Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931

1945-05-24 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:56, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1945 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till

kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20 november

1931 (nr 36b) jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 119, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 2 och 49—53 §§, 53 a § 1 och 2 morn.,

54—58 §§, 61 § 1 morn., 70 §, 73 § 1 morn., 79 a, 105, 108 och 116 §§ samt

124 § 1 mom. byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma stadga skola införas fem

nya paragrafer, betecknade 56 a, 60 a, 60 b, 60 c och 109 a §§, med nedan angivet

innehåll samt, beträffande 60 c §, med den överskrift som i det följande

angives.

2 §.

1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag,

som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antages av stadsfullmäktige efter

byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall för att bliva gällande efter byggnadsstyrelsens hörande

fastställas av Konungens befallningshavande; har byggnadsstyrelsen avstyrkt

fastställelse av byggnadsordning, mot vilken Konungens befallningshavande

icke har något att erinra, skall dock frågan om fastställelse hänskjutas

till Konungen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i

fråga om ändring i eller tillägg till byggnadsordning.

2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stadsfullmäktige

antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser angående

stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befallningshavande

att anmäla förhållandet hos Konungen.

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § SFS 1936: 218, 53 a och 108 §S SFS 1944: 545 och 631.

54 § SFS 1940: 121 och 79 a § SFS 1937: 293.

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

49 §.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnadsstyrelsen

för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått, att påkänningarna

icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av

byggnadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrelsens

anvisningar.

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller

mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga,

som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med

tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärmning.

Vad i första och andra styckena föreskrives örn boningsrum skall gälla

jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av dep verksamhet, för

vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må av byggnadsnämnden

medgivas.

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet

med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så att tillfredsställande

ljudisolering erhålles.

A mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall

iakttagas:

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig

anordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör;
att

skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes

kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra särskilda

omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadsstyrelsen

för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen

utfärdar.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt

stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock örn arbetsrum; dock att med

hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i

skälig mån må av byggnadsnämnden medgivas.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas

anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

50 §.

1 mom. I boningsrum skall--— tillhör bostadslägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av för vatten

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 56.

3

ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under dylikt

utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres

bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

51 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till

trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga

möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och

behövlig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme

och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen

med undvikande såvitt möjligt av mörka eller otillräckligt dagerbelysta utrymmen.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge

som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må

golvytan i matrum med direkt anslutning till kök inskränkas till 6

kvadratmeter. Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas för sovrum,

avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga.

I intet fall får golvytan understiga 6 kvadratmeter.

I bostadslägenhet örn ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett av

rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet

med endast ett rum må golvytan icke understiga 15 kvadratmeter, om till

lägenheten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12

kvadratmeter. Undantag må av byggnadsnämnden medgivas för lägenhet,

vars användning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall.

Kök, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av

minst 6 kvadratmeter, får icke hava mindre bredd än 1,50 meter och skall

hava fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Kokvrå får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller mindre bredd

än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster, som är öppningsbart mot

det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola

iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv

till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara lägst 2,70 meter i

byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och

lägst 2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i

särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta

mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meler.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

4 mom. Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen

eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som tillhör

kronan, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 morn.

medgivas av den myndighet, som har att pröva ritningar till byggnaden.

52 §.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,

där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på

annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall nedföras

till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar

utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan

nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grannfastighet,

skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt

källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare

ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgandet

i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av

byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens

beskaffenhet eller eljest prövar skäligt.

4 mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras

eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd

erhålles mot fukt i källaren. Vad här sagts örn källargolv gäller även annat

golv, som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under

byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden

skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla,

fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl

ventileras.

5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskiljas

från grunden.

53 §.

1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida

ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från

bebyggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda---bestridande hävas.

Då särskilda---avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall,

där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda

skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger

nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt

av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

5

en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen

godkänd likvärdig konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg

till bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar

vad i 49 § 2 mom. stadgas.

4 mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens

ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna

godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande

tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger

15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken

vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som

ej är motbyggd, skall vad i 56 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan

vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,

må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas

av omständigheterna.

5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är

taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom byggnad

för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur

30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds uppkomst

prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för

brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig

beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren.

Takpanel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas

över brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas

såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot

sådan brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga

^springande isolering, listverk och dylikt.

53 a §.

1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bärverk,

bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk

vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra

våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad,---vilande bjälklag.

Vid tillämpning---än hälften.

2 mom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av

därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln,

eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio

personer samtidigt äro sysselsatta, skola, oavsett antalet våningar, vertikala

bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall

ock gälla med avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer

vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio

personer.

Undergår byggnad,---motsvarande tillämpning.

54 §.

1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva,

i vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brandsäkra,

brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida

invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand. Öppning i dylik avskiljande

vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom. Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i byggnad

med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej

anordnas; ej heller må skiljeväggar uppsättas i vidare mån än byggnadsnämnden

kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Är

sådant utrymme eller någon del därav avsett att användas till upplag för

brännbara föremål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning

medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört

bjälklag, vilande på brandsäker stomme; och må i sådant fall utrymmet för

tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum uppdelas

medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt som kan av byggnadsnämnden

godkännas.

3 mom. I byggnad med två eller flera våningar, inredd vindsvåning inräknad,

skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostadseller

affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget

åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads- eller

affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar

förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone

flamskyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande

viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra

eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyddande

beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande

finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

55 §.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betongkonstruktion,

täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadsstyrelsen

godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning

genom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestämmande

av taktäclcningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad

som kan vara lämpligt från utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det

material som använts å närliggande byggnader.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

7

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot

erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med

avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från marken,

byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får

ej anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Täckning över byggnad, terrass, altan eller dylikt skall isoleras från därunder

belägna lokaler, såframt täckningen är plan eller har endast ringa

lutning i förhållande till horisontalplanet.

56 §.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst

1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker

konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill

taknoeken som möjligt och i allmänhet till en meler över denna eller till

den högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter

kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas

med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl

fogstrykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bör skyddas mot avkylning, om så erfordras för undvikande

av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrymmen,

som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret

på lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad

i äldre hus må utan hinder av vad nu sagts byggnadsnämnd, om svårighet

möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl

därtill äro, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar

eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara

samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

A mom. Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°;

dock må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller

eljest särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek

erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må förbindelserör

av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av

plåt, varvid dock skall tillses, alt röret anbringas på betryggande sätt och

icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trävirke,

som är försett med brandliärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke

brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryggande

sätt.

Imrör bör icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 45°.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler

skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar, som

byggnadsstyrelsen utfärdar.

56 a §.

1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material må ej förekomma

på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter.

Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter

eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara

minst 35 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad

skall, där ej fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med

sten eller annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och

tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk

av trä; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs

eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23

centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas

närmare rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag

anbringas för balkar eller bjälkar.

2 mom. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas

närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centimeter.

Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än

35 centimeter.

3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fästade

bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan av

sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och minst

30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt sidorna

för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin

till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

A mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas

beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda

anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra apparater,

inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk

drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana

apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryggande

sätt.

57 §.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforderligt

antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid

eldfara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

9

2 mom. I byggnad med fyra eller flera våningar, vindsvåning inräknad,

skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brandsäkra.

Trappa i sådan byggnad skall hava förbindelse med vind samt vara

försedd med åtminstone brandhärdiga dörrar mot vind och källare, där ej

byggnadsnämnden medgiver undantag.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende

å trappa för inre kommunikation mellan våningar, örn erforderliga åtgärder

vidtagas till undvikande av ökad eldfara.

5 mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd som

angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må

dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl därtill äro.

6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller

lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras

utåtgående.

58 §.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabrikseller

verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrättningar

eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,

skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas

anvisningar, som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads

beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

60 a §.

Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter

avvikelse från de enligt 49—53 och 54—57 §§ gällande bestämmelserna

påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan

avvikelse beslutas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är

om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, örn

nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.

60 b §.

Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 49, 51, 56, 57 och

58 §§ angivna hänseendena, skola för att bliva gällande godkännas av Konungen.

Örn rivning.

60 c §.

Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

61 §.

1 mom. Nybyggnad må---byggnadsnämndens lov.

Byggnadsnämndens lov---av lägenheter;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Amira lagutskottets utlåtande nr 56.

varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av---eller materialgårdar.

70 §.

Byggnadslov erfordras---tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrelsens

prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före

underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas

till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia,

som i 62 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande

beskrivning.

Skall för---lov därtill.

73 §.

1 mom. För tillsyn---färdigt skick.

Innan byggnad tages i bruk, skall anmälan örn arbetets avslutande göras

hos byggnadsnämnden. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att

eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom

undersökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall

undersökningen omfatta jämväl provtryckning av skorstenen.

Då arbete---hälsovårdsnämnden åvägabringas.

79 a §.

I fråga — — — ytterligare följande:

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas

med byggnad å grannes fastighet, må icke läggas på mindre avstånd

från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden

tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5

meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må

avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan---större våningshöjd.

105 §.

Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet

vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes

lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i

sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

108 §.

Skorstenar och---antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och

skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet---eller järnplåt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

109 a §.

För område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

må Konungens befallningshavande, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens

art och omfattning samt omständigheterna i övrigt finnes lämpligt,

i byggnadsordning förordna, att i stället för 104—108 och 109 §§ skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 49—53 och 54—60 c §§ är

stadgat; Konungens befallningshavande obetaget att härvid medgiva de avvikelser

från sistnämnda föreskrifter, som må finnas påkallade.

116 §.

1 mom. För tillsyn —--hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller

eljest finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning

för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

förordna, att bestämmelserna i 75—78 §§ i tillämpliga delar skola lända till

efterrättelse vid byggande inom området.

124 §.

1 mom. Den allmänna uppsikten över stadsplan- och byggnadsväsende!

i städer, samhällen och områden, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen,

som för ändamålet äger att meddela erforderliga föreskrifter,

formulär, råd och anvisningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946.

Bestämmelser, som vid denna'' kungörelses ikraftträdande finnas intagna

i byggnadsordning för stad eller stadsliknande samhälle å landet, skola, i

den mån de avvika från bestämmelserna i 49—53, 54—57 och 73 §§, upphöra

att gälla.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i anledning

av densamma inom riksdagen väckt motion, nr 358 i första kammaren,

av herrar Arrhén och Bondeson. I motionen har hemställts, att riksdagen

vid behandlingen av propositionen måtte beakta vissa av motionärerna förordade,

i det följande närmare angivna jämkningar i författningsförslaget.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen framlagda

förslaget ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till

stöd för de av dem förordade jämkningarna, får utskottet, i den mån redogörelse

därför icke kommer att lämnas här nedan, hänvisa till propositionen

och motionen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren,

numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektören

O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredraganden

för stadsplaneärenden i kommunikationsdeparementet, numera e. o.

kanslirådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning örn regionplanelagstiftning

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte

vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka

antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha, på sätt i direktiven förutsattes,

gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för

sig. Sedan utredningen i enlighet härmed den 16 april 1942 avgivit ett särskilt

betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane-

och tomtindelningsärenden (SOU 1942: 27), vilket förslag lett till lagstiftning

i ämnet, har utredningen företagit en granskning av föreskrifterna

i gällande lokala byggnadsordningar i syfte att åstadkomma mera rationella

och enhetliga bestämmelser. Resultatet av denna granskning har utredningen

framlagt i ett den 17 juni 1943 avgivet betänkande med förslag till vissa

ändringar i byggnadsstadgan (SOU 1943: 30).

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om det tekniska utförandet av olika byggnader meddelas i

byggnadsstadgan den 20 november 1931 samt i de för städer, samhällen och

andra orter fastställda lokala byggnadsordningarna. Vissa föreskrifter rörande

byggnads utförande med hänsyn till hälsovård och luftskydd ha därjämte

meddelats i andra författningar.

