Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

1945-03-12 · 42 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:66, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

%

Nr 66.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 3 e"m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen

örn nyttjanderätt till fast egendom.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

324, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Kempe m. fl. framställt

yrkanden om vissa ändringar i 2 kap. 10, 45, 59 och 61 §§ lagen om

nyttjanderätt till fast egendom.

Nämnda lagrum hava följande lydelse:

10 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader

och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras. Eftersätter han vad sålunda åligger honom, vare han pliktig

att utgiva ersättning till jordägaren när fastigheten avträ des; finnes då

arrendatorn hava avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför

gottgörelse av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd

av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig,

hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet

intagas förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande

eller beträffande fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11

—13 §§ är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan

utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn alt på tillsägelse

utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt

arbete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri

bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För

varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift örn utgörande av visst

antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren

i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra

dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn

pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 66.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

a

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda

är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;

dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken

enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete

åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det

skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även

för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen

påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med

mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister ä golv, vägg- och

takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning

ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga

brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren

att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet

samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas

jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer

ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, åge arrendatorn utföra det i

jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom

öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten

är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;

åge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, åge han

i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen

utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild

syn, som i 14 § andra stycket sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla

övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.

Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,

när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad

avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse

av jordägaren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

3

Motionärerna lia yrkat, att riksdagen måtte för sin del besluta sådana

ändringar i de ovan återgivna lagrummen,

att i 45 § mellan andra och tredje styckena införes ett nytt stycke av

följande lydelse:

»Förbehåll, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra arbete,

må ej i arrendeavtal innefattas, därest arrendatorn motsätter sig sådant förbehåll.

Arrendatorn vare ock oförhindrad uppsäga redan bestående avtal

av sådan innebörd, varvid jordägaren, sex månader efter sådan uppsägning,

vare pliktig med arrendatorn upprätta nytt arrendeavtal utan skyldighet

för arrendatorn utgöra arbete, varvid optionsrätt eller bestämmelserna i

denna lag i övrigt förty icke upphöra att gälla».

samt att kursiverade delar av 10, 59 och 61 §§ utgå.

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet i huvudsak

hänvisa till motionen.

över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av länsstyrelsen

och jordbrukskommissionen i Värmlands län, Sveriges skogsägareförbund

samt svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet. Länsstyrelsen,

som vid sitt yttrande fogat yttranden från fem landsfiskaler, har förklarat

sig dela de synpunkter som framförts av jordbrukskommissionens majoritet.

Samtliga yttranden utom länsstyrelsens finnas såsom bilagor (A—H)

fogade vid detta utlåtande.

I ärendet ha till utskottet inkommit skrivelser från Uddeholms distrikt

av svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, arrendatorer under Uddeholms

Aktiebolag samlade till konferens den 10 maj 1945, svenska skogsoch

flottningsarbetareförbundets avdelningar 488 Gustavsfors, 491 Sunnemo

och 495 Nain samt kamratmöte mellan medlemmar av nämnda förbund

representerande styrelsen för Uddeholms distrikt samt avdelningarna i Sunnemo,

Munkfors och Forshyttan. De två först nämnda skrivelserna ha såsom

bilagor (I och J) fogats vid detta utlåtande. I de övriga har hemställtsom

bifall till motionen.

Yrkandena i motionen avse dels frågan om arbetsavtal i samband med

jordbruksarrende och dels frågan örn arrendatorns underhållsskyldighet. I

den följande redogörelsen behandlas dessa frågor var för sig.

Enligt gällande rätt må i arrendeavtal intagas förbehåll att arrendatorn/lrbeMaufa/

skall till jordägaren eller annan utgöra arbete. Ett sådant förbehåll innebär,

att arbetets utförande blir ett arrendevillkor, vars åsidosättande kan med- brukt1''öra

att arrenderätten förverkas. Parterna kunna naturligtvis även vid sidan arrendeav

arrendeavtalet sluta arbetsavtal.

Beträffande arbetsavtal i samband med jordbruksarrende lämnas bestämmelser

i 45—48 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. Kombineras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4-

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

arrende- och arbetsavtal, skall arbetsskyldigheten enligt 45 § första stycket

vara till sitt mått bestämd. Om sättet för arbetsslcyldighetens uttagande

stadgas i 45 § andra stycket. Enligt 45 § tredje stycket får icke i arrendeavtal

intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

. För arbetet skall, ändå att i avtalet annorlunda bestämts, utgå ersättning

efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Detta

gäller även beträffande arbetsavtal, som är fristående i förhållande till

arrendeavtalet (46 §) Om jordägaren icke tillhandahåller arrendatorn arbete,

som denne enligt arrendeavtalet eller fristående arbetsavtal är skyldig

att utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, har arrendatorn

rätt att uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning få dock ej ske, där arrendatorns

förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete

som nyss nämnts tillhandahållits honom. Oavsett huruvida uppsägning

sker eller icke, är arrendatorn berättigad att erhålla skäligt skadestånd, såvida

ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts

av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden (47 §). Nu nämnda

regler i 45—47 §§ äga enligt 48 § ej tillämpning å skjutsning, vedhuggning

eller därmed jämförlig tjänstbarhet, om den är av ringa betydenhet.

Förekomsten av kombinerade arrende- och arbetsavtal har visat sig erbjuda

särskilda svårigheter vid arrendelagstiftningens utformning. Vid tillkomsten

av nyttjanderättslagen (1907) beaktades i främsta rummet önskemålet

alt arbetsskyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. Därjämte

lämnades vissa regler angående sättet för uttagande av arbetsskyldigheten.

Genom lagändring 1927 kompletterades dessa bestämmelser, varjämte

till desamma fogades ytterligare regler. Sålunda stadgades, att i arrendeavtalet

ej finge intagas förbud för arrendatorn att åtaga sig arbete åt

annan än jordägaren. Vidare infördes skadeståndsrätt för arrendatorn,

om jordägaren undandröge sig att tillhandahålla kontrakterat arbete.

Bestämmelserna örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende erhöllo

sin nuvarande lydelse vid 1943 års revision av arrendelagstiftningen.

Under förarbetena till 1927 års reform framträdde

meningsskiljaktigheter i fråga om det sätt på vilket arrendatoremas arbetsförhållanden

borde rättsligen regleras. I synnerhet divergerade meningarna

beträffande den principiella frågan, huruvida det överhuvud

taget borde tillåtas att med arrendeavtal sammankoppla arbetsavtal på

sådant sätt, att en försummelse att fullgöra arbetsskyldigheten skulle

kunna leda till arrenderättens förverkande.

Jordkommissionen upptog i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande

med utkast bl. a. till social arrendelag (SOU 1923:40) en bestämmelse

av innehåll att lega skulle utsättas i penningar eller naturalster

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

5

och till beloppet vara bestämd. Kommissionen ville sålunda icke föreslå,

att legan finge helt eller delvis utsättas i arbete. Av motiveringen att

döma synes kommissionen ej heller ha avsett, alt arrendatorn skulle

kunna i arrendeavtalet förpliktas att fullgöra . viss arbetsskyldighet mot

ersättning i penningar. Såsom skäl för sin ståndpunkt anförde kommissionen

bland annat följande:

Det sätt för legans utgörande, som hitintills praktiserats, hade mångenstädes

skapat missförhållanden av den art, att de vid lagstiftningens utformande

krävde det allvarligaste beaktande. Den ställning jordägare och

arrendatorer bomme att intaga till varandra därigenom att arrendeavtalet

sammankopplades med ett arbetsavtal vore synnerligen grannlaga och fordrade,

örn den icke skulle leda till olidliga slitningar, stor hänsynsfullhet.

särskilt från jordägarens sida. Även om sådan i flertalet fall kunde påräknas,

vore det tillstånd av osäkerhet och beroende, som för arrendatorn

vore förenat därmed, alltid ägnat att skadligt inverka på förhållandet,

och lämnades därigenom ett utrymme åt godtycket, som kunde giva anledning

till svåra missbruk. De i lagstiftningen upptagna föreskrifter, som

avsåge att hindra jordägarna att utnyttja arrendatorns arbetsskyldighet

på sådant sätt, att denne därigenom onödigtvis betungades eller hindrades

i skötseln av sitt jordbruk, syntes dels icke ha blivit efterlevda dels ock

icke vara tillräckliga att skänka arrendatorn den trygghet och det oberoende,

som vore den sociala arrendelagens viktigaste syfte. Av kommissionen

verkställd undersökning hade visat, att arbetsskyldigheten ej sällan

utkrävdes på sådant sätt, att arrendatorn hindrades att ordentligt sköta

sitt jordbruk. Ett annat missförhållande, vars betydelse icke finge underskattas,

vore att arbetsskyldighet i regel taxerades efter mycket låga och

för vederbörande arrendatorer synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder.

Genom arrendekontrakten vore i allmänhet arrendatorema tillförbundna

vid äventyr av arrendets förlust att ställa sin arbetskraft till jordägarens

förfogande; och detta medförde, att arrendatorema vore förhindrade att

begagna sig av arbete, som eventuellt erbjödes av en annan arbetsgivare

mot högre betalning. Det kunde icke anses överensstämmande med tidens

brav, att ett arrendeavtal på sådant sätt sammankopplades med ett arbetsavtal.

Var och en borde ha frihet att själv råda. över sig och sin arbetskraft.

Arrendatorn borde därför äga rätt att i första hand sörja för sitt eget

arrendebruk; ville han därjämte arbeta åt andra, finge han avtala därom

med arbetsgivaren på samma sätt och på samma villkor som andra arbetare.

I de fall, då arbetsskyldigheten vore av större omfattning, födde

den hos arrendatorenka en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej vore

till gagn för det sätt på vilket arbetsskyldigheten fullgjordes. Ohåga och

brist på arbetsglädje karakteriserade ofta nog i hög grad arrendatorernas

arbete åt jordägaren. Detta vore ej till fördel för arbetsresultatet, det bidraga

ej heller till ett gott förhållande mellan jordägaren och arrendato

nema. Arbetsskyldigheten vöre därför ofta roten till missnöje och tvista

mål mellan jordägare och arrendatorer. Bland arrendatorema rådde en

bestämd opinion mot det gällande systemet. Ett ytterligare skäl till dess

avlägsnande vore att båda partema komme att bliva föga benägna att

för så lång tid som den längsta tillåtna arrendetiden ingå avtal av sådan

innebörd. Oavsett att svårigheter alltid måste möta för bestämmandet av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde sig även andra

omständigheter hindrande för sådana avtals ingående. Sådana omständigheter

vore från jordägarnas sida omöjligheten att på förhand fixera arbetsbehovet

för en längre tid och från arrendatorernas sida en naturlig

motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften vid en

viss arbetsgivare. Att jordbruk eller skogsbruk, som vöre beroende av

arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera avsevärd mån röna inflytande

av det gällande systemets avlägsnande, torde ej kunna med fog befaras.

Hinder förefunnes ej, att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende

av detta avslutade ett arbetsavtal med arrendatorn.

Beträffande frågan huru jordägarnas behov av arbetskraft skulle tillgodoses,

därest kommissionens förslag bifölles, anförde kommissionen i

annat sammanhang följande:

Vad först skogsarbetena anginge, bleve avgörandet lättare. Dessa krävde

yrkesvana arbetare, och det kunde väl icke anses vara annat än ett framsteg

både ekonomiskt och kulturellt att låta jordbrukaren sköta sitt oell

giva skogsbruket dess egen arbetarestam. Man skulle emellertid kunna

säga, att där vissa skogsarbeten vöre att betrakta som säsongarbeten, som

måste utföras under vintertid, medan snön läge i skogarna och underlättade

transporterna, så erbjöde sig här ett lämpligt arbetsfält just för

mindre jordbrukare, som vore mera lediga om vintern och i stor utsträckning

ansåges då behöva arbetsförtjänst.

En sådan angelägenhet borde dock icke, gent emot de stora olägenheterna

av arbetsskyldighetema, föranleda dessas bibehållande vid arrendejordbruket.

Arrendatorema komme i alla fall att efter friköpning i stor

utsträckning erbjuda frivilligt arbete i all synnerhet om vintrarna och

även örn somrarna, när det verkligen passade sig för dem och det lönade

sig. Ett sådant frivilligt arbete borde också bliva utfört med större intresse.

På samma gång avskaffades därigenom den under alla förhållanden

obehöriga tvångsunderbetalningen genom gamla alltför låga taxor.

Det vöre dessutom känt, att arbetet i skogarna i den största utsträckning

redan nu upprätthölles genom sådant frivilligt erbjudande från självägande

bönder. I den mån sådan arbetskraft ej räckte till för sommararbetena,

bleve det ofrånkomligt att därför anlita arbetskraft av icke

jordbrukare. Detta vöre också ur båda näringarnas synpunkter uppenbarligen

det enda rätta. Ju mera jordbrukare kunde beredas tillfälle att

helt slå sig på sitt jordbruk, ju bärkraftigare bleve jordbruket i landet

i alla avseenden och desto bättre bleve skogsarbetet utfört genom anlitandet

av vana yrkesarbetare.

Mera invecklad ställde sig saken vid utfinnandet av medel att tillförsäkra

det stora jordbruket arbetskraft i stället för den, som nu på ett

beräkneligt sätt vöre ställd till dess förfogande genom kontraktsenlig

arbetsskyldighet från torpare och andra mindre jordbrukare. Svårigheterna

gällde här mest sommarmånaderna, där konkurrens uppstode mellan

två jordbruk, som båda behövde ordentligt skötas.

Man vore härmed inne på systemet att sköta de stora jordbruken genom

särskilt lejd arbetskraft, vilket bleve oundvikligt. Detta förefölle icke

såsom någon omöjlighet. Kunde industrien samt handel och övriga näringar

tills vidare hållas i gång med lejda arbetare, borde detta icke heller

vara någon oöverkomlighet för de stora jordbruken. I själva verket hade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

7

dessa också sedan gammalt arbetat helt eller delvis efter en sådan metod.

Kärnan i denna anordning hade varit det s. k. statarsystemet, utbyggt vid

behov med tillfällig arbetshjälp. Statarsystemet hade med fog blivit illa

ansett på grund av de dåliga förhållandena beträffande arbetstid, bostäder

och villkor i övrigt, varunder statarna i stor utsträckning lidit.

Torpamas arbetsskyldighet hade emellertid för dem varit organiserad

på ett minst lika klandervärt sätt. För dem hade därtill kommit de långa,

ofta omänskliga avstånden mellan bostaden och arbetsplatsen och det

uppslitande arbetet på det egna jordbruket efter den långa arbetsdagen

på godset. Samhället måste uppbyggas på förhoppningar örn att kunna

åstadkomma något bättre, och kunde torparnas villkor förbättras, borde

detta även kunna ske med statarnas. Industriarbetarna hade genom sina

organisationer höjt industriarbetarklassens arbetsvillkor från mången

gång den största förnedring till ett högre plan. De begynnande organisationerna

mellan lantarbetare hade även börjat visa sin verkan mångenstädes.

