Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om semester, dels ock i ämnet väckta motioner.

1945-06-01 · 63 sidor, varav 62 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 62 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:59, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om semester, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1945 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om semester, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 273, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

lag om semester.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nr 584 av

herr Johnsson i Stockholm m. fl. och nr 585 av herr Dahlgren m. fl.

Till utskottet ha i ärendet inkommit två skrivelser, en den 12 maj 1945

av Svenska stadsförbundets styrelse och en den 14 maj 1945 av Tjänstemännens

centralorganisation.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt ävensom vad yrkats i förenämnda skrivelser

återgives i det följande i samband med de bestämmelser, som beröras av

motionerna och skrivelserna. I fråga örn motiveringen för motionärernas

yrkanden får utskottet i huvudsak hänvisa till motionerna.

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1942, nr 245, anhöll riksdagen — under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 29 — att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning av frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare

att erhålla lagstadgad semesterrätt jämte de spörsmål, som kunde

stå i samband därmed, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet den 30 juni 1942 av

nämnda riksdagsskrivelse anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, att förutom de spörsmål rörande eventuella ändringar i

semesterlagen, vilka omförmälts i riksdagsskrivelsen, inom socialdepartementet

på olika sätt aktualiserats dels frågor om ändrade bestämmelser

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 59. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

rörande, bland annat, beräkningen av semesterlön och semesterersättning,

möjligheterna att fastställa annan kvalifikationstid än föregående kalenderår,

fastställandet av kvalifikationstid enligt 9 § semesterlagen samt förläggningen

av semester till tid då arbetstagaren fullgör militär tjänstgöring, dels

ock spörsmål rörande, bland annat, särskilda undantagsbestämmelser beträffande

semester för lärare samt semester för arbete som utgör bisyssla.

Det förhållandet, att ett så stort antal problem inom semesterlagens tillämpningsområde

i olika sammanhang föreslagits skola upptagas till omprövning,

syntes departementschefen utgöra tillräckligt motiv för att låta semesterlagen

underkastas en allmän, förutsättningslös översyn av särskilda sakkunniga.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallades den 3 november

samma år till utredningsmän för verkställande av denna översyn dåvarande

häradshövdingen J. Hagander, tillika ordförande, ombudsmannen i Svenska

industri tjänstemannaförbundet ingenjören H. Adamsson, dåvarande ledamoten

av riksdagens andra kammare A. F. Jansson i Hällefors, direktörsassistenten

i Svenska arbetsgivareföreningen C. G. A. Ödholm, Landsorganisationens

i Sverige jurist advokaten K. O. A. Sölvén och verkställande direktören

i Föreningen skogsarbeten jägmästaren R. Wikander. Utredningen antog

benämningen 19i2 års semesterkommitté. Sedan Hagander utnämnts

till justitieråd och i anledning därav den 19 oktober 1943 entledigats från

uppdraget såsom ledamot av och ordförande i kommittén, förordnade departementschefen

sistnämnda dag häradshövdingen O. G. G. Hesselgren att i

Haganders ställe vara ledamot av och ordförande i kommittén. Denna avlämnade

den 30 november 1944 ett betänkande (statens off. utredn. 1944: 59)

med förslag till dels lag om semester, dels ock kungörelse om anlitande av

postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning.

Över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyreslen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, statens arbetsmarknadskommission, försvarets

avtalsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska städernas förhandlingsorganisation, Svenska

arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund,

Föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening, Handelns arbetsgivareorganisation, Bankernas

förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,

Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Kooperativa

förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

3

organisation, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svensk sjuksköterskeförening,

Sveriges läkarförbund, Svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund

och Hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

Yttranden över betänkandet ha avgivits jämväl av Sveriges tandläkarförbund

och Sveriges konditor-förening.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga

handelskamrar, med undantag av Gotlands handelskammare, ävensom av

Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Skärgårds-

och mälarflottornas rederiförening, Kanalflottans rederiförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska

stewartsföreningen samt Svenska sjöfolksförbundet.

Lantbruksstyrelsen har i ärendet hört Sveriges lantbruksförbund och bifogat

yttrande av nämnda förbund.

Landsorganisationen har vid sitt utlåtande fogat en sammanställning av

de yttranden, som avgivits av ett flertal till landsorganisationen anslutna

fackförbund.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet, i den mån detsamma ej

beröres här nedan, hänvisa till propositionen.

Semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess

uppkomst.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen utfärdades den 17 juni 1938 (nr 287) och

trädde i kraft den 1 juli samma år. Enligt lagen gäller såsom grundläggande

förutsättning för uppkomsten av rätt till semester, att arbetstagaren

innehaft fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare sedan minst 180

dagar. Avbrott i anställningen må emellertid ej utöva inverkan på arbetstagarens

rätt till semester, därest det med hänsyn till omständigheterna

skulle vara oskäligt. Arbetstagare, för vilken rätt till semester uppkommit,

äger att med bibehållna löneförmåner erhålla ledighet från arbetet en dag

för varje sådan kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Semester utgår kalenderårsvis,

och semesterns längd ett år är beroende av anställnings- och arbetsförhållandena

under det närmast föregående kalenderåret (kvalifikationstid). Dock

står det parterna fritt att träffa avtal om att annan tolvmånadersperiod än

föregående kalenderår skall gälla såsom kvalifikationstid. Av det anförda

följer att arbetstagare, som har fortlöpande arbete hos samma arbetsgivare

hela året, på lagen kan grunda anspråk på en årlig betald ledighet av

12 dagar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Särskilda regler gälla för arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller

eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

alt vaka över arbetets anordnande. Dylik arbetstagare — s. k.

okontrollerad arbetstagare — är icke berättigad till semester utan endast

till semesterlön. Semesterlön utgår — även i detta fall under förutsättning

att arbetstagarens anställning varat minst 180 dagar — såframt hans sammanlagda

arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den senast förflutna kvalifikationstiden

uppgår till belopp, minst motsvarande 108 gånger den

genomsnittliga dagförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga,

under en arbetstid av 8 timmar

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan

han kommit i åtnjutande av honom enligt lagen tillkommande semester eller

semesterlön, är berättigad till kontant ersättning därför. Sådan ersättning

utbetalas till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande.

Semesterkommittén.

Kommittén har såsom sin huvuduppgift ansett undersökning av frågan

örn en utvidgning av den i lag stadgade semesterrätten till att omfatta även

korttidsanställda arbetstagare, d. v. s. arbetstagare vilkas anställning är av

säsongmässig eller eljest kortvarig natur. Vid sin undersökning har kommittén

ansett sig kunna konstatera, att ett stort antal arbetstagare inom

olika yrkesområden för närvarande icke har möjlighet att förvärva semesterrätt

enligt lagen; och de erfarenheter, vilka under de gångna åren vunnits

beträffande den nuvarande semesterlagens verkningar för de korttidsanställda

arbetstagarna, äro enligt kommitténs mening av den art, att frågan

om lagens konstruktion bör upptagas till förnyad prövning.

Under uttalande att semesterlagen tillhör arbetsmarknadens skyddslagstiftning

har kommittén funnit det med lagens ifrågavarande karaktär principiellt

oförenligt att göra semesterrätten i det särskilda fallet beroende av

annat än arbetstagarens arbete. Villkor i avseende å den särskilda anställningens

längd eller arbetstagarens bundenhet till viss arbetsgivare kunna

enligt kommitténs mening uppställas endast om semestern uppfattas såsom

en anställningsförmån med karaktär av vederlag eller premiering. Från

skyddssynpunkt har det icke synts kommittén möjligt att motivera dylika

villkor med att det skyddsbehov lagen vill tillgodose endast föreligger, då

arbetstagaren kan åberopa en längre tjänstetid i en och samma anställning

men icke när hans arbetskraft under motsvarande tid tagits i anspråk i flera

anställningar, vilka var för sig äro av förhållandevis kort varaktighet.

Med nyssnämnda utgångspunkt har kommittén såsom i och för sig mest

rättvist och rationellt betraktat ett semesterkassesystem som så långt tekniskt

är möjligt medgiver arbetstagaren att i semesterhänseende tillgodoräkna

sig all arbetad tid, oavsett längden av den särskilda anställningen. Det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

5

system, som då är mest konsekvent, är enligt kommitténs mening ett

semesterkassesystem. Kommittén har emellertid icke funnit sig kunna —

vare sig för samtliga arbetstagare eller för vissa grupper — förorda en sådan

lösning. Ej heller har kommittén kunnat slutligen förorda ett system, i vilket

den nu gällande lagens konstruktion bibehölles i fråga om arbetstagare med

längre anställningstid, medan i fråga om de korttidsanställda infördes en

särreglering, där semesterrätten grundades på principen örn sammanläggning

av arbetsperioder. Beträffande båda dessa alternativ har kommitténs

ståndpunktstagande bestämts därav, att det nuvarande systemet i stort sett

fungerar tillfredsställande i fråga om arbetstagare, som ha längre tids fortlöpande

anställning hos samma arbetsgivare. Mot ett allmänt semesterkassesystem

talar, enligt kommitténs uppfattning, att de därmed förenade förvaltningsmässiga

besvären icke torde stå i proportion till de fördelar, som

systemet skulle innebära för de korttidsanställda. Mot ett partiellt semesterkassesystem

liksom mot ett system med särskilda kvalifikationsregler för

korttidsanställda har kommittén funnit så starka lagstiftningsmässiga och

praktiska betänkligheter kunna anföras, att kommittén icke velat föreslå en

dylik ordning.

Kommittén har därför stannat för att bibehålla den nuvarande lagens

konstruktion, därvid dock de allmänna förutsättningarna för semesterrätt

ansetts böra utformas på sådant sätt, att flertalet av de arbetstagare, som

nu faktiskt äro ställda utanför lagen, kunna komma i åtnjutande av

semesterförmån. En dylik utformning har ansetts möjlig genom att med det

nuvarande systemet förenas en ordning för semesterersättnings erläggande,

-sorn synts kommittén väl ägnad att även för de korttidsanställdas del tillgodose

semesterns rekreationssyfte och att förhindra, att semesterersältningen i

praktiken blir en ren lönefyllnad. Kommitténs förslag härutinnan går ut på

att genom anlitande av postgirorörelsen tillskapa en anordning, varigenom i

olika anställningar intjänad semesterersättning kan hopsparas för att på en

gång hållas tillgänglig för arbetstagaren, när han skall hålla semester. I

enlighet härmed har kommittén föreslagit, att den för förvärvande av

semesterrätt enligt gällande lag stadgade karenstiden om 180 dagar nedsättes

till 30 dagar och att semesterersättning skall av arbetsgivaren insättas

å särskilt postgirokonto för att där för arbetstagarens räkning innestå, till dess

han blir i tillfälle alt hålla semester. Gällande lags regel, att rätt till semester

föreligger endast för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 10 dagar, har kommittén funnit böra

bibehållas. Kommitténs förslag i fråga örn rätten til! semester innebär alltså

att arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan mi st 30 dagar, äger

rätt till semester med en dag för varje sådan månad i..:der kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å

minst 16 dagar.

Förslaget om karenstidens nedsättning till 30 dagar avser samtliga arbets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

tagare, således även de okontrollerade arbetstagarna. Kommittén bär icke

funnit skäl frångå den i gällande lagen fastslagna principen, att okontrollerad

arbetstagare skall vara berättigad till enbart semesterlön, alltså ej till

semesterledighet. Därvid har framhållits, att beträffande de okontrollerade

arbetstagarna föreligga betydande svårigheter för arbetsgivarna att konstatera,

huruvida dessa utförde arbete å det antal dagar per månad, som beträffande

övriga arbetstagare krävdes för att dessa skulle kunna intjäna någon

semesterdag för månaden. Huru härmed förhölle sig saknade arbetsgivaren

för övrigt i regel anledning kontrollera, enär hans intresse oftast begränsade

sig till att visst arbetsmått utfördes inom viss tidrymd, samt därtill komme

att arbetstagarna betalades efter ackord. Vidare hade den okontrollerade

arbetstagaren i regel möjlighet att anordna arbetet så att han kunde uttaga

ledighet. Med ekonomiskt bidrag från arbetsgivaren borde han därför kunna

komma i samma ställning i semesterhänseende som annan arbetstagare.

Det antal dagsinkomster, som en okontrollerad arbetstagare skall ha uppnått

för att bli berättigad till semesterlön, har kommittén ansett böra bestämmas

till 16. I avseende å de okontrollerade arbetstagarna har kommittén i enlighet

härmed föreslagit, att rätt till semesterlön inträder, sedan anställningen

varat minst 30 dagar, och att semesterlön skall utgå, så snart arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst under anställningstiden uppgår till belopp motsvarande

minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten inom yrket.

Beträffande den nuvarande lagens avbrottsregel — d. v. s. regeln att avbrott

i anställningen icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester,

såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt -— har

kommittén förordat att densamma utgår ur lagen.

F öredraganden.

I propositionen bär föredraganden, statsrådet Erlander, anfört bland annat

följande:

»Den förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en revision av

semesterlagstiftningen är av behovet påkallad. Detta gäller främst i fråga

om de grundläggande förutsättningarna för semesterrätt. Den nuvarande

lagens krav, att arbetstagaren skall lia haft en fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare under 180 dagar för att få rätt till semester, leder otvivelaktigt

till att stora grupper arbetstagare, vilka av olika skäl ej kunna

uppnå denna karenstid men vilka i ej mindre mån än övriga arbetstagare

äro i behov av de förmåner lagen bereder dessa, uteslutas därifrån. Särskilt

skogsarbetarna — vilka utgöra ett betydande antal av landets arbetstagare

— äro för närvarande så gott som helt avstängda från varje möjlighet att

kvalificera sig för rätt till semester. Men även för en mångfald andra

arbetstagare är semesterfrågan ännu olöst, och det torde icke kunna antagas

att denna fråga avtalsvägen vinner sin generella lösning. Åtgärder till åstadkommande

av en bättre ordning härutinnan böra därför övervägas. Denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

mening deias också av kommittén oell ett stort antal av de myndigheter och

sammanslutningar som yttrat sig över dess förslag.---

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är

ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt

och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna

tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan

minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande

lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en

rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillförsäkra

arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är

i .stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation

som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av

ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda

kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren

icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka

garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det

avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir

händelsen. Även örn lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag

att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma

tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt

måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare

genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller

ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej

vara lyckligt.

För att därefter övergå till de särskilda punkterna i den mot semesterkommitténs

förslag riktade kritiken, vill jag till en början — i anslutning

til! det tidigare anförda — understryka att jag ej kan dela deras mening,

som anse att endast arbetstagare i längre fortlöpande anställning skulle ha

behov av semester. Jag ansluter mig helt till kommitténs uttalande, att en

arbetstagare, som under viss tid utfört arbete åt skilda arbetsgivare, har

lika stort behov av vila som den arbetstagare, vilken under motsvarande tid

haft anställning hos en och samma arbetsgivare. Arbetet, ej anställningen

som sådan, bör vara avgörande för uppkomsten av semesterrätt. I vissa

yttranden har gjorts gällande, alt en arbetstagare, som icke hade längre

fortlöpande anställning utan arbetade i mera kortvariga perioder, ej skulle

vara i behov av någon lagstadgad semesterrätt, därför att han mellan arbetsperioderna

finge nödig avkoppling. Vidare bär anförts, att arbetslönen för

säsongarbetarna vöre beräknad med hänsyn till arbetets kortvariga karaktär

och högre än för andra arbetstagare samt att säsongarbetarna därigenom

erhölle kompensation för utebliven semester. Dylika betraktelsesätt torde

dock icke vara rikliga. Det synes mig ligga i öppen dag, att de påtvungna

uppehållen i arbetet icke kunna ersätta en verklig semesterledighet. Och för

det alldeles överväldigande flertalet korttidsanställda kan arbetslönen icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andro lagutskottets utlåtande nr 59.

anses så avpassad, att den innesluter möjlighet för dem att taga semester i

vanlig mening.

I en del yttranden har mot förslaget den invändningen framställts, att en

mera avsevärd förkortning av den nuvarande karenstiden skulle, till skada

för landets näringsliv, medverka till att öka omsättningen av arbetskraft på

arbetsmarknaden. Därest den nuvarande semesterlagen skulle bidragit till

att fastare binda arbetstagaren vid arbetsgivarens företag, torde dock denna

omständighet i förevarande sammanhang få anses ovidkommande. Det synes

mig för övrigt föga troligt, att rätten till semesterersättning skulle spela

någon mera betydande roll för en arbetstagare, för vilken fråga uppkommer

att sluta anställningen.

