Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om förköpsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.

1945-06-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:68, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om förköpsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

1

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar

i lagen om förköpsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren av herr Nilsson,

Bror, m. fl., och nr 421 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

angående vissa ändringar i lagen örn förköpsrätt.

Genom 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen, vilka trädde i kraft

den 1 januari 1944, infördes optionsrätt och förköpsrätt för arrendatorer av

vissa jordbruk. Tillämpningsområdet för bestämmelserna härom och för

övriga s. k. sociala arrendebestämmelser angives i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom. Enligt detta lagrum skola de sociala arrendebestämmelserna

med vissa undantag tillämpas å upplåtelse på arrende av

brukningsdel, som omfattar högst 50 hektar odlad jord, såvida densamma

1) tillhör bolag, förening eller stiftelse, eller 2) utgöres av gård, torp eller

annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör enskild

person eller fideikommiss, eller 3) äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,

och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig

sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Den grundläggande bestämmelsen örn förköpsrätt återfinnes i 2 kap. 57 §

nyttjanderättslagen. Däri stadgas, att arrendator som är förvarad vid sin

optionsrätt äger åtnjuta förköpsrätt, när försäljning sker av fastigheten eller

del därav. Övriga villkor för denna rätt och proceduren vid utövandet av

densamma regleras i den särskilda lagen örn förköpsrätt.

Sistnämnda lag definierar begreppet förköpsrätt såsom en rätt för arrendatorn

att lösa till sig fastigheten till det pris köparen utfäst. Lagen innehåller

i de avseenden varom nu är fråga följande. Såsom villkor för förköpsrätt

stadgas i 1 §, att försäljningen avser fastighet, som sammanfaller

med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen

ingår i arrendet. Hinder mot utövande av förköpsrätt föreligger, då fastigheten

säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder (2 §). Säljes

eljest fastigheten tillsammans med annan fast egendom, och är ej särskild

köpeskilling för denna utsatt i köpehandlingen, eller är sådan köpeskilling

utsatt men visar arrendatorn, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen

för den fastighet som skall lösas, skall rätten efter skälighets
Bihang

lill riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 avd. Nr 68. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

prövning bestämma, hur mycket av sammanlagda köpeskillingen må anses

belöpa å sistnämnda fastighet (7 §). Enligt 3 § må förköpsrätt ej utövas allenast

i fråga om en del av den försålda fastigheten. — I fråga örn sättet för

utövande av förköpsrätt stadgar 4 §, att arrendatorn skall vid äventyr av

talans förlust instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes

å dennes fång samt inom samma tid göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för talans antecknande i fastighetsboken. Anmäler köparen, med överlämnande

av köpehandlingen i bestyrkt avskrift, sitt fång för arrendatorn,

åligger det enligt 5 § denne vid äventyr av talans förlust att inom en månad

från det anmälan skedde instämma sin talan samt därom göra anmälan

för antecknande i fastighetsboken.

I motionerna, vilka äro likalydande, hava anmärkningar riktats dels mot

det i 1 § lagen örn förköpsrätt stadgade villkoret för sådan rätt att försäljningen

avser fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området

eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet, dels mot bestämmelserna

i 4 § örn sättet för utövande av förköpsrätt.

I det förra avseendet uttala motionärerna, att tolkningen av berörda villkor

kommit att begränsa arrendatorernas möjlighet att begagna sig av förköpsrätten

på ett sätt, som knappast torde ha varit avsett, då ändringen av

arrendelagstiftningen genomfördes. Villkoret säges kunna bli föremål för

olika tolkningar, emedan fastighetsbegreppet icke är tillräckligt preciserat

i lagen. Motionärerna synas hålla före, att med fastighet i lagens mening bör

avses den arrenderade brukningsdelen och att förköpsrätt bör medgivas till

denna, när den enligt jorddelningslagens bestämmelser kan bestå som självständig

fastighet. Motionärerna hänvisa emellertid till ett rättsfall angående

förköpsrätt, i vilket begreppet fastighet givits en annan tolkning. I

det avsedda fallet yrkade två arrendatorer förköpsrätt till av dem arrenderade

delar av större jordregisterenheter, vilka sålts. Yrkandena ogillades

av underrätten, emedan jordregisterenheternas odlade jord icke till större

delen inginge i arrendena. Sedan talan fullföljts mot underrättens dom, har

denna fastställts av hovrätten. Målet har därefter dragits under Kungl.