På åtskilliga gods sades redan nu anställningsvillkoren ha avsevärt

förbättrats, under det torparnas ställning med deras arbetsskyldighet

fortfarande till och med på samma ställen kunde vara mycket betryckt.

Det vore givet även för godsets skötsel utan fördel att räkna med en

arbetare, som vore uttröttad genom brukandet även av egen jord.

Det funnes nog här liksom på så många andra ställen en lämplig

medelväg. Intet hinder mötte, att den vid ett gods anställde lantarbetaren

erhölle i sina löneförmåner även en täppa eller ett planteringsland eller

eljest något mycket litet jordbruk, som väl kunde skötas till egen trevnad

på lediga stunder med hjälp av familjens övriga medlemmar. En sådan

ordning borde ingen kunna motsätta sig, om arbetsgivaren och arbetaren

därom vore ense. Därmed löstes problemet, örn icke idealiskt, vilket

aldrig skedde med något problem, så dock på det enda sätt, som vore

överkomligt och någorlunda försvarbart under nuvarande förhållanden.

Två ledamöter av jordkommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson)

föreslogo, att legan visserligen skulle utsättas i penningar eller naturalster,

men att i arrendeavtalet dock finge bestämmas att i stället för

tegan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt

arbete; i händelse av tvist skulle nämnda pris bestämmas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande.

Ytterligare två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) reserverade sig,

under förklarande att de icke kunde förorda sådana lagändringar som

förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Icke heller kunde de

förorda någon slags statlig eller partenia påtvingad reglering av arrendeprestationernas

beskaffenhet och storlek.

De myndigheter, som i sina yttranden över jordkommissionens utkast

till social arrendelag uttalade sig i denna fråga, ställde sig avvisande mot

förslaget, att legan ej skulle få utgöras med arbete. Härutinnan framhölls

bland annat följande: Det avsedda förbudet vore ägnat att synnerligen

djupt och i regel högst menligt ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet.

Utvecklingen hade visserligen gått i riktning mot en avveckling

av torparsystemet. Mångenstädes förekomme detta dock alltjämt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 60.

Inga skäl förefunnes att omöjliggöra förekomsten av dagsverkstorp, vilket

skulle bliva en följd av bestämmelsen. Systemet innebure fördelar för

båda kontrahenterna. Då lagen vore avsedd att gälla så små arrenden som

de, vilkas odlade jord utgjorde minst två hektar, drabbade förbudet även

en sådan arrendator, vilken för sin utkomst nödvändigtvis måste ha extra

arbetsförtjänst och vilken för brukningen av den arrenderade jorden behövde

anlita jordägarens dragare. Väl mötte ej hinder, att vid sidan av

arrendeavtalet träffades ett arbetsavtal, men det läge nära till hands att

antaga, att bestämmelserna däri komme att avfattas med hänsynstagande

även till arrendeavtalet. Enligt gällande arrendelag skulle arbetsprestationen

vara till sin mängd bestämd, vilket däremot ingalunda behövde

bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal, som alltså kunde bliva lika och

kanske mera betungande än bestämmelserna i ett arrendeavtal.

Vid 192A års riksdag, där förevarande fråga genom väckta motioner

kom under bedömande, ställde sig andra lagutskottet (utlåtande nr 36)

avvisande till tanken att förbjuda arrendeavtals förenande med arbetsskyldighet

samt anförde härom följande:

Såsom av flera myndigheter betonats vore arrendeavtalets kombinerande

med arbetsskyldighet byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna.

Särskilt i fråga örn mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning

icke försloge att täcka levnadsbehoven, kunde det innebära en

bestämd fördel för arrendatorn att få utgöra legan helt eller delvis i

arbete. Då jordbruket icke gåve något till avsalu, kunde det ofta för

arrendatorn bliva svårt att betala ett kontant arrende. Och då arrendatorn

i allt fall för sin existens måste söka arbete hos andra, kunde det

för honom vara till stor förmån att ha säker tillgång till sådant hos jordägaren.

För jordägaren åter vore det i allmänhet en betydande fördel

att äga tillgång till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog vöre hans

benägenhet att från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast

av utsikten att därigenom erhålla tillgång till sådan arbetskraft.

Skulle denna möjlighet betagas honom, kunde det helt visst befaras att

den utväg, som nu stöde den jordbruksarbetande befolkningen öppen, att

genom övertagande av mindre arrendebruk bereda sig egna hem, skulle

i väsentlig mån bliva inskränkt. Lagstiftarens bemödanden å detta område

borde därför endast åsyfta att så långt lämpligen kunde ske reglera

förhållandet.

Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet, som

emellertid vann riksdagens godkännande.

Enligt jordsakkunnigas den 20 juni 1926 dagtecknade förslag till social

arrendelagstiftning (SOU 1926:8) skulle legan ej få utsättas att utgå i dagsverken

eller annat arbete. Däremot skulle möjlighet medgivas att i

arrendeavtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till

jordägaren eller annan utgöra sådant arbete som vore till sin myckenhet

bestämt. Ett dylikt förbehåll skulle äga giltighet under förutsättning, att

ersättning för arbetet skulle utgå i penningar efter pris, ej understigande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

v)

det som vid tiden för arbetets utförande vöre i orten gångbart. Om i

strid mot vad sålunda stadgats arrendatorn blivit i avtalet ålagd att utan

ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken

eller annorlunda bestämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet

bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris; och skulle jordägaren,

i den mån logan vore utsatt i arbete, i stället bekomma lega i

penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets

slutande kunde anses skäligt.

Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga följande:

Jordsakkunniga måste dela de betänkligheter, vilka från skilda håll uttalats

mot att det i lagen skulle förbjudas kontrahenterna att i arrendeavtalet

intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra dagsverken

eller annat arbete till jordägaren. Väl måste det erkännas, att det ej numera

i samma omfattning som tillförne förekomme, att logan bestämdes

att utgå enbart i dagsverken eller annat arbete. Jordägarna syntes

sålunda jämväl vid upplåtelser av torp och andra mindre arrendeställen

allt mera ha övergått att tillämpa andra former för legans bestämmande.

Men det torde icke kunna frånses, att det i vissa landsdelar fortfarande i stor

utsträckning vore brukligt, att legan utsattes enbart i dagsverken. Och

synnerligen ofta torde det förekomma, att legan utginge i såväl penningar

som dagsverken eller annat arbete. Denna form för legan användes

inom alla delar av mellersta och södra Sverige och torde utan tvivel

vara den mest brukliga vid upplåtelser av såväl större och medelstora

torp som mindre utgårdar under fideikommiss och större gods. Vid ett

stort antal av dessa upplåtelser tillförbundes arrendatorn dessutom att

jämte arrendedagsverken till jordägaren utgöra överdagsverken eller annat

arbete mot ersättning. Vid bolagsarrenden utsattes legan numera i

regel i penningar, men arrendatorn ålades vanligen i arrendeavtalet att

mot särskild ersättning till jordägaren utgöra viss arbetsskyldighet, bestående

antingen i dagsverken i jordägarens jordbruk eller skogsbruk

eller ock i ackordsarbete såsom kolning, huggningar, körslor m. m.

Anledningen till att arrendeavtal sammankopplades med arbetsavtal

vöre från jordägarens sida en önskan att tillförsäkra sig stadigvarande

arbetskraft för sitt jordbruk eller sitt skogsbruk. Förbjödes nu i lagen

jordägaren att tillförbinda arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat

arbete, torde det helt visst kunna befaras, att mången jordägare skulle

komma att avhålla sig från att upplåta torp och andra mindre jordbruk

på arrende, varigenom den utväg, som nu stöde den jordbruksarbetande

befolkningen öppen, att genom övertagande av dylika mindre arrendebruk

bereda sig egna hem skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Vad

särskilt skogsägarna anginge, så vore det rationellt bedrivna skogsbruket

i oundgängligt behov av en fast oell yrkeskunnig arbetarstam, som vöre

bosatt på skogarna. Detta behov hade skogsägarna sökt tillgodose genom

att åt skogsarbetare upplåta mindre jordbruk på arrende. Väl utgjordes

dessa jordbruk i ej obetydlig omfattning av gamla bondgårdar som inköpts

för skogstillgångarnas utnyttjande. Men ej sällan hade för detta

ändamål helt nya bebyggelser ägt rum på skogarna. I båda fallen hade

skogsägarna ofta nedlagt betydande kostnader å arrendeställenas istånd
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

sättande, vilka kostnader merendels ej kunde förräntas genom de ringa

arrendebelopp som dessa inbringade.

Beträffande en del orter kunde det visserligen förutsättas, att en jordägare

ej behövde räkna med att hans egna arrendatorer annat än i undantagsfall

skulle söka sig arbetsförtjänst hos annan. Men förhållandet torde

säkerligen ställa sig annorlunda i orter, där skogsägarna möttes av konkurrens

om arbetskraft från industrier eller andra företag, vilka kanske

i följd av goda konjunkturer såge sig i stånd att betala avsevärt högre

löner än det intensivt bedrivna skogsbruket mäktade bära. Att i dylika

fall skogsägaren, därest det förbjödes honom att i arrendeavtalet intaga

förbehåll örn arbetsskyldighet, skulle kunna ställas inför den utsikten, att

innehavarna av hans egna arhetarställen ägnade sin från jordbruket lediga

tid i annans tjänst, medan han själv'' saknade arbetskraft för nödiga kulturåtgärder

och andra för ett intensivt skogsbruk erforderliga arbeten, torde

knappast kunna bestridas. Det vore också föga överensstämmande med rättvisa

och billighet, örn jordägaren — samtidigt med att genom lagstiftningen

ålades honom förpliktelser i fråga om arrendeställenas underhåll, vilka understundom

kunde bliva avsevärt betungande — skulle betagas den förmån,

som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom av avgörande betydelse,

nämligen att kunna från arrendestället påräkna nödig arbetskraft.

Det ifrågasatta förbudet skulle säkerligen ej heller vara till fördel för

arrendatorerna själva. Ifrågavarande arrendeställen vore nämligen merendels

så små, att arrendatorerna för sin utkomst vore nödsakade att söka

arbete vid sidan av sitt jordbruk. Det vore då en bestämd förmån för arrendatorerna

att kunna få utgöra arrendet genom arbete och att äga säker

tillgång till den med överdagsverken förenade arbetsförtjänsten. De sakkunnigas

undersökning hade ej heller givit vid handen att numera hos arrendatorerna

funnes en allmän önskan om arbetsskyldighetens avskaffande.

Den opinion i denna riktning, som tidigare framskymtat, torde huvudsakligen

ha haft sin orsak i ett av kristidens säregna förhållanden skapat missnöje

med grunderna för arbetets värderande. Då ett sammankopplande av

arrendeavtal med arbetsskyldighet syntes mycket väl låta sig genomföras

utan att därav ur vare sig social eller jordhruksekonomisk synpunkt vore

att befara några avsevärda olägenheter, blott förhållandet på ett nöjaktigt

sätt reglerades i lagen, ansåge de sakkunniga att lagstiftarens bemödanden

å detta område borde begränsas härtill.

Missnöjet hos arrendatorerna med den arbetsskyldighet som i arrendeavtalet

ålades dem torde företrädesvis vara att söka däri, att denna skyldighet

ofta värderades efter för arrendatorerna ofördelaktiga grunder. Av utredningen

franninge sålunda, såväl att vid de upplåtelser, där arrendet helt

eller delvis utsattes att utgå i arbete, legan, beräknad efter de i orten vanliga

arbetspriserna, ej sällan ställde sig avsevärt högre per ytenhet än vid

de upplåtelser, där den betalades enbart nied penningar, som ock att det i

stor utsträckning förekomme, att det arbete, som arrendatorerna enligt arrendekontrakten

vore skyldiga att utföra mot särskild ersättning, betalades

ej obetydligt lägre än annat därmed jämförligt arbete. Väl finge det erkännas,

att då dessa arrendatorer i regel kunde påräkna en jämn och säker tillgång

till arbete hos jordägarna, och då de i allmänhet åtnjöte företrädesrätt

till arbete framför andra arbetare, det icke rimligen kunde fordras, att de

priser, som beräknades för arrendatorernas arbete, skulle fullt jämställas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

11

med de dagsverkslöner och ackordspris, som jordägaren måste betala till

tillfälliga arbetare. Och ej heller torde det böra förbises, att i de fall, däri

ersättningarna för arrendatorernas arbetsprestationer sattes till låga belopp,

dessa ofta åtnjöte andra förmåner såsom låga kontanta arrenden, vedbrand,

fria dragare för sitt jordbruk m. in., vilka förmåner understundom uppvägde

prisskillnaden. Men även om all hänsyn toges till berörda omständigheter,

kvarstode det likväl, att vid många arrenden arrendatorernas arbetsprestationer

måste anses vara avsevärt underbetalda. Och jämväl i de fall,

där vid arrendeavtalets avslutande de i orten brukliga priserna lagts till

grund för värderingen av de kontrakterade arbetsprestationerna, torde

denna värdering enligt utvecklingens vanliga gång, åtminstone vid långvariga

arrenden, så småningom komma att stå i visst missförhållande till

nämnda pifser, merendels till arrendatorns nackdel. Detta måste givetvis för

arrendatorn te sig särskilt obilligt, då avgifterna vid de arrenden, där legan

utginge enbart i penningar, i regel icke torde ha undergått en motsvarande

förhöjning vid nya upplåtelser. De sakkunnigas förslag vore avsett att undanröja

dessa missförhållanden.

Åtskilliga av de myndigheter, vilka avgåvo yttranden över jordsakkunnigas

förslag, avstyrkte förslaget i förevarande del. Kritiken innefattade

bland annat följande synpunkter: Upplåtelse av dagsverkstorp vore närmast

att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det större skogsbruket.

Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid avsevärt

minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika. Särskilt

vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland.

Torpinstitutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren.

Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag,

vore det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna,

som prissättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan

tvivel bomme att föranleda, snart skulle få tili följd, att jordägarna antingen

försålde sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk

med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker

utkomst på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egendomen

eller bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning

skulle i regel bliva försämrad och vägen stängas till det självständigare penningarrendet

och till egen torva, en väg som nu i regel stöde den obemedlade

skötsamme jordbruksarbetaren öppen genom övertagande av ett dagsverkstorp.

— Stora svårigheter måste möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle

vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det ej kunde

anses rättvist, att priserna vid avtal av förevarande art, varigenom bereddes

brukaren en jämn arbetstillgång, utginge efter samma grunder som vid tillfälligt

arbete. — Ej heller bleve det möjligt för kontrahenterna att överblicka

den ekonomiska innebörden av avtalet, även örn detta avsåge endast en

kortare tid. En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa

av bestämmelsernas lagfästande. — Någon egentlig undervärdering av dagsverken

förekomme knappast under normala tider. Väl upptoges under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

stundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre värde än annat jordbrukseller

skogsarbete, men därvid måste beaktas, att torparen finge utgöra dagsverken

hela året om och därför icke kunde fordra lika avlöning som en säsongarbetare,

att torparen icke hade full sysselsättning med arbete för sitt

eget lilla jordbruk och kunde ha svårt att erhålla annat arbete under de tider,

då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att torparen ofta finge

åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle, såsom vedbrand,

fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade även, att dagsverksarrendatorerna

ofta redde sig bättre än de arrendatorer, vilka utgjorde

legan enbart med penningar.