Mot kommitténs förslag om nedsättning av karenstiden har vidare invänts

att förslaget, om det upphöjdes till lag, skulle komma att medföra stora

svårigheter bland annat inom skogsbruket och betskötseln. Enahanda anmärkning

framfördes mot 1936 års semestersakkunnigas förslag till semesterlag

och var ett avgörande skäl till att karenstiden då utsträcktes från föreslagna

fyra månader till 180 dagar. Kommittén har emellertid efter undersökning

funnit att de vid den nuvarande lagens tillkomst uttalade farhågorna

i nämnda hänseende icke besannats. Att svårigheterna icke haft de

proportioner, som vid lagens tillkomst befarades från skogligt arbetsgivarhåll,

är även min uppfattning. De påtalade olägenheterna torde närmast

sammanhänga med den kontroll som kan fordras för bedömande av arbetstagarnas

semesterrätt, särskilt svårigheten att avgöra om ett fortlöpande

anställningsförhållande kan anses ha förelegat och i vad mån uppehåll i

arbetet skall inverka på arbetstagarens rätt till semester. Såsom jag i det

följande kommer att närmare visa, synes det emellertid vara möjligt att —

utan att ett semesterkassesystem i teknisk mening införes — helt frånfalla

kravet på någon tids sammanhängande anställning och såsom villkor för

semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Enligt kommittéförslaget skulle en viss grupp korttidsanställda arbetare,

nämligen stuveriarbetare och andra arbetstagare som användas endast för en

elier ett pär dagar åt gången (intermittent anställning), icke heller i fortsättningen

erhålla någon semesterförmån. Det synes mig icke tillfredsställande

att semesterfrågan för denna grupp lämnas olöst. Jag har redan tidigare

tillkännagivit såsom min åsikt, att en arbetstagare, som under viss tid

utfört arbete åt skilda arbetsgivare, bör ha lika stor rätt till semester som

en arbetstagare, vilken under motsvarande tid haft anställning hos en och

samme arbetsgivare. Av liknande skäl synes det mig att man icke bör göra

någon skillnad mellan å ena sidan en arbetstagare, som under viss tid haft

fortlöpande anställning hos en arbetsgivare, och å andra sidan en arbetstagare,

som under samma tid i enahanda omfattning utfört arbete för arbetsgivarens

räkning, ehuru det avtalsrättsliga förhållandet mellan arbetsgivaren

och sistnämnde arbetstagare icke kunnat betecknas såsom en samman
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

9

hängande anställning. Mot semesterrättens utsträckning till särskilt stuveriarbetarna

har gjorts gällande, att oöverstigliga praktiska svårigheter skulle

uppstå vid lagens tillämpning å dem. Det förefaller mig dock som om ifrågavarande

arbete skulle kunna så organiseras att de befarade svårigheterna

väsentligen reducerades. I vart fall torde svårigheterna icke vara så betydande,

att de böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot semesterrättens

utsträckning till dylika anställningsförhållanden. Då, såsom av det

följande lärer framgå, kravet på viss anställningstid för rätt till semester

torde kunna eftergivas, bortfaller det tekniska hinder som därutinnan mött

mot att medgiva de intermittenta arbetstagarna semesterförmåner.

En utsträckning av semesterrätten till att avse även de korttidsanställda

arbetstagarna kommer tvivelsutan att medföra ökade kostnader för arbetsgivarna,

och från en del håll ha uttalats farhågor för att en dylik utsträckning

— särskilt med hänsyn till rådande tidsläge — skulle få menliga inverkningar

på näringslivet som följd. För egen del kan jag ansluta mig till

vad kommittén uttalat därom att kostnadsökningen icke kan bli av den storlek,

att den bör stå hindrande i vägen för utsträckningen av semesterlagens

tillämpningsområde till att omfatta även de korttidsanställda. Jag vill i

detta sammanhang icke underlåta att nämna, att semesterfrågan för de korttidsanställda

arbetstagarna redan vunnit sin lösning i Danmark och Finland.

Stora delar av vårt näringsliv komma icke alls eller endast i obetydlig

mån att beröras av den här föreslagna regleringen. Kostnadsökningen kommer

nämligen till övervägande delen att falla på sådana områden av näringslivet,

där den nuvarande semesterlagen icke medfört några allmänna

ekonomiska förpliktelser för arbetsgivarna. Jag saknar anledning till annat

antagande än att förhållandena även inom dessa områden äro sådana, att

produktionen där kan bära samma semesterkostnader som inom övriga områden.

Tillräckliga skäl att härvidlag ställa sjöfartsnäringen i undantagsställning

synas mig icke föreligga.

Såsom jag i det föregående antytt har jag funnit mig böra förorda, att

kravet på viss karenslid helt slopas. Enligt min mening tala åtskilliga omständigheter

därför. Till en början vill jag erinra örn att en sådan lösning

helt överensstämmer med den principiella grundsyn på semesterrätten, som

kommittén anlagt och till vilken jag anslutit mig, nämligen att omfattningen

av det utav arbetstagaren utförda arbetet och ej anställningen som sådan

bör vara utslagsgivande för semesterfrågan. Skall lagen jämväl i fortsättningen

byggas på principen örn viss karenstid såsom förutsättning för

semesterrätt, måste — såsom kommittén ock funnit — denna karenstid vara

jämförelsevis snävt tillmätt, enär inom betydande områden där säsongarbete

förekommer arbetsperioderna äro så kortvariga, att en längre karenslid

skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden blir

emellertid då icke något uttryck för den lid, efter vilken arbetstagaren skå
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

ligen bör lia anspråk på semester, utan dess betydelse blir, såsom från olika

håll påpekats, närmast av teknisk art.

Även av praktiska skäl är det fördelaktigt att semesterrätten icke knytes

till viss karenstid. Härutinnan må särskilt pekas på de svårigheter, som

uppstå när det gäller att avgöra, huruvida en arbetstagare under viss tid

haft sammanhängande anställning, d. v. s. fortlöpande stått till arbetsgivarens

förfogande, eller örn avbrott i anställningen förekommit. Gränsdragningen

mellan en intermittent anställning och en anställning av fortlöpande

beskaffenhet kan, såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande yttrat,

ofta vara förenad med vanskligheter. I kravet på en sammanhängande

anställningstid ligger nämligen ej en fordran på att arbetstagaren under

tiden i fråga kontinuerligt varit i arbete. Av olika skäl kan en arbetstagare

under längre eller kortare perioder vara frånvarande från arbetet utan att

anställningsförhållandet därigenom brytes. Så är främst fallet då arbetstagaren

av en eller annan anledning blivit permitterad. Givet är att det

stundom måste vara svårt att avgöra, huruvida en anställning kan anses

ha fortlöpt, oaktat några prestationer enligt arbetsavtalet icke fullgjorts från

någondera sidan. Särskilt gäller detta, då vid minskad tillgång på arbete

fråga uppstår huruvida en arbetstagare skall anses ha blivit entledigad —

i vilket fall anställningsförhållandet avbrutits — eller endast permitterad.

Mången gång torde det kunna vara beroende på rena tillfälligheten huruvida

det ena eller andra är fallet. Vidare uppkommer frågan huruvida man,

i händelse av avbrott i anställningen, kan bortse därifrån. Det nu anförda

gäller såväl okontrollerade som övriga arbetstagare. Vad särskilt skogsarbetare

och andra okontrollerade arbetstagare angår torde det — såsom

jag tidigare berört — ligga i sakens natur att bedömningen av frågan, huruvida

viss anställningsperiod föreligger för dem, måste medföra vissa besvärligheter

med hänsyn till de förhållanden varunder de utföra arbetet. Frågorna

om anställningstidens beräkning och om inverkan av ett uppehåll i

arbetet på arbetstagarens rätt till semester torde lia varit de spörsmål som

under den nuvarande semesterlagens giltighetstid föranlett de flesta tvistigheterna;

och även inom arbetsdomstolen ha på dessa punkter meningarna

ofia brutit sig.

Därest, i enlighet med mitt förslag, karenstiden helt slopas, torde — för

alla arbetstagare som stå under arbetsgivarens kontroll — huvudregeln för

uppkomst av rätt till semester böra bli att arbetstagaren på grund av det

arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utför för arbetsgivarens

räkning, äger av denne åtnjuta semester under följande kalenderår.

Såsom kvalifikationsår bör efter överenskommelse kunna gälla annan period

av motsvarande längd. Semester torde — i likhet med vad nu gäller

— böra utgå med en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationsåret,

varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

minst 18 dagar. I lagen bör, liksom hittills, finnas en föreskrift, att arbets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

11

tagare, vars anställning upphör innan han åtnjutit honom tillkommande

semester, skall erhålla penningersättning för den uteblivna semestern

(semesterersättning).

Skyldigheten för arbetsgivaren att bereda arbetstagaren semester in

natura torde såsom för närvarande endast böra avse sådan semester, som

en hos arbetsgivaren anställd arbetstagare intjänat under pågående anställning

hos arbetsgivaren. Under sådana förhållanden kan med visst fog göras

gällande, att de intermittenta arbetstagarna icke borde i lagen tillförsäkras

rätt till semester utan enbart till en ekonomisk förmån. Häremot vill jag

allenast erinra örn de lagtekniska svårigheter, som äro förknippade med en

gränsdragning mellan arbetstagare med och utan fortlöpande anställning.

Nackdelarna av dubbelregler äro vidare uppenbara. I praktiken torde emellertid

semesterförmånen för de intermittenta arbetstagarna — liksom över

huvud för de korttidsanställda — i allmänhet komma att utgå i form av

semesterersättning.

I detta sammanhang vill jag anmärka att viss grund givetvis finnes för

den meningen, att en fristående kortvarig anställningsperiod — såsom exempelvis

ett enstaka kortare vikariat under året — icke i och för sig medför

att behov av semester uppkommer för arbetstagaren. Genom den av mig

förordade lösningen komma även dylika fall att hänföras under lagen. Såsom

kommittén framhållit lärer det icke vara tekniskt möjligt att frånskilja

dem från de typiska fallen av på varandra följande korttidsanställningar.

Isolerade kortvariga anställningsperioder torde dock vara relativt sällsynta.

Den överväldigande majoriteten av vårt lands arbetstagare arbetar nämligen,

såsom kommittén även understrukit, under så gott som hela året för sitt

uppehälle. Med hänsyn till dessa förhållanden synes den här ifrågavarande

konsekvensen av att de korttidsanställda medgivas semesterrätt icke vara

ägnad att väcka alltför stora betänkligheter.

Kommitténs förslag, att semesterersättning icke skall utbetalas direkt till

arbetstagaren, då denne slutar anställningen, utan i stället av arbetsgivaren

insättas å eli särskilt postgirokonto, har rönt starkt motstånd i åtskilliga

avgivna yttranden. Även örn systemet i och för sig måste anses som en god

lösning och även örn nackdelarna med detsamma i vissa yttranden väsentligen

överdrivits, lärer dock den föreslagna anordningen — för vars upprätthållande

torde erfordras påföljd av något slag -—- kunna vålla irritation

och på mångå håll uppfattas såsom onödig eller olämplig. Det synes med

fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen

komme att uppväga det besvär, som skulle följa därmed. Ej heller lämnar

systemet några säkra garantier för att semesterersätttningen komme alt användas

för avsett ändamål. Jag har även övervägt möjligheten ali låta ett

semesterkassesystem av hittills vedertagen typ obligatoriskt vinna tillämpning,

eventuellt endast inom vissa områden av arbetsmarknaden. På sätt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

kommittén närmare utvecklat skulle emellertid även ett dylikt semesterkassesystem

bli behäftat med väsentliga olägenheter.

Det synes mig i betraktande härav böra förordas, att semesterersättning

även i fortsättningen utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med att

dennes anställning upphör. Påpekas må, att semesteridén numera torde ha

så allmänt trängt igenom, att även de korttidsanställda arbetstagarna som

regel kunna antagas komma att på avsett och för dem ändamålsenligt sätt

utnyttja de förmåner, lagen vill tillförsäkra dem. Vidare vill jag här framhålla,

att hinder självfallet icke möter för de organiserade parterna på arbetsmarknaden

att avtalsvis genomföra privata semesterkassesystem. Det

kan tvärtom synas lämpligt att så sker. Dylika system ha den fördelen att

de möjliggöra en smidig anpassning efter växlande situationer och omständigheter.

De särskilda semesterkassor, som för närvarande finnas inom

vissa yrkesområden, böra kunna bestå även i fortsättningen. Givetvis få

dock arbetstagarna enligt de för dessa kassor gällande reglerna icke bli

sämre ställda än om lagens bestämmelser skolat tillämpas.

Enligt den nuvarande lagen utbetalas semesterersättning i samband med

att arbetstagarens anställning upphör. I och med att kravet på viss tids

anställning uppgives, måste nya regler uppställas i fråga om utbetalningen

av semesterersättningen. Hur dessa nya bestämmelser böra utformas, är

ingalunda utan vidare givet. Ur olika synpunkter skulle det vara en fördel,

om det rättsförhållande, som uppkom när arbetsgivaren anställde arbetstagaren,

kunde helt avvecklas så fort arbetstagaren slutfört arbetet och hans

anställning upphör. För arbetstagare med intermittent arbete äro emellertid

de särskilda anställningsperioderna av mycket kort varaktighet, och för

sådana fall lämpar det sig icke med en föreskrift att semesterersättningen

skall utbetalas vid anställningens upphörande. I och för sig synes det tänkbart

att för de intermittenta arbetstagarna låta utbetalningen av semesterersättningen

ske exempelvis per månad eller vid kvalifikationsårets utgång.

Även andra möjligheter stå till buds. För egen del anser jag starka skäl

tala för att man söker sig fram till en gemensam huvudregel, som täcker

samtliga fall, oberoende av anställningsförhållandets varaktighet. En sådan

regel kan lämpligen givas det innehållet att semesterersättning skall utbetalas

senast inom en vecka efter utgången av det kalenderkvartal, under

vilket anställningen upphör. Något hinder för att semesterersättningen

utbetalas tidigare — exempelvis i samband med den slutlikvid som sker vid

avtalsförhållandets upphörande — bör naturligen icke föreligga. För arbetstagare,

som slutar en fortlöpande anställning av ej alltför kort varaktighet,

kan det dock synas naturligt att semesterersättningen erlägges vid

anställningsförhållandets upphörande. I det fall att anställningen varat förslagsvis

tre månader torde därför lagen böra inrymma en hjälpregel, som

giver arbetstagaren rätt att påfordra att få semesterersättningen till sig utbetalad,

när anställningsförhållandet upphör.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

13

Liksom kommittén anser jag att hemarbetare, skogsarbetare och andra

okontrollerade arbetstagare såsom för närvarande böra i lagen tillförsäkras

rätt enbart till semesterlön, alltså icke till semesterledighet. Såsom villkor för

rätt till semesterlön bör fordras, att arbetstagaren under viss tidrymd genom

arbete för arbetsgivarens räkning uppnått en sammanlagd arbetsinkomst av

viss storlek. Hur de närmare reglerna därvidlag böra utformas har varit föremål

för delade meningar. Vid övervägande av denna fråga har jag, i likhet

med kommittén, stannat för en bestämmelse, enligt vilken den erforderliga

arbetsinkomsten bör utgöra minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av

åtta timmar. Denna arbetsinkomst anser jag böra ha förvärvats under ett

kalenderkvartal. En okontrollerad arbetstagare, som genom arbete för en

arbetsgivares räkning under ett kalenderkvartal uppnått nyssnämnda arbetsinkomst,

bör bli berättigad till semesterlön med fyra procent av den under

kvartalet intjänade lönen. För sådana kalenderkvartal, under vilka arbetstagaren

icke uppnått nämnda arbetsinkomst, kommer han alltså icke att förvärva

någon semesterförmån. Jag är väl medveten örn att den av mig sålunda

förordade regeln med kalenderkvartalet såsom tidsnorm kan medföra

vissa ojämnheter samt — då de okontrollerade arbetstagarna regelmässigt

arbeta mot ackordsbetalning — jämväl besvärligheter vid den avmätning av

arbetet som måste ske vid kvartalsskiftena. Att helt undvika ojämnheter

torde emellertid icke vara möjligt. Vad särskilt skogsarbetarna beträffar synas

de angivna besvärligheterna av domänstyrelsens yttrande att döma

kunna övervinnas. Vidare vill jag framhålla, att den av mig nu föreslagna

anordningen har den fördelen med sig, att de förut av mig förordade — i

samband med behandlingen av semesterfrågan för de kontrollerade arbetstagarna

omnämnda — föreskrifterna om gäldandet av semesterersättningen

kunna göras tillämpliga även för de okontrollerade arbetstagarna.

Vid den av mig föreslagna lösningen blir regeln, att avbrott i anställningen

icke må inverka på semesterrätten såframt det med hänsyn till om

ständigheterna skulle vara oskäligt, överflödig och kan utgå ur lagen.»

Semester för arbete som utgör bisyssla.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande semesterlagen förvärvas ej semester i anställning,

som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla.

Semcsterkommittén.

Kommittén har på anförda skäl föreslagit, att ifrågavarande stadgande

utgår ur lagen. Enligt kommitténs förslag skall således även bisyssla kunna

grunda rätt till semester.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Arbetstagare, som förvärvat semesterrätt i flera samtidiga anställningar,

bör enligt kommitténs mening få på en gång åtnjuta semester i de olika anställningarna.

Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå någon lagregel

härom. Såsom en följd härav har kommittén funnit lagen böra inrymma

ett stadgande, enligt vilket arbetstagare, som har två samtidiga anställningar

inom samma yrke men får sin semester i de båda anställningarna

förlagd till olika tider, blir oförhindrad att, under det ått semester åtnjutes

i den ena anställningen, i vanlig ordning fullgöra de med den andra anställningen

förenade sysslorna.

Föredraganden.

»Spörsmålet om semester för arbete som utgör bisyssla har från min sida

delvis besvarats genom mitt ståndpunktstagande till de i det föregående behandlade

principfrågorna. Såsom jag därvid framhållit anser jag, att arbetstagarens

rätt till semester bör bedömas med utgångspunkt från det av honom

utförda arbetet och att — när arbetstagaren under året haft flera kortvariga

anställningar — skyldigheten att ekonomiskt svara för arbetstagarens semester

bör åvila samtliga de arbetsgivare, för vilkas räkning arbetet utförts. På

samma sätt som en arbetstagare, sysselsatt i olika på varandra följande korttidsanställningar,

bör även en arbetstagare, som har flera — såsom huvudeller

bisysslor karakteriserade — jämsides löpande anställningar erhålla

möjlighet till betald semester genom bidrag från de olika arbetsgivarna.

Att såsom ifrågasatts — utöver kravet på 16 arbetsdagar i kalendermånaden

— föreskriva något särskilt minimikrav på fullgjort arbete synes mig

icke böra ifrågakomma med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden

varunder olika arbeten utföras. Tillräckliga skäl att utfärda särbestämmelser

för exempelvis timlärare synas sålunda ej föreligga.

Jag förordar alltså att även bisyssla skall kunna grunda rätt till semester

— och detta även örn sysslan är av relativt ringa omfattning — om blott

den förrättats under minst 16 dagar i månaden. Såsom från några håll

påpekats kan nämnda regel i vissa gränsfall leda till mindre tillfredsställande

resultat. Regeln har emellertid den stora förtjänsten, att den är mycket

enkel att tillämpa, och regelns fördelar framför andra motsvarande regler

torde framträda än starkare, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande

icke längre utgör förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Den i förevarande

sammanhang berörda svårigheten att få vikarier för de deltidssysselsatta

synes mig överdriven. Jag vill även omnämna att, enligt vad av

mig kommer i det följande förordas, arbetsgivaren liksom hittills får rätt

att förlägga semestern till den för honom lämpligaste tidpunkten under

året. — — —

För arbetstagare med flera samtidiga anställningar är det självfallet av

intresse, att semestern i de olika anställningarna icke förlägges till olika

tider. Svårigheterna att finna en ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsyn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

15

punkt väl avvägd regel äro dock, såsom kommittén närmare utvecklat, utomordentligt

stora. Jag finner därför, i likhet med kommittén, mig icke kunna

förorda, att i lagen upptages någon bestämmelse i förevarande hänseende.