Beträffande stad lämnas i 36—60 §§ byggnadsstadgan vissa mera allmänna

föreskrifter örn byggnads yttre och inre anordnande m. m., exempelvis

angående byggnads läge å tomt, bonings- och arbetsrums höjd, brandmur,

taktäckning, skorstenar, eldstäder och trappor. Åtskilliga av dessa paragrafer

innehålla, att närmare föreskrifter skola eller må meddelas i byggnadsordning.

Ifrågavarande bestämmelser gälla enligt 82 § även för stadsliknande

samhälle. De äro liksom föreskrifterna i byggnadsordning

tillämpliga å stadens eller samhällets hela område, således även å ytterområdena,

där stadsplan ej finnes. Beträffande område på landet,

för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, innehålla

102—109 §§ vissa föreskrifter i ämnet.

Örn byggnadsordning för stad stadgas i 1—3 §§ byggnadsstadgan. Enligt

1 § skall sålunda för stad finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser

som, utöver vad i allmän lag eller byggnadsstadgan eller eljest i vederbörlig

ordning föreskrivits, äro erforderliga för ordnande av stadens bygg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

13

nadsväsen. Byggnadsordning eller ändring däri skall jämlikt 2 § antagas av

stadsfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande men skall för att bliva

gällande fastställas av länsstyrelsen. Vad som sålunda föreskrivits för stad

skall enligt 82 § äga motsvarande tillämpning för stadsliknande samhälle.

Även för område på landet, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, kan enligt 95 § byggnadsordning utfärdas. Fråga

därom kan väckas av jordägare eller byggnadsnämnd inom området eller

av vederbörande kommun eller länsstyrelsen. Sedan frågan utretts, utfärdas

byggnadsordning av länsstyrelsen.

Till ledning vid uppgörande av byggnadsordning har byggnadsstyrelsen

på uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat normalförslag

(SOU 1932:6—9, 1933:28 och 1937:57); för städer, köpingar

och större municipalsamhällen (normalförslag I); för mindre municipalsamhällen

(normalförslag II); för byggnadsplaneområden (normalförslag III A)

och för utomplansområden (normalförslag III B).

Huvuddragen av stadsplaneutredningens förslag.

Stadsplaneutredningen, som verkställt en genomgång av byggnadsordningar

från skilda delar av landet, framhåller att byggnadsföreskrifterna,

enligt vad undersökningen givit vid handen, varierade mycket för olika städer

och samhällen. Olikheterna berörde praktiskt taget alla områden, såsom

ventilation, grundmurs anordnande och beskaffenhet, bonings- och arbetsrums

storlek i plan och höjd, tak- och väggbeklädnad, skorstenar, rök- och

imrör, trappors bredd m. m. Mången gång syntes olikheterna helt meningslösa.

Olägenheterna av det rådande tillståndet hade kommit att tydligare

framträda mot bakgrunden av de standardiseringssträvanden och den industrialisering

över huvud taget av byggnadsverksamheten, som mer och

mer gjort sig gällande. Medan det tidigare endast ganska sällan inträffat, att

en byggmästare förläde sin verksamhet utanför den egna stadens gränser,

hade det numera blivit allt vanligare med större företag i byggnadsbranschen,

som hade sitt verksamhetsfält förlagt till ett flertal orter i olika delar

av landet. Stora företag funnes också, som inrättat sig för industriell

produktion av byggnadsdelar eller färdiga byggnader. För sådana byggmästare

och företag vore olikheterna mellan byggnadsordningarna till stort

förfång. De försvårade planering samt lade hinder i vägen för en genomförd

standardisering av byggnadsdetaljer och hustyper.

För att råda bot på dessa missförhållanden föreslår stadsplaneutredningen,

att vissa byggnadsföreskrifter av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna

till byggnadsstadgan, varigenom man i erforderlig mån skulle

erhålla enhetliga bestämmelser. Åtskilliga lokala föreskrifter vore av beskaffenhet

att kunna och böra erhålla allmän giltighet. Huvudmålet härvid

borde vara att underlätta byggnadsverksamheten. Förutom genom enhetliga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

bestämmelser kunde detta ske genom att i besparingssyfte medgiva förenklingar

i byggnadssättet, där sådana kunde föreskrivas utan olägenhet.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle till byggnadsstadgan från städernas

och samhällenas byggnadsordningar överföras vissa detaljföreskrifter,

avseende bl. a. beskaffenheten av byggnads bärande delar, värme- och ljudisolering,

dagerbelysning, rums- och lägenhetsstorlek, luftväxlingsanordningar,

grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar, skorstenar, rökgångar,

trappor samt brandmurs beskaffenhet och utförande. Åtskilliga föreskrifter

örn byggnads anordnande borde däremot liksom hittills regleras lokalt. Hit

hörde stadgandena angående exempelvis rätt att låta grundmur skjuta utanför

gatulinjen, portomfattningar, sockel, burspråk, fönster, balkonger, vtterluckor,

gemensamma brandmurar, fönsteröppningar i brandmur, skyltar, reklamanordningar,

gård och dess anordnande m. m.

Stadsplaneutredningen förutsätter, att de bestämmelser, som enligt förslaget

skulle överflyttas till byggnadsstadgan skulle framdeles kunna bli föremål

för jämkning utan onödig omgång och tidsutdräkt. Den praxis som

hittills tillämpats beträffande byggnadsstadgans bestämmelser, eller att förslag

i ämnet alltid, innan Kungl. Maj:ts beslut meddelades, underställdes

riksdagen för yttrande, borde sålunda icke vidare följas.

Beträffande åtskilliga byggnadsdetaljer har stadsplaneutredningen föreslagit

den anordningen, att byggnadsstyrelsen skulle utfärda särskilda anvisningar,

under det att byggnadsstadgan endast skulle innehålla hänvisningar till dessa

anvisningar. Härigenom skulle vinnas erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan

i onödan belastades med detaljföreskrifter.

Stadsplaneutredningen betonar, att dess förslag icke innebure någon förändring

av byggnadslagstiftningens grundlinjer. De bestämmelser förslaget

innehölle hade emellertid utformats med tanke på att icke behöva i sakligt

hänseende omarbetas i följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande komme

att föreslå. Ehuru förslaget åsyftade att åstadkomma besparingar i byggnadskostnaderna,

hade även vissa skärpningar i gällande bestämmelser föreslagits,

särskilt från brandskyddssynpunkt.

De bestämmelser som överförts till byggnadsstadgan från byggnadsordningarna

överensstämde i huvudsak med motsvarande föreskrifter i normalförslaget

till byggnadsordning för städer och större samhällen. Åtskilliga omarbetningar

och ändringar hade dock vidtagits. Sådana bestämmelser i

byggnadsordningarna, som strede mot föreskrifter i byggnadsstadgan, skulle

omedelbart upphöra att gälla. Utredningen räknade med att byggnadsordningarna

bomme att omarbetas så, att därur uteslötes upphävda bestämmelser.

Möjlighet att i byggnadsordning på nytt införa föreskrifter, som avveke från

byggnadsstadgan, därest detta påkallades med hänsyn till ortsförhållandena

eller eljest, funnes enligt förslaget (60 a §).

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande uttalat att den icke underskattade

de invändningar som kunde resas mot att, innan utredningens slutliga

förslag förelåge, byggnadsordningarna omarbetades i väsentliga delar.

Huruvida så borde ske, vore en lämplighetsfråga, vars avgörande närmast

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

15

berodde på om det nuvarande läget på byggnadsmarknaden ansåges vara

sådant, att en förenkling och besparing i enlighet med det framlagda förslaget

påkallades snarast möjligt eller om ett uppskov i avbidan på den slutliga

behandlingen av byggnadslagstiftningen ansåges kunna utan olägenhet medgivas.

Skulle övervägande skäl tala för att det framlagda förslaget icke nu i

sin helhet genomfördes, ville stadsplaneutredningen — med hänsyn till ändamålet

med civila byggnadsutredningens arbete — såsom ett alternativ förorda

att omedelbart vidtaga de ändringar i byggnadsstadgan som kunde

* verkställas till gagn för den offentliga byggnadsverksamheten utan att motsättning

uppstode mellan byggnadsstadgan och de gällande byggnadsordningarna

samt sålunda utan att ändring behövde ske i de senare. Reformen

borde enligt ett sådant alternativt förslag lämpligen inskränkas till dels viss

ändring av 70 § byggnadsstadgan, dels ock att till 51 §, som upptager bestämmelser

om rumshöjd, fogades ett nytt moment av innehåll, att bestämmelserna

i denna paragraf icke skulle gälla beträffande allmän byggnad,

vartill ritningar prövades av Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts förordnande

av central statlig myndighet, eller beträffande annan allmän byggnad,

såframt den tillhörde kronan.

Yttranden.

Över stadsplaneutredningens förslag ha yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar.

Behovet av enhetligare bestämmelser rörande byggnads tekniska utförande

har vitsordats av de flesta myndigheter och sammanslutningar, som uttalat

sig härom. Endast i ett par yttranden har ifrågasatts lämpligheten av alt på

föreslaget sätt likrikta byggnadsverksamheten och därigenom hindra en fri

utveckling.

Stadsplaneutredningens i första hand förordade förslag (i det följande betecknat

huvudförslaget) har lill sina grunder tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

byggnadslånebyrå, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt av svenska arkitekters riksförbund,

svenska brandskyddsföreningen, kommittén för brandsläckningsväsendets

ordnande i Sveriges städer och köpingar, standardiseringskommissionen,

civila byggnadsutredningen och svenska brandbefälsförbundet. Huvudförslaget

har vidare till sina huvuddrag tillstyrkts av borgarrådsberedningen,

stadskollegiet, byggnadsnämnden, fastighetskontoret, fastighet snämnden

och stadsplanenämnden i Stockholm, av stadsfullmäktige i Malmö och

Hälsingborg, av byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Solna, Eskilstuna.

Linköping, Halmstad, Borås, Karlstad och Karlskoga samt av de kommunala

myndigheterna i flertalet mindre städer och samhällen.

Åtskilliga av de myndigheter, sorn anslutit sig till huvudförslagets syfte,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

ha förordat uppskov med förslagets genomförande. Uppskov har sålunda

förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands och Västerbottens län samt av svenska stadsförbundet och

ett antal kommunala myndigheter. Till stöd härför har anförts, att lagstiftning

i etapper borde undvikas och att det kunde tänkas att ändringar i förevarande

förslag visade sig erforderliga på grund av vad som komme att föreslås

i det slutbetänkande rörande byggnadslagstiftningen som vore att förvänta

från stadsplaneutredningen. Då ändring av byggnadsstadgan i allmänhet

nödvändiggjorde omarbetning av de lokala byggnadsordningarna, vore

det önskvärt att ändringar i byggnadsstadgan såvitt möjligt genomfördes på

en gång till förekommande av onödiga kostnader, besvär och tidsspillan för

olika myndigheter. Upprepade omarbetningar ledde till oreda och osäkerhet.

Man borde även avvakta de resultat, till vilka pågående byggnadsforskning,

särskilt rörande ventilation och isolering, kunde komma. Den slutliga prövningen

av förslaget borde anstå, till dess anvisningar och nya normalförslag

utarbetats av byggnadsstyrelsen.

Huvudförslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Jönköpings län, svenska

landskommunernas förbund, svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen

Sveriges stadsarkitekter, stadsfullmäktige, stadskollegiet, drätselkammaren,

byggnadsnämnden och stadsarkitekts-, stadsingenjörs- och stadsplanekontoren

i Göteborg samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i

Uppsala, Strängnäs, Motala, Tranås, Västervik, Ronneby, Eslöv, Mariestad,

Sala och Falun.