Maj:ts prövning. Motionärerna hävda, att förköpsrätten skulle bii illusorisk,

därest arrendator icke skulle få inlösa del av jordregisterenhet, och anse

nödvändigt, att 1 § lagen om förköpsrätt ändras så att möjlighet till inlösen

av sådan del skapas.

I fråga örn sättet för utövande av förköpsrätt anse motionärerna, att bestämmelserna

i 4 § medföra olägenheter för arrendatorn. Därest icke köparen

anmält sitt fång till arrendatorn vore denne nödsakad att vid domstolen

bevaka, när köparen sökte lagfart. I annat fall kunde arrendatorn gå förlustig

sin rätt att föra talan. Det kunde naturligtvis bli besvärligt för arrendatorn

att bevaka ärendet på detta sätt. Det vore därför önskvärt, att köparen

ålades skyldighet att anmäla köpet till arrendatorn. Denna anmälan

borde lämpligen göras samtidigt med att köparen sökte lagfart.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

3

Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga de åtgärder, som vore

nödvändiga för undanröjande av de påtalade olägenheterna.

1943 års ändringar i arrendelagstiftningen utarbetades på grundval av

ett av 1936 års arrendeutredning avgivet betänkande (SOU 1938:38).

Arrendeutredningens förslag i de avseenden varom nu är fråga antogos

i sak oförändrade. Till motivering av 1—5 §§ i förslaget till lag örn förköpsrätt

anförde arrendeutredningen bl. a.:

1 §•

Den förköpsrätt, som enligt arrendeutredningens förslag vid sociala arrenden

med vissa undantag skall tillkomma arrendatorn, bleve i många fall

utan värde, därest den allenast finge göras gällande beträffande det markområde

som arrendeavtalet avser. Såsom känt är förhåller det sig ofta så,

att arrendet allenast omfattar en del av det område, som bildar en fastighet

i detta ords juridisk-tekniska bemärkelse. Medan inägorna å fastigheten ingå

i arrendet, är merendels skogen undantagen därifrån. Ej heller äro i allmänhet

de torpställen, som förekomma här och var å jordegendomarna,

några fastigheter i den mening här avses. Anlagt på en viss fastighets ägor

räknas torpstället såväl juridiskt som kameralt såsom ett osjälvständigt tillbehör

till fastigheten. En ändring i detta förhållande inträder först, när torpstället

avskiljes genom en fastighetsbildande åtgärd. Såsom sådan ifrågakommer

numera huvudsakligen avstyckning.

Om sålunda den jord som utbjudes till försäljning omfattar annat än sådant,

vartill arrendatorn har nyttjanderätt, inställer sig tydligen frågan, i

vad mån en sådan bristande identitet mellan den försålda fastigheten och

den utarrenderade brukningsdelen bör utgöra hinder mot utövande av förköpsrätt.

Att arrendet — därest arrendatorn skall kunna göra gällande förköpsrätt

— måste omfatta åtminstone någon del av vad som säljes, torde

omedelbart följa därav, alt förköpsrätten har sin grund i arrendeavtalet.

Denna del bör av samma skäl ej få vara hur obetydlig som helst; mellan det

arrenderade och det försålda området synes i regel sådan motsvarighet böra

råda, alt ur jordbruksekonomisk synpunkt en och samma brukningsdel kan

anses föreligga. Ett tecken härpå är i allmänhet den omständigheten, att

den försålda fastigheten inrymmer samma tomt och åbyggnader som arrendestället.

Att denna omständighet föreligger, synes dock icke böra vara

ett villkor för utövande av förköpsrätt. Fall kunna naturligen förekomma,

där ett arrendeställe är avsett att styckas i flera fastigheter eller där större

delen av den odlade jorden frånskiljes, utan att tomt och åbyggnader ingå

i köpet. Det har vid sådant förhållande synts lämpligt att icke uppställa

strängare krav på identitet, än att större delen av den odlade jord, som ingår

i den försålda fastigheten, skall omfattas av arrenderätten. Förevarande

paragraf har avfattats i överensstämmelse härmed.

