Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.

1945-06-15 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1945:76, Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottels utlåtande nr 76.

1

Nr 76.

Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1945 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering

av lösdriverilagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hedlund i Östersund hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville för 1946 års riksdag framlägga förslag till ny lösdriverilagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiflningskommitténs

år 1939 avgivna förslag i ämnet.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Över motionen lia på begäran av utskottet yttranden avgivits av socialstyrelsen

och strafflagberedningen. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade

vid detta utlåtande.

Den nu gällande lagen angående lösdrivares behandling utfärdades den 12

juni 1885 och har sedan dess undergått endast smärre ändringar.

Såsom lösdrivare behandlas enligt lagen dels (1 § första stycket) den som

sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle,

där ej omständigheterna ådagalägga att han söker arbete, dels (1 § andra

stycket) den vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Personer under 21 år behandlas dock ej som lösdrivare (1 § tredje

stycket).

Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller av tillsyningsman,

som utsetts att ha tillsyn å bettlare. Den anhållne skall ofördröjligen

inställas till förhör, å landet inför landsfiskal och i stad inför

stadsfiskal. Befinnes vid förhöret lösdriveri föreligga, må fiskalen meddela

den anhållne varning. Varningen blir icke omedelbart definitiv utan skall

underställas länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall den som

meddelat varningen över förhöret upprätta protokoll, därav en avskrift inom

viss tid skall tillställas länsstyrelsen. Är den varnade missnöjd med varningen,

har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser

försvara sig inför länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen efter företagen

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 76.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

prövning varningen befogad, kungör länsstyrelsen densamma för rikets

polismyndigheter genom att införa den i Tidning för polisunderrättelser. Är

anhållen lösdrivare okänd och kan hans identitet ej utredas, skall han häktas

och sändas till länsstyrelsen, som införskaffar erforderliga upplysningar

till fastställande av hans identitet och därefter själv meddelar varning, därest

sådan anses böra ifrågakomma (2 §).

Den som inom två år från meddelad varnings kungörande ånyo beträdes

med lösdriveri ina efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen.

På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning från

tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas

förhör av länsstyrelsen, som, därest lösdriveri anses föreligga, må

döma honom till viss tids tvångsarbete. Denna tid skall vara minst en månad

och högst ett år; dock kan densamma, därest lösdrivaren förut undergått

tvångs- eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekommit,

bestämmas till högst tre år. Föreligga förmildrande omständigheter,

kan länsstyrelsen inskränka sig till att meddela den häktade förnyad

varning (3 och 4 §§).

Över utslag, varigenom länsstyrelsen ådömt någon tvångsarbete, kan den

dömde anföra besvär hos Konungen. Besvären prövas i högsta domstolen.

Länsstyrelsens beslut angående varning får icke särskilt överklagas (6 §).

I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga örn lösdrivares

behandling den myndighet som eljest tillkommer länsstyrelsen. Stadsfiskals

och landsfiskals åligganden enligt lagen kunna i vissa fall fullgöras

av polisman (16 §).

Den som till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande

oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete och ej heller, örn

han börjat undergå sådant, fortfara därmed (7 §). Den som är i behov av

vård å sinnessjukhus kan dock kvarhållas å tvångsarbetsanstalt intill dess

sådan vård kan beredas honom.

Tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad att för

brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt att de dömda hållas

till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga (9 §).

Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas

till den kommun, där han har sin hemort. Efter medgivande av länsstyrelsen

må han dock kunna förpassas till annan ort, där han erbjudits

anställning hos välkänd och pålitlig person eller utsikt till arbete finnes eller

där han har att ombesörja någon viktig angelägenhet (10 §).

Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten

och, örn orten är stad där polismästare finnes, anmäla sig hos denne

inom 24 timmar efter ankomsten. Den som blivit dömd till tvångsarbete i

sex månader eller därutöver får ej under två år efter frigivandet utan sär
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

3

skilt tillstånd av polismyndigheten uppehålla sig utom den kommun, dit

han förpassats. I stad, där polismästare finnes, är han därjämte skyldig

att å de tider och i den ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan

om bostad och försörjningsmedel. Visar den frigivne tredska att efterkomma

honom ålagda skyldigheter, skall han ånyo häktas och behandlas på

samma sätt som en för lösdriveri häktad person (12 §).

Därest den som undergår tvångsarbete skulle komma i förändrade villkor,

så att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger länsstyrelsen

i det län, där anstalten är belägen, förordna örn hans frigivande

(13 §).

Polis- och tillsyningsmän skola hålla noggrann tillsyn över lösdrivare.

Kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen böra låta sig angeläget

vara att bereda lösdrivare utväg till arbete (15 §).

Tvångsarbete kan ådömas även enligt fattigvårdslagen (74—76 §§) och

barnavårdslagen (72 §), Härom gäller följande. Om understödstagare eller

försörjningspliktig, som enligt någon av nämnda lagar intagits å anstalt

eller inställt sig eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandrager

sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma

givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet

eller god ordning, samt varning i viss stadgad ordning ägt rum utan

alt den felande låter rätta sig av varningen, kan han, på framställning av

fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller vederbörande anstaltsstyrelse,

av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete under minst en och högst sex

månader. Tvångsarbetet förrättas i tvångsarbetsanstalt eller i vissa undantagsfall

i kronohäkte. I fråga örn verkställighet av tvångsarbetet gälla lösdrivarlagens

bestämmelser i tillämpliga delar.

I 92 § fattigvårdslagen finnas även vissa bestämmelser om bettleri. Enligt

dessa må den, som efter fyllda 21 år gör sig förfallen till bettleri, tilllåter

barn under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för sin räkning, anhållas och behandlas såsom

lösdrivare. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa

behövligt antal tillsyningsmän, vilka lia alt anhålla bettlare och inställa

dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra

överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till förhör som avses i lösdrivarlagen.

Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen har varit föremål för ett

flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen.

Ar 1907 uppdrog Kungl. Majit åt en kommitté, den s. k. fattigvårdslagsliflningskommilten,

att utarbeta förslag lill förändrad lagstiftning angående

lösdrivares behandling. Kommittén — sorn fått sig anförtrodd jämväl vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

andra omfattande lagstiftningsuppgifter — avgav den 21 december 1922

betänkande med förslag till »lag om lösdrivares behandling» m. fl. författningar

(statens offentliga utredningar 1923:2). Sedan betänkandet varit

utremitterat till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar m. fl. samt

dessa avgivit utlåtanden i ärendet, uppdrog Kungl. Maj:t den 20 juni 1924

åt numera häradshövdingen Ragnar von Koch att inom socialdepartementet

biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Den 30 juni 1926 avgav

von Koch betänkande med förslag till »lag örn behandling av vissa arbetsovilliga

och samhällsvådliga» m. fl. författningar (statens offentliga utredningar

1926: 9). Även detta förslag blev efter remiss föremål för yttranden

av myndigheter m. fl. Därefter tillkallade chefen för socialdepartementet

enligt Kungl. Maj:ts den 9 juni 1927 meddelade bemyndigande tre sakkunniga

för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års

förslag. Den 30 maj 1929 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag

lill »lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst

leverne av samhällsskadlig art» (statens offentliga utredningar 1929:9).

Efter det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma omarbetat inom

departementet, varefter Kungl. Majit genom propositionen nr 240 för 1930

års riksdag framlade förslag till »lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt

(vanartslag)» m. m. Propositionen blev på grund av bristande tid icke föremål

för sakbehandling utan avslogs av riksdagen. Inom socialdepartementet

fullföljdes emellertid arbetet för lösdrivarlagstiftningens revision, och 1930

års proposition undergick därvid —- i viss del efter inhämtande av yttrande

från samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen och statskontoret — åtskilliga

ändringar. Nytt förslag till vanartslag förelädes därefter 1931 års riksdag

genom propositionen nr 100. I sitt över propositionen avgivna utlåtande,

nr 36, ansåg sig andra lagutskottet icke kunna biträda den lösning som

vissa centrala frågor erhållit i det framlagda förslaget. Enär viss ytterligare

utredning vöre erforderlig och då de ändringar i den föreslagna lagtexten,

som betingades av utskottets i förhållande till förslaget avvikande uppfattning

i åtskilliga hänseenden, vore av sådan omfattning, att desamma icke

lämpligen borde vidtagas av utskottet, avstyrkte utskottet bifall till propositionen.

I syfte att befordra en reform av lösdriverilagstiftningen angav

emellertid utskottet i utlåtandet sin ställning till vissa frågor av större principiell

vikt. Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan

med uteslutande av motiveringen.

Är 1935 väcktes inom andra kammaren en motion, nr 446, vari hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att upphäva lösdrivarlagen. I utlåtande,

nr 7, över motionen erinrade andra lagutskottet om att ett omfattande utredningsarbete

påginge rörande revision av lösdrivarlagen. Även om bestämmelserna

i denna lag icke kunde anses vara till alla delar tillfredsställande,

vore det dock enligt utskottets mening uppenbart, att lösdrivarlagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

5

icke kunde upphävas utan att samtidigt ersättas med annan lagstiftning till

skydd mot och till stöd åt de personer som på grund av sitt levnadssätt

måste bliva föremål för ingripanden från samhällets sida. Utskottet hemställde

därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen godkände utlåtandet.

År 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté, 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,

att verkställa utredning och framlägga förslag bl. a. angående

en revision av lösdrivarlagen. Till fullgörande av sitt uppdrag avgav

kommittén den 31 augusti 1939 betänkande med förslag till lag örn arbetsfostron

m. m. (statens offentliga utredningar 1939:25). Sedan yttranden

över förslaget inhämtats från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,

har frågan fått vila. Utskottet återkommer till kommittéförslaget

nedan.

Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen berördes i korthet i en debatt

i första kammaren den 20 december 1941. På en av herr Schlyter till

chefen för socialdepartementet framställd fråga, huruvida denne hade för

avsikt att vidtaga några åtgärder i anledning av lösdriverilagstiftningskommitténs

av socialstyrelsen i väsentliga delar tillstyrkta förslag till lag om

arbetsfostran, yttrade departementschefen bl. a.: Alla vore ense örn att gällande

lösdriverilagstiftning vöre otidsenlig och att en omgestaltning av densamma

måste vidtagas. Beträffande innehållet i och utformningen av den

nya lagstiftning, som borde tillskapas, vore emellertid meningarna i flera

viktiga hänseenden mycket delade. Särskilt i två hänseenden, nämligen i

fråga örn vilken myndighet som skulle utgöra första instans vid lösdrivares

behandling samt rörande vilken myndighet som skulle vara dömande i lösdrivarmål,

hade lösdriverilagstiftningskommitténs förslag rönt starkt motstånd.

Flera myndigheter, bl. a. också socialstyrelsen, hade förklarat, att

med hänsyn till den kostnadsökning för statsverket, som ett antagande av

kommitténs förslag skulle föranleda, ett genomförande därav, vare sig i

oförändrat skick eller med föreslagna ändringar, icke borde ifrågakomma

i rådande statsfinansiella läge. Från några håll, bl. a. även socialstyrelsen,

hade emellertid ifrågasatts vissa provisoriska, ej nämnvärt kostnadskrävande

åtgärder. Departementschefen hade sin uppmärksamhet riktad på frågan,

om och i vad mån sådana åtgärder för det dåvarande kunde och borde

vidtagas. Viss utredning härom påginge. Något bestämt besked, huruvida

resultat härav komme att föreläggas 1942 års riksdag, kunde departementschefen

emellertid icke lämna.

I lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande gjordes i fråga om formerna

för samhällsingripande åtskillnad mellan egentliga lösdrivare och

prostituerade.

Beträffande de egentliga lösdrivarna framhöll kommittén, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

det vöre lösdrivarvårdens kardinalpunkt att åstadkomma en differentierad

behandling av olika lösdrivartyper. Även om det vore av stor betydelse att

samhället sattes i stånd att med effektiva medel skydda sig mot de farligare

yttringarna av lösdriveri, så måste det anses vara av ännu större vikt att

utvägar skapades för tillråttaförande av lösdrivarna redan på ett tidigt stadium,

d. v. s. då deras asocialitet ännu icke vore så utpräglad. Erfarenheten

gåve vid handen att en icke obetydlig del av lösdrivarna förfallit till asocialt

levnadssätt, icke på grund av några aktiva brottslings tendenser utan på grund

av en psykiskt betingad passivitet inför samhällslivets krav på anspänning

oell självverksamhet. Icke sällan vore lösdrivarna behäftade med psykiska

eller fysiska defekter i sådan utsträckning att vård vore erforderlig. I motsats

till nuvarande lösdrivare, som ju huvudsakligen hade repressiv karaktär,

borde en reformerad lösdrivarlagstiftning därför ägna en icke oväsentlig

uppmärksamhet åt frågan om anordnandet av lijälpåtgårder av olika slag.

I denna del överensstämde kommitténs förslag i stor utsträckning med tidigare

reformförslag. — Att den nuvarande formen för tvångsåtgärder mot

lösdrivarna, d. v. s. ådömande av tvångsarbete på bestämd tid, icke erbjöde

tillfredsställande möjligheter till rationell behandling vore allmänt vitsordat.

Tidigare reformförslag hade också beaktat detta förhållande och föreslagit

det tidsbestämda tvångsarbetets ersättande med intagande på speciella arbetsanstalter

under en relativt obestämd tidrymd samt med möjlighet till

villkorlig utskrivning av den intagne. Kommitténs förslag intoge samma

ståndpunkt.

Rörande frågan om organet för vidtagande av hjälpåtgärder yttrade kommittén

bl. a., att ett av de viktigaste spörsmålen i en reformerad lösdrivarlagstiftning

vore valet av de organ som skulle omhänderhava den omedelbara

tillämpningen av den nya lagstiftningen. Så länge behandlingen av

lösdrivare — såsom fallet vore enligt gällande lag — huvudsakligen hade

repressiv karaktär, kunde några bärande invändningar av principiell natur

näppeligen framställas mot anordningen att låta polismyndigheten få ett mycket

stort inflytande vid lösdrivarlagstiftningens tillämpning. Annorlunda

bleve förhållandet om vidtagandet av förebyggande och stödjande åtgärder

infogades som ett led i lösdrivarvården. I ett sådant system måste på grund

av sakens natur polismyndighetens ställning bliva en annan. Att helt utesluta

nämnda myndighet från befattning med lösdrivarärenden kunde naturligen

icke komma i fråga. Bland lösdrivarklientelet funnes ju kriminella element

i stor utsträckning, och det stöde i full överensstämmelse med polismyndighetens

uppgift att svara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

i samhället, om man till nämnda myndighet överläte rätten och skyldigheten

att ingripa mot de svårare arterna av lösdriveri. I ett system med differentierade

åtgärder förutsattes emellertid för avgörandet av frågan, huruvida

sådana omständigheter förelåge att ett tvångsingripande måste företagas, en

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

7

prövning av vederbörande individs karaktär, livsföring och förbältringsbarhet,

och detta bedömande skilde sig i hög grad från det straffrättsliga avgörandet

av frågan, huruvida en person gjort sig skyldig till en gärning som

krävde mera repressiva åtgärder från samhällets sida. Det vore av största

vikt att de organ som i första hand skulle omhänderhava denna synnerligen

grannlaga prövning omfattades med förtroende av den allmänna folkmeningen.

Detta torde säkrast bliva fallet, om ett lekmannaelement deltoge i

prövningen. Att polismyndigheten å andra sidan icke vore det lämpligaste

organet för utövandet av hjälpverksamhet och vidtagandet av förebyggande

åtgärder torde vara uppenbart. -—- Efter övervägande av olika möjligheter

för frågans lösning stannade kommittén vid att föreslå, att primärorganet

för handhavande av lösdrivarvården skulle vara den övervakningsnämnd

som omförmäles i lagen örn villkorlig dom. Enligt nämnda lag må allmän

underrätt tillsätta sådan nämnd för behandling av vissa i lagen angivna frågor.

Flera domstolar må förena sig om gemensam övervakningsnämnd.

Nämnden är alltså endast ett fakultativt organ, d. v. s. domstol har rätt men

icke skyldighet att tillsätta sådan nämnd. För att övervakningsnämnden

skulle kunna tjänstgöra som lösdrivarorgan föreslog kommittén, att nämnden

skulle göras obligatorisk.

Kommittén föreslog, att det skulle ankomma på de allmänna domstolarna

att besluta örn tvångsåtgärder mot lösdrivare. Icke blott genom sin organisation

utan även med hänsyn till sin rutin i fråga örn bevisprövning och lagtillämpning

och hela den procedur, som genom rättegångsordning och praxis

utbildat sig vid domstolarna till garanterande av rättssäkerheten, måste domstolarna

enligt kommitténs åsikt anses äga bättre förutsättningar än administrativa

organ att handlägga och avgöra mål och ärenden som utmynnade i

beslut örn långvarigt frihetsberövande.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag till åtgärder

mot lösdrivare må nämnas följande.

Övervakningsnämnd skulle upptaga lösdrivarärende antingen självmant

eller efter anmälan från polis- och åklagarmyndigheter, fattigvårdsstyrelse,

nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd. Utredning i ärendet skulle i första

hand verkställas genom polismyndighets försorg. Därefter skulle den för

lösdriveri misstänkte inställas till förhör inför övervakningsnämnden.

