Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om förköpsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.
1945-06-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:68, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om förköpsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
1
Nr 68.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1945 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om förköpsrätt.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson,
Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.
Genom 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen, vilka trädde i kraft
den 1 januari 1944, infördes optionsrätt och förköpsrätt för arrendatorer av
vissa jordbruk. Tillämpningsområdet för bestämmelserna härom och för
övriga s. k. sociala arrendebestämmelser angives i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom. Enligt detta lagrum skola de sociala arrendebestämmelserna
med vissa undantag tillämpas å upplåtelse på arrende av
brukningsdel, som omfattar högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma
1) tillhör bolag, förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller
annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör enskild
person eller fideikommiss, eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig
sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.
Den grundläggande bestämmelsen örn förköpsrätt återfinnes i 2 kap. 57 §
nyttjanderättslagen. Däri stadgas, att arrendator som är förvarad vid sin
optionsrätt äger åtnjuta förköpsrätt, när försäljning sker av fastigheten eller
del därav. Övriga villkor för denna rätt och proceduren vid utövandet av
densamma regleras i den särskilda lagen örn förköpsrätt.
Sistnämnda lag definierar begreppet förköpsrätt såsom en rätt för arrendatorn
att lösa till sig fastigheten till det pris köparen utfäst. Lagen innehåller
i de avseenden varom nu är fråga följande. Såsom villkor för förköpsrätt
stadgas i 1 §, att försäljningen avser fastighet, som sammanfaller
med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen
ingår i arrendet. Hinder mot utövande av förköpsrätt föreligger, då fastigheten
säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder (2 §). Säljes
eljest fastigheten tillsammans med annan fast egendom, och är ej särskild
köpeskilling för denna utsatt i köpehandlingen, eller är sådan köpeskilling
utsatt men visar arrendatorn, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen
för den fastighet som skall lösas, skall rätten efter skälighets
Bihang
lill riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 68. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
prövning bestämma, hur mycket av sammanlagda köpeskillingen må anses
belöpa å sistnämnda fastighet (7 §). Enligt 3 § må förköpsrätt ej utövas allenast
i fråga om en del av den försålda fastigheten. — I fråga örn sättet för
utövande av förköpsrätt stadgar 4 §, att arrendatorn skall vid äventyr av
talans förlust instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes
å dennes fång samt inom samma tid göra anmälan hos inskrivningsdomaren
för talans antecknande i fastighetsboken. Anmäler köparen, med överlämnande
av köpehandlingen i bestyrkt avskrift, sitt fång för arrendatorn,
åligger det enligt 5 § denne vid äventyr av talans förlust att inom en månad
från det anmälan skedde instämma sin talan samt därom göra anmälan
för antecknande i fastighetsboken.
I motionerna, vilka äro likalydande, hava anmärkningar riktats dels mot
det i 1 § lagen örn förköpsrätt stadgade villkoret för sådan rätt att försäljningen
avser fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området
eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet, dels mot bestämmelserna
i 4 § örn sättet för utövande av förköpsrätt.
I det förra avseendet uttala motionärerna, att tolkningen av berörda villkor
kommit att begränsa arrendatorernas möjlighet att begagna sig av förköpsrätten
på ett sätt, som knappast torde ha varit avsett, då ändringen av
arrendelagstiftningen genomfördes. Villkoret säges kunna bli föremål för
olika tolkningar, emedan fastighetsbegreppet icke är tillräckligt preciserat
i lagen. Motionärerna synas hålla före, att med fastighet i lagens mening bör
avses den arrenderade brukningsdelen och att förköpsrätt bör medgivas till
denna, när den enligt jorddelningslagens bestämmelser kan bestå som självständig
fastighet. Motionärerna hänvisa emellertid till ett rättsfall angående
förköpsrätt, i vilket begreppet fastighet givits en annan tolkning. I
det avsedda fallet yrkade två arrendatorer förköpsrätt till av dem arrenderade
delar av större jordregisterenheter, vilka sålts. Yrkandena ogillades
av underrätten, emedan jordregisterenheternas odlade jord icke till större
delen inginge i arrendena. Sedan talan fullföljts mot underrättens dom, har
denna fastställts av hovrätten. Målet har därefter dragits under Kungl.
