Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927

1945-05-25 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:52, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27

juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,

såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock

en i ämnet väckt motion.

Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 172, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse

av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,

dels ock till Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

Propositionen bär, såvitt angår anslagsfrågan, hänvisats till jordbruksutskottet

och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda avseendet har propositionen

behandlats av andra lagutskottet.

I samband med lagförslaget har andra lagutskottet till behandling förehaft

en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Andersson i

Tungelsta m. //.''väckt motion, nr 505.

Beträffande skälen för det genom propositionen framlagda lagförslaget får

utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa

till propositionen. Innehållet i motionen återgives i det följande.

Lagförslaget har utarbetats på grundval av en av särskilda utredningsmän1

den 30 december 1944 framlagd promemoria angående jordbrukskommissionernas

organisation m. m.

Över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna,

jordbrukskommissionefna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, ett

flertal av landstingens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Småbrukarnas

riksförbund.

1 F. d. häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt.

Härjämte ha såsom särskilda sakkunniga i utredningsmännens överläggningar deltagit

ledamoten av riksdagens första kammaren O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna av riksdagens

andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson i Löbbo, S. Janson i Frändesta

och G. K. Pettersson i Hällbacken ävensom lantbrukaren A. Nilsson i Steneberg och ombudsmannen

i Skånska hypoteksföreningen N. J. Falk i Lund.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 52.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

q

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Jordbrukskommissionernas tillkomst och nuvarande

organisation m. m.

Inrättandet av jordbrukskommissionerna skedde ursprungligen efter förslag

av den s. k. norrlandslsommittén, vars uppgift var alt utreda frågan huruledes

den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets ställning i nämnda

landsdelar befrämjas. Bland den serie av lagförslag, som framlades av

nämnda kommitté i dess år 1904 avgivna betänkande, ingingo dels förslag till

lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland

och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter och dels förslag till lag

innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarna. Enligt det förra av dessa lagförslag skulle inom

varje län finnas en jordbrukskommission med uppgift att till främjande av

jordbruksnäringen vidtaga vissa i lagförslaget angivna åtgärder. Kommissionen

skulle bestå av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skulle

utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. I förslaget till lag innefattande bestämmelser

till förekommande av vanhävd upptogs den bestämmelsen att

uppsikt över att egendom ej vanvårdades skulle tillkomma förenämnda

jordbrukskommission.

Ehuru sålunda jordbrukskommissionerna ursprungligen tänkts skola erhålla

en vidsträcktare uppgift, blev emellertid förhållandet det, att deras befogenhet

begränsades till att avse endast åtgärder till förekommande av vanhävd.

Norrlandskommitténs förslag till lag angående åtgärder för beredande

av odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare ledde nämligen icke till någon

lagstiftningsåtgärd. Däremot blev, i huvudsaklig överensstämmelse med de

grundprinciper som kommit till uttryck i norrlandskommitténs förslag till

vanhävdslag, vid 1909 års riksdag antagen en lag angående uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarna ( den norrländska upp siktslagen), vilken

lag utfärdades den 25 juni 1909 (nr 57). I 3 § av denna lag intogs, efter

förebild av norrlandskommitténs omnämnda förslag i fråga örn jordbrukskommissioner,

den bestämmelsen att till utövande av den uppsikt som med

lagen avsåges Kungl. Majit för varje län tillsatte en jordbrukskommission bestående

av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utsågos för en tid

av tre år.

Den norrländska uppsiktslagen ersattes sedermera av lagen den 27 juni

1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk. Även enligt denna lag, vars

tillämpningsområde omfattar hela riket, skall den uppsikt över jordbruken

som med lagen avses utövas av jordbrukskommissioner. I detta hänseende

föreskriver lagen i 4 § att för uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps

verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission, som skall

bestå av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av Kungl. Majit, och

två andra ledamöter, valda den ene av landstinget och den andre av hushåll
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

3

ningssällskapets förvaltningsutskott. Liksom förhållandet var enligt norrländska

uppsiktslagen skola samtliga ledamöter nises för en tid av tre år, varjämte

föreskrives att för samma tid skall för varje ledamot utses en suppleant.

Lagen innehåller även bestämmelse därom att kommissionen skall ställa

sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t fastställer efter det kommissionen

avgivit förslag samt landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

däröver blivit hörda.

Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärdades

av Kungl. Majit den 13 december 1929 (nr 390).

1927 års uppsiktslag gäller såsom förut nämnts för hela riket, men i likhet

med vad förhållandet var med den norrländska uppsiktslagen vänder den

sig endast mot vanhävd å fastigheter tillhöriga bolag och ekonomiska föreningar

samt s. k. spekulanter, varjämte lagens tillämpningsområde är begränsat

till fastigheter av viss storlek, därvid arealgränsen är bestämd nedåt

till 4 hektar odlad jord eller 4 hektar inrösningsjord samt uppåt till 25

hektar odlad jord. Emellertid har det ansetts att under rådande, av det pågående

världskriget förorsakade eller eljest därmed sammanhängande utomordentliga

förhållanden den vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års

lag är otillräcklig eller föga lämpad för sitt ändamål och att förty en vanhävdslagstiftning

av vidsträcktare omfattning borde komma till stånd. För

avhjälpande av de brister, som sålunda funnos vidlåda 1927 års vanhävdslagstiftning,

antog 1942 års riksdag efter därom av Kungl. Majit framlagd

proposition en lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Denna lag utfärdades

den 30 juni 1942 (nr 515); den trädde omedelbart i kraft och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947. Så länge lagen äger gällande kraft

skall 1927 års uppsiktslag med vissa undantag icke vinna tillämpning.

