Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
1945-03-12 · 42 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:66, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
%
Nr 66.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1945 kl. 3 e"m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen
örn nyttjanderätt till fast egendom.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
324, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Kempe m. fl. framställt
yrkanden om vissa ändringar i 2 kap. 10, 45, 59 och 61 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.
Nämnda lagrum hava följande lydelse:
10 §.
Arrendatorn åligge att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader
och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras. Eftersätter han vad sålunda åligger honom, vare han pliktig
att utgiva ersättning till jordägaren när fastigheten avträ des; finnes då
arrendatorn hava avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför
gottgörelse av jordägaren.
Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd
av överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig,
hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet
intagas förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande
eller beträffande fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11
—13 §§ är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
45 §.
Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan
utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn alt på tillsägelse
utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt
arbete. Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.
Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri
bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet
dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För
varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift örn utgörande av visst
antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren
i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra
dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn
pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 66.
I
opaginerad Kontrollera mot PDF
a
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda
är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;
dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken
enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.
I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete
åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.
59 §.
Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det
skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även
för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen
påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med
mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister ä golv, vägg- och
takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning
ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.
Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga
brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren
att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet
samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas
jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer
ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, åge arrendatorn utföra det i
jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom
öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten
är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften;
åge ock rätt till skadestånd.
Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, åge han
i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
belopp.
Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen
utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild
syn, som i 14 § andra stycket sägs.
61 §.
Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.
Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,
när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad
avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse
av jordägaren.
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
3
Motionärerna lia yrkat, att riksdagen måtte för sin del besluta sådana
ändringar i de ovan återgivna lagrummen,
att i 45 § mellan andra och tredje styckena införes ett nytt stycke av
följande lydelse:
»Förbehåll, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra arbete,
må ej i arrendeavtal innefattas, därest arrendatorn motsätter sig sådant förbehåll.
Arrendatorn vare ock oförhindrad uppsäga redan bestående avtal
av sådan innebörd, varvid jordägaren, sex månader efter sådan uppsägning,
vare pliktig med arrendatorn upprätta nytt arrendeavtal utan skyldighet
för arrendatorn utgöra arbete, varvid optionsrätt eller bestämmelserna i
denna lag i övrigt förty icke upphöra att gälla».
samt att kursiverade delar av 10, 59 och 61 §§ utgå.
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet i huvudsak
hänvisa till motionen.
över motionen ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av länsstyrelsen
och jordbrukskommissionen i Värmlands län, Sveriges skogsägareförbund
samt svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet. Länsstyrelsen,
som vid sitt yttrande fogat yttranden från fem landsfiskaler, har förklarat
sig dela de synpunkter som framförts av jordbrukskommissionens majoritet.
Samtliga yttranden utom länsstyrelsens finnas såsom bilagor (A—H)
fogade vid detta utlåtande.
I ärendet ha till utskottet inkommit skrivelser från Uddeholms distrikt
av svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, arrendatorer under Uddeholms
Aktiebolag samlade till konferens den 10 maj 1945, svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundets avdelningar 488 Gustavsfors, 491 Sunnemo
och 495 Nain samt kamratmöte mellan medlemmar av nämnda förbund
representerande styrelsen för Uddeholms distrikt samt avdelningarna i Sunnemo,
Munkfors och Forshyttan. De två först nämnda skrivelserna ha såsom
bilagor (I och J) fogats vid detta utlåtande. I de övriga har hemställtsom
bifall till motionen.
Yrkandena i motionen avse dels frågan om arbetsavtal i samband med
jordbruksarrende och dels frågan örn arrendatorns underhållsskyldighet. I
den följande redogörelsen behandlas dessa frågor var för sig.
Enligt gällande rätt må i arrendeavtal intagas förbehåll att arrendatorn/lrbeMaufa/
skall till jordägaren eller annan utgöra arbete. Ett sådant förbehåll innebär,
att arbetets utförande blir ett arrendevillkor, vars åsidosättande kan med- brukt1''öra
att arrenderätten förverkas. Parterna kunna naturligtvis även vid sidan arrendeav
arrendeavtalet sluta arbetsavtal.
Beträffande arbetsavtal i samband med jordbruksarrende lämnas bestämmelser
i 45—48 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom. Kombineras
4-
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
arrende- och arbetsavtal, skall arbetsskyldigheten enligt 45 § första stycket
vara till sitt mått bestämd. Om sättet för arbetsslcyldighetens uttagande
stadgas i 45 § andra stycket. Enligt 45 § tredje stycket får icke i arrendeavtal
intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.
. För arbetet skall, ändå att i avtalet annorlunda bestämts, utgå ersättning
efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Detta
gäller även beträffande arbetsavtal, som är fristående i förhållande till
arrendeavtalet (46 §) Om jordägaren icke tillhandahåller arrendatorn arbete,
som denne enligt arrendeavtalet eller fristående arbetsavtal är skyldig
att utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, har arrendatorn
rätt att uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning få dock ej ske, där arrendatorns
förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete
som nyss nämnts tillhandahållits honom. Oavsett huruvida uppsägning
sker eller icke, är arrendatorn berättigad att erhålla skäligt skadestånd, såvida
ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts
av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden (47 §). Nu nämnda
regler i 45—47 §§ äga enligt 48 § ej tillämpning å skjutsning, vedhuggning
eller därmed jämförlig tjänstbarhet, om den är av ringa betydenhet.
Förekomsten av kombinerade arrende- och arbetsavtal har visat sig erbjuda
särskilda svårigheter vid arrendelagstiftningens utformning. Vid tillkomsten
av nyttjanderättslagen (1907) beaktades i främsta rummet önskemålet
alt arbetsskyldigheten skulle vara till sitt mått bestämd. Därjämte
lämnades vissa regler angående sättet för uttagande av arbetsskyldigheten.
Genom lagändring 1927 kompletterades dessa bestämmelser, varjämte
till desamma fogades ytterligare regler. Sålunda stadgades, att i arrendeavtalet
ej finge intagas förbud för arrendatorn att åtaga sig arbete åt
annan än jordägaren. Vidare infördes skadeståndsrätt för arrendatorn,
om jordägaren undandröge sig att tillhandahålla kontrakterat arbete.
Bestämmelserna örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende erhöllo
sin nuvarande lydelse vid 1943 års revision av arrendelagstiftningen.
Under förarbetena till 1927 års reform framträdde
meningsskiljaktigheter i fråga om det sätt på vilket arrendatoremas arbetsförhållanden
borde rättsligen regleras. I synnerhet divergerade meningarna
beträffande den principiella frågan, huruvida det överhuvud
taget borde tillåtas att med arrendeavtal sammankoppla arbetsavtal på
sådant sätt, att en försummelse att fullgöra arbetsskyldigheten skulle
kunna leda till arrenderättens förverkande.
Jordkommissionen upptog i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande
med utkast bl. a. till social arrendelag (SOU 1923:40) en bestämmelse
av innehåll att lega skulle utsättas i penningar eller naturalster
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
5
och till beloppet vara bestämd. Kommissionen ville sålunda icke föreslå,
att legan finge helt eller delvis utsättas i arbete. Av motiveringen att
döma synes kommissionen ej heller ha avsett, alt arrendatorn skulle
kunna i arrendeavtalet förpliktas att fullgöra . viss arbetsskyldighet mot
ersättning i penningar. Såsom skäl för sin ståndpunkt anförde kommissionen
bland annat följande:
Det sätt för legans utgörande, som hitintills praktiserats, hade mångenstädes
skapat missförhållanden av den art, att de vid lagstiftningens utformande
krävde det allvarligaste beaktande. Den ställning jordägare och
arrendatorer bomme att intaga till varandra därigenom att arrendeavtalet
sammankopplades med ett arbetsavtal vore synnerligen grannlaga och fordrade,
örn den icke skulle leda till olidliga slitningar, stor hänsynsfullhet.
särskilt från jordägarens sida. Även om sådan i flertalet fall kunde påräknas,
vore det tillstånd av osäkerhet och beroende, som för arrendatorn
vore förenat därmed, alltid ägnat att skadligt inverka på förhållandet,
och lämnades därigenom ett utrymme åt godtycket, som kunde giva anledning
till svåra missbruk. De i lagstiftningen upptagna föreskrifter, som
avsåge att hindra jordägarna att utnyttja arrendatorns arbetsskyldighet
på sådant sätt, att denne därigenom onödigtvis betungades eller hindrades
i skötseln av sitt jordbruk, syntes dels icke ha blivit efterlevda dels ock
icke vara tillräckliga att skänka arrendatorn den trygghet och det oberoende,
som vore den sociala arrendelagens viktigaste syfte. Av kommissionen
verkställd undersökning hade visat, att arbetsskyldigheten ej sällan
utkrävdes på sådant sätt, att arrendatorn hindrades att ordentligt sköta
sitt jordbruk. Ett annat missförhållande, vars betydelse icke finge underskattas,
vore att arbetsskyldighet i regel taxerades efter mycket låga och
för vederbörande arrendatorer synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder.
Genom arrendekontrakten vore i allmänhet arrendatorema tillförbundna
vid äventyr av arrendets förlust att ställa sin arbetskraft till jordägarens
förfogande; och detta medförde, att arrendatorema vore förhindrade att
begagna sig av arbete, som eventuellt erbjödes av en annan arbetsgivare
mot högre betalning. Det kunde icke anses överensstämmande med tidens
brav, att ett arrendeavtal på sådant sätt sammankopplades med ett arbetsavtal.
Var och en borde ha frihet att själv råda. över sig och sin arbetskraft.
Arrendatorn borde därför äga rätt att i första hand sörja för sitt eget
arrendebruk; ville han därjämte arbeta åt andra, finge han avtala därom
med arbetsgivaren på samma sätt och på samma villkor som andra arbetare.
I de fall, då arbetsskyldigheten vore av större omfattning, födde
den hos arrendatorenka en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej vore
till gagn för det sätt på vilket arbetsskyldigheten fullgjordes. Ohåga och
brist på arbetsglädje karakteriserade ofta nog i hög grad arrendatorernas
arbete åt jordägaren. Detta vore ej till fördel för arbetsresultatet, det bidraga
ej heller till ett gott förhållande mellan jordägaren och arrendato
nema. Arbetsskyldigheten vöre därför ofta roten till missnöje och tvista
mål mellan jordägare och arrendatorer. Bland arrendatorema rådde en
bestämd opinion mot det gällande systemet. Ett ytterligare skäl till dess
avlägsnande vore att båda partema komme att bliva föga benägna att
för så lång tid som den längsta tillåtna arrendetiden ingå avtal av sådan
innebörd. Oavsett att svårigheter alltid måste möta för bestämmandet av
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde sig även andra
omständigheter hindrande för sådana avtals ingående. Sådana omständigheter
vore från jordägarnas sida omöjligheten att på förhand fixera arbetsbehovet
för en längre tid och från arrendatorernas sida en naturlig
motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften vid en
viss arbetsgivare. Att jordbruk eller skogsbruk, som vöre beroende av
arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera avsevärd mån röna inflytande
av det gällande systemets avlägsnande, torde ej kunna med fog befaras.
Hinder förefunnes ej, att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende
av detta avslutade ett arbetsavtal med arrendatorn.
Beträffande frågan huru jordägarnas behov av arbetskraft skulle tillgodoses,
därest kommissionens förslag bifölles, anförde kommissionen i
annat sammanhang följande:
Vad först skogsarbetena anginge, bleve avgörandet lättare. Dessa krävde
yrkesvana arbetare, och det kunde väl icke anses vara annat än ett framsteg
både ekonomiskt och kulturellt att låta jordbrukaren sköta sitt oell
giva skogsbruket dess egen arbetarestam. Man skulle emellertid kunna
säga, att där vissa skogsarbeten vöre att betrakta som säsongarbeten, som
måste utföras under vintertid, medan snön läge i skogarna och underlättade
transporterna, så erbjöde sig här ett lämpligt arbetsfält just för
mindre jordbrukare, som vore mera lediga om vintern och i stor utsträckning
ansåges då behöva arbetsförtjänst.
En sådan angelägenhet borde dock icke, gent emot de stora olägenheterna
av arbetsskyldighetema, föranleda dessas bibehållande vid arrendejordbruket.
Arrendatorema komme i alla fall att efter friköpning i stor
utsträckning erbjuda frivilligt arbete i all synnerhet om vintrarna och
även örn somrarna, när det verkligen passade sig för dem och det lönade
sig. Ett sådant frivilligt arbete borde också bliva utfört med större intresse.
På samma gång avskaffades därigenom den under alla förhållanden
obehöriga tvångsunderbetalningen genom gamla alltför låga taxor.
Det vöre dessutom känt, att arbetet i skogarna i den största utsträckning
redan nu upprätthölles genom sådant frivilligt erbjudande från självägande
bönder. I den mån sådan arbetskraft ej räckte till för sommararbetena,
bleve det ofrånkomligt att därför anlita arbetskraft av icke
jordbrukare. Detta vöre också ur båda näringarnas synpunkter uppenbarligen
det enda rätta. Ju mera jordbrukare kunde beredas tillfälle att
helt slå sig på sitt jordbruk, ju bärkraftigare bleve jordbruket i landet
i alla avseenden och desto bättre bleve skogsarbetet utfört genom anlitandet
av vana yrkesarbetare.
Mera invecklad ställde sig saken vid utfinnandet av medel att tillförsäkra
det stora jordbruket arbetskraft i stället för den, som nu på ett
beräkneligt sätt vöre ställd till dess förfogande genom kontraktsenlig
arbetsskyldighet från torpare och andra mindre jordbrukare. Svårigheterna
gällde här mest sommarmånaderna, där konkurrens uppstode mellan
två jordbruk, som båda behövde ordentligt skötas.
Man vore härmed inne på systemet att sköta de stora jordbruken genom
särskilt lejd arbetskraft, vilket bleve oundvikligt. Detta förefölle icke
såsom någon omöjlighet. Kunde industrien samt handel och övriga näringar
tills vidare hållas i gång med lejda arbetare, borde detta icke heller
vara någon oöverkomlighet för de stora jordbruken. I själva verket hade
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
7
dessa också sedan gammalt arbetat helt eller delvis efter en sådan metod.
Kärnan i denna anordning hade varit det s. k. statarsystemet, utbyggt vid
behov med tillfällig arbetshjälp. Statarsystemet hade med fog blivit illa
ansett på grund av de dåliga förhållandena beträffande arbetstid, bostäder
och villkor i övrigt, varunder statarna i stor utsträckning lidit.
Torpamas arbetsskyldighet hade emellertid för dem varit organiserad
på ett minst lika klandervärt sätt. För dem hade därtill kommit de långa,
ofta omänskliga avstånden mellan bostaden och arbetsplatsen och det
uppslitande arbetet på det egna jordbruket efter den långa arbetsdagen
på godset. Samhället måste uppbyggas på förhoppningar örn att kunna
åstadkomma något bättre, och kunde torparnas villkor förbättras, borde
detta även kunna ske med statarnas. Industriarbetarna hade genom sina
organisationer höjt industriarbetarklassens arbetsvillkor från mången
gång den största förnedring till ett högre plan. De begynnande organisationerna
mellan lantarbetare hade även börjat visa sin verkan mångenstädes.