Om lösdrivare lämpligen borde omhändertagas för fattigvård, sjukvård

eller alkoholistvård, skulle nämnden söka föranstalta örn att sådan vård komme

till stånd. I annat fall skulle nämnden allvarligen tillhålla lösdrivaren

att föra ett ordentligt liv samt noggrant upplysa honom om de påföljder som

i annat fall kunde inträda för honom. Därjämte skulle det åligga nämnden

att, där så erfordrades, under samarbete med andra offentliga eller enskilda

institutioner, efter omständigheterna söka anskaffa lämpligt arbete åt lösdrivaren,

söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befunnos

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

lämpliga och villiga att omhändertaga honom, söka bereda honom vård å

hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur eller vidtaga annan lämplig

hjälpåtgärd. Örn nu nämnd åtgärd beslutats, skulle nämnden ställa vederbörande

under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kunde antagas att

han ändå skulle låta sig rätta. Övervakningstiden, som skulle bestämmas av

nämnden, skulle vara högst två år. Beslut om övervakning skulle kunna

förenas med åläggande för den övervakade att ställa sig till efterrättelse särskilda

bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort,

bostad eller användande av fritid, att avhålla sig från bruk av rusdrycker,

att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan

anstalt, eller (och) att underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst

eller andra tillgångar. Åläggande som nu sagts skulle dock icke

kunna genomföras med tvång. Örn nämnden fann det erforderligt för tillrättaförande

av lösdrivaren, skulle nämnden kunna förordna om hans intagande

på arbetshem. Beslut härom skulle verkställas genom länsstyrelsens

försorg.

Åsidosatte den övervakade sina skyldigheter, skulle övervakningsnämnden

kunna efter omständigheterna meddela strängare föreskrifter angående övervakningen,

förlänga övervakningstiden, dock med högst två år utöver den

ursprungligen bestämda tiden, tilldela den övervakade varning, meddela

förordnande om hans intagande i arbetshem eller hänskjuta ärendet till

domstol för prövning av frågan örn den övervakades intagande i arbetsanstalt.

Lösdriverilagstiftningskommittén räknade med att övervakningsnämnden

och övervakare i sin verksamhet skulle biträdas av de skyddskonsulenter,

som tillsatts för att taga befattning med övervakning, tillsyn och annan verksamhet

beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

Fråga om intagande av lösdrivare i arbetsanstalt skulle enligt kommitténs

förslag kunna av övervakningsnämnden hänskjutas till domstol även utan

att nämnden dessförinnan vidtagit ovan angivna mildare åtgärder. I vissa

fall skulle åklagare äga att själv anhängiggöra talan örn intagande i arbetsanstalt.

Till intagande i arbetsanstalt skulle kunna dömas

1. den som visat tredska att efterkomma föreskrift som meddelats i samband

med beslut om övervakning;

2. den som, efter intagande å arbetshem, avvek därifrån eller undandrog

sig att där fullgöra anvisat arbete eller eljest gjorde sig skyldig till uppförande

som störde ordningen på arbetshemmet, så ock den som, medan han

var utskriven på prov från dylikt hem, visade tredska att efterkomma för

honom gällande föreskrifter;

3. den som, efter slutlig utskrivning från arbetshem, beträddes med lösdriveri,

såframt vid tiden för talans anhängiggörande två år ännu ej förflutit

från det han utskrevs;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

9

4. elen som efter slutlig utskrivning från arbetsanstalt ånyo beträddes med

lösdriveri.

Beträffande lösdrivare, som led av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten och på grund därav var i behov av vård

å särskild vårdanstalt, skulle domstolen förordna örn hans omhändertagande

för sådan vård.

Den som intagits i arbetshem skulle få kvarhållas, örn han frivilligt ingått

i hemmet, högst ett år och eljest högst två år. Den som dömts till intagande

i arbetsanstalt skulle få kvarhållas i regel under högst tre år, vilken tid dock

skulle kunna förlängas till högst fem år. Utskrivning från arbetshem och

arbetsanstalt skulle vara antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig.

Den som utskrivits på prov skulle stå under tillsyn under viss tid.

Beträffande frågan om åtgärder mot prostituerade anförde lösdriverilagstiftningskommittén

bl. a., att det torde vara allmänt erkänt att den

nuvarande lösdrivarlagen icke gåve möjlighet till en rationell behandling av

de prostituerade. Särskilt starkt framstode avsaknaden av varje slag av hjälpoch

stödåtgärder. Lagen kände inga andra behandlingsformer än varning och

tvångsarbete, av vilka varningen icke vöre förknippad med några som helst

åtgärder till vederbörandes tillrättaförande samt tvångsarbetsbehandlingen

icke lämnade möjlighet till differentiering av klientelet. Icke minst bland de

myndigheter som omhänderhade lagens tillämpning rådde enighet om dess

bristfällighet, och detta hade i sin tur resulterat i att dessa iakttoge en viss

återhållsamhet vid lagens tillämpning. — Erfarenheterna från såväl vårt eget

land som från utlandet gåve otvetydigt vid handen, att prostitutionsföreteelsen

icke ginge att utrota genom repressiva åtgärder. Alla försök att genom

mer eller mindre drakoniska ingripanden mot de kvinnor som utövade prostitution

hindra företeelsens utveckling hade enligt historiens vittnesbörd haft

till huvudsaklig följd att formerna för prostitutionens utövning förändrats.

Detta sammanhängde därmed att prostitutionen vore en produkt av en mångfald

med varandra samverkande faktorer, av vilka vissa sammanhängde

med den prostituerades individuella egenskaper, medan andra åter vore betingade

av ekonomiska och sociala missförhållanden i samhället. Att ur detta

komplex av faktorer utsöndra någon som skulle kunna karakteriseras såsom

avgörande för prostitutionens förekomst och att angripa problemet med utgångspunkt

härifrån vöre därför fruktlöst. Kampen mot prostitutionen

måste ingå som ett led i samhällets allmänna socialpolitik och denna kamp

bleve framgångsrik i samma mån som man genom allmänna sociala åtgärder

uppnådde en förbättrad folkhygien och bättre levnadsförhållanden.

Beträffande frågan om terapeutiska åtgärder mot dem som hemfallit åt

prostitution gjorde kommittén skillnad mellan sedeslös ungdom under 21 år

och vuxna prostituerade. En av kommittén föreslagen ändring av 22 § d)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

barnavårdslagen med syfte att vidga förutsättningarna för ingripande mot

ungdom har sedermera genomförts. I fråga om vuxna prostituerade var kommittén

av den bestämda uppfattningen, att samhällsingripande mot dessa

icke kunde motiveras av någon genom deras levnadssätt uppkommen abstrakt

fara för den offentliga moralen, utan att därutöver måste föreligga vissa

konkreta fakta av samhällsskadlig natur. Enligt kommitténs förslag skulle

ingripande med lösdrivarbehandling mot en prostituerad kvinna icke kunna

ske enbart av den anledningen att hon vore hemfallen åt sedeslöst leverne i

tillfälliga förbindelser. Däremot kunde tydligen en prostituerad kvinna av

annan anledning bliva föremål för lösdrivarbehandling, t. ex. därför att hon

bettlade eller läte andra bettla för sin räkning.

Kommittén utmönstrade alltså de prostituerade från det egentliga lösdrivarklientelet.

Enligt kommitténs förslag skulle psykiskt efterblivna kvinnor

i åldern 21—24 år, vilka förde ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv,

kunna omhändertagas enligt barnavårdslagen. Prostituerade, som vore hemfallna

åt alkoholmissbruk, skulle kunna behandlas enligt alkoholistlagen.

Beträffande kriminella prostituerade skulle finnas möjlighet för domstol att

i samband med villkorlig dom meddela föreskrift angående omhändertagande

av den dömda för arbetsfostran eller alkoholistvård. Kommittén föreslog

slutligen, att vissa med prostitutionen sammanhängande gärningar av anstötlig

art skulle kriminaliseras.

Utskottet finner ej anledning att i förevarande sammanhang lämna redogörelse

för innehållet i de vid lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande

fogade reservationerna eller de över betänkandet avgivna yttrandena. Socialstyrelsens

yttrande finnes intaget i »Sociala meddelanden» för 1940, nr 10 B.

Beträffande omfattningen av lösdrivarklientelet må lämnas följande statistiska

uppgifter.

Enligt statistisk årsbok för 1944 dömdes under åren 1921—1942 till tvångsarbete
-

Årligen

Män

Kvinnor

1921/25

345

195

1926/30

316

141

1931/35

227

101

1936/40

139

39

1937

146

54

1938

139

23

1939

102

20

1940

80

31

1941

66

32

1942

70

27

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

11

Enligt uppgift i strafflagberedningens yttrande över förevarande motion

voro, då yttrandet avgavs, endast 24 män och 10 kvinnor intagna på tvångsarbetsanstalt.

I lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande lämnas vissa utförligare

uppgifter. Enligt dessa anhöllos under åren 1930—1937 årligen i medeltal

6 378 män över 21 år för lösdriveri. Härav frigåvos utan åtgärd 3 901,

varnades enskilt 1 448, varnades offentligt 705, ådömdes tvångsarbete 216

samt överlämnades till fattigvården 108. Beträffande kvinnor över

2 1 år lämnas i betänkandet uppgifter för åren 1930, 1936 och 1937. Enligt

dessa

1930 1936 1937

anhöllos för lösdriveri............................ 587 793 534

frigåvos utan åtgärd.............................. 66 108 107

varnades enskilt ................................. 168 341 242

varnades offentligt............................... 224 238 108

ådömdes tvångsarbete ............................ 110 72 50

vörö sjuka eller överlämnades till fattigvården...... 19 33 27

Av de för lösdriveri anhållna kvinnorna var det övervägande flertalet prostituerade.

Strafflagberedningen har vid sitt yttrande över förevarande motion fogat

vissa uppgifter (Bil. C—G) från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping. Bil. C samt E—G ha fogats vid detta utlåtande.

Den gällande lösdrivarlagen utfärdades 1885 och har sedan dess under- utskottet.

gått endast mindre ändringar. Lagen känner endast två former för ingripande

mot lösdrivare, varning och tvångsarbete. Varning meddelas av landsfiskal

respektive stadsfiskal men skall underställas länsstyrelsens eller, där

poliskammare finnes, dennas prövning. Finner länsstyrelsen eller poliskammaren

varningen befogad, kungöres den i Polisunderrättelser. Utan

stöd av lag har utvecklat sig det förfaringssättet att polismyndigheterna i

stor utsträckning tilldela personer som anhållits för lösdriveri s. k. enskild

varning, vilken icke underställes länsstyrelsens eller poliskammarens prövning

och ej heller kungöres. Tvångsarbete ådömes av länsstyrelse respektive

poliskammare. Tvångsarbetet är tidsbestämt. Någon av lagen reglerad eftervård

av frigivna finnes ej. — Tvångsarbete kan i vissa fall ådömas även

enligt fattigvårds- och harna vårdslagar na.

Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen har varit aktuell under

bela 1900-talet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär frågan

varit föremål för ett flertal utredningar. Förslag till dess lösning ha

genom propositioner förelagts 1930 och 1931 års riksdagar men ej vunnit

bifall. Senast har utredning verkställts av 1937 års lösdriverilagstiftnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

kommitté, som 1939 framlagt resultatet därav i ett betänkande med förslag

till lag om arbetsfostran m. m.

I förevarande motion har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:! anhålla, att Kungl. Maj:t ville för 1946 års riksdag framlägga förslag

till ny lösdriverilagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag.

Det torde råda allmän enighet om att den gällande lösdriverilagstiftningen

är i högsta grad otillfredsställande. Den kortfattade redogörelse som lämnats

för utredningsarbetets gång och behandlingen av reformfrågan i riksdagen

torde emellertid giva vid handen, att stora svårigheter finnas att komma

till rätta med de problem som här möta. Även lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag har mött invändningar. Särskilt har kritik riktats mot

kommitténs förslag beträffande spörsmålet vilka myndigheter skulle taga

befattning med lösdrivarvården.

Den första frågan som möter när det gäller att taga ställning till förevarande

motion är örn det över huvud taget föreligger något behov av en

särskild lösdriverilagstiftning, d. v. s. en speciallagstiftning mot de asociala

företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri. Att

ett sådant behov föreligger har tidigare allmänt antagits. Jämväl lösdriverilagstiflningskommittén

var av den uppfattningen. Beträffande den kvinnliga

prostitutionen ansåg emellertid kommittén, att samhället borde begränsa

sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot de tre grupperna unga,

alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur

social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot

icke borde söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom

lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs.

I strafflagberedningens yttrande över motionen har uttalats, att beredningens

ledamöter och sakkunniga varit ense örn att den nuvarande lösdriverilagstiftningen

bör upphävas snarast möjligt. Beredningen delar lösdriverilagstiftningskommitténs

uppfattning beträffande frågan örn åtgärder

mot kvinnliga prostituerade. Vad beträffar de manliga lösdrivarna har beredningen

icke ansett det utan vidare klart att de nuvarande regierna i lösdrivarlagen,

när de upphävas, behöva ersättas av en särskild, mera socialt

inriktad lösdriverilagstiftning. Enligt beredningens mening borde det övervägas,

huruvida icke det behov av samhälleligt ingripande mot ifrågavarande

klientel, som kunde föreligga, kunde utan särskild lösdriverilagstiftning

tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen.

Vad angår personer, som enligt gällande lag dömas till tvångsarbete, har

beredningen erinrat örn att antalet tvångsarbetare nedgått så väsentligt att

vid den tidpunkt då yttrandet avgavs endast 24 män och 10 kvinnor vörö

intagna på tvångsarbetsanstalt. Enligt beredningens mening gjorde verkställda

utredningar sannolikt, att de personer som dömas till tvångsarbete

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

13

lämpligen skulle kunna omhändertagas inom sådana former av socialvård

•— sinnessjukvård, sinnesslövård, alkoholistvård och vård å arbetshem —

för vilkas tillämplighet icke erfordrades någon särskild lösdriverilagstiftning.

Undantag finge möjligen göras beträffande enstaka kvinnliga prostituerade,

vilka emellertid, bl. a. med hänsyn till deras ålder, icke torde medföra några

allvarligare olägenheter från samhällsskyddets synpunkt.

Beträffande den stora grupp av lösdrivare som icke dömes till tvångsarbete

har inom beredningen gjorts gällande, att något behov av särskild

lösdriverilagstiftning icke skulle föreligga under förutsättning att vissa

mindre kompletteringar av strafflagen genomfördes. Flertalet av s. k. lösdrivare,

som icke borde omhändertagas av den egentliga socialvården, skulle

då kunna dömas till kriminalvårdande behandling. Beträffande återstoden

betvivlade beredningen, att samhället genom att avskaffa det nuvarande

varningsförfarandet skulle frånsäga sig ett viktigt avskräckningsmedel. Att

införa en modernare anstaltsbehandling för vissa asociala som för närvarande

lämnades på fri fot borde, särskilt med hänsyn till de skadliga biverkningar

som vore förknippade med alla frihetsberövanden, om möjligt

undvikas. Den viktigaste åtgärden för att tillrättaföra dem som hemfallit

åt lösdriveri vore att skaffa dem arbete. I detta hänseende vöre att märka,

att under arbetsmarknadskommissionens ledning holle på att tillskapas eri

fullständig organisation för arbetsberedning åt svårplacerad arbetskraft,

till vilken även räknades personer som på grund av tidigare kriminalitet

eller asocialitet hade svårt att vinna anställning.

Enligt vad som vidare anförts i beredningens yttrande hade beredningens

ledamöter och sakkunniga varit ense beträffande det väsentliga av vad ovan

återgivits. Men några hade likväl ansett det föga sannolikt, att samhället

helt skulle kunna undvara en särskild lösdr hårbehandling av män. Frågan

härom hade icke kunnat fullständigt belysas, eftersom beredningen

icke haft tillräckligt material till sitt förfogande.

Socialstyrelsens majoritet har uttalat, att det icke funnes någon institution

eller myndighet som ägde en sådan auktoritet och intoge en sådan ställning

till förevarande problem att den kunde giva ett avgörande svar på frågan,

huruvida behov föreligger av en särskild lösdriverilagstiftning. Socialstyrelsen

har emelelrtid på anförda skäl kommit till det resultatet, att det

icke kunde råda någon tvekan om att det förelåge behov av en ändamålsenligt

social vårdform för att omhändertaga kroniskt antisociala och

asociala element i samhället.

Utskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen

snarast bör upphävas, anser att starka skäl lala för att

något behov av en särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa

mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. En viktig synpunkt som

icke bör förbises i detta sammanhang är att kostnaderna för behandlingen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 76.

av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen

skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården

reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag. Emellertid är spörsmålet örn behovet av en särskild lösdriverilagstiftning

icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig ställning

till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen

uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda erforderliga

garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet utgör

en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt

stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad. Med

hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående

undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på relativt

kort tid.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida

behov föreligger av särskild lösdriverilagstiftning, och

för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 15 juni 1945.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Olof Carlsson, Hage,

Sten, Hallagård* och Gunnar Andersson*;

från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Hellbacken*, Ryberg, Hermansson,

fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Stockholm* och

Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

15

Till förslag nr 37 i 9 sami. 2 avd.

Bilaga 1.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 9 mars 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

alt avgiva yttrande över motionen II: 72 av herr Hedlund i Östersund angående

reformering av lösdriverilagstiftningen. Med anledning härav får styrelsen

anföra följande.

Lösdrivarlagen tillkom för sextio år sedan, flera årtionden före den sociala

skyddslagstiftningens genombrott i vårt land. Utmärkande för denna skyddslagstiftning

är strävandet att differentiera behandlingen av de skydds- och

vårdbehövande efter deras personliga förhållanden och att förlägga tillämpningen

av lagstiftningen till av förtroendemän sammansatta samhällsorgan.

Dessa drag saknas fullständigt hos lösdrivarlagen, som, bedömd efter nutida

krav på ändamålsenlighet, måste betraktas såsom underhaltig.

