Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrendeoch vanhävdslagstiftningen. Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson, Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup ni. fl.

1945-06-08 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:65, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i arrendeoch vanhävdslagstiftningen. Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson, Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup ni. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

1

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i

arrende- och vanhävdslagstiftningen.

Andra lagutskottet tiar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 7a i första kammaren av herrar Elofsson,

Gustaf, och Persson, Ivar, samt nr 105 i andra kammaren av herr Norup

ni. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande ändrad lagstiftning

i vissa avseenden beträffande dels tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

och dels utformningen av vanhävdsbegreppet såvitt angår

sammanslagning av brukningsdelar. I den följande redogörelsen behandlas

dessa frågor var för sig.

Tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

angives i 2 kap. 49 § lagen örn nyttjanderätt till fast

egendom. Enligt detta lagrum skola de sociala arrendebestämmelserna med

vissa undantag tillämpas å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som

omfattar högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma 1) tillhör bolag,

förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss,

eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskiiven a

fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk nied densamma, och uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket.

Motionärerna ha ansett, att den s. k. övre arealgränsen — 50 hektar odlad

jord — för de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet bör borttagas.

Särskilda sociala arrendebestämmelser infördes först för Norrland. I den

ursprungliga norrländska arrendelagen (antagen 1909) lanns ej föreskriven

någon övre arealgräns. Förslag örn införande av en sadan gräns synes lia

framkommit först i jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande (SOL

1923:40). Enligt vad i motiveringen framhölls skulle den av kommissionen

föreslagna, för hela riket avsedda sociala arrendelagen ej tillämpas å rena

af färsarrenden. Vid dylika arrenden kunde nämligen arrendatorn ej anses

vara i den osjälvständiga ställning i förhållande lill jordägaren, att sådana

särskilda bestämmelser till skyddande av arrendatorns rätt, som den sociala

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 9 sami. 2 avd. Nr 65.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

arrendelagen innehölle, kunde anses befogade. Givetvis mötte stora vanskligheter,

da det gällde att avskilja dessa s. k. affärsarrenden från de arrenden,

å vilka den föreslagna lagen skulle äga tillämpning. Kommissionen

hade emellertid ansett, att gränsen borde dragas vid arrenden, som omfattade

mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag (SOU 1926: 8) en övre arealgräns

och fastställde denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord. Skälen

härför voro desamma som tidigare anförts av jordkommissionen. Vid remissen

till lagrådet av det förslag till ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen

m. m., som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr 182/1927),

uttalade departementschefen, att han vore ense med de sakkunniga, att för

de särskilda bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss maximiarealgräns;

den gräns som de sakkunniga i detta avseende föreslagit syntes

lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter örn maximiareal

i nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid icke i det

samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av

norrländska arrendelagen. I det utlåtande, sorn sammansatta andra lagoch

jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta förhållande.

Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till melleista

Sverige, som av utskottet förordades, vore det enligt utskottets mening

nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I

överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde

denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet

alitsa hemställde örn riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes den

föreslagna arealgränsen i såväl uyttjanderättslagen som den norrländska

arrendelagen.

1936 års arrendeutredning yttrade i sitt betänkande med förslag till ändringar

i arrendelagstiftningen (SOU 1938:38):

Del torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen

— syftet alt stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren —

icke kan tillnärmelsevis lia samma giltighet i fråga örn större arrenden. Härtill

kommer att de nackdelar, som kunna följa av en tvingande lagstiftning

och vilka till stor del sammanhänga med en ofrånkomlig stelhet i reglernas

anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet bliva mera

märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan kontrahenterna

kan sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av skilda spörsmål

kräver ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet synes ock råda

därom, att de större arrendena böra undantagas från den sociala arrendelagstiftningen

och att ett sådant avskiljande näppeligen kan ske på annat sätt

jin genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen, tjugufem hektar odlad jord, får anses

vara den lämpligaste, är tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra

objektiva hållpunkter näppeligen stå att finna. En gränsdragning av detta

slag måste ofrånkomligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det bär

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

3

ej undgått arrendeutredningen att önskemål framställts om gränsens höjande.