På åtskilliga gods sades redan nu anställningsvillkoren ha avsevärt
förbättrats, under det torparnas ställning med deras arbetsskyldighet
fortfarande till och med på samma ställen kunde vara mycket betryckt.
Det vore givet även för godsets skötsel utan fördel att räkna med en
arbetare, som vore uttröttad genom brukandet även av egen jord.
Det funnes nog här liksom på så många andra ställen en lämplig
medelväg. Intet hinder mötte, att den vid ett gods anställde lantarbetaren
erhölle i sina löneförmåner även en täppa eller ett planteringsland eller
eljest något mycket litet jordbruk, som väl kunde skötas till egen trevnad
på lediga stunder med hjälp av familjens övriga medlemmar. En sådan
ordning borde ingen kunna motsätta sig, om arbetsgivaren och arbetaren
därom vore ense. Därmed löstes problemet, örn icke idealiskt, vilket
aldrig skedde med något problem, så dock på det enda sätt, som vore
överkomligt och någorlunda försvarbart under nuvarande förhållanden.
Två ledamöter av jordkommissionen (herrar Ehrenborg och Jansson)
föreslogo, att legan visserligen skulle utsättas i penningar eller naturalster,
men att i arrendeavtalet dock finge bestämmas att i stället för
tegan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt
arbete; i händelse av tvist skulle nämnda pris bestämmas av Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
Ytterligare två ledamöter (herrar Olsson och Wohlin) reserverade sig,
under förklarande att de icke kunde förorda sådana lagändringar som
förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Icke heller kunde de
förorda någon slags statlig eller partenia påtvingad reglering av arrendeprestationernas
beskaffenhet och storlek.
De myndigheter, som i sina yttranden över jordkommissionens utkast
till social arrendelag uttalade sig i denna fråga, ställde sig avvisande mot
förslaget, att legan ej skulle få utgöras med arbete. Härutinnan framhölls
bland annat följande: Det avsedda förbudet vore ägnat att synnerligen
djupt och i regel högst menligt ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet.
Utvecklingen hade visserligen gått i riktning mot en avveckling
av torparsystemet. Mångenstädes förekomme detta dock alltjämt.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 60.
Inga skäl förefunnes att omöjliggöra förekomsten av dagsverkstorp, vilket
skulle bliva en följd av bestämmelsen. Systemet innebure fördelar för
båda kontrahenterna. Då lagen vore avsedd att gälla så små arrenden som
de, vilkas odlade jord utgjorde minst två hektar, drabbade förbudet även
en sådan arrendator, vilken för sin utkomst nödvändigtvis måste ha extra
arbetsförtjänst och vilken för brukningen av den arrenderade jorden behövde
anlita jordägarens dragare. Väl mötte ej hinder, att vid sidan av
arrendeavtalet träffades ett arbetsavtal, men det läge nära till hands att
antaga, att bestämmelserna däri komme att avfattas med hänsynstagande
även till arrendeavtalet. Enligt gällande arrendelag skulle arbetsprestationen
vara till sin mängd bestämd, vilket däremot ingalunda behövde
bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal, som alltså kunde bliva lika och
kanske mera betungande än bestämmelserna i ett arrendeavtal.
Vid 192A års riksdag, där förevarande fråga genom väckta motioner
kom under bedömande, ställde sig andra lagutskottet (utlåtande nr 36)
avvisande till tanken att förbjuda arrendeavtals förenande med arbetsskyldighet
samt anförde härom följande:
Såsom av flera myndigheter betonats vore arrendeavtalets kombinerande
med arbetsskyldighet byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna.
Särskilt i fråga örn mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning
icke försloge att täcka levnadsbehoven, kunde det innebära en
bestämd fördel för arrendatorn att få utgöra legan helt eller delvis i
arbete. Då jordbruket icke gåve något till avsalu, kunde det ofta för
arrendatorn bliva svårt att betala ett kontant arrende. Och då arrendatorn
i allt fall för sin existens måste söka arbete hos andra, kunde det
för honom vara till stor förmån att ha säker tillgång till sådant hos jordägaren.
För jordägaren åter vore det i allmänhet en betydande fördel
att äga tillgång till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog vöre hans
benägenhet att från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast
av utsikten att därigenom erhålla tillgång till sådan arbetskraft.
Skulle denna möjlighet betagas honom, kunde det helt visst befaras att
den utväg, som nu stöde den jordbruksarbetande befolkningen öppen, att
genom övertagande av mindre arrendebruk bereda sig egna hem, skulle
i väsentlig mån bliva inskränkt. Lagstiftarens bemödanden å detta område
borde därför endast åsyfta att så långt lämpligen kunde ske reglera
förhållandet.
Åtskilliga medlemmar av utskottet reserverade sig mot utlåtandet, som
emellertid vann riksdagens godkännande.
Enligt jordsakkunnigas den 20 juni 1926 dagtecknade förslag till social
arrendelagstiftning (SOU 1926:8) skulle legan ej få utsättas att utgå i dagsverken
eller annat arbete. Däremot skulle möjlighet medgivas att i
arrendeavtalet intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till
jordägaren eller annan utgöra sådant arbete som vore till sin myckenhet
bestämt. Ett dylikt förbehåll skulle äga giltighet under förutsättning, att
ersättning för arbetet skulle utgå i penningar efter pris, ej understigande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
v)
det som vid tiden för arbetets utförande vöre i orten gångbart. Om i
strid mot vad sålunda stadgats arrendatorn blivit i avtalet ålagd att utan
ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst antal dagsverken
eller annorlunda bestämt arbete, skulle han, oavsett vad avtalet
bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris; och skulle jordägaren,
i den mån logan vore utsatt i arbete, i stället bekomma lega i
penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets
slutande kunde anses skäligt.
Till motivering av sitt förslag anförde jordsakkunniga följande:
Jordsakkunniga måste dela de betänkligheter, vilka från skilda håll uttalats
mot att det i lagen skulle förbjudas kontrahenterna att i arrendeavtalet
intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra dagsverken
eller annat arbete till jordägaren. Väl måste det erkännas, att det ej numera
i samma omfattning som tillförne förekomme, att logan bestämdes
att utgå enbart i dagsverken eller annat arbete. Jordägarna syntes
sålunda jämväl vid upplåtelser av torp och andra mindre arrendeställen
allt mera ha övergått att tillämpa andra former för legans bestämmande.
Men det torde icke kunna frånses, att det i vissa landsdelar fortfarande i stor
utsträckning vore brukligt, att legan utsattes enbart i dagsverken. Och
synnerligen ofta torde det förekomma, att legan utginge i såväl penningar
som dagsverken eller annat arbete. Denna form för legan användes
inom alla delar av mellersta och södra Sverige och torde utan tvivel
vara den mest brukliga vid upplåtelser av såväl större och medelstora
torp som mindre utgårdar under fideikommiss och större gods. Vid ett
stort antal av dessa upplåtelser tillförbundes arrendatorn dessutom att
jämte arrendedagsverken till jordägaren utgöra överdagsverken eller annat
arbete mot ersättning. Vid bolagsarrenden utsattes legan numera i
regel i penningar, men arrendatorn ålades vanligen i arrendeavtalet att
mot särskild ersättning till jordägaren utgöra viss arbetsskyldighet, bestående
antingen i dagsverken i jordägarens jordbruk eller skogsbruk
eller ock i ackordsarbete såsom kolning, huggningar, körslor m. m.
Anledningen till att arrendeavtal sammankopplades med arbetsavtal
vöre från jordägarens sida en önskan att tillförsäkra sig stadigvarande
arbetskraft för sitt jordbruk eller sitt skogsbruk. Förbjödes nu i lagen
jordägaren att tillförbinda arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat
arbete, torde det helt visst kunna befaras, att mången jordägare skulle
komma att avhålla sig från att upplåta torp och andra mindre jordbruk
på arrende, varigenom den utväg, som nu stöde den jordbruksarbetande
befolkningen öppen, att genom övertagande av dylika mindre arrendebruk
bereda sig egna hem skulle i väsentlig mån bliva inskränkt. Vad
särskilt skogsägarna anginge, så vore det rationellt bedrivna skogsbruket
i oundgängligt behov av en fast oell yrkeskunnig arbetarstam, som vöre
bosatt på skogarna. Detta behov hade skogsägarna sökt tillgodose genom
att åt skogsarbetare upplåta mindre jordbruk på arrende. Väl utgjordes
dessa jordbruk i ej obetydlig omfattning av gamla bondgårdar som inköpts
för skogstillgångarnas utnyttjande. Men ej sällan hade för detta
ändamål helt nya bebyggelser ägt rum på skogarna. I båda fallen hade
skogsägarna ofta nedlagt betydande kostnader å arrendeställenas istånd
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
sättande, vilka kostnader merendels ej kunde förräntas genom de ringa
arrendebelopp som dessa inbringade.
Beträffande en del orter kunde det visserligen förutsättas, att en jordägare
ej behövde räkna med att hans egna arrendatorer annat än i undantagsfall
skulle söka sig arbetsförtjänst hos annan. Men förhållandet torde
säkerligen ställa sig annorlunda i orter, där skogsägarna möttes av konkurrens
om arbetskraft från industrier eller andra företag, vilka kanske
i följd av goda konjunkturer såge sig i stånd att betala avsevärt högre
löner än det intensivt bedrivna skogsbruket mäktade bära. Att i dylika
fall skogsägaren, därest det förbjödes honom att i arrendeavtalet intaga
förbehåll örn arbetsskyldighet, skulle kunna ställas inför den utsikten, att
innehavarna av hans egna arhetarställen ägnade sin från jordbruket lediga
tid i annans tjänst, medan han själv'' saknade arbetskraft för nödiga kulturåtgärder
och andra för ett intensivt skogsbruk erforderliga arbeten, torde
knappast kunna bestridas. Det vore också föga överensstämmande med rättvisa
och billighet, örn jordägaren — samtidigt med att genom lagstiftningen
ålades honom förpliktelser i fråga om arrendeställenas underhåll, vilka understundom
kunde bliva avsevärt betungande — skulle betagas den förmån,
som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom av avgörande betydelse,
nämligen att kunna från arrendestället påräkna nödig arbetskraft.
Det ifrågasatta förbudet skulle säkerligen ej heller vara till fördel för
arrendatorerna själva. Ifrågavarande arrendeställen vore nämligen merendels
så små, att arrendatorerna för sin utkomst vore nödsakade att söka
arbete vid sidan av sitt jordbruk. Det vore då en bestämd förmån för arrendatorerna
att kunna få utgöra arrendet genom arbete och att äga säker
tillgång till den med överdagsverken förenade arbetsförtjänsten. De sakkunnigas
undersökning hade ej heller givit vid handen att numera hos arrendatorerna
funnes en allmän önskan om arbetsskyldighetens avskaffande.
Den opinion i denna riktning, som tidigare framskymtat, torde huvudsakligen
ha haft sin orsak i ett av kristidens säregna förhållanden skapat missnöje
med grunderna för arbetets värderande. Då ett sammankopplande av
arrendeavtal med arbetsskyldighet syntes mycket väl låta sig genomföras
utan att därav ur vare sig social eller jordhruksekonomisk synpunkt vore
att befara några avsevärda olägenheter, blott förhållandet på ett nöjaktigt
sätt reglerades i lagen, ansåge de sakkunniga att lagstiftarens bemödanden
å detta område borde begränsas härtill.
Missnöjet hos arrendatorerna med den arbetsskyldighet som i arrendeavtalet
ålades dem torde företrädesvis vara att söka däri, att denna skyldighet
ofta värderades efter för arrendatorerna ofördelaktiga grunder. Av utredningen
franninge sålunda, såväl att vid de upplåtelser, där arrendet helt
eller delvis utsattes att utgå i arbete, legan, beräknad efter de i orten vanliga
arbetspriserna, ej sällan ställde sig avsevärt högre per ytenhet än vid
de upplåtelser, där den betalades enbart nied penningar, som ock att det i
stor utsträckning förekomme, att det arbete, som arrendatorerna enligt arrendekontrakten
vore skyldiga att utföra mot särskild ersättning, betalades
ej obetydligt lägre än annat därmed jämförligt arbete. Väl finge det erkännas,
att då dessa arrendatorer i regel kunde påräkna en jämn och säker tillgång
till arbete hos jordägarna, och då de i allmänhet åtnjöte företrädesrätt
till arbete framför andra arbetare, det icke rimligen kunde fordras, att de
priser, som beräknades för arrendatorernas arbete, skulle fullt jämställas
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
11
med de dagsverkslöner och ackordspris, som jordägaren måste betala till
tillfälliga arbetare. Och ej heller torde det böra förbises, att i de fall, däri
ersättningarna för arrendatorernas arbetsprestationer sattes till låga belopp,
dessa ofta åtnjöte andra förmåner såsom låga kontanta arrenden, vedbrand,
fria dragare för sitt jordbruk m. in., vilka förmåner understundom uppvägde
prisskillnaden. Men även om all hänsyn toges till berörda omständigheter,
kvarstode det likväl, att vid många arrenden arrendatorernas arbetsprestationer
måste anses vara avsevärt underbetalda. Och jämväl i de fall,
där vid arrendeavtalets avslutande de i orten brukliga priserna lagts till
grund för värderingen av de kontrakterade arbetsprestationerna, torde
denna värdering enligt utvecklingens vanliga gång, åtminstone vid långvariga
arrenden, så småningom komma att stå i visst missförhållande till
nämnda pifser, merendels till arrendatorns nackdel. Detta måste givetvis för
arrendatorn te sig särskilt obilligt, då avgifterna vid de arrenden, där legan
utginge enbart i penningar, i regel icke torde ha undergått en motsvarande
förhöjning vid nya upplåtelser. De sakkunnigas förslag vore avsett att undanröja
dessa missförhållanden.
Åtskilliga av de myndigheter, vilka avgåvo yttranden över jordsakkunnigas
förslag, avstyrkte förslaget i förevarande del. Kritiken innefattade
bland annat följande synpunkter: Upplåtelse av dagsverkstorp vore närmast
att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det större skogsbruket.
Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid avsevärt
minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika. Särskilt
vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland.
Torpinstitutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren.
Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag,
vore det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna,
som prissättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan
tvivel bomme att föranleda, snart skulle få tili följd, att jordägarna antingen
försålde sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk
med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker
utkomst på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egendomen
eller bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning
skulle i regel bliva försämrad och vägen stängas till det självständigare penningarrendet
och till egen torva, en väg som nu i regel stöde den obemedlade
skötsamme jordbruksarbetaren öppen genom övertagande av ett dagsverkstorp.
