Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
1945-06-15 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:76, Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
Dokumentets text
Andra lagutskottels utlåtande nr 76.
1
Nr 76.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1945 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående reformering
av lösdriverilagstiftningen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hedlund i Östersund hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville för 1946 års riksdag framlägga förslag till ny lösdriverilagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiflningskommitténs
år 1939 avgivna förslag i ämnet.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Över motionen lia på begäran av utskottet yttranden avgivits av socialstyrelsen
och strafflagberedningen. Yttrandena finnas såsom bilagor fogade
vid detta utlåtande.
Den nu gällande lagen angående lösdrivares behandling utfärdades den 12
juni 1885 och har sedan dess undergått endast smärre ändringar.
Såsom lösdrivare behandlas enligt lagen dels (1 § första stycket) den som
sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle,
där ej omständigheterna ådagalägga att han söker arbete, dels (1 § andra
stycket) den vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt,
att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Personer under 21 år behandlas dock ej som lösdrivare (1 § tredje
stycket).
Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller av tillsyningsman,
som utsetts att ha tillsyn å bettlare. Den anhållne skall ofördröjligen
inställas till förhör, å landet inför landsfiskal och i stad inför
stadsfiskal. Befinnes vid förhöret lösdriveri föreligga, må fiskalen meddela
den anhållne varning. Varningen blir icke omedelbart definitiv utan skall
underställas länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall den som
meddelat varningen över förhöret upprätta protokoll, därav en avskrift inom
viss tid skall tillställas länsstyrelsen. Är den varnade missnöjd med varningen,
har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser
försvara sig inför länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen efter företagen
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 9 sami. 2 avd. Nr 76.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
prövning varningen befogad, kungör länsstyrelsen densamma för rikets
polismyndigheter genom att införa den i Tidning för polisunderrättelser. Är
anhållen lösdrivare okänd och kan hans identitet ej utredas, skall han häktas
och sändas till länsstyrelsen, som införskaffar erforderliga upplysningar
till fastställande av hans identitet och därefter själv meddelar varning, därest
sådan anses böra ifrågakomma (2 §).
Den som inom två år från meddelad varnings kungörande ånyo beträdes
med lösdriveri ina efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen.
På samma sätt förfares med den som inom två år efter frigivning från
tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas
förhör av länsstyrelsen, som, därest lösdriveri anses föreligga, må
döma honom till viss tids tvångsarbete. Denna tid skall vara minst en månad
och högst ett år; dock kan densamma, därest lösdrivaren förut undergått
tvångs- eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekommit,
bestämmas till högst tre år. Föreligga förmildrande omständigheter,
kan länsstyrelsen inskränka sig till att meddela den häktade förnyad
varning (3 och 4 §§).
Över utslag, varigenom länsstyrelsen ådömt någon tvångsarbete, kan den
dömde anföra besvär hos Konungen. Besvären prövas i högsta domstolen.
Länsstyrelsens beslut angående varning får icke särskilt överklagas (6 §).
I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga örn lösdrivares
behandling den myndighet som eljest tillkommer länsstyrelsen. Stadsfiskals
och landsfiskals åligganden enligt lagen kunna i vissa fall fullgöras
av polisman (16 §).
Den som till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande
oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete och ej heller, örn
han börjat undergå sådant, fortfara därmed (7 §). Den som är i behov av
vård å sinnessjukhus kan dock kvarhållas å tvångsarbetsanstalt intill dess
sådan vård kan beredas honom.
Tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad att för
brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt att de dömda hållas
till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga (9 §).
Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas
till den kommun, där han har sin hemort. Efter medgivande av länsstyrelsen
må han dock kunna förpassas till annan ort, där han erbjudits
anställning hos välkänd och pålitlig person eller utsikt till arbete finnes eller
där han har att ombesörja någon viktig angelägenhet (10 §).
Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten
och, örn orten är stad där polismästare finnes, anmäla sig hos denne
inom 24 timmar efter ankomsten. Den som blivit dömd till tvångsarbete i
sex månader eller därutöver får ej under två år efter frigivandet utan sär
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
3
skilt tillstånd av polismyndigheten uppehålla sig utom den kommun, dit
han förpassats. I stad, där polismästare finnes, är han därjämte skyldig
att å de tider och i den ordning som polismästaren bestämmer göra anmälan
om bostad och försörjningsmedel. Visar den frigivne tredska att efterkomma
honom ålagda skyldigheter, skall han ånyo häktas och behandlas på
samma sätt som en för lösdriveri häktad person (12 §).
Därest den som undergår tvångsarbete skulle komma i förändrade villkor,
så att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger länsstyrelsen
i det län, där anstalten är belägen, förordna örn hans frigivande
(13 §).
Polis- och tillsyningsmän skola hålla noggrann tillsyn över lösdrivare.
Kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen böra låta sig angeläget
vara att bereda lösdrivare utväg till arbete (15 §).
Tvångsarbete kan ådömas även enligt fattigvårdslagen (74—76 §§) och
barnavårdslagen (72 §), Härom gäller följande. Om understödstagare eller
försörjningspliktig, som enligt någon av nämnda lagar intagits å anstalt
eller inställt sig eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandrager
sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma
givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet
eller god ordning, samt varning i viss stadgad ordning ägt rum utan
alt den felande låter rätta sig av varningen, kan han, på framställning av
fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller vederbörande anstaltsstyrelse,
av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete under minst en och högst sex
månader. Tvångsarbetet förrättas i tvångsarbetsanstalt eller i vissa undantagsfall
i kronohäkte. I fråga örn verkställighet av tvångsarbetet gälla lösdrivarlagens
bestämmelser i tillämpliga delar.
I 92 § fattigvårdslagen finnas även vissa bestämmelser om bettleri. Enligt
dessa må den, som efter fyllda 21 år gör sig förfallen till bettleri, tilllåter
barn under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för sin räkning, anhållas och behandlas såsom
lösdrivare. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa
behövligt antal tillsyningsmän, vilka lia alt anhålla bettlare och inställa
dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra
överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till förhör som avses i lösdrivarlagen.
Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen har varit föremål för ett
flertal utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen.
Ar 1907 uppdrog Kungl. Majit åt en kommitté, den s. k. fattigvårdslagsliflningskommilten,
att utarbeta förslag lill förändrad lagstiftning angående
lösdrivares behandling. Kommittén — sorn fått sig anförtrodd jämväl vissa
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
andra omfattande lagstiftningsuppgifter — avgav den 21 december 1922
betänkande med förslag till »lag om lösdrivares behandling» m. fl. författningar
(statens offentliga utredningar 1923:2). Sedan betänkandet varit
utremitterat till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar m. fl. samt
dessa avgivit utlåtanden i ärendet, uppdrog Kungl. Maj:t den 20 juni 1924
åt numera häradshövdingen Ragnar von Koch att inom socialdepartementet
biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Den 30 juni 1926 avgav
von Koch betänkande med förslag till »lag örn behandling av vissa arbetsovilliga
och samhällsvådliga» m. fl. författningar (statens offentliga utredningar
1926: 9). Även detta förslag blev efter remiss föremål för yttranden
av myndigheter m. fl. Därefter tillkallade chefen för socialdepartementet
enligt Kungl. Maj:ts den 9 juni 1927 meddelade bemyndigande tre sakkunniga
för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års
förslag. Den 30 maj 1929 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag
lill »lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst
leverne av samhällsskadlig art» (statens offentliga utredningar 1929:9).
Efter det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma omarbetat inom
departementet, varefter Kungl. Majit genom propositionen nr 240 för 1930
års riksdag framlade förslag till »lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt
(vanartslag)» m. m. Propositionen blev på grund av bristande tid icke föremål
för sakbehandling utan avslogs av riksdagen. Inom socialdepartementet
fullföljdes emellertid arbetet för lösdrivarlagstiftningens revision, och 1930
års proposition undergick därvid —- i viss del efter inhämtande av yttrande
från samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen och statskontoret — åtskilliga
ändringar. Nytt förslag till vanartslag förelädes därefter 1931 års riksdag
genom propositionen nr 100. I sitt över propositionen avgivna utlåtande,
nr 36, ansåg sig andra lagutskottet icke kunna biträda den lösning som
vissa centrala frågor erhållit i det framlagda förslaget. Enär viss ytterligare
utredning vöre erforderlig och då de ändringar i den föreslagna lagtexten,
som betingades av utskottets i förhållande till förslaget avvikande uppfattning
i åtskilliga hänseenden, vore av sådan omfattning, att desamma icke
lämpligen borde vidtagas av utskottet, avstyrkte utskottet bifall till propositionen.
I syfte att befordra en reform av lösdriverilagstiftningen angav
emellertid utskottet i utlåtandet sin ställning till vissa frågor av större principiell
vikt. Vid ärendets behandling i riksdagen bifölls utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen.
Är 1935 väcktes inom andra kammaren en motion, nr 446, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att upphäva lösdrivarlagen. I utlåtande,
nr 7, över motionen erinrade andra lagutskottet om att ett omfattande utredningsarbete
påginge rörande revision av lösdrivarlagen. Även om bestämmelserna
i denna lag icke kunde anses vara till alla delar tillfredsställande,
vore det dock enligt utskottets mening uppenbart, att lösdrivarlagen
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
5
icke kunde upphävas utan att samtidigt ersättas med annan lagstiftning till
skydd mot och till stöd åt de personer som på grund av sitt levnadssätt
måste bliva föremål för ingripanden från samhällets sida. Utskottet hemställde
därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen godkände utlåtandet.
År 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté, 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté,
att verkställa utredning och framlägga förslag bl. a. angående
en revision av lösdrivarlagen. Till fullgörande av sitt uppdrag avgav
kommittén den 31 augusti 1939 betänkande med förslag till lag örn arbetsfostron
m. m. (statens offentliga utredningar 1939:25). Sedan yttranden
över förslaget inhämtats från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,
har frågan fått vila. Utskottet återkommer till kommittéförslaget
nedan.
Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen berördes i korthet i en debatt
i första kammaren den 20 december 1941. På en av herr Schlyter till
chefen för socialdepartementet framställd fråga, huruvida denne hade för
avsikt att vidtaga några åtgärder i anledning av lösdriverilagstiftningskommitténs
av socialstyrelsen i väsentliga delar tillstyrkta förslag till lag om
arbetsfostran, yttrade departementschefen bl. a.: Alla vore ense örn att gällande
lösdriverilagstiftning vöre otidsenlig och att en omgestaltning av densamma
måste vidtagas. Beträffande innehållet i och utformningen av den
nya lagstiftning, som borde tillskapas, vore emellertid meningarna i flera
viktiga hänseenden mycket delade. Särskilt i två hänseenden, nämligen i
fråga örn vilken myndighet som skulle utgöra första instans vid lösdrivares
behandling samt rörande vilken myndighet som skulle vara dömande i lösdrivarmål,
hade lösdriverilagstiftningskommitténs förslag rönt starkt motstånd.
Flera myndigheter, bl. a. också socialstyrelsen, hade förklarat, att
med hänsyn till den kostnadsökning för statsverket, som ett antagande av
kommitténs förslag skulle föranleda, ett genomförande därav, vare sig i
oförändrat skick eller med föreslagna ändringar, icke borde ifrågakomma
i rådande statsfinansiella läge. Från några håll, bl. a. även socialstyrelsen,
hade emellertid ifrågasatts vissa provisoriska, ej nämnvärt kostnadskrävande
åtgärder. Departementschefen hade sin uppmärksamhet riktad på frågan,
om och i vad mån sådana åtgärder för det dåvarande kunde och borde
vidtagas. Viss utredning härom påginge. Något bestämt besked, huruvida
resultat härav komme att föreläggas 1942 års riksdag, kunde departementschefen
emellertid icke lämna.
I lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande gjordes i fråga om formerna
för samhällsingripande åtskillnad mellan egentliga lösdrivare och
prostituerade.
Beträffande de egentliga lösdrivarna framhöll kommittén, att
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
det vöre lösdrivarvårdens kardinalpunkt att åstadkomma en differentierad
behandling av olika lösdrivartyper. Även om det vore av stor betydelse att
samhället sattes i stånd att med effektiva medel skydda sig mot de farligare
yttringarna av lösdriveri, så måste det anses vara av ännu större vikt att
utvägar skapades för tillråttaförande av lösdrivarna redan på ett tidigt stadium,
d. v. s. då deras asocialitet ännu icke vore så utpräglad. Erfarenheten
gåve vid handen att en icke obetydlig del av lösdrivarna förfallit till asocialt
levnadssätt, icke på grund av några aktiva brottslings tendenser utan på grund
av en psykiskt betingad passivitet inför samhällslivets krav på anspänning
oell självverksamhet. Icke sällan vore lösdrivarna behäftade med psykiska
eller fysiska defekter i sådan utsträckning att vård vore erforderlig. I motsats
till nuvarande lösdrivare, som ju huvudsakligen hade repressiv karaktär,
borde en reformerad lösdrivarlagstiftning därför ägna en icke oväsentlig
uppmärksamhet åt frågan om anordnandet av lijälpåtgårder av olika slag.
I denna del överensstämde kommitténs förslag i stor utsträckning med tidigare
reformförslag. — Att den nuvarande formen för tvångsåtgärder mot
lösdrivarna, d. v. s. ådömande av tvångsarbete på bestämd tid, icke erbjöde
tillfredsställande möjligheter till rationell behandling vore allmänt vitsordat.
Tidigare reformförslag hade också beaktat detta förhållande och föreslagit
det tidsbestämda tvångsarbetets ersättande med intagande på speciella arbetsanstalter
under en relativt obestämd tidrymd samt med möjlighet till
villkorlig utskrivning av den intagne. Kommitténs förslag intoge samma
ståndpunkt.
Rörande frågan om organet för vidtagande av hjälpåtgärder yttrade kommittén
bl. a., att ett av de viktigaste spörsmålen i en reformerad lösdrivarlagstiftning
vore valet av de organ som skulle omhänderhava den omedelbara
tillämpningen av den nya lagstiftningen. Så länge behandlingen av
lösdrivare — såsom fallet vore enligt gällande lag — huvudsakligen hade
repressiv karaktär, kunde några bärande invändningar av principiell natur
näppeligen framställas mot anordningen att låta polismyndigheten få ett mycket
stort inflytande vid lösdrivarlagstiftningens tillämpning. Annorlunda
bleve förhållandet om vidtagandet av förebyggande och stödjande åtgärder
infogades som ett led i lösdrivarvården. I ett sådant system måste på grund
av sakens natur polismyndighetens ställning bliva en annan. Att helt utesluta
nämnda myndighet från befattning med lösdrivarärenden kunde naturligen
icke komma i fråga. Bland lösdrivarklientelet funnes ju kriminella element
i stor utsträckning, och det stöde i full överensstämmelse med polismyndighetens
uppgift att svara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
i samhället, om man till nämnda myndighet överläte rätten och skyldigheten
att ingripa mot de svårare arterna av lösdriveri. I ett system med differentierade
åtgärder förutsattes emellertid för avgörandet av frågan, huruvida
sådana omständigheter förelåge att ett tvångsingripande måste företagas, en
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
7
prövning av vederbörande individs karaktär, livsföring och förbältringsbarhet,
och detta bedömande skilde sig i hög grad från det straffrättsliga avgörandet
av frågan, huruvida en person gjort sig skyldig till en gärning som
krävde mera repressiva åtgärder från samhällets sida. Det vore av största
vikt att de organ som i första hand skulle omhänderhava denna synnerligen
grannlaga prövning omfattades med förtroende av den allmänna folkmeningen.
Detta torde säkrast bliva fallet, om ett lekmannaelement deltoge i
prövningen. Att polismyndigheten å andra sidan icke vore det lämpligaste
organet för utövandet av hjälpverksamhet och vidtagandet av förebyggande
åtgärder torde vara uppenbart. -—- Efter övervägande av olika möjligheter
för frågans lösning stannade kommittén vid att föreslå, att primärorganet
för handhavande av lösdrivarvården skulle vara den övervakningsnämnd
som omförmäles i lagen örn villkorlig dom. Enligt nämnda lag må allmän
underrätt tillsätta sådan nämnd för behandling av vissa i lagen angivna frågor.
Flera domstolar må förena sig om gemensam övervakningsnämnd.
Nämnden är alltså endast ett fakultativt organ, d. v. s. domstol har rätt men
icke skyldighet att tillsätta sådan nämnd. För att övervakningsnämnden
skulle kunna tjänstgöra som lösdrivarorgan föreslog kommittén, att nämnden
skulle göras obligatorisk.
Kommittén föreslog, att det skulle ankomma på de allmänna domstolarna
att besluta örn tvångsåtgärder mot lösdrivare. Icke blott genom sin organisation
utan även med hänsyn till sin rutin i fråga örn bevisprövning och lagtillämpning
och hela den procedur, som genom rättegångsordning och praxis
utbildat sig vid domstolarna till garanterande av rättssäkerheten, måste domstolarna
enligt kommitténs åsikt anses äga bättre förutsättningar än administrativa
organ att handlägga och avgöra mål och ärenden som utmynnade i
beslut örn långvarigt frihetsberövande.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag till åtgärder
mot lösdrivare må nämnas följande.
Övervakningsnämnd skulle upptaga lösdrivarärende antingen självmant
eller efter anmälan från polis- och åklagarmyndigheter, fattigvårdsstyrelse,
nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd. Utredning i ärendet skulle i första
hand verkställas genom polismyndighets försorg. Därefter skulle den för
lösdriveri misstänkte inställas till förhör inför övervakningsnämnden.
Om lösdrivare lämpligen borde omhändertagas för fattigvård, sjukvård
eller alkoholistvård, skulle nämnden söka föranstalta örn att sådan vård komme
till stånd. I annat fall skulle nämnden allvarligen tillhålla lösdrivaren
att föra ett ordentligt liv samt noggrant upplysa honom om de påföljder som
i annat fall kunde inträda för honom. Därjämte skulle det åligga nämnden
att, där så erfordrades, under samarbete med andra offentliga eller enskilda
institutioner, efter omständigheterna söka anskaffa lämpligt arbete åt lösdrivaren,
söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befunnos
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
lämpliga och villiga att omhändertaga honom, söka bereda honom vård å
hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur eller vidtaga annan lämplig
hjälpåtgärd. Örn nu nämnd åtgärd beslutats, skulle nämnden ställa vederbörande
under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kunde antagas att
han ändå skulle låta sig rätta. Övervakningstiden, som skulle bestämmas av
nämnden, skulle vara högst två år. Beslut om övervakning skulle kunna
förenas med åläggande för den övervakade att ställa sig till efterrättelse särskilda
bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort,
bostad eller användande av fritid, att avhålla sig från bruk av rusdrycker,
att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan
anstalt, eller (och) att underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar. Åläggande som nu sagts skulle dock icke
kunna genomföras med tvång. Örn nämnden fann det erforderligt för tillrättaförande
av lösdrivaren, skulle nämnden kunna förordna om hans intagande
på arbetshem. Beslut härom skulle verkställas genom länsstyrelsens
försorg.
Åsidosatte den övervakade sina skyldigheter, skulle övervakningsnämnden
kunna efter omständigheterna meddela strängare föreskrifter angående övervakningen,
förlänga övervakningstiden, dock med högst två år utöver den
ursprungligen bestämda tiden, tilldela den övervakade varning, meddela
förordnande om hans intagande i arbetshem eller hänskjuta ärendet till
domstol för prövning av frågan örn den övervakades intagande i arbetsanstalt.
Lösdriverilagstiftningskommittén räknade med att övervakningsnämnden
och övervakare i sin verksamhet skulle biträdas av de skyddskonsulenter,
som tillsatts för att taga befattning med övervakning, tillsyn och annan verksamhet
beträffande villkorligt dömda och villkorligt frigivna.
Fråga om intagande av lösdrivare i arbetsanstalt skulle enligt kommitténs
förslag kunna av övervakningsnämnden hänskjutas till domstol även utan
att nämnden dessförinnan vidtagit ovan angivna mildare åtgärder. I vissa
fall skulle åklagare äga att själv anhängiggöra talan örn intagande i arbetsanstalt.