Därvid vill jag emellertid understryka kommitténs uttalande, att med god

vilja hos de berörda parterna arbetstagarens intresse att erhålla semester

vid samma tid bör kunna tillgodoses utan någon särskild lagbestämmelse

härom.

Såsom en följd av mitt ställningstagande till frågan om rätt till semester

för bisyssla bör, såsom kommittén föreslagit, en jämkning företagas av det

stadgande i gällande lag som utsäger att arbetstagare, som under någon del

av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, mister rätten till lön under

semestern. Arbetstagare, som jämsides med den anställning vari semester

åtnjutes innehar annan anställning inom sitt yrke, bör nämligen — i den

händelse han icke får samtidigt åtnjuta semester i sistnämnda anställning

— förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat

arbete i denna anställning som ej går utöver det vanliga.»

Lagens tillämpningsområde.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för

vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning

är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj

eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagen innehåller ingen definition å begreppet arbetstagare. Av lagens

förarbeten framgår emellertid, att de begrepp och regler, som gälla inom

den allmänna civilrätten, skola för semesterlagens vidkommande vara avgörande

för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare.

Semesterkommittén.

Enligt kommitténs förslag skall semesterlagen även i fortsättningen vara

tillämplig allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. Kommittén

har emellertid framhållit, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke

torde vara något i och för sig givet, oföränderligt begrepp. Utvecklingen

har enligt kommittén tvivelsutan tenderat till alt giva arbetstagarbegreppet

en vidare omfattning än det från början haft; och kommittén har

ifrågasatt huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande

av kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt

allmänna rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än

praxis för närvarande giver detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs

uppfattning exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt nu gällande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

mellan domänverket och Föreningen skogsarbeten, å ena, samt Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet, å andra sidan, träffade ramavtalet

för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom

arbetstagare. Kommittén har i samband härmed understrukit vikten

av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare,

sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och

att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment.

Där skriftlig överenskommelse förelåge borde ej beteckningen eller ordalagen

i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt borde tillmätas avsikten

med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tillämpades. Vad

senast anförts gällde särskilt, därest arbetsgivare föreskreve sådana ändrade

arbetsvillkor för personer, vilka arbetade för hans räkning, att dessa, efter

att tidigare klart ha varit att anse såsom arbetstagare, kommit att formellt

sett intaga en mera självständig ställning, ehuruväl de förhållanden, under

vilka de hade att utföra sitt arbete, i sak icke förändrats. Det borde icke få

förekomma, att någon på dylikt sätt avhändes sin semesterrätt.

Vad beträffar semesterlagens tillämpning å kommunala arbetstagare har

kommittén förordat, att dessa liksom för närvarande i princip skola omfattas

av lagen men att möjlighet skapas att från lagen undantaga kommunala

befattningshavare, d. v. s. arbetstagare som äro upptagna i kommunal

lönestat eller tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade bestämmelser i

tjänstereglementen. Kommitténs förslag innebär, att från lagens tillämpning

skola undantagas sådana arbetstagare hos landsting, kommun eller

annan menighet, för vilka gälla särskilda av Konungen godkända föreskrifter

rörande semester. Förutsättning för Kungl. Maj:ts godkännande av

kommunala föreskrifter rörande semester borde enligt kommittén vara, att

av vederbörande reglemente tydligt framginge vilka befattningshavare avsåges

därmed. Vidare borde såsom villkor för sådant godkännande fordras,

att arbetstagarna enligt dessa föreskrifter icke i semesterhänseende blev

sämre ställda än örn lagen skolat tillämpas. Denna avvägning borde ske

med utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, för

arbetstagarna medförde bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser.

Föredraganden.

»Vad den nuvarande semesterlagen angår har man, i anslutning till uttalanden

under förarbetena till lagen, vid tolkningen av arbetstagarbegreppet

ansett sig vara bunden av civilrättens allmänna rättsgrundsatser. Kommittén

har vid sin utredning funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens

tillämpningsområde i förevarande hänseende icke bör äga rum.

Samtidigt ifrågasätter emellertid kommittén örn icke utvecklingen numera

gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en något vidare omfattning

än praxis för närvarande giver detsamma. Kommittén understryker

i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

s. 17 Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande nr 59.

17

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande

omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något

visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse förelåge,

borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen och

det sätt på vilket denna tillämpades.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag haft tillfälle att taga ställning

till förevarande spörsmål. Såsom framgår av propositionen nr 88 till innevarande

års riksdag med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m. —

vilken proposition grundar sig på socialstyrelsens i det föregående omförmälda

utredning — har chefen för socialdepartementet funnit lämpligt att

sådana grupper av arbetstagare, som i realiteten gentemot sina huvudmän

intoge en beroende ställning av samma art som de egentliga arbetstagarnas,

erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen

jämväl i övrigt gjordes tillämplig på dem. Däremot har departementschefen,

utan att i princip ställa sig avvisande mot en motsvarande

legal utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, efter samråd

med mig ansett att en sådan utvidgning icke nu borde äga rum. Samtidigt

uttalade departementschefen sin anslutning till den mening i fråga

örn semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts

givit uttryck. Departementschefen underströk i samband därmed att utvidgningen

av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde

komma att medföra att det bleve lättare för de yrkesutövare varom här

vore fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa

komme nämligen att få ökad tyngd då de framställdes förhandlingsvägen

genom vederbörande organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommande

tiden inhämtats borde, därest det visade sig erforderligt, frågan örn

lagstiftningsåtgärd på detta område upptagas. På grund av ett yttrande

av lagrådet i anledning av nyssnämnda förslag, framhöll departementschefen,

att på privaträttens områden angelägenheten av klarhet och stabilitet

kraftigt talade emot en analog tillämpning av de principer som förordats

beträffande arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan

den offentliga och privata rätten, som representerades av exempelvis

semesterlagen, kunde bedömandet i det särskilda fallet givetvis komma att

influeras av föreliggande omständigheter av social natur.

För egen del ansluter jag mig helt till vad departementschefen sålunda

anfört, och jag anser mig sakna anledning alt vidare uppehålla mig vid

detta principspörsmål.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet ål arbetstagarbegrcppets

innebörd inom särskilda områden. Beträffande skogsbruket bär kommittén

uttalat, alt enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare,

sorn arbetade enligt gällande kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna

Hillring till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. A''r 59. 2 ,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

eller eljest på motsvarande villkor, borde betraktas som arbetstagare; och

i fråga om betskötseln borde enligt kommitténs mening en person, som

åtagit sig viss betskötsel, ej anses som självständig företagare enbart av

den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar hjälpte

honom i arbetet. Landsorganisationen har i sitt yttrande berört ett annat

specialfall inom skogsbruket, och svenska landskommunernas förbund har

i sitt yttrande upptagit spörsmålet om de kommunala förtroendemännens

ställning i semesterhänseende. Till dessa särskilda tolkningsfrågor anser

jag mig icke kunna taga ställning i vidare mån än som framgår av det

förut anförda. Frågorna torde få bedömas av domstolarna under beaktande

av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna. Vad särskilt

angår de kommunala förtroendemännen vill jag framhålla, att förtroendekaraktären

hos en syssla visserligen icke torde i och för sig utesluta

att sysslans innehavare är att anse som arbetstagare. I det övervägande antalet

fall av denna typ torde emellertid av sysslans art och beskaffenhet samt

övriga förhållanden framgå att semesterlagen icke är tillämplig. Att i detta

sammanhang närmare ingå på de olika situationer som härvidlag kunna

uppkomma är icke möjligt.

Domänstyrelsen och de skogliga arbetsgivarorganisationerna — vilka

icke haft något att invända mot den mening i fråga örn tillämpningen av

semesterlagen inom skogsbruket, varåt kommittén givit uttryck — ha i

sina yttranden gjort vissa uttalanden rörande den uppgiftsskyldighet, som

borde åvila skogskörare och flottningslag. I anslutning härtill må konstateras,

att arbetsgivaren naturligen har berättigade anspråk på att från

motparten få erforderliga uppgifter om fördelningen av gemensamma

ackord och över huvud angående sådana förhållanden, som utgöra underlag

för semesterfrågans bedömande. Att klarhet i förevarande hänseende

vinnes lärer emellertid också vara ett arbetstagarintresse; och arbetstagarna

torde därför, även utan någon föreskrift härom, komma att stå till

tjänst med behövliga upplysningar.

Semesterlagens karaktär av en social minimilagstiftning medför att lagen

i den mån så är möjligt bör ha generell tillämpning. När den nuvarande

lagen gör undantag för sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla

särskilda föreskrifter rörande semester, har detta förestavats av praktiska

skäl. Jag vill icke föreslå någon ändring i semesterlagen i denna del. Semesterlagens

omarbetning särskilt i fråga om de grundläggande förutsättningarna

för uppkomst av semesterrätt synes emellertid kunna giva anledning

att överväga i vad mån motsvarande ändringar böra vidtagas beträffande

vissa föreskrifter, som reglera semestern för statliga arbetstagare.

Vad angår semesterlagstiftningens tillämpning på de kommunala arbetstagarna

voro vid den nuvarande lagens tillkomst meningarna delade. Ursprungligen

tänkte man undantaga sådana arbetstagare i kommunens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 50.

19

tjänst, som voro underkastade ämbetsmannaansvar. Åtskillig kritik riktades

emellertid mot en sådan gränsdragning, främst emedan den ej skulle

lämna erforderlig ledning och komme att medföra tiliämpningssvårigheter.

Sådan lagen slutligen blev utformad kom den alt gälla samtliga kommunala

arbetstagare. Kommittén har emellertid nu framlagt förslag örn

att Konungen skulle äga att från lagens tillämpning undantaga vissa kommunala

arbetstagare, närmast sådana som äro underkastade bestämmelser

i tjänstereglementen. Ifrågavarande förslag har tillkommit på yrkande från

kommunalt arbetsgivarhåll och avser att undanröja de tillämpningssvårigheier,

som befunnits föreligga i förevarande hänseende.

En parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänstereglemente

måste givetvis alltid föranleda visst besvär, i den mån lagen

och reglementet skilja sig åt. I varje särskilt fall måste nämligen undersökas

vilken beräkningsmetod, som ger det för arbetstagaren fördelaktigaste

resultatet. För egen del kan jag dock icke finna att dessa besvärligheter ha

en sådan omfattning, att de påkalla en lagändring. De uppgivna svårigheterna

synas främst vara beroende av att enligt den nuvarande lagen semestern

utgår i efterskott, medan den för de kommunala tjänstemännen

hänför sig till det löpande året. Såsom jag i ett senare sammanhang kommer

att närmare utveckla, anser jag att ett avräkningsförfarande bör införas

för att hindra arbetstagaren att åberopa lagen som grund för en

dubblering av semesterförmånen. Genomföres detta mitt förslag, torde

nyssberörda svårigheter till stor del komma att elimineras. För övrigt

synes den av kommittén förordade lösningen vara förenad med betydande

praktiska nackdelar. Meningen är att endast kommunala befattningshavare

— alltså icke de kommunala kroppsarbetarna — skola få undantagas. Den

erforderliga gränsdragningen torde emellertid hur den än göres bli svävande

och därför komma att medföra nya tiliämpningssvårigheter. Med

hänsyn till de olikartade förhållandena inom skilda kommuner förefaller

det även som om förslaget i denna del skulle kunna leda till stor oenhetlighet.

Jag anser mig därför böra förorda att den nuvarande lagen i detta

hänseende bibehålies oförändrad.»

Kvalifikationstid för semester.

Gällande rätt.

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje månad anställningen

varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);

dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt

överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Här må erinras om att arbetsgivaren äger bestämma, när semestern

skall utgå, samt att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller ent
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

ledigas därifrån innan han kommit i åtnjutande av honom tillkommande

semester, skall erhålla ersättning härför. Vid beräkning av ersättningens

storlek skall hänsyn jämväl tagas till de kalendermånader av löpande

kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Semesterkommittén.

Mot utformningen av de nuvarande bestämmelserna örn kvalifikationstid

kunna enligt kommitténs uppfattning från teoretisk utgångspunkt knappast

framställas några befogade anmärkningar. Kommittén har därför ansett

sig böra lämna bestämmelserna på detta område orubbade. Kommittén har

emellertid framhållit, att bestämmelserna i praxis lett därhän att en arbetstagare,

vilken under en anställning åtnjutit semesterledighet under minst

det antal dagar som arbetstagaren intjänat, det oaktat vid anställningens upphörande

med stöd av lagen kunnat utfå semesterersättning. För att förhindra

en dylik av lagstiftaren icke avsedd dubblering av semesterförmånen har

kommittén föreslagit, att bland lagens regler örn semesterersättning upptages

ett stadgande, att därest arbetstagare, vars anställning icke varat mer än två

år, utan invändning mottagit semester, vartill han enligt lagens kvalifikationsbestämmelser

ännu icke blivit berättigad, vid semesterersättningens bestämmande

motsvarande antal dagar må avräknas.

Föredraganden.

»Den i den nuvarande semesterlagen givna huvudregeln att, vid bestämmandet

av arbetstagares semester under visst år, det föregående kalenderåret

skall räknas såsom kvalifikationsår innebär avsevärda fördelar, varför jag

icke finner anledning frångå densamma. Systemet har emellertid en nackdel

så hilvida som kvalifikationstiden kommer att ligga långt före den tidpunkt,

då frågan om semesterns åtnjutande blir aktuell. Denna olägenhet framträder

särskilt beträffande den första semester, som tillkommer arbetstagaren

efter det han tillträtt en anställning. Med hänsyn härtill har lagen medgivit

överenskommelser om att annan tolvmånadersperiod än det föregående

kalenderåret skall gälla såsom kvalifikationsår. Såsom kvalifikationsår kan

härvid —- givetvis under förutsättning att överenskommelsen som sådan icke

för arbetstagaren innebär mindre semesterförmåner än som utgår enligt

lagen -— väljas vilken period som helst av motsvarande längd, alltså även

löpande kalenderår eller löpande anställningsår.

Inom vissa yrkesområden är det vanligt, att arbetstagaren får åtnjuta full

semester redan under det kalenderår, varunder han blivit anställd, i varje

fall om anställningen skett i början av året. Ä andra sidan har i dylika fall

ofta icke träffats överenskommelse mellan kontrahenterna örn avvikelse

från den förutnämnda huvudregeln örn att föregående kalenderår skall utgöra

kvalifikationsår. Detta har i sin tur medfört att i en del fall en arbets
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

21

tagare — trots att han åtnjutit semester med minst en dag för varje kalendermånad

anställningen varat — vid anställningens upphörande med lagens

hjälp kunnat genomdriva anspråk på semesterersättning. Arbetstagaren har

alltså på detta sätt erhållit semesterersättning för tid, för vilken semester

in natura redan utgått.

Det är naturligt, att en sådan ordning väckt berättigat missnöje. Lagstiftarens

mening har uppenbarligen icke heller varit, att en arbetstagare skulle

ur lagens bestämmelser kunna hämta stöd för en dylik dubblering av semesterförmånema.

När det gäller att förhindra uppkomsten av nyssberörda otillfredsställande

resultat, stå olika möjligheter till buds. Ett sätt är att, i enlighet

med kommitténs förslag, i lagen intaga ett stadgande att vid bestämmande

av semesterersättning avräkning må ske av det antal dagar varunder förskottssemester

av arbetstagaren mottagits utan invändning. En annan utväg

är att, såsom arbetsdomstolens ordförande förordat, i lagen införa en

presumtionsregel, innebärande att uttagande av semester å en tidpunkt,

då arbetstagaren enligt lagen ännu icke kvalificerat sig därtill, skall, vid

avsaknad av uppgörelse i motsatt riktning, anses såsom en överenskommelse

om ändrad kvalifikationstid. Vilken av dessa möjligheter — som

båda medföra samma resultat — är att föredraga kan vara föremål för

viss tvekan. För egen del anser jag övervägande skäl tala för den av

kommittén föreslagna lösningen, som är enkel och passar för alla fall.

Örn en presumtionsregel väljes mäste, på sätt arbetsdomstolens ordförande

närmare utvecklat, denna givas olika innehåll för olika uppkommande

situationer; svårigheter torde ändock kunna uppstå att tillämpa

regeln i vissa gränsfall, exempelvis när arbetstagaren erhållit endast en

del av semestern i förskott. Vidare synes avräkningsregeln vara att föredraga

även ur den synpunkten, alt den onödiggör ett närmare ingående

på den av arbetsdomstolens ordförande berörda frågan örn rätt för enskilda

kollektivavtalsbundna parter att träffa överenskommelse om ändring

av kvalifikationsåret.

Enligt kommittéförslaget skulle avräkningsförfarande! bli tillämpligt endast

i sådana fall, då arbetstagarens anställning icke varat mer än två år.

Emot denna begränsning av regelns tillämplighet har från flera håll erinran

gjorts. För egen del finner jag även begränsningen mindre lyckad. Jag har

visserligen bemärkt, afl avräkningsregeln torde komma att få sin huvudsakliga

användning i fråga örn anställningar av kortare varaktighet och att

de skäl, som föranleda regelns införande, icke ha alldeles samma styrka

när det gäller långvariga anställningar. Det synes mig emellertid angeläget,

att lagen erhåller sådant innehåll, att resultatet i här förevarande avseende

blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande sluter sig till

parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller tillämpar avräkningsregeln.

Jag anser mig därför böra förorda att sistnämnda regel

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andia lagutskottets utlåtande nr 59.

upptages i lagen utan att någon begränsning av dess tillämplighet sker med

hänsyn till anställningens längd.