I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen nr 182 anslöt sig

departementschefen till jordsakkunnigas uppfattning, att något förbud mot

arrendeavtalets kombinerande med arbetsavtal ej kunde eller borde stadgas.

Lagstiftningens uppgift syntes böra inskränkas till att reglera de särskilda

förhållanden, som genom en dylik kombination kunde uppstå. Beträffande

den av jordsakkunniga föreslagna anordningen erinrade departementschefen,

att arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas

i en ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur

inom arbetsmarknaden komme att av arrendatorn såsom lega utkrävas en

större arbetsprestation än som beräknats vid avtalets ingående. För att

skydda arrendatorn mot att hans arbetsprestationer skulle bliva underbetalade

vore det icke heller nödigt att gå så långt som till ett förbud mot

legans utsättande i arbete. Det vöre till fyllest att i lagen införa vissa bestämmelser

genom vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunde i

skälig mån regleras med hänsyn till arrendeförhållandet. Med utgångspunkt

från att den lega som avtalats skulle bestå, borde i lagen icke regleras andra

fall än sådana, då efter arrendeavtalets avslutande inträffat en stegring av

det pris, som i orten under jämförliga förhållanden vore gångbart för arbete

av ifrågavarande slag. I dessa fall borde arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen

eller med andra ord vara berättigad att uppbära skillnaden mellan

ortens pris vid arbetets utförande och vid avtalets ingående. — I överensstämmelse

med dessa synpunkter föreslog departementschefen ett stadgande

av innehåll, att om det ålåge arrendatorn att till jordägaren eller

annan utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete och ersättningen härför

ej vore i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets

utförande vore under jämförliga förhållanden i orten gängse, jordägaren

skulle vara pliktig att, där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn

utgiva, utöver vad för arbetet kunde lia betingats, särskild ersättning

motsvarande ökningen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag ansåg

sig (utlåtande nr 1) icke kunna biträda vare sig propositionen eller jordsakkunnigas

förslag och anförde härutinnan följande: Båda förslagen till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

13

godosåge enbart arrendatorns intresse. Skulle man överhuvud taget medgiva

en jämkning i vad parterna avtalat, syntes en bestämmelse härom icke böra

begränsas till de fall, då arbetslönerna vore stadda i uppgång, u,tan jämväl

böra tillämpas, när konjunkturerna å arbetsmarknaden vore sjunkande. En

dylik lagbestämmelse syntes dock utskottet mindre tillrådlig. Tydligt vore

att man måste ställa sig betänksam mot att i detta fall, genom att medgiva

rubbning av en ersättning varom parterna vid avtalets avslutande enats,

avvika från den grundsats som gällde på andra delar av arbetsmarknaden.

Dessutom ville utskottet framhålla, att en sådan lagstiftning skulle leda till

konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns synpunkt vore föga tilltalande.

Den hittills tillämpade ordningen hade för arrendatorn medfört den fördelen,

att han vid avslutandet av ett arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels

kunnat med visshet bedöma innebörden och omfånget av de förpliktelser

han genom avtalet iklädde sig. Vore tegan utsatt i arbete, hade han

sålunda vetat att han, när det avtalade arbetet fullgjorts, icke vidare häftade

i någon skuld till jordägaren för arrendet. Och om legan bestämdes

till visst penningbelopp men arrendatorn därjämte tillförbundes att utgöra

vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd ersättning, hade han som regel

kunnat räkna med att betala arrendet med den arbetsförtjänst som i avtalet

tillförsäkrats honom. Denna förmån, vilken i synnerhet vid små arrenden,

där jordbruket ej gåve något nämnvärt till avsalu, varit särskilt skattad av

arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse av antydd innebörd betagas

honom. Ingendera av kontrahenterna skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal

kunna överblicka de ekonomiska förpliktelser han därmed iklädde sig.

Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under yrkande om bifall

till propositionen i förevarande del.

Sedan kamrarna först stannat i olika beslut, godkändes utskottsutlåtandet

efter sammanjämkning.

1943 års revision av arrendelagstiftningen grundade sig på ett av 1936

års arrendciitrednincj den 9 november 1938 avgivet förslag (SOU 1938:38).

Arrendeutredningen ansåg, att möjligheten för jordägaren att tillförbinda

arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar alltjämt borde bibehållas.

Utredningen befarade nämligen, att ett förbud mot att på dylikt

sätt sammankoppla arrende- och arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma

verkningar särskilt i fråga örn det större jordbrukets tillgång på

nödig arbetskraft. Arrendeutredningen anförde vidare:

Vad beträffar skogsbruket har det visserligen visat sig, att skogsägarna

i stor omfattning frångått systemet med kombinerade avtal. Denna omständighet,

vilken till stor del måste tillskrivas inverkan av 1927 års lagstiftning,

motsäger emellertid icke, att det även för skogsägarna torde vara

önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal. Då ett i arrendeavtalet intaget

förbehåll örn skyldighet för arrendatorn alt åt jordägaren utgöra ar
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

bete innebär att arbetet skall utföras vid äventyr av arrenderättens förverkande,

vinnes större trygghet med avseende å tillgången på arbetskraft än

vad fallet är med separata arrende- oell arbetsavtal. Denna omständighet

torde ha sin särskilda betydelse i fråga om sådant arbete, exempelvis kolning,

där behovet av speciell yrkeskunnighet är mera framträdande.

Från arrendator eimas synpunkt torde anordningen med kombinerade avtal

ej helier framstå såsom ofördelaktig. Då arrendatorn är berättigad till

skadestånd, för den händelse jordägaren undandrager sig att tillhandahålla

honom det stipulerade arbetet, medför nämnda anordning under nuvarande

förhållanden en viss garanti att arrendatorn verkligen erhåller den arbetsinkomst

som han behöver för sitt uppehälle. Under depressionstider har

detta förhållande visat sig äga betydelse för arrendatorerna, och den på senare

tid framträdande tendensen att avskaffa anordningen med kombinerade

avtal har därför på många håll väckt bekymmer. Även örn arrendatorns

rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst vidgas till att avse jämväl

fall där arbetsskyldigheten kontrakterats på annat sätt än i själva arrendeavtalet,

torde den ifrågavarande anordningen likväl lända arrendatorn till

fördel, i det att arbetsskyldigheten och därmed ersättningsrätten kommer

att hänföra sig till hela arrendetiden.

Vad som givit anledning till de framförda kraven att icke blott avskaffa

dagsverkssystemet utan även helt förhindra kombination av arrende- och

arbetsavtal torde särskilt vara den omständigheten att de arbetsprestationer

— överdagsverken eller ackordsarbeten — för vilka kontant ersättning är

avtalad, ofta värderats efter grunder vilka för arrendatorerna framstått såsom

ogynnsamma. När såsom i stor utsträckning förekommit ersättningen

för de kontrakterade arbetsprestationerna utgår enligt en vid arrendeavtalets

ingående uppgjord prislista, vilken är avsedd att oförändrad gälla under hela

arrendetiden, kan uppenbarligen nämnda ersättning komma att stå i missförhållande

till de i orten eljest brukliga dagsverkslönerna eller ackordsprisen,

även om dessa ursprungligen legat till grund för prislistans upprättande.

Avgörande härvidlag är givetvis den konjunkturutveckling, som

äger rum efter arrendeavtalets ingående. Vid en sjunkande konjunktur, som

avspeglar sig i lägre arbetspriser på öppna marknaden, skulle visserligen den

i arrendeavtalet fastlåsta prissättningen kunna verka till förmån för arrendatorn,

i den mån icke omständigheterna framtvinga en revidering av densamma.

Emellertid har under de senaste decennierna denna sida av saken

knappast trätt i förgrunden. Även om tid efter annan en konjunkturavmattning

eller svårare ekonomisk kris inträtt, vilken givit sig till känna i form av

arbetslöshet och sänkta arbetslöner, har dock utvecklingen i stort sett medfört

högre arbetspriser inom de näringsgrenar där arrendatorernas arbetskraft

tages i anspråk. Denna stegring av arbetspriset på öppna marknaden

har tydligen i många fall icke kommit de arrendatorer till godo, vilka i sina

arrendeavtal åtagit sig arbetsprestationer mot ersättning fastställd för lång

tid framåt. Dessa lia känt sig missgynnade, vare sig arbetsprisets höjning

berott av förändring i penningvärdet eller inneburit en reell förbättring av

arbetarnas levnadsvillkor.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogo jordsakkunniga på

sin tid en anordning, enligt vilken ersättningen för det av arrendatorn utförda

arbetet under vissa förutsättningar skulle komina att följa arbetsmarknadens

lönefluktuationer. I arrendeavtalet skulle nämligen ej få intagas för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

15

behåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra

annat arbete än sådant, för vilket skulle utgå ersättning i penningar efter

pris ej understigande det som vid tiden för arbetets utförande vöre gångbart

i orten. Och örn arrendatorn i strid mot vad sålunda stadgats blivit i avtalet

ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst

antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete, skulle lian, oavsett vad

avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris. En anordning

i viss män liknande den jordsakkunniga sålunda föreslagit upptogs jämväl

i den för 1927 års riksdag framlagda propositionen. Däri föreskrevs nämligen,

att örn ersättningen för arbetet icke blivit i avtalet så bestämd, att den

uPPgin8e till det pris, som vid arbetets utförande vöre under jämförliga förhållanden

gängse i orten, jordägaren skulle vara pliktig att, där detta pris

efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet

kunde lia betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Arrendeutredningen, som anser önskvärt att undervärdering av arrendatorernas

arbetsprestationer förebygges, finner tanken att anknyta prisbestämningen

för dessa prestationer till den allmänna arbetsmarknaden vara så

mycket mera beaktansvärd som utvecklingen, särskilt genom kollektivavtalens

allt större utbredning inom jordbruk och skogsbruk, synes alltmer underlätta

en dylik lösning. En anordning, varigenom ersättningen för arrendatorernas

arbete måste följa fluktuationerna på arbetsmarknaden, torde i

stort sett verka mera rättvist än andra tänkbara system med rörlig prisbestämning.

Vad särskilt angår det på vissa håll i mellersta Sverige tillämpade

systemet, att ersättningen för arbetet årligen förändras i överensstämmelse

med ändringarna i levnadskostnadsindex, synes detta knappast tillfredsställande,

då ju levnadskostnadsindex samt index för arbetslöner ingalunda alltid

förete en parallell utveckling.

Emellertid anser sig arrendeutredningen icke kunna förorda en lösning

helt överensstämmande med grundlinjerna i de båda omnämnda förslagen.

Mot dessa har icke utan fog anmärkts, att desamma enbart tillgodosåge

arrendatorns intresse, i det att jämkning av ett i avtalet fastställt pris skulle

kunna ifrågakomma allenast vid en uppåtgående konjunktur på lönemarknaden.

Därest man vill medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, torde

emellertid möjligheten att företaga en sådan skäligen icke böra begränsas till

de fall, då arbetslönerna äro stadda i uppgång. Med hänsyn till önskemålet

om ömsesidighet mellan parterna i förevarande hänseende förefaller det

rimligt, att jämkning i avtalad ersättning skall kunna åvägabringas jämväl

när konjunkturerna å arbetsmarknaden äro sjunkande. Att arrendatorn

därigenom under vissa omständigheter kan komma att försättas i en mera

ogynnsam ställning, än örn arbetslönen enligt avtalet varit fastlåst för hela

arrendetiden, synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Det torde för

arrendatorn vara mera önskvärt alt hans arbetsprestationer icke vid någon

tidpunkt underbetalas än att han under säregna förhållanden ställes bättre

än andra som utföra enahanda arbete.

Borttagandet av möjligheten att i arrendeavtalet införa en fast, för hela

arrendetiden gällande prislista kan måhända föranleda vissa av de jordägare,

som hittills begagnat sig av detta system, alt betinga sig högre lega

än vad för närvarande är fallet. Tänkbart är nämligen att den undervärdering

av arbetsprestationerna, vartill systemet med fast prislista inbjudit, i

viss mån kompenserats genom billigare lega. Enligt arrendeutredningens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 66-

tanke är emellertid en dylik sammanblandning av lega och ersättning för arbete

icke att förorda. Det torde icke minst ur arrendatorns synpunkt vara

önskvärt att nyttjanderätt och arbetsprestationer taxeras var för sig till deras

verkliga värde. Arrendatorn sättes härigenom i stånd att bättre överblicka

den ekonomiska innebörden av avtalet.

Arrendeutredningen föreslår sålunda att ersättning för arrendatorns arbete

skall, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande

det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden

gängse i orten. Denna regel torde i praktiken få den verkan, att

arbetsprestationerna betalas efter de lokala kollektivavtalens priser, ett beräkningssätt

som redan under lång tid tillämpats vid ett stort antal arrenden

och visat sig utfalla till belåtenhet. Med utgångspunkt från nämnda priser

får givetvis en reducering ske för sådana fall, där den av arrendatorn levererade

arbetskraften icke kan betraktas såsom fullgod. I betraktande av

kollektivavtalens allt större betydelse synes det knappast antagligt, att den

föreslagna regeln skall medföra någon märkbar ökning av antalet rättstvister.

Beträffande sådana bygder, där kollektivavtal ännu icke förekommer,

kunna måhända vissa svårigheter uppstå, när det gäller att bedöma vad som

utgör det gängse priset i orten för arbete av det ifrågavarande slaget, en

bedömning som innefattar hänsynstagande till skilda omständigheter såsom

arbetets beskaffenhet, dess mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m.

Emellertid torde man även för dessa fall kunna antaga, att vad med den

föreslagna regeln åsyftas i allmänhet skall kunna vinnas genom frivillig

överenskommelse mellan parterna. Där sådan överenskommelse ej kan träffas,

står det naturligen arrendatorn fritt att efter stämning utföra sin talan

vid domstol.

En i viss mån fristående fråga är, huruvida den reglering nu förordats bör

begränsas till de fall där förbehåll om arbetsskyldighet intagits i arrendeavtalet.