Till intagande i arbetsanstalt skulle kunna dömas
1. den som visat tredska att efterkomma föreskrift som meddelats i samband
med beslut om övervakning;
2. den som, efter intagande å arbetshem, avvek därifrån eller undandrog
sig att där fullgöra anvisat arbete eller eljest gjorde sig skyldig till uppförande
som störde ordningen på arbetshemmet, så ock den som, medan han
var utskriven på prov från dylikt hem, visade tredska att efterkomma för
honom gällande föreskrifter;
3. den som, efter slutlig utskrivning från arbetshem, beträddes med lösdriveri,
såframt vid tiden för talans anhängiggörande två år ännu ej förflutit
från det han utskrevs;
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
9
4. elen som efter slutlig utskrivning från arbetsanstalt ånyo beträddes med
lösdriveri.
Beträffande lösdrivare, som led av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten och på grund därav var i behov av vård
å särskild vårdanstalt, skulle domstolen förordna örn hans omhändertagande
för sådan vård.
Den som intagits i arbetshem skulle få kvarhållas, örn han frivilligt ingått
i hemmet, högst ett år och eljest högst två år. Den som dömts till intagande
i arbetsanstalt skulle få kvarhållas i regel under högst tre år, vilken tid dock
skulle kunna förlängas till högst fem år. Utskrivning från arbetshem och
arbetsanstalt skulle vara antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig.
Den som utskrivits på prov skulle stå under tillsyn under viss tid.
Beträffande frågan om åtgärder mot prostituerade anförde lösdriverilagstiftningskommittén
bl. a., att det torde vara allmänt erkänt att den
nuvarande lösdrivarlagen icke gåve möjlighet till en rationell behandling av
de prostituerade. Särskilt starkt framstode avsaknaden av varje slag av hjälpoch
stödåtgärder. Lagen kände inga andra behandlingsformer än varning och
tvångsarbete, av vilka varningen icke vöre förknippad med några som helst
åtgärder till vederbörandes tillrättaförande samt tvångsarbetsbehandlingen
icke lämnade möjlighet till differentiering av klientelet. Icke minst bland de
myndigheter som omhänderhade lagens tillämpning rådde enighet om dess
bristfällighet, och detta hade i sin tur resulterat i att dessa iakttoge en viss
återhållsamhet vid lagens tillämpning. — Erfarenheterna från såväl vårt eget
land som från utlandet gåve otvetydigt vid handen, att prostitutionsföreteelsen
icke ginge att utrota genom repressiva åtgärder. Alla försök att genom
mer eller mindre drakoniska ingripanden mot de kvinnor som utövade prostitution
hindra företeelsens utveckling hade enligt historiens vittnesbörd haft
till huvudsaklig följd att formerna för prostitutionens utövning förändrats.
Detta sammanhängde därmed att prostitutionen vore en produkt av en mångfald
med varandra samverkande faktorer, av vilka vissa sammanhängde
med den prostituerades individuella egenskaper, medan andra åter vore betingade
av ekonomiska och sociala missförhållanden i samhället. Att ur detta
komplex av faktorer utsöndra någon som skulle kunna karakteriseras såsom
avgörande för prostitutionens förekomst och att angripa problemet med utgångspunkt
härifrån vöre därför fruktlöst. Kampen mot prostitutionen
måste ingå som ett led i samhällets allmänna socialpolitik och denna kamp
bleve framgångsrik i samma mån som man genom allmänna sociala åtgärder
uppnådde en förbättrad folkhygien och bättre levnadsförhållanden.
Beträffande frågan om terapeutiska åtgärder mot dem som hemfallit åt
prostitution gjorde kommittén skillnad mellan sedeslös ungdom under 21 år
och vuxna prostituerade. En av kommittén föreslagen ändring av 22 § d)
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
barnavårdslagen med syfte att vidga förutsättningarna för ingripande mot
ungdom har sedermera genomförts. I fråga om vuxna prostituerade var kommittén
av den bestämda uppfattningen, att samhällsingripande mot dessa
icke kunde motiveras av någon genom deras levnadssätt uppkommen abstrakt
fara för den offentliga moralen, utan att därutöver måste föreligga vissa
konkreta fakta av samhällsskadlig natur. Enligt kommitténs förslag skulle
ingripande med lösdrivarbehandling mot en prostituerad kvinna icke kunna
ske enbart av den anledningen att hon vore hemfallen åt sedeslöst leverne i
tillfälliga förbindelser. Däremot kunde tydligen en prostituerad kvinna av
annan anledning bliva föremål för lösdrivarbehandling, t. ex. därför att hon
bettlade eller läte andra bettla för sin räkning.
Kommittén utmönstrade alltså de prostituerade från det egentliga lösdrivarklientelet.
Enligt kommitténs förslag skulle psykiskt efterblivna kvinnor
i åldern 21—24 år, vilka förde ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv,
kunna omhändertagas enligt barnavårdslagen. Prostituerade, som vore hemfallna
åt alkoholmissbruk, skulle kunna behandlas enligt alkoholistlagen.
Beträffande kriminella prostituerade skulle finnas möjlighet för domstol att
i samband med villkorlig dom meddela föreskrift angående omhändertagande
av den dömda för arbetsfostran eller alkoholistvård. Kommittén föreslog
slutligen, att vissa med prostitutionen sammanhängande gärningar av anstötlig
art skulle kriminaliseras.
Utskottet finner ej anledning att i förevarande sammanhang lämna redogörelse
för innehållet i de vid lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande
fogade reservationerna eller de över betänkandet avgivna yttrandena. Socialstyrelsens
yttrande finnes intaget i »Sociala meddelanden» för 1940, nr 10 B.
Beträffande omfattningen av lösdrivarklientelet må lämnas följande statistiska
uppgifter.
Enligt statistisk årsbok för 1944 dömdes under åren 1921—1942 till tvångsarbete
-
Årligen
Män
Kvinnor
1921/25
345
195
1926/30
316
141
1931/35
227
101
1936/40
139
39
1937
146
54
1938
139
23
1939
102
20
1940
80
31
1941
66
32
1942
70
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
11
Enligt uppgift i strafflagberedningens yttrande över förevarande motion
voro, då yttrandet avgavs, endast 24 män och 10 kvinnor intagna på tvångsarbetsanstalt.
I lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande lämnas vissa utförligare
uppgifter. Enligt dessa anhöllos under åren 1930—1937 årligen i medeltal
6 378 män över 21 år för lösdriveri. Härav frigåvos utan åtgärd 3 901,
varnades enskilt 1 448, varnades offentligt 705, ådömdes tvångsarbete 216
samt överlämnades till fattigvården 108. Beträffande kvinnor över
2 1 år lämnas i betänkandet uppgifter för åren 1930, 1936 och 1937. Enligt
dessa
1930 1936 1937
anhöllos för lösdriveri............................ 587 793 534
frigåvos utan åtgärd.............................. 66 108 107
varnades enskilt ................................. 168 341 242
varnades offentligt............................... 224 238 108
ådömdes tvångsarbete ............................ 110 72 50
vörö sjuka eller överlämnades till fattigvården...... 19 33 27
Av de för lösdriveri anhållna kvinnorna var det övervägande flertalet prostituerade.
Strafflagberedningen har vid sitt yttrande över förevarande motion fogat
vissa uppgifter (Bil. C—G) från polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping. Bil. C samt E—G ha fogats vid detta utlåtande.
Den gällande lösdrivarlagen utfärdades 1885 och har sedan dess under- utskottet.
gått endast mindre ändringar. Lagen känner endast två former för ingripande
mot lösdrivare, varning och tvångsarbete. Varning meddelas av landsfiskal
respektive stadsfiskal men skall underställas länsstyrelsens eller, där
poliskammare finnes, dennas prövning. Finner länsstyrelsen eller poliskammaren
varningen befogad, kungöres den i Polisunderrättelser. Utan
stöd av lag har utvecklat sig det förfaringssättet att polismyndigheterna i
stor utsträckning tilldela personer som anhållits för lösdriveri s. k. enskild
varning, vilken icke underställes länsstyrelsens eller poliskammarens prövning
och ej heller kungöres. Tvångsarbete ådömes av länsstyrelse respektive
poliskammare. Tvångsarbetet är tidsbestämt. Någon av lagen reglerad eftervård
av frigivna finnes ej. — Tvångsarbete kan i vissa fall ådömas även
enligt fattigvårds- och harna vårdslagar na.
Frågan örn revision av lösdriverilagstiftningen har varit aktuell under
bela 1900-talet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen bär frågan
varit föremål för ett flertal utredningar. Förslag till dess lösning ha
genom propositioner förelagts 1930 och 1931 års riksdagar men ej vunnit
bifall. Senast har utredning verkställts av 1937 års lösdriverilagstiftnings
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
kommitté, som 1939 framlagt resultatet därav i ett betänkande med förslag
till lag om arbetsfostran m. m.
I förevarande motion har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:! anhålla, att Kungl. Maj:t ville för 1946 års riksdag framlägga förslag
till ny lösdriverilagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag.
Det torde råda allmän enighet om att den gällande lösdriverilagstiftningen
är i högsta grad otillfredsställande. Den kortfattade redogörelse som lämnats
för utredningsarbetets gång och behandlingen av reformfrågan i riksdagen
torde emellertid giva vid handen, att stora svårigheter finnas att komma
till rätta med de problem som här möta. Även lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag har mött invändningar. Särskilt har kritik riktats mot
kommitténs förslag beträffande spörsmålet vilka myndigheter skulle taga
befattning med lösdrivarvården.
Den första frågan som möter när det gäller att taga ställning till förevarande
motion är örn det över huvud taget föreligger något behov av en
särskild lösdriverilagstiftning, d. v. s. en speciallagstiftning mot de asociala
företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri. Att
ett sådant behov föreligger har tidigare allmänt antagits. Jämväl lösdriverilagstiflningskommittén
var av den uppfattningen. Beträffande den kvinnliga
prostitutionen ansåg emellertid kommittén, att samhället borde begränsa
sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot de tre grupperna unga,
alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur
social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot
icke borde söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom
lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs.
