Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar.

1945-06-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:64, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning

om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade

gårdar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 110,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hansson i Skediga m. fl.

hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit »anhålla om skyndsam utredning

angående rätt för arrendatorer av ecklesiastik och statlig jord samt

jord tillhörande universitet, akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss

och bolag att friköpa de av dem under en följd av år brukade gårdarna».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för denna hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Frågan om frilösning av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen

varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En

utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets

utlåtanden nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt s.

18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till

dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag

i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan

av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen

icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förevarande spörsmål behandlas även i det av 1936 års arrendeutredning

den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde

för egen del bland annat följande:

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under

termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,

vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstiftarens

ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas

såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än

arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att

underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till bruBihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 9 aud. Nr C4.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 6i.

kande under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa

denna synpunkt. Även örn jordinnehav på arrende knappast, vad angår

vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan

antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt

socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom

denna proportion föi-skjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör

kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven

jordpolitik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, örn man vid utformning av lagregler

på detta område byggde på en problemställning av den enida beskaffenhet

som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling

av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida

arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna

eller örn andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana

som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till

ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas

den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig den

jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att en arrendator långt

ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med

äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahålles

honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet

att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,

liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besitter några

mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna

jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika

en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok förtänksamhet

i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle

anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått från att begagna

yppade tillfällen till frilösning synes även vara den, att de måhända

icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva satta i efterhand i

fråga om möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket. Att även

andra mera speciella omständigheter kunna verka avkylande på arrendatorns

lust att bliva självägande har arrendeutredningen haft tillfälle att konstatera

under sin studieresa. Valet mellan arrende och självägarskap utfaller sålunda

under nuvarande ordning ofta nog till förmån för arrende. Det ligger

i sakens natur att detta blir än vanligare, i den mån en ny arrendelagstiftning

visar sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare och förmånligare

ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida

en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna

— låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —

verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten

av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,

varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,

som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda

vanskligheter. Mycket synes tala för att frilösningen av arrendejordbruk

liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den

ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att

statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens

stödjande i ekonomiskt hänseende.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

3

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande

av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen på

sin tid föreslagna och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till forcering

av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför allt

motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och

för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad — kan antagas

frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Huru

stark denna tendens i verkligheten kommer att bliva, lärer icke kunna på

förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och andra

ovissa faktorer här komma att spela in. Att den skulle kunna bliva starkare

än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt framstår likväl

såsom sannolikt och bestyrkes även av den erfarenhet som vunnits beträffande

verkningarna av 1927 års lagändringar.

I betraktande av dessa omständigheter håller arrendeutredningen före, att

på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast bör inriktas på uppgiften

att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken,

att hans besittning vid arrendeperiodens utgång kommer att avbrytas såsom

följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser om minimiarrendetid

och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föreslås, kunna i

detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestämmelsers

utformning vill undvika, att jordens övergång till självägande brukare

förhindras eller försvåras. Att dessa bestämmelser kompletteras med en

anordning, ägnad att för de fall varom här är fråga bevara fastigheten i arrendatorns

besittning, har i viss mån, beträffande arrendatorns intresse av

jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den som ansetts tillkomma

besittningens tryggande genom långvarig minimitid eller optionsrätt.

Även ur synpunkten av rättvisa och billighet synes det önskvärt att den, som

måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrendegård,

icke alltför lätt skall kunna undanträngas, när en sådan gård utbjudes

till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkommer kan enligt arrendeutredningens

mening icke lämpligen lösas genom elt mer eller mindre långtgående förbud

för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Ett dylikt radikalt ingripande

i fastighetsomsättningen skulle säkerligen under nuvarande förhållanden

mötas av föga sympati och skulle ju också alltför mycket strida mot

gängse uppfattning örn önskvärdheten av jordens övergång till självägande

brukare. Däremot finner arrendeutredningen, från de utgångspunkter som i

det föregående antytts, tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara

värd allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende

å möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett

visst företräde framför andra spekulanter. Det kan antagas att han, även

om han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likviil skulle

vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande kunna besitta och

bruka gården. Arrendefrilösningen blir på så sätt elt medel, varigenom arrendatorn

kan trygga en stadigvarande besittning av den jord åt vars brukande

han kommit att ägna sig.