Till stöd för avstyrkandena har främst anförts, att förslagets genomförande

skulle leda till en icke önskvärd standardsänkning. Mot huvudförslaget

har vidare anmärkts att detsamma medförde en opåkallad minskning av de

kommunala myndigheternas inflytande. Det har vidare ansetts betänkligt, att

byggnadsverksamheten i riket i stor utsträckning skulle bero av föreskrifter,

som utfärdades i administrativ ordning.

Som förut nämnts har stadsplaneutredningen även framlagt ett mera begränsat

alternativförslag för den händelse att utredningens huvudförslag

icke ansåges böra genomföras för närvarande, Alternativförslaget har

förordats av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska landskommunernas

förbund samt byggnadsnämnderna och stadsfullmäktige i Sundbyberg,

Jönköping, Växjö, Lund, Laholm, Skövde, Filipstad, Västerås, Arboga, Falun,

Ludvika, Örnsköldsvik och Umeå ävensom byggnadsnämnderna i några

mindre samhällen. Till stöd för detta förord ha åberopats samma skäl som

anförts för ett uppskov med huvudförslagets genomförande. Även länsstyrelsen

i Stockholms län förordar alternativförslaget, om det kunde antagas

att stadsplaneutredningen hunne slutföra sitt uppdrag inom en jämförelsevis

kort tid efter det byggnadsstyrelsen utarbetat anvisningar och normalförslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Departementschefen.

17

Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i propositionen

beträffande frågan om ett förenhetligande av byggnadsföreskrifterna

anfört följande:

»Den av stadsplaneutredningen verkställda undersökningen av byggnadsordningar

från skilda delar av landet giver vid handen, att byggnadsordningarnas

föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande variera mycket för

olika städer och samhällen. Dessa olikheter äro delvis föranledda av historiska

skäl. Före tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga saknades för hela riket gemensamma

byggnadsbestämmelser. De erforderliga föreskrifterna rörande

byggnads utförande meddelades i stället för varje stad för sig och sammanfattades

i stadens byggnadsordning. 1874 års byggnadsstadga och den nu gällande

byggnadsstadgan av år 1931 ha endast mycket ofullständigt förmått

ändra det av ålder rådande systemet med olika byggnadsföreskrifter för nästan

varje stad eller samhälle.

Olikheterna äro, såsom stadsplaneutredningens undersökning visar, ofta ej

sakligt motiverade. På sätt stadsplaneutredningen framhållit och i de avgivna

yttrandena vitsordats äro dessa olikheter till stort men för byggnadsverksamheten.

Civila byggnadsutredningen har upplyst, att det vid flera tillfällen

förekommit att av utredningen förordade förenklingsförslag befunnits strida

mot vederbörande byggnadsordning, varför genomförandet av föreslagna åtgärder

blivit beroende av dispens. Genom att byggnadsordningarna innehålla

olika bestämmelser rörande en och samma byggnadsdetalj försvåras en standardisering

av byggnadsdelar och industrialisering av deras tillverkning. Olikheterna

äro på grund härav ägnade att fördyra bostadsproduktionen. Med

hänsyn härtill är det angeläget, att berörda binder mot en rationalisering av

byggnadsverksamheten undanröjes.

De i några yttranden anförda betänkligheterna mot ett förenhetligande av

vissa byggnadsföreskrifter äro enligt min mening överdrivna. Väl måste ett

genomförande av stadsplaneutredningens huvudförslag, såsom ock från några

håll anmärkts, medföra en viss begränsning av de lokala myndigheternas inflytande.

Detta innebär emellertid icke att de skulle komma att sakna möjlighet

att framföra sina synpunkter. Strävandena efter större enhetlighet få

självfallet icke drivas så långt att välmotiverade krav på lokala avvikelser från

normalbestämmelserna lämnas obeaktade. Möjlighet att taga skälig hänsyn

till lokala förhållanden måste sålunda finnas. Stadsplaneutredningen har också

i sitt förslag under 60 a § upptagit ett stadgande, enligt vilket, därest med

hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse

från de under 49—57 §§ upptagna bestämmelserna finnes påkallad, föreskrift

härom må meddelas i byggnadsordning. Jag vill i delta sammanhang framhålla

alt de föreslagna bestämmelserna icke äro av den natur att de hindra en

anpassning till de skiftande bostadsvanorna i olika landsdelar. Från några

håll ha lil talats farhågor alt eli förenhetligande av byggnadsföreskriftema

skulle leda till en sänkning av bostadsstandarden. Så torde emellertid icke be
Bihang

lill riksdagens protokoll/JM,5. .9 .Kumi. 2 avd. Nr 66. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

hova bliva fallet. Generella föreskrifter kunna uppenbarligen meddelas beträffande

åtskilliga byggnadsdetaljer utan att bostadsstandarden påverkas

härav, och bestämmelserna böra givetvis utformas så, att skäliga krav på

hygien, trevnad och social standard icke eftersättas.

På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att

gällande föreskrifter rörande byggnads tekniska utförande göras till föremål

för översyn i syfte att åstadkomma större enhetlighet på detta område.

Detta önskemål kan tänkas tillgodosett på flera olika sätt. I ett par yttranden

har förordats att i byggnadsstadgan skulle intagas alla de föreskrifter som

nu innehållas i byggnadsordningarna. De senare skulle alltså helt försvinna.

Det torde emellertid icke vara lämpligt att i alla avseenden meddela för hela

riket enhetliga bestämmelser rörande byggnads tekniska utförande. Såsom

nyss nämnts måste hänsyn kunna tagas till lokala förhållanden. En annan

väg, som prövats av stadsplaneutredningen, är att lämna byggnadsstadgan i

allt väsentligt oförändrad men omarbeta de lokala byggnadsordningarna efter

enhetliga riktlinjer. Ej heller denna metod torde kunna förordas. De ändringar

i byggnadsbestämmelsema som tid efter annan påkallas av utvecklingen skulle

nämligen endast med stora svårigheter kunna genomföras, om de funnes upptagna

i ett stort antal byggnadsordningar.

Stadsplaneutredningen har i stället förordat, att reformen verkställes genom

en ändring av byggnadsstadgan och i huvudsak på så sätt, att vissa byggnadsföreskrifter

av större betydelse överflyttas från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan. I vilken omfattning stadgan bör innehålla reglerande bestämmelser

angående byggnads anordnande är en lämplighetsfråga. Då erfarenheten

visat, att den fördelning av föreskrifterna mellan byggnadsstadgan

och byggnadsordningarna som skedde år 1931 medfört alltför stor oenhetlighet

med avseende å olika orters byggnadsföreskrifter, bör byggnadsstadgan

enligt min mening ingripa reglerande i större utsträckning än nu är fallet.

Jag vill därför i princip ansluta mig till stadsplaneutredningens förslag örn

överflyttning av vissa byggnadsföreskrifter från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan.

Många av de myndigheter, vilka förklarat sig icke ha något att erinra mot

stadsplaneutredningens huvudförslag i och för sig, ha emellertid förordat

uppskov med förslagets genomförande. För ett sådant uppskov ha, på sätt

framgår av redogörelsen för yttrandena i denna del, anförts åtskilliga vägande

skäl. Därvid har främst framhållits, att ändringar av de bestämmelser

som enligt förslaget nu skulle upptagas i byggnadsstadgan kunde föranledas

av vad stadsplaneutredningen komme att föreslå i sitt slutbetänkande.

Utredningen har emellertid framhållit, att de bestämmelser, om vilka nu vore

fråga, utformats med tanke på att icke behöva i sakligt hänseende omarbetas

till följd av vad utredningen i sitt slutbetänkande kunde komma att föreslå.

Någon omarbetning med hänsyn till det sakliga innehållet lärer vid sådant

förhållande icke erfordras inom den närmaste tiden, och den omständigheten

att bestämmelserna kunna behöva i formellt hänseende jämkas under

den fortsatta överarbetningen av byggnadslagstiftningen torde icke böra till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

19

mätas så stor betydelse, om ett skyndsamt förenhetligande av vissa byggnadsföreskrifter

från andra synpunkter finnes påkallat. Som skäl för ett uppskov

med reformen har vidare anförts, att stadsplaneutredningens slutbetänkande

jämväl torde komma att föranleda nya ändringar i byggnadsordningarna,

samt att upprepade omarbetningar av dessa självfallet borde undvikas. Av

skäl som jag i det följande i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna

skall närmare angiva bör den överarbetning av byggnadsordningarna

som föranledes av förevarande reform kunna tills vidare anstå och

ske först i samband med de ändringar i byggnadsordningarna som föranledas

av vad stadsplaneutredningen kommer att föreslå i sitt slutbetänkande. I

några yttranden har ifrågasatts att uppskjuta reformens genomförande i avbidan

på resultatet av pågående byggnadsforskning. Det är visserligen sannolikt,

att forskningsresultaten kunna komma att påkalla jämkning av de bestämmelser,

om vilkas införande i byggnadsstadgan nu är fråga. Det är dock

icke antagligt att så betydelsefulla resultat skulle vara att förvänta inom den

närmaste tiden, att ett uppskov fördenskull vöre motiverat.

På grund av vad sålunda anförts och då behovet av enhetligare byggnadsföreskrifter

måste anses synnerligen trängande med hänsyn till den omfattande

byggnadsverksamhet som kan förväntas, när krissvårigheterna lättat,

synes mig ett sådant förenhetligande böra genomföras utan uppskov.»

Beträffande frågan, i vilken utsträckning byggnadsordningarnas

detalj föreskrifter böra ersättas genom generella

bestämmelser i byggnadsstadgan, har departementschefen

uttalat:

»Såväl civila byggnadsutredningen som stadsplaneutredningen har förordat,

alt till byggnadsstadgan överflyttas föreskrifter angående luftväxlingsanordningar,

grund- och yttermurar, tak- och golvbeläggningar, skorstenar,

rökgångar samt trappor. Stadsplaneutredningen har därjämte föreslagit, att

stadgan skall kompletteras även med vissa andra bestämmelser angående

påkänningar på byggnads bärande delar, värme- och ljudisolering, dagerbelysning,

rums- och lägenhetsstorlek samt brandmurs beskaffenhet och utförande

m. m.

På några håll har man ansett den föreslagna överflyttningen av byggnadsföreskrifter

till byggnadsstadgan alltför omfattande. Sålunda har hävdats,

att i byggnadsstadgan borde intagas endast sådana mestadels tekniska föreskrifter

som borde vara desamma för hela riket samt att alla övriga bestämmelser

borde — anpassade efter ortsförhållandena —- upptagas i byggnadsordningarna.

Örn överflyttningen av byggnadsföreskrifter till stadgan begränsas

på sistnämnda sätt, torde det emellertid icke vara möjligt att bota

bristen på enhetlighet hos gällande föreskrifter angående byggnads tekniska

utförande För att vinna det med reformen avsedda syftet — att skapa förutsättningar

för en standardisering och industrialisering av byggnadsverksamheten

— torde det vara nödvändigt, att förenhetligandet av byggnadsföreskrifterna

genomföres i så stor utsträckning som möjligt. I enlighet härmed

är det enligt min mening principiellt önskvärt, att till byggnadsstad
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

gan överflyttas bestämmelser rörande allt sådant som icke nödvändigtvis

måste regleras lokalt på grund av variationer i klimat, byggnadstraditioner

eller dylikt. Otvivelaktigt skulle härigenom vinnas avsevärda praktiska fördelar.

Med nu angivna uppfattning kan jag icke omfatta den i några yttranden

framförda åsikten, att det av stadsplaneutredningen föreslagna förenhetligandet

av byggnadsföreskrifter skett i för stor omfattning. I likhet nied

stadsplaneutredningen anser jag, att de byggnadsdetaljer som beröras av utredningens

förslag kunna med fördel regleras genom generella föreskrifter.