Av den uppställda regeln följer, att örn den försålda fastigheten bildats av

mark från flera arrendeställen eller torp, förköpsrätt ej kan utövas, med

mindre någon av arrendatorerna har arrenderätt till större delen av fastighetens

odlade jord. Häremot synes i och för sig icke vara något att invända.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Att jordägare, i syfte att undgå förköpsrätten, skulle bliva benägna att arrangera

avstyckning på sådant sätt, att ifrågavarande villkor för utövande

av förköpsrätt icke uppfylles, torde ej heller finnas anledning att befara. Mot

en dylik tendens lära i allmänhet de faktiska omständigheterna lägga hinder

i vägen.

2 §•

När fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder,

bör uppenbarligen någon förköpsrätt ej få utövas av arrendatorn. En sådan

försäljning torde sällan påverka arrendatorns ställning eller hans utsikter

att alltjämt med optionsrätt få besitta fastigheten. Denna skiljes icke från

godset, och arrendet förlorar icke sin permanenta karaktär.

3 §•

Enligt förslaget tillätes det icke arrendatorn att utöva förköpsrätt allenast

i fråga om en del av den försålda fastigheten. Att köparen skulle behöva finna

sig i att fastigheten bleve föremål för samäganderätt mellan honom och

arrendatorn eller att visst område genom avstyckning eller annorledes frånskildes

fastigheten och tillädes arrendatorn, vore en uppenbart olämplig

anordning.

4 §•

Det torde kunna antagas att en jordägare, som vill sälja en arrendegård

till vilken arrendatorn har förköpsrätt, i allmänhet kommer att i första hand

vända sig till arrendatorn och att därvid i många fall en försäljning kommer

till stånd utan att fastigheten blivit utbjuden i allmänna marknaden. Men

även örn sådant utbud förekommit och fastigheten verkligen blivit försåld

till annan än arrendatorn, är därmed naturligen icke uteslutet, att fastighetens

övergång till arrendatorn kan ordnas genom en frivillig överenskommelse

mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande av något rättsligt

förfarande behöver ifrågakomma. Då ett sådant sätt att ordna saken i regel

ligger i båda parternas intresse, torde man kunna utgå från att de processuella

regler, vilka upptagits i denna och nästföljande paragrafer, jämförelsevis

sällan komma att erhålla praktisk tillämpning. Örn så blir fallet, är detta

naturligtvis enbart av godo.

Frågan huruvida förköpsrätten skall komma till utövning eller icke får

av hänsyn till köparen icke hållas svävande under alltför lång tid. Det har

i detta hänseende synts lämpligt föreskriva, att arrendatorn vid äventyr av

talans förlust skall instämma köparen inom tre månader från det lagfart

söktes å dennes fång. Att tiden räknas från lagfartsansökningen torde vara

naturligt, då det är genom denna som fånget först vinner publicitet. Föreskriften

innebär givetvis icke hinder för arrendatorn att instämma talan utan

avbidan på köparens lagfartsansökan.

5 §•

Såsom under 4 § framhållits, är det önskvärt, att den mera omständliga

proceduren med lösningsanspråkets behandling inför domstol om möjligt

undvikes genom att frågan löses genom frivillig överenskommelse. I syfte att

underlätta en sådan uppgörelse föreslås i denna paragraf en anordning, var
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande nr 68.

5

igenom tillfälle herodes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig

visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid

skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt

överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn övertaga

fastigheten och bliva parterna ense om villkoren härför, kan saken givetvis

sedan ordnas på det enkla sätt. att köparen överlåter köpehandlingen

på arrendatorn. Uppstår tvist örn inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn

instämma talan. I detta fall bereder emellertid den föreslagna anordningen

köparen den fördelen, att han icke behöver vänta någon längre

tid på rättegångens anhängiggörande. Enligt förslaget skall det nämligen

åligga arrendatorn att instämma sin talan samt låta anteckna densamma i

fastighetsboken inom en månad från det köparen gjorde anmälan om fånget.

I den proposition (1943: 346), varigenom förslag till ändringarna i arrendelagstiftningen

framlades för riksdagen, hänvisades i de avseenden varom nu

är fråga till arrendeutredningens motivering. Riksdagen gjorde ingen erinran

mot densamma.

Vad först angår motionärernas uttalanden beträffande det i 1 § lagen Utskottet.

örn förköpsrätt stadgade villkoret för åtnjutande av sådan rätt att försäljningen

skall avse fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området

eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet, framgår av villkorets

avfattning, att begreppet fastighet här icke är liktydigt med det arrenderade

området. Säljes endast detta, föreligger naturligtvis förköpsrätt. Avser försäljningen

fastighet, varav det arrenderade området utgör del, fordras för

utövande av förköpsrätt, att mera än hälften av fastighetens odlade jord

ingår i arrendet.