— Stora svårigheter måste möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle
vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det ej kunde
anses rättvist, att priserna vid avtal av förevarande art, varigenom bereddes
brukaren en jämn arbetstillgång, utginge efter samma grunder som vid tillfälligt
arbete. — Ej heller bleve det möjligt för kontrahenterna att överblicka
den ekonomiska innebörden av avtalet, även örn detta avsåge endast en
kortare tid. En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa
av bestämmelsernas lagfästande. — Någon egentlig undervärdering av dagsverken
förekomme knappast under normala tider. Väl upptoges under
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
stundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre värde än annat jordbrukseller
skogsarbete, men därvid måste beaktas, att torparen finge utgöra dagsverken
hela året om och därför icke kunde fordra lika avlöning som en säsongarbetare,
att torparen icke hade full sysselsättning med arbete för sitt
eget lilla jordbruk och kunde ha svårt att erhålla annat arbete under de tider,
då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att torparen ofta finge
åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle, såsom vedbrand,
fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade även, att dagsverksarrendatorerna
ofta redde sig bättre än de arrendatorer, vilka utgjorde
legan enbart med penningar.
I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen nr 182 anslöt sig
departementschefen till jordsakkunnigas uppfattning, att något förbud mot
arrendeavtalets kombinerande med arbetsavtal ej kunde eller borde stadgas.
Lagstiftningens uppgift syntes böra inskränkas till att reglera de särskilda
förhållanden, som genom en dylik kombination kunde uppstå. Beträffande
den av jordsakkunniga föreslagna anordningen erinrade departementschefen,
att arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas
i en ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur
inom arbetsmarknaden komme att av arrendatorn såsom lega utkrävas en
större arbetsprestation än som beräknats vid avtalets ingående. För att
skydda arrendatorn mot att hans arbetsprestationer skulle bliva underbetalade
vore det icke heller nödigt att gå så långt som till ett förbud mot
legans utsättande i arbete. Det vöre till fyllest att i lagen införa vissa bestämmelser
genom vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunde i
skälig mån regleras med hänsyn till arrendeförhållandet. Med utgångspunkt
från att den lega som avtalats skulle bestå, borde i lagen icke regleras andra
fall än sådana, då efter arrendeavtalets avslutande inträffat en stegring av
det pris, som i orten under jämförliga förhållanden vore gångbart för arbete
av ifrågavarande slag. I dessa fall borde arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen
eller med andra ord vara berättigad att uppbära skillnaden mellan
ortens pris vid arbetets utförande och vid avtalets ingående. — I överensstämmelse
med dessa synpunkter föreslog departementschefen ett stadgande
av innehåll, att om det ålåge arrendatorn att till jordägaren eller
annan utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete och ersättningen härför
ej vore i avtalet så bestämd, att den uppginge till det pris som vid arbetets
utförande vore under jämförliga förhållanden i orten gängse, jordägaren
skulle vara pliktig att, där detta pris efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn
utgiva, utöver vad för arbetet kunde lia betingats, särskild ersättning
motsvarande ökningen.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag ansåg
sig (utlåtande nr 1) icke kunna biträda vare sig propositionen eller jordsakkunnigas
förslag och anförde härutinnan följande: Båda förslagen till
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
13
godosåge enbart arrendatorns intresse. Skulle man överhuvud taget medgiva
en jämkning i vad parterna avtalat, syntes en bestämmelse härom icke böra
begränsas till de fall, då arbetslönerna vore stadda i uppgång, u,tan jämväl
böra tillämpas, när konjunkturerna å arbetsmarknaden vore sjunkande. En
dylik lagbestämmelse syntes dock utskottet mindre tillrådlig. Tydligt vore
att man måste ställa sig betänksam mot att i detta fall, genom att medgiva
rubbning av en ersättning varom parterna vid avtalets avslutande enats,
avvika från den grundsats som gällde på andra delar av arbetsmarknaden.
Dessutom ville utskottet framhålla, att en sådan lagstiftning skulle leda till
konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns synpunkt vore föga tilltalande.
Den hittills tillämpade ordningen hade för arrendatorn medfört den fördelen,
att han vid avslutandet av ett arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels
kunnat med visshet bedöma innebörden och omfånget av de förpliktelser
han genom avtalet iklädde sig. Vore tegan utsatt i arbete, hade han
sålunda vetat att han, när det avtalade arbetet fullgjorts, icke vidare häftade
i någon skuld till jordägaren för arrendet. Och om legan bestämdes
till visst penningbelopp men arrendatorn därjämte tillförbundes att utgöra
vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd ersättning, hade han som regel
kunnat räkna med att betala arrendet med den arbetsförtjänst som i avtalet
tillförsäkrats honom. Denna förmån, vilken i synnerhet vid små arrenden,
där jordbruket ej gåve något nämnvärt till avsalu, varit särskilt skattad av
arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse av antydd innebörd betagas
honom. Ingendera av kontrahenterna skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal
kunna överblicka de ekonomiska förpliktelser han därmed iklädde sig.
Åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig under yrkande om bifall
till propositionen i förevarande del.
Sedan kamrarna först stannat i olika beslut, godkändes utskottsutlåtandet
efter sammanjämkning.
1943 års revision av arrendelagstiftningen grundade sig på ett av 1936
års arrendciitrednincj den 9 november 1938 avgivet förslag (SOU 1938:38).
Arrendeutredningen ansåg, att möjligheten för jordägaren att tillförbinda
arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar alltjämt borde bibehållas.
Utredningen befarade nämligen, att ett förbud mot att på dylikt
sätt sammankoppla arrende- och arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma
verkningar särskilt i fråga örn det större jordbrukets tillgång på
nödig arbetskraft. Arrendeutredningen anförde vidare:
Vad beträffar skogsbruket har det visserligen visat sig, att skogsägarna
i stor omfattning frångått systemet med kombinerade avtal. Denna omständighet,
vilken till stor del måste tillskrivas inverkan av 1927 års lagstiftning,
motsäger emellertid icke, att det även för skogsägarna torde vara
önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal. Då ett i arrendeavtalet intaget
förbehåll örn skyldighet för arrendatorn alt åt jordägaren utgöra ar
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
bete innebär att arbetet skall utföras vid äventyr av arrenderättens förverkande,
vinnes större trygghet med avseende å tillgången på arbetskraft än
vad fallet är med separata arrende- oell arbetsavtal. Denna omständighet
torde ha sin särskilda betydelse i fråga om sådant arbete, exempelvis kolning,
där behovet av speciell yrkeskunnighet är mera framträdande.
Från arrendator eimas synpunkt torde anordningen med kombinerade avtal
ej helier framstå såsom ofördelaktig. Då arrendatorn är berättigad till
skadestånd, för den händelse jordägaren undandrager sig att tillhandahålla
honom det stipulerade arbetet, medför nämnda anordning under nuvarande
förhållanden en viss garanti att arrendatorn verkligen erhåller den arbetsinkomst
som han behöver för sitt uppehälle. Under depressionstider har
detta förhållande visat sig äga betydelse för arrendatorerna, och den på senare
tid framträdande tendensen att avskaffa anordningen med kombinerade
avtal har därför på många håll väckt bekymmer. Även örn arrendatorns
rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst vidgas till att avse jämväl
fall där arbetsskyldigheten kontrakterats på annat sätt än i själva arrendeavtalet,
torde den ifrågavarande anordningen likväl lända arrendatorn till
fördel, i det att arbetsskyldigheten och därmed ersättningsrätten kommer
att hänföra sig till hela arrendetiden.
Vad som givit anledning till de framförda kraven att icke blott avskaffa
dagsverkssystemet utan även helt förhindra kombination av arrende- och
arbetsavtal torde särskilt vara den omständigheten att de arbetsprestationer
— överdagsverken eller ackordsarbeten — för vilka kontant ersättning är
avtalad, ofta värderats efter grunder vilka för arrendatorerna framstått såsom
ogynnsamma. När såsom i stor utsträckning förekommit ersättningen
för de kontrakterade arbetsprestationerna utgår enligt en vid arrendeavtalets
ingående uppgjord prislista, vilken är avsedd att oförändrad gälla under hela
arrendetiden, kan uppenbarligen nämnda ersättning komma att stå i missförhållande
till de i orten eljest brukliga dagsverkslönerna eller ackordsprisen,
även om dessa ursprungligen legat till grund för prislistans upprättande.
Avgörande härvidlag är givetvis den konjunkturutveckling, som
äger rum efter arrendeavtalets ingående. Vid en sjunkande konjunktur, som
avspeglar sig i lägre arbetspriser på öppna marknaden, skulle visserligen den
i arrendeavtalet fastlåsta prissättningen kunna verka till förmån för arrendatorn,
i den mån icke omständigheterna framtvinga en revidering av densamma.
Emellertid har under de senaste decennierna denna sida av saken
knappast trätt i förgrunden. Även om tid efter annan en konjunkturavmattning
eller svårare ekonomisk kris inträtt, vilken givit sig till känna i form av
arbetslöshet och sänkta arbetslöner, har dock utvecklingen i stort sett medfört
högre arbetspriser inom de näringsgrenar där arrendatorernas arbetskraft
tages i anspråk. Denna stegring av arbetspriset på öppna marknaden
har tydligen i många fall icke kommit de arrendatorer till godo, vilka i sina
arrendeavtal åtagit sig arbetsprestationer mot ersättning fastställd för lång
tid framåt. Dessa lia känt sig missgynnade, vare sig arbetsprisets höjning
berott av förändring i penningvärdet eller inneburit en reell förbättring av
arbetarnas levnadsvillkor.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreslogo jordsakkunniga på
sin tid en anordning, enligt vilken ersättningen för det av arrendatorn utförda
arbetet under vissa förutsättningar skulle komina att följa arbetsmarknadens
lönefluktuationer. I arrendeavtalet skulle nämligen ej få intagas för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
15
behåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra
annat arbete än sådant, för vilket skulle utgå ersättning i penningar efter
pris ej understigande det som vid tiden för arbetets utförande vöre gångbart
i orten. Och örn arrendatorn i strid mot vad sålunda stadgats blivit i avtalet
ålagd att utan ersättning eller mot lägre ersättning än nyss sagts utgöra visst
antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete, skulle lian, oavsett vad
avtalet bestämde, njuta ersättning för arbetet efter ortens pris. En anordning
i viss män liknande den jordsakkunniga sålunda föreslagit upptogs jämväl
i den för 1927 års riksdag framlagda propositionen. Däri föreskrevs nämligen,
att örn ersättningen för arbetet icke blivit i avtalet så bestämd, att den
uPPgin8e till det pris, som vid arbetets utförande vöre under jämförliga förhållanden
gängse i orten, jordägaren skulle vara pliktig att, där detta pris
efter avtalets ingående ökats, till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet
kunde lia betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.
Arrendeutredningen, som anser önskvärt att undervärdering av arrendatorernas
arbetsprestationer förebygges, finner tanken att anknyta prisbestämningen
för dessa prestationer till den allmänna arbetsmarknaden vara så
mycket mera beaktansvärd som utvecklingen, särskilt genom kollektivavtalens
allt större utbredning inom jordbruk och skogsbruk, synes alltmer underlätta
en dylik lösning. En anordning, varigenom ersättningen för arrendatorernas
arbete måste följa fluktuationerna på arbetsmarknaden, torde i
stort sett verka mera rättvist än andra tänkbara system med rörlig prisbestämning.
Vad särskilt angår det på vissa håll i mellersta Sverige tillämpade
systemet, att ersättningen för arbetet årligen förändras i överensstämmelse
med ändringarna i levnadskostnadsindex, synes detta knappast tillfredsställande,
då ju levnadskostnadsindex samt index för arbetslöner ingalunda alltid
förete en parallell utveckling.
Emellertid anser sig arrendeutredningen icke kunna förorda en lösning
helt överensstämmande med grundlinjerna i de båda omnämnda förslagen.
Mot dessa har icke utan fog anmärkts, att desamma enbart tillgodosåge
arrendatorns intresse, i det att jämkning av ett i avtalet fastställt pris skulle
kunna ifrågakomma allenast vid en uppåtgående konjunktur på lönemarknaden.
Därest man vill medgiva en jämkning i vad parterna avtalat, torde
emellertid möjligheten att företaga en sådan skäligen icke böra begränsas till
de fall, då arbetslönerna äro stadda i uppgång. Med hänsyn till önskemålet
om ömsesidighet mellan parterna i förevarande hänseende förefaller det
rimligt, att jämkning i avtalad ersättning skall kunna åvägabringas jämväl
när konjunkturerna å arbetsmarknaden äro sjunkande. Att arrendatorn
därigenom under vissa omständigheter kan komma att försättas i en mera
ogynnsam ställning, än örn arbetslönen enligt avtalet varit fastlåst för hela
arrendetiden, synes icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Det torde för
arrendatorn vara mera önskvärt alt hans arbetsprestationer icke vid någon
tidpunkt underbetalas än att han under säregna förhållanden ställes bättre
än andra som utföra enahanda arbete.
Borttagandet av möjligheten att i arrendeavtalet införa en fast, för hela
arrendetiden gällande prislista kan måhända föranleda vissa av de jordägare,
som hittills begagnat sig av detta system, alt betinga sig högre lega
än vad för närvarande är fallet. Tänkbart är nämligen att den undervärdering
av arbetsprestationerna, vartill systemet med fast prislista inbjudit, i
viss mån kompenserats genom billigare lega. Enligt arrendeutredningens
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 66-
tanke är emellertid en dylik sammanblandning av lega och ersättning för arbete
icke att förorda. Det torde icke minst ur arrendatorns synpunkt vara
önskvärt att nyttjanderätt och arbetsprestationer taxeras var för sig till deras
verkliga värde. Arrendatorn sättes härigenom i stånd att bättre överblicka
den ekonomiska innebörden av avtalet.
Arrendeutredningen föreslår sålunda att ersättning för arrendatorns arbete
skall, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande
det, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden
gängse i orten. Denna regel torde i praktiken få den verkan, att
arbetsprestationerna betalas efter de lokala kollektivavtalens priser, ett beräkningssätt
som redan under lång tid tillämpats vid ett stort antal arrenden
och visat sig utfalla till belåtenhet. Med utgångspunkt från nämnda priser
får givetvis en reducering ske för sådana fall, där den av arrendatorn levererade
arbetskraften icke kan betraktas såsom fullgod. I betraktande av
kollektivavtalens allt större betydelse synes det knappast antagligt, att den
föreslagna regeln skall medföra någon märkbar ökning av antalet rättstvister.
Beträffande sådana bygder, där kollektivavtal ännu icke förekommer,
kunna måhända vissa svårigheter uppstå, när det gäller att bedöma vad som
utgör det gängse priset i orten för arbete av det ifrågavarande slaget, en
bedömning som innefattar hänsynstagande till skilda omständigheter såsom
arbetets beskaffenhet, dess mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m.
Emellertid torde man även för dessa fall kunna antaga, att vad med den
föreslagna regeln åsyftas i allmänhet skall kunna vinnas genom frivillig
överenskommelse mellan parterna. Där sådan överenskommelse ej kan träffas,
står det naturligen arrendatorn fritt att efter stämning utföra sin talan
vid domstol.
En i viss mån fristående fråga är, huruvida den reglering nu förordats bör
begränsas till de fall där förbehåll om arbetsskyldighet intagits i arrendeavtalet.