I strafflagberedningens yttrande över motionen har uttalats, att beredningens
ledamöter och sakkunniga varit ense örn att den nuvarande lösdriverilagstiftningen
bör upphävas snarast möjligt. Beredningen delar lösdriverilagstiftningskommitténs
uppfattning beträffande frågan örn åtgärder
mot kvinnliga prostituerade. Vad beträffar de manliga lösdrivarna har beredningen
icke ansett det utan vidare klart att de nuvarande regierna i lösdrivarlagen,
när de upphävas, behöva ersättas av en särskild, mera socialt
inriktad lösdriverilagstiftning. Enligt beredningens mening borde det övervägas,
huruvida icke det behov av samhälleligt ingripande mot ifrågavarande
klientel, som kunde föreligga, kunde utan särskild lösdriverilagstiftning
tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen.
Vad angår personer, som enligt gällande lag dömas till tvångsarbete, har
beredningen erinrat örn att antalet tvångsarbetare nedgått så väsentligt att
vid den tidpunkt då yttrandet avgavs endast 24 män och 10 kvinnor vörö
intagna på tvångsarbetsanstalt. Enligt beredningens mening gjorde verkställda
utredningar sannolikt, att de personer som dömas till tvångsarbete
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
13
lämpligen skulle kunna omhändertagas inom sådana former av socialvård
•— sinnessjukvård, sinnesslövård, alkoholistvård och vård å arbetshem —
för vilkas tillämplighet icke erfordrades någon särskild lösdriverilagstiftning.
Undantag finge möjligen göras beträffande enstaka kvinnliga prostituerade,
vilka emellertid, bl. a. med hänsyn till deras ålder, icke torde medföra några
allvarligare olägenheter från samhällsskyddets synpunkt.
Beträffande den stora grupp av lösdrivare som icke dömes till tvångsarbete
har inom beredningen gjorts gällande, att något behov av särskild
lösdriverilagstiftning icke skulle föreligga under förutsättning att vissa
mindre kompletteringar av strafflagen genomfördes. Flertalet av s. k. lösdrivare,
som icke borde omhändertagas av den egentliga socialvården, skulle
då kunna dömas till kriminalvårdande behandling. Beträffande återstoden
betvivlade beredningen, att samhället genom att avskaffa det nuvarande
varningsförfarandet skulle frånsäga sig ett viktigt avskräckningsmedel. Att
införa en modernare anstaltsbehandling för vissa asociala som för närvarande
lämnades på fri fot borde, särskilt med hänsyn till de skadliga biverkningar
som vore förknippade med alla frihetsberövanden, om möjligt
undvikas. Den viktigaste åtgärden för att tillrättaföra dem som hemfallit
åt lösdriveri vore att skaffa dem arbete. I detta hänseende vöre att märka,
att under arbetsmarknadskommissionens ledning holle på att tillskapas eri
fullständig organisation för arbetsberedning åt svårplacerad arbetskraft,
till vilken även räknades personer som på grund av tidigare kriminalitet
eller asocialitet hade svårt att vinna anställning.
Enligt vad som vidare anförts i beredningens yttrande hade beredningens
ledamöter och sakkunniga varit ense beträffande det väsentliga av vad ovan
återgivits. Men några hade likväl ansett det föga sannolikt, att samhället
helt skulle kunna undvara en särskild lösdr hårbehandling av män. Frågan
härom hade icke kunnat fullständigt belysas, eftersom beredningen
icke haft tillräckligt material till sitt förfogande.
Socialstyrelsens majoritet har uttalat, att det icke funnes någon institution
eller myndighet som ägde en sådan auktoritet och intoge en sådan ställning
till förevarande problem att den kunde giva ett avgörande svar på frågan,
huruvida behov föreligger av en särskild lösdriverilagstiftning. Socialstyrelsen
har emelelrtid på anförda skäl kommit till det resultatet, att det
icke kunde råda någon tvekan om att det förelåge behov av en ändamålsenligt
social vårdform för att omhändertaga kroniskt antisociala och
asociala element i samhället.
Utskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen
snarast bör upphävas, anser att starka skäl lala för att
något behov av en särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa
mindre kompletteringar av strafflagen vidtagas. En viktig synpunkt som
icke bör förbises i detta sammanhang är att kostnaderna för behandlingen
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 76.
av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen
skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården
reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag. Emellertid är spörsmålet örn behovet av en särskild lösdriverilagstiftning
icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig ställning
till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen
uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda erforderliga
garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet utgör
en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt
stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad. Med
hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående
undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på relativt
kort tid.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida
behov föreligger av särskild lösdriverilagstiftning, och
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan
föranleda.
Stockholm den 15 juni 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Olof Carlsson, Hage,
Sten, Hallagård* och Gunnar Andersson*;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Hellbacken*, Ryberg, Hermansson,
fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Johnsson i Stockholm* och
Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
15
Till förslag nr 37 i 9 sami. 2 avd.
Bilaga 1.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 9 mars 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
alt avgiva yttrande över motionen II: 72 av herr Hedlund i Östersund angående
reformering av lösdriverilagstiftningen. Med anledning härav får styrelsen
anföra följande.
Lösdrivarlagen tillkom för sextio år sedan, flera årtionden före den sociala
skyddslagstiftningens genombrott i vårt land. Utmärkande för denna skyddslagstiftning
är strävandet att differentiera behandlingen av de skydds- och
vårdbehövande efter deras personliga förhållanden och att förlägga tillämpningen
av lagstiftningen till av förtroendemän sammansatta samhällsorgan.
Dessa drag saknas fullständigt hos lösdrivarlagen, som, bedömd efter nutida
krav på ändamålsenlighet, måste betraktas såsom underhaltig.
Detta omdöme gäller i första hand behandlingen av klientelet. Denna utmärker
sig för synnerlig torftighet i fråga örn behandlingsmedel. Tillämpningsorganen
sakna därför adekvata resurser, vilket medför, bland annat,
stor ojämnhet i tillämpningen, så att vissa fall behandlas med onödig stränghet,
andra med slapp efterlåtenhet. Möjlighet till hjälpåtgärder, som verkligen
förtjäna denna beteckning, saknas nämligen helt och hållet. Den enda
förebyggande åtgärd, som lagen känner, är varningen, men en sådan åtgärd
som lösdrivarlagens varning, vilken icke ingår såsom ett led i en fortgående
verksamhet till den varnades skydd och hjälp, utövar enligt vad erfarenheten
visat mycket ringa verkan och utgör därför icke någon förebyggande åtgärd
i bemärkelsen av ett ingrepp med förebyggande effekt. Den andra av lagen
anvisade åtgärden — intagning på tvångsarbetsanstalt på viss i utslaget angiven
tid — företer stor likhet med frihetsstraff, som ådömes brottslingar;
den har samma utpräglat repressiva karaktär som detta. Själva behandlingen
å anstalt är på grund av anstaitssystemels otillfredsställande beskaffenhet
behäftad med det svåra felet, att den knappast medgiver några som helst
möjligheter till individualisering. Anstaltsklientelet är ju ingalunda ensartat
utan inrymmer å ena sidan aktiva anlisociala och kroniskt kriminella typer,
slappa förslöade parasitnaturer samt psykiskt och moraliskt djupt förfallna
individer, tillhörande samhällets bottenskikt, och å den andra mindre förkomna
element, vilka blott lill följd av de bristande möjligheterna till öppen
vård över huvud taget behövt bli föremål för anstaltsvård. Att räkna med
att anstaltsvården skall medföra någon gynnsam effekt för denna sistnämnda
grupp vore att hängiva sig åt en illusion; det kan säkerligen med större fog
befaras att anstaltsvistelsen i flertalet av dessa fall skall ha en skadlig inverkan.
En annan från humanitär synpunkt beklaglig följd av anstaltsväsendets
bristande differentieringsmöjligheter är den onödiga strängheten hos anstalts
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
regimen för de relativt godartade och socialt mindre förfallna av klientelet,
vilken sammanhänger därmed att det på en anstalt är hänsynen till den
mest svårdisciplinerbara delen av klientelet — och icke hänsynen till den
hyggligaste delen — som bestämmer graden av stränghet hos anstaltsordningen.
Även i andra hänseenden är utformningen av tvångsåtgärden otillfredsställande.
På grund av att vårdtidens längd i varje individuellt fall är fastställd
på förhand är det icke möjligt att vid utskrivningen taga hänsyn till
örn vederbörande kan erhålla arbete eller eljest redligen försörja sig och örn
han över huvud taget har bättre utsikter att anpassa sig i samhället än vid
intagningen. Denna stelhet hos lagen mildras icke av någon möjlighet att
genom försökspermission under vårdtiden pröva hans förmåga att sköta sig
i relativ frihet ute i samhället. Icke heller förekommer i allmänhet någon
organiserad eftervård utan den frigivne tvångsarbetaren lämnas att själv
söka bemästra de svårigheter av ekonomisk, psykologisk eller annan natur,
som möta honom vid utskrivningen. Den så gott som totala bristen på ordnad
eftervård är särskilt olycklig därigenom att den oförmedlade övergången från
den noggrant reglerade anstaltsvistelsen till den fullständiga friheten vid
utskrivningen är ägnad att utöva en i psykologiskt avseende mycket ogynnsam
kontrastverkan på den frigivne.
Sammanfattningsvis gäller sålunda, att alla de tre olika stadier, av vilka
behandlingen av klientelet består enligt modern skyddslagstiftning, nämligen
förebyggande åtgärder, anstaltsbehandling och eftervård, äro gestaltade på
ett alltigenom otillfredsställande sätt i den nuvarande lösdrivarlagen.
Det andra hänseende, vari denna lag skiljer sig på ett ofördelaktigt sätt
från modern skyddslagstiftning, avser beskaffenheten av det initiativtagande
organet. När det gäller att omhändertaga vårdbehövande av olika slag, såsom
alkoholister samt försummade eller vanartiga barn, finner man det enligt
nutida uppfattning påkallat, att detta organ har karaktären av en folkvald
nämnd, bestående av kommunalt betrodda personer med olika politisk uppfattning
samt skiftande ekonomisk och social ställning och sålunda på grund
av sin sammansättning erbjudande garantier mot obefogade eller otillräckligt
grundade ingripanden. Lösdrivarlagens anordning med en ensam person,
en polistjänsteman, som initiativtagare till ingripandet framstår i jämförelse
härmed i den allmänna meningen såsom ett mycket svagare skydd emot
ensidiga och förhastade ingripanden.