Utöver vad nu berörts ha framställts vissa erinringar mot den föreslagna

avräkningsregeln. Landsorganisationen har sålunda anfört, att förutsättning

för avräkningsregelns tillämplighet borde vara, att arbetstagaren »efter

eget medgivande» mottagit semester i förskott. Det synes mig dock knappast

finnas skäl att härutinnan frångå vad kommittén föreslagit. När en

arbetstagare erhåller en laglig förmån innan han ännu blivit berättigad

till densamma, förefaller den naturliga presumtionen vara, att arbetstagaren

också är nöjd därmed. Om så icke skulle vara fallet, har arbetstagaren

möjlighet att motsätta sig arbetsgivarens förslag om förskottssemester.

I detta sammanhang vill jag erinra om kommitténs uttalande, att

avräkningsregeln för sin tillämpning förutsätter, att den ledighet varom

fråga är verkligen haft karaktär av semester. En arbetsgivare äger icke ensidigt

i efterhand förklara, att en arbetstagare under anställningen beviljad

ledighet skall anses som semester, därest vid ledighetens beviljande icke avsetts,

att så skulle vara fallet.»

Semesterns längd.

Gällande rätt.

Såsom redan i ett tidigare avsnitt berörts, utgår semester för kalenderår

och omfattar en dag för varje månad anställningen varat under kvalifikationstiden.

Denna tid utgöres av närmast föregående kalenderår, för såvitt

icke parterna träffat överenskommelse om att annan period av samma längd

skall gälla såsom kvalifikationstid.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Härvid

skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbetstagaren

åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av

olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i 27 § värnpliktslagen eller med stöd

därav föreskriven militärövning om högst sextio dagar, dock ej beredskapsövning

samt ej heller militärövning som direkt ansluter sig till första tjänstgöring.

I fråga örn militärövning må likväl högst sextio dagar under varje

kvalifikationstid räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete eller fullgjort militär tjänstgöring, må

icke räknas honom till godo, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas honom å sådan dag.

Söndagar inräknas icke i semestern. Ej heller skola helgdagar inräknas i

semestern, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än

sex. Sedvanliga fridagar skola däremot inräknas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

23

Därest för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen,

skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända

till efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Semester kommittén.

I sitt nu avgivna betänkande har kommittén icke ingått i prövning av

frågan örn semesterns längd allmänt sett är i lagen lämpligen väl avvägd.

Härutinnan föreslås alltså icke någon ändring. Kommittén har vidare funnit

sig icke böra frångå den gällande lagens regel med avseende å kravet på

visst antal arbetade dagar per månad, liksom kommittén ej heller förordat

någon ändring beträffande de redan privilegierade orsakerna till frånvaro

från arbetet. Kommittén anser dock att en ny privilegierad orsak bör införas

i lagen, nämligen havandeskap, samt härutinnan föreslagit, att tid

varunder arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbetet

skall räknas såsom arbetad tid, dock högst intill 12 veckor för varje

havandeskap.

Kommittén har framhållit, att de nuvarande bestämmelserna örn sön- och

helgdagars inräknande i semestern icke verka rättvist för sådana arbetstagare,

för vilka även söndagarna normalt äro arbetsdagar. För att undanröja

denna orättvisa och för att ernå likställighet mellan arbetstagarna i förevarande

hänseende har kommittén därför ansett lagen böra tillföras en regel,,

som tillförsäkrar de arbetstagare vilka ha att utföra sitt arbete jämväl å

söndag ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart

efter semestern. Nämnda regel har — enär ifrågavarande arbetstagare

stundom helt eller delvis åtnjuta kompensation för sitt söndagsarbete genom

ledighet å annan veckodag — ansetts böra kompletteras med ett stadgande

av innehåll, att därest dylik ledighetsdag infaller under semestern den skall

inräknas däri. Vad sålunda föreslagits i fråga om söndag har kommittén

funnit böra gälla även beträffande sådan helgdag, som icke skall inräknas

i semestern, d. v. s. helgdag som infaller under en semester av kortare varaktighet

än 6 dagar.

Den nuvarande lagens stadgande om skydd för sådan sedvänja i fråga

örn semesterns längd, som för arbetstagaren är bättre än vad som följer av

lagens bestämmelser, har kommittén ansett böra lämnas orubbat. Kommittén

har dock funnit detta stadgande böra erhålla en något vidare innebörd

än det för närvarande har. Kommitténs förslag innebär, att där på

grund av sedvänja utgår längre semester än som följer av lagen, semestern

i sin helhet skall äga samma karaktär som om den utgått direkt på grund

av lagens bestämmelser, vilka då bli normgivande för hela den längre

semestern.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

I sammanhang med sistnämnda spörsmål har kommittén understrukit,

att det av praktiska skäl vore av stort värde att icke olika delar av en och

samma semester bedömdes efter skilda regler. Från denna synpunkt borde

även i de fall, där den längre semestern utginge på grund av avtal, lagen

äga tillämpning jämväl på den del av semestern, som icke kunde stödjas på

lagen. Kommittén har dock ansett, att här anmälde sig sådana principiella

betänkligheter, att kommittén icke kunde förorda en bestämmelse av dylikt

innehåll. Avtalets innebörd finge i förevarande hänseende bli utslagsgivande.

Föredraganden.

»Någon allmän förändring av den legala semesterns längd har icke varit

från något håll ifrågasatt. I anledning av riksdagens skrivelse den 4 mars

1944, nr 48, har emellertid semesterkommittén erhållit i särskilt uppdrag

att pröva frågan om differentiering av den lagstadgade semesterns längd

för olika grupper arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov. Till

nämnda spörsmål, vilket kommittén icke upptagit i nu förevarande sammanhang,

torde kommittén återkomma i sinom tid. Jag saknar därför anledning

att i samband med här ifrågavarande revision av semesterlagstiftningen

vidare ingå i prövning av den rätta legala avvägningen av semesterns

längd.

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning, att den nuvarande lagens regel örn rätt för arbetstagare till

semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.

Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter

kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.

Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter

ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke lia erfarenheterna

under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunktstagande

till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,

sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles

såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna

få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,

som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Örn semesterrätten betraktas såsom en förmån, vilken successivt intjänas

genom utfört arbete, följer därav att i princip endast tid, varunder arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning verkligen utfört arbete, bör räknas honom

till godo i semesterhänseende. Från en sådan princip ha i den gällande

lagen gjorts vissa avsteg, i det att med arbetade dagar jämställts,

förutom semestertid, tid då arbetstagaren varit frånvarande på grund av

olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, så ock tid — högst 60 dagar — varunder

arbetstagaren fullgjort viss militärtjänstgöring. Kommittén har an
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

25

sett, att dessa undantag alltjämt böra gälla i oförändrad utsträckning. Härutöver

föreslår kommittén, att såsom privilegierad tid skall räknas tid, då

kvinnlig arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbete,

dock med en maximering till tolv veckor för varje havandeskap. Angivna

tidrymd motsvarar den tid, under vilken kvinna enligt lagen den 19 maj

1939 (nr 171) örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m. må i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhålla sig från arbete utan risk att bli avskedad. Kommitténs förslag

i denna del har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer.

För egen del finner jag mig även böra biträda detta förslag.

I samband härmed vill jag omnämna, att 1941 års befolkningsutredning i

ett den 22 november 1944 avgivet betänkande1 föreslagit vissa ändringar i

nyssnämnda lag, bland dem en betydande utsträckning av den tid, under

vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk avhålla

sig från arbetet. Denna tid har nämligen av befolkningsutredningen

föreslagits höjd från tolv veckor till åtta månader. Här ifrågavarande privilegieringsfråga

enligt semesterlagen synes dock icke äga direkt sammanhang

med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avses med befolkningsutredningens

nyssberörda förslag.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under

vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjukdom,

måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt

man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att utföra

sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis

vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras

för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdomstid.

Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom

en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje

utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande ekonomisk

belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning

vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att tillgripa

ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag därför

stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende

och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende

av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen.

Så synes ock lia skett i icke obetydlig utsträckning.

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimisemester

än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock

lagen till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En

ledighet av dylik längd erhålles även för det stora flertalet arbetstagare

genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Innebörden

därav är, att de söndagar, sorn infalla under semesterledigheten, icke

1 Statens off. utredn. 1944: 51.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berättigad

för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagaren semestern en måndag,

slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har

arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har lian varit

ledig från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart

efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa

15 dagar. Om åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer

den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två

söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra

sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet

å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra

arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon

annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen

av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och fridagarna

som söndagar.

Inom olika yrkesområden finnas emellertid arbetstagare, som äro skyldiga

att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta motsvarande

ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid

omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast

någon eller några fridagar i månaden. För dylika fall verkar ifrågavarande

lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att

en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag

skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av

söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt

åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan veckodag.

Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och

att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller

under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation

utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom

semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande anmärkt,

att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna

verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet

genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen

för det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men

blott två söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjutning

av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att

förslaget icke skulle få den försämrande verkan som berörts i yttrandet; och

det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas

förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som

icke har skyldighet till söndagsarbete, ej på semesterlagen grunda rätt att

få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern

å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från ar
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

27

betet. I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en

arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma

längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på

annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommittéförslaget

anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tekniskt

problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att om arbetstagare

som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infaller

omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som

åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer

än övriga arbetstagare.

Jag anser icke lämpligt att, såsom kommerskollegium ifrågasatt, tillföra

lagen någon föreskrift att semesterlön icke skall utgå för den söndagsledighet

varom här är fråga. Den omständigheten, att arbetstagare icke kan på

lagen grunda rätt till mer än 12 betalda semesterdagar, synes ej behöva leda

till att arbetstagaren skall, därest han vill utnyttja den ledighet lagen erbjuder

honom, gå miste örn honom eljest tillkommande löneförmån. Härutinnan

får innehållet i det mellan parterna träffade arbetsaivalet bli avgörande.

Någon särskild lagregel torde icke vara erforderlig för det fall, att arbetstagaren

utför arbetet å mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständigheten,

att arbetstagaren regelmässigt har ledigt från arbetet mer än en dag

i veckan, inverkar nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns

längd. Dylika fridagar skola räknas som semesterdagar i den mån de infalla

under semestern.

Enligt den nuvarande lagen gäller att, därest för arbetstagare i någon

yrkesgrupp längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen, dylik

sedvänja skall lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare i yrkesgruppen.

Skyddet för bättre sedvänja är enligt praxis begränsat till att avse

semesterns längd; och lagens övriga bestämmelser ha icke ansetts tillämpliga

å den enligt sedvänja utgående semestern till den del denna i längd överskjuter

den lagstadgade.

Vad angår frågan om lagens tillämplighet å sådan del av semester, som

går utöver den lagstadgade, har kommittén föreslagit att, därest till följd av

lagens föreskrift om bättre sedvänja längre semester utginge än enligt lagen,

samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning å

semestern i dess helhet. Detta skulle innebära, att lagens bestämmelser om

exempelvis semesterersättning och semesterns förläggning bomme alt med

tvingande verkan gälla även för den del av semestern, som överstege det i

lagen angivna tidsmåttet. Däremot har kommittén beträffande sådan semester,

längre än den lagstadgade, som grundar sig på avtal, intagit den ståndpunkten,

att lagens olika bestämmelser icke utan vidare skulle bli tillämpliga

å den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd. Härutinnan

finge avtalets innebörd bli avgörande.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala för kommitténs

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

förslag i fråga om verkningarna av bättre sedvänja beträffande semesterns

längd, anser jag dock åtskilliga omständigheter mana till försiktighet då det

gäller att införa ett tvingande lagbud av det föreslagna innehållet. Härvid är

att märka, att semesterlagen har karaktären av en allmän minimilagstiftning

och att stadgandet om bättre sedvänja upptogs i lagen för att denna

icke skulle tagas till förevändning för ett försämrande av tidigare utgående

semesterförmåner. Därest kommitténs förslag i denna del genomfördes,

torde följden bli att arbetstagaren icke sällan i vissa hänseenden erhölle bättre

förmåner än som tidigare enligt sedvänja följt med den längre semestern.

Det synes icke uteslutet, att förslaget skulle försvåra förverkligandet av

önskemålet att genom överenskommelser mellan kontrahenterna uppnå en

frivillig utbyggnad av semesterrätten. Redan vid den gällande lagens tillkomst

hade man uppmärksamheten fäst på att stadgandet om bättre sedvänja

kunde medföra praktiska svårigheter i tillämpningen och giva upphov

till fastigheter. Om dessa farhågor icke besannats, synes detta främst böra

tillskrivas den omständigheten att stadgandet hittills åberopats i utomordentligt

ringa utsträckning. Risken för komplikationer skulle emellertid öka i betydande

grad om den av kommittén föreslagna utvidgningen av sedvanebestämmelsen

komme till stånd. Jag anser mig därför icke böra förorda

kommitténs förslag i denna del.

Ej heller finner jag mig kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag om en

dispositiv lagregel för bättre sedvänja. Såsom nyss nämnts är det nuvarande

stadgandets innehåll att, när arbetstagarna inom viss yrkesgrupp i allmänhet

åtnjuta längre semestertid än den efter lagen obligatoriska, samma förmån

blir gällande för samtliga arbetstagare inom yrkesgruppen. Av stadgandet

träffas icke blott det fall, att någon överenskommelse om semestertiden

över huvud icke föreligger, utan även det, att sådant avtal föreligger

som innebär kortare semester än som är sedvana inom yrkesgruppen. Socialstyrelsens

förslag — vilket innebär att sedvaneregeln skulle bli tillämplig å

den längre semestern allenast i de avseenden ej annat överenskommits —

låter sig ej förena med det sålunda gällande skyddet för bättre sedvänja.

På grund av det anförda har jag icke funnit mig böra föreslå någon vidgad

tillämpning av den gällande lagens skyddsstadgande härvidlag. Någon anledning

att nu utmönstra stadgandet ur lagen torde å andra sidan ej föreligga.

De skäl, som föranledde stadgandets upptagande i lagen, lära alltjämt äga

giltighet.

Däremot anser jag önskvärt att i lagen upptages en regel att semester, som

enligt avtal skall vara längre än den lagstadgade, skall i dess helhet bedömas

enligt lagens bestämmelser, såframt ej annat överenskommits. Mot en dylik

presumtionsregel tala inga principiella skäl. Regeln torde såsom vissa reservanter

inom kommittén närmare utvecklat bli av stort praktiskt värde, då

den medför att en och samma semester i allmänhet blir enhetligt bedömd.

Utvecklingen synes mig ock numera ha gått därhän att regelns införande i

lagen är fullt på sin plats.»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

29

Semesterns förläggning.

Gällande rätt.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakttagas,

att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffas med arbetstagaren. För arbetstagare vid

jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för

hembiträde i lanthushåll äger dock arbetsgivaren även utan arbetstagarens

samtycke uppdela semestern.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då

arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är

oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom

eller ock fullgör sådan militärtjänstgöring som enligt vad i det föregående

anförts jämställes med tid, varunder arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens

räkning, d. v. s. all sådan för normala förhållanden avsedd militärtjänstgöring

av kortvarig beskaffenhet, som icke direkt ansluter sig till den

första längre tjänstgöringen.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn semestern. Denna varselskyldighet gäller

dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Semesterkommittén.

Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige har kommittén

funnit sommartiden vara den tid, som i regel bäst lämpar sig för semester,

och kommittén har framhållit, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd

som semestertid samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns

förläggning till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig. Kommittén

har dock på anförda skäl icke ansett sig böra förorda en föreskrift

om att semestern alltid skall förläggas till sommartiden. Däremot har det

synts kommittén lämpligt att lagen innehåller en anvisning om att semestern

i möjligaste mån förlägges till den varmare delen av året. Bestämmelsen

härom har ansetts böra givas det innehållet, att semestern företrädesvis bör

förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september.

Beträffande reglerna om semesterns förläggning i övrigt har kommittén

icke funnit anledning att föreslå annan förändring i vad nu gäller än att

jordbruksarbetare och med dem likställda arbetstagare tillförsäkras rätt att

utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

F öredraganden.

»Ett av de spörsmål, som särskilt intresserar beträffande semesterns förläggning,

är frågan huruvida i lagen bör införas stadgande örn en semester
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

period, inom vilken arbetstagarna skulle kunna påfordra att utfå sin semester.

I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan

regel örn viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle

det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke

därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel

härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag gjorts

såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten — som

för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till

sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer til!

uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör

eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen

— i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens

minimibestämmelser — i allmänhet vara den tid, under vilken arbetstagarna

kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september

synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens

karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma att

den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt uttryck, exempelvis

sommartiden. Vid denna utformning av bestämmelsen torde någon

specialregel för Norrlands del icke erfordras.

Ett annat spörsmål beträffande semesterns förläggning, som påkallar

uppmärksamhet, är frågan om de undantag, som kunna påkallas från principen

att semestern bör vara sammanhängande. Semesterlagstiftningens natur

gör det angeläget att de minimiförmåner, som lagen bereder arbetstagarna,

få åtnjutas inom alla yrkesgrupper. I fråga om förläggningen av

semestern äro emellertid enligt den gällande lagen arbetstagare vid jordbruket

jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträde

i lanthushåll sämre ställda än övriga arbetstagare, i det att de icke

kunna påfordra att utfå semestern i ett sammanhang. Det synes mig ur olika

synpunkter önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnas. Icke blott

med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon tids

sammanhängande semesterledighet utan även med tanke på jordbrukets arbetskraftsproblem

torde en sådan utjämning vara önskvärd. Med hänsyn till

rådande särförhållanden för de här ifrågavarande arbetstagarna är jag, åtminstone

för närvarande, icke beredd att helt utjämna skillnaden i förevarande

hänseende. Jag vill därför, i överensstämmelse med kommittéförslaget,

stanna vid att förorda, att jordbruksarbetare och övriga här avsedda

arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till tid,

då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har godtagits

av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av

landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning till

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

31

lid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna

fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmakterna

funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under

de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva anledning

till att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Beträffande ett speciellt spörsmål rörande semesterns förläggning — det

fall att arbetstagare samtidigt innehar flera anställningar — har jag redan

gjort vissa uttalanden i det avsnitt, som handlar örn semester för arbete som

utgör bisyssla.»