Även 1942 års lag är konstruerad såsom en uppsiktslag. Beträffande den

i lagen föreskrivna uppsikten finns i 4 § intagen den bestämmelsen, att densamma

skall utövas av de jordbrukskommissioner, som tillsatts enligt 1927 års

lag, vars 4 § således fortfarande skall tillämpas.

Genom 1942 års lag har jordbrukskommissionernas verksamhet ökats i väsentlig

grad, vilket sammanhänger därmed att lagens tillämpningsområde är

betydligt vidsträcktare än förhållandet är med 1927 års lag. 1942 års lag är

sålunda generell så till vida som under densamma falla jordbruksfastigheter

oavsett vem som är ägare. Vidare stadgar lagen vad angår fastigheternas storlek

ej annan begränsning än den som följer av den i 1 § intagna bestämmelsen

att uppsikten skall avse brukningsdelar som innehålla odlad jord till en

vidd överstigande en hektar. Tillika må nämnas, att under det 1927 års lags

bestämmelser i allmänhet äro tillämpliga i avseende å en utarrenderad fastighet

endast beträffande nödiga byggnader, 1942 års lag utan någon motsvarande

begränsning är tillämplig även å utarrenderade fastigheter.

I samband med utfärdandet av 1942 års lag örn åtgärder mot vanhävd

av jordbruk utfärdades den 30 juni 1942 (nr 536) nytt reglemente för jordbrukskommissionerna.

Giltighetstiden för delta reglemente har liksom för la
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

gen begränsats till och med den 30 juni 1947. Beträffande innehållet i detta

reglemente må erinras, att det förutsättes att jordbrukskommissionerna kunna

bliva i behov av biträde. För dylikt fall äger kommissionsordföranden enligt

föreskrift i 11 § av reglementet hos länsstyrelsen göra framställning örn

förordnande av sådant biträde. Härmed torde i första hand avses juridiskt

utbildad person.

Sedan vid 1943 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med den av

Kungl. Maj:! därom framlagda propositionen nr 346 antagits åtskilliga ändringar

i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, utfärdades

därom lag den 22 december 1943, vilken lag trädde i kraft den 1 januari

1944. Genom dessa lagändringar, vilka gällde såväl de allmänna bestämmelserna

om arrende som även och i all synnerhet de s. k. sociala arrendebestämmelserna,

pålades jordbrukskommissionerna vissa nya uppgifter av icke obetydlig

omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap. 54, 55, 66, 67

och 68 §§ nyttjanderättslagen sådana dessa lagrum lyda efter 1943 års lagändringar.

De nya uppgifterna hänföra sig till de sociala arrendena. Angående

deras innebörd må nämnas följande.

Där jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens

bestämmelser om optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt

arrende, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande

överenskommelse mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan

parterna träffats skiljeavtal, skola ledamöterna i den jordbrukskommission,

inom vars verksamhetsområde den arrenderade fastigheten är belägen, vara

skiljemän (54 och 55 §§).

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om optionsrätt

har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta

jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit

från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han inom fem

år från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende (67 §).

De sociala arrendebestämmelserna äro — med visst undantag — av tvingande

karaktär. Emellertid kan under vissa omständigheter efter därom gjord

ansökan dispens erhållas från en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning

för att dispens skall kunna medgivas är att avtalet innehåller

förbehåll att medgivande därtill må sökas. Dispensansökan prövas i första

hand av jordbrukskommissionen (68 §; jämför övergångsbestämmelserna,

femte stycket).

På jordbrukskommissionen ankommer även att, på begäran av jordägaren

eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem

underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är

utan verkan (66 §).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

5

Tidigare överväganden om ändring i jordbrukskommissionernas

sammansättning m. m.

I den till 1943 års riksdag framlagda propositionen nr 346 med förslag till

ändringar i 1907 års lag örn nyttjanderätt till fast egendom berörde departementschefen

även frågan örn jordbrukskommissionernas sammansättning och

verksamhetsområden. Efter att ha förordat att, i den händelse vid en arrendeperiods

utgång överenskommelse mellan jordägaren och en optionsberättigad

arrendator i fråga örn arrendevillkoren ej kunde ernås, dessa skulle bestämmas

av skiljemän och att, om skiljeavtal ej träffats, ledamöterna av vederbörande

jordbrukskommission skulle fungera såsom skiljemän, anförde departementschefen

vidare.

Härvid måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna

kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet

och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande

slag. Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av

landet, varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma

kommissionernas verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade.

Det torde även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas

verksamhetsområden böra utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen

av ifrågavarande ärenden skall vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt

att avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då

erfarenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma

att anlitas för arrendevillkorens bestämmande.

I två i riksdagen med anledning av nämnda proposition väckta likalydande

motioner (1:337 och 11:500) hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla örn skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas

sammansättning och geografiska verksamhetsområden. I motionerna

uttalades, att jordbrukskommissionerna tillkommit med tanke på

andra och betydligt mer inskränkta arbetsuppgifter än dem, som genom det

framlagda förslaget om ändringar i nyttjanderättslagen skulle komma att

åvila dem, och framhölls vidare, att med den utvidgning av kommissionernas

verksamhet som lagförslaget innebure det vore nödvändigt att underkasta

deras sammansättning en översyn. Lagens tillämpning i praktiken komme

att i stor utsträckning bero på kommissionernas sätt att handhava densamma.