Utvecklingen i det svenska samhället under de sextio år, som gått sedan
lösdrivarlagen kom till stånd, har medfört att de former och organ för ingripande,
som lagen anvisar, numera uppfattas som i hög grad otidsenliga.
En ofrånkomlig följd härav har blivit, att lagtillämpningen slappats. Härtill
har också bidragit den växande insikten örn att den nuvarande behandlingen
ofta är verkningslös, mången gång rent av skadlig. Där möjlighet finnes att
i stället tillämpa en annan lagstiftning, t. ex. alkoholistlagen, sker detta,
vilket självfallet icke kan undgå att medföra bestämda konsekvenser, i allmänhet
av besvärande slag, för dessa andra vårdformer. Lösdrivarlagen har
sålunda nedsjunkit att bli en lag på avskrivning, vars tvångsåtgärd tillämpas
mera undantagsvis. Det är under sådana förhållanden oundvikligt att tilllämpningen
framstår såsom slumpartad och godtycklig.
Här inställer sig nu frågan, om det måhända icke föreligger något verkligt
behov av en särskild lösdrivarlagstiftning, varmed är att förstå cn speciallag
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
17
stiftning som har till föremål de kroniskt antisociala och asociala elementen
i samhället. Det finns dess värre icke någon institution eller myndighet i vårt
land, som äger en sådan auktoritet och intar en sådan ställning till förevarande
problem, att den kan giva ett avgörande svar på denna fråga. En av
de största bristerna hos den nuvarande lagstiftningen och organisationen på
detta område är nämligen, att det icke finnes något organ, som har en fullständig
överblick över lösdrivarfrågan och en samlad erfarenhet härom. Det
finns därför ingen, som kan ge ett på obestridd sakkunskap grundat svar
på den centrala frågan örn storleken av det asociala klientel, mot vilket samhället
måste lämna övriga medborgare skydd genom en särskild lagstiftning.
Lösdriveri är en missanpassningsföreteelse och består däri att ifrågavarande
individer av olika anledningar sakna förmåga att ordna sin livsföring
enligt gängse regler i samhället. Det ligger därför i sakens natur, att lösdriveriet
skall ha talrika beröringspunkter med andra sociala sjukdomsföreteelser,
som enligt erfarenheten också framträda i missanpassningsfenomen,
nämligen psykiska sjukdoms- och svaghetstillstånd, alkoholism och kriminalitet.
Olika undersökningar rörande lösdrivarnas sinnesbeskaffenhet ha samstämmigt
givit till resultat, att en övervägande del av de undersökta företett
tecken på olika slag av själsliga brister eller rubbningar (imbecillitet av olika
grader, sinnessjukdomar, psykisk invaliditet efter hjärnskador, neuroser och
psykopatier). Denna starka frekvens av psykiska rubbningar och brister
bland lösdrivarna ger vid handen, att frågan örn en rationell behandling av
lösdriveriet i första hand är ett vårdproblem.
En andra form av social missanpassning, med vilken lösdriveriet har vidsträckt
beröring, är alkoholmissbruket. Med avseende härå erinrar styrelsen
om sin undersökning år 1924 rörande manliga tvångsarbetare (Soc. Meddårg.
1924, nr 5), enligt vilken drygt hälften av dessa vörö alkoholmissbrukare.
Att lösdriveri sammanhänger med brottslighet är en gammal erfarenhet,
som bekräftas av den starka frekvensen av straffade bland lösdrivarna. Den
övervägande delen av de kriminella lösdrivarna hör till de passiva vaneförbrytarnas
grupp, men detta innebär ingalunda, att deras brottslighet är av
mera bagatellartad beskaffenhet. Även örn deras brott till övervägande del
bestå av dåligt planerade och oskickligt utförda egendomsbrott, som medföra
relativt ringa materiell skada, så förövas dock även en mängd svåra
brott av lösdrivare. Sålunda förekommer dråp under rus icke så sällan
bland detta klientel. Sexuella angrepp mot minderåriga gossar och flickor
samt våldtäktsbrott mot ensamboende kvinnor äro heller icke alldeles ovanliga.
Att hettleri ofta tar former som närma sig utpressning eller rån är känt.
Till den allvarliga kriminaliteten måste även räknas utpressningsbrott av
homosexuella manliga prostituerade och soutenörer, varigenom offren stundom
plundras på stora belopp eller drivas lill desperata gärningar. Kortspelarna
och bondfångarna tillfoga också sina offer betydande förluster.
Huru luffarna på sina ställen i vårt land kunna lerrorisera den bofasta befolkningen,
sedan numera tillämpningen av lösdrivarlagen slappnat, framkommer
då och då genom enstaka händelser, som giva en blixtbelysning åt
förhållandena. Så framkom exempelvis, i samband med utredningen av ett
mord för några år sedan på landsbygden i mellersta Sverige, att traktens befolkning
hade nödgats taga till vana att låsa in sig tidigt på kvällarna, även
under den ljusa årstiden, på grund av faran för kringstrykande löst folk.
Bihang lill riksdagens protokoll 1.945. 9 sami. 2 avd. Nr 76.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Det saknas dock ett samlat erfarenhetsmaterial, som är ägnat att ge en
föreställning om omfattningen av denna kriminalitet. Den verkliga brottslighetsfrekvensen
inom lösdrivarklientelet är därför okänd. Det ligger för
övrigt i sakens natur, att en stor del av dessa brott icke bli kända för myndigheterna.
Detta gäller exempelvis brott av olika slag, som förövas av prostituerade,
soufenörer och dylika under komprometterande omständigheter
för offren. En vagabonderande lösdrivare som gör sig skyldig till brottsliga
handlingar har stora utsikter att undgå upptäckt just därför att han saknar
stadigt hemvist och merendels befinner sig på rörlig fot. Smärre stölder och
snatterier av dylika individer bli ofta icke ens anmälda, enär den bestulne
anser möjligheten att få brottslingen fasttagen och lagförd vara alltför ringa.
Även om det saknas en sammanfattande uppskattning rörande omfattningen
av Iösdrivarklientelets brottslighet — en uppskattning som för övrigt,
på grund av nyss berörda omständigheter, alltid måste bli mycket ofullständig
— ge dock skilda erfarenhetsrön klart vid handen, att detta klientel omfattar
ett antal individer, som äro högst vådliga för allmän ordning och för
enskilda personers säkerhet till person och egendom. Det är därför oundgängligt
att samhället äger medel att skydda sig mot detta klientel. Den vanliga
ordningen, att tillämpa strafflagen, är emellertid otjänlig i en mycket
stor del av dessa fall. Som ovan närmare utvecklats föröva nämligen lösdrivarna
ofta brotten under förhållanden, som försvåra deras gripande och
lagförande. I åter andra fall är det bevisningsproblemet som erbjuder vanskligheter.
Detta gäller icke minst beträffande den yrkesmässiga asociala verksamhet,
som bedrives av bondfångare och deras gelikar; om en dylik individ
har lurat av en godtrogen person en stor summa pengar på kortspel, finns
det i regel ingen som helst bevisning för att han därvid förfarit bedrägligt
och sålunda ingen möjlighet att fälla honom till straff, men om samma bondfångare
visar sig gång på gång vara lika lycklig i sitt kortspel, så måste det
betecknas såsom en brist i samhällets skydd mot en dylik individs beteende,
örn samhället icke äger möjlighet att ingripa mot honom just på grund av
hans asociala livsföring. Även vid stöld från prostituerades kunder samt vid
utpressning genom soutenörer och dylika är bevisningen, om nu anmälan
över huvud kommer till stånd, på grund av omständigheterna vid brottets
utförande ofta svår att vinna. På liknande sätt förhåller det sig med bettlare,
som vid besök i hemmen under hot tilltvinga sig förmåner, med yrkesbedragare,
langare m. fl. För det enskilda brottet kan vederbörande ofta icke
fällas och just därför måste det finnas möjlighet att i annan ordning förhindra
hans fortsatta samhällsskadliga verksamhet.
Mycket belysande för spörsmålet, örn det föreligger behov av en särskild
lagstiftning, som tar sikte på de kroniskt antisociala och asociala elementen
i samhället, är slutligen, att det, så vitt socialstyrelsen har sig bekant, icke
finnes något land inom den västerländska kulturkretsen, som ansett sig
kunna undvara en dylik speciallagstiftning.
De psykiska sjukdoms- och svaghetstillstånd, som en icke ringa del av
lösdrivarna förete, äro merendels icke så manifesta, att det, särskilt i betraktande
av den sedan årtionden tillbaka rådande kroniska platsbristen på sinnessjukhusen,
är möjligt alt räkna med att vederbörande kunna bli omhändertagna
inom den reguljära sinnessjuk- eller abnormvården. Lösdrivare,
som tillika äro alkoholister, ha under de senare åren i stigande omfattning
blivit behandlade enligt alkoholist!“»gen, men denna utveckling har, helt
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
19
naturligt, icke kunnat förlöpa utan att medföra lätt insedda olägenheter för
alkoholistvården. Att strafflagen i många fall icke är ett tjänligt instrument
tor att komma till rätta med de kroniskt kriminella lösdrivarna har styrelsen
sökt påvisa i det föregående. En icke alldeles obetydlig del av lösdrivarna
utgöres av individer, som både äro hemfallna åt alkoholmissbruk och
visa starka kriminella tendenser och åtminstone tidvis äro i behov av sinnessjukvård.
Till följd därav ambulera de mellan alkoholistanstalter, straffanstalter
och andra anstalter för kriminalbehandling samt sinnessjukhus. De
två förstnämnda vårdformerna äro emellertid föga lämpade för detta klientel
och sinnessjukvården kan självfallet icke erbjuda någon lösning för mer
än en ringa del. Även för detta klientel framträder därför behov av en ändamålsenlig
social vårdform. Detta är slutligen även fallet för de troligen icke
synnerligen talrika lösdrivare, som varken äro alkoholister, kriminella eller
psykiskt sjuka eller defekta.
