sitt yrkande anfört följande:

En alltmer framträdande tendens i rättspraxis synes vara, ali man uppställer

rigoröst stora krav på företänksamhet och omdöme från arbetsledarens

sida, för att denne vid olycksfall i arbete, som drabbar honom under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

ställd arbetare, icke skall anses vållande. Anledningen härtill torde vara, att

man därigenom med hänsyn till de ömmande omständigheter, som ofta föreligga,

velat bereda arbetaren möjlighet till skadestånd från arbetsgivaren. En

förutsättning för att detta skall kunna utgå i nu åsyftade fall är nämligen

att arbetsledare! kan anses vållande. Arbetsledare!! har härigenom kommit i

en svår mellanställning. För att man skall 1‘å fram den åsyftade effekten,

ekonomisk ansvarighet ä arbetsgivarens sida för driftsolyckor, måste nian så

alt säga gä vägen över en arbetsledare.

För (dt modernt betraktelsesätt av rättsförhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare synes det helt naturligt, att arbetsgivaren i vidsträckt omfattning

är gentemot arbetstagaren ekonomiskt ansvarig för driftsolyckor.

Dessa inträffa i företagets verksamhet. Det är av denna verksamhet arbetsgivaren

skördar de ekonomiska frukterna. Därför synes det också rimligt,

att han svarar för följderna av olyckshändelser i verksamheten. Arbetsgivaren

har möjlighet att skydda sig mot följderna av skadeståndsanspråk på

grund av olycksfall i arbete genom tecknande av ansvarighetsförsäkring.

Ovan anförda synpunkter beträffande arbetsgivarens ekonomiska ansvarighet

för driftsolyckor giva icke något stöd för den uppfattningen, att arbetsledaren

skall iklädas en ekonomisk ansvarighet av samma omfattning som

arbetsgivaren. Tvärtom tala starka skäl för att arbetsledarens ekonomiska

ansvarighet skäligen bör vara mindre än arbetsgivarens. Arbetsledaren driver

ju icke företaget med de rättigheter och förpliktelser, som detta medför; ej

heller har han den ekonomiska bakgrund, som rimligen bör föreligga för

att man bör ikläda honom de mycket omfattande ekonomiska konsekvenserna

av driftsolyckor, för vilka han enligt domstolarnas rigorösa tolkning

av vållandebegreppet kan göras ansvarig. Någon möjlighet för honom att

genom försäkring förskaffa sig skydd i nämnda avseende finnes i regel icke.

1 strid med ovan hävdade synpunkter har olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser

örn regressrätt emellertid utformats så, att arbetsledaren är utsatt

för ett mer omfattande ekonomiskt ansvar för driftsolyckor än arbetsgivaren.

Detta mer omfattande ansvar följer därav, att försäkringsinrättningen kan

rikta regressanspråk gentemot arbetsledaren men ej gentemot arbetsgivaren

för ersättning som inrättningen utgivit. Det sagda gäller även för det fall, att

arbetsledaren och arbetsgivaren varit i lika mån vållande till skadan. Ilar

exempelvis en driftsolycka inträffat, till vilken domstolen finner såväl arbetsgivaren

som arbetsledaren vållande, och är totalskadan (livräntor till efterlevande

etc.) 50 000 kr., varav 30 000 kr. täckes av försäkringsinrättningens

ersättning, är arbetsledaren ekonomiskt ansvarig till hela beloppet 50 000 kr.

(20 000 kr. i förhållande till de skadade samt 30 000 i förhållande lill försäkringsinrättningen),

då däremot arbetsgivarens ansvarighet begränsar sig

lill 20 000 kr. (i förhållande till de skadade). Det kan även i detta sammanhang

nämnas, att nu gällande allmänna försäkringsvillkor för ansvarighetsförsäkring

lia sådan innebörd, att örn arbetsgivaren i ovan anförda exempel

haft ansvarighetsförsäkring, täcker denna försäkring arbetsgivarens hela

ekonomiska ansvarighet i förhållande till de skadade ävensom arbetsledarens

ansvarighet i förhållande till de skadade, men däremot icke arbetsledarens

ansvarighet i förhållande till försäkringsinrättningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 49,

Enligt olycksfallsförsäkringslagen är i regel varje arbetare genom försäkring

i riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning berättigad

att efter grunder som i lagen angivas utbekomma ersättning i följd av olycksfall

i arbete. Olycksfallet kan emellertid inträffa under sådana förhållanden,

att annan person på grund av uppsåt eller vållande eller eljest på privalrättslig

grund är skyldig utgiva skadestånd i anledning av olycksfallet. 1

dylika fall inträder enligt 12 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen

törsäkringsinrättningen i den skadades rätt gentemot den skadeståndspliktige,

såvitt angår belopp som försäkringsinrältningen utgivit. Undantag från

denna regressrätt stadgas bland annat, därest den skadeståndsskyldige är den

skadades arbetsgivare och icke uppsåtligen förorsakat skadan.