Det vore då i högsta grad önskvärt, att representanter för de båda berörda

parterna, jordägarna och arrendatorerna, inginge i jordbrukskommissionerna,

så att kommissionernas sammansättning i och för sig gåve största

möjliga garanti för ett opartiskt dömande. Med den anordning efter vilken

kommissionerna nu tillsattes funnes inga garantier för att så bleve fallet.

Tredje särskilda utskottet vid 1943 års riksdag, till vilket propositionen nr

346 hänvisades och som i samband med propositionen förehade nämnda två

motioner till behandling, framhöll i sitt utlåtande nr 2, att utskottet, vad anninge

de med förslaget förknippade organisatoriska problemen, uppmärksammat

alt reformen i hög grad berörde jordbrukskommissionernas ställning. Se
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

dan utskottet härefter omnämnt de nya uppgifter, som enligt förslaget ålades

jordbrukskommissionerna, samt ytterligare påpekat den verkan, som en utvidgning

av uppsiktslagens tillämpningsområde kunde tänkas medföra, vilket

allt torde aktualisera vissa organisatoriska frågor beträffande jordbrukskommissionerna,

anförde utskottet, att utskottet delade det i motionerna framförda

önskemålet om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas

sammansättningar och geografiska verksamhetsområden samt förväntade

att Kungl. Majit snarast vidtoge de för lösningen av denna fråga

behövliga åtgärderna.

I skrivelse den 17 december 1943 (nr 533) anmälde riksdagen att den godkänt

utskottets utlåtande i förevarande del.

Deli huvudsakliga innebörden i utredningsmännens förslag.

För att tillgodose önskemålet att vid jordbrukskommissionernas behandling

av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som

arrendatorer skola vara representerade i kommissionerna, lia utredningsmännen

föreslagit, att för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skulle

av landstinget utses två och av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

två ledamöter, vilka hade att tjänstgöra i kommissionen vid behandling av

ärende rörande fastighet inom det område för vilket de utsetts. Den ene av de

ledamöter som utsåges av landstinget och den ene av de ledamöter som utsåges

av hushållningssällskapets förvaltningsutskott skulle vara ägare av jordbruksfastighet

och den andre skulle arrendera sådan fastighet. För varje ledamot

skulle ock utses en suppleant. Härjämte skulle Kungl. Majit liksom

för närvarande utse en ledamot i kommissionen, vilken tillika hade att vara

ordförande, jämte suppleant för denne. Samtliga ledamöter och suppleanter

skulle alltjämt utses för en tid av tre år.

Utredningsmännen ha vidare förordat, att jordbrukskommissionens verksamhetsområde

skulle kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta större

område än det som utgjorde vederbörande hushållningssällskaps.

Den sålunda föreslagna ändringen i jordbrukskommissionernas sammansättning

förutsätter ändrad avfattning av 4 § lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk. Utredningsmännen, som upprättat förslag i sådant

hänseende, ha ansett, att lagändringen skulle träda i kraft den 1 januari

1946.

I syfte att tillföra jordbrukskommissionerna juridisk sakkunskap vid avgörande

framförallt av sådana frågor, som enligt arrendelagen kunde komma

under kommissionernas bedömande, skulle det enligt utredningsmännens förslag

ankomma på Kungl. Majit att för varje kommission eller gemensamt

för två eller flera kommissioner förordna en jurist med beprövad domarerfarenhet

eller eljest med hög kvalitet att såsom sakkunnig biträda kommissionerna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

7

För motiveringen till utredningsmännens förslag och yttrandena däröver

redogöres å s. 10—25 i propositionen. Utskottet får i dessa hänseenden hänvisa

till propositionen.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett inom jordbruksdepartementet upprättat lagförslag

i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

bl. a. följande:

»Jordbrukskommissionerna hade ursprungligen såsom sin huvudsakliga

uppgift att övervaka efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Med hänsyn

härtill hade man vid bestämmandet av kommissionernas sammansättning

framförallt tagit sikte på att i desamma funnes män med beprövad erfarenhet

rörande jordbrukets bedrivande och skötsel samt med anknytning till och kännedom

örn de lokala förhållandena. Jordbrukskommissionerna hade sammansatts

efter i huvudsak samma grunder som i motsvarande hänseenden gällde

beträffande skogsvårdsstyrelserna. Från och med ingången av år 1944, da de

nya bestämmelserna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, ha emellertid kommissionerna

pålagts ett flertal uppgifter, vilka i väsentlig grad skilja sig från

deras tidigare arbete. Enligt den nya lagstiftningen skall det salunda ankomma

på kommissionerna dels att handlägga frågor örn dispens fran vissa tvingande

stadganden i nyttjanderättslagens bestämmelser angående arrende och dels

att på begäran av jordägare eller arrendator granska arrendeavtal samt lämna

meddelande, därest i avtalet förekomma villkor som äro utan laglig verkan.

Härjämte skola kommissionerna —- för den händelse tvist uppstår mellan jordägare

och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor och parterna

icke träffat skiljeavtal — tjänstgöra såsom skiljenämnd. Redan vid

den nya arrendelagstiftningens tillkomst stod det också klart för statsmakterna,

att åtgärder borde vidtagas i syfte att bättre än för närvarande anknyta

jordbrukskommissionerna till deras nya arbetsområde. Såväl i propositionen

angående arrendelagstiftningen som i det av riksdagen godkända

utskottsutlåtande vari propositionen behandlades upptogs denna fråga, varvid

framhölls vikten av att densamma vunne en tillfredsställande lösning.