Maj:ts prövning. Motionärerna hävda, att förköpsrätten skulle bii illusorisk,
därest arrendator icke skulle få inlösa del av jordregisterenhet, och anse
nödvändigt, att 1 § lagen om förköpsrätt ändras så att möjlighet till inlösen
av sådan del skapas.
I fråga örn sättet för utövande av förköpsrätt anse motionärerna, att bestämmelserna
i 4 § medföra olägenheter för arrendatorn. Därest icke köparen
anmält sitt fång till arrendatorn vore denne nödsakad att vid domstolen
bevaka, när köparen sökte lagfart. I annat fall kunde arrendatorn gå förlustig
sin rätt att föra talan. Det kunde naturligtvis bli besvärligt för arrendatorn
att bevaka ärendet på detta sätt. Det vore därför önskvärt, att köparen
ålades skyldighet att anmäla köpet till arrendatorn. Denna anmälan
borde lämpligen göras samtidigt med att köparen sökte lagfart.
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
3
Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga de åtgärder, som vore
nödvändiga för undanröjande av de påtalade olägenheterna.
1943 års ändringar i arrendelagstiftningen utarbetades på grundval av
ett av 1936 års arrendeutredning avgivet betänkande (SOU 1938:38).
Arrendeutredningens förslag i de avseenden varom nu är fråga antogos
i sak oförändrade. Till motivering av 1—5 §§ i förslaget till lag örn förköpsrätt
anförde arrendeutredningen bl. a.:
1 §•
Den förköpsrätt, som enligt arrendeutredningens förslag vid sociala arrenden
med vissa undantag skall tillkomma arrendatorn, bleve i många fall
utan värde, därest den allenast finge göras gällande beträffande det markområde
som arrendeavtalet avser. Såsom känt är förhåller det sig ofta så,
att arrendet allenast omfattar en del av det område, som bildar en fastighet
i detta ords juridisk-tekniska bemärkelse. Medan inägorna å fastigheten ingå
i arrendet, är merendels skogen undantagen därifrån. Ej heller äro i allmänhet
de torpställen, som förekomma här och var å jordegendomarna,
några fastigheter i den mening här avses. Anlagt på en viss fastighets ägor
räknas torpstället såväl juridiskt som kameralt såsom ett osjälvständigt tillbehör
till fastigheten. En ändring i detta förhållande inträder först, när torpstället
avskiljes genom en fastighetsbildande åtgärd. Såsom sådan ifrågakommer
numera huvudsakligen avstyckning.
Om sålunda den jord som utbjudes till försäljning omfattar annat än sådant,
vartill arrendatorn har nyttjanderätt, inställer sig tydligen frågan, i
vad mån en sådan bristande identitet mellan den försålda fastigheten och
den utarrenderade brukningsdelen bör utgöra hinder mot utövande av förköpsrätt.
Att arrendet — därest arrendatorn skall kunna göra gällande förköpsrätt
— måste omfatta åtminstone någon del av vad som säljes, torde
omedelbart följa därav, alt förköpsrätten har sin grund i arrendeavtalet.
Denna del bör av samma skäl ej få vara hur obetydlig som helst; mellan det
arrenderade och det försålda området synes i regel sådan motsvarighet böra
råda, alt ur jordbruksekonomisk synpunkt en och samma brukningsdel kan
anses föreligga. Ett tecken härpå är i allmänhet den omständigheten, att
den försålda fastigheten inrymmer samma tomt och åbyggnader som arrendestället.
Att denna omständighet föreligger, synes dock icke böra vara
ett villkor för utövande av förköpsrätt. Fall kunna naturligen förekomma,
där ett arrendeställe är avsett att styckas i flera fastigheter eller där större
delen av den odlade jorden frånskiljes, utan att tomt och åbyggnader ingå
i köpet. Det har vid sådant förhållande synts lämpligt att icke uppställa
strängare krav på identitet, än att större delen av den odlade jord, som ingår
i den försålda fastigheten, skall omfattas av arrenderätten. Förevarande
paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed.
Av den uppställda regeln följer, att örn den försålda fastigheten bildats av
mark från flera arrendeställen eller torp, förköpsrätt ej kan utövas, med
mindre någon av arrendatorerna har arrenderätt till större delen av fastighetens
odlade jord. Häremot synes i och för sig icke vara något att invända.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
Att jordägare, i syfte att undgå förköpsrätten, skulle bliva benägna att arrangera
avstyckning på sådant sätt, att ifrågavarande villkor för utövande
av förköpsrätt icke uppfylles, torde ej heller finnas anledning att befara. Mot
en dylik tendens lära i allmänhet de faktiska omständigheterna lägga hinder
i vägen.
