Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrendeoch vanhävdslagstiftningen. Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson, Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup ni. fl.
1945-06-08 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:65, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrendeoch vanhävdslagstiftningen. Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson, Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup ni. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
1
Nr 65.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i
arrende- och vanhävdslagstiftningen.
Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson,
Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup
ni. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande ändrad lagstiftning
i vissa avseenden beträffande dels tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
och dels utformningen av vanhävdsbegreppet såvitt angår
sammanslagning av brukningsdelar. I den följande redogörelsen behandlas
dessa frågor var för sig.
Tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen
angives i 2 kap. 49 § lagen örn nyttjanderätt till fast
egendom. Enligt detta lagrum skola de sociala arrendebestämmelserna med
vissa undantag tillämpas å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som
omfattar högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma 1) tillhör bolag,
förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss,
eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskiiven a
fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk nied densamma, och uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket.
Motionärerna ha ansett, att den s. k. övre arealgränsen — 50 hektar odlad
jord — för de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet bör borttagas.
Särskilda sociala arrendebestämmelser infördes först för Norrland. I den
ursprungliga norrländska arrendelagen (antagen 1909) lanns ej föreskriven
någon övre arealgräns. Förslag örn införande av en sadan gräns synes lia
framkommit först i jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande (SOL
1923:40). Enligt vad i motiveringen framhölls skulle den av kommissionen
föreslagna, för hela riket avsedda sociala arrendelagen ej tillämpas å rena
af färsarrenden. Vid dylika arrenden kunde nämligen arrendatorn ej anses
vara i den osjälvständiga ställning i förhållande lill jordägaren, att sådana
särskilda bestämmelser till skyddande av arrendatorns rätt, som den sociala
Bihang till riksdagens protokoll 1045. 9 sami. 2 avd. Nr 65.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
arrendelagen innehölle, kunde anses befogade. Givetvis mötte stora vanskligheter,
da det gällde att avskilja dessa s. k. affärsarrenden från de arrenden,
å vilka den föreslagna lagen skulle äga tillämpning. Kommissionen
hade emellertid ansett, att gränsen borde dragas vid arrenden, som omfattade
mera än tjugufem hektar odlad jord.
Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag (SOU 1926: 8) en övre arealgräns
och fastställde denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord. Skälen
härför voro desamma som tidigare anförts av jordkommissionen. Vid remissen
till lagrådet av det förslag till ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen
m. m., som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr 182/1927),
uttalade departementschefen, att han vore ense med de sakkunniga, att för
de särskilda bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss maximiarealgräns;
den gräns som de sakkunniga i detta avseende föreslagit syntes
lämplig.
Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter örn maximiareal
i nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid icke i det
samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av
norrländska arrendelagen. I det utlåtande, sorn sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta förhållande.
Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till melleista
Sverige, som av utskottet förordades, vore det enligt utskottets mening
nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I
överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde
denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet
alitsa hemställde örn riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes den
föreslagna arealgränsen i såväl uyttjanderättslagen som den norrländska
arrendelagen.
1936 års arrendeutredning yttrade i sitt betänkande med förslag till ändringar
i arrendelagstiftningen (SOU 1938:38):
Del torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen
— syftet alt stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren —
icke kan tillnärmelsevis lia samma giltighet i fråga örn större arrenden. Härtill
kommer att de nackdelar, som kunna följa av en tvingande lagstiftning
och vilka till stor del sammanhänga med en ofrånkomlig stelhet i reglernas
anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet bliva mera
märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan kontrahenterna
kan sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av skilda spörsmål
kräver ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet synes ock råda
därom, att de större arrendena böra undantagas från den sociala arrendelagstiftningen
och att ett sådant avskiljande näppeligen kan ske på annat sätt
jin genom bestämmande av viss arealgräns.
Huruvida den nuvarande gränsen, tjugufem hektar odlad jord, får anses
vara den lämpligaste, är tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra
objektiva hållpunkter näppeligen stå att finna. En gränsdragning av detta
slag måste ofrånkomligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det bär
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
3
ej undgått arrendeutredningen att önskemål framställts om gränsens höjande.