I och med att kommissionerna fått sig anförtrodda uppgifter av den grannlaga

och ofta svårbedömliga art som de förut berörda synes ofrånkomligt att

de måste så sammansättas, att de kunna på ett förtroendeingivande och insiktsfullt

sätt behandla dessa nya uppgifter. Härmed vill jag icke på något

sätt lia uttalat att kommissionerna i sin nuvarande sammansättning icke väl

löst sina även nu ofta svåra och ömtåliga uppgifter; tvärtom anser jag, såsom

ock i utredningens promemoria framhållits, att kommissionerna på ett synnerligen

förtjänstfullt sätt utfört sitt värv. Det är emellertid uppenbarligen

icke lämpligt att kommissionerna, sedan genom den år 1943 genomförda arrendelagstiftningen

åt dem uppdragits uppgifter som beröra parter med

skilda intressen, nämligen jordägare och arrendatorer, lia en sådan samman
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

sättning, att ledamöterna kunna synas företräda endast den ena partens intressen.

Så skulle bliva förhållandet om jordbrukskommissionen helt eller till

övervägande delen bestod av jordägare eller arrendatorer. Det synes därför

lämpligt att såsom utredningsmännen förordat nyssnämnda intressen bliva på

ett jämbördigt sätt företrädda inom kommissionerna. En garanti härför

skulle erhållas därest i kommissionerna, jämte en ordförande vilken intoge

en förmedlande och sammanhållande ställning, alltid inginge representanter

för såväl jordägarna som arrendatorerna. En sådan sammansättning av kommissionerna

kommer uppenbarligen icke att på något sätt göra dem mindre

lämpliga att handhava sina tidigare uppgifter i fråga om övervakningen av

vanhävdslagens efterlevnad. I kommissionerna komma liksom hittills att finnas

insiktsfulla representanter för jordbruket endast med den skillnaden att

dessa dessutom skola äga sakkunskap rörande vissa speciella förhållanden.

I de avgivna yttrandena har väckts den frågan, huruvida icke kommissionernas

ordförande ovillkorligen borde vara juridiskt skolade med hänsyn till

de ofta svårbedömliga problem av rättslig art, som kunna komma att uppstå

för kommissionerna i samband med avgöranden i olika arrendefrågor. Jag

anser emellertid, såsom framgår av vad jag förut anfört, att ett dylikt krav

icke bör uppställas. I den mån juridisk sakkunskap må finnas behövlig, kan

denna på annat sätt ställas till kommissionernas förfogande. Till denna fråga

återkommer jag i det följande.

Ett annat spörsmål som uppkommer i anslutning till den nu förordade

ändringen i kommissionernas sammansättning är det på vad sätt de olika

ledamöterna i kommissionerna böra utses till sitt uppdrag. Beträffande ordföranden

torde denne liksom hittills böra utses av Kungl. Maj :t. Härom synes

i stort sett enighet råda. Det torde icke heller finnas något skäl att frångå

denna ordning i anledning av kommissionernas nya uppgifter. Däremot ha

olika meningar framträtt i avseende å vilka organ som skola utse övriga ledamöter

i kommissionerna. Vid övervägande av de olika synpunkter som anförts

i denna fråga har jag stannat för den uppfattningen att icke heller härutinnan

påkallas någon ändring i rådande förhållanden. Hushållningssällskap

och landsting representera inom sina verksamhetsområden de lokala intressena

på ett sådant sätt att de äro väl lämpade att utse ifrågavarande ledamöter

i kommissionerna även med de förändrade uppgifter dessa skola ha.

En följd av att hushållningssällskaps förvaltningsutskott och landsting bibehållas

såsom valkorporationer torde emellertid bliva att dessa måste utse

envar en representant för vardera av de två i arrendeförhållanden intresserade

parterna, jordägare och arrendatorer. Antalet ledamöter i kommissionerna

kommer härigenom att ökas från tre till fem. Såsom i några yttranden framhållits

kan detta medföra en viss olägenhet, men jag anser icke denna vara av

den art, att man därför bör förändra grunderna för ledamöternas utseende.

Att sa begränsa förvaltningsutskottens och landstingens handlingsfrihet att

t. ex. utskottet skall utse representanter för jordägarna och landstinget representanter

för arrendatorerna måste medföra principiella betänkligheter. Någon

verklig grund för en dylik uppdelning mellan valkorporationerna torde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

9

icke kunna åberopas. Farhågorna för att kommissionernas verksamhet skall

bliva alltför tungrodd finner jag överdrivna. Jordbrukskommissionerna synas

böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en representant

för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa äro

örn beslutet ense.

I likhet med utredningsmännen är jag icke beredd att nu taga någon bestämd

ståndpunkt till spörsmålet huruvida kommissionerna böra erhålla

större verksamhetsområden och deras antal inskränkas för uppnående av

större enhetlighet vid olika arrendefrågors bedömning. I betraktande av att

utredning pågår rörande en ny vanhävdslag, avsedd att träda i stället för

den nu provisoriskt gällande, vars giltighet utgår den 30 juni 1947, finner

jag knappast erforderligt att, såsom utredningsmännen föreslagit, Kungl.

Majit lämnas befogenhet att bestämma kommissionernas verksamhetsområden.

De nu gällande bestämmelserna torde därför i förevarande hänseende

böra bibehållas oförändrade.

Då jordbrukskommissionerna genom de nya bestämmelserna i arrendelagen

erhållit en ställning som i viss mån har karaktären av skiljenämnd,

synes lämpligt att beträffande kommissionens ledamöter gälla samma regler

ifråga örn jäv som för domare. Föreskrift härom torde böra införas i uppsiktslagen.