Att detta obestridligen ligger i vissa arrendatorer intresse utgör emel

lertid icke i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då

gränsen nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss

burskap i det allmänna medvetandet, synes ändring böra ske, allenast försåvitt

en annan gränsdragning ur skilda synpunkter kan visas vara mera

ändamålsenlig och rättvis. Arrendeutredningen har för sin del icke tilltrott

sig örn att kunna prestera bevis härför.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende lämnades utan erinran

i nära nog samtliga över betänkandet avgivna yttranden. Endast i två

av dessa ifrågasattes, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningens tilllä

mpningsområde borde vidgas genom höjning eller borttagande av den

övre arealgränsen.

Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,

som förelädes 1943 års riksdag (propositionen nr 346/1943), an

förde departementschefen:

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av

den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella reglerna

och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt

att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss arealgräns.

Emellertid ställer jag mig principiellt sett tveksam till att från de speciella

reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer än 25

hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke blott avsociala

hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran

å arrendeställena. Att för arrendatorn herodes förmånen av en varaktig

och tryggad besittning, att byggnadsbeståndet upphjälpes och att i övrigt

nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste ställas likaväl

å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter synas de föreslagna

speciella reglerna örn optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet för

jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordförbättring

med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av permanent

karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller mindre areal.

Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter knappast

vara att emotse örn även dessa erhålla en motsvarande utvidgning av sitt tilllämpningsområde.

Emellertid synes å andra sidan ett borttagande helt och

hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför stort avsteg från för närvarande

på detta område gällande regler. Vid övervägande av de skilda synpunkter

som kunna anläggas på förevarande spörsmål har jag stannat vid all

föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var denna skall dragas kan givetvis

vara föremål för delade meningar. En väsentlig höjning av densamma

synes emellertid ur de synpunkter jag förut framhållit böra äga rum. Folium

del vill jag förorda, att de speciella reglerna böra gälla i fråga örn arrenden,

som omfatta högst femtio hektar odlad jord.

Lagrådet yttrade:

Av arrendeulredningens betänkande framgår att i åtskilliga viktiga frågor

den föreslagna lösningen tillkommit med tanke på bibehållandet av nämnda

gräns. Sålunda har arrendeutredningen — under hänvisning till att behovet

alt stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren ej vore lika

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

starkt viel större arrenden som vid mindre -— förutsatt att reglerna örn

minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna tillämpning på större

arrenden. Ett liknande ställningstagande har även skett beträffande jordägarens

byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt lill ersättning för jordförbättring.

Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer den synpunkten ha

spelat en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna ej skulle komma

att avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarealens bestämmande

har arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera bevis för att en

annan arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis än den som

nu gäller.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till del

dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, att

specialregleringen vore förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl

av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med

denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna

egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta

arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid

erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen

och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framförallt att,

på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna

reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning

mellan jordägarnas och arrendatorernas berättigade intressen. Med hänsyn

härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet

för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och

andras yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna

av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av

så omfattande betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Departementschefen ansåg sig ej kunna biträda lagrådets hemställan.

Vid behandlingen av propositionen i riksdagen väcktes en motion med

yrkande, att övre arealgränsen måtte sättas vid 25 hektar odlad jord. Tredje

särskilda utskottet fann ej anledning avvika från propositionen i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Till stöd för det nu framställda yrkandet örn borttagande av övre areal - gränsen ha motionärerna anfört, att erfarenheten visat, att bibehållandet av

arealgränsen medfört, att jordägare funnit det förenligt med sina intressen

att omreglera sina arrendeställen i syfte alt undgå den sociala arrendelagstiftningens

strängare bestämmelser, en utveckling som icke varit lycklig ur

.sociala och jordbrukspolitiska synpunkter.