2 §•
När fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder,
bör uppenbarligen någon förköpsrätt ej få utövas av arrendatorn. En sådan
försäljning torde sällan påverka arrendatorns ställning eller hans utsikter
att alltjämt med optionsrätt få besitta fastigheten. Denna skiljes icke från
godset, och arrendet förlorar icke sin permanenta karaktär.
3 §•
Enligt förslaget tillätes det icke arrendatorn att utöva förköpsrätt allenast
i fråga om en del av den försålda fastigheten. Att köparen skulle behöva finna
sig i att fastigheten bleve föremål för samäganderätt mellan honom och
arrendatorn eller att visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes
fastigheten och tillädes arrendatorn, vore en uppenbart olämplig
anordning.
4 §•
Det torde kunna antagas att en jordägare, som vill sälja en arrendegård
till vilken arrendatorn har förköpsrätt, i allmänhet kommer att i första hand
vända sig till arrendatorn och att därvid i många fall en försäljning kommer
till stånd utan att fastigheten blivit utbjuden i allmänna marknaden. Men
även örn sådant utbud förekommit och fastigheten verkligen blivit försåld
till annan än arrendatorn, är därmed naturligen icke uteslutet, att fastighetens
övergång till arrendatorn kan ordnas genom en frivillig överenskommelse
mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande av något rättsligt
förfarande behöver ifrågakomma. Då ett sådant sätt att ordna saken i regel
ligger i båda parternas intresse, torde man kunna utgå från att de processuella
regler, vilka upptagits i denna och nästföljande paragrafer, jämförelsevis
sällan komma att erhålla praktisk tillämpning. Örn så blir fallet, är detta
naturligtvis enbart av godo.
Frågan huruvida förköpsrätten skall komma till utövning eller icke får
av hänsyn till köparen icke hållas svävande under alltför lång tid. Det har
i detta hänseende synts lämpligt föreskriva, att arrendatorn vid äventyr av
talans förlust skall instämma köparen inom tre månader från det lagfart
söktes å dennes fång. Att tiden räknas från lagfartsansökningen torde vara
naturligt, då det är genom denna som fånget först vinner publicitet. Föreskriften
innebär givetvis icke hinder för arrendatorn att instämma talan utan
avbidan på köparens lagfartsansökan.
5 §•
Såsom under 4 § framhållits, är det önskvärt, att den mera omständliga
proceduren med lösningsanspråkets behandling inför domstol om möjligt
undvikes genom att frågan löses genom frivillig överenskommelse. I syfte att
underlätta en sådan uppgörelse föreslås i denna paragraf en anordning, var
-
Andia lagutskottets utlåtande nr 68.
5
igenom tillfälle herodes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig
visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid
skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt
överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn övertaga
fastigheten och bliva parterna ense om villkoren härför, kan saken givetvis
sedan ordnas på det enkla sätt. att köparen överlåter köpehandlingen
på arrendatorn. Uppstår tvist örn inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn
instämma talan. I detta fall bereder emellertid den föreslagna anordningen
köparen den fördelen, att han icke behöver vänta någon längre
tid på rättegångens anhängiggörande. Enligt förslaget skall det nämligen
åligga arrendatorn att instämma sin talan samt låta anteckna densamma i
fastighetsboken inom en månad från det köparen gjorde anmälan om fånget.
I den proposition (1943: 346), varigenom förslag till ändringarna i arrendelagstiftningen
framlades för riksdagen, hänvisades i de avseenden varom nu
är fråga till arrendeutredningens motivering. Riksdagen gjorde ingen erinran
mot densamma.
Vad först angår motionärernas uttalanden beträffande det i 1 § lagen Utskottet.
örn förköpsrätt stadgade villkoret för åtnjutande av sådan rätt att försäljningen
skall avse fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området
eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet, framgår av villkorets
avfattning, att begreppet fastighet här icke är liktydigt med det arrenderade
området. Säljes endast detta, föreligger naturligtvis förköpsrätt. Avser försäljningen
fastighet, varav det arrenderade området utgör del, fordras för
utövande av förköpsrätt, att mera än hälften av fastighetens odlade jord
ingår i arrendet.