Motionären har med sin framställning avsett, att ett ytterligare undantag

från regressrätten skall genomföras. Detta undantag skulle innebära, att

regressrätt gentemot arbetsledare skulle föreligga endast, då denne genom

uppsåtlig handling eller grovt vållande förorsakat skadan.

Såsom motionären framhållit torde domstolarna i mål gentemot arbetsledare

om skadestånd på grund av olycksfall i arbete uppställa stora krav

på omsorg och varsamhet från dennes sida för att han skall undgå skadeståndsskyldighet.

En begränsning av denna arbetsledarens allmänna privaträttsliga

skadeståndsskyldighet kan dock tydligen icke genomföras. Då försäkringsinrättningens

regressrätt utgör allenast en från den skadade härledd

rätt, torde den stränghet som rättspraxis intager gentemot arbetsledare i förevarande

hänseende icke i och för sig kunna åberopas till stöd för en begränsning

av inrättningens regressrätt gentemot denne.

För bedömandet, huruvida på annan grund en dylik begränsning är motiverad,

erbjuder jämförelsen med arbetsgivarens rättsställning i nu berörda

avseende stort intresse. Dennes ovan angivna frihet från regresskrav på

grund av annan än uppsåtlig handling motiverades vid lagens tillkomst med

att arbetsgivaren i förhållande till törsäkringsinrättningen i och med erläggandet

av sina premier borde vara fri från vidare ansvar för den skada

som kunde uppstå genom olycksfall i arbete, såvida han ej uppsåtligen förorsakat

skadan. Olycksfallsförsäkringen utgör sålunda jämväl en ansvarighetsförsäkring

för arbetsgivarens del.

Det ligger nära till hands att anlägga det betraktelsesättet, att då arbets

ledaren i denna sin egenskap företräder arbetsgivaren, olycksfallsförsäkringens

funktion av ansvarighetsförsäkring bör komma jämväl arbetsledare!!

till godo. Arbetsledarens sålunda utövade ställföreträdarskap ävensom dc

stötande konsekvenser i ekonomiskt hänseende regressrätten kan medföra

för arbetsledare!! utgöra enligt utskottets mening vägande skäl för att såsom

också förordats i de till utskottet avgivna remissyttrandena en begränsning

av regressrätten gentemot arbetsledaren kommer till stånd. En dylik begränsning

torde enligt De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förenings remiss
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49.

5

yttrande alltid i praktiken redan tillämpas av de till föreningen anslutna

försäkringsinrättningarna.

Av nu anförda skäl förordar utskottet, att en utredning i motionens syfte

verkställes. Vid denna utredning, som därest så anses lämpligt kan verkställas

i samband med den pågående revisionen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen,

torde emellertid såsom försäkringsrådet framhållit jämväl

böra övervägas, huruvida icke de skäl som tala för en begränsning av regressrätten

gentemot- arbetsledare kunna åberopas jämväl till stöd för en motsvarande

begränsning av regressrätten gentemot annan personal, anställd

hos samma arbetsgivare som den skadade. Uteslutet är icke, att befrielse

från regresskrav bör — i likhet med vad nu gäller beträffande regresskrav

gentemot arbetsgivare — äga rum, icke blott såsom motionären avsett vid

enkelt vållande, utan även då grovt vållande föreligger. Vidare bör övervägas,

huruvida begränsningen måhända bör vara beroende jämväl på andra

omständigheter än graden av vållande. — Vid lösningen av förevarande

spörsmål uppkomma i övrigt vissa speciella frågor, exempelvis i vad mån

motsvarande begränsning bör gälla i fall då arbetsgivare står självrisk eller

för de fall att den ersättningsskyldiges ansvarighet är täckt genom trafikförsäkring

eller annan ansvarighetsförsäkring.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

verkställa utredning rörande begränsning av den regressrätt

som med slöd av 12 § andra stycket lagen om försäkring

för olycksfall i arbete kan ifrågakomma gentemot personer,

anställda hos samme arbetsgivare som den skadade, samt

att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Bjorkman*, Hage*, Sten, Hallagård.

Söderkvist och (lunnar Andersson*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg. Holm, Larsson

i Östersund*, Andersson i Gisselsås*, Andersson i Alfredshem och Osterman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ¥9; bilagor.

A

Bilaga A.