Från reglerna angående villkoren för åtnjutande av förköpsrätt måste

särhållas bestämmelserna örn förköpsrättens innehåll med avseende å omfattningen

av den jord som skall lösas, då villkoren för rätt till förköp äro

uppfyllda. Förköpsrätten är i princip konstruerad såsom en rätt för arrendatorn

att lösa till sig den försålda fastigheten till det pris köparen utfäst.

Härav följer, att förköpsrätten måste avse hela den försålda fastigheten.

Delta är uttryckligen stadgat i 3 § lagen om förköpsrätt, enligt vilket lagrum

förköpsrätt ej får utövas allenast i fråga örn en del av den försålda

fastigheten. Örn den sålda fastigheten är större än det arrenderade området,

kan inlösningen alltså icke begränsas till att avse endast detta.

Motionärerna synas åsyfta främst sådan ändring av 1 § lagen örn förköpsrätt,

att förköpsrätt skall kunna åtnjutas även när arrendet omfattar

mindre än hälften av den försålda fastighetens odlade jord, under förutsättning

blott att det arrenderade området och återstoden av den försålda fastigheten

var för sig uppfylla jorddelningslagens krav i fråga om fastighetsbildning.

Vidare åsyftas sådan ändring av 3 §, att det absoluta förbudet

mot inlösen av del av fastighet upphäves.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Såsom ovan nämnts är förköpsrätten i princip konstruerad såsom en rätt

för arrendatorn att lösa till sig den försålda fastigheten till det pris köparen

utfäst. Lösensumman är alltså från början bestämd och inlösningen föregås

ej av någon värdering av det til! inlösen avsedda området. Från denna

princip finnes endast ett undantag. Lagen bär förutsett det fall, att den

fastighet till vilken förköpsrätt föreligger säljes tillsammans med annan

egendom utan att särskild köpeskilling utsättes för denna eller att köpeskillingen

för densamma utsättes för lågt i förhållande till köpeskillingen

för den fastighet som skall lösas. I sådant fall skall enligt 7 § domstolen

efter skalighetsprövning bestämma, hur mycket av sammanlagda köpeskillingen

som må anses belöpa å nämnda fastighet. Detta undantag utgör ett

nödvändigt komplement till huvudregeln. De av motionärerna skisserade

ändrade grunderna för åtnjutande av förköpsrätt skulle helt rubba förköpsrättens

nuvarande konstruktion. De skulle nödvändiggöra långt mera

genomgripande ändringar än motionärerna synas hava tänkt sig. Det skulle

i varje särskilt fall, då den försålda fastigheten och det arrenderade området

ej sammanfalla och man icke utan vidare ville medgiva arrendatorn lösningsrätt

till hela fastigheten, vara nödvändigt att genom offentlig förrättning

fastställa, huruvida såväl det arrenderade området som återstoden av

fastigheten uppfyllde jorddelningslagens krav på självständig fastighet.

Uppenbarligen måste en sådan prövning verkställas vid lantmäteriförrättning.

Sedan det utrönts, att nämnda förutsättning för inlösningsrätt förelåge,

måste lösensumman i varje särskilt fall, då parterna ej kunde träffa

överenskommelse därom, bestämmas av domstol eller annan myndighet. I

själva verket skulle alltså de föreslagna ändringarna medföra en väsentlig

omläggning av lagstiftningen om förköpsrätt.

Att nu, knappast mer än ett år efter det den nya sociala arrendelagstiftningen

efter långvariga förberedelser och ingående överväganden förts i

hamn, vidtaga djupgående ändringar i densamma bör enligt utskottets mening

ej komma i fråga utan synnerligen starka skäl.

Förköpsrätten är avsedd såsom ett komplement till optionsrätten. Det är

ju icke meningen, att optionsrätten skall hindra jordägaren från att själv

övertaga och bruka sin jord. Genom att införa förköpsrätt för arrendatorn

har man emellertid velat skydda honom mot risken, att hans besittning avbrytes

såsom en följd av fastighetens försäljning till tredje man. Den som

köper en utarrenderad fastighet torde merendels lia för avsikt att själv

bruka fastigheten. Det kan alltså antagas, att han omedelbart vidtager åtgärder

för att bryta arrendatorns optionsrätt. Det är med hänsyn härtill

som systemet med optionsrätt utbyggts med förköpsrätt.