Det synes oförnekligt att med en sådan begränsning regleringen
skulle kunna bliva illusorisk. En jordägare, som ville behålla systemet
med fastlåsta priser, skulle kunna göra detta genom att vid sidan av arrendeavtalet
avsluta ett särskilt arbetsavtal för viss längre tid, exempelvis
för hela arrendetiden. Av hänsyn till önskemålet örn effektivitet i lagstiftningen
lärer det sålunda vara påkallat att låta regleringen principiellt omfatta
varje mellan jordägaren och arrendatorn ingånget arbetsavtal, alldeles
oberoende därav, huruvida arrendatorns arbetsskyldighet inskrivits i arrendeavtalet
eller icke. Genom en sådan utsträckning av ifrågavarande regler
komma dessa visserligen att hänföra sig till förhållanden, vilka formellt sett
falla utom den ram, som enligt gängse rättssystematisk uppdelning hittills
avgränsat arrendelagstiftningen. Till förmån för regleringens utvidgning kan
emellertid åberopas det faktiska samband i socialt och ekonomiskt hänseende,
som tvivelsulan råder mellan arrendeavtalet å ena, samt arbetsavtal
mellan jordägaren och arrendatorn, å andra sidan.
Beträffande arrendeufredningens förslag om bibehållande av möjligheten
att kombinera arrende- och arbetsavtal uttalade svenska skogs- och flottningscirbetareförbundet
i sitt yttrande över arrendeutredningens betänkande,
att arrende- och arbetsavtal borde vara helt fristående från varandra. Arrendeavtalet
avsåge att reglera arrendatorns förhållanden som jordbrukare.
I den mån han dessutom vore lönearbetare, borde hans villkor som sådan
Andra lagutskottets utlåtande nr 66. 17
regleras på samma sätt som andra arbetares villkor, d. v. s. numera i regel
genom kollektivavtal.
Det på arrendeutredningens betänkande grundade lagförslaget förelädes
1943 års riksdag genom propositionen nr 346. Beträffande frågan örn bibehållande
av möjligheten att kombinera arrende- och arbetsavtal yttrade
föredragande departementschefen såvitt nu är i fråga endast, att svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundets erinran icke synts böra föranleda
avvikelse från arrendeutredningens förslag.
Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet (utlåtande nr 2),
som ej fann anledning till erinran mot de föreslagna bestämmelserna beträffande
arrendatorernas arbetsavtal.
Utskottets utlåtande godkändes i denna del av riksdagen.
Beträffande byggnads- och underhållsskyldighet lämnas i nyttjanderättslagen
dels vissa allmänna bestämmelser och dels specialbestämmelser för skyldighet.
s. k. sociala arrenden.
De allmänna bestämmelserna ålägga icke vare sig jordägaren eller arrendatorn
någon allmän nybyggnadsskyldighet; lagen har härutinnan utgått
från att uppkommande nybyggnadsfrågor i de särskilda fallen skola
kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. Beträffande underhållsskyldigheten
stadgas i 10 §, att arrendatorn skall väl hävda jorden
samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han
vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren
när fastigheten avträdes; finnes arrendatorn då hava avhjälpt
brist, som fanns vid tillträdet, är han berättigad till gottgörelse därför
av jordägaren. Dessa bestämmelser innebära, att arrendatorn är skyldig
att återlämna fastigheten i samma skick som han mottagit den. Beträffande
jordens hävd går lagen emellertid längre och ålägger arrendatorn
en allmän skyldighet att »väl hävda jorden». Härav följer, att han icke
får låta den ligga i vanhävd, även om han mottagit den vanhävdad.
Att märka är att de bestämmelser för vilka nu redogjorts äro grundade
på principen om avtalsfrihet. De kunna alltså sättas ur funktion
genom förbehåll i arrendeavtalet.
I 59—61 §§ lämnas för s. k. sociala arrenden bestämmelser dels örn
bebyggandet av utarrenderad jordbruksfastighet, dels om underhållet av
där uppförda byggnader och dels örn jordens hävd och vårdnaden av
övriga fastighetens tillhörigheter.
I de två först nämnda avseendena skilja sig de allmänna och de sociala
bestämmelserna väsentligt från varandra. Utmärkande för de sociala bestämmelserna
är, att dessa ålägga jordägaren den egentliga byggnadsskyldigheten
och beträffande underhållet av byggnader på visst sätt mel
Bihang
till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 66.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
lan jordägaren och arrendatorn fördela skyldigheten att verkställa reparationer.
Reglerna om jordägarens byggnads- och reparationsskyldighet innefatta
dels skyldighet att svara för att fastigheten vid tillträdet är i ett visst
skick (59 §), dels ock förpliktelse att under arrendetiden ombesörja nybyggnad,
ombyggnad och större reparationer (60 §). I det senare fallet
göres dock undantag från jordägarens ansvarighet för den händelse att
byggnadsbehovet uppkommit genom arrendatorns vållande.
I fråga örn byggnadsbeståndet vid tillträdet stadgas i 59 §, att jordägaren
skall avlämna ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar
vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även för jordbruket nödiga
ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas
ombyggnad eller annan än mindre reparation. I lagen lämnas en definition
på vad som skall förstås med mindre reparation. Att märka är att
jordägaren beträffande bostadshus är skyldig att utföra även mindre reparation,
därest sådan skulle erfordras för att byggnaden viel tillträdet skall
kunna anses vara i det skick som hälsovårdsstadgan kräver.
Skyldigheten att verkställa mindre reparationer å byggnader åvilar,
med det nyss nämnda undantaget beträffande bostadshus, arrendatorn
(61 §). Försummelse av arrendatorn att vidtaga behövliga mindre reparationer
medför den påföljden att, om det vid avträdet konstateras att
värdet av avträdesbristerna överstiger värdet av tillträdesbristerna, jordägaren
blir berättigad till gottgörelse för skillnaden. Avhjälper arrendatorn
genom mindre reparation vid tillträdet befintlig byggnadsbrist, som
jordägaren icke skall bota, blir arrendatorn ersättningsberättigad vid avträdet,
om värdet av avträdesbristerna understiger värdet av tillträdesbristema.
Beträffande jordens hävd och underhållet av andra tillhörigheter till
fastigheten än egentliga byggnader gälla enligt 61 § för sociala arrenden
samma regler som enligt 10 § för arrende i allmänhet.
Bestämmelserna om byggnads- och underhållsskyldigheten vid sociala
arrenden äro av tvingande natur. Förbehåll som strider mot vad som
stadgats i 59—61 §§ är enligt 65 § utan verkan mot arrendatorn.
Beträffande jordägarens byggnads- och reparationsskyldighet vid tillträdet
gällde före 1943 års ändringar av arrendelagstiftningen enligt de
i nyttjanderättslagen meddelade sociala bestämmelserna, att jordägaren
skulle avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå
ej tarvades ombyggnad eller annan än mindre reparation (48 §). Motsvarighet
till den nuvarande särskilda bestämmelsen beträffande bostadshus
fanns ej.
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
19
Enligt 8 § norrländska arrendelagen, vilken lag upphävdes i samband
med 1943 års ändringar i nyttjanderättslagen, skulle jordägaren vid tillträdet
ha utfört — förutom nödig nybyggnad samt erforderliga större
reparationer på sätt i nyttjanderättslagen stadgades — även alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader. Försummelse av jordägaren
att ha vidtagit dylika mindre reparationer medförde emellertid
allenast den påföljden, att arrendatorn blev berättigad att bättra bristerna
mot rätt till ersättning därför vid avträdet enligt syneregler.
1936 års arrendeutredning ifrågasatte, huruvida angivna föreskrifter i
norrländska arrendelagen, om de än formellt tedde sig strängare mot
jordägaren än vad fallet vore med nyttjanderättslagens regler, i sak medförde
någon särskild förmån för arrendatorn utöver den, som innehölles
i nyttjanderättslagens bestämmelse, att arrendator, som funnes vid avträdet
ha på egen bekostnad avhjälpt vid tillträdet befintlig brist, ägde
åtnjuta gottgörelse därför av jordägaren. Visserligen vore jordägarens
berörda åligganden enligt norrländska arrendelagen fastslagna genom
lagbud, vilka i likhet med sagda bestämmelse i nyttjanderättslagen vore
av tvingande karaktär. Denna omständighet torde emellertid vara mindre
betydelsefull, då arrendatorns möjlighet att bevisa sin rätt till gottgörelse
av nämnda slag även enligt norrländska arrendelagen vore beroende av
att till- och avträdessyn förrättats, en förutsättning som ofta nog saknades.
För övrigt torde norrländska arrendelagen icke hindra en överenskommelse
mellan parterna därom, att fastigheten vid tillträdet skulle
anses befinna sig i fullständigt gott skick eller ha brister allenast till visst
angivet belopp. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade arrendeutredningen
icke trott några betänkligheter behöva möta mot att ifrågavarande
särbestämmelser i norrländska arrendelagen för framtiden ersattes nied
nyttjanderättslagens regler.
I propositionen till 1943 års riksdag med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
föreslogs beträffande reparationsskyldigheten enhetliga regler
för alla sociala arrenden. Vid behandlingen i riksdagen väcktes en motion,
vari yrkades, att norrländska arrendelagens bestämmelser örn jordägarens
förpliktelser vid tillträdet måtte bibehållas. Eftersom försummelse av
jordägaren att verkställa mindre reparationer ej medförde annan påföljd
än att arrendatorn berättigades att bota bristerna med rätt till gottgörelse
enligt syneregler, fann tredje särskilda utskottet i likhet med arrendeutredningen,
att ifrågavarande bestämmelser knappast i verkligheten för
arrendatorn innehure någon .särskild förmån, som denne icke åtnjöte
även enligt nyttjanderättslagen. Utskottet avstyrkte därför bifall till det
motionsvis framställda yrkandet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
Utskottet.
Enligt gällande rätt får arrendeavtal kombineras med arbetsavtal. Intages
i arrendeavtal förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att utföra
arbete åt jordägaren, innebär förbehållet att arbetet skall utföras vid äventyr
att arrenderätten förverkas. Arbetet får ej, ändå att annorlunda avtalats,
utkrävas så, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk.
Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken
enligt den fördelning som bestämts genom avtalet. Beträffande
betalningen för arbetet infördes genom 1943 års arrendelagstiftning den
viktiga nyheten, att arbetet skall ersättas efter gängse pris i orten vid tiden
för arbetets utförande. Tillhandahåller icke jordägaren avtalat eller för
arrendatorn lika förmånligt arbete, har arrendatorn rätt att uppsäga arrendeavtalet.
Uppsägning får dock ej ske, om arrendatorns förlust av arbetsinkomst
är av ringa betydelse eller efter det avtalat arbete tillhandahållits honom.
Oavsett huruvida uppsägning sker eller ej har arrendatorn rätt till
skadestånd, såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete
nödvändiggjorts av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden. De
nu nämnda reglerna angående betalningen för arbetet samt arrendatorns
uppsägnings- och skadeståndsrätt äga tillämpning även på arbetsavtal, som
är fristående i förhållande till arrendeavtalet. De gälla, även om annat
avtalats.
I motionen har anförts, att i synnerhet bland värmländska arrendatorer
under ett visst skogsbolag yppats missnöje med de nuvarande reglerna om
arbetsskyldighet i samband med arrende. Arbetsskyldigheten inverkade
menligt på möjligheten att påverka arbetslönens storlek och hindrade
arrendatorerna att söka mera lönsamt arbete. För undanröjande av de
sålunda påtalade bristerna i lagstiftningen ha motionärerna hemställt, att
de nu gällande reglerna måtte kompletteras bl. a. med ett stadgande, att
förbehåll om arbetsskyldighet för arrendatorn ej finge intagas i arrendeavtal.
därest arrendatorn motsatte sig sådant förbehåll. Beträffande detta
yrkande må framhållas, att en bestämmelse med det föreslagna innehållet
i princip ej skulle innebära något avsteg från den gällande avtalsfriheten
i fråga om möjligheten att sammankoppla arrende- och arbetsavtal. Även
enligt nuvarande bestämmelser kan ju arbetsskyldighet icke åläggas arrendatorn
med mindre än att han förbinder sig därtill. Kunna partenia icke
enas, blir följden att något arrendeavtal ej kommer till stånd. Detsamma
skulle bliva fallet, om den av motionärerna föreslagna bestämmelsen genomfördes.
Det nu sagda gäller emellertid endast i fall, då arrendeavtal
skall träffas med ny arrendator eller, vid utgången av en arrendeperiod,
med tidigare arrendator som icke äger åtnjuta optionsrätt. Kunna jordägaren
och en optionsberättigad arrendator ej enas örn de nya arrendevillkoren,
skall frågan avgöras av skiljemän, därvid dessa efter omständigheterna
lia att bedöma, huruvida och i vad mån arbetsskyldighet skall
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
21
åligga arrendatorn. En bestämmelse med den innebörd motionärerna förordat
skulle i sådant fall få den verkan att arbetsskyldighet ej skulle kunna
åläggas arrendatorn mot dennes bestridande.
Motionärerna lia vidare föreslagit, att arrendator skulle kunna uppsäga
gällande arrendeavtal, som innefattar förbehåll örn arbetsskyldighet, varvid
jordägaren skulle vara pliktig att sex månader efter uppsägningen med
arrendatorn upprätta nytt arrendeavtal utan sådant förbehåll. En dylik
bestämmelse skulle stå i strid med den på förmögenhetsrättens område
allmänt vedertagna grundsatsen att nya lagbestämmelser ej äga tillbakaverkande
kraft.
Frågan örn bibehållande av möjligheten att kombinera arrende- och
arbetsavtal var senast under bedömande i samband med tillkomsten av
1943 års arrendelagstiftning. Ehuru det erkändes, att en alltför omfattande
arbetsskyldighet för arrendatorn kunde giva upphov till missnöje, ansåg
man sig ändå icke böra frångå regeln om avtalsfrihet på detta område.
Det befarades nämligen, att ett förbud mot sammankoppling av arrendeoch
arbetsavtal skulle kunna få mindre gynnsamma verkningar särskilt
i fråga om det större jordbrukets tillgång på nödig arbetskraft. Även för
skogsägarna torde det vara önskvärt att kunna avsluta kombinerade avtal.
Då ett i arrendeavtalet intaget förbehåll om skyldighet för arrendatorn
att utföra arbete åt jordägaren innebure att arbetet skulle utföras vid
äventyr av arrenderättens förverkande, vunnes större trygghet med avseende
å tillgången på arbetskraft än vad fallet vore med separata arrendeoch
arbetsavtal. Anordningen med kombinerade avtal ansågs ej heller
framstå såsom ofördelaktig från arrendatoremas synpunkt. Den väsentliga
anledningen till missnöje mot kombinerade arrende- och arbetsavtal
ansågs kunna undanröjas genom bestämmelsen att ersättning för
arbetet skulle utgå efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande.
Denna regel avsågs i praktiken få den verkan, att arbetsprestationerna
skulle betalas efter de lokala kollektivavtalens priser.