Det synes oförnekligt att med en sådan begränsning regleringen

skulle kunna bliva illusorisk. En jordägare, som ville behålla systemet

med fastlåsta priser, skulle kunna göra detta genom att vid sidan av arrendeavtalet

avsluta ett särskilt arbetsavtal för viss längre tid, exempelvis

för hela arrendetiden. Av hänsyn till önskemålet örn effektivitet i lagstiftningen

lärer det sålunda vara påkallat att låta regleringen principiellt omfatta

varje mellan jordägaren och arrendatorn ingånget arbetsavtal, alldeles

oberoende därav, huruvida arrendatorns arbetsskyldighet inskrivits i arrendeavtalet

eller icke. Genom en sådan utsträckning av ifrågavarande regler

komma dessa visserligen att hänföra sig till förhållanden, vilka formellt sett

falla utom den ram, som enligt gängse rättssystematisk uppdelning hittills

avgränsat arrendelagstiftningen. Till förmån för regleringens utvidgning kan

emellertid åberopas det faktiska samband i socialt och ekonomiskt hänseende,

som tvivelsulan råder mellan arrendeavtalet å ena, samt arbetsavtal

mellan jordägaren och arrendatorn, å andra sidan.

Beträffande arrendeufredningens förslag om bibehållande av möjligheten

att kombinera arrende- och arbetsavtal uttalade svenska skogs- och flottningscirbetareförbundet

i sitt yttrande över arrendeutredningens betänkande,

att arrende- och arbetsavtal borde vara helt fristående från varandra. Arrendeavtalet

avsåge att reglera arrendatorns förhållanden som jordbrukare.

I den mån han dessutom vore lönearbetare, borde hans villkor som sådan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66. 17

regleras på samma sätt som andra arbetares villkor, d. v. s. numera i regel

genom kollektivavtal.

Det på arrendeutredningens betänkande grundade lagförslaget förelädes

1943 års riksdag genom propositionen nr 346. Beträffande frågan örn bibehållande

av möjligheten att kombinera arrende- och arbetsavtal yttrade

föredragande departementschefen såvitt nu är i fråga endast, att svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundets erinran icke synts böra föranleda

avvikelse från arrendeutredningens förslag.

Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet (utlåtande nr 2),

som ej fann anledning till erinran mot de föreslagna bestämmelserna beträffande

arrendatorernas arbetsavtal.

Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen.

Beträffande byggnads- och underhållsskyldighet lämnas i nyttjanderättslagen

dels vissa allmänna bestämmelser och dels specialbestämmelser för skyldighet.

s. k. sociala arrenden.

De allmänna bestämmelserna ålägga icke vare sig jordägaren eller arrendatorn

någon allmän nybyggnadsskyldighet; lagen har härutinnan utgått

från att uppkommande nybyggnadsfrågor i de särskilda fallen skola

kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. Beträffande underhållsskyldigheten

stadgas i 10 §, att arrendatorn skall väl hävda jorden

samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han

vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren

när fastigheten avträdes; finnes arrendatorn då hava avhjälpt

brist, som fanns vid tillträdet, är han berättigad till gottgörelse därför

av jordägaren. Dessa bestämmelser innebära, att arrendatorn är skyldig

att återlämna fastigheten i samma skick som han mottagit den. Beträffande

jordens hävd går lagen emellertid längre och ålägger arrendatorn

en allmän skyldighet att »väl hävda jorden». Härav följer, att han icke

får låta den ligga i vanhävd, även om han mottagit den vanhävdad.

Att märka är att de bestämmelser för vilka nu redogjorts äro grundade

på principen om avtalsfrihet. De kunna alltså sättas ur funktion

genom förbehåll i arrendeavtalet.

I 59—61 §§ lämnas för s. k. sociala arrenden bestämmelser dels örn

bebyggandet av utarrenderad jordbruksfastighet, dels om underhållet av

där uppförda byggnader och dels örn jordens hävd och vårdnaden av

övriga fastighetens tillhörigheter.

I de två först nämnda avseendena skilja sig de allmänna och de sociala

bestämmelserna väsentligt från varandra. Utmärkande för de sociala bestämmelserna

är, att dessa ålägga jordägaren den egentliga byggnadsskyldigheten

och beträffande underhållet av byggnader på visst sätt mel
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 66.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

lan jordägaren och arrendatorn fördela skyldigheten att verkställa reparationer.

Reglerna om jordägarens byggnads- och reparationsskyldighet innefatta

dels skyldighet att svara för att fastigheten vid tillträdet är i ett visst

skick (59 §), dels ock förpliktelse att under arrendetiden ombesörja nybyggnad,

ombyggnad och större reparationer (60 §). I det senare fallet

göres dock undantag från jordägarens ansvarighet för den händelse att

byggnadsbehovet uppkommit genom arrendatorns vållande.

I fråga örn byggnadsbeståndet vid tillträdet stadgas i 59 §, att jordägaren

skall avlämna ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar

vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även för jordbruket nödiga

ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas

ombyggnad eller annan än mindre reparation. I lagen lämnas en definition

på vad som skall förstås med mindre reparation. Att märka är att

jordägaren beträffande bostadshus är skyldig att utföra även mindre reparation,

därest sådan skulle erfordras för att byggnaden viel tillträdet skall

kunna anses vara i det skick som hälsovårdsstadgan kräver.

Skyldigheten att verkställa mindre reparationer å byggnader åvilar,

med det nyss nämnda undantaget beträffande bostadshus, arrendatorn

(61 §). Försummelse av arrendatorn att vidtaga behövliga mindre reparationer

medför den påföljden att, om det vid avträdet konstateras att

värdet av avträdesbristerna överstiger värdet av tillträdesbristerna, jordägaren

blir berättigad till gottgörelse för skillnaden. Avhjälper arrendatorn

genom mindre reparation vid tillträdet befintlig byggnadsbrist, som

jordägaren icke skall bota, blir arrendatorn ersättningsberättigad vid avträdet,

om värdet av avträdesbristerna understiger värdet av tillträdesbristema.

Beträffande jordens hävd och underhållet av andra tillhörigheter till

fastigheten än egentliga byggnader gälla enligt 61 § för sociala arrenden

samma regler som enligt 10 § för arrende i allmänhet.

Bestämmelserna om byggnads- och underhållsskyldigheten vid sociala

arrenden äro av tvingande natur. Förbehåll som strider mot vad som

stadgats i 59—61 §§ är enligt 65 § utan verkan mot arrendatorn.

Beträffande jordägarens byggnads- och reparationsskyldighet vid tillträdet

gällde före 1943 års ändringar av arrendelagstiftningen enligt de

i nyttjanderättslagen meddelade sociala bestämmelserna, att jordägaren

skulle avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå

ej tarvades ombyggnad eller annan än mindre reparation (48 §). Motsvarighet

till den nuvarande särskilda bestämmelsen beträffande bostadshus

fanns ej.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

19

Enligt 8 § norrländska arrendelagen, vilken lag upphävdes i samband

med 1943 års ändringar i nyttjanderättslagen, skulle jordägaren vid tillträdet

ha utfört — förutom nödig nybyggnad samt erforderliga större

reparationer på sätt i nyttjanderättslagen stadgades — även alla erforderliga

mindre reparationer å nödiga byggnader. Försummelse av jordägaren

att ha vidtagit dylika mindre reparationer medförde emellertid

allenast den påföljden, att arrendatorn blev berättigad att bättra bristerna

mot rätt till ersättning därför vid avträdet enligt syneregler.

1936 års arrendeutredning ifrågasatte, huruvida angivna föreskrifter i

norrländska arrendelagen, om de än formellt tedde sig strängare mot

jordägaren än vad fallet vore med nyttjanderättslagens regler, i sak medförde

någon särskild förmån för arrendatorn utöver den, som innehölles

i nyttjanderättslagens bestämmelse, att arrendator, som funnes vid avträdet

ha på egen bekostnad avhjälpt vid tillträdet befintlig brist, ägde

åtnjuta gottgörelse därför av jordägaren. Visserligen vore jordägarens

berörda åligganden enligt norrländska arrendelagen fastslagna genom

lagbud, vilka i likhet med sagda bestämmelse i nyttjanderättslagen vore

av tvingande karaktär. Denna omständighet torde emellertid vara mindre

betydelsefull, då arrendatorns möjlighet att bevisa sin rätt till gottgörelse

av nämnda slag även enligt norrländska arrendelagen vore beroende av

att till- och avträdessyn förrättats, en förutsättning som ofta nog saknades.

För övrigt torde norrländska arrendelagen icke hindra en överenskommelse

mellan parterna därom, att fastigheten vid tillträdet skulle

anses befinna sig i fullständigt gott skick eller ha brister allenast till visst

angivet belopp. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade arrendeutredningen

icke trott några betänkligheter behöva möta mot att ifrågavarande

särbestämmelser i norrländska arrendelagen för framtiden ersattes nied

nyttjanderättslagens regler.

I propositionen till 1943 års riksdag med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen

föreslogs beträffande reparationsskyldigheten enhetliga regler

för alla sociala arrenden. Vid behandlingen i riksdagen väcktes en motion,

vari yrkades, att norrländska arrendelagens bestämmelser örn jordägarens

förpliktelser vid tillträdet måtte bibehållas. Eftersom försummelse av

jordägaren att verkställa mindre reparationer ej medförde annan påföljd

än att arrendatorn berättigades att bota bristerna med rätt till gottgörelse

enligt syneregler, fann tredje särskilda utskottet i likhet med arrendeutredningen,

att ifrågavarande bestämmelser knappast i verkligheten för

arrendatorn innehure någon .särskild förmån, som denne icke åtnjöte

även enligt nyttjanderättslagen. Utskottet avstyrkte därför bifall till det

motionsvis framställda yrkandet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

Utskottet.

Enligt gällande rätt får arrendeavtal kombineras med arbetsavtal. Intages

i arrendeavtal förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att utföra

arbete åt jordägaren, innebär förbehållet att arbetet skall utföras vid äventyr

att arrenderätten förverkas. Arbetet får ej, ändå att annorlunda avtalats,

utkrävas så, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk.

Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken

enligt den fördelning som bestämts genom avtalet. Beträffande

betalningen för arbetet infördes genom 1943 års arrendelagstiftning den

viktiga nyheten, att arbetet skall ersättas efter gängse pris i orten vid tiden

för arbetets utförande. Tillhandahåller icke jordägaren avtalat eller för

arrendatorn lika förmånligt arbete, har arrendatorn rätt att uppsäga arrendeavtalet.

Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns förlust av arbetsinkomst

är av ringa betydelse eller efter det avtalat arbete tillhandahållits honom.

Oavsett huruvida uppsägning sker eller ej har arrendatorn rätt till

skadestånd, såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete

nödvändiggjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden. De

nu nämnda reglerna angående betalningen för arbetet samt arrendatorns

uppsägnings- och skadeståndsrätt äga tillämpning även på arbetsavtal, som

är fristående i förhållande till arrendeavtalet. De gälla, även om annat

avtalats.

I motionen har anförts, att i synnerhet bland värmländska arrendatorer

under ett visst skogsbolag yppats missnöje med de nuvarande reglerna om

arbetsskyldighet i samband med arrende. Arbetsskyldigheten inverkade

menligt på möjligheten att påverka arbetslönens storlek och hindrade

arrendatorerna att söka mera lönsamt arbete. För undanröjande av de

sålunda påtalade bristerna i lagstiftningen ha motionärerna hemställt, att

de nu gällande reglerna måtte kompletteras bl. a. med ett stadgande, att

förbehåll om arbetsskyldighet för arrendatorn ej finge intagas i arrendeavtal.

därest arrendatorn motsatte sig sådant förbehåll. Beträffande detta

yrkande må framhållas, att en bestämmelse med det föreslagna innehållet

i princip ej skulle innebära något avsteg från den gällande avtalsfriheten

i fråga om möjligheten att sammankoppla arrende- och arbetsavtal. Även

enligt nuvarande bestämmelser kan ju arbetsskyldighet icke åläggas arrendatorn

med mindre än att han förbinder sig därtill. Kunna partenia icke

enas, blir följden att något arrendeavtal ej kommer till stånd. Detsamma

skulle bliva fallet, om den av motionärerna föreslagna bestämmelsen genomfördes.

Det nu sagda gäller emellertid endast i fall, då arrendeavtal

skall träffas med ny arrendator eller, vid utgången av en arrendeperiod,

med tidigare arrendator som icke äger åtnjuta optionsrätt. Kunna jordägaren

och en optionsberättigad arrendator ej enas örn de nya arrendevillkoren,

skall frågan avgöras av skiljemän, därvid dessa efter omständigheterna

lia att bedöma, huruvida och i vad mån arbetsskyldighet skall

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

21

åligga arrendatorn. En bestämmelse med den innebörd motionärerna förordat

skulle i sådant fall få den verkan att arbetsskyldighet ej skulle kunna

åläggas arrendatorn mot dennes bestridande.

Motionärerna lia vidare föreslagit, att arrendator skulle kunna uppsäga

gällande arrendeavtal, som innefattar förbehåll örn arbetsskyldighet, varvid

jordägaren skulle vara pliktig att sex månader efter uppsägningen med

arrendatorn upprätta nytt arrendeavtal utan sådant förbehåll. En dylik

bestämmelse skulle stå i strid med den på förmögenhetsrättens område

allmänt vedertagna grundsatsen att nya lagbestämmelser ej äga tillbakaverkande

kraft.

Frågan örn bibehållande av möjligheten att kombinera arrende- och

arbetsavtal var senast under bedömande i samband med tillkomsten av

1943 års arrendelagstiftning. Ehuru det erkändes, att en alltför omfattande

arbetsskyldighet för arrendatorn kunde giva upphov till missnöje, ansåg

man sig ändå icke böra frångå regeln om avtalsfrihet på detta område.

Det befarades nämligen, att ett förbud mot sammankoppling av arrendeoch

arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma verkningar särskilt

i fråga om det större jordbrukets tillgång på nödig arbetskraft. Även för

skogsägarna torde det vara önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal.

Då ett i arrendeavtalet intaget förbehåll om skyldighet för arrendatorn

att utföra arbete åt jordägaren innebure att arbetet skulle utföras vid

äventyr av arrenderättens förverkande, vunnes större trygghet med avseende

å tillgången på arbetskraft än vad fallet vore med separata arrendeoch

arbetsavtal. Anordningen med kombinerade avtal ansågs ej heller

framstå såsom ofördelaktig från arrendatoremas synpunkt. Den väsentliga

anledningen till missnöje mot kombinerade arrende- och arbetsavtal

ansågs kunna undanröjas genom bestämmelsen att ersättning för

arbetet skulle utgå efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande.

Denna regel avsågs i praktiken få den verkan, att arbetsprestationerna

skulle betalas efter de lokala kollektivavtalens priser.

Det nu yppade missnöjet med ifrågavarande bestämmelser torde främst

vara betingat av rådande förhållanden på arbetsmarknaden. Genom högkonjunkturen

ha uppstått arbetstillfällen, som i löneavseende varit gynnsammare

än det i arrendeavtalen kontrakterade arbetet. Arrendatorer med

avtalsbunden arbetsskyldighet lia icke samma möjlighet som andra arbetare

att utnyttja denna möjlighet lill merinkomster. Det är förståeligt, att

dessa förhållanden framkallat irritation. Intressemotsättningarna lia skärpts

därigenom att bristen på arbetskraft samtidigt föranlett jordägaren att

uppställa ökade krav på arbetsskyldighet av arrendatorema.