Möjligen kan ifrågasättas, om icke överflyttningen av bestämmelser från

byggnadsordningarna till byggnadsstadgan bort göras mera omfattande än

vad stadsplaneutredningen föreslagit. I ett flertal yttranden har förordats,

att även byggnadsdetaljer rörande grund och sockelmur, portar, fönster,

dörrar, yttertrappor, burspråk m. m. skulle regleras genom föreskrifter i

byggnadsstadgan. En överflyttning till denna av föreskrifterna härom torde

emellertid icke vara möjlig utan ytterligare utredning. Jag anser mig därför

för närvarande i stort sett böra godtaga stadsplaneutredningens förslag med

avseende å överflyttningen av detaljföreskrifter från byggnadsordningarna till

byggnadsstadgan.»

Beträffande den av stadsplaneutredningen förordade anordningen,

att byggnadsstyrelsen skulle utfärda särskilda anvisningar,

har departementschefen uttalat:

»Härigenom skulle man kunna vinna erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan

belastas med alltför många detaljföreskrifter. Om till anvisningarna

hänföras sådana mindre betydelsefulla bestämmelser som kunna

förväntas ofta behöva jämkas, exempelvis angående tillåtna material, torde

det vidare bliva möjligt att smidigt anpassa byggnadsbestämmelserna med

hänsyn till utvecklingen på byggnadsteknikens område utan att byggnadsstadgan

behöver ändras alltför ofta. Den föreslagna anordningen synes därför

ändamålsenlig.

Jag vill emellertid framhålla, att även om gränserna för byggnadsstyrelsens

befogenhet att meddela anvisningar angivas så tydligt som möjligt, tvekan

ej sällan torde kunna uppstå beträffande omfattningen av befogenheten.

Med hänsyn härtill och till den ekonomiska betydelsen för de enskilda

av den reglering av byggnadsverksamheten som sålunda skulle ankomma

på byggnadsstyrelsen anser jag lämpligen böra föreskrivas, att anvisningarna

för att bliva gällande skola ha godkänts av Kungl. Majit. Med

en sådan kontroll från den högsta förvaltningsmyndighetens sida torde man

utan betänklighet kunna i anvisningarna införa detaljbestämmelser i något

större utsträckning än som förutsatts i stadsplaneutredningens förslag.

Frågan, huruvida en viss byggnadsföreskrift bör upptagas i byggnadsstadgan

eller bland anvisningarna, torde böra avgöras med ledning av vad nyss

anförts till stöd för anordningen med särskilda anvisningar. I enlighet härmed

synes lämpligt att i byggnadsstadgan upptaga allmänna grunder för utförandet

av olika byggnadselement, medan däremot tillämpningsbestämmel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

21

serna rörande detaljerna i så stor utsträckning som möjligt skulle få sin

plats bland anvisningarna. Sådana detaljbestämmelser som äro av större

räckvidd böra dock städse meddelas i byggnadsstadgan.

Från några håll har uttalats tvekan om den rätisverkan anvisningarna

skola äga. Stadsplaneutredningen har uppenbarligen avsett, att anvisningarna

skola vara bindande. Detta torde också vara nödvändigt, om den eftersträvade

enhetligheten skall kunna vinnas. Byggnadsnämnd skall sålunda

icke, utan att detta uttryckligen medgivits, kunna uppställa strängare krav

än som föreskrivits i anvisningarna eller medgiva undantag därifrån.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att Kungl. Majit den 25 februari

1944 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att utarbeta och inkomma med förslag

till anvisningar i den omfattning, som vore förutsatt för genomförande i huvudsak

av stadsplaneutredningens förslag till ändringar i byggnadsstadgan,

ävensom därutöver i den mån så kunde befinnas erforderligt vid den överarbetning

av sistnämnda förslag, som med anledning av de avgivna utlåtandena

eller^ eljest kunde komma att verkställas. Byggnadsstyrelsen har därefter

med skrivelse den 30 november 1944 till Kungl. Maj :t inkommit med sådant

förslag. Förslaget, som utarbetats efter samråd med ett flertal av chefen

för kommunikationsdepartementet utsedda experter och representanter för

byggnadsnämnder, innefattar tillämpningsföreskrifter i något större omfattning

än stadsplaneutredningen förutsatt i sitt förslag.

Det är uppenbarligen av vikt att även de överarbetningar av anvisningarna,

som tid efter annan måste företagas för att anpassa bestämmelserna till

utvecklingen på byggnadsverksamhetens område, ske efter samråd med representanter

för statliga och kommunala organ samt för annan teknisk, ekonomisk

och hygienisk sakkunskap. Från flera håll har ifrågasatts inrättande

av ett byggnadsstyrelsens tekniska råd, där nyssnämnda sakkunskap skulle

vara representerad och som skulle äga taga initiativ och framlägga erforderliga

förslag till behövliga anvisningar. Denna fråga torde komma att närmare

övervägas inom kommunikationsdepartementet. Jag vill emellertid framhålla

att, örn anvisningarna, såsom jag förordat, skola för att bliva gällande

godkännas av Kungl. Majit, förefintlig sakkunskap i allt fall bör genom remissförfarande

få tillfälle att göra sig hörd.»

I fråga örn riksdagens hörande över ifrågasatta ändringar

i byggnadsstadgan har departementschefen anfört:

»Enligt praxis bruka förslag till ändringar i byggnadsstadgan underställas

riksdagen för yttrande. Under framhållande att de nu föreslagna detaljerade

bestämmelserna om byggnads yttre och inre anordnande äro av beskaffenhet

alt tid efter annan behöva underkastas översyn och omarbetas med

hänsyn till utvecklingen på det byggnadstekniska området, har stadsplaneutredningen

uttalat, att det icke vore rimligt att Kungl. Majit varje gång

ändring kunde finnas påkallad skulle vara nödsakad att underställa ärendet

riksdagen och avvakta dess beslut, innan ändringen i fråga kunde genomföras.

Utredningen anser därför, att hittillsvarande praxis icke längre bör

följas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på det byggnadstekniska området

måste man helt visst räkna med att de föreskrifter som nu föreslås skola

överflyttas från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan behöva omarbetas

efter någon tid. Det är givet, att genomförandet av erforderliga ändringar

i stadgan kan fördröjas något, därest fråga härom alltid först måste underställas

riksdagen. Det dröjsmål som härav föranledes kan dock enligt min

mening icke vara av någon större betydelse; och jag vill framhålla, att de

detaljföreskrifter, som i särskild grad påverkas av utvecklingen, i allmänhet

torde komma att få sin plats bland anvisningarna. Övervägande skäl tala enligt

min mening för bibehållande av nuvarande praxis i fråga om riksdagens

hörande.»

Utskottet. För att stimulera byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet

ha under de senaste åren omfattande åtgärder vidtagits. Genom ekonomiskt

stöd från det allmänna har man sökt åvägabringa en för bostadsbristens

avhjälpande tillräcklig byggnadsproduktion till så låga kostnader som möjligt.

I samband med dessa stödåtgärder har betonats vikten av att möjligheterna

till förbilligande av de till material och bostadsstandard hänförliga

kostnaderna tillvaratagas. Storleken av ifrågavarande byggnadskostnader

är givetvis till en icke oväsentlig grad beroende av bestämmelserna örn byggnads

tekniska utformning.

Den av stadsplaneutredningen verkställda undersökningen av byggnadsordningarna

från olika delar av landet visar, att byggnadsföreskrifterna

variera mycket för olika städer och samhällen utan att detta alltid betingas

av särskilda lokala förhållanden. Genom att byggnadsordningarna innehålla

olika bestämmelser om en och samma byggnadsdetalj försvåras eller omöjliggöres

en standardisering av byggnadsdelar och industrialisering av deras

tillverkning. Härigenom fördyras bostadsproduktionen. Med hänsyn till angelägenheten

av att detta hinder mot en rationalisering'' av byggnadsverksamheten

och ett förbilligande av bostadsproduktionen undanröjes finner

även utskottet påkallat, att gällande byggnadsföreskrifter göras till föremål

för översyn i syfte att åstadkomma större enhetlighet på förevarande område.

Enligt föreliggande förslag skulle den erforderliga enhetligheten åstadkommas

främst på det sättet, att i byggnadsstadgan skulle i väsentligt större

utsträckning än förut upptagas generella, för hela riket gällande, detaljerade

föreskrifter rörande vissa byggnadsdetaljer av större betydelse, i samband

varmed de bestämmelser i byggnadsordningarna, som avvika från de föreslagna

bestämmelserna i byggnadsstadgan, skulle upphöra att gälla.

Mot den sålunda föreslagna reformen har främst invänts, att densamma

komme att medföra en sänkning av bostadsstandarden. Det synes utskottet

uppenbart, att den eftersträvade standardiseringen icke får ske på bekostnad

av den nu vanliga bostadsstandarden eller ens hindra en önskvärd höjning

av densamma. Vissa av de föreslagna bestämmelserna, särskilt de som

röra ventilation och minsta storleken av rum, äro fastmera ägnade att förhindra

en utveckling i riktning mot en lägre standard. Icke heller eljest torde

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

23

någon olägenhet av alt vissa föreskrifter i byggnadsordningarna ersättas av

generella, för hela riket gällande bestämmelser vara att befara. På grund härav

och då reformen otvivelaktigt främjar en standardisering av byggnadsdelar

och följaktligen är ägnad att förbilliga bostadsproduktionen, anser utskottet

sig böra i princip tillstyrka reformen. Utskottet har icke heller något att

erinra mot den av departementschefen föreslagna omfattningen av överflyttningen

av byggnadsföreskrifter från byggnadsordningarna till byggnadsstadgan.

Strävandena efter enhetlighet få dock icke drivas så långt att välmotiverade

krav på lokala avvikelser från de generella föreskrifterna lämnas

obeaktade. Utskottet förutsätter, att det föreslagna stadgandet i 60 a §, enligt

vilket möjlighet finnes att för viss ort förordna om lokala avvikelser från

föreskrifterna i byggnadsstadgan, tillämpas på ett sådant sätt, att all möjlig

hänsyn tages till lokala särförhållanden och önskemål.

I åtskilliga yttranden har förordats uppskov med reformens genomförande.

Till stöd härför har främst anförts, att stadsplaneutredningens slutbetänkande

torde komma att föranleda nya ändringar i byggnadsordningarna,

samt att upprepade omarbetningar av dessa borde undvikas. I likhet med departementschefen

anser utskottet emellertid, att den överarbetning av byggnadsordningarna

som föranledes av förevarande reform kan tillsvidare anstå

och ske först i samband med de ändringar, som föranledas av vad stadsplaneutredningen

kommer att föreslå i sitt slutbetänkande. Med hänsyn härtill

och då behovet av enhetligare byggnadsföreskrifter måste anses trängande

på grund av den omfattande byggnadsverksamhet, som kan förväntas, sedan

krissvårigheterna lättat, bör reformen enligt utskottets mening genomföras

utan uppskov. Härav framgår att icke heller utskottet anser sig böra biträda

det av stadsplaneutredningen framlagda alternativa förslaget.

I likhet med departementschefen anser utskottet ändamålsenligt att åtskilliga

detaljbestämmelser utan större principiell betydelse upptagas i anvisningar,

som efter Kungl. Maj:ts godkännande utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Härigenom vinnes erforderlig enhetlighet utan att byggnadsstadgan belastas

med alltför många detaljföreskrifter. Utskottet förutsätter emellertid, att utarbetandet

av anvisningar och ändringar därav sker i samråd med representanter

för byggnadsnämnderna i landet, så att den stora erfarenhet, som finnes

inom nämnderna, tillgodogöres.

I förut omförmälda motion (I: 358) av herrar Arrhén och Bondeson har

framhållits vikten av att, därest förslaget godkännes av riksdagen, anvisningarna

snarast möjligt därefter meddelades av byggnadsstyrelsen. Utskottet,

som delar motionärernas uppfattning, förutsätter, att anvisningarna utfärdas,

innan ändringarna i byggnadsstadgan träda i kraft.