Til] riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkr

ing sanstalten att senast den 20 mars 1945 lill riksdagens andra lagutskott

avgiva yttrande över en av herr P. Hj. Fagerholm i andra kammaren väckt

motion nr 107 angående viss begränsning av de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarnas

regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

I motionen anhålles örn utredning med förslag rörande sådan ändring i 12

§ olycksfallsförsäkringslagen, att olycksfallsförsäkringsinrättnings regressrätt

gentemot arbetsledare begränsas till fall, då grovt vållande förelegat. Som

motivering härför har framhållits arbetsledarens ogynnsamma ställning vid

försäkringsinrättnings regresskrav, mot vilka arbetsledare enligt nu gällande

allmänna villkor för ansvarighetsförsäkring som regel icke kunna erhålla

försäkringsskydd.

Enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen äger försäkringsinrättningen regressrätt

mot arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock mot

annan, som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig

att utgiva skadestånd.

I det av Kungl. Majit framlagda förslaget till ifrågavarande lag (proposition

nr lil till 1916 års riksdag) förekom icke någon bestämmelse om begränsning

av regressrätten mot arbetsgivaren. Detta motiverades med att försäkringen

egentligen endast hade till ändamål att bereda arbetaren skydd

för den av verksamhetens art beroende särskilda yrkesfaran men icke afl

täcka risken för skada, som av uppsåt eller vållande orsakats av arbetsgivaren

och ej haft sin grund i ett olycksfall i egentlig mening. I anledning av en

inom riksdagens första kammare väckt motion infördes emellertid en bestämmelse,

som begränsade regressrätten mot arbetsgivaren till att gälla

endast vid uppsåt. Särskilda utskottet uttalade härvid att »arbetsgivaren (i

förhållande till försäkringsinrättningen) i och med erläggande av sina premier

bör vara fri från vidare ansvar för den skada, som kan uppstå genom

olycksfall i arbete, såvida han ej uppsåtligen förorsakat skadan». Såvitt av

förarbetena till lagen framgår har det sålunda icke varit avsett att regressrätten

skulle vara begränsad jämväl mot arbetsledare. Emellertid torde icke

kunna förnekas att starka billighetsskäl tala för att arbetsledare, som i denna

egenskap måste anses företräda arbetsgivaren, befrias från sådan ansvarighet

varom här är fråga.

Med hänsyn härtill har riksförsäkringsanstalten för sin del icke något att

erinra mot en sådan ändring av 12 § lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, att försäkringsinrättningens regressrätt gentemot arbetsledare begränsas

till fall, då grovt vållande — eller uppsåt — förelegat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.

7

Riksförsäkringsanstalten anser sig dock böra framhålla, att, därest bestämmelse

införes om sådan begränsning av regressrätten som i motionen föreslagits,

den föreslagna begränsningen i regressrätten icke bör gälla för ersättning,

som försäkringsinrättningen har att utgiva vid vissa trafikolycksfall.

Örn en arbetsledare under framförande av en arbetsgivaren tillhörig bil vållar

ett trafikolycksfall, därvid en hos arbetsgivaren anställd person skadas

under sådana förhållanden att ersättning skall utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,

så äger vederbörande försäkringsinrättning regressrätt enligt lagen

om trafikförsäkring av motorfordon mot den försäkringsanstalt, där

bilen är trafikförsäkrad. Försäkringsinrättningens rätt att i dylika fall erhålla

ersättning från trafikförsäkringsanstalten skulle genom inskränkning

av regressrätten mot arbetsledare till fall av grovt vållande praktiskt taget

helt förloras, vilket skulle innebära att kostnader, som rätteligen borde bäras

av den obligatoriska trafikförsäkringen skulle stanna på olycksfallsförsäkringen.

Med hänsyn härtill torde den föreslagna begränsningen av regressrätten

icke böra gälla i sådana fall, där försäkringsinrättningen på grund av arbetsledarens

vållande skulle äga rätt till ersättning enligt trafikförsäkringslagen.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

byråcheferna Wolff och Stenholm. Stockholm den 15 mars 1945.

DAVID ÖSTRAND.

R. VON DER BURG.

Bilaga B.

Til! riksdagens andra lagutskott.

1 skrivelse den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt kungl, försäkringsrådet

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över den i riksdagens

andra kammare innevarande år avgivna motionen nr 107 om viss

begränsning av försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Med anledning härav får försäkringsrådet

— som vill framhålla, att tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagens

bestämmelser om regressrätt ansetts tillhöra allmän domstols

kompetensområde och att försäkringsrådet för den skull i detta ämne allenast

i ringa omfattning kan åberopa erfarenhet från sitt eget verksamhetsområde

— anföra följande.