Från reglerna angående villkoren för åtnjutande av förköpsrätt måste
särhållas bestämmelserna örn förköpsrättens innehåll med avseende å omfattningen
av den jord som skall lösas, då villkoren för rätt till förköp äro
uppfyllda. Förköpsrätten är i princip konstruerad såsom en rätt för arrendatorn
att lösa till sig den försålda fastigheten till det pris köparen utfäst.
Härav följer, att förköpsrätten måste avse hela den försålda fastigheten.
Delta är uttryckligen stadgat i 3 § lagen om förköpsrätt, enligt vilket lagrum
förköpsrätt ej får utövas allenast i fråga örn en del av den försålda
fastigheten. Örn den sålda fastigheten är större än det arrenderade området,
kan inlösningen alltså icke begränsas till att avse endast detta.
Motionärerna synas åsyfta främst sådan ändring av 1 § lagen örn förköpsrätt,
att förköpsrätt skall kunna åtnjutas även när arrendet omfattar
mindre än hälften av den försålda fastighetens odlade jord, under förutsättning
blott att det arrenderade området och återstoden av den försålda fastigheten
var för sig uppfylla jorddelningslagens krav i fråga om fastighetsbildning.
Vidare åsyftas sådan ändring av 3 §, att det absoluta förbudet
mot inlösen av del av fastighet upphäves.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
Såsom ovan nämnts är förköpsrätten i princip konstruerad såsom en rätt
för arrendatorn att lösa till sig den försålda fastigheten till det pris köparen
utfäst. Lösensumman är alltså från början bestämd och inlösningen föregås
ej av någon värdering av det til! inlösen avsedda området. Från denna
princip finnes endast ett undantag. Lagen bär förutsett det fall, att den
fastighet till vilken förköpsrätt föreligger säljes tillsammans med annan
egendom utan att särskild köpeskilling utsättes för denna eller att köpeskillingen
för densamma utsättes för lågt i förhållande till köpeskillingen
för den fastighet som skall lösas. I sådant fall skall enligt 7 § domstolen
efter skalighetsprövning bestämma, hur mycket av sammanlagda köpeskillingen
som må anses belöpa å nämnda fastighet. Detta undantag utgör ett
nödvändigt komplement till huvudregeln. De av motionärerna skisserade
ändrade grunderna för åtnjutande av förköpsrätt skulle helt rubba förköpsrättens
nuvarande konstruktion. De skulle nödvändiggöra långt mera
genomgripande ändringar än motionärerna synas hava tänkt sig. Det skulle
i varje särskilt fall, då den försålda fastigheten och det arrenderade området
ej sammanfalla och man icke utan vidare ville medgiva arrendatorn lösningsrätt
till hela fastigheten, vara nödvändigt att genom offentlig förrättning
fastställa, huruvida såväl det arrenderade området som återstoden av
fastigheten uppfyllde jorddelningslagens krav på självständig fastighet.
Uppenbarligen måste en sådan prövning verkställas vid lantmäteriförrättning.
Sedan det utrönts, att nämnda förutsättning för inlösningsrätt förelåge,
måste lösensumman i varje särskilt fall, då parterna ej kunde träffa
överenskommelse därom, bestämmas av domstol eller annan myndighet. I
själva verket skulle alltså de föreslagna ändringarna medföra en väsentlig
omläggning av lagstiftningen om förköpsrätt.
Att nu, knappast mer än ett år efter det den nya sociala arrendelagstiftningen
efter långvariga förberedelser och ingående överväganden förts i
hamn, vidtaga djupgående ändringar i densamma bör enligt utskottets mening
ej komma i fråga utan synnerligen starka skäl.
Förköpsrätten är avsedd såsom ett komplement till optionsrätten. Det är
ju icke meningen, att optionsrätten skall hindra jordägaren från att själv
övertaga och bruka sin jord. Genom att införa förköpsrätt för arrendatorn
har man emellertid velat skydda honom mot risken, att hans besittning avbrytes
såsom en följd av fastighetens försäljning till tredje man. Den som
köper en utarrenderad fastighet torde merendels lia för avsikt att själv
bruka fastigheten. Det kan alltså antagas, att han omedelbart vidtager åtgärder
för att bryta arrendatorns optionsrätt. Det är med hänsyn härtill
som systemet med optionsrätt utbyggts med förköpsrätt.