Lön under semester.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande lagen skall arbetstagare, som är avlönad med tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äga uppbära den å semestertiden

belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag

utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag,

då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna

kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid

icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala

arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av s. k.

privilegierad orsak — semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom eller

militärtjänstgöring av viss beskaffenhet — skall vid beräkning av semesterlönens

storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund av semester till

den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande frånvaro på grund

av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit

för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Ifrågavarande bestämmelser äro av tvingande natur, varför avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare, vilket i något avseende innefattar mindre förmåner

för arbetstagaren än vartill han enligt bestämmelserna är berättigad,

är i sådan del ogillt.

Lagen saknar föreskrift angående den tidpunkt, då semesterlönen skall

utbetalas.

Semesterkommittén.

I sitt betänkande har kommittén icke föreslagit någon ändring i den gällande

lagens föreskrift, att arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall äga uppbära

den å semestertiden belöpande lönen. Däremot har kommittén ansett, alt —

med hänsyn till de praktiska svårigheter som uppkommit för arbetsgivarna

att tillämpa reglerna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare

som äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller dylikt — dessa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

regler böra förenklas. Kommittén har ock funnit, att lagen i viss utsträckning

bör lämna rum för möjlighet till överenskommelser örn sättet för

semesterlönens beräknande för sistnämnda arbetstagare.

Vad angår spörsmålet om förenkling av de legala reglerna örn beräkning

av semesterlön för arbetstagare, som är avlönad annorledes än med tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, innebär kommitténs förslag dels

att hänsyn skall tagas till arbetstagarens genomsnittsinkomst för dag under

hela kvalifikationsåret, alltså icke såsom för närvarande endast till de

månader därav, för vilka semesterrätt föreligger, dels att — i motsats till

vad nu gäller — själva grundlönen vid övertidsarbete må medtagas vid

semesterlönens beräknande, dels att hänsyn icke skall tagas till den för

semestertiden uppburna lönen, dels ock att sannolikhetsberäkning av dagsinkomsten

under frånvaro från arbetet av annan privilegierad orsak än

semester skall ske endast om frånvaron omfattar minst halva kvalifikationstiden.

Den medgivna avtalsfriheten i fråga om semesterlönens beräkning har

erhållit den utformningen, att överenskommelse rörande semesterlönens beräknande

må träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt

lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Denna regel har föreslagits kompletterad med en bestämmelse, att

därest dylikt avtal föreligger, det må av arbetsgivare, som är bunden av

avtalet, efter överenskommelse tillämpas även beträffande arbetstagare, som

är obunden av avtalet men sysselsättes i arbete för vilket avtalet gäller.

F öredraganden.

»Vid skilda tillfällen ha anmärkningar riktats mot utformningen av de

nuvarande bestämmelserna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare,

som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka

eller längre tidsenhet; och olika uppfattningar ha kommit till synes angående

de riktlinjer, efter vilka bestämmelserna på detta område böra utformas.

—--

Den kritik, som riktats mot de gällande bestämmelserna på detta område,

har icke så mycket avsett, att en uträkning enligt dessa regler skulle giva

ett mindre rättvist resultat. Kritiken har främst tagit sikte på bestämmelsernas

svårtillämplighet. Av semesterlagens hittillsvarande tillämpning synes

mig ock otvetydigt framgå, att ansenliga praktiska svårigheter uppkommit,

då det gällt att få fram de särskilda faktorer, som inverka på semesterlönens

storlek. Detta bestyrkes icke minst därav, att avtalsparterna inom

ett stort antal områden av arbetsmarknaden ansett sig böra träffa kollektiva

överenskommelser om semesterlönen, vilka i olika hänseenden skilja sig

från lagens regler. Därigenom har den enhetlighet, som man velat vinna,

i stor utsträckning gått förlorad.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

33

Kommittén har beaktat den framförda kritiken genom att för arbetstagare,

som icke ha tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, föreslå

bestämmelser, innehållande dels att de legala reglerna för semesterlönens

beräknande förenklas och dels att en viss avtalsfrihet i förevarande

hänseende medgives. Sådana förenklingar i sättet för semesterlönens beräknande,

som ej i och för sig äro ägnade att vare sig höja eller sänka

semesterlönens storlek, böra givetvis genomföras. I enlighet med vad kommittén

närmare utvecklat synas följande av kommittén föreslagna förändringar

vara av dylik beskaffenhet, nämligen regeln att semesterlönen skall

beräknas med utgångspunkt från genomsnittsinkomsten för dag under

hela kvalifikationsåret samt bestämmelsen att vid beräkningen hänsyn icke

alls skall tagas till den för semestertiden uppburna lönen och endast under

viss förutsättning till beräknad lön under frånvaro från arbetet av annan

privilegierad orsak än semester. Jag biträder därför förslaget i dessa delar.

Enligt den nu gällande lagen skall icke någon å övertid åtnjuten inkomst

— vare sig grundlönen eller övertidstillägget — beaktas vid semesterlönens

beräknande. Härutinnan har nu föreslagits den ändringen, att grundlönen

skall medtagas vid uträkningen av semesterlönen. Denna förändring kommer

otvivelaktigt att inverka på semesterlönens storlek. I allmänhet kommer

grundlönens medtagande att verka förhöjande på denna, men verkan

kan också — där arbetstagaren ett flertal olika dagar utfört enbart

övertidsarbete i liten omfattning — bli den motsatta. Att grundlönens medtagande

skulle verka sänkande på semesterlönen torde dock kunna inträffa

endast i något enstaka undantagsfall.

Mot kommitténs förslag i denna del har anförts viss kritik. Denna kritik

torde emellertid vara bemött redan i kommitténs betänkande och jag kan

ansluta mig till vad kommittén anfört härom. Förslaget har den praktiska

fördelen, att det vid ackordsarbete onödiggör avräkning före och efter varje

övertidsarbete. Sett till de enskilda fallen kan det visserligen förefalla som

om grundlönens medtagande kunde medföra vissa ojämnheter. I det stora

hela torde dock förslaget verka rättvist. Jag vill i detta sammanhang icke

underlåta att påpeka, att arbetsmarknadens båda största organisationer —

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen — funnit sig kunna

lämna förslaget i denna del utan erinran.

Beträffande innebörden av uttrycket »sådant tillägg till lönen, som utgått

för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg)»

delar jag kommitténs uppfattning. Såsom övertidstillägg bör alltså behandlas

icke blott tillägg, som hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren gällande

arbetstidsmåttet, utan även tillägg, som utgår till följd av den ordinarie

arbetstidens förskjutning.

Om de sålunda föreslagna förenklingarna genomföras, torde det för vanliga

fall icke längre kunna betecknas som praktiskt ogenomförbart att uträkna

semesterlönen efter de legala reglerna. Kommittén har likväl ansett

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sand. 2 avd. Nr 59. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

sig böra tillmötesgå kravet på viss avtalsfrihet i fråga om semesterlönens

uträkning och föreslagit, att beträffande arbetstagare, som icke ha tidion,

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskommelse rörande semesterlönen

skall få träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och detta å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I sådant hänseende vill jag erinra örn att semesterlagen är uppbyggd

såsom en skyddslag med tvingande bestämmelser av minimikaraktär, vilket

innebär, att en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om

sämre förmåner än vad lagen stadgar skall vara ogiltig. Någon avsikt att

i princip få ändring i lagen i angivna hänseenden har icke givits tillkänna;

och jag skulle givetvis icke kunna medverka till att göra semesterlönebestämmelserna

dispositiva över hela linjen. Semesterlönen är nämligen en så

väsentlig del av semesterförmånen, att utan densamma semestern skulle förlora

sitt egentliga innehåll.

Genom förslaget på denna punkt skulle lagens bestämmelser på en del

av sitt nuvarande tillämpningsområde kunna sättas ur kraft. Vissa principiella

betänkligheter kunna därför anföras mot förslaget. Å andra sidan

tala starka praktiska skäl för detsamma; och samtliga hörda myndigheter

och sammanslutningar ha lämnat förslaget i denna del utan erinran, flera

under uttalande av sin tillfredsställelse därmed. Förhållandena på detta

område äro, såsom kommittén framhållit, synnerligen skiftande, och även

om de i det föregående föreslagna förenklingarna genomföras, torde det

stundom kunna bli ganska omständligt och betungande att uträkna semesterlönen

efter lagens principer. Likaså torde även i fortsättningen i åtskilliga

fall särskilda kollektiva semesterlöneöverenskommelser komma att träffas.

Fördelen av att rättsenligheten av dylika överenskommelser icke kan

sättas i fråga torde ligga i öppen dag. Därest avtalsfriheten i förevarande

hänseende erhåller den begränsning som föreslagits, torde icke heller föreligga

någon risk att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av de

minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. .Tåg anser mig därför

böra förorda att förslaget härutinnan bifalles.

Utformningen i kommitténs förslag av reglerna om rätt att träffa avtal

örn beräkningen av semesterlönen finner jag lämplig, varför jag vill godtaga

densamma. Med anledning av vad svenska landstingsförbundet erinrat

vill jag framhålla, att befattningshavare, för vilka kollektivavtal icke kunna

träffas med bindande verkan, endast undantagsvis äro att hänföra till den

kategori arbetstagare, där lönen utgår annorledes än som tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet. För de av landstingsförbundet åsyftade

arbetstagarna torde därför ifrågavarande spörsmål sakna större aktualitet.

Tillämpningen av kollektiva semesterlönebestämmelser å utomstående

arbetstagare bör få ske allenast med dennes vilja. Det bör alltså

fordras att en överenskommelse mellan parterna kommer till stånd. Såsom

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

35

kommittén framhållit kan överenskommelsen naturligen även vara en tyst

sådan. Dylik karaktär torde arbetsavtalet ha, när en utomstående arbetstagare

anställes vid arbetsplats, för vilken kollektivavtal gäller. Någon presumtionsregel

av det innehåll försvarets avtalsnämnd föreslagit synes därför

icke erforderlig.»

Semesterlön för djurskötare och sjömän.

Gällande rätt.

Därest arbetstagare vid jordbruk användes uteslutande till djurskötsel,

må arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle ha uppburit i lön under semestern.

Arbetsgivaren ägfer ock såsom förut angivits beträffande djurskötare

och andra arbetstagare vid jordbruket uppdela semestern, även

utan att överenskommelse därom träffas med arbetstagaren.

Arbetstagare å fartyg äger valfrihet mellan semester och enbart semesterlön.

önskar arbetstagaren erhålla semester, skall han göra skriftlig ansökan

därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren

i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,

motsvarande vad denne skulle ha uppburit i lön under semestern.

Om emellertid överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, må

arbetsgivaren i stället under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterkommittén.

Enligt kommitténs förslag har arbetsgivarens valfrihet mellan att giva

djurskötare semester och enbart semesterlön begränsats till semestertid utöver

sex dagar. En djurskötare, som intjänat sex dagars semester, skall

alltså enligt förslaget äga rätt utfå hela den intjänade semestern i form av

ledighet. Semester upp till sex dagar skall vara sammanhängande, såvida

ej annat överenskommits.

De nuvarande specialreglerna för arbetstagare å fartyg ha enligt kommitténs

mening ej visat sig vara förenade med några olägenheter, och kommittén

har ej ansett några ändringar i dessa regler påkallade.

För de fall varom här är fråga har kommittén funnit lagen böra innehålla

en regel om beräknandet av semesterlönen för dag för sådan arbetstagare,

som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. Förslaget

innebär, att 1/s av veckolönen och V25 av månadslönen skall anses

belöpa på varje dag, för vilken semesterlön skall utgå.

Föredraganden.

»Djurskötarna äro sämre ställda än övriga arbetstagare icke blott i semeslerhänscende

utan även enligt den gällande Iantarbetstidslagen. Denna deras

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

undantagsställning torde ha utgjort en bidragande orsak till den rådande

knappheten på arbetskraft inom djurskötseln. Vad sistnämnda lag beträffar

har Kungl. Majit, på min hemställan, i proposition (nr 196) till innevarande

års riksdag föreslagit att i en ny lantarbetstidslag djurskötarnas arbetstidsförhållanden

skola icke oväsentligt förbättras. Även i fråga om semesterlagstiftningen

synes en utjämning böra ske av skillnaden i behandlingen av djurskötarna

och övriga jordbruksarbetare. Ur de synpunkter som uppbära semesterlagen

saknas anledning att i semesterhänseende sätta djurskötarna i

någon särställning. Även örn djurskötarna tillförsäkras laglig rätt till semesterledighet,

kan det icke antagas att svårigheterna för jordbrukarna att få

djurskötseln tillfredsställande utförd skulle bli övermäktiga. Jag vill i detta

sammanhang erinra om arbetsgivarens frihet att bestämma semesterns förläggning

samt örn att i såväl Danmark som Finland djurskötarna äro i

förevarande hänseende likställda med andra jordbruksarbetare. Efter övervägande

av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, har jag därför

ansett mig böra förorda, att djurskötarnas ifrågavarande undantagsställning

helt upphäves. Liksom övriga arbetstagare vid jordbruket bli djurskötarna

härigenom för fullt kvalifikationsår berättigade till tolv semesterdagar

och av dessa äga de utfå sex dagar i ett sammanhang.

Från transportarbetarhåll har föreslagits, att den skyldighet att göra

skriftlig ansökan om semester, som nu utgör förutsättning för å fartyg anställd

arbetstagares rätt till semesterledighet, icke borde gälla för arbetstagare

å bogserbåtar i hamnar och inomskärstrafik utan allenast för vid sjömanshus

påmönstrad personal. Även om de nuvarande reglerna i främsta

rummet taga sikte på sådan fartygsbesättning, som är påmönstrad, synas

skäl dock ej föreligga att i semesterlagen göra skillnad mellan olika arbetstagare

å fartyg. Det är ett icke ringa intresse, att lagens regler äro så

enhetliga som möjligt; för en specialregel som träffar allenast ett fåtal

arbetstagare — vilkas avgränsning för övrigt kan vålla svårigheter — måste

starka skäl kunna åberopas. Sådana skäl ha enligt min mening ej anförts i

detta hänseende. Skyldigheten att göra skriftlig ansökan kan icke vara särdeles

betungande, då ansökan kan tillställas fartygets befälhavare. Jag vill

alltså icke tillstyrka någon lagändring på denna punkt.

I praxis har viss tvekan försports angående den beräkningsgrund, som bör

tillämpas vid fastställandet av den semesterersättning, vartill vecko- eller

månadsavlönad arbetstagare vid anställnings upphörande kan vara berättigad.

Spörsmålet bär särskilt gällt hur stor del av månadsavlönad arbetstagares

lön, som skall anses belöpa å varje dag för vilken ersättning skall

utgå. Däremot synes uträknandet av den kontanta gottgöreise, som djurskötare

och sjömän under pågående anställning ägt utfå i stället för semester,

icke ha vållat några bekymmer. Kommittén har emellertid ansett, att ifrågavarande

spörsmål ligger till på enahanda sätt, vare sig fråga är om semesterersättning

eller om semesterlön utan samband med ledighet, ävensom att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

37

spörsmålet lagtekniskt sett närmast sammanhänger med bestämmelserna

rörande sådan semesterlön, som utan samband med ledighet utgår under en

anställning. För beräkningen av dylik semesterlön har kommittén för veckooch

månadsavlönade arbetstagare föreslagit en regel, innebärande att 1/e av

veckolönen och Va5 av månadslönen skall anses belöpa på varje dag, för

vilken semesterlön skall utgå. Samma beräkningsgrund föreslås i fråga örn

semesterersättningens uträknande.

Därest, såsom jag i det föregående förordat, djurskötarnas hittillsvarande

undantagsställning i semesterhänseende upphäves, skulle den föreslagna beräkningsmetoden

av semesterlön för vecko- eller månadsavlönad arbetstagare

blott komma att gälla för arbetstagare å fartyg. Inom sjöfarten torde

emellertid knappast eller i varje fall i allenast obetydlig utsträckning förekomma

arbetstagare, som äro avlönade med tidion, beräknad för vecka.

Och i fråga om månadsavlönade arbetstagare stadgas i 18 § sjömanslagen

att, vid beräkning av hyra för del av månad, månaden skall räknas till

30 dagar. Enligt sjömanslagen är alltså vederbörande berättigad till arbetslön

för dag med V30 av månadslönens belopp. Det synes ligga närmast till

hands, att den semesterlön, som sjömannen under en anställning får uppbära,

beräknas efter samma grunder som arbetslönen. Vid nu anförda förhållanden

torde det icke vara erforderligt att i semesterlagen upptaga någon särskild

bestämmelse om hur sådan semesterlön, varom här är fråga, skall beräknas.

Däremot synes det lämpligt, att lagen får inrymma en regel örn semesterersättningens

uträknande vid vecko- eller månadslön. Till detta spörsmål

återkommer jag i ett senare sammanhang.»

Semesterlön för okontrollerade arbetstagare.

Gällande rätt.

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Förutsättning för att semesterlön skall utgå är att arbetstagaren innehaft

sin anställning sedan minst 180 dagar och att hans sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under senast förflutna kvalifikationstid uppgår

till belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid

av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Semesterkommittén.

Rörande kommitténs förslag i fråga örn de grundläggande förutsättningarna

för okontrollerad arbetstagares rätt till semesterlön hänvisas till den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

förut lämnade redogörelsen för semesterrättens grunder och huvudreglerna

för dess uppkomst.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande ifrågavarande arbetstagare innebär

ändring i vad nu gäller dels därutinnan att de okontrollerade arbetstagarna

föreslagits skola erhålla samma ställning som andra arbetstagare

i avseende å de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från

arbetet, dels ock därutinnan att i fråga om beräkning av den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten föreslagits samma avtalsfrihet som beträffande semesterlönens

beräknande förordats för arbetstagare, vilka äro avlönade annorledes

än med tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet. Kommittén

har också ansett lämpligt, att lagen innehåller en föreskrift angående den

tid, då semesterlön senast skall utbetalas. Enligt förslaget skall semesterlönen

utbetalas senast den 1 juli efter kvalifikationsårets utgång eller, därest

kvalifikationsåret utlöper efter den 1 maj, senast två månader efter dess

utgång.