Detta omdöme gäller i första hand behandlingen av klientelet. Denna utmärker

sig för synnerlig torftighet i fråga örn behandlingsmedel. Tillämpningsorganen

sakna därför adekvata resurser, vilket medför, bland annat,

stor ojämnhet i tillämpningen, så att vissa fall behandlas med onödig stränghet,

andra med slapp efterlåtenhet. Möjlighet till hjälpåtgärder, som verkligen

förtjäna denna beteckning, saknas nämligen helt och hållet. Den enda

förebyggande åtgärd, som lagen känner, är varningen, men en sådan åtgärd

som lösdrivarlagens varning, vilken icke ingår såsom ett led i en fortgående

verksamhet till den varnades skydd och hjälp, utövar enligt vad erfarenheten

visat mycket ringa verkan och utgör därför icke någon förebyggande åtgärd

i bemärkelsen av ett ingrepp med förebyggande effekt. Den andra av lagen

anvisade åtgärden — intagning på tvångsarbetsanstalt på viss i utslaget angiven

tid — företer stor likhet med frihetsstraff, som ådömes brottslingar;

den har samma utpräglat repressiva karaktär som detta. Själva behandlingen

å anstalt är på grund av anstaitssystemels otillfredsställande beskaffenhet

behäftad med det svåra felet, att den knappast medgiver några som helst

möjligheter till individualisering. Anstaltsklientelet är ju ingalunda ensartat

utan inrymmer å ena sidan aktiva anlisociala och kroniskt kriminella typer,

slappa förslöade parasitnaturer samt psykiskt och moraliskt djupt förfallna

individer, tillhörande samhällets bottenskikt, och å den andra mindre förkomna

element, vilka blott lill följd av de bristande möjligheterna till öppen

vård över huvud taget behövt bli föremål för anstaltsvård. Att räkna med

att anstaltsvården skall medföra någon gynnsam effekt för denna sistnämnda

grupp vore att hängiva sig åt en illusion; det kan säkerligen med större fog

befaras att anstaltsvistelsen i flertalet av dessa fall skall ha en skadlig inverkan.

En annan från humanitär synpunkt beklaglig följd av anstaltsväsendets

bristande differentieringsmöjligheter är den onödiga strängheten hos anstalts
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

regimen för de relativt godartade och socialt mindre förfallna av klientelet,

vilken sammanhänger därmed att det på en anstalt är hänsynen till den

mest svårdisciplinerbara delen av klientelet — och icke hänsynen till den

hyggligaste delen — som bestämmer graden av stränghet hos anstaltsordningen.

Även i andra hänseenden är utformningen av tvångsåtgärden otillfredsställande.

På grund av att vårdtidens längd i varje individuellt fall är fastställd

på förhand är det icke möjligt att vid utskrivningen taga hänsyn till

örn vederbörande kan erhålla arbete eller eljest redligen försörja sig och örn

han över huvud taget har bättre utsikter att anpassa sig i samhället än vid

intagningen. Denna stelhet hos lagen mildras icke av någon möjlighet att

genom försökspermission under vårdtiden pröva hans förmåga att sköta sig

i relativ frihet ute i samhället. Icke heller förekommer i allmänhet någon

organiserad eftervård utan den frigivne tvångsarbetaren lämnas att själv

söka bemästra de svårigheter av ekonomisk, psykologisk eller annan natur,

som möta honom vid utskrivningen. Den så gott som totala bristen på ordnad

eftervård är särskilt olycklig därigenom att den oförmedlade övergången från

den noggrant reglerade anstaltsvistelsen till den fullständiga friheten vid

utskrivningen är ägnad att utöva en i psykologiskt avseende mycket ogynnsam

kontrastverkan på den frigivne.

Sammanfattningsvis gäller sålunda, att alla de tre olika stadier, av vilka

behandlingen av klientelet består enligt modern skyddslagstiftning, nämligen

förebyggande åtgärder, anstaltsbehandling och eftervård, äro gestaltade på

ett alltigenom otillfredsställande sätt i den nuvarande lösdrivarlagen.

Det andra hänseende, vari denna lag skiljer sig på ett ofördelaktigt sätt

från modern skyddslagstiftning, avser beskaffenheten av det initiativtagande

organet. När det gäller att omhändertaga vårdbehövande av olika slag, såsom

alkoholister samt försummade eller vanartiga barn, finner man det enligt

nutida uppfattning påkallat, att detta organ har karaktären av en folkvald

nämnd, bestående av kommunalt betrodda personer med olika politisk uppfattning

samt skiftande ekonomisk och social ställning och sålunda på grund

av sin sammansättning erbjudande garantier mot obefogade eller otillräckligt

grundade ingripanden. Lösdrivarlagens anordning med en ensam person,

en polistjänsteman, som initiativtagare till ingripandet framstår i jämförelse

härmed i den allmänna meningen såsom ett mycket svagare skydd emot

ensidiga och förhastade ingripanden.

Utvecklingen i det svenska samhället under de sextio år, som gått sedan

lösdrivarlagen kom till stånd, har medfört att de former och organ för ingripande,

som lagen anvisar, numera uppfattas som i hög grad otidsenliga.

En ofrånkomlig följd härav har blivit, att lagtillämpningen slappats. Härtill

har också bidragit den växande insikten örn att den nuvarande behandlingen

ofta är verkningslös, mången gång rent av skadlig. Där möjlighet finnes att

i stället tillämpa en annan lagstiftning, t. ex. alkoholistlagen, sker detta,

vilket självfallet icke kan undgå att medföra bestämda konsekvenser, i allmänhet

av besvärande slag, för dessa andra vårdformer. Lösdrivarlagen har

sålunda nedsjunkit att bli en lag på avskrivning, vars tvångsåtgärd tillämpas

mera undantagsvis. Det är under sådana förhållanden oundvikligt att tilllämpningen

framstår såsom slumpartad och godtycklig.

Här inställer sig nu frågan, om det måhända icke föreligger något verkligt

behov av en särskild lösdrivarlagstiftning, varmed är att förstå cn speciallag
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

17

stiftning som har till föremål de kroniskt antisociala och asociala elementen

i samhället. Det finns dess värre icke någon institution eller myndighet i vårt

land, som äger en sådan auktoritet och intar en sådan ställning till förevarande

problem, att den kan giva ett avgörande svar på denna fråga. En av

de största bristerna hos den nuvarande lagstiftningen och organisationen på

detta område är nämligen, att det icke finnes något organ, som har en fullständig

överblick över lösdrivarfrågan och en samlad erfarenhet härom. Det

finns därför ingen, som kan ge ett på obestridd sakkunskap grundat svar

på den centrala frågan örn storleken av det asociala klientel, mot vilket samhället

måste lämna övriga medborgare skydd genom en särskild lagstiftning.

Lösdriveri är en missanpassningsföreteelse och består däri att ifrågavarande

individer av olika anledningar sakna förmåga att ordna sin livsföring

enligt gängse regler i samhället. Det ligger därför i sakens natur, att lösdriveriet

skall ha talrika beröringspunkter med andra sociala sjukdomsföreteelser,

som enligt erfarenheten också framträda i missanpassningsfenomen,

nämligen psykiska sjukdoms- och svaghetstillstånd, alkoholism och kriminalitet.

Olika undersökningar rörande lösdrivarnas sinnesbeskaffenhet ha samstämmigt

givit till resultat, att en övervägande del av de undersökta företett

tecken på olika slag av själsliga brister eller rubbningar (imbecillitet av olika

grader, sinnessjukdomar, psykisk invaliditet efter hjärnskador, neuroser och

psykopatier). Denna starka frekvens av psykiska rubbningar och brister

bland lösdrivarna ger vid handen, att frågan örn en rationell behandling av

lösdriveriet i första hand är ett vårdproblem.

En andra form av social missanpassning, med vilken lösdriveriet har vidsträckt

beröring, är alkoholmissbruket. Med avseende härå erinrar styrelsen

om sin undersökning år 1924 rörande manliga tvångsarbetare (Soc. Meddårg.

1924, nr 5), enligt vilken drygt hälften av dessa vörö alkoholmissbrukare.

Att lösdriveri sammanhänger med brottslighet är en gammal erfarenhet,

som bekräftas av den starka frekvensen av straffade bland lösdrivarna. Den

övervägande delen av de kriminella lösdrivarna hör till de passiva vaneförbrytarnas

grupp, men detta innebär ingalunda, att deras brottslighet är av

mera bagatellartad beskaffenhet. Även örn deras brott till övervägande del

bestå av dåligt planerade och oskickligt utförda egendomsbrott, som medföra

relativt ringa materiell skada, så förövas dock även en mängd svåra

brott av lösdrivare. Sålunda förekommer dråp under rus icke så sällan

bland detta klientel. Sexuella angrepp mot minderåriga gossar och flickor

samt våldtäktsbrott mot ensamboende kvinnor äro heller icke alldeles ovanliga.

Att hettleri ofta tar former som närma sig utpressning eller rån är känt.

Till den allvarliga kriminaliteten måste även räknas utpressningsbrott av

homosexuella manliga prostituerade och soutenörer, varigenom offren stundom

plundras på stora belopp eller drivas lill desperata gärningar. Kortspelarna

och bondfångarna tillfoga också sina offer betydande förluster.

Huru luffarna på sina ställen i vårt land kunna lerrorisera den bofasta befolkningen,

sedan numera tillämpningen av lösdrivarlagen slappnat, framkommer

då och då genom enstaka händelser, som giva en blixtbelysning åt

förhållandena. Så framkom exempelvis, i samband med utredningen av ett

mord för några år sedan på landsbygden i mellersta Sverige, att traktens befolkning

hade nödgats taga till vana att låsa in sig tidigt på kvällarna, även

under den ljusa årstiden, på grund av faran för kringstrykande löst folk.

Bihang lill riksdagens protokoll 1.945. 9 sami. 2 avd. Nr 76.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Det saknas dock ett samlat erfarenhetsmaterial, som är ägnat att ge en

föreställning om omfattningen av denna kriminalitet. Den verkliga brottslighetsfrekvensen

inom lösdrivarklientelet är därför okänd. Det ligger för

övrigt i sakens natur, att en stor del av dessa brott icke bli kända för myndigheterna.

Detta gäller exempelvis brott av olika slag, som förövas av prostituerade,

soufenörer och dylika under komprometterande omständigheter

för offren. En vagabonderande lösdrivare som gör sig skyldig till brottsliga

handlingar har stora utsikter att undgå upptäckt just därför att han saknar

stadigt hemvist och merendels befinner sig på rörlig fot. Smärre stölder och

snatterier av dylika individer bli ofta icke ens anmälda, enär den bestulne

anser möjligheten att få brottslingen fasttagen och lagförd vara alltför ringa.

Även om det saknas en sammanfattande uppskattning rörande omfattningen

av Iösdrivarklientelets brottslighet — en uppskattning som för övrigt,

på grund av nyss berörda omständigheter, alltid måste bli mycket ofullständig

— ge dock skilda erfarenhetsrön klart vid handen, att detta klientel omfattar

ett antal individer, som äro högst vådliga för allmän ordning och för

enskilda personers säkerhet till person och egendom. Det är därför oundgängligt

att samhället äger medel att skydda sig mot detta klientel. Den vanliga

ordningen, att tillämpa strafflagen, är emellertid otjänlig i en mycket

stor del av dessa fall. Som ovan närmare utvecklats föröva nämligen lösdrivarna

ofta brotten under förhållanden, som försvåra deras gripande och

lagförande. I åter andra fall är det bevisningsproblemet som erbjuder vanskligheter.

Detta gäller icke minst beträffande den yrkesmässiga asociala verksamhet,

som bedrives av bondfångare och deras gelikar; om en dylik individ

har lurat av en godtrogen person en stor summa pengar på kortspel, finns

det i regel ingen som helst bevisning för att han därvid förfarit bedrägligt

och sålunda ingen möjlighet att fälla honom till straff, men om samma bondfångare

visar sig gång på gång vara lika lycklig i sitt kortspel, så måste det

betecknas såsom en brist i samhällets skydd mot en dylik individs beteende,

örn samhället icke äger möjlighet att ingripa mot honom just på grund av

hans asociala livsföring. Även vid stöld från prostituerades kunder samt vid

utpressning genom soutenörer och dylika är bevisningen, om nu anmälan

över huvud kommer till stånd, på grund av omständigheterna vid brottets

utförande ofta svår att vinna. På liknande sätt förhåller det sig med bettlare,

som vid besök i hemmen under hot tilltvinga sig förmåner, med yrkesbedragare,

langare m. fl. För det enskilda brottet kan vederbörande ofta icke

fällas och just därför måste det finnas möjlighet att i annan ordning förhindra

hans fortsatta samhällsskadliga verksamhet.

Mycket belysande för spörsmålet, örn det föreligger behov av en särskild

lagstiftning, som tar sikte på de kroniskt antisociala och asociala elementen

i samhället, är slutligen, att det, så vitt socialstyrelsen har sig bekant, icke

finnes något land inom den västerländska kulturkretsen, som ansett sig

kunna undvara en dylik speciallagstiftning.

De psykiska sjukdoms- och svaghetstillstånd, som en icke ringa del av

lösdrivarna förete, äro merendels icke så manifesta, att det, särskilt i betraktande

av den sedan årtionden tillbaka rådande kroniska platsbristen på sinnessjukhusen,

är möjligt alt räkna med att vederbörande kunna bli omhändertagna

inom den reguljära sinnessjuk- eller abnormvården. Lösdrivare,

som tillika äro alkoholister, ha under de senare åren i stigande omfattning

blivit behandlade enligt alkoholist!“»gen, men denna utveckling har, helt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

19

naturligt, icke kunnat förlöpa utan att medföra lätt insedda olägenheter för

alkoholistvården. Att strafflagen i många fall icke är ett tjänligt instrument

tor att komma till rätta med de kroniskt kriminella lösdrivarna har styrelsen

sökt påvisa i det föregående. En icke alldeles obetydlig del av lösdrivarna

utgöres av individer, som både äro hemfallna åt alkoholmissbruk och

visa starka kriminella tendenser och åtminstone tidvis äro i behov av sinnessjukvård.

Till följd därav ambulera de mellan alkoholistanstalter, straffanstalter

och andra anstalter för kriminalbehandling samt sinnessjukhus. De

två förstnämnda vårdformerna äro emellertid föga lämpade för detta klientel

och sinnessjukvården kan självfallet icke erbjuda någon lösning för mer

än en ringa del. Även för detta klientel framträder därför behov av en ändamålsenlig

social vårdform. Detta är slutligen även fallet för de troligen icke

synnerligen talrika lösdrivare, som varken äro alkoholister, kriminella eller

psykiskt sjuka eller defekta.

Enligt socialstyrelsens mening kan det sålunda icke råda någon tvekan om

att det föreligger behov av en ändamålsenlig social vårdform för att omhändertaga

kroniskt antisociala och asociala element i samhället. Lösdrivarbehandlingen

fyller i intet avseende de krav, som måste ställas på en dylik

vårdform. På grund härav och då, såsom ovan framhållits, den allmänna

insikten oin lösdrivarlagens otjänlighet medfört att lagen i tillämpningen

blivit satt på avskrivning, utgör denna lag icke ett användbart instrument

till skydd åt laglydiga medborgare mot de antisociala och asociala elementen

i samhället och icke heller en verklig hjälp för dylika individer.

Den nuvarande lösdrivarlagen måste därför utdömas av två var för sig

avgörande skäl, nämligen att den är gestaltad så, att den icke förmår giva

skydd i erforderlig omfattning mot asocial verksamhet samt att behandlingen

av den de! av klientelet, som likväl blir föremål för ingripande, är

helt otillfredsställande.

Socialstyrelsen anser det därför vara synnerligen angeläget att det kommer

till stånd en helt ny lösdrivarlagstiftning.

Beträffande möjligheterna att ernå en reform på detta område har man

att räkna med att denna lagstiftningsfråga i ovanligt hög grad är föremål

lör känslobetingade värderingar. Oviljan och misstroendet mot den nuvarande

lagen — vilka som ovan framhållits i och för sig äro väl grundade — ha

en tendens att omfatta varje lagstiftning på området. Vid denna mera oreflekterade

inställning icke blott förbiser man, att de senaste årtiondenas

djupgående ändring av maktförhållandena inom samhället i sig själv utgör

en faktisk garanti mot lagstiftningens handhavande på ett icke åsyftat sätt,

utan lämnar även obeaktat, att en ny lagstiftning på detta område icke kan

undgå att påverkas av de aktuella tendenserna inom sociallagstiftningen samt

att de summariska repressiva metoder, som känneteckna den nuvarande lagen,

sålunda icke komme att bibehållas i en ny lagstiftning. Icke heller ägnar

man tillbörlig uppmärksamhet ;.t den i detta sammanhang synnerligen viktiga

ändring av samhällets inställning till de oförvållat arbetslösa, som kommit

till stånd under de senaste årtiondena. Till följd av den ökade förståelsen

för dessas svåra läge och de vidgade hjälpanordningarna för sådana arbetslösa

lia skapats helt andra och gynnsammare betingelser än tidigare

förefunnils för att uppdraga en skarp gränslinje mellan detta klientel och

del arbetsskygga, parasiterande lösdrivarklientelet. Det .svenska samhället

förfogar därför numera, till skillnad mot vad som tidigare gällde, över goda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

tekniska hjälpmedel för att utröna klientelets beskaffenhet och förebygga

ingripanden mot nödställda, oförvitliga medborgare.