Sett mot bakgrunden av detta motiv till förköpsrätten kan det onekligen
från arrendatorns synpunkt te sig mindre tillfredsställande, att han icke
alltid är berättigad till förköp åtminstone såvitt angår det arrenderade området.
Vid utformandet av bestämmelserna örn förköpsrätt har hänsyn
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
7
emellertid måst tagas även till jordägarens intresse. Uppenbarligen skulle
det mången gång vara oskäligt mot jordägaren att ålägga honom att avstå
från en kanske värdefull del av fastigheten, varigenom dess sammansättning
av ägoslag och arrondering måhända skulle ur jordbruksekonomisk
synpunkt försämras.
De av motionärerna antydda ändringarna i lagen örn förköpsrätt skulle
antagligen komma att få en mycket begränsad räckvidd. Om man fasthåller
vid villkoret att såväl det till inlösen avsedda området som återstoden av
den försålda fastigheten skulle kunna enligt jorddelningslagens regler utläggas
till särskild fastighet, kan det nämligen antagas, att antalet fall i
vilka förköpsrätt skulle kunna utövas skulle bliva ganska ringa. Det förtjänar
i detta sammanhang anmärkas att, enligt vad som meddelats utskottet
beträffande det av motionärerna åberopade rättsfallet, de områden,
till vilka i målet yrkats förköpsrätt, icke fyllde de fordringar jorddelningslagen
uppställer för avstyckning.
Mot de nuvarande reglerna beträffande villkoren för rätt till förköp
kan naturligtvis anmärkas, att de äro schematiska och icke taga hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall. De hava dock den fördelen framför
de av motionärerna föreslagna, att intressenterna utan rättsligt avgörande
kunna förvissa sig om huruvida förköpsrätt föreligger. Frågan om
tillåtligheten av en fastighetsdelning är ofta en tveksam bedömningsfråga,
vilken slutligen kan avgöras endast genom myndighets utslag. Med hänsyn
till riskerna av en felbedömning måste det vara av ett visst intresse för
samtliga intressenter, att deras inbördes rättigheter såvitt möjligt regleras
genom bestämmelser som icke giva upphov till tveksamhet.
Därest de nu gällande reglerna ersattes med bestämmelser utformade
enligt de av motionärerna antydda riktlinjerna, är det ej uteslutet, att ändringen
skulle medföra en skärpning av tendensen till indragning av arrendeställen
under huvudgårdar.
Vid övervägande av förevarande fråga har utskottet med hänsyn till vad
ovan upptagits funnit, att tillräckliga skäl ej anförts för ändring av de
nuvarande bestämmelserna.
I samband med det av motionärerna väckta spörsmålet har utskottet
uppmärksammat frågan om arrendatorns lösningsrätt i fall då fastighet,
beträffande vilken villkoren för lösningsrätt äro uppfyllda, rättsligt sammanlägges
med kringliggande jord, så att det arrenderade området efter
sammanläggningen kommer att omfatta mindre än hälften av den nybildade
fastighetens odlade jord. Arrendatorn har icke möjlighet att förhindra
en sådan sammanläggning. Därest utvecklingen skulle ådagalägga en tendens
till sammanläggningar i syfte att kringgå bestämmelserna i lagen om
förköpsrätt, synes detta böra föranleda åtgärder till stävjande eller förtagande
av tendensens verkan. I sådant avseende kunde tänkas den ändringen
i lagen om förköpsrätt, att arrendatorn skulle vara berättigad att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
lösa den del av den nybildade fastigheten, från vilken arrendet ursprungligen
upplåtits. Alternativt kunde kanske frågan lösas genom förbud mot
sådan sammanläggning utan arrendatorns samtycke. Spörsmålet synes
lämpligen böra närmare övervägas i samband med överarbetningen av fastighetsbildningssakkunnigas
den 1 september 1944 framlagda betänkande
med förslag bl. a. till ny lagstiftning om sammanläggning av fastigheter å
landet.
Vad därefter angår motionärernas yrkande beträffande sättet för utövande
av förköpsrätt måste det antagas, att det endast sällan kommer att
inträffa att försäljning av fastighet, till vilken förköpsrätt föreligger, sker
utan att arrendatorn erhåller kännedom därom. Bestämmelsen i 4 § om
skyldighet för arrendatorn att instämma sin talan inom tre månader efter
det lagfart sökts har tillkommit i köparens berättigade intresse, för att
frågan huruvida förköpsrätten skall komma att utövas icke skall hållas
svävande under alltför lång tid. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl
att förorda några åtgärder i det av motionärerna avsedda hänseendet.
Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juni 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Björkman, Hage,
Sten, Hallagård och Gunnar Andersson;
från andra kammaren: herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,
Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås, Andersson i Alfredshem
och Osterman.
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
9
Särskilt yttrande
av herr Holmbäck, som anfört:
I motionen i andra kammaren nummer 211 vid 1940 års riksdag gjorde
jag vissa erinringar mot den terminologi, som användes i ett då framlagt
och sedermera antaget förslag till ändringar i jorddelningslagen. I detta nyttjades,
i överensstämmelse med jorddelningsrättens språkbruk, ordet fastighet
både i betydelsen registerfastighet och i betydelsen kvotdel av sådan
fastighet. Andra lagutskottet uttalade i anledning av motionen, som syftade
till att ordet fastighet skulle användas blott i betydelsen registerfastighet, att
även enligt utskottets uppfattning det vore önskligt att terminologien på denna
punkt vunne mera stadga, önskligheten av en enhetlig terminologi inom hela
det ifrågavarande lagstiftningskomplexet torde emellertid enligt utskottet
kunna tillgodoses först genom en allmän revision av detsamma.
Stadgandena om förköpsrätt för arrendator av försåld jord visa ytterligare
skiftningar i begreppet fastighet.
Grundläggande för denna förköpsrätt är stadgandet i 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen
i dess lydelse av den 22 december 1943. Lagrummets första
stycke, som här uteslutande är av betydelse, stadgar:
»Sker försäljning av fastigheten eller del därav, åge arrendatorn, så framt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt vad
därom är särskilt stadgat.»
Lagrummet fick sin slutliga lydelse efter ett yttrande av lagrådet. Yttrandet
lyder:
»Förutsättning för inträde av förköpsrätt är enligt 57 § att försäljning sker
av fastigheten. Härmed torde — såsom eljest i 2 kap., där omständigheterna
ej utvisa annat — avses den arrenderade fastigheten. Av 1 § förslaget till lag
om utövande av förköpsrätt framgår emellertid, att förköpsrätt skall kunna
äga rum ej blott då fastigheten i dess helhet omfattas av försäljningen utan
även när allenast viss del därav säljes. En härav betingad jämkning lärer
därför böra vidtagas i 57 §.»
Efter denna anmärkning insköts i paragrafen orden »eller del därav».
Ett studium av 2 kap. nyttjanderättslagen visar, att ordet fastighet användes
såsom beteckning för det som arrenderats, vare sig detta är en registerfastighet
eller ett område på marken, vilket är en del av en registerfastighet.
Den, som arrenderar ett åkerområde av en fastighet, lyder under regeln i
5 §, att fardag för tillträde av arrenderad fastighet är den fjortonde dagen
i mars månad. Han är enligt 10 § skyldig att vårda och underhålla fastighetens
tillhörigheter o. s. v. Fastighet betyder i ett sådant fall det arrenderade
området. Att ordet fastighet i 2 kap. nyttjanderättslagen kan hava
denna betydelse torde bero på att kapitlet fått sin grundläggande gestaltning
redan 1907, då fastighetsbegreppet icke erhållit den stadga, som man i nutiden
vill giva åt detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. .9 sami. 2 avd. Nr 68.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
Då man vid den sista överarbetningen av 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen
utgick från ett fastighetsbegrepp av denna innebörd, torde man äga läsa
lagrummet som om det lode:
»Sker försäljning av den registerfastighet, som arrendatorn i dess helhet
arrenderar, eller av det område på marken av dylik fastighet, vilket arrendatorn
arrenderar, eller av del av sådant område, åge arrendatorn--- —.»
Vi ha alltså här, liksom i arrendelagstiftningen överhuvud, begreppet fastighet
även i betydelsen utarrenderat område av en registerfastighet.
Jämte 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen är 1 § lagen om förköpsrätt av
grundläggande betydelse för förköpsrätten. Lagrummet har följande lydelse:
»Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom
förenad med förköpsrätt, åge arrendatorn, när försäljning sker av fastighet,
som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord
till större delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris, som
köparen utfäst.»