Vidare har kommittén funnit lagen böra innehålla bestämmelser om

semesterrätt för arbetstagare som under en fortlöpande anställning utför

såväl arbete som ligger utanför arbetsgivarens kontroll som annat arbete.

Enligt förslaget härom bör såsom huvudregel gälla, att arbetstagare skall bli

berättigad till en ledighetsdag för varje kalendermånad, under vilken han

utfört kontrollerat arbete i sådan utsträckning, att semesterrätt för månaden

uppkommit. Semesterlönen för dylik månad skall beräknas med hänsyn

tagen till enbart det kontrollerade arbetet. Något avseende skall alltså icke

fästas vid inkomsten av under samma månad utfört okontrollerat arbete.

Har däremot arbetstagaren under samma kalendermånad för arbetsgivarens

räkning utfört dels kontrollerat arbete i så ringa utsträckning att arbetet

ej medför semesterrätt, dels ock okontrollerat arbete, behandlas arbetet i sin

helhet som okontrollerat. När det gäller att avgöra huruvida arbetstagarens

sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp av sådan storleksordning

att det medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten

för det okontrollerade arbetet vara avgörande. Beräkningen av beloppet av

den semesterlön, vartill arbetstagaren kan vara berättigad, skall ske å arbetstagarens

faktiska sammanlagda arbetsinkomst.

Föredraganden.

»I detta sammanhang torde jag icke behöva närmare uppehålla mig vid

principfrågan örn semesterrätt för de okontrollerade arbetstagarna. Härutinnan

torde få hänvisas till vad som anförts i samband med spörsmålet

örn semesterrättens grunder och huvudreglerna för dess uppkomst. Av vad

jag därvid yttrat framgår, att svårigheterna att för de okontrollerade arbetstagarnas

vidkommande anknyta den erforderliga sammanlagda arbetsförtjänsten

till en fortlöpande anställningsperiod varit en bidragande orsak

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

39

till att jag funnit mig böra förorda ett frångående av kravet på en dylik

period såsom villkor för semesterrätt. En okontrollerad arbetstagares rätt

till semesterlön har i enlighet härmed ansetts böra göras beroende endast

av att han genom sitt arbete för arbetsgivarens räkning under viss tidsperiod

uppnått en arbetsinkomst av viss storleksordning.

Hur reglerna på detta område närmare böra utformas kan givetvis vara

föremål för delade meningar. En fordran på 16 fulla dagsförtjänster per

kalendermånad skulle medföra, att de okontrollerade arbetstagarna komme

i ogynnsammare ställning än andra arbetstagare. Dessa få nämligen tillgodoräkna

sig även sådan arbetsdag, vilken endast delvis tagits i anspråk

genom arbete för arbetsgivarens räkning. En allmän anknytning till kalendermånaden

torde även kunna föranleda svårigheter, när det vid ackordsarbete

gäller att avgöra vad av lönen belöper på varje kalendermånad. Arbetsförtjänstens

anknytning till kalenderåret skulle uppenbarligen behöva

föranleda en förhöjning av det antal dagsförtjänster som erfordras för uppkomst

av semesterrätt, enär 16 dagsförtjänster under ett kalenderår torde

vara ett alltför ringa arbetsmått. Varje anknytning av arbetsprestationen till

en tidsperiod medför den olägenheten, att arbetsinkomsten före och efter

periodens inträde icke får hopräknas, även örn arbetet utförts i ett sammanhang.

Denna olägenhet blir emellertid särskilt påfallande, då perioden göres

lång och kravet på den fullgjorda arbetsprestationen såsom en följd därav

måste bli relativt stort. För egen del har jag stannat vid att en okontrollerad

arbetstagare bör äga rätt till semesterlön, för den händelse han under ett

kalenderkvartal uppnått en inkomst, sammanlagt minst motsvarande 16

genomsnittliga dagsförtjänster å orten för arbete av den art, varom är fråga,

under en arbetstid av åtta timmar.

I och för sig förefaller det mig vara ett rimligt krav, att okontrollerade

arbetstagare erhålla samma ställning som andra arbetstagare i avseende å

de i semesterlagen privilegierade orsakerna till frånvaro från arbetet. Från

många håll har emellertid gjorts gällande, att kommitténs förslag härutinnan

skulle medföra avsevärda tillämpningssvårigheter. Dessa farhågor

synas mig befogade. Jag har i olika sammanhang understrukit vikten av

att semesterlagen har en sådan utformning, att dess bestämmelser icke behöva

giva anledning till meningsskiljaktigheter. Därest privilegieringsföreskrifterna

göras tillämpliga även å de okontrollerade arbetstagarna, torde

detta lätteligen leda till uppkomsten av åtskilliga tvistigheter. Med den

innebörd, som de av mig förordade bestämmelserna i övrigt erhållit för de

okontrollerade arbetstagarna, synes det ej heller vara lika angeläget att på

denna punkt företaga någon ändring i vad nu gäller. I betraktande av det nu

anförda anser jag mig icke kunna tillstyrka att bestämmelserna örn privilegierad

frånvaro från arbetet utsträckas att gälla även för de okontrollerade

arbetstagarna.

Kommitténs förslag angående viss avtalsfrihet i fråga örn beräkningen av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten, angående semesterrätt vid s. k.

blandat arbete samt angående tidpunkten för semesterlönens utbetalande

har godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag

av landsorganisationen, som yrkat att lagen borde lämna möjlighet att

sluta kollektiva överenskommelser örn semesterlönens beräkning vid blandat

arbete. Härtill vill jag framhålla, att det enbart för lönens beräknande icke

synes erforderligt med någon avtalsfrihet, då de eljest föreslagna semesterlönebestämmelserna

torde medgiva nödig anpassning. Icke heller ur andra

synpunkter lärer det vara påkallat med en legal avtalsfrihet i förevarande

hänseende. Tilläggas må, att parterna givetvis äro oförhindrade att träffa

sådana överenskommelser rörande blandat arbete att större utrymme gives

för semesterledighet med tillhörande semesterlön och mindre för enbart

semesterlön. Jämväl i de övriga avseenden, varom här är fråga, kan jag

ansluta mig till vad kommittén anfört.»

Gällande rätt.

Semesterersättning.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han kommit i åtnjutande av honom tillkommande semester eller — såvitt

angår okontrollerad arbetstagare — semesterlön, skall erhålla ersättning

därför enligt de för semesterlönens beräkning stadgade grunderna. Rätt till

semesterersättning föreligger emellertid icke i de fall, att anställningen avbrytes

genom arbetstagarens dödsfall eller upphör till följd av arbetstagarens

pensionering.

Semesterersättningen skall avse all av arbetstagaren intjänad men icke

åtnjuten semesterförmån, således icke blott den del därav, som belöper å

det senast förflutna kvalifikationsåret, utan även vad som hänför sig till

löpande kvalifikationsår. Semesterersättningen förfaller till betalning vid

anställningens upphörande.

Semesterkommittén.

Även enligt kommitténs förslag skall arbetstagare, som under en anställning

icke kommit i åtnjutande av den utav honom intjänade semesterförmånen,

vara berättigad att vid anställningens upphörande utfå ersättning

därför. Ej heller har föreslagits någon ändring i nu gällande regel, att rätt

till semesterersättning icke föreligger vid arbetstagarens dödsfall eller pensionering.

Vad beträffar frågan örn semesterersättning för arbetstagare, som varit

berättigad till längre semester än den lagstadgade, innebär kommitténs förslag

att, där den längre semestern grundas på lagens stadgande om skydd

för bättre sedvänja, lagens bestämmelser örn semesterersättning skola till
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

41

lämpas även på den del av semestern, som överskjuter lagens mått, men att,

där den längre semestern utgår på grund av avtal, bestämmelserna örn

semesterersättning icke utan vidare skola äga tillämpning med avseende å

den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd. I sistnämnda

fall finge således avtalets innebörd bli utslagsgivande.

Såsom anförts i samband med frågan örn kvalifikationstid för semester

har kommittén funnit sig böra förorda införandet i lagen av en avräkningsregel,

syftande till att förhindra att arbetstagare, som under en anställning

erhållit semester i förskott, till följd av lagens kvalifikationsbestämmelser

skulle kunna få möjlighet att vid anställnings upphörande erhålla semesterersättning

avseende jämväl de semesterdagar han erhållit i förskott.

För arbetstagare i arbetsgivarens kost har kommittén föreslagit en bestämmelse,

att — då fråga är örn semesterersättning — ersättning för kost

skall utgå endast för det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

På sätt framgår av vad i annat sammanhang anförts har kommittén föreslagit

regler angående beräkningen av semesterersättningen för dag för

arbetstagare, som äro avlönade med vecko- eller månadslön. Förslaget härutinnan

innebär — på sätt närmare utvecklats vid behandlingen av frågan örn

semesterlön för djurskötare och sjömän — att vid veckolön Vs av lönen

skall anses belöpa å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, samt

vid månadslön V25 av lönen skall anses belöpa å varje sådan dag.

Föredraganden.

»Av mitt ståndpunktstagande till principfrågan om de korttidsanställda

arbetstagarnas semesterrätt torde följa, att jag icke vill medverka till att

låta semesterrätten för de korttidsanställda bli beroende av anledningen till

anställningens upphörande. Med hänsyn till lagstiftningens grund saknas

anledning att frånkänna sådan arbetstagare semesterrätt, som själv säger

upp anställningen. Härtill kommer att varje regel, enligt vilken arbetstagarens

rätt till semesterersättning skulle begränsas till fall, där anledningen

till anställningens upphörande vore att finna å arbetsgivaresidan, lätt kan

föranleda tvistigheter. Oberoende av vad orsak arbetsavtalet häves, bör därför

arbetstagaren principiellt vara berättigad till semesterersättning.

Såsom kommittén anfört lia vid skilda tillfällen framkommit olika meningar

huruvida rätt till semesterersättning skall föreligga i de fall, då anställning

upphör till följd av arbetstagares dödsfall eller pensionering. Kommittén

anser, att härvidlag den rekreationsprincip som uppbär semesterlagstiftningen

borde få vara utslagsgivande och att förty rätt lill semesterersätt

ning, liksom hittills, icke borde finnas i dessa båda fall.

Jag kan ansluta mig till förslaget i vad avser spörsmålet örn semesterersättning

när arbetstagarens dödsfall är anledningen till anställningens

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

upphörande. För detta fall kan ju icke bli fråga om tillgodoseende av något

rekreationsbehov. Annorlunda synes mig emellertid läget vara vid arbetstagares

pensionering. Pensionen kan mången gång vara tämligen obetydlig,

och arbetstagaren kan även efter pensioneringen nödgas ägna sig åt förvärvsarbete.

Det torde därför icke sällan framstå såsom skäbgt att även

en pensionerad arbetstagare tillerkännes rätt till semesterersättning. Att

skilja mellan olika fall av pensionering — exempelvis efter pensionens storlek

— torde av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Jag förordar därför

att semesterersättning utgår även då anställning upphör till följd av

arbetstagarens pensionering. Emellertid synes i detta fall arbetsgivaren böra

berättigas att från semesterersättningsbeloppet avräkna vad av pensionen

belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning beräknas.

I likhet med kommittén finner jag att vid semesterersättningens fastställande

kostersättning icke skall beräknas för större antal dagar än det för

vilket ersättning i övrigt utgår ävensom att lagen lämpligen bör innehålla

en uttrycklig bestämmelse härom.

Vidare anser jag, liksom kommittén, att praktiska skäl tala för en lagregel

örn beräkningen av semesterersättningen för dag för sådan arbetstagare,

som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller månad. I

praxis synes man härvid hittills ha förfarit tämligen olika, något som ej

sällan tett sig godtyckligt och till följd därav framkallat missnöje. Detta

gäller särskilt om månadslönens uppdelning. Av skäl, som kommittén närmare

utvecklat, lärer det med semesterlagens allmänna konstruktion få anses

bäst förenligt att låta 1/e av veckolönen och V25 av månadslönen belöpa

på varje dag, för vilken semesterersättning skall beräknas. Vid denna beräkningsmetod

tages hänsyn endast till arbetsdagarna, och man bortser från

söndagarna, vid månadslön även från helgdagarna. Det kan synas i viss

mån tveksamt huruvida denna regel bör gälla även för sådana arbetstagare,

för vilka söndagen normalt är arbetsdag, exempelvis sjömännen. Av vad i

annat sammanhang anförts framgår att enligt sjömanslagen 1/so av arbetslönen

anses belöpa på varje dag. I och för sig vöre det tänkbart med en

särskild regel för arbetstagare, som utföra sitt arbete alla dagar i veckan

respektive månaden, och en annan regel för övriga arbetstagare. Att märka

är emellertid, att även andra typer av arbetstagare finnas, nämligen sådana

vilka såsom kompensation för söndagsarbetet kunna ha ledigt från arbetet

från en upp till fyra dagar i månaden. Att lagfästa regler för alla dessa

fall synes icke kunna komma i fråga. Med hänsyn härtill och då en enhetlig

beräkningsgrund ur olika synpunkter är att föredraga, anser jag mig

i likhet med kommittén kunna bortse från, att den för vissa arbetstagare

kan verka något ojämnt. Jag vill framhålla, att den förordade beräkningsgrunden

givetvis icke sträcker sig utöver semesterlagens giltighetsområde.

I fråga örn den föreslagna avräkningsregeln för semester, vartill arbetstagaren

icke förvärvat rätt eller som han — till följd av semesterns anknyt
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

43

ning till kvalifikationsår —- ännu icke blivit berättigad åtnjuta samt beträffande

spörsmålet om semesterersättning vid fall av längre semester än enligt

lagen tillåter jag mig hänvisa till vad jag tidigare anfört härom i samband

med frågan örn kvalifikationstid för semester och semesterns längd.»

Beträffande specialmotiveringen för det genom propositionen framlagda

lagförslaget får utskottet hänvisa till propositionen sid. 143—158 (och däri

åberopade partier i semesterkommitténs betänkande).

Utskottets yttrande.

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning, att en reform av

semesterlagstiftningen är önskvärd och av behovet påkallad. Liksom föredraganden

anser utskottet, att en dylik reform i främsta rummet bör syfta

till en sådan utvidgning av den legala semesterrätten, att även de arbetstagare

bli omfattade av semesterlagen, vilka till följd av arbetsmarknadens

struktur icke uppnå en fortlöpande anställningstid av 180 dagar hos samma

arbetsgivare och vilka till följd därav äro utestängda från den gällande

semesterlagens förmåner. Utskottet vill här endast erinra om att, när utskottet

uti sitt i det föregående omnämnda, av riksdagen godkända utlåtande

nr 29/1942 föreslog riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa om utredning

rörande lagstiftningen på detta område, utskottet anförde, att utredningen i

första hand borde taga sikte på frågan om ökade möjligheter för skogsarbetare

och andra säsongarbetare att erhålla rätt till semester; och i utlåtandet

framhöll utskottet, att en arbetstagare, som under viss tid utfört skilda arbetsuppgifter

åt växlande arbetsgivare, självfallet hade samma behov av en

sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod som den, vilken under motsvarande

tid haft anställning hos en och samma arbetsgivare.

Det förslag, som nu föreligger till riksdagens prövning, har tvivelsulan

sin största betydelse för de korttidsanställda arbetstagarna. Utskottet konstaterar

emellertid med tillfredsställelse, att icke blott semesterproblemet

för de korttidsanställda — åtminstone det överväldigande flertalet sådana

arbetstagare — utan även andra spörsmål, som uppkommit kring den nuvarande

semesterlagen, genom förslaget föras fram till sin lösning.

När fråga uppstår att genom lagstiftning tillförsäkra även sådana arbetstagare

semester, vilka icke äro helårsanställda hos en och samma arbetsgivare,

stå i och för sig olika möjligheter öppna. I sitt nyssnämnda utlåtande

pekade utskottet på möjligheten att förkorta karenstiden — d. v. s.

den minimi anställningstid av 180 dagar, vilken för närvarande erfordras

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

för uppkomst av semesterrätt — eller att ändra sättet för dess beräkning,

varjämte utskottet hänvisade till utvägen att genom statsmakternas försorg

inrätta semesterkassor för vissa arbetstagargrupper.

Det medel, varav förslaget betjänat sig för att tillgodose de korttidsanställda

arbetstagarnas intressen i semesterhänseende, är ett helt frånfallande

av kravet på viss tids sammanhängande anställning såsom villkor

för semesterrätt. I och med att karenstiden slopas blir huvudregeln för

uppkomst av rätt till semester, att vederbörande arbetstagare för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar under en kalendermånad;

enligt förslaget kommer semester att utgå med en dag för varje sådan

kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst nämnda antal dagar. Mot en dylik reglering av villkoren

för semesterrätt har utskottet icke funnit anledning till erinran. Av

utredningen i ärendet framgår, att därest man genom en förkortning av

karenstidens längd avser att utöka de korttidsanställdas semestermöjligheter,

en sådan förkortning måste göras avsevärd. Därigenom skulle emellertid

karenstidens betydelse närmast bli av teknisk art. Med hänsyn härtill

och då, på sätt föredraganden närmare utvecklat, jämväl andra skäl tala

för att kravet på viss karenstid uppgives, synes det även utskottet mest

rationellt att helt frånfalla detta krav.

Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger

för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder

särskilt i fråga örn kortvariga anställningar, som börja i mitten av

en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.