1 överensstämmelse med tanken, att förköpsrälten är behövlig såsom komplement

till reglerna örn minimitid och optionsrätt, skall enligt förslaget förköpsrättens

tillämpningsområde sammanfalla med det för nämnda regler av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

Utskottet.

sedda. Någon förköpsrätt skall sålunda icke tillkomma andra än sådana,

vilka arrendera brukningsdelar, omfattande högst tjugufem hektar odlad jord,

under bolag, förening, stiftelse eller s. k. enskild spekulant eller ställen av

nämnda storleksordning som lyda under huvudgård till fideikommiss eller

gods i enskild ägo. Ej heller avses att förläna förköpsrätt åt innehavare av

huggartorp eller därmed jämförliga skogsarbetararrenden.

Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition

nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

m. m. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet, som däröver

avgav utlåtanden nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av riksdagen,

utfärdades lag i ämnet den 22 december 1943 (nr 883). Lagen innebär

bland annat, att vid de s. k. sociala arrendena arrendatorn vid försäljning

av den arrenderade fastigheten eller del därav, så framt han är förvarad

vid sin rätt till nytt arrende, äger åtnjuta förköpsrätt efter vad som

stadgas i särskild lag.

I motionen har hemställts om riksdagsskrivelse med begäran om utredning

angående rätt för arrendator av statlig eller ecklesiastik jord eller jord tillhörande

universitet, akademier, högskolor, stiftelser, fideikommiss eller bolag

att friköpa den arrenderade fastigheten.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om frilösning

av arrendejordbruk vid många tillfällen varit föremål för utredning av

sakkunniga och prövning av riksdagen. Någon lagstiftning i ämnet har dock

icke kommit till stånd. Den utredningskommitté, som senast behandlat förevarande

spörsmål, nämligen 1936 års arrendeutredning, har i sitt år 1938

avgivna betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen såsom

sin åsikt framhållit, att någon dylik rätt för arrendator icke borde införas.

Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunkttagande bland annat

anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel

förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även

om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.

Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva

självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån

för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en

ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare

och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt

sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft

med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning

som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till

vad arrendeutredningen föreslagit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

5

Särskilt ha innehavare av arrenden, beträffande vilka de speciella s. k.

sociala arrendebestämmelserna skola gälla, erhållit tryggad besittning genom

stadgandena örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt. Av de i motionen

avsedda arrendena kunna arrenden av mark tillhörig bolag, stiftelse eller

fideikommiss bliva underkastade nämnda specialreglering. Så är däremot ej

fallet med mark, tillhörig övriga i motionen angivna rättssubjekt. Vad

kronomark beträffar torde emellertid de bestämmelser, som jämte den allmänna

arrendelagen gälla angående arrenden av dylik mark, särskilt efter

år 1944 vidtagna ändringar av sagda bestämmelser väsentligen tillgodose de

önskemål som föranlett de sociala arrendebestämmelserna. Utredningar ha

även verkställts i syfte att göra arrenden av ecklesiastik mark samt arrenden

av mark tillhörig universitet, akademier eller högskolor till föremål för

speciell reglering, i huvudsak anslutande sig till nämnda arrendebestämmelser.

Sistnämnda spörsmål är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,

att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig -— och utan att en sådan

verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens

till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt bör

enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna rörande

arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i

varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder

för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda

argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i

motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles

särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att

bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga

skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit

icke kunna anses ha förebragts.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 64.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från lörsta kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Sten, Carl Eric Ericsson,

Hallagård, Nils Elowsson och Hagman*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Nilson i Eskilstuna*,

Hermansson, Cruse, fru Johansson, herrar Witzell*, Håstad och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Carlsson i Bakeröd.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1945

451780

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.