Enligt socialstyrelsens mening kan det sålunda icke råda någon tvekan om
att det föreligger behov av en ändamålsenlig social vårdform för att omhändertaga
kroniskt antisociala och asociala element i samhället. Lösdrivarbehandlingen
fyller i intet avseende de krav, som måste ställas på en dylik
vårdform. På grund härav och då, såsom ovan framhållits, den allmänna
insikten oin lösdrivarlagens otjänlighet medfört att lagen i tillämpningen
blivit satt på avskrivning, utgör denna lag icke ett användbart instrument
till skydd åt laglydiga medborgare mot de antisociala och asociala elementen
i samhället och icke heller en verklig hjälp för dylika individer.
Den nuvarande lösdrivarlagen måste därför utdömas av två var för sig
avgörande skäl, nämligen att den är gestaltad så, att den icke förmår giva
skydd i erforderlig omfattning mot asocial verksamhet samt att behandlingen
av den de! av klientelet, som likväl blir föremål för ingripande, är
helt otillfredsställande.
Socialstyrelsen anser det därför vara synnerligen angeläget att det kommer
till stånd en helt ny lösdrivarlagstiftning.
Beträffande möjligheterna att ernå en reform på detta område har man
att räkna med att denna lagstiftningsfråga i ovanligt hög grad är föremål
lör känslobetingade värderingar. Oviljan och misstroendet mot den nuvarande
lagen — vilka som ovan framhållits i och för sig äro väl grundade — ha
en tendens att omfatta varje lagstiftning på området. Vid denna mera oreflekterade
inställning icke blott förbiser man, att de senaste årtiondenas
djupgående ändring av maktförhållandena inom samhället i sig själv utgör
en faktisk garanti mot lagstiftningens handhavande på ett icke åsyftat sätt,
utan lämnar även obeaktat, att en ny lagstiftning på detta område icke kan
undgå att påverkas av de aktuella tendenserna inom sociallagstiftningen samt
att de summariska repressiva metoder, som känneteckna den nuvarande lagen,
sålunda icke komme att bibehållas i en ny lagstiftning. Icke heller ägnar
man tillbörlig uppmärksamhet ;.t den i detta sammanhang synnerligen viktiga
ändring av samhällets inställning till de oförvållat arbetslösa, som kommit
till stånd under de senaste årtiondena. Till följd av den ökade förståelsen
för dessas svåra läge och de vidgade hjälpanordningarna för sådana arbetslösa
lia skapats helt andra och gynnsammare betingelser än tidigare
förefunnils för att uppdraga en skarp gränslinje mellan detta klientel och
del arbetsskygga, parasiterande lösdrivarklientelet. Det .svenska samhället
förfogar därför numera, till skillnad mot vad som tidigare gällde, över goda
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
tekniska hjälpmedel för att utröna klientelets beskaffenhet och förebygga
ingripanden mot nödställda, oförvitliga medborgare.
De två viktigaste kraven i fråga om en lagstiftning på detta område äro,
att den erbjuder tillräckligt starka garantier för att tillämpningen sker på
åsyftat sätt ■— att den enbart träffar de asociala elementen och icke kan
utnyttjas mot exempelvis oförvållat arbetslösa — samt att den möjliggör en
individualiserad behandling av klientelet. Detta förutsätter dels att de fall,
där ingripande bör ske, angivas så klart och entydigt som möjligt, dels slutligen
att lagen tillhandahåller en serie åtgärder, som äro lämpliga för olika
slags fall och för olika stadier av lösdriveri, från den begynnande missanpassningen
till det djupa förfallet. Huru en skyddslagstiftning i stort sett bör
vara gestaltad för att uppfylla dessa villkor, därom äga vi i vårt land numera
stor erfarenhet genom de nya sociala vårdformerna för vanartad ungdom
samt alkoholister.
1937 års lösdriverilagstiftningskommittés på hösten 1939 framlagda betänkande
med förslag till lag om arbetsfostran m. m. motsvarar i högre grad
än något tidigare förslag de krav, som sålunda böra ställas på en reformerad
lösdriverilagstiftning. På grund härav ägnade socialstyrelsen detsamma stor
uppmärksamhet vid remissbehandlingen. I sitt i den nu remitterade motionen
berörda utlåtande — vilket är publicerat i Soc. medd., årg. 1940, nr 10 b
— påpekade styrelsen emellertid att förslaget till sin konstruktion företedde
vissa viktiga avvikelser från vad som funnits ändamålsenligt inom den sociala
skyddslagstiftningen.
De viktigaste punkterna i styrelsens härvid framförda utförliga detaljkritik
avsågo 1) utformningen av specialindikationerna, vilka för att motsvara
sitt syfte måste vara både nyanserade och distinkta, 2) primärorganen,
vilka för den stora massan av fallen böra utgöras av lämpligt sammansatta
nämnder och icke av en ensam polistjänsteman, 3) primärorganens befogenheter,
vilka under inga förhållanden böra få omfatta åtgärder av tvångskaraktär,
4) andra instansens organ, 5) frågan om en centralmyndighet för
denna vårdform, vilken helt förbisetts av kommittén men enligt styrelsens
mening är av stor betydelse för den framtida gestaltningen och utvecklingen
av denna vård, 6) anstaltssystemet, vilket å ena sidan i princip bör vara likformigt,
så att exempelvis överflyttning mellan olika anstalter kan verkställas
snabbt och utan onödig omgång, samt å den andra bör erbjuda avsevärda
möjligheter till differentiering av klientelet, så att exempelvis mera
förkomna individer kunna hänvisas till särskilda anstalter och den mera förbältringsbara
delen av klientelet därigenom kan erbjudas vård med bättre
betingelser än eljest vore möjligt, samt 7) familjevård för lösdrivare.
Det torde i detta sammanhang icke böra komma ifråga att ingå närmare
på dessa i och för sig viktiga detaljspörsmål utan socialstyrelsen inskränker
sig till att hänvisa till nämnda utlåtande. I ett hänseende har styrelsen ansett
sig böra skärpa sin inställning, nämligen beträffande utvidgningen av
barnavårdsnämndernas befattning med vanartad ungdom till att omfatta
högre åldersklasser. Styrelsen framhöll med avseende härå, att det vore nödvändigt
att iakttaga varsamhet i fråga om dylik utvidgning med hänsyn till
faran för att dessa samhällsorgans maktpåliggande uppgifter rörande deras
hittillsvarande klientel eljest kunna bli mer eller mindre eftersatta. Styrelsen
anser numera, att det icke bör komma ifråga att höja den övre åldersgränsen
i punkt d) i 22 § barnavårdslagen. — Beträffande kommitténs för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
21
ord för de s. k. övervakningsnämnderna såsom primärorgan må meddelas
att enligt inhämtade uppgifter hittills kommit till stånd endast 19 dylika
nämnder. Att använda dessa nämnder för detta ändamål vore sålunda att
bygga på organ, som faktiskt icke existera inom större delen av landet. Kommittén
har emellertid själv framhållit, att tidigare förslag på detta område,
som inneburit bildande av nya organ för tillämpningen, mött allvarliga invändningar
och icke vunnit riksdagens bifall.
I sitt utlåtande år 1940 berörde socialstyrelsen i förbigående även tattarefrågan
med hänsyn till att denna står i nära sammanhang med frågan om
allmänna profylaktiska åtgärder mot lösdriveri och annan asocialitet. Sedan
dess har socialstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj:t, verkställt en inventering
av tattare i riket. Resultatet härav kommer inom kort att framläggas
för Kungl. Maj:t i form av en redogörelse för tattarnas antal och levnadsförhållanden.
Redogörelsen kommer även att publiceras i Sociala meddelanden.
En särskild fråga, som synes böra tagas under övervägande vid prövningen
av en helt reformerad lösdrivarlagstiftning, är om denna bör omfatta den
speciella form av asocialt levnadssätt, som kallas prostitution, eller örn det
kan anses vara tillfyllest att tillfoga en ny specialindikation i alkoholistlagen,
avseende den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och för ett sedeslöst
leverne i tillfälliga förbindelser.
Av vad tidigare anförts i förevarande utlåtande framgår, att socialstyrelsen
finner det synnerligen påkallat att det kommer till stånd en helt ny lösdrivarlagstiftning.
Styrelsen har också givit uttryck för sin uppfattning, att lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag till lag om arbetsfostran m. m. i högre
grad än något tidigare förslag motsvarar de krav, som böra ställas på en
reformerad lösdrivarlagstiftning, men att det dock företer vissa viktiga avvikelser
från vad som funnits ändamålsenligt inom den moderna sociala
skyddslagstiftningen. Styrelsen skulle dock anse det vara mycket olyckligt,
om särmeningar angående än så viktiga detaljer i det eftersträvade nya skola
få stå hindrande i vägen för reformarbetet. Här gäller i själva verket att det
bästa icke får vara det godas fiende.
Från dessa utgångspunkter kan socialstyrelsen endast uttala, alt det vore
att hälsa med den största tillfredsställelse, om riksdagen framförde önskemål
om att förslag i ämnet — grundande sig på lösdriverilagstiftningskommitténs
betänkande och med beaktande av de av socialstyrelsen framförda synpunkterna
— bleve förelagt riksdagen år 1946.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören
Höjer, generaldirektörens ställföreträdare, t. f. byråchefen Alexanderson, byråchefen
Åman, föredragande, byråcheferna Bergström och Berggren, styrelsens
expert för alkoholistvårdsärenden, professorn Kinberg, samt tjf. byråchefen
Ringenson och skyddshemsinspektören Eriksson.
Utdrag ur styrelsens protokoll, innehållande särskilt yttrande av byråchefen
Bergström bifogas.1
Stockholm den 30 april 1945.
KARL .T. HÖJER.
A. Åman.
Sc bilaga II.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Bilaga II.
Utdrag
ur protokoll, hållet hos K. Socialstyrelsen
den 30 april 194 5.