Sett mot bakgrunden av detta motiv till förköpsrätten kan det onekligen

från arrendatorns synpunkt te sig mindre tillfredsställande, att han icke

alltid är berättigad till förköp åtminstone såvitt angår det arrenderade området.

Vid utformandet av bestämmelserna örn förköpsrätt har hänsyn

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

7

emellertid måst tagas även till jordägarens intresse. Uppenbarligen skulle

det mången gång vara oskäligt mot jordägaren att ålägga honom att avstå

från en kanske värdefull del av fastigheten, varigenom dess sammansättning

av ägoslag och arrondering måhända skulle ur jordbruksekonomisk

synpunkt försämras.

De av motionärerna antydda ändringarna i lagen örn förköpsrätt skulle

antagligen komma att få en mycket begränsad räckvidd. Om man fasthåller

vid villkoret att såväl det till inlösen avsedda området som återstoden av

den försålda fastigheten skulle kunna enligt jorddelningslagens regler utläggas

till särskild fastighet, kan det nämligen antagas, att antalet fall i

vilka förköpsrätt skulle kunna utövas skulle bliva ganska ringa. Det förtjänar

i detta sammanhang anmärkas att, enligt vad som meddelats utskottet

beträffande det av motionärerna åberopade rättsfallet, de områden,

till vilka i målet yrkats förköpsrätt, icke fyllde de fordringar jorddelningslagen

uppställer för avstyckning.

Mot de nuvarande reglerna beträffande villkoren för rätt till förköp

kan naturligtvis anmärkas, att de äro schematiska och icke taga hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall. De hava dock den fördelen framför

de av motionärerna föreslagna, att intressenterna utan rättsligt avgörande

kunna förvissa sig om huruvida förköpsrätt föreligger. Frågan om

tillåtligheten av en fastighetsdelning är ofta en tveksam bedömningsfråga,

vilken slutligen kan avgöras endast genom myndighets utslag. Med hänsyn

till riskerna av en felbedömning måste det vara av ett visst intresse för

samtliga intressenter, att deras inbördes rättigheter såvitt möjligt regleras

genom bestämmelser som icke giva upphov till tveksamhet.

Därest de nu gällande reglerna ersattes med bestämmelser utformade

enligt de av motionärerna antydda riktlinjerna, är det ej uteslutet, att ändringen

skulle medföra en skärpning av tendensen till indragning av arrendeställen

under huvudgårdar.

Vid övervägande av förevarande fråga har utskottet med hänsyn till vad

ovan upptagits funnit, att tillräckliga skäl ej anförts för ändring av de

nuvarande bestämmelserna.

I samband med det av motionärerna väckta spörsmålet har utskottet

uppmärksammat frågan om arrendatorns lösningsrätt i fall då fastighet,

beträffande vilken villkoren för lösningsrätt äro uppfyllda, rättsligt sammanlägges

med kringliggande jord, så att det arrenderade området efter

sammanläggningen kommer att omfatta mindre än hälften av den nybildade

fastighetens odlade jord. Arrendatorn har icke möjlighet att förhindra

en sådan sammanläggning. Därest utvecklingen skulle ådagalägga en tendens

till sammanläggningar i syfte att kringgå bestämmelserna i lagen om

förköpsrätt, synes detta böra föranleda åtgärder till stävjande eller förtagande

av tendensens verkan. I sådant avseende kunde tänkas den ändringen

i lagen om förköpsrätt, att arrendatorn skulle vara berättigad att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

lösa den del av den nybildade fastigheten, från vilken arrendet ursprungligen

upplåtits. Alternativt kunde kanske frågan lösas genom förbud mot

sådan sammanläggning utan arrendatorns samtycke. Spörsmålet synes

lämpligen böra närmare övervägas i samband med överarbetningen av fastighetsbildningssakkunnigas

den 1 september 1944 framlagda betänkande

med förslag bl. a. till ny lagstiftning om sammanläggning av fastigheter å

landet.

Vad därefter angår motionärernas yrkande beträffande sättet för utövande

av förköpsrätt måste det antagas, att det endast sällan kommer att

inträffa att försäljning av fastighet, till vilken förköpsrätt föreligger, sker

utan att arrendatorn erhåller kännedom därom. Bestämmelsen i 4 § om

skyldighet för arrendatorn att instämma sin talan inom tre månader efter

det lagfart sökts har tillkommit i köparens berättigade intresse, för att

frågan huruvida förköpsrätten skall komma att utövas icke skall hållas

svävande under alltför lång tid. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl

att förorda några åtgärder i det av motionärerna avsedda hänseendet.