Inom utskottet lia uttalats farhågor för att nämnda regel skulle

kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning

så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den

kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans

anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns

sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,

att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det

torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt

att minska faktorn 16. Ej heller synes det låta sig göra att tillföra lagen

någon regel av huvudsakligt innehåll att arbetstagare — som fullgjort minst

16 dagars arbete tillhopa under den månad varunder anställningen tillträtts

och den under vilken anställningen frånträtts utan att likväl för någondera

månaden ha förvärvat semesterrätt — skall för dessa månader gemensamt

äga rätt till en semesterdag. I båda fallen skulle nämligen följden

bli, att arbetstagaren enligt lagen kunde bli berättigad till mer än en betald

ledighetsdag i månaden. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett förhindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än

genom att lagens konstruktion ändras.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

45

För de korttidsanställda arbetstagarnas del kommer väl semesterrätten

i flertalet fall att innebära en rätt till semesterersättning vid anställningens

upphörande. Enligt semesterkommitténs förslag skulle denna ersättning

icke utbetalas direkt till arbetstagaren, när hans anställning upphörde, utan

i stället av arbetsgivaren insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto)

för att där innestå, till dess arbetstagaren bleve i tillfälle

att uttaga semester. Arbetstagarens i olika anställningar intjänade semesterersättning

skulle därigenom hopsparas, och arbetstagaren skulle en gång

årligen utfå för hans räkning insatta medel. I Kungl. Maj:ts förslag har

emellertid anordningen med postgirots anlitande vid semesterersättnings

gäldande frångåtts, och det har ansetts, att semesterersättning — såsom

för närvarande är fallet — skall utbetalas direkt till arbetstagaren i samband

med anställningens upphörande.

Enligt utskottets mening tala onekligen vissa skäl för kommitténs förslag

i förevarande hänseende. Det lärer icke kunna bestridas, att därest

arbetstagaren då och då såsom semesterersättning får ett mindre belopp,

risk förefinnes att de uppburna beloppen förbrukas för annat än avsett

ändamål och att därigenom syftet med semesterersättningen — att bereda

arbetstagaren tillfälle att skaffa sig samma rekreation som semesterledigheten

avser att skänka dem som arbeta i längre fortlöpande anställning —

kommer att förfelas. Ä andra sidan kunna anföras åtskilliga praktiska

omständigheter mot en tvingande anordning av förevarande art, och systemet

lämnar, såsom ock föredraganden framhållit, ej några säkra garantier

för att semesterersättningen kommer att användas i rekreationssyfte. Efter

övervägande av de olika synpunkter, som lagts på detta spörsmål, har utskottet

funnit olägenheterna med systemet vara sådana, att det tvångsvis

bör genomföras allenast om det kan anses medföra en mera avsevärd vinst.

Så är emellertid enligt utskottets mening icke fallet, och utskottet tillstyrker

därför det föreliggande förslaget på denna punkt. Därvid vill emellertid

utskottet understryka vad föredraganden uttalat om att hinder självfallet

icke möter för parterna på arbetsmarknaden att avtalsvis genomföra semesterkassesystem,

utan att det tvärtom kan vara lämpligt att så sker.

Den i gällande semesterlag gjorda gränsdragningen mellan hemarbetare

och andra okontrollerade arbetstagare, å ena sidan, samt övriga arbetstagare,

å den andra, har i förslaget bibehållits; de okontrollerade arbetstagarna

bli sålunda även i fortsättningen berättigade till enbart semesterlön.

I motionen II: 585 — till vilken utskottet återkommer i specialmotiveringen

—- bar föreslagits, att även de okontrollerade arbetstagarna i lagen

tillförsäkras semesterledighet. Utskottet finner icke anledning alt frångå

Kungl. Maj:ts förslag i denna del, men vill i samband därmed erinra örn

vad utskottet vid den gällande semesterlagens tillkomst härutinnan uttalade

i sitt utlåtande nr 58(1938. I detta framhöll utskottet, att de okontrollerade

arbetstagarna på grund av anställningsförhållandets art icke av

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

arbetsgivaren kunde tvingas att utföra arbete visst antal dagar per år

och att arbetstagarna alltså hade möjlighet att uttaga ledighet med minst

det antal dagar per år, som motsvarade den uppburna semesterlönen. Därför

borde, uttalade utskottet vidare, stadgandet att de okontrollerade arbetstagarna

ej ägde rätt till semester icke så förstås att de ej borde uttaga ledighet

i samband med att de lingö uppbära semesterlön.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i övrigt medför förslaget åtskilliga

ändringar, som enligt utskottets mening innefatta beaktansvärda

förbättringar. I detta sammanhang må endast nämnas, att skillnaden i

semesterhänseende mellan jordbruksarbetare —- även djurskötare — och

andra arbetstagare så långt ansetts möjligt utjämnats samt att reglerna om

semesterlönens beräknande förenklats och förtydligats.

Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelserna i förslaget. I den

mån dessa icke beröras här nedan, har utskottet ej funnit anledning till

erinran.

1 §■

I Kungl. Maj:ts förslag återgiver denna paragraf i oförändrat skick 1 §

i nu gällande lag. Jämväl enligt förslaget skall alltså lagen äga tillämpning

allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. I motionen II: 58A

har hemställts om sådan utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde,

att vid lagens tillämpning även den skall anses såsom arbetstagare som,

utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Enligt motionärernas uppfattning

bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen,

som riksdagen innevarande år beslutit, genomföras även för

semesterlagens vidkommande. I utskottets utlåtande i berörda ärende (nr

27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll utskottet, bland annat, att erfarenheterna

rörande tillämpningen av ändringen i fråga örn arbetsfredslagstiftningen

borde avvaktas, innan åtgärder för motsvarande ändring av

semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej skäl att nu föreslå riksdagen att

frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen för endast kort tid sedan

intagit till denna fråga.

Örn utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion,

vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående

arbetstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning tala

starka skäl för att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket i

Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete

under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd

därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare — och därmed

pliktig svara för semesterförmånen — i förhållande till icke blott körarna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

47

utan även de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt

torde även kunna tjäna till ledning vid bedömandet av andra frågor på hithörande

område. Jämväl de synpunkter i övrigt, vilka kommittén anfört

beträffande arbetstagarbegreppet, finner utskottet beaktansvärda.

Enligt den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen av ifrågavarande paragraf

skola, liksom enligt gällande lag, samtliga kommunala arbetstagare omfattas

av lagen. I förut omförmälda skrivelse till utskottet av Svenska stadsförbundets

styrelse har — i överensstämmelse med vad semesterkommittén föreslagit

och under hänvisning till vad kommittén till stöd därför anfört — hemställts,

att från lagens tillämpning skola undantagas arbetstagare hos landsting,

kommun eller annan menighet, för vilka gälla särskilda av Konungen

godkända föreskrifter rörande semester. I skrivelsen har ytterligare understrukits,

att semesterlagen icke vore avpassad efter de kommunala befattningshavarnas

tjänsteförhållanden och att åtskilliga olägenheter och svårigheter

uppstode, om lagen finge gälla för de kommunala befattningshavarna.

Särskilt har framhållits, att det icke vore praktiskt möjligt att i fråga örn

dylika befattningshavare, för vilka löpande år i regel vore kvalifikationsår,

beräkna semesterlönen i fråga örn sportler efter den genomsnittliga dagsinkomsten

av sportler under kvalifikationsåret. Vidare har pekats på att stora

grupper kommunala befattningshavare ej vore anställda på sådana villkor,

att det ifrågakomme att emot deras vilja införa nya tjänste- eller avlöningsbestämmelser.

Skulle det föreslagna stadgandet, att semesterlagen i den mån

ej annat överenskommits skall gälla även för semester, som överskjuter den

lagstadgade, tillämpas på redan slutna kommunala arbetsavtal, bleve följden,

att stadgandet finge en icke avsedd retroaktiv verkan.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen yppades under förarbetena

till den gällande semesterlagen skiljaktiga meningar rörande frågan

örn semesterlagstiftningens tillämpning pä de kommunala arbetstagarna;

och även i samband med nu förestående revision av semesterlagstiftningen

ha härutinnan uttalats olika meningar. Den nuvarande lagen gäller emellertid

samtliga kommunala arbetstagare. Föredragande statsrådet har funnit,

att de besvärligheter, som uppgivits vara förenade med semesterlagens tilllämpning

å de kommunala befattningshavarna, icke ha en sådan omfattning

att de påkalla en lagändring. Denna uppfattning delas av utskottet. Vad från

stadsförbundets sida anförts anser utskottet icke vara av sådan beskaffenhet

att det härvidlag kan föranleda ett ändrat ståndpunktstagande. Utskottet —

som i det följande återkommer till de i nyssnämnda skrivelse särskilt berörda

spörsmålen — förordar därför, att den nuvarande lagen i detta hänseende

bibehålies oförändrad.

2 §■

Beträffande andra stycket av denna paragraf hänvisas till vad nedan anföres

i samband med övergångsbestämmelserna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

4 §■

I motionen II: 585 har yrkats, att denna paragraf måtte utgå.

Under åberopande av vad utskottet anfört i den allmänna motiveringen

får utskottet avstyrka bifall till motionen.

12 §.

I motionen II: 585 har hemställts, att andra stycket av denna paragraf

måtte utgå.

Enligt den gällande semesterlagen äro arbetstagare vid jordbruket jämte

därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hembiträden i lanthushåll,

i motsats till övriga arbetstagare, icke tillförsäkrade rätt att utfå semestern

i ett sammanhang. Beträffande nämnda arbetstagare äger alltså arbetsgivaren

även utan arbetstagarens samtycke uppdela semestern. I det föreliggande

förslaget har denna skillnad såtillvida utjämnats, att jordbruksarbetarna

och övriga här avsedda arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar

av semestern i ett sammanhang.

Semesterns syfte gör det för visso angeläget att, åtminstone då fråga är

örn den legala minimisemestern, arbetstagaren utfår de semesterdagar, till

vilka han förvärvat rätt, i ett sammanhang och att ledigheten alltså icke uppdelas

på någon eller några dagar i sänder. Med hänsyn till förhållandena

inom jordbruket anser sig dock utskottet i fråga örn jordbruksarbetarnas rätt

till sammanhängande semesterledighet icke böra gå längre än vad i Kungl.

Maj:ts förslag befunnits möjligt; och i likhet med föredraganden finner utskottet

en lämplig avvägning för närvarande vara, att jordbruksarbetarna

berättigas utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang. Utskottet

förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt

detta spörsmål och, sedan erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats,

tager under förnyad omprövning, huruvida icke även jordbruksarbetarna

böra kunna påfordra att utfå hela semestern i ett sammanhang.

14 §.

I anslutning till denna paragraf har i omförmälda skrivelse av Svenska

stadsförbundets styrelse yrkats, att — därest möjlighet icke tillskapades att

från lagens tillämpning undantaga kommunala befattningshavare — sådan

ändring måtte vidtagas i lagförslaget, att rimliga regler komme att gälla

för beräkning av semesterlön på sportelberättigade tjänster. Detta yrkande

torde vara föranlett av vad föredragande statsrådet i specialmotiveringen till

lagförslaget uttalat rörande beräknandet av semesterlön för arbetstagare,

som åtnjuter delvis fast vecko- eller månadslön och delvis ackordslön, provision,

sportler eller dylikt. För nämnda fall har föredraganden, med hänvisning

till arbetsdomstolens dom nr 2/1942, anfört, att arbetstagaren under

semestern skall äga uppbära sin vanliga vecko- och månadslön samt därut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

49

över ett tillägg motsvarande den på semesterdagarna belöpande delen av

ackordslönen, provisionen etc., beräknad enligt reglerna i paragrafens andra

stycke, d. v. s. efter den dagliga genomsnittsinkomsten under kvalifikationsåret.

Enligt vad från stadsförbundets sida framhållits ginge emellertid en dylik

beräkningsmetod icke att använda på de sportelberättigade kommunala

befattningshavarna, för vilka löpande år i regel vore kvalifikationsår, varav

följde att kvalifikationsårets genomsnittliga dagsinkomst av sportler icke

kunde fastställas förrän långt efter det semesterlönen bort utbetalas.

Huvudtanken med semesterlön ebestämmelserna är, såsom av föredraganden

uttalats, alt arbetstagaren under sin semester skall åtnjuta samma

löneförmåner som om han varit i arbete. Då storleken av dessa löneförmåner

emellertid icke med säkerhet kan fastställas för andra fall än

när arbetstagaren är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, har man för övriga fall varit nödsakad att falla tillbaka på en

hjälpregel, enligt vilken semesterlönen beräknas efter genomsnittsinkomsten

under kvalifikationsåret. Denna regel torde dock för det av stadsförbundet

berörda fallet icke behöva leda till ett frångående av den grundprincip, på

vilken semesterlönebestämmelsema vila. Hinder bör enligt utskottets mening

icke föreligga för en sådan beräkning av semesterlönen, att en sportelberättigad

befattningshavare — för vilken löpande år är kvalifikationsår — under

semestern får åtnjuta, förutom sin vanliga tidion, de med tjänsten förenade

sportler, som belöpa å den tid, varunder befattningshavaren åtnjutit semester.

En sådan beräkning leder nämligen till det resultatet, att befattningshavaren

under semestern kommer i åtnjutande av samma inkomst som

om han varit i arbete. Stöd för tillåtligheten av ett dylikt beräkningssält torde

kunna hämtas i arbetsdomstolens dom nr 73/1941. Utskottet anser därför

skäl icke föreligga att frångå Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del. I

I ett annat hänseende anser emellertid utskottet viss jämkning böra vidtagas

i de föreslagna semesterlönebestämmelsema. Enligt vad semesterkommittén

föreslagit beträffande arbetstagare, som icke ha tidion beräknad för

vecka eller längre tidsenhet, skulle vid semesterlönens beräkning hänsyn icke

tagas till »sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren

normala arbetstiden (övertidstillägg)». Föredragande statsrådet har

förklarat sig dela kommitténs uppfattning angående innebörden av nämnda

uttryck, men i Kungl. Maj:ts förslag har uttrycket i viss mån omformulerats

i det alt lönetillägg, varom här är fråga, betecknats såsom »tillägg till lönen,

som utgått för lid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden,

eller annat därmed jämförligt tillägg». Enighet torde råda därom att vid

semesterlönens beräkning skall bortses från lönetillägg, som enligt vederbörande

kollektivavtal betecknas såsom övertidstillägg, icke blott då tillägget

hänför sig till tid utöver det för arbetstagaren bestämda arbetstidsmåttet

utan även då det betingas av en obekväm förläggning av arbetstiden. Där
Biliang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 59. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

emot torde meningen vara att sådana tillägg, som exempelvis vid skiftarbete

utgå med lägre belopp än den avtalsmässiga övertidsersättningen och som

av avtalsparterna ej betraktas såsom övertidstillägg, böra medtagas vid

semesterlönens beräknande. Under sådana förhållanden synes det utskottet

som om det av semesterkommittén använda uttrycket vore att föredraga.

20 §.

I motionen II: 585 har yrkats, att sista stycket av paragrafen måtte utgå.

Tjänstemannens centralorganisation har i sin förenämnda skrivelse anmärkt

att i Kungl. Maj:ts förslag det genom regeln i paragrafens andra

stycke medgivna avräkningsförfarandet vid förskottssemester icke — på sätt

semesterkommittén föreslagit -—- begränsats till fall, då arbetstagarens anställning

ej varat mer än två år. Enligt organisationens uppfattning vore det fullkomligt

onödigt och även orimligt att utsträcka denna regel till att omfatta

anställningar överhuvud oberoende av deras längd.

Vad i motionen yrkats har vunnit utskottets gillande. Utskottet föreslår

alltså, att stadgandet i förevarande paragrafs sista stycke utgår och att såsom

följd därav, när anställning upphör på grund av arbetstagarens död,

av arbetstagaren intjänad semesterersättning skall utbetalas till hans dödsbo

eller eljest till hans rättsinnehavare. Rörande detta spörsmål ha ej blott

under den nuvarande semesterlagens förarbeten utan även därefter rått

starka meningsmotsättningar. Vid ai''betstagarens dödsfall kan rekreationsprincipen

självfallet icke åberopas som grund för att semesterersättning

skall utgå. Å andra sidan måste emellertid beaktas, att semesterförmånen

enligt det föreliggande lagförslaget klart har karaktär av en förmån, som

arbetstagaren intjänar genom sitt arbete; och med den utformning, som

givits förslaget i övrigt, synes det utskottet bäst förenligt, att denna förmån,

liksom arbetstagarens innestående arbetslön, vid arbetstagarens frånfälle

tillfaller hans rättsinnehavare. Utskottet vill i detta sammanhang ytterligare

framhålla, att ett bibehållande i lagen av ifrågavarande regel främst skulle

verka oförmånligt för arbetstagarsidan, när fråga är om långtidsanställda

arbetstagare, vilka vid sitt frånfälle kunna ha semesterersättning innestående

för ett flertal dagar. Vid fall av korttidsanställning torde det däremot

ej kunna röra sig om semesterersättning för mer än någon eller några

dagar, vilken icke skulle komma arbetstagarens efterlevande till godo.

Vad angår den föreslagna avräkningsregeln för sådan semester, vartill arbetstagaren

icke förvärvat rätt eller som han, till följd av semesterns anknytning

till visst kvalifikationsår, ännu icke blivit berättigad åtnjuta, finner utskottet

ej anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag. Av centralorganisationen

har icke förebragts något avgörande skäl varför avräkningsregelns tillämpning

skulle begränsas till anställningar av viss längd. Tvärtom måste,

såsom föredragande statsrådet anfört, lagen få ett innehåll, som garanterar

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

51

att resultatet blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande

sluter sig till parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller

tillämpar avräkningsregeln. Riktigheten av föredragandens uppfattning har

för övrigt bestyrkts av en av Kungl. Maj:t nyligen meddelad dom.1

Beträffande denna paragraf har utskottet vidare ansett den redaktionella

jämkningen böra vidtagas, att ordet »för» i det i andra meningen av första

stycket förekommande uttrycket »av lönen för varje dag» utbytes mot »å».

22 §.

I motionen II: 585 har yrkats, att under denna paragraf måtte upptagas

en bestämmelse att semesterersättning ej må för gäld tagas i mät.

Därest semesterförmånen — såsom enligt förslaget — betraktas såsom en

förmån, vilken arbetstagaren intjänar genom sitt arbete, torde anledning saknas

att i utmätningshänseende göra åtskillnad mellan semesterlön (semesterersättning)

och vanlig arbetslön. I betraktande härav anser sig utskottet böra

avstyrka bifall till motionen.