Att detta obestridligen ligger i vissa arrendatorer intresse utgör emel
lertid icke i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då
gränsen nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss
burskap i det allmänna medvetandet, synes ändring böra ske, allenast försåvitt
en annan gränsdragning ur skilda synpunkter kan visas vara mera
ändamålsenlig och rättvis. Arrendeutredningen har för sin del icke tilltrott
sig örn att kunna prestera bevis härför.
Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende lämnades utan erinran
i nära nog samtliga över betänkandet avgivna yttranden. Endast i två
av dessa ifrågasattes, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningens tilllä
mpningsområde borde vidgas genom höjning eller borttagande av den
övre arealgränsen.
Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,
som förelädes 1943 års riksdag (propositionen nr 346/1943), an
förde departementschefen:
Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av
den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella reglerna
och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt
att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss arealgräns.
Emellertid ställer jag mig principiellt sett tveksam till att från de speciella
reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer än 25
hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke blott avsociala
hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran
å arrendeställena. Att för arrendatorn herodes förmånen av en varaktig
och tryggad besittning, att byggnadsbeståndet upphjälpes och att i övrigt
nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste ställas likaväl
å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter synas de föreslagna
speciella reglerna örn optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet för
jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordförbättring
med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av permanent
karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller mindre areal.
Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter knappast
vara att emotse örn även dessa erhålla en motsvarande utvidgning av sitt tilllämpningsområde.
Emellertid synes å andra sidan ett borttagande helt och
hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför stort avsteg från för närvarande
på detta område gällande regler. Vid övervägande av de skilda synpunkter
som kunna anläggas på förevarande spörsmål har jag stannat vid all
föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var denna skall dragas kan givetvis
vara föremål för delade meningar. En väsentlig höjning av densamma
synes emellertid ur de synpunkter jag förut framhållit böra äga rum. Folium
del vill jag förorda, att de speciella reglerna böra gälla i fråga örn arrenden,
som omfatta högst femtio hektar odlad jord.
Lagrådet yttrade:
Av arrendeulredningens betänkande framgår att i åtskilliga viktiga frågor
den föreslagna lösningen tillkommit med tanke på bibehållandet av nämnda
gräns. Sålunda har arrendeutredningen — under hänvisning till att behovet
alt stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren ej vore lika
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
starkt viel större arrenden som vid mindre -— förutsatt att reglerna örn
minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna tillämpning på större
arrenden. Ett liknande ställningstagande har även skett beträffande jordägarens
byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt lill ersättning för jordförbättring.
Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer den synpunkten ha
spelat en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna ej skulle komma
att avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarealens bestämmande
har arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera bevis för att en
annan arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis än den som
nu gäller.
Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till del
dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, att
specialregleringen vore förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl
av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med
denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna
egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta
arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid
erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen
och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framförallt att,
på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna
reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning
mellan jordägarnas och arrendatorernas berättigade intressen. Med hänsyn
härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet
för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och
andras yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna
av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av
så omfattande betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.
Departementschefen ansåg sig ej kunna biträda lagrådets hemställan.
Vid behandlingen av propositionen i riksdagen väcktes en motion med
yrkande, att övre arealgränsen måtte sättas vid 25 hektar odlad jord. Tredje
särskilda utskottet fann ej anledning avvika från propositionen i denna del.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Till stöd för det nu framställda yrkandet örn borttagande av övre areal - gränsen ha motionärerna anfört, att erfarenheten visat, att bibehållandet av
arealgränsen medfört, att jordägare funnit det förenligt med sina intressen
att omreglera sina arrendeställen i syfte alt undgå den sociala arrendelagstiftningens
strängare bestämmelser, en utveckling som icke varit lycklig ur
.sociala och jordbrukspolitiska synpunkter.