Under framhållande att de nu föreslagna bestämmelserna i byggnadsstadgan

vore av beskaffenhet att tid efter annan behöva underkastas översyn och

omarbetas med hänsyn lill utvecklingen på det byggnadstekniska området,

har stadsplaneutredningen icke ansett det rimligt att Kungl. Maj:t varje

gång ändring funnes påkallad skulle vara nödsakad att underställa ärendet

riksdagen och avvakta dess beslut, innan ändringen kunde genomföras. Enligt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

gällande praxis brukar emellertid förslag till ändringar i byggnadsstadgan underställas

riksdagen för yttrande. Med hänsyn till byggnadsbestämmelsernas

betydelse i ekonomiskt och socialt hänseende bör hittillsvarande praxis i fråga

örn riksdagens hörande icke frångås.

Utskottet övergår härefter till behandlingen av de särskilda bestämmelserna

i föreliggande förslag.

Speciell motivering.

I den mån nedan icke annorlunda angives har utskottet lämnat de föreslagna

bestämmelserna i byggnadsstadgan utan anmärkning.

2 §•

För att prövningen av byggnadsordning skall kunna ske med önskvärd

enhetlighet har stadsplaneutredningen föreslagit ändring i fråga örn sättet

för fastställande av städernas och samhällenas byggnadsordningar. Till stöd

härför anför utredningen, att städerna och samhällena icke ansett sig förpliktade

att ens i någon mån följa de normalförslag till byggnadsordningar,

vilka upprättats och ställts till ortsmyndighetemas förfogande. Länsstyrelserna

hade fastställt byggnadsordningarna utan att fästa större avseende vid

om de överensstämde med normalförslagen eller ej. För att så småningom

få fram större enhetlighet i byggnadsordningarna även i de delar, som icke

föresloges normaliserade genom vissa föreskrifters överförande till byggnadsstadgan,

förordade utredningen att prövningen av byggnadsordningarna överflyttades

från länsstyrelsen till Kungl. Maj:t. Genom denna ändring kunde

därjämte vinnas en rationalisering av granskningsarbetet, vilket i detta fall

kunde verkställas både bättre och billigare centralt än hos länsstyrelsen.

Ändring av byggnadsordning skulle emellertid, om den ej innefattade väsentlig

avvikelse från vad som förut varit gällande, alltjämt fastställas av länsstyrelsen.

Beträffande detta förslag har departementschefen i propositionen anfört

bland annat:

»I det förslag som ligger till grund för nu gällande byggnadsstadga förordades,

att byggnadsordning skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Vid förslagets

framläggande för riksdagen förklarade emellertid departementschefen,

att han icke velat motsätta sig i yttranden över förslaget framkomna krav

att länsstyrelsen skulle bibehållas såsom fastställelsemyndighet. Han utgick

därvid från att vissa av de fördelar som man avsett att vinna genom att

prövningen förlädes till Kungl. Majit skulle kunna ernås genom att normalförslag

till byggnadsordningar upprättades och ställdes till ortsmyndigheternas

förfogande. Den förhoppning som sålunda knöts till normalförslagen

har icke infriats. Städerna och samhällena ha icke ansett sig förplikta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

de att följa dessa förslag. Länsstyrelserna ha fastställt byggnadsordningar

utan att fästa större avseende vid om de överensstämde med normalförslagen

eller ej. En del av de olikheter mellan byggnadsordningarna som blivit en följd

härav komma att försvinna, om vissa av byggnadsordningarnas föreskrifter,

såsom jag förordat, ersättas av enhetliga bestämmelser i byggnadsstadgan eller

anvisningarna. Åtskilliga mer eller mindre omotiverade avvikelser från normalförslagen

skulle emellertid komma att kvarstå. Sådana avvikelser skulle

kunna för framtiden undvikas, om fastställelseprövningen av byggnadsordning,

på sätt stadsplaneutredningen föreslagit, överflyttas från länsstyrelserna

till Kungl. Majit. Mot en sådan överflyttning ha emellertid starka betänkligheter

anförts i ett flertal yttranden. För ett bibehållande av länsstyrelsen

såsom fastställande myndighet har bland annat åberopats dels att Kungl.

Majits prövning av byggnadsordning skulle medföra mycken skriftväxling

och onödig tidsutdräkt samt en icke önskvärd arbetsbelastning hos Kungl.

Majit, dels ock att länsstyrelserna hade större möjlighet att bedöma behovet

av lokalt betonade föreskrifter.

De anförda synpunkterna sakna icke berättigande, och syftet med stadsplaneutredningens

förslag i denna del torde kunna vinnas även utan en

så genomgripande reform som den utredningen -förordat. Erforderlig enhetlighet

synes sålunda kunna ernås, därest beträffande fastställelseprövning

av byggnadsordning föreskrives, att länsstyrelse skall inhämta yttrande av

byggnadsstyrelsen samt att länsstyrelsen, om byggnadsstyrelsen avstyrker

fastställelse av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen ej har något att

erinra, skall hänskjuta ärendets avgörande till Kungl. Maj :t. En sådan mindre

jämkning av gällande bestämmelser är enligt min mening att föredraga

framför ett överflyttande av fastställelseprövningen i dess helhet från länsstyrelserna

till Kungl. Majit.

Erfarenheten från andra områden, där samverkan mellan central myndighet

och länsstyrelse ordnats på liknande sätt, ger anledning antaga, att eventuella

skiljaktigheter mellan byggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse

skola kunna sammanjämkas under hand så att ett hänskjutande av fastställelseprövningen

till Kungl. Majit skall behöva förekomma endast undantagsvis.

Den föreslagna anordningen skulle enligt min mening vara ägnad

att tillgodose önskemålet örn enhetlighet i nära nog samma utsträckning

som om fastställelseprövningen överflyttas till Kungl. Majit. Anordningen

innebär samtidigt en viss säkerhet för att de lokala intressena bliva behörigen

beaktade samt medför mindre besvär och tidsspillan än stadsplaneutredningens

förslag.

Vad nu sagts om antagande och fastställande av byggnadsordning bör äga

tillämpning jämväl i fråga örn ändring eller tillägg till byggnadsordning, och

detta även om byggnadsordningen fastställts av Kungl. Majit.» I

I likhet med departementschefen anser utskottet prövningen av fastställelse

av byggnadsordning böra ankomma på länsstyrelse.

I propositionen har föreslagits, alt länsstyrelse till förekommande av obe
-

Ut skot tet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

fogade avvikelser från det normalförslag till byggnadsordning, som byggnadsstyrelsen

har att upprätta, alltid skall före fastställelseprövningen inhämta

byggnadsstyrelsens yttrande samt att länsstyrelse — om den finner

byggnadsordning, vars fastställande avstyrkts av byggnadsstyrelsen, böra

fastställas — skall hänskjuta frågan härom till Kungl. Maj:ts prövning. En

sådan anordning är otvivelaktigt ägnad att tillgodose önskemålet örn större

enhetlighet med avseende å byggnadsföreskrifterna. Å andra sidan medför

anordningen besvär och tidsspillan vid ärendets avgörande. I de fall, då

byggnadsordningen icke innefattar avvikelse från normalförslaget, synas fördelarna

av ett inhämtande av byggnadsstyrelsens yttrande icke uppväga de

därmed förenade olägenheterna. Utskottet anser fördenskull förevarande

stadgande böra jämkas så, att inhämtandet av byggnadsstyrelsens yttrande

begränsas till de fall, då den till länsstyrelsens prövning hänskjutna byggnadsordningen

innefattar avvikelse från normalförslaget.

Vad nu sagts bör även gälla ändring av byggnadsordning.

49 § 4 mom.

Beträffande detta stadgande har departementschefen i propositionen anfört

bland annat:

»Såsom yttrandena giva vid handen råda mycket olika meningar om vilka

luftväxlingsanordningar som erfordras i bonings- och arbetsrum samt badoch

duschrum. Frågan härom är för närvarande föremål för ingående forskning

och utredning. Den omständigheten att resultatet härav kan nödvändiggöra

en revision av de bestämmelser rörande ventilation, om vilkas införande

nu är fråga, bör dock med hänsyn till de betydande olägenheter som

bristen på enhetliga föreskrifter i förevarande hänseende medför icke hindra

att frågan nu göres till föremål för reglering.

Stadsplaneutredningen har i sitt förslag intagit det i byggnadsordningarna

vanligen förekommande stadgandet, att bonings- och arbetsrum samt

bad- och duschrum skola förses med erforderlig anordning såväl för införande

av frisk luft som för avlägsnande av den förbrukade. I åtskilliga yttranden

har häremot invänts, att särskilda evakueringskanaler icke behövdes

i rum med öppningsbara fönster samt att de föreslagna åtgärderna vore

mera omfattande och kostsamma än som betingades av behovet. Det har

även framhållits, att evakueringskanaler, där sådana funnes, ofta gjordes

oanvändbara för att förekomma drag.

Givetvis böra bestämmelserna om ventilationens ordnande icke avfattas på

sådant sätt att byggnadsverksamheten belastas med onödiga kostnader. Å

andra sidan måste tillses, att erinran mot bestämmelserna icke med fog

kan riktas ur hälsovårdssynpunkt. Man torde ännu sakna tillräcklig kännedom

om de faktorer, som äro avgörande för bedömande av frågan, i vilken utsträckning

särskilda luftväxlingsanordningar kunna vara påkallade. Såsom utredningen

framhållit innebär dess förslag, att, på samma sätt som för närvarande,

öppningsbart fönster i vissa fall kan vara tillfyllest. Vad sålunda

föreslagits synes ändamålsenligt. Frågan örn behovet av ytterligare luftväx
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

27

lingsanordningar får avgöras med hänsyn till omständigheterna, därvid det

förutsattes att icke mera omfattande åtgärder påfordras än som befinnes

oundgängligen erforderligt. Närmare föreskrifter i förevarande hänseenden

torde, på sätt stadsplaneutredningen jämväl föreslagit, böra intagas i anvisningar

av byggnadsstyrelsen. Av dessa anvisningar bör sålunda framgå,

under vilka förutsättningar särskilda ventilationsanordningar skola kunna

helt eller delvis undvaras. Då förhållandena därtill föranleda, bör dispens

från anvisningarna kunna meddelas av byggnadsstyrelsen.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande ventilation av kök, skafferi,

klosettrum och pannrum har jag ej heller funnit anledning till erinran.»

I överensstämmelse med vad utskottet förut anfört om att förevarande reform

icke får leda till sänkning av den nuvarande bostadsstandarden, anser

sig utskottet, lika litet som departementschefen, kunna biträda de i vissa

yttranden förordade begränsningarna av ventilationsanordningarnas omfattning.

Av stadgandet framgår icke med tydlighet i vilka fall särskilda ventilationsanordningar

utöver öppningsbart fönster kunna helt eller delvis undvaras.

Närmare föreskrifter härom förutsättas skola upptagas i de anvisningar, som

efter Kungl. Maj:ts godkännande skola utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Enär det uppenbarligen icke är möjligt, att i byggnadsstadgan angiva under

vilka förutsättningar, särskilda ventilationsanordningar utöver öppningsbart

fönster kunna undvaras, anser utskottet lämpligt att frågan härom regleras

genom anvisningar. Vid anvisningarnas utarbetande bör beaktas, att kravet

på en ur hälsovårdssynpunkt betryggande ventilation av bostadslägenhet

med hänsyn till kostnaderna icke drives längre än som påkallas av omständigheterna.

Enligt utskottets mening böra exempelvis särskilda ventilationsanordningar

utöver öppningsbart fönster icke påfordras i lägenheter, som

äro genomluftbara. Utskottet förutsätter vidare, att anvisningarna avfattas

på ett sådant sätt, att byggnadsnämnderna ha möjlighet att taga erforderlig

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

51 § 1 mom.

I detta moment angivas de allmänna grunderna för anordnande av bostadslägenhet.