Även detta lagrum fick sin slutgiltiga avfattning efter ett yttrande av lagrådet.
Lagrådet yttrade därvid:
»I anslutning till vad som föreslagits vid 2 kap. 57 § torde förevarande
§ lämpligen kunna så avfattas, att först upptages huvudfallet eller att försäljningen
avser arrendefastigheten i dess helhet samt att i en följande punkt
regleras de fall då identitet ej råder mellan den försålda fastigheten och det
arrenderade området, nämligen dels det då försäljningen avser nämnda område
jämte ytterligare del av den fastighet varifrån arrendet upplåtits, dels
det då allenast en del av den arrenderade fastigheten försäljes.»
I detta yttrande förekommer ordet fastighet ensamt eller såsom sammansättningsled
på fyra ställen. Fastighet synes i yttrandet begagnas i tre olika betydelser:
1)
Uttrycken »arrendefastigheten» och »den arrenderade fastigheten» hava
givetvis samma betydelse som uttrycket »den arrenderade fastigheten» i det
yttrande av lagrådet, som redan tidigare citerats.
2) Uttrycket »den försålda fastigheten» torde betyda den jord som försäljes,
vare sig denna utgöres av en registerfastighet eller ett område på marken
av en sådan. »Fastighetens» storlek bestämmes alltså genom försäljningen.
3) Uttrycket »den fastighet varifrån arrendet upplåtits» torde avse den
registerfastighet, av vilken en del utarrenderats.
Lagrådets förevarande yttrande torde icke ha bestämt den ändring av 1 §
i lagen örn förköpsrätt, som ägde rum efter lagrådets yttrande. Ordet fastighet
i lagrummet torde emellertid böra tolkas såsom »den jord som är föremål
för försäljningen», även örn denna icke är en registerfastighet utan blott
ett område på marken. Fastighet bör alltså anses hava den betydelse, i vilken
lagrådet använt uttrycket enligt vad ovan sagts under 2). Denna betydelse
måste nämligen ligga i begreppet fastighet sådant detta nyttjas i 3, 7
Andra lagutskottets utlåtande nr 68.
11
och 9 §§ lagen om förköpsrätt. Så måste stadgandet i 3 § att förköpsrätt ej
må utövas allenast i fråga o(m en del av den försålda fastigheten gälla icke
blott då en registerfastighet sålts utan även då ett område på marken sålts.
Om förköpsrätt kommer att föreligga kan i viss mån säljaren bestämma
allt eftersom han jämte det utarrenderade området säljer större eller mindre
del av återstoden av registerfastigheten. Vi ha alltså här ännu en — fjärde
— betydelse av ordet fastighet.
Nu angivna förhållanden öka ännu mera önskligheten av att ordet fastighet
i framtiden får en enhetlig betydelse.
Både på grund av de skiftande betydelser, i vilka ordet fastighet förekommer,
och av andra skäl äro stadgandena örn förutsättningarna för förköpsrätten
synnerligen svårförståeliga. Flera möjligheter, som icke diskuterats i det
föregående, kunna föreligga: då arrendet omfattar en sämjedelningslott eller
en del av en sådan, då arrendet omfattar ett område, som består av flera
registerfastigheter eller delar av sådana fastigheter, då försäljning sker av
en kvotdel av en registerfastighet, som i sin helhet eller i fråga om visst område
på marken är utarrenderad. Svårigheterna ökas av att enligt svensk rätt ett köp
av ett område av en registerfastighet är giltigt även örn området icke avstyckats
från fastigheten. Förköpsrätten kommer därför att kunna utövas till ett område,
som kanske icke kan avstyckas och å vilket därför lagfart icke kan ske.
I betraktande av vad nu sagts kunde det ligga nära att motionen borde
föranleda skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn klarare bestämmelser.
Det torde emellertid med visshet kunna antagas att — särskilt sedan nu
genom motionen hithörande spörsmål blivit föremål för debatt — frågan om
klarare bestämmelser, vilken är synnerligen svårlöst, måste komma upp till
överväganden i sammanhang med de stora utredningar på jordrättens område,
vilka pågå. Vid dessa utredningar måste bl. a. frågan att söka åstadkomma
ett enhetligt fastighetsbegrepp bliva ett av de viktigare spörsmålen.
En riksdagsskrivelse torde därför vara onödig.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.