Under hänvisning till det sålunda anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Björkman, Hage,

Sten, Hallagård och Gunnar Andersson;

från andra kammaren: herr Cruse, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund,

Carlsson i Bakeröd, Andersson i Eskilstuna, Andersson i Gisselås, Andersson i Alfredshem

och Osterman.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

9

Särskilt yttrande

av herr Holmbäck, som anfört:

I motionen i andra kammaren nummer 211 vid 1940 års riksdag gjorde

jag vissa erinringar mot den terminologi, som användes i ett då framlagt

och sedermera antaget förslag till ändringar i jorddelningslagen. I detta nyttjades,

i överensstämmelse med jorddelningsrättens språkbruk, ordet fastighet

både i betydelsen registerfastighet och i betydelsen kvotdel av sådan

fastighet. Andra lagutskottet uttalade i anledning av motionen, som syftade

till att ordet fastighet skulle användas blott i betydelsen registerfastighet, att

även enligt utskottets uppfattning det vore önskligt att terminologien på denna

punkt vunne mera stadga, önskligheten av en enhetlig terminologi inom hela

det ifrågavarande lagstiftningskomplexet torde emellertid enligt utskottet

kunna tillgodoses först genom en allmän revision av detsamma.

Stadgandena om förköpsrätt för arrendator av försåld jord visa ytterligare

skiftningar i begreppet fastighet.

Grundläggande för denna förköpsrätt är stadgandet i 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen

i dess lydelse av den 22 december 1943. Lagrummets första

stycke, som här uteslutande är av betydelse, stadgar:

»Sker försäljning av fastigheten eller del därav, åge arrendatorn, så framt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt vad

därom är särskilt stadgat.»

Lagrummet fick sin slutliga lydelse efter ett yttrande av lagrådet. Yttrandet

lyder:

»Förutsättning för inträde av förköpsrätt är enligt 57 § att försäljning sker

av fastigheten. Härmed torde — såsom eljest i 2 kap., där omständigheterna

ej utvisa annat — avses den arrenderade fastigheten. Av 1 § förslaget till lag

om utövande av förköpsrätt framgår emellertid, att förköpsrätt skall kunna

äga rum ej blott då fastigheten i dess helhet omfattas av försäljningen utan

även när allenast viss del därav säljes. En härav betingad jämkning lärer

därför böra vidtagas i 57 §.»

Efter denna anmärkning insköts i paragrafen orden »eller del därav».

Ett studium av 2 kap. nyttjanderättslagen visar, att ordet fastighet användes

såsom beteckning för det som arrenderats, vare sig detta är en registerfastighet

eller ett område på marken, vilket är en del av en registerfastighet.

Den, som arrenderar ett åkerområde av en fastighet, lyder under regeln i

5 §, att fardag för tillträde av arrenderad fastighet är den fjortonde dagen

i mars månad. Han är enligt 10 § skyldig att vårda och underhålla fastighetens

tillhörigheter o. s. v. Fastighet betyder i ett sådant fall det arrenderade

området. Att ordet fastighet i 2 kap. nyttjanderättslagen kan hava

denna betydelse torde bero på att kapitlet fått sin grundläggande gestaltning

redan 1907, då fastighetsbegreppet icke erhållit den stadga, som man i nutiden

vill giva åt detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. .9 sami. 2 avd. Nr 68.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

Då man vid den sista överarbetningen av 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen

utgick från ett fastighetsbegrepp av denna innebörd, torde man äga läsa

lagrummet som om det lode:

»Sker försäljning av den registerfastighet, som arrendatorn i dess helhet

arrenderar, eller av det område på marken av dylik fastighet, vilket arrendatorn

arrenderar, eller av del av sådant område, åge arrendatorn--- —.»

Vi ha alltså här, liksom i arrendelagstiftningen överhuvud, begreppet fastighet

även i betydelsen utarrenderat område av en registerfastighet.

Jämte 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen är 1 § lagen om förköpsrätt av

grundläggande betydelse för förköpsrätten. Lagrummet har följande lydelse:

»Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom

förenad med förköpsrätt, åge arrendatorn, när försäljning sker av fastighet,

som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord

till större delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris, som

köparen utfäst.»