Flertalet av de arrendatorer, örn vilka här är fråga, torde lia övertagit

sina arrendeställen för att kunna erhålla skogsarbete. Intresset på jordägarsidan

att upplåta mindre jordbruk torde oftast vara föranlett av en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

strävan att tillförsäkra skogsbruket erforderlig tillgåxrg på fast, yrkeskunnig

arbetskraft. Därest jordägaren förbjödes att i arrendeavtalet tillförbinda

arrendatorn att utföra arbete, skulle han kunna ställas inför den utsikten

att innehavarna av hans egna arbetarställen toge anställning i annans

tjänst, medan han själv saknade arbetskraft. Det skulle — såsom framhållits

av jordsakkunniga i dess år 1926 avgivna betänkande — vara

föga överensstämmande med rättvisa och billighet, om jordägaren skulle

betagas den förmån, som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom

av avgörande betydelse, nämligen att kunna från arrendestället påräkna

nödig arbetskraft. Ett förbud mot sammankoppling av arrende- och arbetsavtal

kunde befaras få den verkan, att mången jordägare skulle komma

att avhålla sig från att upplåta mindre jordbruk på arrende.

Enligt vad svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anfört i sitt

yttrande över motionen har arrendatorernas arbetsskyldighet icke påverkat

lönesättningen.

På grund av det nu anförda kan utskottet icke tillstyrka bifall till

motionärernas yrkande beträffande arbetsavtal i samband med arrende.

Givet är, att en alltför omfattande arbetsskyldighet för arrendatorerna

är ägnad att medföra menliga verkningar. Att i lagen föreskriva en begränsning

av arbetsskyldigheten torde emellertid med hänsyn till de skiftande

förhållandena icke låta sig göra. Meningsskiljaktigheter i detta avseende

torde lämpligen böra lösas under medverkan av parternas organisationer.

Då fråga är om förlängning av arrende, till vilket arrendatorn

äger optionsrätt, torde den omständigheten att tvist om arrendevillkoren

skall avgöras av skiljemän innebära en viss garanti för att arrendatorn

ej ålägges en oskälig arbetsskyldighet.

Beträffande skyldigheten att bygga och underhålla byggnader vid sociala

arrenden stadgas i gällande lag, att jordägaren skall vid tillträdet avlämna

ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga

kräves, än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så

beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan

än mindre reparation. Erfordras under arrendetiden, att nybyggnad eller

ombyggnad sker av nödig byggnad eller att å sådan verkställes annan än

mindre reparation, åligger det jordägaren att draga försorg därom. Skyldigheten

att verkställa mindre reparationer åvilar arrendatorn, vare sig

behovet av reparation föreligger redan vid tillträdet eller sådant uppkommer

först under arrendetiden. Dock är jordägaren, såvitt angår bostadshus,

pliktig att utföra mindre reparation, örn sådan erfordras för att huset

vid tillträdet skall kunna anses vara i det skick som hälsovårdsstadgan

kräver.

I motionen har yrkats, att skyldighet måtte åläggas jordägaren att vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

23

tillträdet ha utfört även alla erforderliga mindre reparationer. En bestämmelse

med sådant innehåll fanns i den genom 1943 års arrendelagstiftning

upphävda norrländska arrendelagen. Då försummelse av jordägaren

att fullgöra nämnda förpliktelse ej medförde annan påföljd än att

arrendatorn blev berättigad att bota bristerna med rätt till gottgörelse vid

avträdet enligt syneregler, ansågs bestämmelsen knappast i verkligheten

för arrendatorn innebära någon särskild förmån, som denne icke skulle

få åtnjuta även enligt de föreslagna nya enhetliga reglerna. Motionärerna

synas icke hava anfört något skäl, som bör föranleda, att den ståndpunkt

riksdagen intog vid behandlingen av frågan år 1943 frångås. Det må särskilt

framhållas, att de smärre reparationer varom här är fråga oftast

kunna utföras billigare av arrendatorn än av jordägaren. Eftersom kostnaderna,

om reparationsskyldigheten ålåge jordägaren, med säkerhet skulle

övervältras på arrendatorn, torde det därför ställa sig förmånligare för

denne att själv utföra reparationen.

I fråga om arrendatorns underhållsskyldighet gäller enligt de allmänna

arrendebestämmelserna, att arrendatorn skall väl hävda jorden samt vårda

och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke

något under arrendetiden försämras. Nämnda regler äga, såvitt angår jordens

hävd och underhållet av andra tillhörigheter till fastigheten än byggnader,

giltighet även vid sociala arrenden. Om man bortser från underhållet

av byggnader vid sociala arrenden, innebära reglerna, att arrendatorn

är skyldig att återlämna fastigheten i samma skick som han mottagit den.

Är fastigheten vid avträdet i sämre skick än vid tillträdet, är arrendatorn

ersättningsskyldig. Har arrendatorn avhjälpt brister, som funnos vid tillträdet,

är han berättigad till gottgörelse härför vid avträdet.

I motionen har yrkats, att det i lagen angivna måttet för arrendatorns

underhållsskyldighet att icke något får under arrendetiden försämras måtte

utgå. Vad som avsetts med detta yrkande är oklart. Motionärerna ha tydligen

icke velat helt avskaffa arrendatorns underhållsskyldighet. Möjligen

kunna de ha åsyftat, att underhållsskyldigheten skulle begränsas till avhjälpande

av skador som uppstått genom arrendatorns vållande. En dylik begränsning

torde av olika skäl icke kunna ifrågakomma. Det framstår som

naturligt att den som brukar jorden själv håller den och sådana inrättningar

på densamma som hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar

i ett tillfredsställande skick, och detta även i fall då skada icke

uppstått genom brukarens vållande. Vad angår underhållsskyldigheten beträffande

byggnader vid arrenden, som icke äro underkastade de sociala

arrendebestämmelserna, må framhållas, att reglerna därom icke äro tvingande

utan kunna sättas ur funktion genom avtal mellan parterna. En ändring,

varigenom arrendatorns underhållsskyldighet begränsades, torde med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

hänsyn härtill icke få den avsedda betydelsen. Beträffande förevarande

ändringsyrkande må slutligen anmärkas, att ett bifall till detsamma skulle

helt rubba förutsättningarna för det nuvarande systemet med till- och avträdessyner

för fastställande av ersättningsskyldighet mellan parterna.

Utskottet kan alltså icke heller tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden

beträffande arrendatorns underhållsskyldighet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

.Stockholm den 8 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund*, Björkman, Sten, Hallagård,

Söderkvist*, Englund* och Gunnar Andersson;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg, Nilson i Eskilstuna*,

Holm, Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Holmberg och Andersson

i Alfredshem.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Holmberg, som anfört:

Genom vad motionärerna anfört och vad som framkommit i flera yttranden

och till utskottet riktade skrivelser i ärendet får anses klarlagt, att de

nuvarande bestämmelserna rörande kombinationen av arrende- och arbetsavtal

inneburit stora olägenheter för en del av arrendatorerna och kunnat

missbrukas av jordägarna. Jordkommissionens förklaring redan 1923, att

det icke kan anses överensstämma med tidens krav att på sådant sätt sammankoppla

arrende- och arbetsavtal, har alltså ytterligare bekräftats genom

utvecklingen sedan dess. Jag anser därför, att utredning bör företagas i

syfte att undanröja de i motionen påvisade olägenheterna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66.

25

Vad angår arrendatorernas underhållsskyldighet finner jag i likhet med

motionärerna, att de nuvarande bestämmelserna giva jordägaren möjlighet

att ålägga arrendatorerna alltför betungande förpliktelser. Även denna

fråga torde emellertid kräva ytterligare övervägande innan någon lagändring

kan genomföras.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om utredning och förslag om sådan ändring av lagen om

nyttjanderätt till fast egendom att det i motionen II: 324

angivna syftet uppnås.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

Bilaga A.

Protokoll hållet vid sammanträde

med jordbrukskommissionen i Värmlands

län den 6 mars 1945.

Närvarande: Herrar ordföranden, lantbrukaren Wictor Hedeås, Ransäter,

samt ledamoten, landstingsmannen Paul Johansson, Humlekil, Arvika,

och suppleanten, lantbrukaren August Persson, Torsby, Uddeholm.

§ 8.

I skrivelse den 9 februari 1945 hade herr statsrådet och chefen för

kungl, justitiedepartementet anmodat jordbrukskommissionen att till riksdagens

andra lagutskott avgiva yttrande över en vid innevarande års riksdag

väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom; och beslöt jordbrukskommissionen efter överläggning avgiva

följande yttrande:

»De av 1943 års riksdag beslutade ändringarna i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom trädde i kraft den 1 januari 1944. De nya bestämmelserna

ha sålunda inte tillämpats mer än något över ett år. Att efter så

kort tid kunna bilda sig någon uppfattning om lagens verkningar i ena

eller andra hänseendet torde vara vanskligt. De i motionen påtalade olägenheterna

ifråga om arbetsplikt för arrendatorema på grund av redan

ingångna avtal torde bero på nu rådande extraordinära förhållanden på

arbetsmarknaden. En del av arrendatorema ha på grund härav haft möjlighet

att erhålla bättre avlönade sysselsättningar inom andra arbetsområden,

vilka möjligheter de också begagnat sig av, och ha därför ansett

dem enligt kontrakten åvilande arbetsskyldigheten ofördelaktig. Under

normala förhållanden, då tillgången till dylika bättre avlönade arbeten är

mindre, torde det emellertid vara till stor fördel för arrendatorema att ha

tillgång till det arbete, som de genom avtalet tillförsäkrat sig hos jordägaren.

En annan omständighet, som man i detta sammanhang icke kan

bortse från, är den att i motionen påtalade förhållanden endast torde beröra

den kategori arrendatorer, som förslagsställarna gjort sig till talesmän

för. För de egentliga jordbruksarrendatorerna torde förhållandena

ställa sig annorlunda. Jordbrukskommissionen anser därför inte en ändring

i gällande bestämmelser i berörda hänseende nu bör komma till stånd,

i varje fall inte förrän genom ytterligare utredning konstaterats att behov

av sådan ändring verkligen föreligger.

Beträffande bestämmelserna om arrendators underhållsskyldighet ifråga

örn byggnader m. m. är kommissionen ense med förslagsställarna om det

berättigade i en sådan ändring av bestämmelserna i 2 kap. 10 och

61 §§, som i motionen föreslagits. Däremot anser kommissionen föreslagen

ändring i 59 § obehövlig, då det torde ankomma på synemännen att vid

syneförrättning i detta hänseende meddela besked.»

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

27

Vid beslutet om förestående yttrande ifråga om arbetsskyldigheten uttalade

sig kommissionens ordförande och herr Johansson för det nu avgivna

yttrandet under det att herr Persson som sin mening uttalade, att i berörda

hänseende nu gällande bestämmelser med hänsyn till de låga arbetslönerna

för skogsarbete vore till nackdel för arrendatorerna och därför borde

ändras i enlighet med det föreliggande förslaget.

Som ovan.

In fidem.

Eric Carlsson.

Bilaga B.

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

Såsom mig avfordrat yttrande över vid 1945 års riksdag i andra kammaren

väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom får jag härmed vördsamt anföra följande.

Uddeholms aktiebolag har inom detta distrikt (Norra Råda och Gustaf

Adolfs socknar) ett stort antal skogstorp, som bebos av skogsarbetare. Inom

Gustaf Adolfs socken utgöres den övervägande delen av befolkningen av

skogsarbetare. Bolaget äger så gott som all mark inom sistnämnda socken.

Socknen är en typisk skogssocken.

Torpen, som i den mån det är möjligt äro utarrenderade till skogsarbetare,

variera i storlek. De flesta torde icke vara större än att därå går att

föda högst en eller två kor. Å andra kan däremot födas en häst och ibland

upp till fem kor. Arrendeavgälden är bestämd med hänsyn till torpens

storlek.

De skogstorp varom här är fråga utgöra s. k. stödjordbruk och äro uteslutande

avsedda som bostäder åt skogsarbetare. Uddeholms aktiebolag

torde icke hava något intresse av att utarrendera torp till andra personer

än sådana, vilka äro villiga och kunna utföra skogsarbete. På så sätt

erhåller bolaget viss del av den för skogsbruket erforderliga arbetskraften.

För att binda sådan arbetskraft har bolaget, efter de ändringar som skett

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom genom nyssnämnda lag den

22 december 1943, hos en del av skogsarrendatorerna med iakttagande av

avtalad uppsägningstid uppsagt kontrakten och sedan förelagt dessa arrendatorer

nya kontrakt vari intagits föreskrift örn arbetsskyldighet i bolagets

skogar. Tiden för sådan arbetsskyldighet har för mansdagsverken

bestämts upp till 200 dagar per år och för kördagsvcrken upp till 100.

Samtidigt har i de nya kontrakten företagits justeringar beträffande arrendeavgälden,

vilken i många fall höjts under det att andra sänkts och

en del förblivit oförändrade. Vidare har intagits viss ändring beträffande

repax-ationsskyldighet av byggnader.

Arrendatorerna — skogsarbetarna — göra gällande, att arbetstvånget

kommer att för dem medföra vissa mindre behagliga följder. Sålunda kan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

bolaget tvinga dem att inom ramen för gällande kollektivavtal utföra de

minst lönsamma arbetena, t. ex. huggning i dåligt bestånd eller på avlägsna

platser o. s. v., under det att tillfällig arbetskraft skulle — för att

överhuvudtaget kunna förmås att åtaga sig det icke särskilt eftertraktade

skogsarbetet — erbjudas de förmånligaste arbetena. Detta förfaringssätt

— som anses redan hava tillämpats — betraktas av skogsarbetarna som

uppenbart orättvist. Under åren 1915—1930 lär arbetstvång hava förekommit

i Uddeholms aktiebolags kontrakt i ungefär samma omfattning

som i de nu upprättade kontrakten. Efter 1930 och intill nu har arbetsskyldighet

icke förekommit. Arrendatorerna anse sig genom arbetstvånget

hava berövats varje möjlighet att i någon mån själva bestämma över sin

arbetsinsats och även att inverka på prissättningen av skogsarbetena. Den

tid som återstår sedan arbetsskyldigheten fullgjorts erfordras för skötseln

och underhållet av torpet. Vidare anse arrendatorerna, att underhållsskyldigheten

är allt för betungande.

Uddeholms aktiebolag synes hava utformat kontrakten i full överensstämmelse

med gallande lag. Bolaget har med säkerhet icke haft för avsikt

att ställa skogsarbetarna i sämre ställning. Bolaget torde enligt mitt

förmenande sträva efter att i den mån det är möjligt trygga den för skogsbruket

oundgängliga arbetskraften. Det torde nämligen ligga så till. att

skogsarbete undvikes då annat arbete finns att tillgå, vilket har sin förklaring

i mindre inkomst, hårdare arbete och sämre arbets- och bostadsförhållanden.