De två viktigaste kraven i fråga om en lagstiftning på detta område äro,

att den erbjuder tillräckligt starka garantier för att tillämpningen sker på

åsyftat sätt ■— att den enbart träffar de asociala elementen och icke kan

utnyttjas mot exempelvis oförvållat arbetslösa — samt att den möjliggör en

individualiserad behandling av klientelet. Detta förutsätter dels att de fall,

där ingripande bör ske, angivas så klart och entydigt som möjligt, dels slutligen

att lagen tillhandahåller en serie åtgärder, som äro lämpliga för olika

slags fall och för olika stadier av lösdriveri, från den begynnande missanpassningen

till det djupa förfallet. Huru en skyddslagstiftning i stort sett bör

vara gestaltad för att uppfylla dessa villkor, därom äga vi i vårt land numera

stor erfarenhet genom de nya sociala vårdformerna för vanartad ungdom

samt alkoholister.

1937 års lösdriverilagstiftningskommittés på hösten 1939 framlagda betänkande

med förslag till lag om arbetsfostran m. m. motsvarar i högre grad

än något tidigare förslag de krav, som sålunda böra ställas på en reformerad

lösdriverilagstiftning. På grund härav ägnade socialstyrelsen detsamma stor

uppmärksamhet vid remissbehandlingen. I sitt i den nu remitterade motionen

berörda utlåtande — vilket är publicerat i Soc. medd., årg. 1940, nr 10 b

— påpekade styrelsen emellertid att förslaget till sin konstruktion företedde

vissa viktiga avvikelser från vad som funnits ändamålsenligt inom den sociala

skyddslagstiftningen.

De viktigaste punkterna i styrelsens härvid framförda utförliga detaljkritik

avsågo 1) utformningen av specialindikationerna, vilka för att motsvara

sitt syfte måste vara både nyanserade och distinkta, 2) primärorganen,

vilka för den stora massan av fallen böra utgöras av lämpligt sammansatta

nämnder och icke av en ensam polistjänsteman, 3) primärorganens befogenheter,

vilka under inga förhållanden böra få omfatta åtgärder av tvångskaraktär,

4) andra instansens organ, 5) frågan om en centralmyndighet för

denna vårdform, vilken helt förbisetts av kommittén men enligt styrelsens

mening är av stor betydelse för den framtida gestaltningen och utvecklingen

av denna vård, 6) anstaltssystemet, vilket å ena sidan i princip bör vara likformigt,

så att exempelvis överflyttning mellan olika anstalter kan verkställas

snabbt och utan onödig omgång, samt å den andra bör erbjuda avsevärda

möjligheter till differentiering av klientelet, så att exempelvis mera

förkomna individer kunna hänvisas till särskilda anstalter och den mera förbältringsbara

delen av klientelet därigenom kan erbjudas vård med bättre

betingelser än eljest vore möjligt, samt 7) familjevård för lösdrivare.

Det torde i detta sammanhang icke böra komma ifråga att ingå närmare

på dessa i och för sig viktiga detaljspörsmål utan socialstyrelsen inskränker

sig till att hänvisa till nämnda utlåtande. I ett hänseende har styrelsen ansett

sig böra skärpa sin inställning, nämligen beträffande utvidgningen av

barnavårdsnämndernas befattning med vanartad ungdom till att omfatta

högre åldersklasser. Styrelsen framhöll med avseende härå, att det vore nödvändigt

att iakttaga varsamhet i fråga om dylik utvidgning med hänsyn till

faran för att dessa samhällsorgans maktpåliggande uppgifter rörande deras

hittillsvarande klientel eljest kunna bli mer eller mindre eftersatta. Styrelsen

anser numera, att det icke bör komma ifråga att höja den övre åldersgränsen

i punkt d) i 22 § barnavårdslagen. — Beträffande kommitténs för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

21

ord för de s. k. övervakningsnämnderna såsom primärorgan må meddelas

att enligt inhämtade uppgifter hittills kommit till stånd endast 19 dylika

nämnder. Att använda dessa nämnder för detta ändamål vore sålunda att

bygga på organ, som faktiskt icke existera inom större delen av landet. Kommittén

har emellertid själv framhållit, att tidigare förslag på detta område,

som inneburit bildande av nya organ för tillämpningen, mött allvarliga invändningar

och icke vunnit riksdagens bifall.

I sitt utlåtande år 1940 berörde socialstyrelsen i förbigående även tattarefrågan

med hänsyn till att denna står i nära sammanhang med frågan om

allmänna profylaktiska åtgärder mot lösdriveri och annan asocialitet. Sedan

dess har socialstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj:t, verkställt en inventering

av tattare i riket. Resultatet härav kommer inom kort att framläggas

för Kungl. Maj:t i form av en redogörelse för tattarnas antal och levnadsförhållanden.

Redogörelsen kommer även att publiceras i Sociala meddelanden.

En särskild fråga, som synes böra tagas under övervägande vid prövningen

av en helt reformerad lösdrivarlagstiftning, är om denna bör omfatta den

speciella form av asocialt levnadssätt, som kallas prostitution, eller örn det

kan anses vara tillfyllest att tillfoga en ny specialindikation i alkoholistlagen,

avseende den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och för ett sedeslöst

leverne i tillfälliga förbindelser.

Av vad tidigare anförts i förevarande utlåtande framgår, att socialstyrelsen

finner det synnerligen påkallat att det kommer till stånd en helt ny lösdrivarlagstiftning.

Styrelsen har också givit uttryck för sin uppfattning, att lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag till lag om arbetsfostran m. m. i högre

grad än något tidigare förslag motsvarar de krav, som böra ställas på en

reformerad lösdrivarlagstiftning, men att det dock företer vissa viktiga avvikelser

från vad som funnits ändamålsenligt inom den moderna sociala

skyddslagstiftningen. Styrelsen skulle dock anse det vara mycket olyckligt,

om särmeningar angående än så viktiga detaljer i det eftersträvade nya skola

få stå hindrande i vägen för reformarbetet. Här gäller i själva verket att det

bästa icke får vara det godas fiende.

Från dessa utgångspunkter kan socialstyrelsen endast uttala, alt det vore

att hälsa med den största tillfredsställelse, om riksdagen framförde önskemål

om att förslag i ämnet — grundande sig på lösdriverilagstiftningskommitténs

betänkande och med beaktande av de av socialstyrelsen framförda synpunkterna

— bleve förelagt riksdagen år 1946.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören

Höjer, generaldirektörens ställföreträdare, t. f. byråchefen Alexanderson, byråchefen

Åman, föredragande, byråcheferna Bergström och Berggren, styrelsens

expert för alkoholistvårdsärenden, professorn Kinberg, samt tjf. byråchefen

Ringenson och skyddshemsinspektören Eriksson.

Utdrag ur styrelsens protokoll, innehållande särskilt yttrande av byråchefen

Bergström bifogas.1

Stockholm den 30 april 1945.

KARL .T. HÖJER.

A. Åman.

Sc bilaga II.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Bilaga II.

Utdrag

ur protokoll, hållet hos K. Socialstyrelsen

den 30 april 194 5.

Vid ärendets föredragning anmäldes skiljaktig mening av byråchefen

Bergström, som anförde:

»Under de senaste tre decennierna har frågan om lösdrivarlagstiftningens

revision praktiskt taget oavlåtligt stått på dagordningen, och ungefär vart

femte år hava med pendelartad regelbundenhet betänkanden till frågans

lösning sett dagen. Man frågar sig då, vad som i verkligheten åtgjorts låt

oss säga under detta århundrade,

Om man bortser från anstaltsväsendets administrativa omflyttning från

fångvårdsstyrelsen till socialdepartementet, vilken s. k. reform var ett rent

sken, har i sak ingenting annat av betydenhet utförts, än att en behjärtad

chef för Svartsjöanstalten år 1909 på eget initiativ med resolut grepp avskaffade

den med fog hatade makadamslagningen, byggde krea lurstallar

och åter lade 800 tunnland vanhävdad statsjord under plogen och i så måtto

helt förvandlade de intagnas liv, att arbetet med makadamslagning ändrades

till jordbruksarbete på en mönsterdomän. En särskild, modernt anordnad,

sluten avdelning har också uppförts för något tiotal år sedan. Erkännande

förtjänar även några moderna arbetsanordningar på Landskronaanstalten;

detta anstaltskomplex användes dock nu för andra ändamål.

Resultatet av betänkandena åter har förblivit intet, detta trots att de utarbetats

med den allra största omsorg och ingalunda saknat förtjänst.

Enligt min mening är anledningen till det negativa resultatet helt och hållet

ait tillskriva existensen av den nuvarande lagstiftningen med dess vare

sig förtjänta eller oförtjänta — eller båda delarna — men i allt fall eminenta

vanrykte. Härutinnan torde lösdrivarlagstiftningen överträffa allt vad

svensk lagstiftning för närvarande äger. Icke ens det yppersta förslag till

ny lagstiftning torde båta till något, så länge förefintligheten av den nuvarande

lagen förlamar viljan hos intresserade statliga och kommunala

myndigheter att överhuvud taga befattning med detta problem.

För att skapa en plattform för diskussion om en ny lagstiftning kräves,

att lagstiftaren klart ådagalägger, att samhället gjort sig urarva till den

gamla lagstiftningen. Först när så skett och lagen avskaffats, kommer det

att ges förutsättningar att i frisk luft, utan fördomar och på positivt sätt

dryfta de tvivelsutan svårlösta frågorna örn en modern och human lagstiftning.

Lagen är ju för övrigt i verkligheten redan satt ur kraft. För närvarande

torde det finnas omhändertagna några tiotal manliga och ett tiotal kvinnliga

lösdrivare. Det torde vara i sak tämligen likgiltigt, om man skapar någon

övergångsform för vården av denna lilla restlängd eller förfar på annat sätt.

Svårare problem än så torde ha bemästrats.

I och med att jag sålunda för min del förordar dels lösdrivarlagstiftningens

upphävande praktiskt taget nu omedelbart och dels -— i och med upphävandet

— igångsättandet av en ny utredning, kan jag icke på nuvarande

stadium biträda styrelsemajoritetens ståndpunktstagande i detalj i en hel

mängd frågor.»

Ur protokollet:

Stig Östergren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

23

Bilaga lil.

Till riksdagens andra lagutskolt.

Kungl. Majit har genom beslut den 23 mars 1945 anbefallt strafflagberedningen

alt till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herr

Hedlund i Östersund väckt motion (II: 72), vari hemställes att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära framläggande för 1946 års riksdag

av förslag till ny lösdriverilagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med

Iösdriverilagstiftningskommitténs den 31 augusti 1939 avgivna förslag till

lag om arbetsfostran m. m. (SOU 1939: 25).

Med anledning härav får beredningen anföra följande.-

Såsom i motionen anförts är den enligt 1885 års lösdrivare och 1918

års fattigvårdslag gällande ordningen för lösdrivares behandling i hög grad

föråldrad och otillfredsställande. Även lagstiftningens tillämpning är bristfällig.

Ur rättssäkerhetssynpunkt kunna allvarliga anmärkningar riktas såväl

mot de uppställda förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning som

mot reglerna örn förfarandet vid tillgripande av lösdrivarbehandling. Indikationerna

äro otydligt utformade och medföra dessutom, till följd av det

uppställda undantaget för personer som äga medel till sitt uppehälle, att

lagstiftningen i viss mån får karaktären av en klasslag. Genom alt möjliggöra

åtgärder mot dem som på grund av sitt levnadssätt äro vådliga för

allmän sedlighet har lagstiftningen under årens lopp i växlande utsträckning

medfört ett mer eller mindre godtyckligt ingripande med tvångsåtgärder

mot kvinnliga prostituerade. Medan det med omsorgsfulla garantier kringgärdade

domstolsförfarandet bereder den som misstänkes för brott ett stort

mått av trygghet mot missgrepp, ställes den för lösdriveri misstänkte inför

administrativ myndighet utan tillgång till fri rättshjälp eller rättegångsbiträde.

I motsats till vad som är fallet vid modernare sociala vårdformer

är primärorganet vid lösdriveribehandling icke en folkvald nämnd utan en

enskild polistjänsteman. Polisen har fått en ännu mera dominerande roll

därigenom att den äger meddela varning, vilken förekommer både i enskild

och offentlig form. Den omprövning av beslut om offentlig varning, som

åvilar länsstyrelse, grundas väsentligen på skriftliga polisrapporter. Den

varnade kan i regel icke utnyttja sin rätt att avgiva skriftliga påminnelser

hos länsstyrelsen eller påkalla förnyat personligt förhör inför denna myndighet.

De åtgärder som stå till buos mot lösdrivare — varning och tvångsarbete

— äro illa ägnade att tillgodose samhällsskyddets intresse. Ur individualpreventiv

synpunkt äro de av rent negativ karaktär. Varningen, som icke

är förenad med arbelsanvisning eller annan hjälpåtgärd, utgör ej något

lämpligt medel att återföra den som hemfallit åt ett asocialt levnadssätt till

mera ordnade förhållanden. Detta är ej heller fallet med tvångsarbetet,

som närmast kan jämföras med straffarbetet sådant detta gestaltade sig

före senare liders fångvårdsreformer. De mest framträdande bristerna hos

tvångsarbetet är alt det alltid är tidsbestämt, att det verkställes på otidsenliga

anstalter — beträffande kvinnorna för närvarande ett vanligt cellfängelse

och beträffande männen det för sina sovboxar bekanta Svartsjö —

utan någon principiell differentiering av klientelet samt att det, bortsett från

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

en sporadisk hjälpverksamhet av enskilda organisationer, icke är förenat

med någon efiervård efter frigivningen. En särskild olägenhet med tvångsarbetet

är vidare att det i praktiken ofta tillämpas mot personer som lida

av sinnesslöhet eller annan utpräglad psykisk abnormitet.

Om åtgärderna mot lösdrivare sålunda icke ha någon positiv effekt, medföra

de däremot i många fall betydande skada för individen. Att detta är

fallet med tvångsarbetet, som har alla de menliga biverkningar vilka känneteckna

ett frihetsstraff utan att dessa motverkas genom positiva åtgärder

under verkställigheten, är sedan länge erkänt. Även varningsförfarandet,

som tillämpas i vidsträckt omfattning, leder emellertid i många fall till sådan

skada, särskilt på grund av den vanhedrande karaktär som en lösdriverivarning

har i det allmänna medvetandet och till följd av den polisundersökning

av ömtåliga personliga förhållanden som föregår varningen.

Olägenheterna av varningsförfarandet äro särskilt framträdande för kvinnor.

Genom en lösdriverivarning kunna de för all framtid bliva stämplade

som prostituerade. Redan år 1918 utmönstrades den s. k. reglementeringen

ur den svenska lagstiftningen under motivering bl. a. att det för upprättande

av fallna kvinnor vore hinderligt att de bleve inskrivna hos polisen

såsom prostituerade. Genom lösdriverilagstiftningens varningsinstitut har

emellertid en rest av denna bokföring av de prostituerade dröjt kvar. Varningarna

erhålla ett icke ringa mått av publicitet genom den tryckta publikationen

Polisunderrättelser, som visserligen icke är tillgänglig för allmänheten

men som sprides till polismyndigheter och polismän över hela landet.

Det kan icke heller undvikas att på grund av anmälan eller eljest

polisundersökningar stundom företagas beträffande kvinnor som med orätt

misstänkas för prostitution eller som tidigare varit prostituerade men sedermera

skapat sig en oklanderlig existens. Det hela försvåras därigenom

att pi’otoko!ien över polisförhör i lösdriveriärenden anses vara offentliga

handlingar, vilka polismyndigheterna på begäran äro skyldiga att tillhandahålla.

I många fall torde polisens verksamhet för uppspårande av prostituerade

även ha försiggått under former — t. ex. razzior på gator och samlingsställen

■—- som varit onödigt uppseendeväckande och ägnade att leda

till förhör av felaktigt misstänkta.

Den kritik som riktats mot gällande lösdriverilagstäftning och dess tilllämpning

har givit anledning till ett flertal reformförslag, senast lösdriverilagstiftningskommitténs

förslag av år 1939 vars huvudsakliga lagfästande

påyrkats i nu ifrågavarande motion. Nämnda förslag åsyftar att råda bot

på ovan påtalade brister i den nuvarande ordningen. Den negativt inriktade

lösdrivarbehandlingen ersättes i förslaget med ett system av positiva hjäipåtgärder

i förening med övervakning och andra frihetsinskränkningar samt

i sista hand en lindrigare och en strängare form av frihetsförlust, arbetshem

och arbetsanstalt. Rättssäkerheten tillgodoses bättre därigenom att indikationerna

för lösdriveribehandling förtydligats och gjorts något snävare

samt att förfarandet reglerats i närmare anslutning till den vanliga straffprocessen.

Såsom primärorgan har polismyndigheten ersatts av den övervakningsnämnd

med judiciellt och socialt inslag varom stadgas i lagen om

villkorlig dom. Endast domstol skall äga besluta om den strängare formen

av frihetsberövande. Prostitutionen som sådan drabbas ej av den föreslagna

lagen cm arbetsfostran. Vissa yttringar av prostitution ha emellertid

straffbelagts och genom villkorlig dom kunna prostituerade som begått

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

25

brott överlämnas till övervakningsnämnd för åtgärder enligt arbetsfostringslagen,

varvid intagning i arbetsanstalt emellertid icke kan äga rum. Vidare

innebär förslaget att barnavårdslagen och alkoholistlagen skola få ökad

tillämplighet mot prostituerade.

Över 1939 års förslag ha yttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar. Beredningen har emellertid endast haft

tillgång till det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, vilket är befordrat till

trycket.