I motionen 1: 358 har uttalats att bestämmelserna i detta moment borde

kompletteras med föreskrift att lill varje bostadslägenhet med kök skulle höra

matkällare. Till stöd härför har framhållits, att det särskilt i storstäderna

ofta förekomme, att lägenheter ej försåges med matkällare, vilket på grund

äv de relativt små skafferiutrymmena torde vara nödvändigt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att varje

bostadslägenhet förses med matkällare. I hyreshus med centralvärme torde

det emellertid ofta vara svårt att anordna matkällare för varje lägenhet. Med

hänsyn härtill anser utskottet någon särskild föreskrift örn matkällare icke

böra meddelas.

Utskottet.

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

51 § 2 mom.

Departementschefen har beträffande detta moment anfört bland annat:

»I 8 § 2 mom. första stycket hälsovårdsstadgan har föreskrivits, att boningsrum

skall ha sådan storlek, att däri boende icke genom bristande utrymme

hos rummet utsättas för sanitär olägenhet. Enligt de av stadsplaneutredningen

föreslagna bestämmelserna i 1 mom. av förevarande paragraf skall

boningslägenhet så anordnas, att den bl. a. bereder möjlighet till trevnad

och god hygien samt tillgodoser skäliga anspråk på utrymme.

Mot en mera fullständig reglering av frågan örn boningsrums storlek än

vad de angivna bestämmelserna innehålla ha i några yttranden anförts betänkligheter.

Det har därvid gjorts gällande, att i författning föreskrivna

minimimått hade en benägenhet att betraktas såsom standardmått, vilket

skulle vara att beklaga. Vidare har framhållits, att för den mycket betydelsefulla

bostadsproduktion som skedde med understöd av statsmedel vissa minimifordringar

uppställts med avseende å lägenheternas storlek och att anledning

därför saknades att befara en utveckling mot bostäder med otillräckligt

utrymme.

Från social och hygienisk synpunkt är dock av stor betydelse, att produktion

av bostäder med otillräckliga rumsytor hindras. Visserligen torde man

beträffande den del av bostadsproduktionen som sker med understöd av

statsmedel icke behöva befara, att rummen göras alltför små. En väsentlig

del av bostadsproduktionen regleras emellertid icke av de villkor som

uppställts för erhållande av statliga byggnadslån. Beträffande denna del av

bostadsproduktionen kan man, särskilt i betraktande av den hittillsvarande

utvecklingen, icke med säkerhet påräkna, att kravet på tillräckliga rumsutrymmen

alltid blir tillgodosett utan att föreskrifter meddelas om rummens

storlek. Även örn en reglering skulle, såsom i några yttranden gjorts gällande,

medföra att de fastställda minimimåtten bleve standardmått — en förmodan

vars riktighet dock torde på goda grunder kunna ifrågasättas — skulle

man genom en reglering vinna, att standardmåtten icke bliva ännu mindre än

de minimimått, om vilkas införande nu är fråga, och att ytterligare minskning

av bostadslägenheternas storlek sålunda förhindras. Särskilt under en

övergångsperiod efter det krissvårighetema lättat torde detta vara till nytta,

under det man för tiden därefter kan förmoda att konkurrensen skall verka

i riktning mot större rumsmått. Jag finner därför övervägande skäl tala för

att frågan om boningsrummens storlek nu göres till föremål för reglering.

I några yttranden har förordats, att regleringen måtte ske genom anvisningar

av byggnadsstyrelsen. Jag anser emellertid, att frågan om bostadsrummens

storlek är av sådan betydelse från social synpunkt att bestämmelserna härom

böra upptagas i byggnadsstadgan.

Mot grunderna för den av stadsplaneutredningen föreslagna regleringen i

denna del har anmärkts, att minimimåtten bort hänföras — icke till rummen

såsom utredningen föreslagit — utan till lägenheten såsom sådan. Bostadsbehovet

är emellertid mycket olika. Med hänsyn härtill synes regie
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

29

ringen, såsom stadsplaneutredningen funnit, böra hänföras till rummens och

icke till lägenhetens storlek. Från social synpunkt är givetvis önskvärt, att

mycket små lägenheter icke användas till familjebostad såsom nu ofta är

fallet. Bestämmelse härom har emellertid icke sin plats i byggnadsstadgan.

Jag har i stort sett icke något att erinra mot de av stadsplaneutredningen

föreslagna minimimåtten, vilka i huvudsak överensstämma med de av statens

byggnadslånebyrå uppställda minimikraven med avseende å storleken av

lägenheter i byggnader, till vilkas uppförande byggnadslån lämnas av statsmedel.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör boningsrums golvyta i regel icke

understiga 9 kvadratmeter. Matrum med direkt anslutning till kök må dock

enligt förslaget ha en golvyta av endast 6 kvadratmeter. Då denna typ av rum

är vanlig i moderna lägenheter och kan vara ändamålsenlig, torde någon befogad

erinran häremot icke kunna göras. Mera tveksamt är stadsplaneutredningens

förslag, att byggnadsnämnd må medgiva undantag från huvudregeln

om en minsta golvyta av 9 kvadratmeter beträffande sovrum, avsett för

endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. Frånsett

allmänna inrättningar saknas i de flesta fall möjlighet att kontrollera att

sådana sovrum användas av endast en person. Emellertid kunna dock bärande

skäl anföras för att medgiva sovrum med mindre golvyta än 9 kvadratmeter,

dock ej under 6 kvadratmeter. Jag anser mig därför böra godtaga

den föreslagna undantagsbestämmelsen men förutsätter, att byggnadsnämnderna

iakttaga synnerlig försiktighet vid lämnande av sådan eftergift, särskilt

då fråga är om mindre lägenheter.

I fråga örn lägenhet, som omfattar ett rum och kök eller flera rum och kök,

har stadsplaneutredningen föreslagit, att det största rummet i lägenheten skall

ha en golvyta av minst 17 kvadratmeter. Det för detta fall föreslagna minimimåttet

synes väl knappt och torde därför böra ökas till 18 kvadratmeter. En

sådan rumsstorlek står i överensstämmelse med de av statens byggnadslånebyrå

uppställda normerna för denna bostadstyp och har vunnit viss hävd. Jag

anser stadgandet böra jämkas jämväl så, att därav tydligt framgår att det

är tillfyllest, örn köket har en golvyta av 18 kvadratmeter.

Såsom stadsplaneutredningen funnit bör i bostadslägenhet med endast ett

rum dettas golvyta i regel icke understiga 15 kvadratmeter, örn till lägenheten

hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadratmeter.

Då undantag från denna regel ej sällan påkallas, exempelvis då fråga

är örn en av allmän inrättning eller stiftelse uppförd byggnad för äldre eller

ensamstående personer, bör byggnadsnämnd, såsom stadsplaneutredningen

också föreslagit, äga befogenhet alt medgiva ett underskridande av de angivna

minimimåtten.

Vad härefter angår måtten på kök och kokvrå vill jag, i överensstämmelse

med vad medicinalstyrelsen förordat, föreslå att med kök skall förstås utrymme

för matlagning med en golvyta av minst 6 kvadratmeter. Vidare torde

böra stadgas, att kök alltid skall vara försett med öppningsbart fönster, medan

föreskriften örn fönster beträffande kokvrå torde böra lia den mindre

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

kategoriska lydelse stadsplaneutredningen förordat. Slutligen anser jag, att

den minsta bredden av kokvrå bör i enlighet med byggstandardiseringens

hemställan jämkas till 1,40 meter.»

Mot bestämmelserna i detta moment hava betänkligheter uttalats inom utskottet.

Man kan enligt utskottets mening icke bortse från faran, att de föreslagna

minimimåtten bliva standardmått, något som icke kan anses önskvärt.

Fastställandet av minsta storleken av rum innebär i och för sig icke

någon säkerhet för att rummet utnyttjas på ett lämpligt sätt. Verkställda undersökningar

av bostadsvanorna giva vid handen, att rum, som lämpa sig för

en eller två personer, ej sällan användas såsom sovrum för tre eller flera

personer. Den behövliga rumsstorleken är vidare i hög grad beroende av antalet

rum i lägenheten och i viss mån av andra inverkande omständigheter,

såsom förhållandet mellan bredd och djupmått, placeringen av dörrar och

fönster samt sättet för rummets inredning.

Då emellertid fastställandet av minimimått å rum är, såsom utskottet förut

framhållit, ägnat att förhindra en med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen

befarad ytterligare minskning av rummens storlek, har utskottet ansett

sig böra i princip tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inom utskottet framhållits, att de i momentet angivna minimiutrymmena

framkommit efter överläggningar, i vilka icke någon kvinna med

erfarenhet av hushållsarbete deltagit. En viss känsla av ovisshet, örn måtten

kunna anses tillräckliga, kan därför icke utan vidare avvisas. Det torde dock

i stort sett icke vara möjligt att under nu rådande förhållanden föreskriva

större mått än de föreslagna. Vissa jämkningar synas dock erforderliga.

Enligt första stycket i förevarande moment må med vissa undantag boningsrums

golvyta icke understiga 9 kvadratmeter. I byggnadslånebyråns minimifordringar

å storleken av bostadslägenheter i hus, avsedda att uppföras

med stöd av statligt tertiärlån, är i lägenheter om högst tre rum och kök motsvarande

mått satt till 10 kvadratmeter. Enligt utskottets mening bör boningsrums

golvyta i mindre lägenheter icke understiga sistnämnda mått. I

lägenheter om mera än tre rum och kök bör å andra sidan minimimåttet å

överskjutande rum icke behöva överstiga 7 kvadratmeter. Enligt utskottets

mening bör rum, även om detsamma är avsett att användas såsom sovrum

för endast en person, i regel icke understiga sistnämnda mått.

I vissa fall kunna dock mindre mått än de av utskottet förordade vara

motiverade. Så kan exempelvis vara fallet, om förvaring av underkläder och

dylikt icke är avsedd att tillgodoses genom lös möbel utan genom fast skåpinredning.

Även i andra fall kunna omständigheterna vara sådana, att mindre

mått än de angivna kunna tillåtas. Då möjlighet att taga hänsyn till alla inverkande

faktorer bör finnas, anser utskottet lämpligt, att de av utskottet

förordade bestämmelserna kompletteras med anvisningar, angivande under

vilka förutsättningar undantag från de fastställda minimimåtten må av byggnadsnämnd

medgivas. Utskottet förutsätter därvid att anvisningarna utformas

på ett sådant sätt, att undantag icke medgivas i andra fall än då så kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

31

ske utan våda ur hälsovårdssynpunkt. I utarbetandet av anvisningarna i denna

del böra även kvinnor med erfarenhet av hushållsarbete deltaga.

De i andra stycket av detta moment angivna måttbestämmelserna synas

utskottet lämpliga och så avfattade, att de lämna behövlig frihet för olika

förekommande bostadstyper.

Enligt föreskrift i momentets tredje stycke får kök icke hava mindre bredd

än 1,50 meter. Detta mått synes utskottet alltför knappt och bör därför utökas

till 1,70 meter.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot de föreslagna

bestämmelserna.

51 § 3 mom.

Beträffande detta moment har departementschefen anfört bland annat:

»De nu gällande bestämmelserna om rumshöjd lämna åt städerna möjlighet

att inom en tämligen vid ram genom föreskrift i byggnadsordning bestämma

om rumshöjden. Bestämmelserna giva därjämte ett rätt stort utrymme åt

byggnadsnämnds diskretionära prövning i hithörande frågor. Med hänsyn

till rumshöjdens betydelse kan det icke vara lämpligt att låta frågan härom

i så stor utsträckning avgöras lokalt. På grund härav och för vinnande av

större enhetlighet synes — vilken uppfattning man än må ha beträffande

den lämpligaste rumshöjden — en överarbetning av gällande bestämmelser

påkallad.

I några yttranden har föreslagits, att regleringen av frågan om rumshöjden

skall ske genom anvisningar av byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till frågans

sociala och ekonomiska betydelse anser jag emellertid frågan böra regleras

genom bestämmelser i byggnadsstadgan.