Inom Gustaf Adolfs socken flyttar ungdomen för att söka sig

annan utkomst än genom skogsarbete.

Ett välbekant problem är ju lösandet av skogsarbetarnas arbetsförhållanden.

På vad sätt detta skall lösas, anser jag mig icke kompetent att bedöma.

Emellertid torde det nu i lag medgivna systemet med arbetstvång

icke verka förbättrande utan kan komma att verka i rakt motsatt riktning.

Arbetstvånget kommer att påskynda avfolkningen av skogarna.

Med hänsyn till att jordägaren med säkerhet icke genom arrendeavgälderna

kan bereda sig någon förtjänst av skogstorpen och det förutan dessa

f. n. skulle bliva omöjligt att hålla en fast skogsarbetarekår, kan jag icke

rekommendera, att arbetsskyldigheten helt slopas. Däremot skulle genom

lag arbetsskyldigheten kunna maximeras så, att vederbörande arrendator

kunde bliva i tillfälle att någon del av året taga annat arbete. Arbetsskyldigheten

skulle jämväl i lag kunna fastställas till viss eller vissa tider av

året. Skogsarbetarna i de större skogarna hava icke många möjligheter

att skaffa sig annat arbete, varför de liksom tidigare nog komme att utföra

sitt mesta arbete i skogen. Känslan av att själva — ehuru endast i

viss mån — kunna bestämma över sitt arbete skulle säkert komma att

verka stimulerande och icke medföra någon skada för jordägaren eller

skogsarbetet.

Beträffande underhållsskyldigheten av byggnader m. m. har jag icke

annat att anföra, än att jag anser orden »så att icke något försämras» i

10 och 61 §§ böra utgå.

Hagfors i Uddeholms distrikts landsfiskalskontor den 2 mars 1945.

Einar Pihl.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

29

Bilaga C.

Till länsstyrelsen i Värmlands län.

Såsom av länsstyrelsen genom skrivelse den 12 februari 1945 infordrat

yttrande över vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion om vissa

ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, får jag vördsamt

anföra.

Bolagsarrendatorerna inom Ekshärads socken äro i stort sett skogsarbetare

och de arrenderade gårdarna äro i allmänhet småbruk örn några

tunnland öppen jord. I ytterst få fall hålla arrendegårdarna så stor jordareal

att arrendatorn kan livnära sig därå av endast jordbruk. Arrendatorerna

hava skogsarbetet såsom egentligt levebröd; en del av dem hålla

också häst i och för skogskörsler och bruka då något större gårdar.

Man torde kunna utgå ifrån att de slagit sig ner på dessa små arrendegårdar

just med tanke på att kunna erhålla lämpligt skogsarbete hos jordägaren.

Arrendeavgifterna äro också lågt satta med tanke på att få arrendegårdarna

besatta med vant skogsfolk.

Det ligger sålunda i skogsförvaltningarnas intresse att söka gardera sig

för att arrendatorn engagerar sig i bolagets skogsarbete. Att på förmånliga

arrendevillkor upplåta en arrendegård till en person, som möjligen

första tiden arbetar i bolagsskog men därefter upphör med skogsarbetet

och slår sig på hantverk eller annat arbete, torde icke vara med bolagets

intressen förenligt med beaktande av att dessa små arrendegårdar hållas

just med tanke på att få skogsarbete utfört. Gårdarna arrenderas ej heller

ut till andra än dels dugliga skogsarbetare, dels till s. k. hästtorpare, vana

vid skogskörsler.

Om någon lagändring med avseende å 45 § i 2 kap. om arrende kunde

ifrågasättas, anser jag för min del och under åberopande av vad här i

korthet anförts, att i stället för nuvarande formulering föreskrift, i vad

avsåge arrenden av här ifrågavarande slag, inrycktes, att arrendatorn under

arrendetiden icke finge övergå till annat yrke och ej heller åtaga sig

skogs- resp. körningsarbete åt annan än jordägaren, med det förbehåll

dock, att, därest jordägaren icke under vissa tider kunde tillhandahålla

arrendatorn arbete, hinder icke skulle möta för arrendatorn att åtaga sig

arbete åt annan arbetsgivare. Härigenom komme viss uppmjukning att

ske och intressena bleve å ömse sidor tillgodosedda.

Ekshärad i Ekshärads landsfiskalsdistrikts kontor den 4 mars 1945.

Sven Billman.

Bilaga D.

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

Anmodad avgiva yttrande över av Gösta Kempe nr. fl. i riksdagen väckt

motion örn vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom får

jag vördsamt anföra.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

Inom Ransäters socken torde finnas högst ett femtontal arrendejordbruk

av i motionen avsett slag. Av dessa torde mera än hälften vara fullständiga

jordbruk, å vilka födas häst, under det att återstoden närmast

är att anse som skogsarbetarebostäder, förenade med mindre jordbruk.

Särskilt beträffande de sistnämnda torde det nog kunna antagas, att de

av jordägaren inrättats och bibehållas uteslutande för att därigenom säkra

behovet av arbetskraft i skogen. Att i lag förbjuda varje sammankopplande

av innehav av dylikt arrende och skyldighet att utföra arbete synes

därför vara mot jordägaren obilligt. Å andra sidan synes inrymmande i

arrendekontrakt av en arbetsskyldighet av den omfattning, som i motionen

omförmäles, vara ägnad att ingiva betänkligheter, synnerligast som den

icke är förenad med motsvarande skyldighet att tillhandahålla arbete. I

den mån fråga är om förnyande av äldre kontrakt synas dock bestämmelserna

i 54 § nyttjanderättslagen ägnade att medföra skydd för arrendatorn.

Jag har mig icke något fall bekant, då bestämmelserna i 2 kap. 10, 61

och 59 §§ nyttjanderättslagen av jordägaren tillämpats på för arrendator

uppenbart obilligt sätt.

De av motionären påtalade förhållandena synas böra göras till föremål

för en grundligare utredning.

Munkfors i Ransäters distrikts landsfiskalskontor den 5 mars 1945.

J. Elfström.

Bilaga E.

Till länsstyrelsen i Värmlands län.

Såsom anbefallt yttrande över vid 1945 års riksdag i andra kammaren

väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom får jag med återställande av remisshandlingarna härigenom vördsamt

anföra följande.

Man torde nog kunna utgå ifrån att större delen av Uddeholms aktiebolags

arrendatorer inom detta distrikt i princip äro motståndare till i

arrendekontrakten inrymda bestämmelser om arbetsskyldighet. Särskilt

torde detta vara förhållandet beträffande i närheten av brukssamhällena

Storfors och Nykroppa inom Kroppa socken boende arrendatorer på grund

av de rikliga tillfällen till arbete som med anledning av den rådande livliga

byggnadsverksamheten för närvarande föreligger inom de båda samhällena

och som för en körkarl med häst kan inbringa en timpenning av

3 kronor eller mera.

I vissa fall kan arbetsskyldigheten medföra betydande olägenheter på

grund av den för närvarande rådande ringa tillgången på kvinnlig arbetskraft.

Särskilt beträffande sådana arrendatorer, som på grund av sitt jordbruks

läge hava inriktat sig på mera rationellt bedriven mjölkproduktion

men på grund av bristen på kvinnlig arbetskraft själva måste utföra en

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

31

stor del av arbetet i ladugården, kan även en lindrig arbetsskyldighet innebära

svårigheter att uppfylla arrendekontraktets bestämmelser.

Ovan nämnda fall torde dock i allmänhet avse arrendatorer, som äro

bosatta i närheten av förenämnda brukssamhällen, där god arbetstillgång

och stora avsättningsmöjligheter för mjölk och andra jordbruksprodukter

förefinnas, eller sådana som på grund av goda vägförbindelser hava möjligheter

att leverera mjölken till mejeriet i Filipstad. I fråga om det större

antalet arrendatorer såväl inom Kroppa som inom Brattfors och Lungsunds

socknar torde nog i allmänhet avsevärt mera arbete fullgöras åt jordägaren

än vad som föreskrives i arrendekontraktet, enär arbetet för jordägaren

ligger bättre till än vad fallet skulle bli vid arbete för annan arbetsgivare.

Enligt mitt förmenande måste dock jordägaren, som i många fall åtminstone

vad beträffar de stora bolagen utövar en rationell och landet

i dess helhet gagnande skogsvård och som dessutom på grund av omfattande

industriell verksamhet är i allra högsta grad beroende av jämn tillgång

på träkol eller andra skogsprodukter, hava någon möjlighet att gardera

sig mot risken av stillestånd i skogarna, isynnerhet under nu rådande

brist på arbetskraft.

Jämväl en annan omständighet synes mig tala för att jordägaren ej helt

och hållet ställes utan garantier i ovannämnda avseende. Beträffande

Uddeholmsbolaget försiggår sedan en tid tillbaka en sanering av bostadsförhållandena

för arrendatorerna, vilken ur hälso- och sociala synpunkter

i övrigt måste hälsas med stor tillfredsställelse. Efter sådan sanering erhåller

arrendatorn förmåner i form av bättre bostadsförhållanden, vilka

ej skulle stå i rimlig proportion till tegan, därest ej samtidigt skyldighet

att utföra arbete åt jordägaren förelåge. Som exempel kan nämnas ett av

ordföranden i Kroppa sockens hälsovårdsnämnd, polismannen Sven Olsson

i Storfors uppgivet fall, vilket avser ett arrendeboställe i Fritjärn i Kroppa

socken, 6 kilometer öster om Storfors brukssamhälle och med goda vägförbindelser

med detta samhälle. Ifrågavarande arrendeboställe består av

1,7 har åker och 1,3 har äng. Manbyggnaden är nyuppförd, i storlek 9,00

X6,80 meter, med 2 rum och kök. torkrum och vind, samt har centralvärme

jämte vatten och avlopp. Den är varm och rymlig och kan betecknas

som god familjebostad. Å jordbruket födas 2 nötkreatur. I arrende

erlägges en lega av 22 kronor 96 öre per månad, vari ingår rätt till fritt

bränsle å rot. Arrendatorn har en arbetsskyldighet av 200 dagar per år.

Skulle arbetsskyldighet ej föreligga i ett sådant fall som detta, måste det

få anses att jordägaren, med hänsyn till legans relativt låga belopp, erhölle

dålig kompensation för vad han lagt ned på fastigheten, för det fall att

arrendatorn åtoge sig arbete hos annan arbetsgivare.

Motionärernas påtalade farhågor i fråga om möjlighet för jordägaren ali

resa stora anspråk å arrendatorerna på grund av stadgandet i 2 kapitlet

10 och 61 §§ i nyttjanderättslagen synas mig i någon mån överdrivna.

Enligt vad som framgår av bifogade formulär1 till Uddeholmsbolagcts nya

arrendekontrakt har bolaget beträffande ifrågavarande stadgande själv

mildrat stadgandets ordalydelse genom ett tillägg av orden »genom hans

förvållande» i föreskriften örn arrendatorns skyldighet att väl vårda i

1 Ilar uteslutet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

arrendet ingående byggnader, så att de icke försämras, varför eventuella

ersättningskrav för byggnadernas försämring under arrendetiden ej torde

av domstol utdömas med mindre det visas att försämringen skett genom

arrendatorns eget förvållande.

Även motionärernas farhågor i avseende å stadgandet i 2 kapitlet 59 §

synas mig överdrivna. Det torde väl knappast kunna förutsättas att de

ifrågavarande förpliktelserna skola kunna få mera betungande omfattning

alldenstund i lagtexten finnes en ganska utförlig specifikation på vad som

menas med mindre reparationer och vilka det följaktligen skall åligga

arrendatorn att utföra. Enligt mitt förmenande skulle det kunna förorsaka

jordägaren stora kostnader om denne skulle vara skyldig att utföra även

den minsta reparation å byggnader eller övriga fastighetens tillhörigheter.

Skulle jordägarens fordringar i avseende å reparationer enligt arrendatorns

förmenande bliva oskäliga, föreligger möjlighet att genom domstolsförfarande

vinna rättelse. Svea hovrätt har även i ett den 7 juni 1932 meddelat

utslag i mål mellan Uddeholms aktiebolag och en arrendator inom

Lungsunds socken dömt till arrendatorns fördel i tvist rörande reparation

av köksspis.

Under åberopande av det anförda synes det mig tveksamt, huruvida den

av motionärerna föreslagna ändringen av 2 kapitlet 45 § nyttjanderättslagen

kan anses påkallad. Beträffande den föreslagna ändringen av 2

kapitlet 10 och 61 §§ synes mig såväl jordägarens som arrendatorns intressen

bättre varda tillgodosedda genom inrymmande i lagtexten av orden

»genom arrendatorns förvållande» så att arrendatorns skyldigheter i fråga

om vård och underhåll av byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter

ej skulle avse den försämring, som sker utan arrendatorns förvållande.

I fråga örn den föreslagna ändringen av 2 kapitlet 59 § synes mig den

av motionärerna föreslagna ändringen vara ägnad att i allt för hög grad

missgynna jordägaren.

Filipstad i Filipstads distrikts landsfiskalskontor den 6 mars 1945.

Edw. Lidén.

Bilaga F.

Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.

I anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse den 12 februari

1945 att inkomma med yttrande över en vid 1945 års riksdag i andra

kammaren väckt motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till

fast egendom, får jag såsom avgivet yttrande vördsamt anföra följande.

Enligt vad jag inhämtat inom detta distrikt, har i arrendeavtalen mellan

bolag såsom jordägare och arrendator i regel stipulerats, att arrendator av

s. k. hästtorp är skyldig att utföra högst 80 kördagar per år och arrendator

av s. k. skogsarbetaretorp eller huggartorp högst 200 arbetsdagar per år

mot ersättning enligt gällande avtal. De av bolagen å arrende upplåtna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

33

torpen hava i regel en mycket liten åkerareal, så att arrendator icke kan

försörja sig och sin familj å jordbruket, utan är hänvisad att åtaga sig

annat arbete. Arrendatorenka hava också med tanke på att kunna försäkra

sig örn skogs- eller annat arbete hos bolag åtagit sig arrendet. De fastställda

arrendesummorna hava i regel satts tämligen låga och betydligt

under gällande hyresnivå vad beträffar hushyra — detta med hänsyn till

att jordägare skall kunna försäkra sig om arbetskraft för skogsbruket.

Hyresbeloppet för bostad går efter vissa normer, beroende på byggnadernas

beskaffenhet. Sålunda utgör, enligt vad jag inhämtat, högsta hushyran

för felfria bostäder 70 kronor per rum och år för s. k. hästtorp och 60

kronor för skogsarbetaretorp. Bestämmelserna för arrendator örn arbetsskyldighet

eller icke torde ej heller i praktiken hava någon större betydelse,

då arrendator, även efter en lagändring, torde komma att utföra arbete

för bolags räkning, åtminstone i rena skogsbygder, där annat arbete i

regel icke finnes att tillgå. I jordbruksbygder och invid fabriksorter torde

det komma att ställa sig annorlunda.