Försäkringsrådet finner de av motionären anförda allmänna synpunkterna

på frågan örn arbetsledares ekonomiska ansvarighet för skada, som i arbetet

drabbar honom underställd arbetare, föra vida utöver det begränsade område,

där motionären funnit lagändring vara påkallad. Försäkringsinrättning

har icke på grund av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen

— bortsett från speciella fall — någon rätt att av annan utfå ersättning

för skada, som föranlett försäkringsfall enligt lagen, i vidare mån än denne

är ersättningsskyldig för skadan enligt de allmänna reglerna örn skadeståndsskyldighet

för rättsstridig handling. Den ifrågasatta lagändringen måste för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andril lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.

den skull — i alli fall utan en närmare utredning rörande nämnda synpunkters

bärkralt och räckvidd — synas betänklig, örn den skulle innebära eli

ställningstagande till desamma.

Emellertid synes ett övervägande av den ifrågasatta lagstiftningen icke

behöva förutsätta ett sådant ställningstagande. Regressbestämmelserna i 12 §

olycksfallsförsäkringslagen äro så utformade, alt den för arbetare obligatoriskt

gällande försäkringen för olycksfall i arbete inom ramen för den ersättning,

som utgår på grund av försäkringen, jämväl fyller funktionen av en

ansvarighetsförsäkring för arbetsgivaren. Oavsett till vilket resultat ett mera

ingående övervägande av den allmänna frågan örn den inbördes ekonomiska

ansvarigheten mellan arbetsgivare och arbetsledare för olycksfall i arbetet

må kunna leda, synes det skäligt, att den anförda sekundära funktionen av

12 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande den obligatoriska försäkringen

för olycksfall i arbete kommer även arbetsledare till godo. För övrigt bär

redan på ett denna försäkring närliggande område, nämligen i fråga örn den

obligatoriska trafikförsäkringen, en likartad regel blivit statuerad. 20 § lagen

örn trafikförsäkring å motorfordon befriar den, som jämte försäkringstagaren

är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skada, som

ersättes enligt lagen, från regress från vederbörande försäkringsinrältnings

sida, i den mån trafikförsäkringen, enligt 3 § trafikförsäkringslagen, jämväl

gäller för försäkringstagaren mot den ansvarighet för trafikskada, som kan

uppkomma för honom.

I 12 § olycksfallsförsäkringslagen regleras enligt ordalagen allenast den

regressrätt, som tillkommer försäkringsinrättning för vad denna utgivit enligt

lagen. Det förekommer emellertid i stor utsträckning (enligt 11 och 15 §§

olycksfallsförsäkringslagen), att arbetsgivare står självrisk, d. v. s. att arbetsgivaren

själv, i stället för försäkringsinrättning, på grund av utfästelse gentemot

inrättningen utgiver ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller

eljest, t. ex. på grund av avlöningsbestämmelser, utgiver förmåner, som

täcka sådan ersättning. Vid en eventuell utredning angående den föreslagna

lagstiftningen bör närmare undersökas, huruvida den skulle bliva tillämplig

i fråga om sådan arbetsgivares regressrätt för den ersättning, som utgör eller

motsvarar ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det synes kunna

ifrågasättas åtminstone beträffande vissa kategorier av dessa arbetsgivare,

om regressrätten för berörda ersättningsbelopp grundas på regressbestämmelserna

i 12 § olycksfallsförsäkringslagen — och icke på allmänt skadeståndsrättsliga

regler — och sålunda till sin omfattning är avhängig av omfattningen

av försäkringsinrättnings regressrätt enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen.

I den mån det skulle kunna visa sig, att en sådan avhängighet

icke föreligger, lärer den frågan uppstå, om det icke kommer att framstå

som oegentligt med en mera omfattande regressrätt för arbetsgivare för utgiven

ersättning av omförmäld art än för försäkringsinrättning för utgiven

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och det sålunda kan vara anledning

överväga särskild föreskrift om sådan begränsning av regressrätten för

arbetsgivare, som står självrisk, att den till omfattningen kommer att motsvara

regressrätten för försäkringsinrättning. Detta spörsmål kan måhända

bjuda vissa svårigheter men synes dock icke vara av sådan art, att det bör

utgöra något hinder för den ifrågasatta lagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet tillstyrka motionärens

hemställan. Dock vill försäkringsrådet ifrågasätta, örn icke den utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.