På sätt redogörelsen för yttrandena giva vid handen äro uppfattningarna

örn den lämpligaste rumshöjden mycket delade. För en sänkning av den nu

gällande minimihöjden talar onekligen den minskning av byggnads- och

driftskostnaderna som härigenom skulle vinnas. Enligt uppgift av stadsplaneutredningen

skulle man genom en minskning av rumshöjden från 2,70 till

2,50 meter ernå en kostnadsbesparing av omkring 2 procent.

Mot den sänkning av rumshöjden, som angivna besparingsmöjlighet kan

motivera, har anförts, att en sänkning skulle medföra olägenheter från hygienisk

synpunkt, främst på grund av minskningen av rummens volym men

även på grund av något försämrade belysningsförhållanden.

Stadsplaneutredningen har avrått från en sänkning av den nu gällande generella

minimihöjden i bonings- och arbetsrum, enär de faktorer som inverka

på bedömandet av denna fråga, särskilt ventilationsproblemet, ännu

icke äro tillräckligt kända. En av utredningsmännen har emellertid i en reservation

förordat en sänkning av den generella minimihöjden från 2,70 till 2,6C

meter. Sistnämnda förslag har tillstyrkts i ett stort antal yttranden.

Erfarenheten synes giva vid handen att den nu vanliga rumshöjden, 2,70

meter, icke medför några olägenheter från hälsovårdssynpunkt. En sänkning

av rumshöjden från 2,70 meter till 2,60 meter synes icke heller behöva möta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

betänkligheter. De av mig förordade bestämmelserna om rummens storlek

och beskaffenhet i övrigt samt örn ventilationsanordningar torde sålunda innebära

tillräckliga garantier för att en sådan sänkning av den generella rumshöjden

icke skall medföra några vådor från hygienisk synpunkt. På grund

härav och då den skulle medföra en icke oväsentlig minskning av byggnadsoch

driftskostnaderna, anser jag mig böra biträda reservantens förslag.

Vad härefter angår stadsplaneutredningens förslag att medgiva en rumshöjd

av allenast 2,50 meter i genomluftbar lägenhet inom helt fribelägen

byggnad eller inom en byggnad med ett djup av högst 11 meter synas några

avgörande invändningar från hälsovårdssynpunkt icke kunna framställas

däremot. Om emellertid den generella minimihöjden, på sätt jag förordat,

bestämmes till 2,60 meter, synes behovet av att i nu nämnda fall kunna tilllåta

en minimihöjd av 2,50 meter icke vara så stort. Härtill kommer, att det

från standardiseringssynpunkt anses önskvärt, att antalet tillåtna minimihöjder

blir så litet som möjligt. Det föreligger anledning antaga, att en enhetlig

minimihöjd för hyreshus i längden skall visa sig billigare. Jag anser därför,

att något undantag från den generella minimihöjden icke bör göras för genomluftbara

lägenheter.

I byggnad som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter torde

däremot en lägre rumshöjd än den generella minimihöjden böra tillåtas.

Mot den av stadsplaneutredningen föreslagna bestämmelsen beträffande rumshöjderna

i sådan byggnad har anmärkning framställts endast av statens byggnadslånebyrå

och Svenska teknologföreningen, som anse att en rumshöjd av

2,40 meter icke borde tillåtas för tvåvåningshus med skilda lägenheter i botten-

och övervåning. Tillräckliga skäl att kräva en högre rumshöjd, om lägenheterna

anordnas på dylikt sätt, synas dock icke föreligga. Icke heller i övrigt

har jag något att erinra mot stadsplaneutredningens förslag i denna del.

Stundom kan det möta svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet

ernå föreskriven minimihöjd. Såsom stadsplaneutredningen funnit bör

byggnadsnämnd örn så är förhållandet eller eljest i särskilda fall äga befogenhet

att medgiva mindre rumshöjd, som dock ej bör få understiga 2,10

meter. I ett yttrande har ifrågasatts befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva

undantag från de fastställda minimihöj derna i alla fall, där byggnadens

planlösning och konstruktion fordrade detta. En dylik utvidgning av möjligheten

att lämna dispens anser jag mig dock icke kunna tillråda.

För att förhindra, att luftvolymen i boningsrum med liten rumshöjd blir

alltför ringa, bör föreskrivas, att rums kubikinnehåll icke i något fall får

understiga 15 kubikmeter.

I stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser i förevarande hänseende

ha måtten i enlighet med nu gällande praxis hänförts till rumshöjd,

d. v. s. nivåskillnaden mellan golv och tak. På de av byggstandardiseringen

angivna skälen torde emellertid måtten böra hänföras till våningshöjd, vilket

innebär att höjden skall räknas från golv till golv.

De av byggstandardiseringen föreslagna våningshöjderna motsvara de av

stadsplaneutredningen föreslagna rumshöjderna, ökade med 30 centimeter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

33

Under förutsättning att bjälklagen lia en tjocklek av 30 centimeter innebär

byggstandardiseringens förslag icke någon ändring av de av utredningen

föreslagna rumshöjderna. Byggnadsstyrelsen har upplyst att bjälklagen bruka

ha en tjocklek av 20—25 centimeter, örn de äro av betong, och av 30—32

centimeter, örn de äro av trä. De angivna våningshöjderna skulle följaktligen

i allmänhet innebära vid användande av betongbjälklag en obetydlig ökning

och vid användande av träbjälklag en obetydlig minskning av de rumshöjder,

stadsplaneutredningen förordat. Byggstandardiseringen har emellertid

förutsatt användandet av bjälklag nied en tjocklek av ända till 35 centimeter

utan att våningshöjden skulle behöva ökas. Detta skulle kunna medföra en

sänkning av rumshöjden av 5 centimeter i förhållande till stadsplaneutredningens

förslag. Då emellertid måttens hänförande till våningshöjderna icke

bör kunna medföra en så stor sänkning, bör våningshöjden ökas, örn och i

den mån tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Om rummen skola erhålla de av mig förordade höjdmåtten, böra våningshöjdema

räknade från golv till golv bestämmas till 2,90, 2,70, 2,60 och 2,40

meter.

Örn det här angivna beräkningssättet införes i förevarande moment, torde

motsvarande jämkningar böra vidtagas i 105 §, där vissa bestämmelser meddelas

för den egentliga landsbygden.»

Mot de föreslagna bestämmelserna i detta moment hava i vissa yttranden

anförts betänkligheter. Det har därvid framhållits att bestämmelserna kumla

medföra en viss standardförsämring och innebära vådor ur hälsovårdssynpunkt.

Även örn de anförda betänkligheterna, enligt utskottets mening, icke

helt sakna fog, synas de dock överdrivna. En sänkning av våningshöjden från

3 till 2,9 meter (vilket motsvarar en sänkning av rumshöjden från 2,7 till 2,6

meler) medför en minskning av rumsvolymen av allenast 3,7. procent och torde

nied hänsyn härtill vara av mycket liten betydelse ur hälsovårdssynpunkt.

De föreslagna bestämmelserna örn minsta storleken av rums golvyta och om

ventilationsanordningar torde, såsom departementschefen framhållit, innebära

tillräckliga garantier för att sänkningen av minsta tillåtna våningshöjd icke

skall medföra några vådor ur hälsovårdssynpunkt. På grund härav och då

sänkningen skulle medföra en icke oväsentlig minskning av byggnads- och

driftskostnaderna har utskottet icke ansett sig böra avstyrka de föreslagna

bestämmelserna i denna del.

51 § 4 mom.

Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl. Majit eller

av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som tillhör

kronan, må, enligt stadgandet i detta moment, mindre avvikelse från vad

som föreskrives i 2 och 3 mom. medgivas av den myndighet, som har att

pröva ritningar till byggnaden.

I motionen 1:358 har hemställts, att detta moment måtte helt utgå. Motionärerna

framhålla, att bestämmelsen ur byggnadsnämndernas och deras

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 56.

Utskottet.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

tjänstemäns synpunkt vore olämplig. Det vore irrationellt och oriktigt, att

staten skulle kunna tillåta en lägre byggnadsstandard för exempelvis kontor,

arbetslokaler eller tjänstebostäder. Även för dem som toge dessa byggnader

i anspråk såsom hyresgäster måste det verka stötande, att de måste nöja

sig med en lägre standard än de eljest skulle kunna hava erhållit.

Det synes även utskottet uppenbart, att åt de allmänna byggnaderna icke

får givas lägre standard än den som föreskrivits för alla övriga byggnader.

Då emellertid möjlighet bör finnas att besluta örn sådana avsteg från de

givna föreskrifterna, som kunna av byggnadsnämnd dispensvis medgivas,

har utskottet icke ansett sig böra avstyrka det föreslagna stadgandet. Utskottet

förutsätter emellertid, att stadgandet icke tillämpas i andra än nu

nämnda fall.

53 a §.

I samband med utfärdandet av civilförsvarslagen infördes genom kungörelse

den 15 juli 1944 (nr 545) under 53 a § i byggnadsstadgan vissa föreskrifter

rörande utförandet av vertikala bärverk och bjälklag. Örn byggnad

uppföres i tre eller flera våningar eller därutöver, skola enligt föreskrift i

1 mom. i nämnda paragraf vertikala bärverk, bjälklag över källare samt

översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras

brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga

bjälklag utföras brandsäkert. Vidare har i 2 mom. föreskrivits, att vid uppförande

av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed jämförlig byggnad,

som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för industriellt ändamål,

i vilken i regel minst 25 personer samtidigt äro sysselsatta, eller byggnad,

som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och

är avsedd att hysa minst 25 personer, vertikala bärverk och samtliga bjälklag

skola, oavsett antalet våningar, utföras brandsäkert. I 3 morn. har stadgats,

att örn tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna

skulle medföra oskälig kostnad eller om särskilda skäl för undantag från

sagda bestämmelser eljest skulle föreligga, sådant undantag må medgivas

av länsstyrelsen.

Enligt 108 a g skola bestämmelserna i 53 a § äga motsvarande tillämpning

å landsbygden. Vad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga om

ekonomibyggnad till jordbruksfastighet.

I skrivelse den 28 november 1944 till Kungl. Majit har skolöverstyrelsen

uttalat, att bestämmelserna i 53 a och 108 a §§ kunde beträffande byggnader

för folkskoleväsendet få vittgående ekonomiska konsekvenser icke blott

för staten utan även för vederbörande kommuner. Det torde därför kunna

förutses, att den möjlighet till dispens, som bestämmelserna anvisade, komme

att i stor utsträckning utnyttjas. Det syntes angeläget, att vid dylikt dispensförfarande

största möjliga enhetlighet ernåddes. Detta syfte kunde enligt

styrelsens mening vinnas genom utfärdande av cirkulär till statens folk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

35

skolinspektörer, skoldistrikt m. fl. Då styrelsen ansåge frågan härom böra

underställas Kungl. Maj:ts prövning, hemställde styrelsen örn bemyndigande

att utfärda sådant cirkulär.

över skolöverstyrelsens framställning lia yttranden avgivits av ett flertal

myndigheter. I flera av dessa yttranden har förordats en omarbetning av

bestämmelserna.

Departementschefen har härom i propositionen anfört bland annat:

»De i 53 a § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan meddelade föreskrifterna innebära,

att därmed avsedda byggnader måste uppföras av tegel eller betong.

Användandet av sådant material för uppförandet av byggnader med tre eller

flera våningar och övriga i paragrafen angivna anläggningar måste väl från

brandskyddssynpunkt anses önskvärt. I flera yttranden har emellertid hävdats,

att bestämmelserna äro för stränga och ägnade att medföra alltför stora

kostnader. Enligt stadgandet i 3 mom. äger länsstyrelse visserligen meddela

dispens, om en tillämpning av bestämmelserna skulle medföra oskäliga kostnader

eller om eljest särskilda skäl till undantag föreligga. Den numera förebragta

utredningen synes giva vid handen, att en tillämpning av nämnda föreskrifter

i ett stort antal fall komme att medföra en större ökning av byggnadskostnaderna

än som kan anses skälig i förhållande till den ökade brandsäkerhet

som skulle vinnas. Med hänsyn härtill synes en författningsändring

påkallad.