Med hänsyn till att mandattiden för de nu fungerande kommissionerna

utgår den 31 december 1945 synas de nya bestämmelserna böra träda i kraft

den 1 januari 1946.

Såsom jag förut berört torde åt kommissionerna med hänsyn till de ofta

svårbedömliga rättsliga spörsmål som för dem kunna uppstå vid tolkningen

av den nya arrendelagstiftningen böra beredas möjlighet att anlita viss mera

kvalificerad juridisk sakkunskap än den som för närvarande står kommissionerna

till buds. Det bör därför ankomma på Kungl. Majit att i mån av

behov förordna lämplig jurist att vid behandling av dylika frågor biträda

kommissionerna. I avbidan på närmare erfarenhet rörande omfattningen av

det juridiska biträde varav kommissionerna i nu förevarande hänseende

kan vara i behov, anser jag att det även må få ankomma på Kungl. Majit

att bestämma huruvida för varje kommission skall förordnas en juridisk

sakkunnig eller örn en sådan sakkunnig kan biträda två eller flera

kommissioner. Större enhetlighet synes kunna uppnås vid frågornas bedömande

därest antalet sakkunniga kan begränsas. Givet är att dessa sakkunniga

skola anlitas endast då rättsliga frågor av mera principiell eller svårbedömlig

art uppkomma för kommissionerna. För de mera löpande sekreterargöromålen

såsom protokollsföring o. d. synas kommissionerna böra få

anlita biträde på samma sätt som hittills. Det torde även vara önskvärt för

ernående av mera enhetlig behandling av de frågor som komma under kommissionernas

prövning liksom för lämnande av närmare informationer rörande

vissa rättsliga problem som mera ofta återkomma att kommissionernas

ordförande sammankomma till gemensamma överläggningar. Kosina
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

derna för anlitande av juridisk sakkunskap samt sekreterarhjälp ävensom

för nyssberörda gemensamma överläggningar torde få bestridas från det å

riksstaten för jordbrukskommissionerna uppförda förslagsanslaget. Grunderna

för ersättning till den juridiska sakkunskapen samt sekreterarhjälpen

torde få fastställas av Kungl. Majit under beaktande av arbetets omfattning.

Likaledes bör det få ankomma på Kungl. Majit att besluta rörande den tid

för vilken förordnandet för de juridiskt sakkunniga skall bestämmas.

Ehuru ändringen i jordbrukskommissionemas sammansättning är avsedd

att träda i kraft först den 1 januari 1946, torde hinder dock icke böra möta

att redan från ingången av nästa budgetår förordna juridiska sakkunniga att

stå till kommissionernas förfogande.»---

Lagrådet.

Lagrådet har yttrat:

»Föredragande departementschefen har anfört, att jordbrukskommissionerna

syntes böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en

representant för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa

äro om beslutet ense. Avsikten torde vara, att bestämmelser härom skola

intagas i det reglemente, som skall av Kungl. Majit utfärdas i administrativ

ordning. Med hänsyn till att kommissionerna numera i viss omfattning

skola tjänstgöra såsom skiljenämnder och även i övrigt ha att pröva grannlaga

och svårlösta spörsmål, synes det riktigare, att föreskrifter om beslutförhet

givas i lag. Behovet av att dylika föreskrifter meddelas i lagform

framträder dock huvudsakligen såvitt angår kommissionernas befattning med

ärenden, som angå tillämpningen av arrendelagstiftningen. Det skulle därför

vara mindre lämpligt att låta de erforderliga bestämmelserna ingå i uppsiktslagen.

En utväg synes vara att vid den förestående omarbetningen av

vanhävdslagstiftningen ur uppsiktslagen utbryta föreskrifterna örn jordbrukskommissionernas

sammansättning och i stället upptaga dessa bestämmelser

i en särskild lag, som jämväl bör innehålla regler örn jäv och beslutförhet.

I avbidan på tillkomsten av en sådan lag kunna, såsom nu är avsett,

föreskrifterna om beslutförhet intagas i reglementet. Härvid bör övervägas,

huruvida icke även för det fall, att flera än ordföranden och två ledamöter

äro tillstädes, bör stadgas, att bland ledamöterna företrädare för jordägare

och arrendatorer skola närvara till lika antal å vardera sidan. Det är nämligen

av vikt, att de intressen, som här stå mot varandra, bli i lika mån representerade.

Meddelas stadgande härom, synes det icke erforderligt att för

det fall, då endast ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande, kräva,

att dessa skola vara ense örn beslutet. Därest under angivna förutsättning

kravet på enhällighet eftergives, torde kommissionernas verksamhet underlättas

och kostnaderna minskas, utan att befogade intressen åsidosättas.

De nu anförda synpunkterna äga sitt berättigande främst såvitt angår be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

11

handlingen av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Beträffande handläggningen

av andra ärenden tala icke lika starka skäl för att de båda intressegrupperna

alltid böra erhålla likvärdig representation.»

Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande

anfört, att vad lagrådet uttalat rörande jordbrukskommissionernas beslutförhet

torde få upptagas till övervägande i samband med utfärdande av nytt

reglemente för kommissionerna.

Motionen.