Vid ärendets föredragning anmäldes skiljaktig mening av byråchefen
Bergström, som anförde:
»Under de senaste tre decennierna har frågan om lösdrivarlagstiftningens
revision praktiskt taget oavlåtligt stått på dagordningen, och ungefär vart
femte år hava med pendelartad regelbundenhet betänkanden till frågans
lösning sett dagen. Man frågar sig då, vad som i verkligheten åtgjorts låt
oss säga under detta århundrade,
Om man bortser från anstaltsväsendets administrativa omflyttning från
fångvårdsstyrelsen till socialdepartementet, vilken s. k. reform var ett rent
sken, har i sak ingenting annat av betydenhet utförts, än att en behjärtad
chef för Svartsjöanstalten år 1909 på eget initiativ med resolut grepp avskaffade
den med fog hatade makadamslagningen, byggde krea lurstallar
och åter lade 800 tunnland vanhävdad statsjord under plogen och i så måtto
helt förvandlade de intagnas liv, att arbetet med makadamslagning ändrades
till jordbruksarbete på en mönsterdomän. En särskild, modernt anordnad,
sluten avdelning har också uppförts för något tiotal år sedan. Erkännande
förtjänar även några moderna arbetsanordningar på Landskronaanstalten;
detta anstaltskomplex användes dock nu för andra ändamål.
Resultatet av betänkandena åter har förblivit intet, detta trots att de utarbetats
med den allra största omsorg och ingalunda saknat förtjänst.
Enligt min mening är anledningen till det negativa resultatet helt och hållet
ait tillskriva existensen av den nuvarande lagstiftningen med dess vare
sig förtjänta eller oförtjänta — eller båda delarna — men i allt fall eminenta
vanrykte. Härutinnan torde lösdrivarlagstiftningen överträffa allt vad
svensk lagstiftning för närvarande äger. Icke ens det yppersta förslag till
ny lagstiftning torde båta till något, så länge förefintligheten av den nuvarande
lagen förlamar viljan hos intresserade statliga och kommunala
myndigheter att överhuvud taga befattning med detta problem.
För att skapa en plattform för diskussion om en ny lagstiftning kräves,
att lagstiftaren klart ådagalägger, att samhället gjort sig urarva till den
gamla lagstiftningen. Först när så skett och lagen avskaffats, kommer det
att ges förutsättningar att i frisk luft, utan fördomar och på positivt sätt
dryfta de tvivelsutan svårlösta frågorna örn en modern och human lagstiftning.
Lagen är ju för övrigt i verkligheten redan satt ur kraft. För närvarande
torde det finnas omhändertagna några tiotal manliga och ett tiotal kvinnliga
lösdrivare. Det torde vara i sak tämligen likgiltigt, om man skapar någon
övergångsform för vården av denna lilla restlängd eller förfar på annat sätt.
Svårare problem än så torde ha bemästrats.
I och med att jag sålunda för min del förordar dels lösdrivarlagstiftningens
upphävande praktiskt taget nu omedelbart och dels -— i och med upphävandet
— igångsättandet av en ny utredning, kan jag icke på nuvarande
stadium biträda styrelsemajoritetens ståndpunktstagande i detalj i en hel
mängd frågor.»
Ur protokollet:
Stig Östergren.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
23
Bilaga lil.
Till riksdagens andra lagutskolt.
Kungl. Majit har genom beslut den 23 mars 1945 anbefallt strafflagberedningen
alt till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en av herr
Hedlund i Östersund väckt motion (II: 72), vari hemställes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära framläggande för 1946 års riksdag
av förslag till ny lösdriverilagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
Iösdriverilagstiftningskommitténs den 31 augusti 1939 avgivna förslag till
lag om arbetsfostran m. m. (SOU 1939: 25).
Med anledning härav får beredningen anföra följande.-
Såsom i motionen anförts är den enligt 1885 års lösdrivare och 1918
års fattigvårdslag gällande ordningen för lösdrivares behandling i hög grad
föråldrad och otillfredsställande. Även lagstiftningens tillämpning är bristfällig.
Ur rättssäkerhetssynpunkt kunna allvarliga anmärkningar riktas såväl
mot de uppställda förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning som
mot reglerna örn förfarandet vid tillgripande av lösdrivarbehandling. Indikationerna
äro otydligt utformade och medföra dessutom, till följd av det
uppställda undantaget för personer som äga medel till sitt uppehälle, att
lagstiftningen i viss mån får karaktären av en klasslag. Genom alt möjliggöra
åtgärder mot dem som på grund av sitt levnadssätt äro vådliga för
allmän sedlighet har lagstiftningen under årens lopp i växlande utsträckning
medfört ett mer eller mindre godtyckligt ingripande med tvångsåtgärder
mot kvinnliga prostituerade. Medan det med omsorgsfulla garantier kringgärdade
domstolsförfarandet bereder den som misstänkes för brott ett stort
mått av trygghet mot missgrepp, ställes den för lösdriveri misstänkte inför
administrativ myndighet utan tillgång till fri rättshjälp eller rättegångsbiträde.
I motsats till vad som är fallet vid modernare sociala vårdformer
är primärorganet vid lösdriveribehandling icke en folkvald nämnd utan en
enskild polistjänsteman. Polisen har fått en ännu mera dominerande roll
därigenom att den äger meddela varning, vilken förekommer både i enskild
och offentlig form. Den omprövning av beslut om offentlig varning, som
åvilar länsstyrelse, grundas väsentligen på skriftliga polisrapporter. Den
varnade kan i regel icke utnyttja sin rätt att avgiva skriftliga påminnelser
hos länsstyrelsen eller påkalla förnyat personligt förhör inför denna myndighet.
De åtgärder som stå till buos mot lösdrivare — varning och tvångsarbete
— äro illa ägnade att tillgodose samhällsskyddets intresse. Ur individualpreventiv
synpunkt äro de av rent negativ karaktär. Varningen, som icke
är förenad med arbelsanvisning eller annan hjälpåtgärd, utgör ej något
lämpligt medel att återföra den som hemfallit åt ett asocialt levnadssätt till
mera ordnade förhållanden. Detta är ej heller fallet med tvångsarbetet,
som närmast kan jämföras med straffarbetet sådant detta gestaltade sig
före senare liders fångvårdsreformer. De mest framträdande bristerna hos
tvångsarbetet är alt det alltid är tidsbestämt, att det verkställes på otidsenliga
anstalter — beträffande kvinnorna för närvarande ett vanligt cellfängelse
och beträffande männen det för sina sovboxar bekanta Svartsjö —
utan någon principiell differentiering av klientelet samt att det, bortsett från
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
en sporadisk hjälpverksamhet av enskilda organisationer, icke är förenat
med någon efiervård efter frigivningen. En särskild olägenhet med tvångsarbetet
är vidare att det i praktiken ofta tillämpas mot personer som lida
av sinnesslöhet eller annan utpräglad psykisk abnormitet.
Om åtgärderna mot lösdrivare sålunda icke ha någon positiv effekt, medföra
de däremot i många fall betydande skada för individen. Att detta är
fallet med tvångsarbetet, som har alla de menliga biverkningar vilka känneteckna
ett frihetsstraff utan att dessa motverkas genom positiva åtgärder
under verkställigheten, är sedan länge erkänt. Även varningsförfarandet,
som tillämpas i vidsträckt omfattning, leder emellertid i många fall till sådan
skada, särskilt på grund av den vanhedrande karaktär som en lösdriverivarning
har i det allmänna medvetandet och till följd av den polisundersökning
av ömtåliga personliga förhållanden som föregår varningen.
Olägenheterna av varningsförfarandet äro särskilt framträdande för kvinnor.
Genom en lösdriverivarning kunna de för all framtid bliva stämplade
som prostituerade. Redan år 1918 utmönstrades den s. k. reglementeringen
ur den svenska lagstiftningen under motivering bl. a. att det för upprättande
av fallna kvinnor vore hinderligt att de bleve inskrivna hos polisen
såsom prostituerade. Genom lösdriverilagstiftningens varningsinstitut har
emellertid en rest av denna bokföring av de prostituerade dröjt kvar. Varningarna
erhålla ett icke ringa mått av publicitet genom den tryckta publikationen
Polisunderrättelser, som visserligen icke är tillgänglig för allmänheten
men som sprides till polismyndigheter och polismän över hela landet.
Det kan icke heller undvikas att på grund av anmälan eller eljest
polisundersökningar stundom företagas beträffande kvinnor som med orätt
misstänkas för prostitution eller som tidigare varit prostituerade men sedermera
skapat sig en oklanderlig existens. Det hela försvåras därigenom
att pi’otoko!ien över polisförhör i lösdriveriärenden anses vara offentliga
handlingar, vilka polismyndigheterna på begäran äro skyldiga att tillhandahålla.
I många fall torde polisens verksamhet för uppspårande av prostituerade
även ha försiggått under former — t. ex. razzior på gator och samlingsställen
■—- som varit onödigt uppseendeväckande och ägnade att leda
till förhör av felaktigt misstänkta.
Den kritik som riktats mot gällande lösdriverilagstäftning och dess tilllämpning
har givit anledning till ett flertal reformförslag, senast lösdriverilagstiftningskommitténs
förslag av år 1939 vars huvudsakliga lagfästande
påyrkats i nu ifrågavarande motion. Nämnda förslag åsyftar att råda bot
på ovan påtalade brister i den nuvarande ordningen. Den negativt inriktade
lösdrivarbehandlingen ersättes i förslaget med ett system av positiva hjäipåtgärder
i förening med övervakning och andra frihetsinskränkningar samt
i sista hand en lindrigare och en strängare form av frihetsförlust, arbetshem
och arbetsanstalt. Rättssäkerheten tillgodoses bättre därigenom att indikationerna
för lösdriveribehandling förtydligats och gjorts något snävare
samt att förfarandet reglerats i närmare anslutning till den vanliga straffprocessen.