Utskottets ändringsförslag i 20 § medför en redaktionell jämkning i förevarande

paragraf.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSERNA.

I fråga om övergångsbestämmelserna har Svenska stadsförbundets styrelse

i sin skrivelse hemställt, att stadgandet i 2 § andra stycket — vari föreskrives

att därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till

längre semester än som utgår jämlikt lagens huvudregel, samtliga bestämmelser

i lagen, i de avseenden ej annat överenskommits, skola gälla jämväl

beträffande den överskjutande delen av semestern — icke måtte gälla vid

lagens ikraftträdande slutna kommunala arbetsavtal. Såsom stöd för detta

yrkande har, på sätt ovan berörts, åberopats att åtskilliga kommunala befattningshavare

icke vöre anställda på sådana villkor, att det ifrågakomme

att mot deras vilja införa nya tjänste- eller avlöningsbestämmelser. Skulle

angivna stadgande tillämpas även i dylika fall, komme detta därför att medföra

att stadgandet finge retroaktiv verkan, d. v. s. innebära just ett sådant

ingrepp i bestående avtal som man velat undvika.

1 Kungl. Majas dom den 16 maj 1945, nr 129. Frågan gällde där huruvida en arbetstagare,

som blivit anställd den 28 januari 1938 oeh slutat anställningen den 1 juli 1942,

vore berättigad till semesterersättning allenast för de dagar, som belöpte på första halvåret

1942 såsom kvalifikationstid, eller örn arbetstagaren ägde utfå semesterersättning

även för år 1941. I domen åberopades, att arbetstagaren utan invändning mottagit

semester, under år 1938 med åtminstone elva dagar och under ettvart av åren 1939—

1941 med tolv dagar samt att med hänsyn härtill och då arbetstagaren finge antagas

hava insett, att arbetsgivaren icke avsett att för något av åren låta honom få åtnjuta

ytterligare semester, det måste anses vara mellan parterna överenskommet, att löpande

kalenderår skulle vara kvalifikationstid för semester. I enlighet härmed tillerkändes

arbetstagaren — som under maj månad 1942 icke utfört arbete för arbetsgivarens räkning

å minst 16 dagar — semesterersättning endast för tiden den 1 januari—1 juli 1942, d. v. s.

för fem dagar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Beträffande utformningen av övergångsbestämmelserna gäller enligt förslaget

— i överensstämmelse med principen att nya lagbestämmelser av civilrättslig

natur icke skola äga tillbakaverkande kraft — såsom huvudregel, att

semesterrätt enligt den nya lagen skall kunna förvärvas först från och med

tidpunkten för lagens ikraftträdande den 1 januari 1946. Från nämnda princip

har dock gjorts avsteg icke blott såtillvida att den nya lagen föreslagits

skola äga tillämpning å arbetsavtal, som slutits före nämnda tidpunkt, utan

även därutinnan att semesterrätt, som intjänats eller, därest den äldre

lagen icke upphört att gälla, skulle intjänats under den äldre lagens giltighetstid

men då ej åtnjutits, skall få åtnjutas enligt bestämmelserna i den nya

lagen. Principen, att lagbestämmelser av civilrättslig natur ej må erhålla tilllämpning

på rättsförhållanden, som uppkommit före lagens ikraftträdande,

har dock ansetts skola medföra, att den i 2 § andra stycket upptagna presumtionsregeln

icke skall tillämpas å sådant tidsbestämt avtal, som gäller

den 1 januari 1946. Däremot blir denna regel omedelbart tillämplig å alla

avtal, som löpa tills vidare.

Omförmälda presumtionsregel har ett avsevärt praktiskt värde, och särskilt

inom det enskilda arbetslivet torde i stor utsträckning råda den uppfattningen,

att det är naturligt att en semester, som är längre än lagens, följer

samma regler som den lagstadgade. Med hänsyn härtill och då, i de fall

en motsatt uppfattning skulle råda, möjlighet i allmänhet torde finnas att

före den nya lagens ikraftträdande i önskvärd utsträckning låta ett träffat

arbetsavtal erhålla ett efter lagen anpassat innehåll, synes det utskottet icke

böra ifrågakomma att inskränka regelns tillämpning till avtal som ingåtts

efter den 1 januari 1946. Vad nu anförts tager väl närmast sikte på de enskilda

arbetstagarna. För stora grupper kommunala arbetstagare äro emellertid

förhållandena ensartade med de enskildas. Dock lära finnas vissa kommunala

arbetstagare — i första hand befattningshavare för vilka arbetsvillkoren

äro fastställda i tjänstereglementen — beträffande vilka arbetsgivaren

icke har möjlighet att mot befattningshavarens vilja anpassa anställningsvillkoren

efter lagens regler. Det synes visserligen utskottet tveksamt huruvida

man i dessa fall kan tala om arbetstagare, som »enligt avtal med

arbetsgivaren äger rätt till längre semester». Även om stadgandet i 2 § andra

stycket emellertid kan anses tillämpligt för sådana fall, torde dock några

avgörande betänkligheter mot en sådan tillämpning icke föreligga. Nämnda

stadgande torde främst få sin betydelse i fråga örn söndagars inräknande

i semestern, rätten till sammanhängande semester, semesterns förläggning

samt rätten till semesterersättning. I åtskilliga fall torde direkt av

vederbörande reglemente framgå vad som i förevarande fall skall gälla i fråga

om den del av semestern som överskjuter den lagstadgade. Och även om

reglementet icke härom lämnar besked, torde det likväl oftast vara mellan

parterna klart vad som skall anses överenskommet. I flertalet fall lärer

nämligen av omständigheterna framgå, alt semesterdagarnas antal skall

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

53

bestå av kalenderdagar, att arbetsgivaren skall äga uppdela semestern etc.

Även tysta överenskommelser synas nämligen böra inbegripas under undantaget

i 2 § andra stycket att »annat överenskommits». Med hänsyn till vad

sålunda anförts har utskottet ej ansett sig böra biträda det framställda yrkandet

om ändring i förevarande hänseende.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det genom propositionen

framlagda förslaget till lag arn semester icke kunnat i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda

föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas

uteslutande genom andel i vinst

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,

med mindre annat i lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag,

i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande

delen av semestern.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §•

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träffas,

gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må

efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semester skall lön utgå.

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära

särskild semesterlön.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga motsvarande

tillämpning beträffande semesterlön som nu sägs.

5 §■

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit semester eller semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt

denna lag, skall erhålla ersättning därför (semesterersättning).

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

enligt denna lag.

Semesterns längd.

7 §•

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å

minst sexton dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller

sådan däri ådragen sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor; eller

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

55

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning högst

sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å vilken

arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

8 §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt

semestern utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. Sedvanliga

fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta

ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart efter

semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,

varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan veckodag

än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen

inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga

motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke

skall inräknas i semestern.

9 §•

Övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och

är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår, må semestern,

med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren förvärvat rätt

i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, vartill i den

nya anställningen semester beräknas för helt år.

10 §.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsjm till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i 7 §,

skall dylik sedvänja i fråga örn semesterns längd lända till efterrättelse för

arbetstagarna i yrkesgruppen.

11 §■

Utgår i fall som avses i 2 § andra stycket eller 10 § längre semester än

som föreskrives i 7 §, skall en tolvledel av semestern anses belöpa å varje

kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterns förläggning.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,

att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Semestern bör, örn arbetstagaren

icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare

vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

13 §.

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern; dock skall vad

sålunda stadgats icke gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;

dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom

träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Lön under semester.

14 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semeste;

Annan arbetstagare än i första

stycket sägs äger för varje semesterdag

uppbära lön med belopp, motsvarande

hans genomsnittliga dagsinkomst

under de dagar av kvalifikationsåret,

å vilka han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning. Hänsyn

skall därvid icke tagas till sådant

tillägg till lönen, som utgått för tid

tiden belöpande lönen.

Annan arbetstagare än i första

stycket sägs äger för varje semesterdag

uppbära lön med belopp, motsvarande

hans genomsnittliga dagsinkomst

under de dagar av kvalifikationsåret,

å vilka han utfört arbete

för arbetsgivarens räkning. Hänsyn

skall därvid icke tagas till sådant

tillägg till lönen, som utgått för tid

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

57

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

utöver den för arbetstagaren lior- utöver den för arbetstagaren nor
-

mala arbetstiden, eller annat därmed

jämförligt tillägg. Har arbetstagaren

under minst hälften av den å kvalifikationsåret

belöpande anställningstiden

varit frånvarande från arbetet

av anledning, varom förmäles i 7 §

andra stycket b)—d), skall vid beräkning

av lön under semester hänsyn

tagas jämväl till tiden för bortovaron

och till den lön, som arbetstagaren

sannolikt skulle hava uppburit

för berörda tid, därest han utfört

arbete för arbetsgivarens räk
-

mala arbetstiden (övertidstillägg).

Har arbetstagaren under minst hälften

av den å kvalifikationsåret belöpande

anställningstiden varit frånvarande

från arbetet av anledning, varom

förmäles i 7 § andra stycket b) —

d), skall vid beräkning av lön under

semester hänsyn tagas jämväl till tiden

för bortovaron och till den lön,

som arbetstagaren sannolikt skulle

hava uppburit för berörda tid, därest

han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning.

rung.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn icke tagas till förmån

av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för

särskilda kostnader.

För arbetstagare, som avses i andra stycket, må överenskommelse träffas

om annan beräkning av lönen än där föreskrives, såframt överenskommelsen

har form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts

av organisation, som enligt lagen örn förenings- och förhandlingsrätt är att

anse såsom huvudorganisation. Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av

arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse tillämpas jämväl

beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av kollektivavtalet men

sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller.

15 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han under

semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig ersättning

därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och helgdag,

som infaller under semestern.

16 §.

Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, örn han under någon

del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger

dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern

åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön för

varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder hans arbetsinkomst

hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst sexton

gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,

varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret

vid annan tidpunkt än kvartalsskifte, skall beräkningen grunda sig å envar

av de perioder om tre månader som, räknade från början av kvalifikationsåret,

falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning vid

fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal

eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,

för vilka rätt till semesterlön föreligger. Beträffande arbetstagare, varom

här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst

efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter

den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

19 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning utfört,

förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att detta berättigar

honom till semester enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses

vara utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty

under den i 17 § angivna förutsättningen vara berättigad till semesterlön för

arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 18 §. Vid bestämmande huruvida

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som

medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten

för det i 4 § avsedda arbete, varom fråga är, vara avgörande även för det

andra arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt 7 §,

jämväl arbete under förhållanden som avses i 4 §, äger han icke räkna sig

sistnämnda arbete till godo för erhållande av semesterlön.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

59

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Semesterersättning.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas

enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§

stadgade grunderna. Vid beräkning

av semesterersättningens storlek skall,

där arbetstagaren var avlönad med

tidion, beräknad för vecka eller månad,

av lönen för varje dag, för vilken

semesterersättning skall utgå, anses

belöpa vid veckolön en sjättedel och

vid månadslön en tjugufem tedel. För

arbetstagare i arbetsgivarens kost

skall ersättning för kosten utgå allenast

för det antal dagar, för vilket

ersättning i övrigt skall beräknas.

20 §.

Semesterersättning skall bestämmas

enligt de i 14, 15, 18 och 19 §§

stadgade grunderna. Vid beräkning

av semesterersättningens storlek skall,

där arbetstagaren var avlönad med

tidion, beräknad för vecka eller månad,

av lönen d varje dag, för vilken

semesterersättning skall utgå, anses

belöpa vid veckolön en sjättedel och

vid månadslön en tjugufemtedel. För

arbetstagare i arbetsgivarens kost

skall ersättning för kosten utgå allenast

för det antal dagar, för vilket

ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare under sin anställning utan invändning mottagit semester,

vartill han ännu icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad

åtnjuta, må vid semesterersättningens bestämmande det antal dagar

avräknas, som svarar mot sådan semester.

Då anställning upphör till följd av arbetstagarens pensionering, äger arbetsgivaren

från arbetstagaren tillkommande semesterersättning avdraga vad

av pensionen belöper å det antal dagar, för vilket semesterersättning

skall utgå.

Upphör anställning till följd av arbetstagarens

död, utgår icke semesterersättning.

21 §.

Där arbetstagare i fall, som avses i 9 §, lämnar den nya anställningen eller

entledigas därifrån, innan han i denna blivit berättigad till minst det antal

semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den tidigare anställningen, skall

han för felande semesterdagar erhålla semesterersättning enligt de för den

tidigare anställningen gällande grunderna.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas

till arbetstagaren senast inom en

vecka från utgången av det kalenderkvarlal,

varunder hans anställ
-

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas

senast inom en vecka från utgången

av det kalenderkvartal, varunder arbetstagarens

anställning upphört, el
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ning upphört, eller, därest arbetstagaren

innehaft sin anställning sedan

minst tre månader, senast inom en

vecka efter anställningens upphörande.

(Utskottets förslag:)

ler, därest arbetstagaren innehaft sin

anställning sedan minst tre månader,

senast inom en vecka efter anställningens

upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare än

där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast inom

en vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser.

23 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han gälda,

förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren på

grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

24 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

25 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför

sig. Försummas det, vare talan förlorad.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

61

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, från och nied vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester.

Arbetstagare som den 1 januari 1946 förvärvat semesterrätt enligt den

äldre lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag

tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i

den nya lagen.

Har arbetstagare sedan tid före den 1 januari 1946 intill samma dag fortlöpande

innehaft viss anställning utan att dock semesterrätt enligt den äldre

lagen uppkommit för honom och fortsätter anställningen därefter under så

lång tid att, om den äldre lagen icke upphört att gälla, semesterrätt skolat

inträda enligt densamma, skall han jämväl med avseende å den del av anställningstiden,

som infallit före den 1 januari 1946, äga åtnjuta semesterförmån

enligt bestämmelserna i den nya lagen.

Vad i 2 § andra stycket denna lag stadgas skall icke äga tillämpning å

sådant avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid

lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

B. att motionen 11:584 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 585, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman*, Holmbäck, Wistrand, Hage, Sten, Carl

Eric Ericsson, Strand och Hallagård;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Nilson i Eskilstuna, Cruse*,

fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Carlsson i Bakeröd, Lundberg i Uppsala*

och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

Särskilt yttrande

av herrar Holmbäck, Nilson i Eskilstuna och Larsson i Östersund, vilka

anfört:

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag innebär bl. a., att en arbetstagare,

som är anställd hos en arbetsgivare endast under kort tid men likväl

uppfyller förutsättningarna för att få semester av honom, äger att på vanliga

förfallodagar utfå sin avlöning samt vid anställningstidens slut dessutom

semesterersättning. En arbetstagare, som t. ex. under oktober månad

ett givet år arbetat 16 dagar hos en och samma arbetsgivare men därefter

slutar sin anställning, äger att få sin lön på vanliga utbetalningsdagar samt

dessutom samma månad vid avskedet från arbetsgivaren en ersättning för

en ytterligare dag. Meningen är att han skall använda denna ersättning för

att under sommaren följande år kunna bereda sig semesterledighet.

Det torde emellertid med visshet kunna antagas, att i dylika fall semesterersättningen

mestadels kommer att omedelbart konsumeras av arbetstagaren

eller helt uppgå i hans övriga tillgångar. Risken härför är större

ju mindre semesterersättningen blir; och att märka är därvid att semesterersättning

skall utbetalas även för sysselsättning, som innebär biförtjänst

för arbetstagaren. En semesterersättning, som omedelbart konsumeras, har

emellertid förfelat sitt ändamål att medverka till att bereda arbetstagaren

sammanhängande rekreation. Den blir en del av hans lön, som skiljer sig

från övriga delar av denna genom att den utbetalas något senare. I realiteten

blir semesterersättningen en premie för att arbetsanställningen haft

en viss varaktighet. Det kan emellertid då ställas under debatt, varför en

dylik premie skall utgå efter sexton dagars anställning och icke efter fjorton

eller tio dagars arbete hos en och samma arbetsgivare. Det kan även ställas

under debatt, varför denna premie skall vara lika stor om en arbetstagare

arbetat 16 dagar under en månad som om han arbetat 25 dagar under

samma månad. Det kan också mycket lätt inträffa, att man på arbetsmarknaden

stundom kommer alt kalkylera med något högre lön för dem som

arbeta så få dagar hos en och samma arbetsgivare, att de icke bli berättigade

till semester, och något lägre lön för andra arbetstagare, detta för

att kunna ersätta samma arbete med i realiteten lika lön per tidsenhet eller

per kvantitet utfört arbete.

Vill man för de korttidsanställdas del låta semesterlagstiftningen verkligen

tjäna sitt ändamål att bereda en sammanhängande rekreation för arbetstagaren,

så måste man i en eller annan form genomföra ett system med

tvångssparande, så att arbetstagaren vid en och samma tidpunkt, nämligen

omedelbart före semestertiden, utfår honom tillkommande semesterersättningar,

vilka han intjänat hos respektive arbetsgivare. Detta sker bäst genom

semesterkassor; och vi anse därför att uppmärksamheten fortfarande

bör vara inriktad på bildandet av sådana kassor. Man bör tillgodogöra sig

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 59.

63

erfarenheterna från fack, i vilka arbetstagarna bildat semesterkassor och

med ledning därav överväga, örn icke i en eller annan form stadganden örn

semesterkassor kunde införas i semesterlagstiftningen. I avbidan därå torde

i postgirorörelsen i enlighet med vad som föreslagits under förarbetena till

den nu riksdagen underställda semesterlagen, böra införas semesterkonton,

å vilka arbetstagaren eller hans arbetsgivare kunde insätta semesterersättningar

och vilka därefter till semestertidens början vöre spärrade för uttag.

Möjlighet finnes att dylika semesterkonton genom de lätta former, i vilka

insättningar kunde ske, väsentligen skulle bidraga till att de korttidsanställdas

semesterersättningar komme sitt ändamål till godo.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:394 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslug till lag om semester. a1 i texten