Även detta lagrum fick sin slutgiltiga avfattning efter ett yttrande av lagrådet.

Lagrådet yttrade därvid:

»I anslutning till vad som föreslagits vid 2 kap. 57 § torde förevarande

§ lämpligen kunna så avfattas, att först upptages huvudfallet eller att försäljningen

avser arrendefastigheten i dess helhet samt att i en följande punkt

regleras de fall då identitet ej råder mellan den försålda fastigheten och det

arrenderade området, nämligen dels det då försäljningen avser nämnda område

jämte ytterligare del av den fastighet varifrån arrendet upplåtits, dels

det då allenast en del av den arrenderade fastigheten försäljes.»

I detta yttrande förekommer ordet fastighet ensamt eller såsom sammansättningsled

på fyra ställen. Fastighet synes i yttrandet begagnas i tre olika betydelser:
1)

Uttrycken »arrendefastigheten» och »den arrenderade fastigheten» hava

givetvis samma betydelse som uttrycket »den arrenderade fastigheten» i det

yttrande av lagrådet, som redan tidigare citerats.

2) Uttrycket »den försålda fastigheten» torde betyda den jord som försäljes,

vare sig denna utgöres av en registerfastighet eller ett område på marken

av en sådan. »Fastighetens» storlek bestämmes alltså genom försäljningen.

3) Uttrycket »den fastighet varifrån arrendet upplåtits» torde avse den

registerfastighet, av vilken en del utarrenderats.

Lagrådets förevarande yttrande torde icke ha bestämt den ändring av 1 §

i lagen örn förköpsrätt, som ägde rum efter lagrådets yttrande. Ordet fastighet

i lagrummet torde emellertid böra tolkas såsom »den jord som är föremål

för försäljningen», även örn denna icke är en registerfastighet utan blott

ett område på marken. Fastighet bör alltså anses hava den betydelse, i vilken

lagrådet använt uttrycket enligt vad ovan sagts under 2). Denna betydelse

måste nämligen ligga i begreppet fastighet sådant detta nyttjas i 3, 7

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68.

11

och 9 §§ lagen om förköpsrätt. Så måste stadgandet i 3 § att förköpsrätt ej

må utövas allenast i fråga o(m en del av den försålda fastigheten gälla icke

blott då en registerfastighet sålts utan även då ett område på marken sålts.

Om förköpsrätt kommer att föreligga kan i viss mån säljaren bestämma

allt eftersom han jämte det utarrenderade området säljer större eller mindre

del av återstoden av registerfastigheten. Vi ha alltså här ännu en — fjärde

— betydelse av ordet fastighet.

Nu angivna förhållanden öka ännu mera önskligheten av att ordet fastighet

i framtiden får en enhetlig betydelse.

Både på grund av de skiftande betydelser, i vilka ordet fastighet förekommer,

och av andra skäl äro stadgandena örn förutsättningarna för förköpsrätten

synnerligen svårförståeliga. Flera möjligheter, som icke diskuterats i det

föregående, kunna föreligga: då arrendet omfattar en sämjedelningslott eller

en del av en sådan, då arrendet omfattar ett område, som består av flera

registerfastigheter eller delar av sådana fastigheter, då försäljning sker av

en kvotdel av en registerfastighet, som i sin helhet eller i fråga om visst område

på marken är utarrenderad. Svårigheterna ökas av att enligt svensk rätt ett köp

av ett område av en registerfastighet är giltigt även örn området icke avstyckats

från fastigheten. Förköpsrätten kommer därför att kunna utövas till ett område,

som kanske icke kan avstyckas och å vilket därför lagfart icke kan ske.

I betraktande av vad nu sagts kunde det ligga nära att motionen borde

föranleda skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn klarare bestämmelser.

Det torde emellertid med visshet kunna antagas att — särskilt sedan nu

genom motionen hithörande spörsmål blivit föremål för debatt — frågan om

klarare bestämmelser, vilken är synnerligen svårlöst, måste komma upp till

överväganden i sammanhang med de stora utredningar på jordrättens område,

vilka pågå. Vid dessa utredningar måste bl. a. frågan att söka åstadkomma

ett enhetligt fastighetsbegrepp bliva ett av de viktigare spörsmålen.

En riksdagsskrivelse torde därför vara onödig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.