Vid behandlingen av förevarande ärende inom strafflagberedningen har

det rått enighet om att den nuvarande lösdrivarlagstiftningen bör upphävas

snarast möjligt. Beredningens ledamöter och sakkunniga ha även varit ense

örn att samhället — såsom lösdriverilagstiftningskommitlén föreslagit —

i fråga om den kvinnliga prostitutionen bör begränsa sig till att vidtaga förebyggande

åtgärder mot unga, alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade

samt bekämpa vissa ur social synpunkt särskilt skadliga verkningar

av prostitutionen men däremot icke bör söka lösa den praktiskt ogenomförbara

uppgiften att genom lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen

som sådan till livs. Däremot har det icke ansetts utan vidare klart att de

nuvarande reglerna om lösdriveribehandling av män när de upphävas behöva

ersättas av en särskild, mera socialt inriktad lösdrivarlagstiftning.

Inom beredningen ha sympatier uttalats för ett i socialstyrelsens ovannämnda

yttrande av byråchefen Hagman reservationsvis framfört yrkande,

som i huvudsak innebär att samhället bör inskränka sig till att med anlitande

av vanliga hjälpformer bringa hjälp åt sådana grupper som ej kunna

reda sig själva men beträffande dem som ej leva enligt gängse och vedertagna

moralbegrepp bör nöja sig med att stadga korrektioner i strafflagen

och låta förseelser däremot behandlas av de vanliga domstolarna. Enligt

nämnda reservants mening skulle en sådan lagstiftning som den av lösdriverilagstiftningskommittén

föreslagna bl. a. kunna medföra risker för de

oförvållat arbetslösa. Inom beredningen har särskilt framhållits att en lösdrivarlagstiftning

nödvändigtvis måste kännetecknas av en tämligen vag

beskrivning på det levnadssätt som skulle föranleda ingripande och att en

sådan lagstiftning därför måste vara menlig för rättssäkerheten, Såsom anmärkningsvärt

har framhållits att behovet av lösdrivarbehandling företrädesvis

brukar motiveras med nödvändigheten att kunna ingripa mot personer

som icke kunna övertygas om brott men likväl för det allmänna rättsmedvetandet

framstå som brottslingar. Att grunda ett ingripande på sådana

skäl stöde enligt den anförda meningen i strid mot eljest tillämpade rättsprinciper.

Med hänsyn till vad sålunda gjorts gällande, har beredningen ansett att

det i första hand borde övervägas huruvida en särskild lösdrivarlagstiftning

är erforderlig eller huruvida det behov av samhälleligt ingripande mot det

ifrågavarande klientelet som må föreligga kan tillgodoses genom andra sociala

vårdformer jämte straffrättsskipningen. Beredningen har vid frågans

bedömande ägnat särskild uppmärksamhet åt det klientel som för närvarande

blir föremål för lösdrivarbehandling och åt de möjligheter som strafflagstiftningen

erbjuder till ingripande.

I fråga örn klientelets omfattning och beskaffenhet föreligga tämligen fullständiga

uppgifter angående de personer som dömas till tvångsarbete. Till

antalet ha dessa nu nedgått så väsentligt att för närvarande endast 24 män

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

och 10 kvinnor äro intagna Då tvångsarbetsanstalt. Under år 1945 ha hittills

endast 11 män och 2 kvinnor intagits på sådan anstalt. Beträffande

såväl manliga som kvinnliga tvångsarbetare ha vid skilda tillfällen ingående

undersökningar verkställts till utrönande av klientelets beskaffenhet (se

bl. a. undersökningar av Gunnar Adell och Gustav Jonsson i 1939 års betänkande

om arbetsfostran). Beredningen har till komplettering av undersökningarna

beträffande de manliga tvångsarbetarna från styrelsen för statens

tvångsarbetsanstalt å Svartsjö erhållit vissa uppgifter angående det nuvarande

tvångsarbetsklientelet, vilka bilägges detta yttrande (Bil. A1). Beträffande

de för närvarande intagna kvinnliga tvångsarbetarna har beredningens

sakkunnige, legitimerade läkaren Gustav Jonsson, för beredningens

räkning verkställt en psykiatrisk undersökning vilken likaledes bifogas

yttrandet (Bil. B1). Enligt beredningens mening få de verkställda utredningarna

anses göra sannolikt, att de personer som dömas till tvångsarbete

lämpligen skulle kunna omhändertagas inom sådana former av socialvård

— sinnessjukvård, sinnesslövård, alkoholistvård och vård å arbetshem —

för vilkas tillämplighet det icke erfordras någon särskild lösdrivarlagstiftning.

Undantag får möjligen göras beträffande enstaka kvinnliga prostituerade

vilka emellertid, bl. a. med hänsyn till deras ålder, icke torde medföra

några allvarligare olägenheter från samhällsskyddets synpunkt.

Den de! av lösdrivarklientelet som icke dömes till tvångsarbete är av väsentligt

större omfattning. Under åren 1930—1937 lingö årligen i medeltal

1 448 män enskild och 705 offentlig varning. I medeltal 3 901 män om

året anhöllos för lösdriveri men släpptes utan åtgärd.

Beträffande beskaffenheten av det lösdrivarklientel som icke dömes till

tvångsarbete har ingen särskild undersökning verkställts och de uppgifter

som föreligga äro alltså sparsamma. Strafflagberedningen har under den

korta tid som stått lil! buds sökt skaffa sig någon kännedom om detta klientel

genom förfrågningar hos vissa polismyndigheter. De inkomna uppgifterna,

vilka biläggas detta yttrande (Bil. C—G1), äro icke representativa för*

hela landet och kunna därför ej läggas till grund för säkra slutsatser. De

synas emellertid giva ett starkt stöd för antagandet att bettlare och s. k. luffare

utgöra den största delen av de anhållna och att den därnäst största

gruppen utgöres av personer som anhållits såsom misstänkta för brott; de

sistnämnda ha icke ansetts kunna ställas under åtal för brottet på grund

av bevissvårigheter men förutsättningar för lösdriverivarning ha funnits

föreligga. Bland de för brott anhållna utgöres en talrik grupp av personer

som misstänkas för soutenörskap. De inkomna uppgifterna synas vidare

tyda på att de för lösdriveri anhållna i regel varit föremål för behandling

inom kriminalvården, alkoholistvården eller andra grenar av socialvården

innan lösdrivarlagen tillämpats på dem.

I fråga örn möjligheterna för straffrättsligt omhändertagande av personer

som för närvarande behandlas eller i framlagda reformförslag ansetts böra

behandlas med lösdrivarvård torde man till en början kunna konstatera

att kriminalvården, under förutsättning att ifrågavarande personer kunna

dömas för brott som förskylla frihetsstraff, numera erbjuder relativt tillfredsställande

vårdmöjligheter; i vissa fall ha möjligheterna för en rationell

behandling avsevärt förbättrats genom det senaste decenniets reformarbete

på straffsystemets och verkställighetens område. Ett lämpligt om
-

1 Bil. B, C, E—G ha intagits nedan; bil. A och D ha här uteslutits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

27

händertagande kan särskilt komma till stånd genom skilda åtgärder i samband

med villkorlig dom samt genom dom till förvaring. Beträffande möjligheterna

att döma ifrågavarande personer för brott torde det förhålla sig

så att deras asocialitet merendels tar sig uttryck antingen i straffbara handlingar,

t. ex. förmögenhetsbrott, våldsbrott, soutenörskap o. d., eller i bettleri.

De bedrägeriliknande förfaranden och andra ohederliga förvärvssätt,

som i reformförslagen ansetts böra föranleda lösdrivarbehandling, torde

åtminstone numera i regel vara belagda med straff. Bevissvårigheterna

synas med den nuvarande fria bevisprövningen icke vara så stora som man

i lösdriveridebatten ofta gjort gällande. Beträffande soutenörerna syne®

dock det nu gällande villkoret för straffbarhet, att utnyttjandet i vinningssyfte

av annans otuktiga leverne skall vara stadigvarande, sannolikt vara

ägnat att väsentligt inskränka möjligheterna att döma dem till straff. Under

förutsättning att detta villkor borttages och att vissa former av vanemässigt

bettleri straffbeläggas torde det emellertid med skäl kunna sägas att flertalet

s. k. lösdrivare som icke böra omhändertagas av den egentliga socialvården

kunna dömas till kriminaivårdande behandling.

Med åberopande av vad ovan anförts har inom beredningen gjorts gällande

att något behov av en särskild lösdrivarlagstiftning icke föreligger

under förutsättning att vissa mindre kompletteringar av strafflagen genomföras.

Därvid har framhållits att den fortlöpande minskningen av tvångsarbetsklientelet

till stor del måste bero på att vissa grupper asociala blivit omhändertagna

i andra socialvårdsformer, särskilt alkoholistvård och sinnessjukvård

och att det saknas anledning att överföra klientel från dessa vårdformer

till en utvidgad lösdrivarvård. I stället kunde de återstående tvångsarbetare,

såsom ovan framhållits, göras till föremål för annan socialvårdande

behandling. I den mån minskningen av tvångsarbetsklientelet kunde

bero på förbättrade arbetsmöjligheter och ekonomiska konjunkturer, vore

det tydligt att det icke varit lösdrivarbehandling utan rena hjälpåtgärder

som tidigare erfordrats. Att införa en modernare anstaltsbehandiing för

vissa asociala som för närvarande lämnas på fri fot borde, särskilt med

hänsyn til! de skadliga biverkningar som äro förknippade med alla frihetsberövanden,

örn möjligt undvikas. Man kunde alltså enligt denna mening

helt avstå från särskild anstaltsbehandiing av sådana lösdrivare som icke

enligt gällande sociallagstiftning i övrigt bleve föremål för anstaltsvård.

Tvångsarbetets avskaffande skulle medföra att även det nuvarande varningsförfarandet,

som ju innebär en varning för intagning å anstalt, måste

upphöra. Med hänsyn till de allvarliga brister som på sätt ovan anförts vidlåda

varningsinsti tutet skulle detta enligt den anförda meningen utgöra ett

stort framsteg. Det måste betvivlas att samhället därigenom skulle frånsäga

sig ett viktigt avskräckningsmedel. Erfarenheterna från kriminalvården ge

nämligen vid handen att arbetsskygga personer och liknande grupper icke

kunna avskräckas från brott ens genom hot med mycket stränga straff och

det är därför föga troligt att lösdriverivarningen avskräcker från ett fortsatt

asocialt levnadssätt. Att de varnade i så liten utsträckning som sker senare

bliva dömda till tvångsarbete torde främst bero på att de i stället omhändertagas

inom andra sociala vårdformer eller inom kriminalvården. Delta bestyrkes

bl. a. av den omständigheten att personer som intagas på fångvårdsanstalt

eller alkoholistanstalt i betydande utsträckning tidigare varnats för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

lösdriveri. Ej heller kan det antagas att lösdriverivarningarna för närvarande

ha någon rent profylaktisk uppgift att fylla. Såsom ovan anförts

torde dessa varningar nämligen i regel träffa personer som tidigare varit

föremål för ingripande på grund av kriminalitet eller asocialitet.

Det har vidare gjorts gällande att det numera saknas skäl att på sätt lösdriverilagstiftningskommittén

föreslagit, ersätta varningsförfarandet med

ett särskilt system av hjälpåtgärder ägnade att förebygga fortsatt asocialitet.

För åvägabringande av sådana åtgärder erbjuder nämligen den villkorliga

domen och den därtill anknutna organisationen fullt tillfredsställande möjligheter.

Den villkorliga domen kan även tjänstgöra som en bro till den

egentliga socialvården, t. ex. alkoholistvården och abnormvården. Även ingående

å arbetshem kan uppställas som villkor för villkorlig dom. Vad särskilt

angår den viktigaste hjälpåtgärden, arbetsanskaffningen, förhåller det

sig vidare så att under arbetsmarknadskommissionens ledning en fullständig

organisation håller på att tillskapas för arbetsberedning åt svårplacerad

arbetskraft, till vilken även räknas personer som på grund av tidigare kriminalitet

eller asocialitet ha svårt att vinna anställning. För detta ändamål

har i Stockholm inrättats ett centralt arbetsberedningskontor och vid flertalet

länsarbetsnämnder tillsatts särskilda assistenter för arbetsberedning.

Denna organisation, som redan samarbetar med fångvården och åtskilliga

socialvårdsorgan, bör omhänderhava arbetsanskaffningen även åt arbetsskygga

och liknande personkategorier.

Slutligen har framhållits att det av lösdriverilagstiftningskommittén föreslagna

omhändertagandet av vissa prostituerade i samband med villkorlig

dom i allt väsentligt kan bibehållas, även om möjligheten att överlämna

dem till den i förslaget reglerade s. k. arbetsfostran får utgå. Såsom ovan

sagts kunna nämligen alla erforderliga hjälpåtgärder åvägabringas genom

villkorlig dom med föreskrifter. Även frivilligt ingående å arbetshem kan

ifrågakomma.

Beredningens ledamöter och sakkunniga ha varit ense beträffande det

väsentliga av vad ovan anförts. Men några ha likväl ansett det föga sannolikt

att samhället helt skulle kunna undvara en särskild lösdrivarbehandling

av män. Enligt deras uppfattning torde man nämligen ha att räkna med att

det finns ett klientel som på grund av sin allmänna livsföring, även örn

denna icke tager sig uttryck i straffbara handlingar, utgör en fara för samhället.

Bindande slutsatser kunna icke dragas av det nuvarande lösdrivarldientelets

beskaffenhet. Den stigande obenägenheten att tillämpa den gällande

bristfälliga lagstiftningen synes nämligen ha lett till att endast de

svåraste fallen blivit omhändertagna. Både av hänsyn till samhällsskyddet

och av humanitära skäl bör samhället reagera mot personer som föra ett

asocialt levnadssätt innan asocialiteten utmynnat i brott eller fullständigt

socialt förfall. Även när brott förövats är det icke säkert att en lämplig

behandling kan komma till stånd enligt det nuvarande straffsystemet. Ett

relativt tidsobestämt omhändertagande på anstalt kan nämligen vara erforderligt

för ifrågavarande personer, även örn de icke kunna dömas till förvaring

i säkerhetsans tält.

Med hänsyn till den korta tid som tillmätts för beredningens yttrande

och den ofullständiga utredningen angående varningsklientelet har det icke

varit möjligt för beredningens ledamöter och sakkunniga att i detalj taga

slutlig ställning till frågan om önskvärda lagstiftningsåtgärder i ämnet,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

29

men alla lia varit ense om att det föreligger ett berättigat krav på den nuvarande

lösdrivarlagens upphävande snarast möjligt. Icke heller i fattigvårdslagen

kan behov anses föreligga av tvångsarbetets bibehållande. Enighet

har även förelegat om att samhällets ingripande mot den kvinnliga

prostitutionen bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med 1939 års förslag,

inbegripet den föreslagna utvidgningen av alkoholistlagens tillämplighet.

Frågan huruvida en särskild lösdrivarbehandling av män är erforderlig

har icke fullständigt kunnat belysas, då beredningen icke haft tillräckligt

material till sitt förfogande. För ett definitivt ställningstagande i

denna fråga torde dock icke erfordras andra utredningar än sådana som

kunna införskaffas på relativt kort tid.

I beredningens behandling av detta ärende ha deltagit samtliga ledamöter,

nämligen undertecknad president K. Schlyter, ordförande, samt professorn

Ragnar Bergendal, häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören

Hardy Göranson, borgmästaren Maths Heuman och lagbyråchefen Ivar

Strahl, och sakkunniga, nämligen professorn Ivar Agge, legitimerade läkaren

Gustav Jonsson, fängelsedirektören S. A. Kjellegård, hovrättsassessorn

Sven Larsson, advokaten Hugo Lindberg, aktuarien Torgny Lindberg och

legitimerade läkaren Elsa-Brita Nordlund, samt hovrättsassessorn W. Gripmark,

sekreterare.

Stockholm den 30 april 1945.

Å strafflagberedningens vägnar:

K. SCHLYTER.

/ IV. Gripmark.

Bilaga B till strafflagberedningens yttrande.

Psykiatrisk undersökning av kvinnliga tvångsarbetare

på Karlstad-fängelsct,

av

Gustav Jonsson.

Frågeställning och undersökningsmaterial.

Undersökningen har närmast företagits i syfte att ge svar på frågan om

den vård man ur läkarsynpunkt skulle vil ja rekommendera för de 10 kvinnliga

tvångsarbetare, vilka för närvarande (april 1945) finnas intagna på

tvångsarbetsanstalten vid fängelset i Karlstad. (Förutom dessa 10 fanns vid

undersökningstillfället ytterligare en kvinnlig tvångsarbetare intagen vilken

emellertid icke kunde undersökas då hon var sjuk i hjärtåkomma och fördenskull

även inom kort skulle få lämna anstalten.)

Med denna företrädesvisa inriktning av undersökningen på den praktiska

utformningen av samhällets ingripande mot dessa kvinnor har det varit naturligt

att s. a. s. rikta strålkastaren mot två olika tidpunkter av kvinnor
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

nas liv nämligen dels prostitutionsdebuten och dels deras nuvarande situation.

Frågan gäller därvid i första hand effektiviteten av samhällsingripandena

ur individualpreventiv synpunkt — vad som då hade bort göras om

man ser saken ur kritisk läkar synpunkt och vad som nu kan tänkas bli åtgjort.