Enligt motionärernas mening skulle jordbrukskommissionerna, därest lagförslaget

antoges oförändrat, erhålla en alltför ensidig sammansättning. Kommissionernas

uppgift att handlägga ärenden, som åvilade dem enligt arrendelagstiftningen,

utgjorde endast en del av deras uppgifter, och i flera län

torde kommissionernas uppgifter beträffande ifrågavarande ärenden bli av

synnerligen ringa omfattning. Den huvudsakliga uppgiften för jordbrukskommissionerna

torde även för framtiden bli att utöva uppsikt över efterlevnaden

av vanhävdslagstiftningen. Genom den föreslagna obligatoriska bestämmelsen

om de kategorier, från vilka ledamöterna i jordbrukskommissionerna

skulle hämtas, skulle de väljande korporationerna sannolikt i många

fall komma att bli förhindrade, att välja de personer, vilka ansåges som de

mest sakkunniga och opartiska representanterna för det allmänna. Då emellertid

genom den nya arrendelagstiftningen jordbrukskommissionerna fått sig

anförtrodda uppgifter, som berörde parter med skilda intressen, torde det

vara angeläget, att det skapades garanti för att såväl jordägare som arrendatorer

bleve företrädda inom kommissionerna. En sådan garanti syntes

lämpligen kunna vinnas, om bestämmelsen att den ene av de valda ledamöterna

skulle vara ägare av jordbruksfastighet, och den andre arrendator gällde

de ledamöter som skulle utses av en av väljarkorporationerna. Då hushållningssällskapets

förvaltningsutskott representerade en frivillig sammanslutning

av jordbrukare, syntes det lämpligen böra anförtros åt denna väljarkorporation

att utse de båda ledamöter i jordbrukskommissionen, vilka skulle

vara jordägare och arrendator. Härigenom erhölle landstinget möjlighet att,

oberoende av huruvida vederbörande vöre jordägare eller arrendator, till ledamöter

utse de personer som på grund av insikt och erfarenhet ansåges mest

lämpliga för ifrågavarande uppdrag.

Motionärerna ha hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av

det genom propositionen framlagda lagförslaget, som påkallades av det sålunda

anförda.

Utskottet.

Intill dess 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen trädde i kraft hade

jordbrukskommissionerna till huvudsaklig uppgift att utöva uppsikt över efterlevnaden

av vanhävdslagstiftningen. Genom ändringarna i arrendelagstiftningen

utvidgades detta verksamhetsområde i betydelsefulla hänseenden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Sålunda skola jordrukskommissionens ledamöter — för den händelse tvist

uppstår mellan jordägare och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor

och parterna icke träffat skiljeavtal -— tjänstgöra som skiljemän.

På begäran av jordägare eller arrendator åligger det jordbrukskommission

att granska arrendeavtal samt meddela underrättelse, huruvida avtalet

innehåller bestämmelse, som enligt lagen är utan verkan. Av än större vikt

är den jordbrukskommissionema tilldelade uppgiften att pröva och avgöra

ärenden angående dispens från de sociala arrendebestämmelserna. Slutligen

må nämnas, att jordbrukskommissionema ha att avgöra, huruvida jordägare,

i fall då optionsrätt förfallit på den grund att ägaren avsett att själv

bruka fastigheten, bör få sälja eller ånyo utarrendera fastigheten innan viss

tid förflutit från arrendets upphörande.

De uppgifter som sålunda tilldelats jordbrukskommissionema genom arrendelagstiftningen

skilja sig i väsentlig grad från deras tidigare arbete. På

det nya verksamhetsfältet möta frågor, beträffande vilka enskilda partsintressen

stå mot varandra. Då en jordbrukskommission fungerar såsom

skiljenämnd har den exempelvis att taga ställning till och slutgiltigt avgöra

rena intressetvister mellan jordägare och arrendatorer. För att ett organ med

sådana arbetsuppgifter skall omfattas med förtroende av parterna är det

av synnerlig vikt, att organet har en sådan sammansättning, att ledamöterna

icke kunna synas övervägande företräda den ena partens intressen. Beträffande

jordbrukskommissionernas nya uppgifter märkes vidare, att kommissionerna

ofta ställas inför svårbedömliga rättsliga spörsmål, för vars avgörande

fordras medverkan av kvalificerad juridisk sakkunskap.

Jordbrukskommissionema bestå för närvarande av tre ledamöter, nämligen

en ordförande, utsedd av Konungen, och två andra ledamöter, av vilka

en väljes av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Beträffande de valda ledamöterna gälla inga kvalifikationsvillkor.

Det kan alltså inträffa, att antingen jordägare- eller arrendatorsintresset

blir överrepresenterat. Detta är ur de synpunkter som ovan anförts

uppenbarligen icke lämpligt. Enligt utskottets mening böra garantier

skapas för att de stridiga intressena bliva vid handläggningen av ärenden

enligt arrendelagstiftningen i möjligast lika mån företrädda inom kommissionerna.

I detta syfte har genom propositionen föreslagits att landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott skola välja vartdera två ledamöter,

vilka skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator

av sådan fastighet. Enligt förslaget skall såsom hittills ordförande, som

naturligtvis bör intaga en förmedlande och sammanhållande ställning, utses

av Konungen. Den föreslagna utökningen av antalet ledamöter är föranledd

uteslutande av att man velat bibehålla de nuvarande valkorporationerna och

ansett båda böra utse såväl jordägare- som arrendatorsrepresentant.

I likhet med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att

ledamöterna även i fortsättningen böra till lika antal väljas av landstinget

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Utskottet kan emellertid icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

13

biträda förslaget, att samtliga valda ledamöter skola vara jordägare eller

arrendatorer. De nya uppgifter som genom arrendelagstiftningen pålagts jordbrukskommissionerna

böra icke undanskymma den andra sidan av kommissionernas

verksamhetsområde, uppsikten över vanhävdslagstiftningens efterlevnad.