Såväl i den numera suspenderade lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt
å vissa jordbruk som i den i dess ställe satta lagen den 30 juni 1942
örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk förekomma bestämmelser, vilka avse
ali precisera van hävd s begrepp et med hänsyn till det fall,
att brukningsdelar sammanslås. Enligt 3 § andra stycket lipp
siktslagen skall såsom vanhävd ej anses, att byggnad, som genom sammanslagning
av brukningsdelar blivit obehövlig, borlföres eller lämnas utan
underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
5
sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav
brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. I 2 § andra stycket vanliävdslagen
förekommer däremot en mildare regel i detta hänseende. Enligt
denna regel skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas
utan underhåll ej anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar
i driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning
av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften,
eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig. Emellertid innehåller
sistnämnda lagrum tillika en särskild regel med avseende å det fall att i
sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i uppsiktslagen. Denna
regel, som innehåller hänvisning till uppsiktslagen, har samma lydelse som
det förutnämnda stadgandet i 3 § andra stycket uppsiktslagen. En liknande
hänvisning förekommer även i 13 § vanhävdslagen. Enligt detta lagrum får
brukningsdel som avses i uppsiktslagen icke tagas i anspråk för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat
liknande syfte, med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande prövar det nödigt. *
Uppsiktslagen och därmed de strängare vanhävdsreglerna äro tillämpliga
å sådana brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen
i dess lydelse före 1943 års ändringar. Beträffande brukningsdelar, som överförts
till den sociala arrendelagstiftningen först genom nämnda ändringar,
skola däremot tillämpas de mildare reglerna.
Motionärerna ha ansett, att de strängare vanhävdsreglerna böra erhålla
tillämpning på alla brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen.
Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen
II: 105.
Utredning i motionens syfte har redan verkställts av de utredningsmän,
vilka år 1944 tillkallades för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning
örn uppsikt å jordbruk. Utredningsmännen, som funnit sig först böra
ägna sin uppmärksamhet åt den del av deras uppdrag som sammanhänger
med en i direktiven omförmäld tendens lill minskning av de självständiga
jordbrukens antal, lia i år avgivit en (ej tryckt) promemoria angående provisorisk
lagstiftning till förhindrande av sammanslagning av vissa jordbruk.
I promemorian föreslås, att ovan berörda strängare vanhävdsregler göras
tillämpliga å alla brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen.
Utredningsmännen ha ansett, att någon ändring i arrendelagstiftningen
icke för närvarande bör företagas.
Motionärernas yrkande örn borttagande av den s. k. övre arealgränsen för Utskottet
de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet har motiverats därmed att
erfarenheten visat, att sammanslagning av utarrenderade brukningsdelar
skett i ändamål att den genom sammanslagningen bildade brukningsdelen
skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering ej skulle
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 65.
falla under den sociala arrendelagstiftningen. Ett visst korrektiv mot en
sådan tendens ligger däri att sammanslagning ej kan, så länge en brukningsdel
är utarrenderad, genomföras mot arrendatorns bestridande och att, örn
jordägaren bryter arrendatorns optionsrätt för att själv övertaga fastigheten,
denna icke får utan jordbrukskommissionens tillstånd ånyo utarrenderas
förrän efter fem år. Att märka är vidare, att syftet med motionärernas hemställan
i denna del torde bliva tillgodosett, om den av dem yrkade skärpningen
för vissa sociala arrenden av vanhävdsbegreppet beträffande byggnader
förverkligas. Utredning rörande en sådan skärpning har, såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen, redan framlagts i en av sakkunniga
utarbetad promemoria angående provisorisk lagstiftning till förhindrande av
sammanslagning av vissa jordbruk. Frågan är för närvarande föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner ej måtte föranleda lill någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juni 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Sten, Carl Eric Ericsson,
Hallagård, Nils Elowsson* och Hagman*;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Nilson i Eskilstuna*,
Hermansson, Cruse*, fru Johansson, herrar Witzell*, Håstad och Carlsson i Bakeröd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
517312
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.