Det ringa antalet undersökningsfält tillåter däremot inga mer vittgående

slutsatser örn den sociala och psykologiska bakgrunden tili att kvinnor hamna

i prostitution. Dessa förhållanden ha ju även blivit belysta i flera tidigare

undersökningar på liknande material {Social stp reis en: »Undersökning rörande

kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924», tryckt i Sociala

meddelanden 1925, Lindblad: »Statistisk undersökning angående skörlefvande

kvinnors lefnadsförhållanden», tryckt som bilaga till reglementeringskommitténs

betänkande 1908, Kemp: »Prostitution, an investigation» etc,

Köpenhamn 1936, samt Adell—Jonsson: »Psykiatrisk undersökning rörande

kvinnliga tvångsarbetare i Sverige 1938», bil. F. till lösdriverilagstiftningskommitténs

betänkande, S. O. U. 1939: 25).

För att ge en något vidare bakgrund åt de 10 undersökningsfallen har

emellertid även gjorts en bearbetning av tillgängliga uppgifter på avgångskorten

rörande samtliga kvinnor som passerat lösdrivaravdelningen vid

Karlstad-fängelset sedan den inrättades 1941, inalles 91 kvinnor. Resultatet

av denna sammanställning presenteras i ett andra huvudavsnitt i denna

redogörelse.

Det kanske bör särskilt påpekas att dessa kvinnor representera ett anstaltsklientel

under en tid då av allt att döma myndigheterna varit mycket

återhållsamma med att ådöma tvångsarbete och att de följaktligen endast

kunna ge en bild av hur de ur korrektionssynpunkt svåraste fallen te sig.

Antalet intagna är ju också påfallande ringa — endast omkring hundratalet

fall under loppet av inemot fyra år. Det antal kvinnliga tvångsarbetare

som samtidigt varit intagna på anstalten har heller inte rört sig kring större

tal än högst 49 och den nuvarande bottensiffran 11 intagna. Dessa siffror

illustrera ju med ali tydlighet hur få kvinnor som i själva verket ansetts

böra sändas till tvångsarbetsanstalt i vårt land under de senaste åren.

De tio undersökningsfallen.

Den psykiatriska undersökningen av de tio intagna kvinnorna har i huvudsak

följt samma principer som vid undersökningen av Landskronaklientelet

1938 (se S. O. U. 1939:25, Bil. F, sid. 90—92). Själva testningen

av kvinnorna har emellertid nu gjorts grundligare i det samtliga undergått

intelligensprövning med hjälp av en mer utförlig och säker metodik (enligt

Ferman—Merrill) samt dessutom s. k. karaktärsteslning (enligt Rorschach)

av härför specialutbildad undersökare (assistenten vid avd. för psykisk

barnavård vid lasarettet i Karlstad, fru Margareta Embring). Genom dessa

båda testningsförfaranden skapas bättre möjligheter att relativt snabbt få

fram mer objektiva bedömningsgrunder än vad som är möjligt genom vanliga

undersökningssamtal och inhämtande av uppgifter från olika håll.

Även utredandet av de undersöktas levnadsförhållanden har emellertid gjorts

rätt ingående och systematiskt med hjälp av samma journalformulär som

användes vid Landskrona-undersökningen 1938. På grund av den korta

tid som stått till buds för undersökningen har dock uppgifter, utom från

de intagna själva, endast kunnat inhämtas från anstaltspersonalen och ur

handlingarna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

31

För att inte tynga framställningen med alltför många rutinmässiga data

skall emellertid undersökningsresultatet framläggas i form av en kort resumé

av varje undersökningsfall för sig och en därtill knuten knapp kommentar

med speciell hänsyn till behandlingsfrågan. Tyngdpunkten i resuméerna

kommer därvid naturligt nog att förläggas rätt olika beroende på

vad som i det enskilda fallet framstått som särskilt väsentligt eller belysande.

Även resuméernas längd kommer att avsevärt variera därefter.

För att ge en viss enhetlighet åt framställningen komma de undersökta

kvinnorna att presenteras efter ålder med de yngsta först.

Fall 1. — M. K. 22 år. — Uppväxt i ett stationssamhälle som äldsta barnet

i en respektabel familj. »Strängt hållen» under hela barndomen och ungdomstiden.

— Skolgång och konfirmation i vanlig ordning.

Efter 15 år flera enklare platser utom hemmet — som hembiträde o. d.

— men stannat relativt kort tid på varje anställning, högst halvårsvis. Hon

synes nämligen ha haft svårt att trivas borta, längtat hem och känt sig övergiven

och ensam. Under arbetslöshetsperioderna mellan sina platser hade

hon emellertid en god social replipunkt i sitt föräldrahem dit hon fick återvända

gång efter annan.

Vid 18 år fick hon slutligen en väl avlönad plats på en ammunitionsfabrik

nära hemorten och stannade där två år. Hon trivdes på denna plats

framför allt därför att hon kunde uppehålla den direkta kontakten med föräldrahemmet.

Efter två år fick hon emellertid sluta på grund av personalindragningar.

Hon for då till Göteborg för att söka en ny plats och lyckades också efter

några veckor få anställning som biträde i ett restaurangkök. Restaurangvärlden

lockade henne eftersom hon på grund av sitt »söla» utseende drömde

om att bli servitris.

Utan direkt kontakt med föräldrahemmet kände hon sig dock åter övergiven

och bortkommen. Dessutom voro hennes inkomster nu betydligt

mindre än vid ammunitionsfabriken.

En ledig eftermiddag satt hon så en gång på en soffa i en av storstadens

parker och kände sig ensam. Hon kom i samspråk med en annan kvinna,

något år äldre än hon själv, som verkade »snäll» och som tog sig an henne.

Denna kvinna var gift men levde som halvprostituerad, dock utan alt komma

i klammeri hos polisen.

Under inflytande av denna vänskap började också hon gå på gatan, först

en kort lid som halvprostituerad men snart som helprostituerad då hon

inte orkade upp om morgnarna för att gå till arbetet.

Någon månad senare fick hon vid nyss fyllda 21 år sin första, muntliga

varning hos polisen. »Det kändes lite nervöst, men jag visste inte vad det

var att få varning.» — Efter denna första kontakt med polisen for hon emellertid

hem en tid men for snart tillbaka för alt söka nytt arbete i Goleborg.

Hon lyckades inte skaffa sig något arbete på egen hand och det synes också

något tvivelaktigt om hon gjort allvarligare försök i den riktningen. Efter

bara ett par veckor fick hon en ny varning hos polisen, denna gång skriftligen.

Hennes reaktion inför denna andra varning bestod återigen av en

blandning av skräck och förvirring. Ilon synes lia gjort några tafatta försök

att få arbete men misslyckades och dömdes efter ett par månader till

tvångsarbete på 10 månader.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Efter 6 månader blev hon genom ingripande av direktören benådad och

fick en plats som hembiträde. Denna plats fann hon emellertid för arbetssätt!

och för därför hem till sina föräldrar igen efter en månad. Efter några

sommarmånader hemma reste hon emellertid bort för att söka plats igen,

denna gång till Stockholm eftersom hon blivit skrämd för Göteborg. Hon

hade bespetsat sig på en servitrisplats men fick ingen sådan och efter bara

någon månad i Stockholm skickades hon tillbaka till lösdrivaravdelningen i

Karlstad, där hon nu sitter på sitt andra tvångsarbete under loppet av två år.

Hon har icke varit straffad för brott och icke ådragit sig könssjukdom.

På anstalten har hon tett sig beskedlig och lätthanterlig, villigt utfört de

sysslor man satt henne till men »man måste säga henne precis vad hon

skall göra».

Vid undersökningen befinnes hon vara en både kroppsligen och andligen

outvecklad, barnslig kvinna med snäll dockuppsyn och undergivet sätt. I

intelligensavseende är hon lätt imbecill (intelligensålder 11 år 9 män.). Karaktärstestningen

tyder också på klena intelligensfaktorer och dessutom på

en del förträngda oppositionella och aggressiva reaktionstendenser, möjligen

kvarstående men efter hennes stränga fostran under barndomen. Hon vågar

emellertid inte visa sin aggressivitet utåt i form av självhävdelse utan

förkväver den i stället inombords med depression och skuldkänslor lill

följd.

På det hela taget kännetecknas hon emellertid av en stor torftighet både

i fråga örn förstånds- och känsloliv. På grund av denna torftighet torde hon

inte heller vara tillgänglig för någon mer ingripande psykoterapi.

Diagnos: Allmän psykisk utvecklingshämning med lätt imbecillitet +

Neuros.

Detta levnadsöde torde rätt väl illustrera arten hos de andligen omogna,

lätt förståndssvaga unga kvinnor som så ofta förekomma bland ungdomsnämndernas

klientel. Eftersom hon nyss fyllt 21 år då hon första gången

togs av polisen fanns ingen formell möjlighet att behandla henne enligt

barnavårdslagen, något som eljest onekligen varit den mest adekvata reaktionsformen.

På sitt sätt illustrerar hon alltså önskvärdheten av den utsträckta

ålder för tillämpandet av barnavårdslagen i vissa fall som 1939

föreslogs av lösdriverilagstiftningskommittén. Nu synes det vara mest ändamålsenligt

att lägga tonvikten på hennes imbecillitet och rekommendera

henne till imbecill-vården.

Bristfälligheten i det nu praktiserade förfarandet med varningar och anstaltsvistelser

utan möjlighet till psykiatrisk sortering av fallen vid första

kontakten med samhällsmyndigheterna eller till efterföljande övervakning

och arbetskontroll ligger beträffande denna kvinna i öppen dag.

Fall 2. —- M. J. 25 år. — Hon avtjänar nu sitt första tvångsarbete efter

att ha levt som prostituerad sedan 21 års ålder. Tidigare har hon dömts

till straffarbete för stöld två gånger, nämligen vid 23 och 24 år. j

Född utom äktenskapet har hon haft svåra och splittrade uppväxtförhållanden.

Föräldrarna sambodde under hennes tidigaste barndom vilket emellertid

för henne innebar ett inferno eftersom fadern söp och då blev våldsam

i hemmet och modern hade ett häftigt och oregerligt lynne. Modern

var dessutom känd för lösaktigt leverne.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande nr lii; bilagor''.

33

På• grund''åv;dessa oefterrättliga hemförhållanden kom lion lill under hela

baTndömen fä iristus jin i olika Fosterhem, jin hos modern som sambodde

med olika män:

14 år gammal skickades lion till skyddshem på grund av lil espri ng med

pojkar.och därför .att modern vägrade att'' ta hand om héline, För flickan

innebar detta givetvis en mycket bitter upplevelse -— framförallt moderns

ställningstagande — och det är tydligt att hon under hela sin lipp växt aldrig

kunnat etablera, någon naturlig känslokonfakt med en vuxen person.

På skyddshemmet vistades hon först.’3. år,, aliså till .17 års ålder, då hon

utskrevs.1 på försök till en prostinna sorn enligt hennes egen uppfattning gay

henne eman strängare behandling än på skyddshemmet, tvingade henne in

i en kyrklig ungdomsförening o. s. v. På grund av uppkomna konflikter

återintogs lion på skyddshem, ett annat än det första, och fick vistas där till

19 års ålder, flon synes sedan.ha fört ett relativt ordnat yrkesliv sorn hembiträde

och sömmerska till 21 års ålder (sannolikt stod hon under denna

lid under övervakning från skyddshemmet). Så snart hon kommit utom

räckhåll för barnavårdslagen reste hon emellertid lill Stockholm där hon

praktiskt taget genast började leva som gatuprostituerad. De varningar lion

lått svnes lia haft en viss effekt såtillvida alt hon då hållit sig undan polisens

insyn en tid och därför undgått tvångsarbete tills nu. Något ordnat arbete

har hon dock aldrig haft efter 21 års ålder utan levt ihop nied män de tider

lion inte gått på gatan. Framförallt har hon hållit ihop med en man som

nu avtjänar straffarbete för stöld och som sannolikt bidragit till att fixera

henne i hennes arbetsskygga livsföring.

På. anstalten Ilar hon visat sig tidvis lynneslabil och svårtillgänglig —

»sorn att tala till en-vägg» -—men däremellan lugn och stillsam. Ilon har

hållit sig mycket för sig själv och varit ovanligt intresserad av läsning.

Vid undersökningen'' visar hon sig vara intellektuellt normalbegåvad niell

i övrigt''rätt torftig och onyanserad, flon uppträder nied markerad nonchalans,

fnyser fram silia svar i hånfull Ion ulen synes, också lia en hel del blödighet

och självömkan bakom denna pose. flon är fylld av bitterhet och

ressentiment på, grund av sill barndom — »ingen liar någonsin tyckt örn

irrig, varför skall då jag bry mig otti andra». Eli rätt stark neuro.tisering

får fördenskull anses föreligga men tyvärr framstår hon för övrigt som alltför

torftigt utrustad för att vara mottaglig för mer ingående psykoterapi.

Detta bestyrkes bl. a. genom den utförda karaktärstestningen som också

ger hållpunkter för antagandet av en konstitutionellt förankrad lynneslabililet

hos henne. Med tanke på herediteten är det ju också antagligt att hon

hår alt dragas med anlagsbestämda svagheter i sin psykiska konstitution.

Diagnos: Psykopati (schizothyrii, affektlabil).

Även i delia läll hade det givetvis varit önskvärt att nian kunnat utsträcka

barnavårdslagens tillämpningsområde till över 21 år. I sitt nuvarande tillstånd

ter sjg delina kvinna som en av de många asocialt inställda psykopater

för vilka samhället ännu mäste sägas sakna lämpliga vårdformer. Hennes

rubbning är icke så höggradig att hon kare sägas höra hemma på sinnessjukhus.

Eftersom'' lion använder rätt mycket sprit under sin-yrkesutövning

Skulle möjligen alkohol istia gen kunna''äga sin tillämpning på henne. Hennes

spf jtriVissbriik'' fräinSlår dock snarare som en följd, av jin som en orsak

Ull beri hes sifrltilä irtkpåVrinde: ’y

Minina lill riksdagens protokoll IMT». 0 sami. 2 avd. Sr 76.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andru lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Fall 3. —- I. A. 25 år. — Anmärkningsvärt ifråga om denna kvinna är att

hon av alli alt döma varit en socialt skötsam person till 24 års ålder varefter

hon prostituerat sig så intensivt och hämningslöst att hon nu är ådömd sitt

andra tvångsarbete på kortare tid än ett år (dömd till l> mån. tvångsarbete

i juni 1944 och likaledes 6 mån. i febr. 1945).

Det anmärkningsvärda ligger även däri att hon av allt att döma haft en

god uppväxtmiljö.

I hennes medicinska förhistoria finnes emellertid en hjäminflammation,

äkta danssjuka (chorea), som hon genomgått vid 7 års ålder''. Den beskrivning

hon själv ger av sin sjukdom är fullt typisk och av allt att döma har

hon haft sjukdomen i en svårartad form. Till yttermera visso har hon tydligen

vid 12 år genomgått ett svårartat recidiv av samma sjukdom. Till

sjukdomsbilden hör också att hon ådragit sig ett kvarstående hjärtfel.

Vid penetrerandet av hennes liv som prostituerad är det tydligt att hon

behärskas av ett starkt spritbegär som kommer henne att tillbringa var eller

varannan kväll på vin- och spritrestauranger. Enligt egen utsago förtär lion

dessa kvällar minst 7—8 snapsar på restaurangerna och därefter all den

langarsprit hon kan komma över. På detta sätt skulle hon göra av med 150

—200 kronor i veckan på sprit. För att kunna komma (iver så mycket pengar

är det tydligt att hon måste prostituera sig särdeles intensivt. »Och örn

man skall vara sanningsenlig så går det åt till sprit det mesta» enligt hennes

egna ord.

På anstalten är hon lugn och skötsam periodvis men får ibland lynnesutbrott

då hon blir fullständigt besinningslös. När hon som på anstalten är

avstängd från sprit arbetar hon emellertid bra.

Vid läkarundersökningen är hon i början spotsk och stridbar men är sedan

lätt att komma till tals med. Kroppsundersökningen verifierar hennes

uppgift örn att hon har ett organiskt hjärtfel.

Intelligensprövning ger normala värden och karaktärstestning ger hållpunkter

för s. k. dysforiska stämningsväxlingar och latent ångest. Även hon

själv försöker i ord beskriva dessa dysforiska tillstånd — lion känner sig

»olustig» och får »en konstig oro i kroppen».

Samtliga dessa symptom — dysforin, affektlabiliteten och det besinningslösa

alkoholbegäret — förekomma vid följdtillstånd efter organisk hjärnskada.

Diagnosen i detta fall torde därför vara rätt säker även örn nian

inte kunnat genom uppgifter från utomstående verifiera hennes uppgift örn

hjäminflammationen i barndomen.

Diagnos: Följdtillstånd efter hjäminflammation i barndomen (Status post

encephalit.)

Att denna kvinna hör hemma under medicinsk vård torde utan vidare

framgå av det sagda. Eftersom hennes sjukdom socialt tar sig uttryck i ett

omättligt alkoholbegär skulle nian kanske i första hand vilja se henne placerad

på någon alkoholistavdelning på sjukhus enligt den försöksverksamhet

sorn redan är i gång.

Fall 4. — L. L. 30 år. — Född utom äktenskap och uppväxt i Stockholm

hos modern. Fadern har hon föga minne av.

Den stora katastrofen i hennes liv synes ha inträffat då modern blev sinnessjuk

och förd till sjukhus. Den nu undersökta kvinnan var då 21 år

gammal och säger sig ha tillgripit prostitutionen som ett medel att försörja

sig när hon blev ensamstående. Tydligtvis har hon dock tagit detta steg

s. 35 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

35

under inflytande av en väninna som redan var förfaren. Hon slutade emellertid

inte sitt arbete helt utan levde som halvprostituerad.