Även örn det kan antagas, att antalet arrendeärenden som komma under

jordbrukskommissionernas behandling kommer att avsevärt ökas, torde

befattningen med vanhävdsärenden även i fortsättningen bliva en väsentlig

uppgift för jordbrukskommissionerna. Departementschefen har ansett, att

den i propositionen föreslagna sammansättningen av kommissionerna icke

på något sätt skulle göra dem mindre lämpliga att handhava övervakningen

av vanhävdslagstiftningens efterlevnad. Utskottet kan icke ansluta sig till denna

uppfattning. Därest valkorporationema skola vara bundna i sin valrätt på

sätt föreslagits i propositionen, kommer det ej sällan att inträffa, att den eller

de som med hänsyn till sina allmänna kvalifikationer anses mest lämpade att

deltaga vid handläggningen av vanhävdsärenden ej kunna insättas i jordbrukskommissionen.

I själva verket kunna enligt utskottets mening kraven på

likvärdig intresserepresentation och bästa möjliga kompetens i vanhävdsärenden

icke samtidigt tillgodoses i full utsträckning. En kompromisslösning kan

erhållas därigenom att den ena valkorporationen ålägges att utse intresserepresentanter,

medan den andra blir obunden i sin valrätt. Denna utväg har

föreslagits i den i ämnet väckta motionen. Ehuru densamma, med hänsyn till

de regler som måste uppställas beträffande jordbrukskommissionernas beslutförhet,

i vissa hänseenden medför mindre tillfredsställande konsekvenser, vill

jämväl utskottet förorda denna lösning. Eftersom hushållningssällskapen äro

sammanslutningar av huvudsakligen jordbrukare, synas intresserepresentantema

i jordbrukskommissionerna lämpligen böra väljas av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott. Utskottet föreslår alltså med bifall till den i

ämnet väckta motionen, att det genom propositionen framlagda lagförslaget

ändras sålunda att endast de av förvaltningsutskottet valda ledamöterna

skola vara ägare av jordbruksfastighet respektive arrendator av sådan fastighet.

I samband härmed synes en viss formell jämkning böra vidtagas i lagtexten.

Föreskrifter om jordbrukskommissionernas beslutförhet avses skola inflyta

i det reglemente som skall utfärdas av Konungen. Ehuru det synes riktigare

att bestämmelser härom givas i lag, godkänner dock utskottet av skäl

som anförts av lagrådet, att beslutförhetsregler i avbidan på en omarbetning

av vanhävdslagstiftningen intagas i reglementet. Härvid torde böra stadgas, att

bland ledamöterna jordägare och arrendatorer skola närvara till lika antal

vid behandlingen av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Omregleringen av

jordbrukskommissionernas sammansättning skulle enligt utskottets mening

eljest vara förfelad. Därest kommissionerna erhålla den sammansättning som

utskottet föreslagit kan det med nämnda beslutförhetsregel inträffa, att icke

flera än tre få deltaga vid handläggningen av arrendeärenden. Så blir fallet,

om båda de av landstinget valda ledamöterna äro jordägare eller arrendatorer.

Något hinder för ledamot, som varken är jordägare eller arrendator, alt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

deltaga vid avgörandet av arrendeärenden torde icke böra uppställas. Beträffande

handläggningen av andra ärenden kan, om kommissionerna sammansättas

på sätt utskottet föreslagit, av lätt insedda skäl icke uppställas kravet,

att de båda intressegrupperna alltid böra erhålla likvärdig representation.

Utskottet är medvetet om att mot de av utskottet föreslagna bestämmelserna

kan resas den invändningen, att jordbrakskommissionerna i viss mån

skulle erhålla olika sammansättning för olika ändamål, vilket skulle menligt

inverka på kontinuiteten i kommissionernas arbete. Ehuru som ovan nämnts

väsentliga skiljaktigheter föreligga mellan de båda grupperna av arbetsuppgifter,

är det dock ofta för dem båda gemensamt, att det vid prövningen framför

allt kommer an på ekonomiska insikter, praktisk erfarenhet i fråga örn

jordbruk samt kännedom örn förhållandena i orten. Med hänsyn härtill kan

det onekligen te sig mindre tillfredsställande att uppställa legala regler, varigenom

enhetligheten i bedömandet av praktiska ting skulle sättas i fara.

Betydelsen av denna olägenhet bör dock icke överskattas. De nackdelar som

utskottet genom sitt förslag sökt undvika skulle enligt utskottets mening

vara vida betänkligare. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande invändning ej

tillerkännas någon avgörande betydelse.

Omregleringen av jordbrukskommissionernas sammansättning torde, vare

sig Kungl. Maj :ts eller utskottets förslag antages, med hänsyn till de regler

som avses skola givas örn jordbrukskommissionernas beslutförhet föranleda

ändring av 2 kap. 55 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. I nämnda

lagrum stadgas bl. a. att vid skiljedomsförfarande skola, där ej mellan parterna

träffats skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars

verksamhetsområde fastigheten är belägen, vara skiljemän. Det är alltså

icke jordbrukskommissionen såsom sådan som skall var skiljenämnd. Bestämmelsen

lärer innebära, att samtliga ledamöter i jordbrukskommissionen

skola deltaga vid avgörandet av tvist. Bibehålies lagrummet i dess nuvarande

avfattning, kan alltså icke meddelas föreskrift att jordbrukskommissionen,

då den fungerar som skiljenämnd, skall vara beslutför med ett mindre antal

ledamöter än fem. Då såväl i Kungl. Maj:ts som i utskottets förslag förutsatts,

att kommissionen även i förevarande ärenden skall vara beslutför, då

ordföranden och två ledamöter äro närvarande, bör ifrågavarande lagrum

undergå sådan ändring att det icke utgör hinder för en sådan beslutförhetsregel.