Det nu yppade missnöjet med ifrågavarande bestämmelser torde främst
vara betingat av rådande förhållanden på arbetsmarknaden. Genom högkonjunkturen
ha uppstått arbetstillfällen, som i löneavseende varit gynnsammare
än det i arrendeavtalen kontrakterade arbetet. Arrendatorer med
avtalsbunden arbetsskyldighet lia icke samma möjlighet som andra arbetare
att utnyttja denna möjlighet lill merinkomster. Det är förståeligt, att
dessa förhållanden framkallat irritation. Intressemotsättningarna lia skärpts
därigenom att bristen på arbetskraft samtidigt föranlett jordägaren att
uppställa ökade krav på arbetsskyldighet av arrendatorema.
Flertalet av de arrendatorer, örn vilka här är fråga, torde lia övertagit
sina arrendeställen för att kunna erhålla skogsarbete. Intresset på jordägarsidan
att upplåta mindre jordbruk torde oftast vara föranlett av en
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
strävan att tillförsäkra skogsbruket erforderlig tillgåxrg på fast, yrkeskunnig
arbetskraft. Därest jordägaren förbjödes att i arrendeavtalet tillförbinda
arrendatorn att utföra arbete, skulle han kunna ställas inför den utsikten
att innehavarna av hans egna arbetarställen toge anställning i annans
tjänst, medan han själv saknade arbetskraft. Det skulle — såsom framhållits
av jordsakkunniga i dess år 1926 avgivna betänkande — vara
föga överensstämmande med rättvisa och billighet, om jordägaren skulle
betagas den förmån, som vid arrendeupplåtelsen merendels vore för honom
av avgörande betydelse, nämligen att kunna från arrendestället påräkna
nödig arbetskraft. Ett förbud mot sammankoppling av arrende- och arbetsavtal
kunde befaras få den verkan, att mången jordägare skulle komma
att avhålla sig från att upplåta mindre jordbruk på arrende.
Enligt vad svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anfört i sitt
yttrande över motionen har arrendatorernas arbetsskyldighet icke påverkat
lönesättningen.
På grund av det nu anförda kan utskottet icke tillstyrka bifall till
motionärernas yrkande beträffande arbetsavtal i samband med arrende.
Givet är, att en alltför omfattande arbetsskyldighet för arrendatorerna
är ägnad att medföra menliga verkningar. Att i lagen föreskriva en begränsning
av arbetsskyldigheten torde emellertid med hänsyn till de skiftande
förhållandena icke låta sig göra. Meningsskiljaktigheter i detta avseende
torde lämpligen böra lösas under medverkan av parternas organisationer.
Då fråga är om förlängning av arrende, till vilket arrendatorn
äger optionsrätt, torde den omständigheten att tvist om arrendevillkoren
skall avgöras av skiljemän innebära en viss garanti för att arrendatorn
ej ålägges en oskälig arbetsskyldighet.
Beträffande skyldigheten att bygga och underhålla byggnader vid sociala
arrenden stadgas i gällande lag, att jordägaren skall vid tillträdet avlämna
ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga
kräves, än även för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så
beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan
än mindre reparation. Erfordras under arrendetiden, att nybyggnad eller
ombyggnad sker av nödig byggnad eller att å sådan verkställes annan än
mindre reparation, åligger det jordägaren att draga försorg därom. Skyldigheten
att verkställa mindre reparationer åvilar arrendatorn, vare sig
behovet av reparation föreligger redan vid tillträdet eller sådant uppkommer
först under arrendetiden. Dock är jordägaren, såvitt angår bostadshus,
pliktig att utföra mindre reparation, örn sådan erfordras för att huset
vid tillträdet skall kunna anses vara i det skick som hälsovårdsstadgan
kräver.
I motionen har yrkats, att skyldighet måtte åläggas jordägaren att vid
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
23
tillträdet ha utfört även alla erforderliga mindre reparationer. En bestämmelse
med sådant innehåll fanns i den genom 1943 års arrendelagstiftning
upphävda norrländska arrendelagen. Då försummelse av jordägaren
att fullgöra nämnda förpliktelse ej medförde annan påföljd än att
arrendatorn blev berättigad att bota bristerna med rätt till gottgörelse vid
avträdet enligt syneregler, ansågs bestämmelsen knappast i verkligheten
för arrendatorn innebära någon särskild förmån, som denne icke skulle
få åtnjuta även enligt de föreslagna nya enhetliga reglerna. Motionärerna
synas icke hava anfört något skäl, som bör föranleda, att den ståndpunkt
riksdagen intog vid behandlingen av frågan år 1943 frångås. Det må särskilt
framhållas, att de smärre reparationer varom här är fråga oftast
kunna utföras billigare av arrendatorn än av jordägaren. Eftersom kostnaderna,
om reparationsskyldigheten ålåge jordägaren, med säkerhet skulle
övervältras på arrendatorn, torde det därför ställa sig förmånligare för
denne att själv utföra reparationen.
I fråga om arrendatorns underhållsskyldighet gäller enligt de allmänna
arrendebestämmelserna, att arrendatorn skall väl hävda jorden samt vårda
och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke
något under arrendetiden försämras. Nämnda regler äga, såvitt angår jordens
hävd och underhållet av andra tillhörigheter till fastigheten än byggnader,
giltighet även vid sociala arrenden. Om man bortser från underhållet
av byggnader vid sociala arrenden, innebära reglerna, att arrendatorn
är skyldig att återlämna fastigheten i samma skick som han mottagit den.
Är fastigheten vid avträdet i sämre skick än vid tillträdet, är arrendatorn
ersättningsskyldig. Har arrendatorn avhjälpt brister, som funnos vid tillträdet,
är han berättigad till gottgörelse härför vid avträdet.
I motionen har yrkats, att det i lagen angivna måttet för arrendatorns
underhållsskyldighet att icke något får under arrendetiden försämras måtte
utgå. Vad som avsetts med detta yrkande är oklart. Motionärerna ha tydligen
icke velat helt avskaffa arrendatorns underhållsskyldighet. Möjligen
kunna de ha åsyftat, att underhållsskyldigheten skulle begränsas till avhjälpande
av skador som uppstått genom arrendatorns vållande. En dylik begränsning
torde av olika skäl icke kunna ifrågakomma. Det framstår som
naturligt att den som brukar jorden själv håller den och sådana inrättningar
på densamma som hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar
i ett tillfredsställande skick, och detta även i fall då skada icke
uppstått genom brukarens vållande. Vad angår underhållsskyldigheten beträffande
byggnader vid arrenden, som icke äro underkastade de sociala
arrendebestämmelserna, må framhållas, att reglerna därom icke äro tvingande
utan kunna sättas ur funktion genom avtal mellan parterna. En ändring,
varigenom arrendatorns underhållsskyldighet begränsades, torde med
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
hänsyn härtill icke få den avsedda betydelsen. Beträffande förevarande
ändringsyrkande må slutligen anmärkas, att ett bifall till detsamma skulle
helt rubba förutsättningarna för det nuvarande systemet med till- och avträdessyner
för fastställande av ersättningsskyldighet mellan parterna.
Utskottet kan alltså icke heller tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden
beträffande arrendatorns underhållsskyldighet.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
.Stockholm den 8 juni 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund*, Björkman, Sten, Hallagård,
Söderkvist*, Englund* och Gunnar Andersson;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken*, Ryberg, Nilson i Eskilstuna*,
Holm, Larsson i Östersund, Andersson i Gisselås, Holmberg och Andersson
i Alfredshem.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Holmberg, som anfört:
Genom vad motionärerna anfört och vad som framkommit i flera yttranden
och till utskottet riktade skrivelser i ärendet får anses klarlagt, att de
nuvarande bestämmelserna rörande kombinationen av arrende- och arbetsavtal
inneburit stora olägenheter för en del av arrendatorerna och kunnat
missbrukas av jordägarna. Jordkommissionens förklaring redan 1923, att
det icke kan anses överensstämma med tidens krav att på sådant sätt sammankoppla
arrende- och arbetsavtal, har alltså ytterligare bekräftats genom
utvecklingen sedan dess. Jag anser därför, att utredning bör företagas i
syfte att undanröja de i motionen påvisade olägenheterna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 66.
25
Vad angår arrendatorernas underhållsskyldighet finner jag i likhet med
motionärerna, att de nuvarande bestämmelserna giva jordägaren möjlighet
att ålägga arrendatorerna alltför betungande förpliktelser. Även denna
fråga torde emellertid kräva ytterligare övervägande innan någon lagändring
kan genomföras.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om utredning och förslag om sådan ändring av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom att det i motionen II: 324
angivna syftet uppnås.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
Bilaga A.
Protokoll hållet vid sammanträde
med jordbrukskommissionen i Värmlands
län den 6 mars 1945.
Närvarande: Herrar ordföranden, lantbrukaren Wictor Hedeås, Ransäter,
samt ledamoten, landstingsmannen Paul Johansson, Humlekil, Arvika,
och suppleanten, lantbrukaren August Persson, Torsby, Uddeholm.
§ 8.
I skrivelse den 9 februari 1945 hade herr statsrådet och chefen för
kungl, justitiedepartementet anmodat jordbrukskommissionen att till riksdagens
andra lagutskott avgiva yttrande över en vid innevarande års riksdag
väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom; och beslöt jordbrukskommissionen efter överläggning avgiva
följande yttrande:
»De av 1943 års riksdag beslutade ändringarna i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom trädde i kraft den 1 januari 1944. De nya bestämmelserna
ha sålunda inte tillämpats mer än något över ett år. Att efter så
kort tid kunna bilda sig någon uppfattning om lagens verkningar i ena
eller andra hänseendet torde vara vanskligt. De i motionen påtalade olägenheterna
ifråga om arbetsplikt för arrendatorema på grund av redan
ingångna avtal torde bero på nu rådande extraordinära förhållanden på
arbetsmarknaden. En del av arrendatorema ha på grund härav haft möjlighet
att erhålla bättre avlönade sysselsättningar inom andra arbetsområden,
vilka möjligheter de också begagnat sig av, och ha därför ansett
dem enligt kontrakten åvilande arbetsskyldigheten ofördelaktig. Under
normala förhållanden, då tillgången till dylika bättre avlönade arbeten är
mindre, torde det emellertid vara till stor fördel för arrendatorema att ha
tillgång till det arbete, som de genom avtalet tillförsäkrat sig hos jordägaren.
En annan omständighet, som man i detta sammanhang icke kan
bortse från, är den att i motionen påtalade förhållanden endast torde beröra
den kategori arrendatorer, som förslagsställarna gjort sig till talesmän
för. För de egentliga jordbruksarrendatorerna torde förhållandena
ställa sig annorlunda. Jordbrukskommissionen anser därför inte en ändring
i gällande bestämmelser i berörda hänseende nu bör komma till stånd,
i varje fall inte förrän genom ytterligare utredning konstaterats att behov
av sådan ändring verkligen föreligger.
Beträffande bestämmelserna om arrendators underhållsskyldighet ifråga
örn byggnader m. m. är kommissionen ense med förslagsställarna om det
berättigade i en sådan ändring av bestämmelserna i 2 kap. 10 och
61 §§, som i motionen föreslagits. Däremot anser kommissionen föreslagen
ändring i 59 § obehövlig, då det torde ankomma på synemännen att vid
syneförrättning i detta hänseende meddela besked.»
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
27
Vid beslutet om förestående yttrande ifråga om arbetsskyldigheten uttalade
sig kommissionens ordförande och herr Johansson för det nu avgivna
yttrandet under det att herr Persson som sin mening uttalade, att i berörda
hänseende nu gällande bestämmelser med hänsyn till de låga arbetslönerna
för skogsarbete vore till nackdel för arrendatorerna och därför borde
ändras i enlighet med det föreliggande förslaget.
Som ovan.
In fidem.
Eric Carlsson.
Bilaga B.
Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.
Såsom mig avfordrat yttrande över vid 1945 års riksdag i andra kammaren
väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom får jag härmed vördsamt anföra följande.
Uddeholms aktiebolag har inom detta distrikt (Norra Råda och Gustaf
Adolfs socknar) ett stort antal skogstorp, som bebos av skogsarbetare. Inom
Gustaf Adolfs socken utgöres den övervägande delen av befolkningen av
skogsarbetare. Bolaget äger så gott som all mark inom sistnämnda socken.
Socknen är en typisk skogssocken.
Torpen, som i den mån det är möjligt äro utarrenderade till skogsarbetare,
variera i storlek. De flesta torde icke vara större än att därå går att
föda högst en eller två kor. Å andra kan däremot födas en häst och ibland
upp till fem kor. Arrendeavgälden är bestämd med hänsyn till torpens
storlek.
De skogstorp varom här är fråga utgöra s. k. stödjordbruk och äro uteslutande
avsedda som bostäder åt skogsarbetare. Uddeholms aktiebolag
torde icke hava något intresse av att utarrendera torp till andra personer
än sådana, vilka äro villiga och kunna utföra skogsarbete. På så sätt
erhåller bolaget viss del av den för skogsbruket erforderliga arbetskraften.
För att binda sådan arbetskraft har bolaget, efter de ändringar som skett
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom genom nyssnämnda lag den
22 december 1943, hos en del av skogsarrendatorerna med iakttagande av
avtalad uppsägningstid uppsagt kontrakten och sedan förelagt dessa arrendatorer
nya kontrakt vari intagits föreskrift örn arbetsskyldighet i bolagets
skogar. Tiden för sådan arbetsskyldighet har för mansdagsverken
bestämts upp till 200 dagar per år och för kördagsvcrken upp till 100.
Samtidigt har i de nya kontrakten företagits justeringar beträffande arrendeavgälden,
vilken i många fall höjts under det att andra sänkts och
en del förblivit oförändrade. Vidare har intagits viss ändring beträffande
repax-ationsskyldighet av byggnader.
Arrendatorerna — skogsarbetarna — göra gällande, att arbetstvånget
kommer att för dem medföra vissa mindre behagliga följder. Sålunda kan
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
bolaget tvinga dem att inom ramen för gällande kollektivavtal utföra de
minst lönsamma arbetena, t. ex. huggning i dåligt bestånd eller på avlägsna
platser o. s. v., under det att tillfällig arbetskraft skulle — för att
överhuvudtaget kunna förmås att åtaga sig det icke särskilt eftertraktade
skogsarbetet — erbjudas de förmånligaste arbetena. Detta förfaringssätt
— som anses redan hava tillämpats — betraktas av skogsarbetarna som
uppenbart orättvist. Under åren 1915—1930 lär arbetstvång hava förekommit
i Uddeholms aktiebolags kontrakt i ungefär samma omfattning
som i de nu upprättade kontrakten. Efter 1930 och intill nu har arbetsskyldighet
icke förekommit. Arrendatorerna anse sig genom arbetstvånget
hava berövats varje möjlighet att i någon mån själva bestämma över sin
arbetsinsats och även att inverka på prissättningen av skogsarbetena. Den
tid som återstår sedan arbetsskyldigheten fullgjorts erfordras för skötseln
och underhållet av torpet. Vidare anse arrendatorerna, att underhållsskyldigheten
är allt för betungande.
Uddeholms aktiebolag synes hava utformat kontrakten i full överensstämmelse
med gallande lag. Bolaget har med säkerhet icke haft för avsikt
att ställa skogsarbetarna i sämre ställning. Bolaget torde enligt mitt
förmenande sträva efter att i den mån det är möjligt trygga den för skogsbruket
oundgängliga arbetskraften. Det torde nämligen ligga så till. att
skogsarbete undvikes då annat arbete finns att tillgå, vilket har sin förklaring
i mindre inkomst, hårdare arbete och sämre arbets- och bostadsförhållanden.