Civila byggnadsutredningen har förordat, att bestämmelserna i 2 mom. skola

helt upphävas. Det måste emellertid från brandskyddssynpunkt anses angeläget,

att åtminstone större anläggningar i regel få en brandsäker konstruktion.

Jag kan därför icke biträda byggnadsutredningens uppfattning. Hänsynstagandet

till de ekonomiska synpunkterna synes i stället böra ske på det

sättet att föreskrifterna om brandsäker konstruktion av byggnad med mindre

antal våningar än tre begränsas att avse allenast större anläggningar. Från

bestämmelsernas tillämpningsområde torde i enlighet härmed böra undantagas

sådana byggnader för undervisningsändamål, som icke äro avsedda att

inrymma minst 100 personer. Härav lärer följa, att byggnad för gymnastiklokal,

som uppföres i anslutning till skola, i allmänhet icke behöver ha brandsäker

konstruktion. Då det vidare från brandskyddssynpunkt knappast kan

anses erforderligt, att vertikala bärverk och .samtliga bjälklag utföras brandsäkert

vid uppförandet av mindre stationsbyggnader och andra därmed jämförliga

mindre byggnader för den allmänna samfärdseln, synas bestämmelserna

härom böra begränsas att avse allenast större byggnader för sådant ändamål.

Det torde utan mera avsevärd olägenhet kunna anförtros åt byggnadsnämnderna

och centrala statliga myndigheter att avgöra, örn viss byggnad är

att anse såsom större eller mindre och föreskrifterna om brandsäker konstruktion

följaktligen äro tillämpliga eller ej. Härvid bör komma i betraktande,

huruvida byggnaden är avsedd för en talrik personal och örn den skall kunna

samtidigt inrymma ett stort antal resande. Beträffande byggnad för industriellt

ändamål torde kravet på brandsäker konstruktion lämpligen böra

inskränkas att avse byggnad, i vilken i regel minst 50 personer samtidigt äro

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

sysselsatta. I fråga om vårdanstalt, hotell eller pensionat torde sådan konstruktion

böra krävas endast om byggnaden är avsedd att inrymma minst

50 personer. Utföras här ifrågavarande anläggningar i tre eller flera våningar,

framgår av vad jag nyss sagt, att kravet på brandsäker konstruktion

alltjämt skall gälla.»

Svenska cementföreningen u. p. a. har i skrivelse till utskottet den 18 april

1945 förklarat sig vilja lämna en orientering om det byggnadssätt för uppförande

av brandsäkra väggar, benämnt Nopsa-systemet, som skulle giva möjlighet

att utan kostnadsökning i jämförelse med trähus uppföra de i förevarande

paragraf aktuella byggnaderna brandsäkert, icke endast i avseende å

själva väggarna utan även bjälklagen. Genom användande av detta system

skulle enligt cementföreningen erhållas en brandsäker väggtyp, cirka 30 procent

billigare än en tegelvägg samt mellan 15 procent under och 12 procent

över priset för en vägg av trä av de typer, som plägar tillämpas för här

ifrågavarande slag av byggnader. Enligt föreningen skulle bärigheten hos

Nopsa-väggen vara 20 procent större och värmeisoleringsförmågan betydligt

bättre än för en l1/2-stens vanlig tegelmur. Nopsaväggen uppgives även motsvara

nu gällande bestämmelser för brandsäkra väggar, om den ut föres med

fyllning av masugnsslagg. Under åberopande av nu angivna egenskaper hos

Nopsasystemet har cementföreningen ansett mindre välmotiverat att genomföra

den i propositionen föreslagna mildringen av nu gällande bestämmelser

rörande kravet på brandsäkerhet, vilket skulle utlämna det ojämförligt största

antalet skolor och ålderdomshem åt risken att brinna ned.

Byggnadsstyrelsen har i ett den 2 maj 1945 avgivet yttrande över cementföreningens

framställning uttalat, att Nopsa-väggen i vissa fall kunde vara

en användbar och även ur ekonomisk synpunkt lämplig konstruktion, till

exempel för byggnader i avlägset belägna trakter med mindre goda kommunikationer

eller i sådana fall, då särskilt billig arbetskraft kunde erhållas för

tillverkning av Nopsa-stenen. Cementföreningens påstående örn denna väggtyps

allmänna företräden framför en motsvarande tegel- resp. trävägg vore icke

med verkligheten överensstämmande. En objektiv kostnadsjämförelse mellan

Nopsa-vägg och trävägg visade, att den förstnämnda väggtypen i regel ställde

sig 10 procent dyrare än den sistnämnda. Vad cementföreningen i sin skrivelse

anfört rörande Nopsa-systemet syntes byggnadsstyrelsen således icke

ägnat att rubba den eljest allmänt hävdade uppfattningen, att gällande bestämmelser

i 53 a och 108 a §§ byggnadsstadgan örn brandsäkert utförande

av bjälklag och vertikala bärverk i vissa fall vore onödigt stränga.

Den verkställda utredningen synes visa att Nopsa-systemet icke kan tillmätas

någon mera avgörande betydelse vid bedömandet av den uppkomna

frågan om uppmjukning av gällande föreskrifter rörande utförandet av vertikala

bärverk och bjälklag.

Såsom departementschefen framhållit synds den i ärendet förebragta

utredningen giva vid handen att en tillämpning av nämnda föreskrifter i ett

stort antal fall komme att medföra en större ökning av byggnadskostna
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

derna än som kan anses skälig i förhållande till den ökade brandsäkerhet

som skulle vinnas. Utskottet bär för den skull icke något att erinra mot den

i propositionen förordade jämkningen av berörda föreskrifter.

60 c §.

Enligt det föreslagna stadgandet i denna paragraf skall, innan byggnad

rives, tillses, att den är fri från ohyra.

I motionen 1:358 har föreslagits att ordet »tillses» utbytes mot »styrkas

hos byggnadsnämnden medelst intyg från desinfektör». Det framhålles i

motionen, att detta för närvarande åtminstone på ett flertal håll vore stadgad

praxis och att någon anledning till avvikelse därifrån icke förelåge.

I likhet med motionärerna finner väl utskottet önskvärt, att det — innan

byggnad rives — medelst intyg av desinfektör styrkes, att byggnaden är fri

från ohyra. I åtskilliga orter finnes emellertid icke någon desinfektör. Med

hänsyn härtill kan det icke vara lämpligt att skärpa det föreslagna stadgandet

på sätt motionärerna förordat. Utskottet förutsätter emellertid att byggnadsnämnd

på plats, där desinfektör finnes, icke lämnar tillstånd till rivning

av byggnad utan att det med intyg av desinfektör styrkts, att byggnaden

är fri från ohyra.

61 §.

I propositionen har föreslagits den ändring av denna paragraf, att byggnadslov

skall krävas jämväl för varje ändring, som berör eldstad eller rökeller

imrör.

Utskottet, som icke har något att erinra mot stadgandet, förutsätter, att

detsamma icke avser fristående kaminer.

73 § 1 mom.

Enligt förslaget skall, innan byggnad tages i bruk, anmälan om arbetets

avslutande göras hos byggnadsnämnden, därvid skall företes bevis av skorstensfejaren,

att eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar

blivit av honom undersökta och godkända.

Byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Eskilstuna ha i sitt yttrande

över stadsplaneutredningens förslag framhållit att intyget borde företes under

byggnadsarbetets gång vid den s. k. stombesiktningen. En dylik bestämmelse

hade i praktiken visat sig fungera till belåtenhet, särskilt för de byggande,

då påfordrade förändringar på detta stadium vore väsentligt enklare

och billigare att verkställa, vartill komme att kontrollen av desamma bleve

lättare. En ändrad formulering, eventuellt med hänvisning till byggnadsordningen

angående tidpunkten för sådant intygs avlämnande, vore därför önskvärd.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att det torde ligga i den

byggandes eget intresse, att skorstensfejarens besiktning ägde rum å en tid
-

V tslcottet

Utskottet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

Utskottet.

Utskotta.

punkt, då eventuella brister kunde avhjälpas med minsta kostnad, samt att

det därför icke syntes erforderligt att föreskriva, att intyget skulle företes

vid en tidigare tidpunkt än som angivits i det föreslagna stadgandet.

I motionen I: 358 har under åberopande av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges

i Eskilstuna yttrande yrkats, att stadgandet måtte ändras så,

att intyget skulle företes vid stombesiktningen. Starka praktiska skäl talade

därför, allra helst som några olägenheter icke kunde föranledas därav. I

praktiken hade det visat sig, att den byggande sällan vore så förutseende, att

skorstensfejarens besiktning ägde rum å en tidpunkt, då eventuella brister

kunde avhjälpas med minsta kostnad, d. v. s. lämpligast i samband med

stombesiktningen. En så enkel sak som den här föreslagna ändringen skulle

medföra, att detta bleve regel i stället för såsom nu undantag. Betydelsen

av lägsta möjliga byggnadskostnad borde i detta sammanhang icke heller

förbises.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att skorstensfejarens

besiktning av eldstäder, rök- och imrör samt ventilationsanordningar

sker å tidpunkt, då eventuella brister kunna avhjälpas med minsta

kostnad. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att skorstensfejarens intyg, där så

är möjligt, företes redan vid stombesiktningen. Denna och tidpunkten därför

regleras emellertid icke närmare i byggnadsstadgan. Det kan då icke vara

lämpligt att i stadgan föreskriva, att intyget skall företes vid stombesiktningen.

Hinder möter emellertid icke att i byggnadsordningarna upptaga en

bestämmelse örn att intyget, där så kan ske, företes redan vid stombesiktningen.

Det synes lämpligt att bestämmelse härom upptages i byggnadsstyrelsens

normalförslag till byggnadsordning.

79 a §.

I denna paragraf stadgas bland annat att byggnad, som ej sammanbygges

eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad å grannfastighet,

icke må läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar

hälften av den för byggnaden tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare

gränsen än 4,5 meter.

I motionen I: 358 har förordats en uppmjukning av stadgandet, i det att

indragningen från gränsen i stället borde bestämmas till hälften av den höjd,

vartill byggnaden faktiskt uppfördes.

Det är visserligen ur kostnadssynpunkt önskvärt att så få hinder som

möjligt uppställas mot ett effektivt utnyttjande av tomtmark. En uppmjukning

av stadgandet på föreslaget sätt synes dock betänklig ur brandskyddssynpunkt.

Även om en byggnad från början uppföres till lägre höjd än den

tillåtna och därför utan fara ur brandskyddssynpunkt kan läggas närmare

gränsen, finnes det icke något hinder för ägaren att senare bygga på huset

ytterligare en våning. Man skulle visserligen kunna förena den av motionärerna

förordade ändringen med ett förbud mot senare påbyggnad, men det

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56.

39

synes kunna ifrågasättas, om det är lämpligt att på sådant sätt omöjliggöra

en påbyggnad, som måhända senare visar sig erforderlig. På grund härav

och då förevarande spörsmål kan lösas genom en ändring av stadsplanen, anser

utskottet sig icke kunna tillstyrka motionen i denna del.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,

att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen

nr 119 fogade förslaget till kungörelse örn ändring

i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) göra andra

uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionen I: 358 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan anfört.

Stockholm den 24 maj 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Olof Carlsson, Carl Eric

Ericsson, Hallagård, Nils Elowsson och Gunnar Andersson;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Pettersson i Hällbacken, Hermansson,

Cruse, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Johnsson i Stockholm och Lundberg i

Uppsala.

Reservation

av herr Lundberg i Uppsala.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 a1 i texten