Lämpligen torde lagrummet kunna givas den avfattningen att jordbrukskommissionen

skall vara skiljenämnd.

Beträffande frågan örn ordförandens kompetens delar utskottet departementschefens

åsikt, att det icke bör krävas juridisk utbildning för innehavaren

av denna post. Juridisk sakkunskap synes böra tillföras jordbrukskommissionerna

på sätt departementschefen föreslagit.

Det genom propositionen framlagda lagförslaget föranleder, i den mån det

icke berörts här ovan, ej erinran från utskottets sida.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

15

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen

framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å

vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

För uppsiktens utövande skall för

varje hushållningssällskaps område

finnas en jordbrukskommission.

Kommissionen skall bestå av en ordförande

och fyra ledamöter. Ordföranden

utses av Konungen. Landstinget

och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott välja vartdera två

ledamöter, vilka skola vara den ene

ägare av jordbruksfastighet och den

andre arrendator av sådan fastighet.

Ordföranden och ledamöterna utses

för en tid av tre år. För envar av

dem utses för samma tid en suppleant.

Beträffande jäv mot ordförande och

vad om domarejäv är stadgat.

För uppsiktens utövande skall för

varje hushållningssällskaps område

finnas en jordbrukskommission.

Kommissionen skall bestå av en ordförande

och fyra ledamöter. Ordföranden

utses av Konungen. Ledamöterna

väljas till lika antal av landstinget

och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. De ledamöter

som väljas av förvaltningsutskottet

skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet

och den andre arrendator

av sådan fastighet. Ordföranden

och ledamöterna utses för en tid

av tre år. För envar av dem utses

för samma tid en suppleant,

ledamot skall i tillämpliga delar gälla

Närmare bestämmelser om kommissionens verksamhet meddelas i reglemente,

som utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

B. att motionen 11:505 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt; samt

C. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag

till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 KAP.

55 §.

(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)

Vid skiljedomsförfarande enligt

54 § skola, där ej mellan parterna

träffats skiljeavtal, ledamöterna i den

jordbrukskommission, inom vars

verksamhetsområde fastigheten är

belägen, vara skiljemän; och skall i

sådant fall part anses hava hänskjuta

tvisten till avgörande, när han hos

kommissionens ordförande skriftligen

framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola--

Vid skiljedomsförfarande enligt

54 § skall, där ej mellan parterna

träffats skiljeavtal, den jordbrukskommission,

inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen, vara

skiljenämnd; och skall i sådant fall

part anses hava hänskjuta tvisten

till avgörande, när han hos kommissionens

ordförande skriftligen framställt

begäran örn skiljedom.

— utan skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

1 Senaste lydelse se SFS 1943:883.

Stockholm den 25 maj 1945.

fc

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Forslund*, Björkman,

Hage, Nils Elowsson och Wahlund;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Ryberg, Nilson i Eskilstuna,

Hermansson*, Cruse, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund* och Håstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

17

Reservation

av herrar Wahlund, Pettersson i Hällbacken, Ryberg och Håstad, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Intill dess---(lika med utskottet)---som arrendatorsrepre
sentant.

På skäl som anförts av föredragande departementschefen och då den i motionen

föreslagna organisationen skulle leda till många svårigheter vid fastställande

av jordbrukskommissionemas sammansättning vid behandlingen av

arrendelagsfrågor tillstyrker utskottet, att det genom propositionen framlagda

lagförslaget antages oförändrat.

Beträffande utformningen av reglerna om jordbrukskommissionemas beslutförhet

ansluter sig utskottet till vad lagrådet anfört.

Omregleringen av jordbrukskommissionemas sammansättning torde, med

hänsyn till de regler som utskottet ansett böra givas om jordbrukskommissionemas

beslutförhet, föranleda ändring av 2 kap. 55 § lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom. I nämnda lagmm stadgas bl. a. att vid skiljedomsförfarande

skola, där ej mellan partema träffats skiljeavtal, ledamöterna i den

jordbmkskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

vara skiljemän. Det är alltså icke jordbrukskommissionen såsom sådan som

skall vara skiljenämnd. Bestämmelsen lärer innebära, att samtliga ledamöter

i jordbrukskommissionen skola deltaga vid avgörandet av tvist. Bibehålies

lagrummet i dess nuvarande avfattning, kan alltså icke meddelas föreskrift

att jordbrukskommissionen, då den fungerar som skiljenämnd, skall vara

beslutför med ett mindre antal ledamöter än fem. Då utskottet förutsatt, att

kommissionen även i förevarande ärenden skall vara beslutför, då ordföranden

och två ledamöter äro närvarande, bör ifrågavarande lagrum undergå

sådan ändring att det icke utgör hinder för en sådan beslutförhetsregel.

Lämpligen torde lagrummet kunna givas den avfattningen att jordbrukskommissionen

skall vara skiljenämnd.

Beträffande frågan---(lika med utskottet)---utskottets sida.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 505, måtte

antaga det genom propositionen framlagda lagförslaget oförändrat;

samt

B. att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

(Lika med utskottets lagförslag under punkten C.)

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 52.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 a1 i texten