Därest en lagändring skulle komma till stånd, i det att skyldigheten för

arrendator att åt jordägare utföra arbete utgår, bör dock enligt min

mening bestämmelser finnas örn att arrendator under arrendetiden icke

får övergå till annat arbete, såsom fabriksarbete eller dylikt, enär svårigheter

annars kan komma att uppstå för bolag att skaffa sig vana skogsarbetare.

Beträffande arrendelagens föreskrifter därom, att arrendator är skyldig

att vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,

så att icke något under arrendetiden försämras ävensom att arrendator,

om han eftersätter detta, är pliktig att till jordägaren utgiva ersättning, när

fastigheten avträdes, synes mig dessa bestämmelser väl stränga och böra

enligt mitt förmenande förtydligas och mildras.

Molkom i Nyeds distrikts landsfiskalskontor den 3 mars 1945.

O. E. Olsson.

Bilaga G.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 10 febr. 1945 har andra lagutskottet berett Sveriges

skogsägareförbund tillfälle att avgiva yttrande över motionen i II kammaren

nr 324 av herr Kempe m. fl. angående vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom. I anledning därav får förbundet vördsamt

anföra:

Motionärernas ändringsyrkanden beröra dels lagens bestämmelser örn

arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (§§ 45—48) och dels arrendatorns

underhålls- och vårdnadsskyldighet (§§ 10, 59 och 61). Förbundet

får bär nedan behandla dessa båda frågor var för sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 66; bilagor.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

Arbetsskyldighet i arrendeavtalen.

När statsmakterna så sent som hösten 1943 genomförde en djupgående

revision av nyttjanderättslagen, gjordes inga erinringar mot bestämmelserna

om rätt för jordägaren att i arrendeavtalet införa arbetsskyldighet

för arxendatorn. Departementschefen har i propositionen i ärendet (nr 346)

på tal om arbetsskyldigheten hänvisat till vad 1936 års arrendeutredning

i sitt betänkande den 9 no v. 1938 härom uttalat. Ett yrkande av Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet, att arrendatorns förhållanden som

lönearbetare ej borde regleras i arrendekontraktet utan såsom för andra

arbetare genom kollektivavtal, fann departementschefen icke böra föranleda

frångående av arrendeutredningens förslag. Riksdagen godkände utan

erinran departementschefens ståndpunkt.

Arrendeutredningen har i sitt av departementschefen åberopade uttalande

ytterst ingående genomdebatterat frågan örn förening av arrende- och arbetsavtal

(betänkandet sid. 170—198). Såsom utredningens uppfattning kan

av denna diskussion sägas framgå, att några sociala eller ekonomiska

olägenheter för arrendatorerna icke föranledas av arbetsskyldigheten, därest

i lagen införas tvingande bestämmelser örn att legan alltid skall utsättas

i penningar, att arrendatorns ersättning för utfört arbete städse skall

utgå enligt ortens pris vid tiden för arbetets utförande, att arrendatorn,

om jordägaren skulle underlåta att tillhandahålla honom avtalat arbete,

är berättigad att i viss ordning uppsäga avtalet samt erhålla skadestånd

samt att arbetsskyldigheten ej utkräves på sådant sätt, att arrendatorn

förhindras sköta sitt jordbruk. Under nämnda förutsättningar, vilka alla

realiserats i nu gällande lag, är, enligt arrendeutredningens uttalade mening,

kombinationen av arbets- och arrendeavtal närmast förmånlig för arrendatorerna

själva. Anordningen innebär en garanti för arrendatorn att erhålla

de arbetstillfällen, han för sin försörjning behöver. Särskilt under depressionstider

har, säger arrendeutredningen, detta förhållande visat sig äga

betydelse för arrendatorerna, och den på senare tid framträdande tendensen

att avskaffa anordningen med kombinerade avtal har därför på många håll

väckt bekymmer.

Lagstiftaren har sålunda nyligen prövat nu ifrågavarande lagbestämmelse

och funnit den vara även ur social synpunkt tillfredsställande.

Då emellertid yrkandet om förbud mot arbetsskyldighet det oaktat nu

ånyo framförts, får förbundet åter redogöra för orsakerna till att sådant

förbud icke bör i lagen införas. Därvid vill förbundet först framlägga jordägarnas,

d. v. s. skogsbrukets synpunkter på frågan samt därefter beröra

de orsaker, vilka torde ha föranlett yrkandets i motionen framförande

från arrendatorshåll.

Kombinationen mellan arrende- och arbetsavtal avser att tjäna såväl

skogsvårdsmässiga som sociala syften. Det moderna, rationellt arbetande

skogsbruket behöver tillgång till yrkeskunnig, erfaren arbetskraft. Detta

har omvittnats i så många offentliga utredningar, att förbundet icke torde

behöva här ånyo framlägga bevisning därom. Förhållandena under nuvarande

krissituation, då s. k. ovan arbetskraft fått i ej ringa omfattning

anlitas, ha även till fullo ådagalagt, att denna arbetskraft i kvalitativt hänseende

visat sig vara den yrkesutbildade skogsarbetskraften vida underlägsen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

35

Berörda yrkeskunniga skogsarbetarestam bör, kanske mest av sociala

orsaker, vara fast bosatt å arbetsplatsen, helst å mindre jordbrukslägenheter

därstädes. Uet är för arbetaren städse en förmån att hava arbetsplatsen

i närheten av hemmet samt att slippa periodvis använda barackeller

kojförläggning på större eller mindre avstånd från bostadsorten. Det

måste jämväl betecknas som en fördel för en arbetarebefolkning, bosatt

ute å skogarna, att äga mindre jordbruk, som på platsen kan förse densamma

med betydelsefulla livsmedel, i främsta rummet mjölk. Jordbruket

kan jämväl i övrigt verksamt bidraga till familjens försörjning. Innehavarna

av dessa små arrendejordbruk äro emellertid enligt det ovan sagda

samtidigt skogsarbetare samt äro för sin fullständiga försörjning beroende

av förtjänster av skogsarbete. Det måste anses i allra högsta grad vara

ett arbetarnas eget intresse, att sagda arbetsförtjänster bliva dels säkert

påräkneliga och dels jämnt fördelade över hela året, dock därvid givetvis

så ordnat, att skogsarbetet icke förhindrar skötseln av det egna jordbruket.

Det har tidigare ansetts som en olägenhet av social art beträffande skogsarbetet,

att detta varit utpräglat säsongmässigt med arbetstiden förlagd väsentligen

till högvintern. De skogsarbetare, som samtidigt voro jordbrukare,

hade härav nödgats att antingen söka tillfälligt lönearbete utom hemmet

eller ock lia arbetslösa perioder under de tider av vår, sommar och höst,

som ej utfylldes av arbetet i eget jordbruk. Den statistik, som av socialstyrelsen

vid olika tillfällen utarbetats över skogsarbetarnas sammanlagda

arbetsinkomster under ett år, har även ofta visat låga totalsiffror. Den

förnämsta orsaken härtill lärer lia varit arbetsperiodernas relativa kortvarighet.

Hos de större skogsarbetsgivarna har därför under senare år framträtt

en strävan att till arbetarnas tjänst utjämna skogsarbetets säsongmässighet.

Man bar till sommarhalvåret överflyttat vissa slag av avverkningar, och

nian har sökt med olika slag av skogs vårdsarbeten (röjningar, skogsodlingar,

dikningar och vägarbeten) utfylla de perioder, då avverkningsarbete

ej kunnat erbjudas. De större skogsägarna ha på detta sätt velat tillförsäkra

sina skogsarbetande arrendatorer en jämn och pålitlig arbetsinkomst,

lika stabilt inflytande som den vilken åtnjutes vid arbete i en industri.

I detta sammanhang må även framhållas, att det arbete, som sålunda

erbjudes arrendatorerna såväl som andra skogsarbetare, allestädes betalas

med priser, som fastställts vid kollektiva avtalsförhandlingar mellan arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer. Skogsarbetslönerna äro kollektivavtalsbundna

inom alla viktigare skogsarbetsdistrikt i landet. Inom några

smärre områden i södra Sverige, där parterna icke äro organiserade, tilllämpa

de större skogsarbetsgivarna likväl kollektivavtalens prislistor.

Skogsarbetsgivarna anse, att nu skildrade organisation av skogsarbetet,

enligt vilken detta i största möjliga mån tillhandahålles å mindre jordbruk

å skogarna fast bosatta, yrkesvana skogsarbetare, vilka tillförsäkras möjligast

jämn arbetstillgång samt betalas efter ortens pris, fastställda genom

kollektivavtal, är ur social synpunkt tillfredsställande samt vida överlägsen

systemet med anlitande av lös oell tillfällig arbetskraft, inhyst i å arbetsplatserna

uppförda, tillfälliga bostäder.

Motionärerna klandra nu detta systern i så motto, att de påyrka, alt

arrendeavtalen ej skola få förenas med arbetsavtal. Det uttalas i motionen,

att arbetsskyldighetens inrymmande i arrendekontrakten dels förhindrar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

arrendatorerna att ta vilket arbete som helst och dels även omöjliggör för

dem att påverka arbetslönens storlek. Gent emot dessa uttalanden vill förbundet

först erinra om vad redan härovan sagts, nämligen att allt skogsarbete

betalas enligt de kollektivavtal, som uppgöras och godkännas av

arbetarnas egna organisationer. Påståendet att arbetarna berövats möjligheten

att påverka arbetslönernas storlek år sålunda felaktigt.

Motionärernas andra uttalande, att införande av viss arbetsskyldighet i

kontrakten i motsvarande grad förhindrar arrendatorerna att taga arbete

hos andra, är däremot givetvis riktigt. Förbundet skall i det följande redogöra

för motiven till att många större skogsägare anse sig böra kräva, att

innehavarna av mindre arrendelägenheter skola utföra arbete åt dem.

Det bär redan i början av detta yttrande framhållits, att det för skogsbrukets

rationella bedrivande och skogsvårdsarbetenas genomförande är

av synnerlig betydelse, att tillgång finnes tili å skogen bofast, yrkeskunnig

arbetskraft. Denna måste med hänsyn till sin livsmedelsförsörjning lämpligen

vara bosatt på mindre jordbruk å skogen. Skogsägarna ha därför

med betydande kostnader påtagit sig byggandet och det väsentliga underhållet

av dylika mindre jordbruk, vilka hava och böra hava karaktär av

skogsarbetareboställen. Skogsägarna måste då emellertid även kunna lia garanti

för, att innehavarna av dessa boställen äro att påräkna för skogsarbete.

Så blir emellertid icke förhållandet, örn arbetsskyldighet ej får

införas i arrendeavtalen. Arrendatorerna kunna i annat fall vägra att utföra

skogsarbete, men ändock disponera lägenheterna, vad avser de

större lägenheterna, s. k. hasttorp, tack vare optionsrätten praktiskt

taget på livstid. Det saknas ingalunda exempel på att, i sådant fall då

arbetsskyldighet ej påfordrats i avtalen, personer ingått arrendeavtal

under föregivet uppsåt att åtaga sig skogsarbete, men sedermera visat

sig vara ovilliga eller odugliga till sådant. Deras syfte har blott varit

att på förmånliga villkor erhålla bostad för utövande av annan verksamhet.

Med de goda vägförbindelser, som numera finnas i varje fall

i de mellersta och södra delarna av landet, och de möjligheter (under

normala tider) till billiga och snabba resor per buss eller med lättviktsmotorcykel,

som flerstädes erbjuda sig, är det icke ovanligt, att industriarbetare

eller personer, sysselsatta i handel eller hantverk i tätorter, söka

på ett billigt och effektivt sätt ordna sin bostadsfråga genom att överkomma

ett mindre jordbruksarrende inom kringliggande skogsbygder. Ur skogsbrukets

synpunkt är det helt otillfredsställande, att dess med betydande

kostnader iordningställda arbetarelägenheter skola kunna för långa tider

blockeras av personer, som nyttja dem för helt andra syften, isian lärer icke

vilja förmena ett industriföretag, som vid sina fabriker byggt arbetarebostäder,

att se till, att dessa även bebos av personer, som äro hos företaget

anställda. Motsvarande rätt bör icke förvägras skogsarbetsgivarna.

Då emellertid skogsarbetareställena äro förenade med större eller mindre

jordbruk, kan detta vanligen icke ske, om ej arbetsskyldigheten får införas

i själva jordbruksavtalen.

Sveriges skogsägareförbund hyser den meningen, att arbetsskyldigheten

i arrendeavtalen, sedd på längre sikt och med hänsyn till möjligheten av

växlande konjunkturer, närmast är att anse som en fördel även för arrendatorerna.

Inom många orter betraktas den jämväl på detta sätt av arrendatorerna

själva. Under lågkonjunkturer med risk för arbetslöshet äro arrén
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

37

datorerna tillförsäkrade allt det arbete, som finnes i orten, och behöva ej

riskera konkurrens från lös, rörlig arbetskraft. Problemet örn »full sysselsättning»,

varom för närvarande talas och skrives så mycket, är redan löst

för skogsarrendatorn nied full arbetsskyldighet. Denna binder dock icke

ensidigt arrendatorn, ty örn skogsägaren ej skulle mäkta i avtalad ordning

tillhandahålla arbete, så är arrendatorn enligt tvingande lagbestämmelse

berättigad häva avtalet eller erhålla skadestånd.

Man vill fråga sig, vilken den verkliga orsaken är till det motstånd mot

arbetsskyldighet, som rests inom de i motionen åberopade orterna. Svaret

torde vara, alt för närvarande råder högkonjunktur och brist på arbetskraft

inom skogsbruket. Det skogsägarna lagligen påvilande tvånget till vissa

vedavverkningar samt till följd härav framträdande konkurrens örn arbetskraften

har föranlett de mindre skogsägarna, särskilt bönderna, att betala

skogsarbetslöner, som överstiga kollektivavtalens. Vissa anläggningsarbeten

ha även betalats med priser över skogsarbetsmarknadens normala nivå.

Fasta skogsarbetare med avtalsbunden arbetsskyldighet hava icke samma

möjlighet som lösarbetare att utnyttja denna tillfälliga chans på arbetsmarknaden.

Resonemanget är dock kortsynt, ty vad som tilläventyrs förloras

genom att icke kunna utnyttja en tillfällig konjunktur, lärer mer än

väl uppvägas av tryggheten att under lågkonjunkturer och i en arbetslöshetssituation

vara tillförsäkrad arbete. Observeras bör även, att det tillfälliga

arbetet i regeln är kortvarigare än det arbete, som de större skogsägarna

erbjuder sina fasta skogsarbetare. Den lösa skogsarbetaren får därför

vanligen spilldagar mellan de olika anställningarna.

Under åberopande av vad ovan anförts får Sveriges skogsägareförbund

på det bestämdaste avstyrka motionärernas yrkande om förbud mot att

införa arbetsskyldighet i arrendeavtal.

Arrendator emus underhållsskyldighet.