9

ning, som kan komma till stånd, bör sträcka sig något längre än vad som i

och för sig påkallas av den av motionären åsyftade lagändringen. De skäl,

som försäkringsrådet funnit tala för att den av motionären ifrågasatta lagstiftningen

bör komma till stånd, kunna jämväl anföras till stöd för att låta

den i 12 § olycksfallsförsäkringslagen innefattade ansvarighetsförsäkringen

i lika stor utsträckning komma arbetsledare till godo som den gäller till förmån

för arbetsgivare. Det synes jämväl vara anledning att i detta sammanhang

överväga, huruvida icke den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skäligen

borde gälla som ansvarighetsförsäkring för arbetsgivares hela personal,

sålunda även för arbetare. Gränsen mellan arbetsledare och åtminstone mera

kvalificerade arbetare torde ur de synpunkter, som här komma i fråga, vara

tämligen svävande. Ur lagteknisk synpunkt skulle en sådan utsträckning av

ansvarighetsförsäkringsfunktionen innebära en fördel, i det att en definition

av vad som avsåges med arbetsledare därmed bleve obehövlig. Vidare bör

— i sammanhang med det ovan berörda spörsmålet örn regressrätten för

arbetsgivare, som står självrisk — uppmärksamhet ägnas regressbestämmelserna

i 13 § militärersättningsförordningen, vilka måhända icke kunna undgå

att beröras av det sätt, varpå reglerna om sådan arbetsgivares regressrätt

bliva utformade. Försäkringsrådet finner det önskvärt, att en omprövning

av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen, därest en sådan

omprövning finnes böra ske, kommer att omfatta jämväl dessa frågor.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad

Landelius, samtliga försäkringsråd och representanter.

.Stockholm den 9 mars 1945.

På kungl, försäkringsrådets vägnar:

HUGO LANDELIUS.

/ Sven Ljungholm.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 7 februari 1945 har riksdagens andra lagutskott berett

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande

över en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 107 av herr Fagerholm

angående viss begränsning av försäkringsinrältnings regressrätt gentemot

arbetsledare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Med anledning härav får föreningen anföra följande.

Motionärens förslag innebär, att den i 12 § olycksfallsförsäkringslagen omnämnda

regressrätten vad beträffar arbetsledare begränsas till fall, då grovt

vållande förelegat. Som motiv förebär motionären, att, då de försäkringsbolag,

som meddela ansvarighetsförsäkring, i sina villkor undantagit dessa

regresskrav, arbetsledare kommer i en särskilt ogynnsam ställning, då arbetare

genom något deras förvållande skadas till följd av olycksfall i albeio.

Pihanq lill riksdagens protokoll 1!H5. f) sami. 9 ruut. Nr M.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 49; bilagor.

Beträffande arbetsgivare har lagen begränsat regressrätten därtill att sådan

får utkrävas endast därest arbetsgivaren uppsåtligen förorsakat skadan. Anledningen

härtill är vad som framgår av förarbetena till lagen, att man ansett

att »arbetsgivaren i och med erläggande av sin premie bör vara fri från vidare

ansvar för den skada, som kan uppstå genom olycksfall i arbete, såvida

han ej uppsåtligen förorsakat skadan». En arbetsledare kan icke förebära

sådant skäl för befrielse från att kunna bliva föremål för regress och borde

fördenskull principiellt sett svara för skada, som uppstått genom ett hans

vållande.

De skäl, som i motionen anföras emot att en arbetsledare personligen får

bära de ekonomiska konsekvenserna av driftsolycksfall vid enkelt vållande,

synas emellertid föreningen ytterst vägande. I själva verket hava dessa skäl

alltid beaktats av de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna, vilka,

såvitt för föreningen är känt, icke i något fall begagnat sig av regressrätt

mot arbetsledaren personligen, då enkelt vållande förelegat. Ett utnyttjande

av denna regressrätt måste för övrigt, då försäkringsskydd saknas, befaras

kunna få den konsekvensen, att arbetsgivaren i strid mot gällande lagstiftnings

syfte såge sig nödsakad träda emellan för att hålla arbetsledaren

skadeslös.

I sådana fall åter, då arbetsledarens ansvarighet är täckt genom försäkring

—- trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring — saknas enligt

föreningens uppfattning skäl för inskränkning av regressrätten mot arbetsledare.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får föreningen meddela, att föreningen

icke har något att erinra mot sådan ändring av ifrågavarande paragraf,

att regressrätt mot arbetsledare begränsas till fall, då grovt vållande

förelegat, eller då arbetsledarens ansvarighet är täckt genom annan försäkring.

Stockholm den 22 mars 1945.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

A. E. RODHE.

TRYGVE LOVÉN.

jSvenskit Tryckeriaktiebolaget, Stock lini la

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:314 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkring sinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkrin a1 i texten