Strax efter det hon börjat prostituera sig blev hon tagen av polisen och

.sänd till ett av Frälsningsarméns räddningshem. Denna procedur med polisförhör

och placering på anstalt synes lia gjort ett mycket djupt intryck

på henne. Hon beskriver under stark men tillbakahållen affekt vilka obehagskänslor

hon erfor när man tog fingeravtryck på henne o. d. Placeringen

på räddningshemmet säger hon sig också lia upplevt som en social brännmärkning.

Efter denna tid har hon också med anmärkningsvärd motståndslöshet

fortsatt sitt liv som prostituerad. Hon avtjänar därför nu sitt 6:e tvångsarbete

under loppet av 9 år. Dessutom har hon avtjänat 3 månaders straffarbete

för stöld. Under dessa 9 år bär hon på så sätt ådömts frihetsförlust

under närmare 5Vä år, d. v. s. under 2/s av denna del av sitt liv.

Trots denna intensiva och långvariga prostitution ter hon sig enligt anstal^personalen

egentligen icke förfallen. Tvärtom sticker hon av mot det

vanliga tvångsarbetsklientelet när hon återkommer till anstalten på grund

av sin propra klädsel, som beskrives som ovanligt diskret och stilfull för att

vara hos en gatuprostituerad. — På anstalten har hon emellertid också

gjort sig känd för ett ombytligt lynne och ett lättrörligt temperament och

betecknas som nervös. I arbetet är hon duktig men saknar uthållighet.

Vid den företagna undersökningen visar hon sig också vara av en helt annan

typ än de övriga intagna. Hon är intellektuellt överbegåvad (intelligenskvot

133) och är reflekterande över sitt och kamraternas öde på ett helt annat

sätt än de övriga.

Samtidigt framträder emellertid såväl vid karaktärstestning sorn vid undersökningssamtal

starka neurotiska symptom, framförallt i fonn av bakomliggande

ångest och affektlabilitet. Hon uppträder forcerat, nästan hektiskt,

har ett tydligt ökat kontaktbehov och är alltigenom spänd och rastlös.

Den närmare naturen av denna kraftiga ångestneuros låter sig inte fastställa

ulan en mer ingående analys. Sannolikt har man emellertid även att

räkna med en konstitutionell botten till symptomen, detta med tanke på

både herediteten och symptomens intensitet och konstans under åren.

Diagnos: Ångestneuros + Psykopati?

Ur behandlingssynpunkt är detta fall nu efter 10 års prostitution med ty

åtföljande spritvanor och allmän slapphet säkerligen svårbemästrat. Möjligheterna

att socialt återföra henne minskas ytterligare därav att hon är

halvt invalidiserad genom en kronisk äggstocksinflammation på gonorroisk

bas.

I sitt nuvarande tillstånd torde hon därför få inräknas i den stora skaran

av s. k. psykopater för vilka, sorn ovan påpekats, någon särskilt avpassad

vårdform ännu icke finnes. Som ett symptom på hennes psykiska rubbning

tår man även betrakta hermes spritbegär och hennes reaktion på sprit som

kännetecknas av en särdeles lössläppthet som i sin tur medför att hon mycket

lätt uppträder störande och blir tagen av polisen. För den händelse

man som en nödfallsutväg skulle kunna tänka sig ett omhändertagande av

henne inom alkoholistvården måste man emellertid ur läkarsynpunkt betona

behovet av psykoterapi och medicinskt sakkunnig vård för heime som

den sjuka människa lion är.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Hr 76; bilagor.

3Ö

‘"''•E? tökärsyiTpirnkt mäste man också framhäva att hennes öde säkert skulle

ha kunnat bli annorlunda ongman, då hon första gången omhändertogs vid

åts äldter; hade haft resurser att ge henne en verklig psykoterapeutisk

behandling och därmed också undvika den känsla av att bli definitivt ulstÖtt

ur samhället som hon nu i stället kom att erfara.. Fallet torde därför

framförallt'' illustrera nödvändigheten av att lia psykoterapeutiskt skolad

■petsoriaf på de poster där man har att ta hand om debutanterna inom prostitutionen.

Fall 5..-rr Ev P- 30 ,år. — Ehuru dömd till tvångsarbete för andra gången

inolin loppet-av två år.är denna kvinna till sin-livsföring och läggning framförallt

alkoholist, Hennes fader var svår alkoholist och även en farbroder

-skall ha-missbrukat sprit. Själv dricker hon hejdlöst och urskillningslöst

vad hon katt komma över i -spritväg; hårvatten, rödsprit o. s. v. Alltsedan

hjon -k>Ö£jad,e/leva* sorn halvprostituerad vid 21-årsåldern, har prostitutionen

endast varit hennes utväg att komma över sprit eller pengar till sprit. Själv

;är hon också fullt på det klara med att »det är spritens fel alltihop».

■ På anstalten har hon visat sig ytterst naiv och nära nog småfjollig av pur

barnslighet. . .

p Vid undersökningen är hennes infantila reaktionstyp också högst påtaglig.

Även kroppstyp och utseende bär tydliga infantila drag. Intelligenstestning

visar att lion,är debil på gränsen till imbecillitet (intelligensåldern = 12 år

10; mån.) och karaktär stestning tyder framförallt på stor torftighet och tomhet

i hennes- själsliga utrustning.

Diagnos: Debilitet + Psykopati.

Eftersom alkoholismen är det mest framträdande och socialt ödesdigra

dräget hös denna kvinna synes hon rätt klart vara att hänföra till alkohoHsfVårdeu.

Alternativet skulle i så fall vara siimessjukyården dit hon också

käll attsen vara ur psykiatrisk synpunkt kvalificerad på grund av det

stärka-in slag et äv allmän utvecklingshämning och hela hennes virriga och

bortkomna sätt ätt reagera inför uppkomna situationer, vilket i och för sig

medföFett- starkt'' behov av vård'' och övervakning.

Fäll ö -- ÄF B. 32 år. — Uppväxt i ett religiöst arbetarhem där hon fick

en mycket sträng fostran. Hon skall exempelvis aldrig ha lått gå på bio

under hela, barndomen, än mindre besöka en dansbana e. d.

Enligt egen utsago skall hon ha haft barnförlamning som liten och förd,

en§kulEvarit bunden till sängen fran. lVa- till 2-ånsåidern. Ilon skall, vidare

upder hela. sin. uppväxttid-lia varit ett nervöst barn med benägenhet

för svimriingär, ångestdrömmar örn nätterna o. d.

Ilon skall lia börjat prostituera sig relativt sent — vid 27 års ålder — dä

dion ''redåpyäf gift för ändra''gången. Deli direkta anledningen''därtill uppger

jipn själv vära alf »nian korn in i sådana kretsar». Såvitt ihan kan bedöma

nied jfätnifig av hennes egen berättelse synes.också spritbegär och beTioyéfäy

laddade yttre upplevelser lia spela t. in sorn drivfjäder. I motsats

till de Övriga undersökta kvinnorna förefaller hon också lia drivits av eli

stegräf se>ualbegär (nyinfomäni), vilket utbildats på basen av en från början

*besfaefide frIgidilejf (möjligen sorn koinpensationsfenomen t ill denna)

5‘På"gflind av. hennes arroganta och utmanande uppträdande då Iron fått

split i" sig synes polisen snäft hä fäftogorteri på henne. Till en början vår

hon oåtkomlig för lösdrivarlagen eftersom hon var gift och'' marinen för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagan
-

37

sörjde henne på hederligt sätt men sedan detta hennes andra äktenskap, gått

i sär fick hon två varningar i tät följd och »sedan brydde jag ,mig-.inte nili

någonting — det var meningslöst alltihop tyckte jag»..-, . ,. .....,

1942 har hon alt döma av hennes egen beskrivning och den använda behandlingsmetoden

lia blivit behandlad för hjärnsyfilis. Hon skäll bl; au ''ha

varit »hemskt nervös» innan och fått mycket dåligt minne vilket gör en

begynnande paralysi misstänkt. - , , , f.n.L

Hon dömdes i november 1943 till 6 måll. tvångsarbete och i december 1944

lill likaledes 6 mån. tvångsarbete. Dessförinnan hade Ivon i mars 1941 dömts

till 5 mån. straffarbete för stöld. v~

Under de senare åren har hon hållit ihop med ökända souténörew"

Under anstaltsvistelsen i Karlstad har hon visat sig smutsaktig och siirra

vig, rastlös och oföretagsam. ■ '' v ; t

Intelligenstestning visar att hon är debil på gränsen till imbecillitet (intelligensålder

12 år 7 män.). Möjligtvis rör det sig dock inte örn primär intdligensnedsättning

utan om en sekundär sådan (lätt demens) till följd -ä¥

hjärnsyfilis. Karaktärstestningen tyder också på svagt- intellekt och dess?

utom på en kraftig affektlabilitet och en utpräglat egoceptrisk och impulsiv

läggning. Dessutom framträder i detta prov konfabulatoriska tendenser, t.

Diagnos: Debilitet + Sviter efter hjärnsyfilis + Psykopäti.

Lämnad åt sig själv ute i samhället torde denna kvinna mycket snart

komma att djupt förfalla både kroppsligen och själsligen. För att rädda

henne från detta öde svnes intagning på sinnessjukhus (Västra Marks sjukhus

för asociala imbecilla kvinnor) vara indicerad.

Fall 7. — E. E. 35 år. — Detta fall är. anmärkningsvärt såiniyida att kviiv

Jian visat en rätt Stor social driftighet, skaffat,sig en god utbildning beij

drivit kaférörelse med framgång i flera år, tills hon med ett slag vid -2 års

ålder började hänge sig åt prostitution. - : . : , ;-

Vid denna ålder träffades hon också av hopade yttre motgångar och. inre

påfrestningar. Lion var förlovad och hade en dotter tillsanunans med ladmannen.

Ilon hade själv hand örn barnet, sqm-emellertid dog vid 4 års ålder.

Strax därefter tog hennes förhållande med fästmannen slut och hon själv

blev opererad för någon gallåkomma, enligt vad hon uppger. I samband

därmed synes hon ha drabbats av någon endokrin rubbning. Hon fetma de

på kort lid mycket starkt och inlades på,sjukhus där hon behandlades med

sköldkörtelpreparat. - . .

Samtidigt inträdde en psykisk omstämning dios henne — lion bley dåsig,

olustig och oföretagsam.

Under detta själstillstånd förlorade hon sitt arbete och »kom iSadåttt sällskap

alt man började gå ute». Redan efter kort lid fick hon en varning för

lösdriveri men säger själv alt hern helt enkelt inte förstod vad det innehar.

Lion dömdes därefter första gången lill tvångsarbete 1935. Efter utskrivningen

synes hon sedan periodvis ha fört en åtminstone relativt ordnad

tillvaro med enklare tvättinrättningar, tobaksbutiker o,d. som näringsfång

(möjligen delvis som camouflage för prostitution).

Ilon har icke varit straffad för brott mot strafflagen och icke varit smitr

lad med venerisk sjukdom.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Under sin vistelse på tvångsanstalten första gången skall hon ha varit en

mjuk och vänlig varelse som skötte sig utan anmärkning. Under sin nuvarande

a nstaltsvi stel se, 10 år senare, beskrives hon som en helt annan

människa, högdragen, intrigant och arbetsolustig.

Undersökningen visar att hon är intellektuellt nonnalbegåvad men stelnad

och stereotyp i sitt känslo- och viljeliv. Kroppsligen är hon påfallande

tjock och oformlig.

Totaliter ger hon på detta sätt intryck av att lida av någon endokrint förankrad

rubbning med symptom både från den kroppsliga och själsliga sfären.

I brist på mer ingående undersökningsfynd på denna punkt torde

man emellertid vara berättigad att preliminärt hänföra henne till gruppen

av s. k. psykopater, närmast med stöd av de karaktärs- och lynnesegenheter

hon otvetydigt företer.

Diagnos; Endokrin rubbning? + Psykopati.

Ur vårdsynpunkt är denna kvinna uppenbarligen i behov av läkarkontroll

på grund av sin sjukliga fetma och sina sannolikt därmed sidoordnade

psykopatologiska symptom. Närmast torde hon vara att hänföra till

någon form av psykopatvård. Då som redan ett pär gånger tidigare påpekats

samhället ännu är så gott som blottat på sådana vårdmöjligheter får

man som en nödfallsutväg hänvisa till sinnessjukvården.

Fall 8. — J. J. 49 år. — En i förtid åldrad kvinna, vithårig och avtrubbad,

efter att ha levt som prostituerad så gott som oavbrutet sedan 20-årsåldern.

Hon började gå på gatan i samband med krigsutbrottet 1914 då hon inte

längre kunde fortsätta som servitris på båtar.

Fullgör nu sitt 12:e tvångsarbete. Under åren 1917—1934 ådömdes hon

10 tvångsarbetsstraff på sammanlagt 11 år 2 mån. Av sitt liv som vuxen

kvinna, mellan 20 och 40 år, har hon sålunda tillbringat över hälften på

tvångsarbetsanstalt utan att det kunnat föra henne på bättre vägar. Egendomligt

nog är hon däremot icke straffad för brott mot strafflagen.

Vid undersökningen framstår hon som en slapp och avtrubbad kvinna,

galghumoristisk och pratsam men rätt tom bakom denna vänliga fasad. 1

intellektuellt avseende är hon nonnalbegåvad men helt utbränd genom det

liv hon haft att föra, inklusive sprit, vanvårdad syfilis etc.

Diagnos; Psykopati (hyperthym, slapp).

Fall 9. — G. E. 54 år. — Dömd för spritlangning 8 gånger, därav 5 gånger

enligt strafflagen och 3 gånger enligt lösdrivarlagen. Hon synes däremot

inte ha levt på prostitution.

— Undersökningen visar att hon är imbecill (intelligensålder 11 år 7

mån.) samt i karaktärsavseende förljugen, dåligt realitetsanpassad och

kraftigt affektlabil.

Diagnos: Imbecillitet + Psykopati.

Fall 10. — O. S. 61 år. — Inskriven på prostitutionsbyrå 1910, därefter

hela sitt liv levt som prostituerad. Ett par gånger hörd som misstänkt för

stöld men aldrig dömd enligt strafflagen.

Vid undersökningen visar hon sig vara nonnalbegåvad i förståndsavseende

men mycket ytlig och flack i sitt känsloliv. Mjuk och vänlig i sitt uppträdande,

verserad och konversabel, lägger an på att visa de fina maner

hon tydligen lärt sig när seklet var ungt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

39

Diagnos: Psykopati.

Dessa tre sist relaterade fall tillhöra redan genom sin ålder en kategori

som det inte längre torde vara mycket att göra åt ur vårdsynpunkt. Två av

dessa kvinnor {fall 8 och 10) synas närmast vara fattigvårdsfall för den

händelse samhället inte kan kosta på sig att nu låta dem leva i frihet resten

av sitt liv sedan de hållits inspärrade större delen av sin vuxna tillvaro.

Spritlangerskan (fall 9) bör på grund av sin större samhällsfarlighet omhändertagas

av imbecillvården.

I nedanstående tablå har slutligen gjorts en sammanställning av de tio

undersökningsfälten, fördelade efter ålder, diagnos och föreslagen behand
-

ling.

Alder. Diagnos. Föreslagen behandling.

M. K. 22 år ............ Psykisk utvecklingshämning Anstalt för asociala imbe
med

lätt imbecillitet + cilla.

Neuros.

M. J. 23 år ............ Psykopati. Psykopatvård eller alkoho
listvård.

I. A. 23 år ............ Följdtillstånd efter hjärnin- Alkoholistvård.

flammation i barndomen.

L. L. 30 år ............ Ångeslncuros + Psykopati. Psykopatvård eller alkoho
listvård.

E. P. 30 år ............ Debilitet + Psykopati. Alkoholistvården.

M. B. 32 år ............Debilitet + sviter efter hjärn- Sinnessjukvård.

syfilis -F Psykopati.

E. E. 35 år ............ Endokrin rubbning? + Psy- Psykopatvård eller sinncs
kopati

sjukvård.

J. J. 49 år ............ Psykopati. Fattigvården.

G. E. 54 år ............ Imbecillitet -f Psvkopati. Anstalt för asociala imbe

cilla.

O. S. 61 år ............ Psykopati. Fattigvården.

Av denna sammanställning framgår att mer eller mindre utpräglade psyfcopatologiska

drag kunnat påvisas hos samtliga de undersökta. I flertalel

fall kan också konstateras att det rationella omhändertagandet av dessa individer

borde ha kunnat ske långt tidigare därest de i tid blivit föremål för

psykiatrisk specialistundersökning. Eftersom detta undersökningsresultat

överensstämmer med vad som kunde påvisas vid undersökningen av Landskrona-klientelet

1938 framstår kravet på obligatorisk psykiatrisk undersökning

åtminstone av samtliga de prostituerade kvinnor för vilka anstaltsvistelse

ifrågasattes, som synnerligen starkt motiverat. I ett par av undersökningsfallen

har därjämte framskymtat et» behov av speciella psykoterapeutiska

resurser hos de samhällsorgan som lia hand örn unga kvinnor som

just börjat ägna sig åt prostitution.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Aitåf&dqgulskotlet&^utlutaiideyiir.a^.btfägoi:.

40

Under rubriken, föreslagen behandling har i tablån .även ihf.öHs begreppet

,p.sy köpa Ivard närmast för att markera det behov av sadan vård. som ger sig

tillkänna även inom dea begränsade grupp .av: ■.''kroniskt-asociala personer

som de apstaltsvårdade prostituerade kvinnorna utgöra. Sådan vård-hav

föreslagits i främsta rummet beträffande ''l av de .undersökta 10 kvinnorna.

Begränsar man frågeställningen till vad som i nuvårande stund kan vara

praktiskt genomförhart erhålles följande tablå.