Inom Gustaf Adolfs socken flyttar ungdomen för att söka sig
annan utkomst än genom skogsarbete.
Ett välbekant problem är ju lösandet av skogsarbetarnas arbetsförhållanden.
På vad sätt detta skall lösas, anser jag mig icke kompetent att bedöma.
Emellertid torde det nu i lag medgivna systemet med arbetstvång
icke verka förbättrande utan kan komma att verka i rakt motsatt riktning.
Arbetstvånget kommer att påskynda avfolkningen av skogarna.
Med hänsyn till att jordägaren med säkerhet icke genom arrendeavgälderna
kan bereda sig någon förtjänst av skogstorpen och det förutan dessa
f. n. skulle bliva omöjligt att hålla en fast skogsarbetarekår, kan jag icke
rekommendera, att arbetsskyldigheten helt slopas. Däremot skulle genom
lag arbetsskyldigheten kunna maximeras så, att vederbörande arrendator
kunde bliva i tillfälle att någon del av året taga annat arbete. Arbetsskyldigheten
skulle jämväl i lag kunna fastställas till viss eller vissa tider av
året. Skogsarbetarna i de större skogarna hava icke många möjligheter
att skaffa sig annat arbete, varför de liksom tidigare nog komme att utföra
sitt mesta arbete i skogen. Känslan av att själva — ehuru endast i
viss mån — kunna bestämma över sitt arbete skulle säkert komma att
verka stimulerande och icke medföra någon skada för jordägaren eller
skogsarbetet.
Beträffande underhållsskyldigheten av byggnader m. m. har jag icke
annat att anföra, än att jag anser orden »så att icke något försämras» i
10 och 61 §§ böra utgå.
Hagfors i Uddeholms distrikts landsfiskalskontor den 2 mars 1945.
Einar Pihl.
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
29
Bilaga C.
Till länsstyrelsen i Värmlands län.
Såsom av länsstyrelsen genom skrivelse den 12 februari 1945 infordrat
yttrande över vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion om vissa
ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, får jag vördsamt
anföra.
Bolagsarrendatorerna inom Ekshärads socken äro i stort sett skogsarbetare
och de arrenderade gårdarna äro i allmänhet småbruk örn några
tunnland öppen jord. I ytterst få fall hålla arrendegårdarna så stor jordareal
att arrendatorn kan livnära sig därå av endast jordbruk. Arrendatorerna
hava skogsarbetet såsom egentligt levebröd; en del av dem hålla
också häst i och för skogskörsler och bruka då något större gårdar.
Man torde kunna utgå ifrån att de slagit sig ner på dessa små arrendegårdar
just med tanke på att kunna erhålla lämpligt skogsarbete hos jordägaren.
Arrendeavgifterna äro också lågt satta med tanke på att få arrendegårdarna
besatta med vant skogsfolk.
Det ligger sålunda i skogsförvaltningarnas intresse att söka gardera sig
för att arrendatorn engagerar sig i bolagets skogsarbete. Att på förmånliga
arrendevillkor upplåta en arrendegård till en person, som möjligen
första tiden arbetar i bolagsskog men därefter upphör med skogsarbetet
och slår sig på hantverk eller annat arbete, torde icke vara med bolagets
intressen förenligt med beaktande av att dessa små arrendegårdar hållas
just med tanke på att få skogsarbete utfört. Gårdarna arrenderas ej heller
ut till andra än dels dugliga skogsarbetare, dels till s. k. hästtorpare, vana
vid skogskörsler.
Om någon lagändring med avseende å 45 § i 2 kap. om arrende kunde
ifrågasättas, anser jag för min del och under åberopande av vad här i
korthet anförts, att i stället för nuvarande formulering föreskrift, i vad
avsåge arrenden av här ifrågavarande slag, inrycktes, att arrendatorn under
arrendetiden icke finge övergå till annat yrke och ej heller åtaga sig
skogs- resp. körningsarbete åt annan än jordägaren, med det förbehåll
dock, att, därest jordägaren icke under vissa tider kunde tillhandahålla
arrendatorn arbete, hinder icke skulle möta för arrendatorn att åtaga sig
arbete åt annan arbetsgivare. Härigenom komme viss uppmjukning att
ske och intressena bleve å ömse sidor tillgodosedda.
Ekshärad i Ekshärads landsfiskalsdistrikts kontor den 4 mars 1945.
Sven Billman.
Bilaga D.
Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.
Anmodad avgiva yttrande över av Gösta Kempe nr. fl. i riksdagen väckt
motion örn vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom får
jag vördsamt anföra.
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
Inom Ransäters socken torde finnas högst ett femtontal arrendejordbruk
av i motionen avsett slag. Av dessa torde mera än hälften vara fullständiga
jordbruk, å vilka födas häst, under det att återstoden närmast
är att anse som skogsarbetarebostäder, förenade med mindre jordbruk.
Särskilt beträffande de sistnämnda torde det nog kunna antagas, att de
av jordägaren inrättats och bibehållas uteslutande för att därigenom säkra
behovet av arbetskraft i skogen. Att i lag förbjuda varje sammankopplande
av innehav av dylikt arrende och skyldighet att utföra arbete synes
därför vara mot jordägaren obilligt. Å andra sidan synes inrymmande i
arrendekontrakt av en arbetsskyldighet av den omfattning, som i motionen
omförmäles, vara ägnad att ingiva betänkligheter, synnerligast som den
icke är förenad med motsvarande skyldighet att tillhandahålla arbete. I
den mån fråga är om förnyande av äldre kontrakt synas dock bestämmelserna
i 54 § nyttjanderättslagen ägnade att medföra skydd för arrendatorn.
Jag har mig icke något fall bekant, då bestämmelserna i 2 kap. 10, 61
och 59 §§ nyttjanderättslagen av jordägaren tillämpats på för arrendator
uppenbart obilligt sätt.
De av motionären påtalade förhållandena synas böra göras till föremål
för en grundligare utredning.
Munkfors i Ransäters distrikts landsfiskalskontor den 5 mars 1945.
J. Elfström.
Bilaga E.
Till länsstyrelsen i Värmlands län.
Såsom anbefallt yttrande över vid 1945 års riksdag i andra kammaren
väckt motion, nr 324, om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom får jag med återställande av remisshandlingarna härigenom vördsamt
anföra följande.
Man torde nog kunna utgå ifrån att större delen av Uddeholms aktiebolags
arrendatorer inom detta distrikt i princip äro motståndare till i
arrendekontrakten inrymda bestämmelser om arbetsskyldighet. Särskilt
torde detta vara förhållandet beträffande i närheten av brukssamhällena
Storfors och Nykroppa inom Kroppa socken boende arrendatorer på grund
av de rikliga tillfällen till arbete som med anledning av den rådande livliga
byggnadsverksamheten för närvarande föreligger inom de båda samhällena
och som för en körkarl med häst kan inbringa en timpenning av
3 kronor eller mera.
I vissa fall kan arbetsskyldigheten medföra betydande olägenheter på
grund av den för närvarande rådande ringa tillgången på kvinnlig arbetskraft.
Särskilt beträffande sådana arrendatorer, som på grund av sitt jordbruks
läge hava inriktat sig på mera rationellt bedriven mjölkproduktion
men på grund av bristen på kvinnlig arbetskraft själva måste utföra en
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
31
stor del av arbetet i ladugården, kan även en lindrig arbetsskyldighet innebära
svårigheter att uppfylla arrendekontraktets bestämmelser.
Ovan nämnda fall torde dock i allmänhet avse arrendatorer, som äro
bosatta i närheten av förenämnda brukssamhällen, där god arbetstillgång
och stora avsättningsmöjligheter för mjölk och andra jordbruksprodukter
förefinnas, eller sådana som på grund av goda vägförbindelser hava möjligheter
att leverera mjölken till mejeriet i Filipstad. I fråga om det större
antalet arrendatorer såväl inom Kroppa som inom Brattfors och Lungsunds
socknar torde nog i allmänhet avsevärt mera arbete fullgöras åt jordägaren
än vad som föreskrives i arrendekontraktet, enär arbetet för jordägaren
ligger bättre till än vad fallet skulle bli vid arbete för annan arbetsgivare.
Enligt mitt förmenande måste dock jordägaren, som i många fall åtminstone
vad beträffar de stora bolagen utövar en rationell och landet
i dess helhet gagnande skogsvård och som dessutom på grund av omfattande
industriell verksamhet är i allra högsta grad beroende av jämn tillgång
på träkol eller andra skogsprodukter, hava någon möjlighet att gardera
sig mot risken av stillestånd i skogarna, isynnerhet under nu rådande
brist på arbetskraft.
Jämväl en annan omständighet synes mig tala för att jordägaren ej helt
och hållet ställes utan garantier i ovannämnda avseende. Beträffande
Uddeholmsbolaget försiggår sedan en tid tillbaka en sanering av bostadsförhållandena
för arrendatorerna, vilken ur hälso- och sociala synpunkter
i övrigt måste hälsas med stor tillfredsställelse. Efter sådan sanering erhåller
arrendatorn förmåner i form av bättre bostadsförhållanden, vilka
ej skulle stå i rimlig proportion till tegan, därest ej samtidigt skyldighet
att utföra arbete åt jordägaren förelåge. Som exempel kan nämnas ett av
ordföranden i Kroppa sockens hälsovårdsnämnd, polismannen Sven Olsson
i Storfors uppgivet fall, vilket avser ett arrendeboställe i Fritjärn i Kroppa
socken, 6 kilometer öster om Storfors brukssamhälle och med goda vägförbindelser
med detta samhälle. Ifrågavarande arrendeboställe består av
1,7 har åker och 1,3 har äng. Manbyggnaden är nyuppförd, i storlek 9,00
X6,80 meter, med 2 rum och kök. torkrum och vind, samt har centralvärme
jämte vatten och avlopp. Den är varm och rymlig och kan betecknas
som god familjebostad. Å jordbruket födas 2 nötkreatur. I arrende
erlägges en lega av 22 kronor 96 öre per månad, vari ingår rätt till fritt
bränsle å rot. Arrendatorn har en arbetsskyldighet av 200 dagar per år.
Skulle arbetsskyldighet ej föreligga i ett sådant fall som detta, måste det
få anses att jordägaren, med hänsyn till legans relativt låga belopp, erhölle
dålig kompensation för vad han lagt ned på fastigheten, för det fall att
arrendatorn åtoge sig arbete hos annan arbetsgivare.
Motionärernas påtalade farhågor i fråga om möjlighet för jordägaren ali
resa stora anspråk å arrendatorerna på grund av stadgandet i 2 kapitlet
10 och 61 §§ i nyttjanderättslagen synas mig i någon mån överdrivna.
Enligt vad som framgår av bifogade formulär1 till Uddeholmsbolagcts nya
arrendekontrakt har bolaget beträffande ifrågavarande stadgande själv
mildrat stadgandets ordalydelse genom ett tillägg av orden »genom hans
förvållande» i föreskriften örn arrendatorns skyldighet att väl vårda i
1 Ilar uteslutet.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
arrendet ingående byggnader, så att de icke försämras, varför eventuella
ersättningskrav för byggnadernas försämring under arrendetiden ej torde
av domstol utdömas med mindre det visas att försämringen skett genom
arrendatorns eget förvållande.
Även motionärernas farhågor i avseende å stadgandet i 2 kapitlet 59 §
synas mig överdrivna. Det torde väl knappast kunna förutsättas att de
ifrågavarande förpliktelserna skola kunna få mera betungande omfattning
alldenstund i lagtexten finnes en ganska utförlig specifikation på vad som
menas med mindre reparationer och vilka det följaktligen skall åligga
arrendatorn att utföra. Enligt mitt förmenande skulle det kunna förorsaka
jordägaren stora kostnader om denne skulle vara skyldig att utföra även
den minsta reparation å byggnader eller övriga fastighetens tillhörigheter.
Skulle jordägarens fordringar i avseende å reparationer enligt arrendatorns
förmenande bliva oskäliga, föreligger möjlighet att genom domstolsförfarande
vinna rättelse. Svea hovrätt har även i ett den 7 juni 1932 meddelat
utslag i mål mellan Uddeholms aktiebolag och en arrendator inom
Lungsunds socken dömt till arrendatorns fördel i tvist rörande reparation
av köksspis.
Under åberopande av det anförda synes det mig tveksamt, huruvida den
av motionärerna föreslagna ändringen av 2 kapitlet 45 § nyttjanderättslagen
kan anses påkallad. Beträffande den föreslagna ändringen av 2
kapitlet 10 och 61 §§ synes mig såväl jordägarens som arrendatorns intressen
bättre varda tillgodosedda genom inrymmande i lagtexten av orden
»genom arrendatorns förvållande» så att arrendatorns skyldigheter i fråga
om vård och underhåll av byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter
ej skulle avse den försämring, som sker utan arrendatorns förvållande.
I fråga örn den föreslagna ändringen av 2 kapitlet 59 § synes mig den
av motionärerna föreslagna ändringen vara ägnad att i allt för hög grad
missgynna jordägaren.
Filipstad i Filipstads distrikts landsfiskalskontor den 6 mars 1945.
Edw. Lidén.
Bilaga F.
Till Konungens befallningshavande i Värmlands län.
I anledning av Konungens befallningshavandes skrivelse den 12 februari
1945 att inkomma med yttrande över en vid 1945 års riksdag i andra
kammaren väckt motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, får jag såsom avgivet yttrande vördsamt anföra följande.
Enligt vad jag inhämtat inom detta distrikt, har i arrendeavtalen mellan
bolag såsom jordägare och arrendator i regel stipulerats, att arrendator av
s. k. hästtorp är skyldig att utföra högst 80 kördagar per år och arrendator
av s. k. skogsarbetaretorp eller huggartorp högst 200 arbetsdagar per år
mot ersättning enligt gällande avtal. De av bolagen å arrende upplåtna
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
33
torpen hava i regel en mycket liten åkerareal, så att arrendator icke kan
försörja sig och sin familj å jordbruket, utan är hänvisad att åtaga sig
annat arbete. Arrendatorenka hava också med tanke på att kunna försäkra
sig örn skogs- eller annat arbete hos bolag åtagit sig arrendet. De fastställda
arrendesummorna hava i regel satts tämligen låga och betydligt
under gällande hyresnivå vad beträffar hushyra — detta med hänsyn till
att jordägare skall kunna försäkra sig om arbetskraft för skogsbruket.
Hyresbeloppet för bostad går efter vissa normer, beroende på byggnadernas
beskaffenhet. Sålunda utgör, enligt vad jag inhämtat, högsta hushyran
för felfria bostäder 70 kronor per rum och år för s. k. hästtorp och 60
kronor för skogsarbetaretorp. Bestämmelserna för arrendator örn arbetsskyldighet
eller icke torde ej heller i praktiken hava någon större betydelse,
då arrendator, även efter en lagändring, torde komma att utföra arbete
för bolags räkning, åtminstone i rena skogsbygder, där annat arbete i
regel icke finnes att tillgå. I jordbruksbygder och invid fabriksorter torde
det komma att ställa sig annorlunda.