I fråga örn arrendatorernas underhållsskyldighet framföra motionärerna

två yrkanden, nämligen dels att vid sociala arrenden jordägarens byggnadsskyldighet

skall utsträckas att avse även s. k. mindre reparationer

samt dels att vid alla arrenden (alltså även de som icke äro av social natur)

arrendatorns plikt att väl hävda jorden, byggnaderna och fastighetens övriga

tillhörigheter skall väsentligt uppmjukas.

Beträffande byggnadsunderhållet begäres sådan ändring av 59 §, att orden

»annan än mindre» utgå. Detta innebär, att jordägaren vid tillträdessynen

skulle åläggas att utföra även s. k. mindre reparationer. Då motionärerna

däremot icke föreslagit någon ändring i §§ 00 och 61 beträffande

avhjälpandet av sådana brister, som föranleda blott mindre reparation,

synes motionärernas mening vara, att verkställandet av mindre reparationer

skall uppdelas mellan jordägaren och arrendatorn på det sätt, att jordägaren

skall bota vid tillträdet förefintliga brister, vilka föranleda mindre reparation,

medan arrendatorn skall bota därefter uppkommande dylika brister.

Att på dylikt sätt göra två olika parter ansvariga för viss grupp av underhållsåtgärder

synes vara att inveckla rättsförhållandet mellan dem och

göra syneförfarandet mer komplicerat. Brister, som föranleda mindre

reparation, skulle vid av- och tillträdessynen påföras olika parter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

Motionärerna ha i detta sammanhang även påyrkat, att andra meningen

i första stycket av 59 § skall helt utgå. Denna mening innehåller specifikation

över vad som är att anse som mindre reparation. Då motionärerna

ej påyrkat ändring i bestämmelserna om mindre reparationer i §§ 60 och

61, hade väl specifikationen över mindre reparationer i § 59 bort vara kvar.

Motionen är illa genomtänkt och motionärernas verkliga syfte i fråga om

de mindre reparationerna oklart. Sannolikt har det varit deras mening att

vilja befria arrendatorerna från de mindre reparationerna även beträffande

fel, som på grund av arrendatorns vållande uppkommit under löpande

arrendeperiod, men de ha förbisett att begära för detta syftes realiserande

nödiga ändringar i §§ 60 och 61. Såsom deras yrkande nu utformats,

är det oklart och i sig själv motsägande. Redan av rent formella skäl

är det därför ogenomförbart. I sak måste förbundet avstyrka varje yrkande

örn att ansvaret för mindre reparationer skall påläggas jordägaren.

Det är här i stor omfattning fråga om fel, som uppkomma genom bristande

aktsamhet, vårdnad och till och med renlighet, såväl i bostadshus

som i djurstallar. Ett överflyttande av detta underhåll till jordägaren skulle

direkt uppmuntra arrendatorn till vårdslöshet och liknöjdhet beträffande

byggnadernas vård.

Förbundet får bestämt avstyrka vad motionärerna härom föreslagit.

Vad härefter beträffar motionärernas andra yrkande, som berör arrendatorns

skyldighet att väl hävda jorden samt att vårda och underhålla

fastighetens övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras,

föreslås en generell uppmjukning av hävde- och vårdnadsskyldigheten.

I detta hänseende påyrka motionärerna, att i §§ 10 och 61 orden

»så att icke något under arrendetiden försämras» skola utgå.

Motionärerna synas alltså vilja lia ett slags halv eller ofullständig hävdeoch

vårdnadsskyldighet, enligt vilken det skall vara tillåtet, att fastigheten

under arrendetiden försämras. Det är svårt att förstå, huru ett sådant

krav skall kunna samordnas med lagens bestämmelser örn hävdens bedömande

vid laga av- och tillträdessyn samt om arrendatorns skyldighet att

till jordägaren utgiva ersättning, om avträdessynen ådömt ökat bristbelopp.

Är det meningen att syneförfarandet skall helt slopas beträffande arrendatorns

underhållsskyldighet, eller skall syn hållas men något slags jämkning

göras vid bedömandet av brister, för vilka arrendatorn skall svara?

I båda fallen hamnar man i rena godtycket.

Även detta yrkande är sålunda illa genomtänkt, oklart och redan av

formella skäl orealiserbart utan samtidig ändring av ett flertal andra paragrafer

i lagen.

I sak måste förbundet på det bestämdaste motsätta sig varje lagändring,

som skulle innebära ett urholkande av arrendatorns skyldighet att svara

tor jordens hävd samt underhåll av diken, hägnader, vägar, broar m. m.

Det är det allmännas och arrendatorns eget intresse i lika hög grad som

jordägarens, att jordbruksfastighetens hävd och produktionsförmåga upprätthålles.

Det kan icke rättvisligen begäras, att ansvaret för åtgärder i

detta syfte skall påvila jordägaren. En bestämmelse i sådan riktning skulle

i realiteten innebära, att jordägaren finge betala arrendatorn ersättning för

åtminstone viss del av det arbete, som arrendatorn utför i sitt jordbruk.

Man tänke sig det fall, att en arrendator efter endast nödtorftig brukning

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

39

av åkrarna tar skördarna under en femårsperiod, men under denna försummar

underhåll av diken och hägnader, trädesbruk m. m. Vid avträdessynen

konstateras betydande brister härutinnan, men arrendatorn kan enligt

motionärernas önskan ej göras ansvarig för dessa brister. Jordägaren

måste på egen bekostnad låta avhjälpa bristerna. En ny arrendator finner

det vara med sin ekonomiska fördel förenligt att förfara på samma sätt.

Systemet leder till att jordägaren får bekosta en betydande del av jordbrukets

skötsel, medan arrendatorn tar inkomsten därav.

Förbundet får i enlighet med det ovan sagda till alla delar avstyrka

motionen.

Stockholm den 12 mars 1945.

SVERIGES SKOGSÄGAREFÖRBUND

Axel von Sneidern.

Nils Schager.

Bilaga H.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse av den 10 februari detta år ha vi bereus tillfälle att avgiva

yttrande över de förslag till ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, som framförts i en inom riksdagens andra kammare av herr

Kempe m. fl. väckt motion, och få vi i anledning därav anföra följande:

I de nya arrendekontrakt, som förelagts arrendatorerna under en del

av de större skogsbolagen i Värmland och Bergslagen, har bl. a. införts

vissa bestämmelser om arbetsskyldighet. Arrendatorerna på en del håll

lia mycket bestämt motsatt sig detta, likaså ha arrendatorerna i allmänhet

motsatt sig en del andra nya bestämmelser, som införts i kontraktsforinulären.

Förhandlingar ha därför förts mellan förbundet eller våra lokala

distriktsorganisationer och respektive bolag om dessa frågor, varvid i de

flesta fall uppgörelse träffats om arrendevillkoren. För vissa områden under

Uddeholms bolag, där arrendatorerna motsatt sig införandet av arbetsskyldighet,

har någon sådan överenskommelse ännu inte kunnat träffas,

då bolaget inte velat frånfalla kravet på arbetsskyldighetens införande

i kontrakten. Bolaget har dock inte ställt sig avvisande lill förhandlingar

rörande övriga bestämmelser i arrendekontrakten, som arrendatorerna

riktat anmärkning emot.

Främsta anledningen till att arrendatorerna ej vilja teckna arrendekontrakt

med arbetsskyldighet torde vara — som framgår också av motionen

— att man tolkat stadgandet i 47 § 2 stycket så, att jordägaren under

mindre gynnsamma konjunkturförhållanden kan undandraga sig skyldigheten

att tillhandahålla arrendatorerna kontrakterat arbete utan att därför

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

kunna ådömas skadestånd. Man förmenar således, att en uppmjukning av

skadeståndsbes tämmelserna i lagen skett till nackdel för arrendatorerna. Den

stora efterfrågan på arbetskraft, som nu är rådande, torde också medverka

till ait minska arrendatorernas intresse för att genom bestämmelser

i arrendekontrakten tillförsäkra sig företrädesrätten till det arbete, som

jordägaren har att erbjuda. På jordägarna verkar detta förhållande i

motsatt riktning. Den tryggare besittningsrätt, som arrendatorerna tillförsäkrats

genom optionsbestämmelserna i lagen, bidrager givetvis till att

bolagen genom införandet av arbetsskyldighet för framtiden vilja tillförsäkra

sig arbetskraft för skogsbruket från sina arrendeställen.

För oss framstår det inte som lika självklart som för motionärerna, att

stadgandena i 47 § arrendelagen kunna ges en sådan tolkning, som de här

ifrågasatt. Stadgandena i nämnda § torde inte befria jordägaren från

skyldigheten att tillhandahålla arrendatorn kontrakterat arbete endast på

grund av ett tillfälligt försämrat konjunkturläge. I motiven till detta stadgande

har uttalats, att sådan befrielse dock kan ske, »örn det med hänsyn

till marknadsläget eller i och för en önskvärd rationalisering av driften

synes ekonomiskt riktigt, att ifrågavarande arbete nedlägges eller inskränkes».

I sådana fall föreligger ju dock alltid den möjligheten för arrendatorn

att säga upp sitt arrende och avflytta, eller örn han hellre så önskar,

säga upp arrendet för att få ändring i arrendevillkoren.

De allra flesta av arrendatorerna under skogsbolagen äro för sin utkomst

till stor del beroende av den inkomst de kunna erhålla genom skogsarbete.

Vi se det därför som ett intresse även för arrendatorerna, att de tillförsäkras

företrädesrätten till det arbete, som jordägaren har att erbjuda.

Genom att teckna kontrakt med arbetsskyldighet tillförsäkras arrendatorerna

denna företrädesrätt. Vi ha därför tillrått arrendatorerna att i

de fall jordägarna det påfordrar, teckna kontrakt med arbetsskyldighet.

Detta har också i mycket stor utsträckning skett, bl. a. ha arrendatorerna

inom Storfors revir under Uddeholms bolag tecknat kontrakt med arbetsskyldighet

utan att resa några större invändningar däremot.

Någon inverkan på lönesättningen för skogsarbetet har inte arrendatorernas

arbetsskyldighet. Skogsarbetarlönerna inom här berörda område ha

sedan mer än 20 år reglerats genom kollektivavtal. Förbundets rörelsefrihet

vid de lönerörelser, som förts under denna tid, har inte påverkats

av huruvida arbetsskyldighet varit införd i arrendekontrakten eller ej. Arbetsskyldigheten

kan sålunda inte påverka arbetslönens storlek på sätt,

som motionärerna framhållit.

Då vi sålunda inte kunna finna, att bestämmelserna i lagen av den 23

dec. 1943 örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende, om dessa bestämmelser

rätt uttolkas, kunna vara till men för de här berörda arrendatorerna,

anse vi oss nu inte ha någon anledning att påyrka ändring av

lagen i denna del.

Beträffande de i motionen föreslagna ändringarna i §§ 59 och 61, så lia

motionärerna tydligen även i detta fall feltolkat lagen. Samma har också

varit förhållandet med en del jordägare och även en del stora skogsbolag,

som i arrendekontrakten sökt införa bestämmelser örn större underhållsskyldighet

för arrendatorerna å byggnader, än vad lagen föreskriver. Då

lagens bestämmelser i denna del äro tvingande, har det vid de förhandlingar,

som förts om arrendevillkoren, inte varit någon svårighet att få

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

41

rättelse på denna punkt. Bestämmelserna i 1943 års lag beträffande arrendatoremas

underhållsskyldighet å byggnader äro ju för övrigt exakt lika

som samma bestämmelser i den sociala delen av 1927 års lag. Någon ändring

av lagen i detta avseende anse vi nu inte påkallad.

Gävle i mars 1945.

SV. SKOGS- O. FLOTTNINGSARBETAREFÖRBUNDET

Adolf Englund.

Bilaga I.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av motion om ändring av arrendelagen vill undertecknad

organisation hemställa, att ändring av lagen bör ske beträffande arbetsskyldigheten.

Det torde väl ej vara möjligt att ändring av arrendelagen

kommer att beslutas av riksdagen i år, omedelbart efter lagens tillkomst,

men det är önskvärt, att riksdagen ges tillfälle taga del av hur lagen mottagits

av de befolkningsgrupper som lagen berör.

Arbetsskyldigheten är den mest brännande frågan för härvarande bolags

område och arbetarna äro emot att skyldigheter införas i kontrakten.

Detta med erfarenhet från tidigare kontrakt med arbetsskyldigheter. Vi

anse att skogsbolag som markägare, bör genom klok planering kunna utnyttja

befintlig arbetskraft för skogsbruket utan att använda sig av arrendebestämmelser

som få formen av tvång. Då vid diskussioner med markägaren

— bolaget — det ej synes gå att få annan garanti för arbete än

företrädesrätt till detta anse vi att lagen bör omarbetas.

Gumhöjden den 18 mars 1945.

UDDEHOLMS DISTRIKT

AV SV. SKOGS- & FLOTTNINGSARBET.-FÖRB.

Herbert Wig.

Bilaga J.

Till Riksdagen, andra lagutskott.

Arrendatorer under Uddeholms Aktiebolag, organiserade i RLF, SSFF

och SAC, samlade till konferens i Hagfors den 10 maj för att ta ställning

till de av bolaget förelagda arrendevillkoren beslutade enhälligt att ge

sin anslutning till den av riksdagsman Gösta Kempe framlagda motionen

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 66; bilagor.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.

om vissa ändringar i 1943 års arrendelagstiftning rörande arbetsskyldighet

m. m.

De i motionen framförda synpunkterna och förslagen sammanfaller tillfullo

med våra egna. Den nya arrendelagstiftningen har av bolaget utnyttjats

på ett sådant sätt att vår ställning som arrendatorer avsevärt försämrats.

Arbetsskyldighet utkräves i de nya kontrakten på upp till 200 arbetsdagar

per år samtidigt som en betydande höjning av arrendesumman

företagits och i de allra flesta fall utan att några som helst förbättringar

från bolagets sida blivit utförda på arrendegårdarna. Genom de nya kontrakten

har även större åligganden blivit överförda på arrendatorn i fråga

om underhåll av bostad och ekonomibyggnader samt underhåll av vägar.

I och med tillämpningen av dessa kontrakts bestämmelser kommer de

resultat vi ernått genom en mångårig kamp att vara spolierade. Vi kommer

nu att föras tillbaka flera årtionden. Avskaffandet av arbetsskyldighet til!

jordägaren är därför för vårt vidkommande ett oeftergivligt villkor för att

vi skall kunna intaga en fri ställning som arrendatorer.

Redan nu vittnar mångfalden av ödegårdar om de dåliga och ofria förhållanden

som arrendatorn och skogstorparen under bolaget fått leva. Enbart

förbättrade utkomstmöjligheter, bättre och tidsenliga bostäder, bättre

vägar och kommunikationer, en förbättrad social omvårdnad på alla områden

kan göra slut på flykten från bolagets skogsbygder. Arbetsskyldighet

och större ålägganden på arrendatorn kommer däremot att få till följd

ännu fler ödegårdar.

Hagfors den 10 maj 1945.

På uppdrag

Gustav Nilsson.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1945

1 0 0 4 5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.