Föreslagen behandling...... , .. ; ....... - . Aldal fall.

Anstalt för asociala imbecilla .................;•.......''.:.. /•.. .u.

Annat sinnessjukhus ............................................. 2? '' ’

Alkoholistånstatt ...............-...... V....................... 1... 4

Fattigvårdsanstalt .........................................•> U 2: V

Ur läkarsynpunkt kan den nuvarande anstalt svärdén för dessa kvinnor

inte i något fall sägas utgöra en vårdform som är ägnad att tillrättaföra dem

eller som är avpassad efter deras psykiska tillstånd. Inspärrandet’av dessa

kvinnor på en tids tvångsarbete ter sig varken rationellt eller humant.

Uppgifter rörande tidigare intagna kvinnliga tvångsarbetare.

Den genomsnittliga beläggningen på lösdrivaravdelningen vid Karlstadfängelset

illustreras av följande siffror .rörande det högsta och lägsta antid

kvinnor som samtidigt varit intagna under de olika åren sedan avdelningen

öppnades hösten 1941. , ,

högst

lägst

1911 .............

—

1912 .............

. ......i I vj ; V-v'',

• 44- ■ ■ ■

----25 "

1913 .............

...vUU.:. 39

22

1914 ......

............. 19

2G

(1915 .............

D)

Som synes lia beläggningssiffrorna genomgående hållit sig låga men även

rätt jämna om man undantar innevarande auda en markerad sänkning

tycks lia satt in.

Eftersom det stora flertalet, kvinnor avtjänat, .tvångsarbete under längre

lid än ett år kommer totalantalet kvinnor, .som .pas;Rnat uuslalieti .sedin

1941, hate afl uppgå till iner .än 91,. {[.i''.* T;.'',

Om dessa kvinnor finnas vid anstalten lil] gäng lignea del:.uppgifter på

de registreringskort som uppläggas över varje kvinna vid hennes utskrivning.

Det ligger i sakens natur att sådana uppgifter på ett.kort med begränsat

utrymme måste bli synnerligen .sunnnariskö.- Icke desto mindre faar idet

synts vara av visst intresse att göra en del enkla sammanställningar av de

upplysningar som kunna utvinnas nr dessa kort. Tili det; undersökningsmaterial,

sorn de 91 kvinnorna representera, lia därvid på en; del punkter

kunnat adderas de 10 .nu intagna tvängsarbeierskorna så att totalantalet fall

blivit 101. ..-.v, y:,r »«• ■

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anätti lagutskottets .utlåtande hr v/bi hildgar..

U

Ålders fö r<! fhi ingeli bland kvinnorna framgår av nedanstående tablå.

20-25 år..........

25-30 år..........

30-35 år..........

35 år eller däröver

''"Adlai fall

23

23

''21

31

10J

?;■ -

En tredjedel av detta anstaltsklientel bland kvinnliga lösdrivare är sålunda

35 år eller däröver. Som det framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

för de 10 enskilda fallen är .det heller, in te .beit ovanligt att .även .kvinnor

uppåt 5 (D—f>0 - å r så Jdarji; kunna påräkna..en kundkrets ..soln .gatup.rpstituerade.

Detta -vid första påseendet .kanske .överraskande konstaterande, bär

.f.<p^-pqkså franjkonjmit i tidigare-undersökningar.. .........

Tvärtemot vad, man kanske skulle .kunna förmoda är det -hedler ingen

ovanlighet, att dessa kvinnor ingått äktenskap- I detta uadersökniilgstnatei-ial

bär så skett i. .eiy.tredjedel av fallen, .låt vara att giktenskapet-.sedermnra

upplösts i ett stort antal fall, genom laglig.skilsmässa .ellef helt enkelt genom

nit makarna flyttat i sär. Förhållandena på denna punkt belysas närmare

av. följande tablå...... "... .V .''

* ■'' ''■ y 5. ...... -I. „ ... « .. : . •• • . !■ • ! t- ■ **:■ i r\k

:: : r - : ;. : ''k Antal fair '' ^

,. .v ?, "f--

r r* , \ •• > — -v ... •.

:V ''lili T''rd> . " ... ■ -. - • "--V r *V7 •• • -'' . .v .?- • .. : v ‘.Yr:,

c V-• .•gifta och-saniboende med maken .......> .; .4.;..... 10 - r-.r;,

. •'' v.i-:''» ,-ej o> ■ » t ■.'')> '' ............■ ‘10 - ■•.*•/" t st*

____i.;..-., .-..::

frånskilda, ej omgifta

omgifta

•: £ i

i. •.•••;. -

: änkor .......

ogifta, samboende...........

» , ej samboende ........

Ii

.............- •. Å , v- a:-.ra

----i,-.''., .g..i.; löd-.

......................... 58

''i ■

- hd.,

il

ii :-h.:

1 detta sammanhang kan också nämnas alt direkta uppgifter örn all maken

i Själva verket tjänstgjort som den prostituerade kvinnans soutenör

eller att hon överhuvud haft en soutenör föreligger beträffande 8 kvinnor.

Verkliga antalet soutenörförbindelser får givetvis antagas ligga mycket högre.

I de tidigare lämnade redogörelserna för de 10 kvinnor =sopi undergått direkt

undersökning framskymtade i flera .fall olyckliga hemförhåll{iliden

under barndomen som bakgrund lill deras sedermera snedvridna sociala .utveckling.

Vid genomgången av ulskrivningskoi ten rörande de 91 k.vinjinorna

var del också, trots de mycket summariska uppgifterna, påfallande

hur ofta deras uppyäx.tsituation avvikit ,från den normala uppväxten i ett

hem med två föräldrar. .Nedanstående tablå ger. en översikt av detta.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Antal fall

Vanligt föräldrahem ..............................,... 43

Ensam moder ......................................... 5

Moder + styvfader.................................... 3

Far- eller morföräldrar .............................. 5

Ett fosterhem......................................... 19

Flera fosterhem ....................................... 6

Ingen eller osäker uppgift............................. 20

IÖI

Med den kännedom man numera har örn betydelsen av hemmiljön under

uppväxtåren för individens senare psykiska utveckling och sociala anpassning,

måste det framhållas som mycket anmärkningsvärt att en från normen

avvikande uppväxtsituation förekommit i åtminstone hälften av fallen

ifråga örn detta kvinnliga lösdrivarklientel. Detta sakförhållande utgör

ett klart indicium både beträffande beskaffenheten hos deras föräldrar som

.satt barn till världen utan att själva kunna eller vilja ta hand om dem och

beträffande möjligheterna till tidiga psykiska störningar hos de kvinnor

som sedermera hamnat på tvångsarbetsanstalten.

En annan orsaksfaktor att ta hänsyn till, kanske mera då det gäller att

belysa vad som fixerat dessa kvinnor i deras prostitutionstillvaro, är givetvis

spriten. På utskrivningskorten finnas ett pär rubriker av vilka den ena

anger örn kvinnan kan anses vara hemfallen åt spritmissbruk och den andra

örn hon var berusad vid »brottstillfället» (samma registreringskort användas

både för tvångsarbetare och vanliga fångar vilket förklarar denna rubriksättning).

Givetvis äro uppgifterna på denna punkt mycket osäkra. Eftersom

det dock har intresse, bl. a. ur behandlingssynpunkt, att erfara hur

ofta anstaltspersonalen, närmast fängelsedirektören, uppfattat kvinnorna

som mer eller mindre alkoholiserade har en sammanställning på denna

punkt gjorts i nedanstående tablå.

Hemfallna åt spritmissbruk .................................... 15

Ej hemfallna åt spritmissbruk men berusade vid »brottstillfället» 41

övriga ......................................................... 35

91

En tredje orsaksfaktor som sökt belysas med ledning av de knapphändiga

uppgifterna på utskrivningskorten är tecken på eventuella psykiska störningar

hos de intagna kvinnorna. Även dessa uppgifter äro givetvis synnerligen

osäkra. Som mätare på frekvensen och kanske också arten av de för

en icke psykiatriskt utbildad person iakttagbara psykiska defekterna hos

ifrågavarande klientel kunna de kanske dock förtjäna återgivas i sammanträngd

form. Självfallet få de angivna siffrorna endast betraktas som minimital

för de grövre och mer uppenbara bristerna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

43

Förståndssvaghet...................................... 10

Framträdande lynncsegenhcter, »psykopati» o. d....... 21

Karaktärssvaghet o. d.................................. 21

Höggradig nervositet .................................. 12

Sinnessjukdom ........................................ 2

Ingen direkt anmärkning .............................. 25

91

Får man döma av dessa tal skulle sålunda åtminstone SU av det kvinnliga

tvångsarbetsklientelet förete så markerade psykiska särdrag att dessa

äro uppenbara även för en icke fackutbildad bedömare.

Uppgifterna på utskrivningskorten ha även kunnat utnyttjas för att belysa

otillräckligheten i de resurser som för närvarande stå anstaltsledningen

till buds när det gäller att ordna för kvinnorna vid deras utskrivning. Uppgifterna

gälla närmast den åtgärd som då kunnat vidtagas för att skaffa

dem arbete.

Antal fall

Arbete anskaffat.............................................. 24

Kvinnan hänvisad att själv söka arbete vid arbetsförmedling o. d. 29

Kvinnan hänvisad till bestämd person för att få hjälp (syster

Katarina Ottow o. a.)....................................... 32

överförd till sinnessjukhus..................................... 1

överförd till kroppssjukhus .................................... 1

Överförd till straffanstalt ...,...................... 4

91

Det kan anmärkas att i 5 fall då arbete anskaffats, finns på kortet också

antecknat att kvinnan aldrig rest dit. I själva verket torde också den ansvariga

anstaltspersonalen som regel hysa mycket ringa tilltro till de vidtagna

åtgärdernas effektivitet ur synpunkten att återföra den utskrivna kvinnan

till en ordnad tillvaro. Denna pessimism inför resultatet av den egna

behandlingen framstår bjärt i de anteckningar på utskrivningskorten som

anstaltspersonalen gjort beträffande den sociala prognosen för de olika kvinnorna.

En sammanställning av dessa anteckningar ger följande resultat.

Antal fall

»Hopplösa fall» o. d................................... 15

Sannolikt återfall o. d.............................. 31

Möjligen ej återfall o. d................................ 20

Ingen uppgift ......................................... 24

91

Som slutdom över den nuvarande anstaltsbehandlingen av kvinnliga lösdrivare

kan man sålunda sätta att ledningen för tvångsarbetsanstalten inte

anser sig kunna räkna ens med möjligheten av ett gynnsamt behandlingsresultat

i mer än kanske en femtedel av fallen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande .nr ..76’; bilaga*

Bilaga C till siraf fleryberedningens yttrande.

Statistik för Stockholm.

Anhållna lösdrivare åren 1940—1944 samt första kvartalet 1945.

A. Manliga. _

Ar ./

Ant.

an-

hållna

Av de anhållna

v ••; “S-'' •. •

Av de häktade

frigåVos

utan

åtgärd

överl. till

fattigv. .

anst. el...

sjukh.

omhän-.

derlogos

som alko- holister .

.var-

nades

häk-

tades

förpas- sades t.

fattigv,

anst.-el.

sjukhus.

lrigå- Vos r

mend

var- /

ning.

döm- des till

tvångs- arbete

1940

340

126

14

10

134

56

11

10

35

1941 .......

317

126

26

5

113

47

.,-11

, *6

30

1942 .......

493

. 276

. 27

19 .

123

48

13

3 .

32

1943 ......

422

253

20

9

104 f

36 *

6 ~

1

29

1944 .....:

307

204

14 "

- :15

48

26

2

- 4.1

20

1945 l:ä kv.

72

51

2

3

13

-3 ‘

■'' --->•''-

i

2

Summa----

1951

1036

103

61

535 ''

216

'' 43

" 25 *

148

r

«.

Kvinnligi

1. • ‘ ^

v.

1940 ......

314

148

14

2

96

54

16

6

32

.1941 ......

446

,268

.34

2

105

37

10

2

25

''1942 ......

398 :

265.''

'' 36

6 •• ’

: 60

31:

3‘ ''

: v

'' 22

1943 ......

495

; :r390

15'' • ''

‘3 ‘

1 61

26 -

- 6:-t

19 ''

1944 V...A

134

. •315 ''

- 14- -

3 ’

46

; 26;

; '' 3-''

,:4 ‘

If"

1945 Ira k v.

''■ 78"

: ,f t ...

/; 68

3''

'' ’;6 ■

: •. 1 -•

f rii:

- Summa....;

2165

1484" i

.116...,

; 46.''

. 374

175 ;

: 43

24 *

lis".

Av-dé .icke varnade. eller /häktade .meddelades 902 män och 1316 kvinnor munÖig

tillrättavisning för lösdriveri.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ärtdrä:dag''ii(skött#''ts''ii\)&tande: kr^-TS-/ biläger.

4=5

BMdgd*E-UH sträf{lagberedningen!! yttrande.

Sfalistrtc för (Völebor(|.

Anhållna lösdrivare'' åren''l^-lO"—1944 sinif forstä’kraifälet’194''0.

V-.Marilifiii.

iuS År ;

. 4-, .

Ant.

an-

hållna

. Av de anhållna

Av de häktade

''Ingåvos

ulan

åtgärd

över!, till

fattigv.

■ anst.

oriihän-7

'' ifertögos

som alko- holister

- vär-

nades

häk-

tades

1’örpässa- ‘ dqs ti Il - ia ftig v.

anst. el.

sjukhus

frigå- ; vos

nied

var- j ning

döm- des till

tvångs- arbete

1940 ......

150

41

2

7 -

92

8 ''

-_’ -

2

6

1941 ......

77

i 21

3

4

43

6

— ''

4

.. 2

1942 ......

95

38

3

1

49

. 4

1

3''

1943 ......

83

29

1

1

'' 50

2

— ■

i —

2.

1944 ......

118

44

r '' 3

_

59

12

i1)

: 4

7

1945 lia kv.

55

17

5

2

26

5

.. —''

51 i

Stimma....

578

190''

17 :

15 i

319

! 37

i

n

; -2a :

,

b:

Kvinnlij):

.

1940 ......

49

: 18“

2

- •

'' 27

i 2

—

• 2

... r__.

1=941 ......

53

’ ni

_

'' 29

8

''_ ;

4

■''4

1942 ......

91

33

■ i

1

50

G

:-

2

r4 :

1943 ......

95

; 20

J j

—;

53

10

—

4

12

1944

110

49

3

i

47

; io

32)

3

1(1

1945 Ira kv.

23

: 8

: — ;

- ;

12

3

—

T

■ 1

Summa:...

. 427

150

: ‘ ii

2

218

51

3 ''

17

! Ali !

J) Sinnessjukhus. 2) 1 sinnessjuk;- 2" fattigvård.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

Bilaga F till straff lagberedningens yttrande.

Statistik för Maline.

Anhållna lösdrivare åren 1940—1944 samt första kvartalet 1945.

A. Manliga.

Ar

Antal

an-

hållna

Av de anhållna

Av de häktade

frigåvos

utan

åtgärd

överl. till

fattigv,

anst.

omhän- dertogos

som alko- holister

var-

nades

häk-

tades

förpassa- des till

fattigv,

anst. el.

sjukhus

frigå-

vos

med

var-

ning

döm- des till

tvångs- arbete

1940 ......

69

42

*)

*)

21

6

_

__

6

1941 ......

88

34

5

14

29

6

l3)

1

4

1942 ......

45

28

2

11

3

1

1»)

—

—

1943 ......

57

28

3

6

14

6

—

6

1944 ......

46

26

—

5

12

3

—

—

3

1945 l:a kv.

6

2

1

2

1

-

—

—

—

Summa____

311

160

11

38

80

22

2

1

19

B.

Kvinnliga

•

1940 ......

16

6

10

1941 ......

33

17

1

14

1

—.

l

1942 ......

24

12

—

1

11

—

—

—

1943 ......

50

27

19

4

4

1944 ......

36

21

—

—

12

3

—

3

1945 l:a kv.

3

1

1

—

1

—

—

—

Summa....

162

84

2

1

67

8

8

J

*) Uppgift saknas. *) Fattigvårdsanstalt. “) S:t Lars sjukhus.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.

47

Bilaga G till strof/lagberedningens yttrande.

Statistik för Norrköpg.

Anhållan lösdrivare åren 1940—1044 samt första kvartalet 1945.

A. Manliga.

År

Antal

an-

hållna

Av de anhållna

Av de häktade

frigåvos

utan

åtgärd

överl. till

fattig- vårdsanst.

omhän- dertogos

som alko- holister

varna-

des

häk-

tades

förpassa- des till fat- tigv.anst.

el.sjukhus

frigå-

vos

med

var-

ning

döm- des till

tvångs- arbete

1940 ......

10

7

___

2

1

___

_

1

1941 ......

10

4

—

—

4

2

—

—

2

1942 ......

19

9

1

—

6

3

I1)

—

2

1943 ......

11

4

1

1

5

—

—

—

1944 ......

15

7

1

—

7

—

—

—

—

1945 Ira kv.

3

3

—

—

—

—

—

—

—

Summa....

68

34

3

1

24

6

1

-

5

B.

Kvinnliga.

1940 ......

4

2

—

—

1

1

—

la)

—

1941 ......

2

1

—

—

1

—

—

—

—

1942 ......

2

1

—

—

—

1

—

—

1

1943 ......

1

1

—

_

1944

0

1945 l:a kv.

0

—

—

—

—

—

—

—

—

Summa....

9

5

—

—

2

2

—

1

1

*) Fri för intagn. å alk.anst. a) Intagn. å Frälsningsarméns räddn.-hem.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:527 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen. a1 i texten