Därest en lagändring skulle komma till stånd, i det att skyldigheten för
arrendator att åt jordägare utföra arbete utgår, bör dock enligt min
mening bestämmelser finnas örn att arrendator under arrendetiden icke
får övergå till annat arbete, såsom fabriksarbete eller dylikt, enär svårigheter
annars kan komma att uppstå för bolag att skaffa sig vana skogsarbetare.
Beträffande arrendelagens föreskrifter därom, att arrendator är skyldig
att vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämras ävensom att arrendator,
om han eftersätter detta, är pliktig att till jordägaren utgiva ersättning, när
fastigheten avträdes, synes mig dessa bestämmelser väl stränga och böra
enligt mitt förmenande förtydligas och mildras.
Molkom i Nyeds distrikts landsfiskalskontor den 3 mars 1945.
O. E. Olsson.
Bilaga G.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 10 febr. 1945 har andra lagutskottet berett Sveriges
skogsägareförbund tillfälle att avgiva yttrande över motionen i II kammaren
nr 324 av herr Kempe m. fl. angående vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom. I anledning därav får förbundet vördsamt
anföra:
Motionärernas ändringsyrkanden beröra dels lagens bestämmelser örn
arbetsavtal i samband med jordbruksarrende (§§ 45—48) och dels arrendatorns
underhålls- och vårdnadsskyldighet (§§ 10, 59 och 61). Förbundet
får bär nedan behandla dessa båda frågor var för sig.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 66; bilagor.
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
Arbetsskyldighet i arrendeavtalen.
När statsmakterna så sent som hösten 1943 genomförde en djupgående
revision av nyttjanderättslagen, gjordes inga erinringar mot bestämmelserna
om rätt för jordägaren att i arrendeavtalet införa arbetsskyldighet
för arxendatorn. Departementschefen har i propositionen i ärendet (nr 346)
på tal om arbetsskyldigheten hänvisat till vad 1936 års arrendeutredning
i sitt betänkande den 9 no v. 1938 härom uttalat. Ett yrkande av Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet, att arrendatorns förhållanden som
lönearbetare ej borde regleras i arrendekontraktet utan såsom för andra
arbetare genom kollektivavtal, fann departementschefen icke böra föranleda
frångående av arrendeutredningens förslag. Riksdagen godkände utan
erinran departementschefens ståndpunkt.
Arrendeutredningen har i sitt av departementschefen åberopade uttalande
ytterst ingående genomdebatterat frågan örn förening av arrende- och arbetsavtal
(betänkandet sid. 170—198). Såsom utredningens uppfattning kan
av denna diskussion sägas framgå, att några sociala eller ekonomiska
olägenheter för arrendatorerna icke föranledas av arbetsskyldigheten, därest
i lagen införas tvingande bestämmelser örn att legan alltid skall utsättas
i penningar, att arrendatorns ersättning för utfört arbete städse skall
utgå enligt ortens pris vid tiden för arbetets utförande, att arrendatorn,
om jordägaren skulle underlåta att tillhandahålla honom avtalat arbete,
är berättigad att i viss ordning uppsäga avtalet samt erhålla skadestånd
samt att arbetsskyldigheten ej utkräves på sådant sätt, att arrendatorn
förhindras sköta sitt jordbruk. Under nämnda förutsättningar, vilka alla
realiserats i nu gällande lag, är, enligt arrendeutredningens uttalade mening,
kombinationen av arbets- och arrendeavtal närmast förmånlig för arrendatorerna
själva. Anordningen innebär en garanti för arrendatorn att erhålla
de arbetstillfällen, han för sin försörjning behöver. Särskilt under depressionstider
har, säger arrendeutredningen, detta förhållande visat sig äga
betydelse för arrendatorerna, och den på senare tid framträdande tendensen
att avskaffa anordningen med kombinerade avtal har därför på många håll
väckt bekymmer.
Lagstiftaren har sålunda nyligen prövat nu ifrågavarande lagbestämmelse
och funnit den vara även ur social synpunkt tillfredsställande.
Då emellertid yrkandet om förbud mot arbetsskyldighet det oaktat nu
ånyo framförts, får förbundet åter redogöra för orsakerna till att sådant
förbud icke bör i lagen införas. Därvid vill förbundet först framlägga jordägarnas,
d. v. s. skogsbrukets synpunkter på frågan samt därefter beröra
de orsaker, vilka torde ha föranlett yrkandets i motionen framförande
från arrendatorshåll.
Kombinationen mellan arrende- och arbetsavtal avser att tjäna såväl
skogsvårdsmässiga som sociala syften. Det moderna, rationellt arbetande
skogsbruket behöver tillgång till yrkeskunnig, erfaren arbetskraft. Detta
har omvittnats i så många offentliga utredningar, att förbundet icke torde
behöva här ånyo framlägga bevisning därom. Förhållandena under nuvarande
krissituation, då s. k. ovan arbetskraft fått i ej ringa omfattning
anlitas, ha även till fullo ådagalagt, att denna arbetskraft i kvalitativt hänseende
visat sig vara den yrkesutbildade skogsarbetskraften vida underlägsen.
Andru lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
35
Berörda yrkeskunniga skogsarbetarestam bör, kanske mest av sociala
orsaker, vara fast bosatt å arbetsplatsen, helst å mindre jordbrukslägenheter
därstädes. Uet är för arbetaren städse en förmån att hava arbetsplatsen
i närheten av hemmet samt att slippa periodvis använda barackeller
kojförläggning på större eller mindre avstånd från bostadsorten. Det
måste jämväl betecknas som en fördel för en arbetarebefolkning, bosatt
ute å skogarna, att äga mindre jordbruk, som på platsen kan förse densamma
med betydelsefulla livsmedel, i främsta rummet mjölk. Jordbruket
kan jämväl i övrigt verksamt bidraga till familjens försörjning. Innehavarna
av dessa små arrendejordbruk äro emellertid enligt det ovan sagda
samtidigt skogsarbetare samt äro för sin fullständiga försörjning beroende
av förtjänster av skogsarbete. Det måste anses i allra högsta grad vara
ett arbetarnas eget intresse, att sagda arbetsförtjänster bliva dels säkert
påräkneliga och dels jämnt fördelade över hela året, dock därvid givetvis
så ordnat, att skogsarbetet icke förhindrar skötseln av det egna jordbruket.
Det har tidigare ansetts som en olägenhet av social art beträffande skogsarbetet,
att detta varit utpräglat säsongmässigt med arbetstiden förlagd väsentligen
till högvintern. De skogsarbetare, som samtidigt voro jordbrukare,
hade härav nödgats att antingen söka tillfälligt lönearbete utom hemmet
eller ock lia arbetslösa perioder under de tider av vår, sommar och höst,
som ej utfylldes av arbetet i eget jordbruk. Den statistik, som av socialstyrelsen
vid olika tillfällen utarbetats över skogsarbetarnas sammanlagda
arbetsinkomster under ett år, har även ofta visat låga totalsiffror. Den
förnämsta orsaken härtill lärer lia varit arbetsperiodernas relativa kortvarighet.
Hos de större skogsarbetsgivarna har därför under senare år framträtt
en strävan att till arbetarnas tjänst utjämna skogsarbetets säsongmässighet.
Man bar till sommarhalvåret överflyttat vissa slag av avverkningar, och
nian har sökt med olika slag av skogs vårdsarbeten (röjningar, skogsodlingar,
dikningar och vägarbeten) utfylla de perioder, då avverkningsarbete
ej kunnat erbjudas. De större skogsägarna ha på detta sätt velat tillförsäkra
sina skogsarbetande arrendatorer en jämn och pålitlig arbetsinkomst,
lika stabilt inflytande som den vilken åtnjutes vid arbete i en industri.
I detta sammanhang må även framhållas, att det arbete, som sålunda
erbjudes arrendatorerna såväl som andra skogsarbetare, allestädes betalas
med priser, som fastställts vid kollektiva avtalsförhandlingar mellan arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer. Skogsarbetslönerna äro kollektivavtalsbundna
inom alla viktigare skogsarbetsdistrikt i landet. Inom några
smärre områden i södra Sverige, där parterna icke äro organiserade, tilllämpa
de större skogsarbetsgivarna likväl kollektivavtalens prislistor.
Skogsarbetsgivarna anse, att nu skildrade organisation av skogsarbetet,
enligt vilken detta i största möjliga mån tillhandahålles å mindre jordbruk
å skogarna fast bosatta, yrkesvana skogsarbetare, vilka tillförsäkras möjligast
jämn arbetstillgång samt betalas efter ortens pris, fastställda genom
kollektivavtal, är ur social synpunkt tillfredsställande samt vida överlägsen
systemet med anlitande av lös oell tillfällig arbetskraft, inhyst i å arbetsplatserna
uppförda, tillfälliga bostäder.
Motionärerna klandra nu detta systern i så motto, att de påyrka, alt
arrendeavtalen ej skola få förenas med arbetsavtal. Det uttalas i motionen,
att arbetsskyldighetens inrymmande i arrendekontrakten dels förhindrar
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
arrendatorerna att ta vilket arbete som helst och dels även omöjliggör för
dem att påverka arbetslönens storlek. Gent emot dessa uttalanden vill förbundet
först erinra om vad redan härovan sagts, nämligen att allt skogsarbete
betalas enligt de kollektivavtal, som uppgöras och godkännas av
arbetarnas egna organisationer. Påståendet att arbetarna berövats möjligheten
att påverka arbetslönernas storlek år sålunda felaktigt.
Motionärernas andra uttalande, att införande av viss arbetsskyldighet i
kontrakten i motsvarande grad förhindrar arrendatorerna att taga arbete
hos andra, är däremot givetvis riktigt. Förbundet skall i det följande redogöra
för motiven till att många större skogsägare anse sig böra kräva, att
innehavarna av mindre arrendelägenheter skola utföra arbete åt dem.
Det bär redan i början av detta yttrande framhållits, att det för skogsbrukets
rationella bedrivande och skogsvårdsarbetenas genomförande är
av synnerlig betydelse, att tillgång finnes tili å skogen bofast, yrkeskunnig
arbetskraft. Denna måste med hänsyn till sin livsmedelsförsörjning lämpligen
vara bosatt på mindre jordbruk å skogen. Skogsägarna ha därför
med betydande kostnader påtagit sig byggandet och det väsentliga underhållet
av dylika mindre jordbruk, vilka hava och böra hava karaktär av
skogsarbetareboställen. Skogsägarna måste då emellertid även kunna lia garanti
för, att innehavarna av dessa boställen äro att påräkna för skogsarbete.
Så blir emellertid icke förhållandet, örn arbetsskyldighet ej får
införas i arrendeavtalen. Arrendatorerna kunna i annat fall vägra att utföra
skogsarbete, men ändock disponera lägenheterna, vad avser de
större lägenheterna, s. k. hasttorp, tack vare optionsrätten praktiskt
taget på livstid. Det saknas ingalunda exempel på att, i sådant fall då
arbetsskyldighet ej påfordrats i avtalen, personer ingått arrendeavtal
under föregivet uppsåt att åtaga sig skogsarbete, men sedermera visat
sig vara ovilliga eller odugliga till sådant. Deras syfte har blott varit
att på förmånliga villkor erhålla bostad för utövande av annan verksamhet.
Med de goda vägförbindelser, som numera finnas i varje fall
i de mellersta och södra delarna av landet, och de möjligheter (under
normala tider) till billiga och snabba resor per buss eller med lättviktsmotorcykel,
som flerstädes erbjuda sig, är det icke ovanligt, att industriarbetare
eller personer, sysselsatta i handel eller hantverk i tätorter, söka
på ett billigt och effektivt sätt ordna sin bostadsfråga genom att överkomma
ett mindre jordbruksarrende inom kringliggande skogsbygder. Ur skogsbrukets
synpunkt är det helt otillfredsställande, att dess med betydande
kostnader iordningställda arbetarelägenheter skola kunna för långa tider
blockeras av personer, som nyttja dem för helt andra syften, isian lärer icke
vilja förmena ett industriföretag, som vid sina fabriker byggt arbetarebostäder,
att se till, att dessa även bebos av personer, som äro hos företaget
anställda. Motsvarande rätt bör icke förvägras skogsarbetsgivarna.
Då emellertid skogsarbetareställena äro förenade med större eller mindre
jordbruk, kan detta vanligen icke ske, om ej arbetsskyldigheten får införas
i själva jordbruksavtalen.
Sveriges skogsägareförbund hyser den meningen, att arbetsskyldigheten
i arrendeavtalen, sedd på längre sikt och med hänsyn till möjligheten av
växlande konjunkturer, närmast är att anse som en fördel även för arrendatorerna.
Inom många orter betraktas den jämväl på detta sätt av arrendatorerna
själva. Under lågkonjunkturer med risk för arbetslöshet äro arrén
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
37
datorerna tillförsäkrade allt det arbete, som finnes i orten, och behöva ej
riskera konkurrens från lös, rörlig arbetskraft. Problemet örn »full sysselsättning»,
varom för närvarande talas och skrives så mycket, är redan löst
för skogsarrendatorn nied full arbetsskyldighet. Denna binder dock icke
ensidigt arrendatorn, ty örn skogsägaren ej skulle mäkta i avtalad ordning
tillhandahålla arbete, så är arrendatorn enligt tvingande lagbestämmelse
berättigad häva avtalet eller erhålla skadestånd.
Man vill fråga sig, vilken den verkliga orsaken är till det motstånd mot
arbetsskyldighet, som rests inom de i motionen åberopade orterna. Svaret
torde vara, alt för närvarande råder högkonjunktur och brist på arbetskraft
inom skogsbruket. Det skogsägarna lagligen påvilande tvånget till vissa
vedavverkningar samt till följd härav framträdande konkurrens örn arbetskraften
har föranlett de mindre skogsägarna, särskilt bönderna, att betala
skogsarbetslöner, som överstiga kollektivavtalens. Vissa anläggningsarbeten
ha även betalats med priser över skogsarbetsmarknadens normala nivå.
Fasta skogsarbetare med avtalsbunden arbetsskyldighet hava icke samma
möjlighet som lösarbetare att utnyttja denna tillfälliga chans på arbetsmarknaden.
Resonemanget är dock kortsynt, ty vad som tilläventyrs förloras
genom att icke kunna utnyttja en tillfällig konjunktur, lärer mer än
väl uppvägas av tryggheten att under lågkonjunkturer och i en arbetslöshetssituation
vara tillförsäkrad arbete. Observeras bör även, att det tillfälliga
arbetet i regeln är kortvarigare än det arbete, som de större skogsägarna
erbjuder sina fasta skogsarbetare. Den lösa skogsarbetaren får därför
vanligen spilldagar mellan de olika anställningarna.
Under åberopande av vad ovan anförts får Sveriges skogsägareförbund
på det bestämdaste avstyrka motionärernas yrkande om förbud mot att
införa arbetsskyldighet i arrendeavtal.
Arrendator emus underhållsskyldighet.