Såväl i den numera suspenderade lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt

å vissa jordbruk som i den i dess ställe satta lagen den 30 juni 1942

örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk förekomma bestämmelser, vilka avse

ali precisera van hävd s begrepp et med hänsyn till det fall,

att brukningsdelar sammanslås. Enligt 3 § andra stycket lipp

siktslagen skall såsom vanhävd ej anses, att byggnad, som genom sammanslagning

av brukningsdelar blivit obehövlig, borlföres eller lämnas utan

underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

5

sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav

brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. I 2 § andra stycket vanliävdslagen

förekommer däremot en mildare regel i detta hänseende. Enligt

denna regel skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll ej anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar

i driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning

av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften,

eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig. Emellertid innehåller

sistnämnda lagrum tillika en särskild regel med avseende å det fall att i

sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i uppsiktslagen. Denna

regel, som innehåller hänvisning till uppsiktslagen, har samma lydelse som

det förutnämnda stadgandet i 3 § andra stycket uppsiktslagen. En liknande

hänvisning förekommer även i 13 § vanhävdslagen. Enligt detta lagrum får

brukningsdel som avses i uppsiktslagen icke tagas i anspråk för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat

liknande syfte, med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt. *

Uppsiktslagen och därmed de strängare vanhävdsreglerna äro tillämpliga

å sådana brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen

i dess lydelse före 1943 års ändringar. Beträffande brukningsdelar, som överförts

till den sociala arrendelagstiftningen först genom nämnda ändringar,

skola däremot tillämpas de mildare reglerna.

Motionärerna ha ansett, att de strängare vanhävdsreglerna böra erhålla

tillämpning på alla brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen.

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen

II: 105.

Utredning i motionens syfte har redan verkställts av de utredningsmän,

vilka år 1944 tillkallades för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning

örn uppsikt å jordbruk. Utredningsmännen, som funnit sig först böra

ägna sin uppmärksamhet åt den del av deras uppdrag som sammanhänger

med en i direktiven omförmäld tendens lill minskning av de självständiga

jordbrukens antal, lia i år avgivit en (ej tryckt) promemoria angående provisorisk

lagstiftning till förhindrande av sammanslagning av vissa jordbruk.

I promemorian föreslås, att ovan berörda strängare vanhävdsregler göras

tillämpliga å alla brukningsdelar som falla under den sociala arrendelagstiftningen.

Utredningsmännen ha ansett, att någon ändring i arrendelagstiftningen

icke för närvarande bör företagas.

Motionärernas yrkande örn borttagande av den s. k. övre arealgränsen för Utskottet

de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet har motiverats därmed att

erfarenheten visat, att sammanslagning av utarrenderade brukningsdelar

skett i ändamål att den genom sammanslagningen bildade brukningsdelen

skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering ej skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 65.

falla under den sociala arrendelagstiftningen. Ett visst korrektiv mot en

sådan tendens ligger däri att sammanslagning ej kan, så länge en brukningsdel

är utarrenderad, genomföras mot arrendatorns bestridande och att, örn

jordägaren bryter arrendatorns optionsrätt för att själv övertaga fastigheten,

denna icke får utan jordbrukskommissionens tillstånd ånyo utarrenderas

förrän efter fem år. Att märka är vidare, att syftet med motionärernas hemställan

i denna del torde bliva tillgodosett, om den av dem yrkade skärpningen

för vissa sociala arrenden av vanhävdsbegreppet beträffande byggnader

förverkligas. Utredning rörande en sådan skärpning har, såsom framgår

av den ovan lämnade redogörelsen, redan framlagts i en av sakkunniga

utarbetad promemoria angående provisorisk lagstiftning till förhindrande av

sammanslagning av vissa jordbruk. Frågan är för närvarande föremål för

Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner ej måtte föranleda lill någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Sten, Carl Eric Ericsson,

Hallagård, Nils Elowsson* och Hagman*;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Nilson i Eskilstuna*,

Hermansson, Cruse*, fru Johansson, herrar Witzell*, Håstad och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

517312

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.