I fråga örn arrendatorernas underhållsskyldighet framföra motionärerna
två yrkanden, nämligen dels att vid sociala arrenden jordägarens byggnadsskyldighet
skall utsträckas att avse även s. k. mindre reparationer
samt dels att vid alla arrenden (alltså även de som icke äro av social natur)
arrendatorns plikt att väl hävda jorden, byggnaderna och fastighetens övriga
tillhörigheter skall väsentligt uppmjukas.
Beträffande byggnadsunderhållet begäres sådan ändring av 59 §, att orden
»annan än mindre» utgå. Detta innebär, att jordägaren vid tillträdessynen
skulle åläggas att utföra även s. k. mindre reparationer. Då motionärerna
däremot icke föreslagit någon ändring i §§ 00 och 61 beträffande
avhjälpandet av sådana brister, som föranleda blott mindre reparation,
synes motionärernas mening vara, att verkställandet av mindre reparationer
skall uppdelas mellan jordägaren och arrendatorn på det sätt, att jordägaren
skall bota vid tillträdet förefintliga brister, vilka föranleda mindre reparation,
medan arrendatorn skall bota därefter uppkommande dylika brister.
Att på dylikt sätt göra två olika parter ansvariga för viss grupp av underhållsåtgärder
synes vara att inveckla rättsförhållandet mellan dem och
göra syneförfarandet mer komplicerat. Brister, som föranleda mindre
reparation, skulle vid av- och tillträdessynen påföras olika parter.
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
Motionärerna ha i detta sammanhang även påyrkat, att andra meningen
i första stycket av 59 § skall helt utgå. Denna mening innehåller specifikation
över vad som är att anse som mindre reparation. Då motionärerna
ej påyrkat ändring i bestämmelserna om mindre reparationer i §§ 60 och
61, hade väl specifikationen över mindre reparationer i § 59 bort vara kvar.
Motionen är illa genomtänkt och motionärernas verkliga syfte i fråga om
de mindre reparationerna oklart. Sannolikt har det varit deras mening att
vilja befria arrendatorerna från de mindre reparationerna även beträffande
fel, som på grund av arrendatorns vållande uppkommit under löpande
arrendeperiod, men de ha förbisett att begära för detta syftes realiserande
nödiga ändringar i §§ 60 och 61. Såsom deras yrkande nu utformats,
är det oklart och i sig själv motsägande. Redan av rent formella skäl
är det därför ogenomförbart. I sak måste förbundet avstyrka varje yrkande
örn att ansvaret för mindre reparationer skall påläggas jordägaren.
Det är här i stor omfattning fråga om fel, som uppkomma genom bristande
aktsamhet, vårdnad och till och med renlighet, såväl i bostadshus
som i djurstallar. Ett överflyttande av detta underhåll till jordägaren skulle
direkt uppmuntra arrendatorn till vårdslöshet och liknöjdhet beträffande
byggnadernas vård.
Förbundet får bestämt avstyrka vad motionärerna härom föreslagit.
Vad härefter beträffar motionärernas andra yrkande, som berör arrendatorns
skyldighet att väl hävda jorden samt att vårda och underhålla
fastighetens övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras,
föreslås en generell uppmjukning av hävde- och vårdnadsskyldigheten.
I detta hänseende påyrka motionärerna, att i §§ 10 och 61 orden
»så att icke något under arrendetiden försämras» skola utgå.
Motionärerna synas alltså vilja lia ett slags halv eller ofullständig hävdeoch
vårdnadsskyldighet, enligt vilken det skall vara tillåtet, att fastigheten
under arrendetiden försämras. Det är svårt att förstå, huru ett sådant
krav skall kunna samordnas med lagens bestämmelser örn hävdens bedömande
vid laga av- och tillträdessyn samt om arrendatorns skyldighet att
till jordägaren utgiva ersättning, om avträdessynen ådömt ökat bristbelopp.
Är det meningen att syneförfarandet skall helt slopas beträffande arrendatorns
underhållsskyldighet, eller skall syn hållas men något slags jämkning
göras vid bedömandet av brister, för vilka arrendatorn skall svara?
I båda fallen hamnar man i rena godtycket.
Även detta yrkande är sålunda illa genomtänkt, oklart och redan av
formella skäl orealiserbart utan samtidig ändring av ett flertal andra paragrafer
i lagen.
I sak måste förbundet på det bestämdaste motsätta sig varje lagändring,
som skulle innebära ett urholkande av arrendatorns skyldighet att svara
tor jordens hävd samt underhåll av diken, hägnader, vägar, broar m. m.
Det är det allmännas och arrendatorns eget intresse i lika hög grad som
jordägarens, att jordbruksfastighetens hävd och produktionsförmåga upprätthålles.
Det kan icke rättvisligen begäras, att ansvaret för åtgärder i
detta syfte skall påvila jordägaren. En bestämmelse i sådan riktning skulle
i realiteten innebära, att jordägaren finge betala arrendatorn ersättning för
åtminstone viss del av det arbete, som arrendatorn utför i sitt jordbruk.
Man tänke sig det fall, att en arrendator efter endast nödtorftig brukning
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
39
av åkrarna tar skördarna under en femårsperiod, men under denna försummar
underhåll av diken och hägnader, trädesbruk m. m. Vid avträdessynen
konstateras betydande brister härutinnan, men arrendatorn kan enligt
motionärernas önskan ej göras ansvarig för dessa brister. Jordägaren
måste på egen bekostnad låta avhjälpa bristerna. En ny arrendator finner
det vara med sin ekonomiska fördel förenligt att förfara på samma sätt.
Systemet leder till att jordägaren får bekosta en betydande del av jordbrukets
skötsel, medan arrendatorn tar inkomsten därav.
Förbundet får i enlighet med det ovan sagda till alla delar avstyrka
motionen.
Stockholm den 12 mars 1945.
SVERIGES SKOGSÄGAREFÖRBUND
Axel von Sneidern.
Nils Schager.
Bilaga H.
Till Riksdagens andra lagutskott.
I skrivelse av den 10 februari detta år ha vi bereus tillfälle att avgiva
yttrande över de förslag till ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, som framförts i en inom riksdagens andra kammare av herr
Kempe m. fl. väckt motion, och få vi i anledning därav anföra följande:
I de nya arrendekontrakt, som förelagts arrendatorerna under en del
av de större skogsbolagen i Värmland och Bergslagen, har bl. a. införts
vissa bestämmelser om arbetsskyldighet. Arrendatorerna på en del håll
lia mycket bestämt motsatt sig detta, likaså ha arrendatorerna i allmänhet
motsatt sig en del andra nya bestämmelser, som införts i kontraktsforinulären.
Förhandlingar ha därför förts mellan förbundet eller våra lokala
distriktsorganisationer och respektive bolag om dessa frågor, varvid i de
flesta fall uppgörelse träffats om arrendevillkoren. För vissa områden under
Uddeholms bolag, där arrendatorerna motsatt sig införandet av arbetsskyldighet,
har någon sådan överenskommelse ännu inte kunnat träffas,
då bolaget inte velat frånfalla kravet på arbetsskyldighetens införande
i kontrakten. Bolaget har dock inte ställt sig avvisande lill förhandlingar
rörande övriga bestämmelser i arrendekontrakten, som arrendatorerna
riktat anmärkning emot.
Främsta anledningen till att arrendatorerna ej vilja teckna arrendekontrakt
med arbetsskyldighet torde vara — som framgår också av motionen
— att man tolkat stadgandet i 47 § 2 stycket så, att jordägaren under
mindre gynnsamma konjunkturförhållanden kan undandraga sig skyldigheten
att tillhandahålla arrendatorerna kontrakterat arbete utan att därför
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
kunna ådömas skadestånd. Man förmenar således, att en uppmjukning av
skadeståndsbes tämmelserna i lagen skett till nackdel för arrendatorerna. Den
stora efterfrågan på arbetskraft, som nu är rådande, torde också medverka
till ait minska arrendatorernas intresse för att genom bestämmelser
i arrendekontrakten tillförsäkra sig företrädesrätten till det arbete, som
jordägaren har att erbjuda. På jordägarna verkar detta förhållande i
motsatt riktning. Den tryggare besittningsrätt, som arrendatorerna tillförsäkrats
genom optionsbestämmelserna i lagen, bidrager givetvis till att
bolagen genom införandet av arbetsskyldighet för framtiden vilja tillförsäkra
sig arbetskraft för skogsbruket från sina arrendeställen.
För oss framstår det inte som lika självklart som för motionärerna, att
stadgandena i 47 § arrendelagen kunna ges en sådan tolkning, som de här
ifrågasatt. Stadgandena i nämnda § torde inte befria jordägaren från
skyldigheten att tillhandahålla arrendatorn kontrakterat arbete endast på
grund av ett tillfälligt försämrat konjunkturläge. I motiven till detta stadgande
har uttalats, att sådan befrielse dock kan ske, »örn det med hänsyn
till marknadsläget eller i och för en önskvärd rationalisering av driften
synes ekonomiskt riktigt, att ifrågavarande arbete nedlägges eller inskränkes».
I sådana fall föreligger ju dock alltid den möjligheten för arrendatorn
att säga upp sitt arrende och avflytta, eller örn han hellre så önskar,
säga upp arrendet för att få ändring i arrendevillkoren.
De allra flesta av arrendatorerna under skogsbolagen äro för sin utkomst
till stor del beroende av den inkomst de kunna erhålla genom skogsarbete.
Vi se det därför som ett intresse även för arrendatorerna, att de tillförsäkras
företrädesrätten till det arbete, som jordägaren har att erbjuda.
Genom att teckna kontrakt med arbetsskyldighet tillförsäkras arrendatorerna
denna företrädesrätt. Vi ha därför tillrått arrendatorerna att i
de fall jordägarna det påfordrar, teckna kontrakt med arbetsskyldighet.
Detta har också i mycket stor utsträckning skett, bl. a. ha arrendatorerna
inom Storfors revir under Uddeholms bolag tecknat kontrakt med arbetsskyldighet
utan att resa några större invändningar däremot.
Någon inverkan på lönesättningen för skogsarbetet har inte arrendatorernas
arbetsskyldighet. Skogsarbetarlönerna inom här berörda område ha
sedan mer än 20 år reglerats genom kollektivavtal. Förbundets rörelsefrihet
vid de lönerörelser, som förts under denna tid, har inte påverkats
av huruvida arbetsskyldighet varit införd i arrendekontrakten eller ej. Arbetsskyldigheten
kan sålunda inte påverka arbetslönens storlek på sätt,
som motionärerna framhållit.
Då vi sålunda inte kunna finna, att bestämmelserna i lagen av den 23
dec. 1943 örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende, om dessa bestämmelser
rätt uttolkas, kunna vara till men för de här berörda arrendatorerna,
anse vi oss nu inte ha någon anledning att påyrka ändring av
lagen i denna del.
Beträffande de i motionen föreslagna ändringarna i §§ 59 och 61, så lia
motionärerna tydligen även i detta fall feltolkat lagen. Samma har också
varit förhållandet med en del jordägare och även en del stora skogsbolag,
som i arrendekontrakten sökt införa bestämmelser örn större underhållsskyldighet
för arrendatorerna å byggnader, än vad lagen föreskriver. Då
lagens bestämmelser i denna del äro tvingande, har det vid de förhandlingar,
som förts om arrendevillkoren, inte varit någon svårighet att få
Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
41
rättelse på denna punkt. Bestämmelserna i 1943 års lag beträffande arrendatoremas
underhållsskyldighet å byggnader äro ju för övrigt exakt lika
som samma bestämmelser i den sociala delen av 1927 års lag. Någon ändring
av lagen i detta avseende anse vi nu inte påkallad.
Gävle i mars 1945.
SV. SKOGS- O. FLOTTNINGSARBETAREFÖRBUNDET
Adolf Englund.
Bilaga I.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Med anledning av motion om ändring av arrendelagen vill undertecknad
organisation hemställa, att ändring av lagen bör ske beträffande arbetsskyldigheten.
Det torde väl ej vara möjligt att ändring av arrendelagen
kommer att beslutas av riksdagen i år, omedelbart efter lagens tillkomst,
men det är önskvärt, att riksdagen ges tillfälle taga del av hur lagen mottagits
av de befolkningsgrupper som lagen berör.
Arbetsskyldigheten är den mest brännande frågan för härvarande bolags
område och arbetarna äro emot att skyldigheter införas i kontrakten.
Detta med erfarenhet från tidigare kontrakt med arbetsskyldigheter. Vi
anse att skogsbolag som markägare, bör genom klok planering kunna utnyttja
befintlig arbetskraft för skogsbruket utan att använda sig av arrendebestämmelser
som få formen av tvång. Då vid diskussioner med markägaren
— bolaget — det ej synes gå att få annan garanti för arbete än
företrädesrätt till detta anse vi att lagen bör omarbetas.
Gumhöjden den 18 mars 1945.
UDDEHOLMS DISTRIKT
AV SV. SKOGS- & FLOTTNINGSARBET.-FÖRB.
Herbert Wig.
Bilaga J.
Till Riksdagen, andra lagutskott.
Arrendatorer under Uddeholms Aktiebolag, organiserade i RLF, SSFF
och SAC, samlade till konferens i Hagfors den 10 maj för att ta ställning
till de av bolaget förelagda arrendevillkoren beslutade enhälligt att ge
sin anslutning till den av riksdagsman Gösta Kempe framlagda motionen
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 66; bilagor.
4
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 66; bilagor.
om vissa ändringar i 1943 års arrendelagstiftning rörande arbetsskyldighet
m. m.
De i motionen framförda synpunkterna och förslagen sammanfaller tillfullo
med våra egna. Den nya arrendelagstiftningen har av bolaget utnyttjats
på ett sådant sätt att vår ställning som arrendatorer avsevärt försämrats.
Arbetsskyldighet utkräves i de nya kontrakten på upp till 200 arbetsdagar
per år samtidigt som en betydande höjning av arrendesumman
företagits och i de allra flesta fall utan att några som helst förbättringar
från bolagets sida blivit utförda på arrendegårdarna. Genom de nya kontrakten
har även större åligganden blivit överförda på arrendatorn i fråga
om underhåll av bostad och ekonomibyggnader samt underhåll av vägar.
I och med tillämpningen av dessa kontrakts bestämmelser kommer de
resultat vi ernått genom en mångårig kamp att vara spolierade. Vi kommer
nu att föras tillbaka flera årtionden. Avskaffandet av arbetsskyldighet til!
jordägaren är därför för vårt vidkommande ett oeftergivligt villkor för att
vi skall kunna intaga en fri ställning som arrendatorer.
Redan nu vittnar mångfalden av ödegårdar om de dåliga och ofria förhållanden
som arrendatorn och skogstorparen under bolaget fått leva. Enbart
förbättrade utkomstmöjligheter, bättre och tidsenliga bostäder, bättre
vägar och kommunikationer, en förbättrad social omvårdnad på alla områden
kan göra slut på flykten från bolagets skogsbygder. Arbetsskyldighet
och större ålägganden på arrendatorn kommer däremot att få till följd
ännu fler ödegårdar.
Hagfors den 10 maj 1945.
På uppdrag
Gustav Nilsson.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1945
1 0 0 4 5
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.