Såsom primärorgan har polismyndigheten ersatts av den övervakningsnämnd
med judiciellt och socialt inslag varom stadgas i lagen om
villkorlig dom. Endast domstol skall äga besluta om den strängare formen
av frihetsberövande. Prostitutionen som sådan drabbas ej av den föreslagna
lagen cm arbetsfostran. Vissa yttringar av prostitution ha emellertid
straffbelagts och genom villkorlig dom kunna prostituerade som begått
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
25
brott överlämnas till övervakningsnämnd för åtgärder enligt arbetsfostringslagen,
varvid intagning i arbetsanstalt emellertid icke kan äga rum. Vidare
innebär förslaget att barnavårdslagen och alkoholistlagen skola få ökad
tillämplighet mot prostituerade.
Över 1939 års förslag ha yttranden inhämtats från ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Beredningen har emellertid endast haft
tillgång till det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, vilket är befordrat till
trycket.
Vid behandlingen av förevarande ärende inom strafflagberedningen har
det rått enighet om att den nuvarande lösdrivarlagstiftningen bör upphävas
snarast möjligt. Beredningens ledamöter och sakkunniga ha även varit ense
örn att samhället — såsom lösdriverilagstiftningskommitlén föreslagit —
i fråga om den kvinnliga prostitutionen bör begränsa sig till att vidtaga förebyggande
åtgärder mot unga, alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade
samt bekämpa vissa ur social synpunkt särskilt skadliga verkningar
av prostitutionen men däremot icke bör söka lösa den praktiskt ogenomförbara
uppgiften att genom lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen
som sådan till livs. Däremot har det icke ansetts utan vidare klart att de
nuvarande reglerna om lösdriveribehandling av män när de upphävas behöva
ersättas av en särskild, mera socialt inriktad lösdrivarlagstiftning.
Inom beredningen ha sympatier uttalats för ett i socialstyrelsens ovannämnda
yttrande av byråchefen Hagman reservationsvis framfört yrkande,
som i huvudsak innebär att samhället bör inskränka sig till att med anlitande
av vanliga hjälpformer bringa hjälp åt sådana grupper som ej kunna
reda sig själva men beträffande dem som ej leva enligt gängse och vedertagna
moralbegrepp bör nöja sig med att stadga korrektioner i strafflagen
och låta förseelser däremot behandlas av de vanliga domstolarna. Enligt
nämnda reservants mening skulle en sådan lagstiftning som den av lösdriverilagstiftningskommittén
föreslagna bl. a. kunna medföra risker för de
oförvållat arbetslösa. Inom beredningen har särskilt framhållits att en lösdrivarlagstiftning
nödvändigtvis måste kännetecknas av en tämligen vag
beskrivning på det levnadssätt som skulle föranleda ingripande och att en
sådan lagstiftning därför måste vara menlig för rättssäkerheten, Såsom anmärkningsvärt
har framhållits att behovet av lösdrivarbehandling företrädesvis
brukar motiveras med nödvändigheten att kunna ingripa mot personer
som icke kunna övertygas om brott men likväl för det allmänna rättsmedvetandet
framstå som brottslingar. Att grunda ett ingripande på sådana
skäl stöde enligt den anförda meningen i strid mot eljest tillämpade rättsprinciper.
Med hänsyn till vad sålunda gjorts gällande, har beredningen ansett att
det i första hand borde övervägas huruvida en särskild lösdrivarlagstiftning
är erforderlig eller huruvida det behov av samhälleligt ingripande mot det
ifrågavarande klientelet som må föreligga kan tillgodoses genom andra sociala
vårdformer jämte straffrättsskipningen. Beredningen har vid frågans
bedömande ägnat särskild uppmärksamhet åt det klientel som för närvarande
blir föremål för lösdrivarbehandling och åt de möjligheter som strafflagstiftningen
erbjuder till ingripande.
I fråga örn klientelets omfattning och beskaffenhet föreligga tämligen fullständiga
uppgifter angående de personer som dömas till tvångsarbete. Till
antalet ha dessa nu nedgått så väsentligt att för närvarande endast 24 män
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
och 10 kvinnor äro intagna Då tvångsarbetsanstalt. Under år 1945 ha hittills
endast 11 män och 2 kvinnor intagits på sådan anstalt. Beträffande
såväl manliga som kvinnliga tvångsarbetare ha vid skilda tillfällen ingående
undersökningar verkställts till utrönande av klientelets beskaffenhet (se
bl. a. undersökningar av Gunnar Adell och Gustav Jonsson i 1939 års betänkande
om arbetsfostran). Beredningen har till komplettering av undersökningarna
beträffande de manliga tvångsarbetarna från styrelsen för statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö erhållit vissa uppgifter angående det nuvarande
tvångsarbetsklientelet, vilka bilägges detta yttrande (Bil. A1). Beträffande
de för närvarande intagna kvinnliga tvångsarbetarna har beredningens
sakkunnige, legitimerade läkaren Gustav Jonsson, för beredningens
räkning verkställt en psykiatrisk undersökning vilken likaledes bifogas
yttrandet (Bil. B1). Enligt beredningens mening få de verkställda utredningarna
anses göra sannolikt, att de personer som dömas till tvångsarbete
lämpligen skulle kunna omhändertagas inom sådana former av socialvård
— sinnessjukvård, sinnesslövård, alkoholistvård och vård å arbetshem —
för vilkas tillämplighet det icke erfordras någon särskild lösdrivarlagstiftning.
Undantag får möjligen göras beträffande enstaka kvinnliga prostituerade
vilka emellertid, bl. a. med hänsyn till deras ålder, icke torde medföra
några allvarligare olägenheter från samhällsskyddets synpunkt.
Den de! av lösdrivarklientelet som icke dömes till tvångsarbete är av väsentligt
större omfattning. Under åren 1930—1937 lingö årligen i medeltal
1 448 män enskild och 705 offentlig varning. I medeltal 3 901 män om
året anhöllos för lösdriveri men släpptes utan åtgärd.
Beträffande beskaffenheten av det lösdrivarklientel som icke dömes till
tvångsarbete har ingen särskild undersökning verkställts och de uppgifter
som föreligga äro alltså sparsamma. Strafflagberedningen har under den
korta tid som stått lil! buds sökt skaffa sig någon kännedom om detta klientel
genom förfrågningar hos vissa polismyndigheter. De inkomna uppgifterna,
vilka biläggas detta yttrande (Bil. C—G1), äro icke representativa för*
hela landet och kunna därför ej läggas till grund för säkra slutsatser. De
synas emellertid giva ett starkt stöd för antagandet att bettlare och s. k. luffare
utgöra den största delen av de anhållna och att den därnäst största
gruppen utgöres av personer som anhållits såsom misstänkta för brott; de
sistnämnda ha icke ansetts kunna ställas under åtal för brottet på grund
av bevissvårigheter men förutsättningar för lösdriverivarning ha funnits
föreligga. Bland de för brott anhållna utgöres en talrik grupp av personer
som misstänkas för soutenörskap. De inkomna uppgifterna synas vidare
tyda på att de för lösdriveri anhållna i regel varit föremål för behandling
inom kriminalvården, alkoholistvården eller andra grenar av socialvården
innan lösdrivarlagen tillämpats på dem.
I fråga örn möjligheterna för straffrättsligt omhändertagande av personer
som för närvarande behandlas eller i framlagda reformförslag ansetts böra
behandlas med lösdrivarvård torde man till en början kunna konstatera
att kriminalvården, under förutsättning att ifrågavarande personer kunna
dömas för brott som förskylla frihetsstraff, numera erbjuder relativt tillfredsställande
vårdmöjligheter; i vissa fall ha möjligheterna för en rationell
behandling avsevärt förbättrats genom det senaste decenniets reformarbete
på straffsystemets och verkställighetens område. Ett lämpligt om
-
1 Bil. B, C, E—G ha intagits nedan; bil. A och D ha här uteslutits.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
27
händertagande kan särskilt komma till stånd genom skilda åtgärder i samband
med villkorlig dom samt genom dom till förvaring. Beträffande möjligheterna
att döma ifrågavarande personer för brott torde det förhålla sig
så att deras asocialitet merendels tar sig uttryck antingen i straffbara handlingar,
t. ex. förmögenhetsbrott, våldsbrott, soutenörskap o. d., eller i bettleri.
De bedrägeriliknande förfaranden och andra ohederliga förvärvssätt,
som i reformförslagen ansetts böra föranleda lösdrivarbehandling, torde
åtminstone numera i regel vara belagda med straff. Bevissvårigheterna
synas med den nuvarande fria bevisprövningen icke vara så stora som man
i lösdriveridebatten ofta gjort gällande. Beträffande soutenörerna syne®
dock det nu gällande villkoret för straffbarhet, att utnyttjandet i vinningssyfte
av annans otuktiga leverne skall vara stadigvarande, sannolikt vara
ägnat att väsentligt inskränka möjligheterna att döma dem till straff. Under
förutsättning att detta villkor borttages och att vissa former av vanemässigt
bettleri straffbeläggas torde det emellertid med skäl kunna sägas att flertalet
s. k. lösdrivare som icke böra omhändertagas av den egentliga socialvården
kunna dömas till kriminaivårdande behandling.
Med åberopande av vad ovan anförts har inom beredningen gjorts gällande
att något behov av en särskild lösdrivarlagstiftning icke föreligger
under förutsättning att vissa mindre kompletteringar av strafflagen genomföras.
Därvid har framhållits att den fortlöpande minskningen av tvångsarbetsklientelet
till stor del måste bero på att vissa grupper asociala blivit omhändertagna
i andra socialvårdsformer, särskilt alkoholistvård och sinnessjukvård
och att det saknas anledning att överföra klientel från dessa vårdformer
till en utvidgad lösdrivarvård. I stället kunde de återstående tvångsarbetare,
såsom ovan framhållits, göras till föremål för annan socialvårdande
behandling. I den mån minskningen av tvångsarbetsklientelet kunde
bero på förbättrade arbetsmöjligheter och ekonomiska konjunkturer, vore
det tydligt att det icke varit lösdrivarbehandling utan rena hjälpåtgärder
som tidigare erfordrats. Att införa en modernare anstaltsbehandiing för
vissa asociala som för närvarande lämnas på fri fot borde, särskilt med
hänsyn til! de skadliga biverkningar som äro förknippade med alla frihetsberövanden,
örn möjligt undvikas. Man kunde alltså enligt denna mening
helt avstå från särskild anstaltsbehandiing av sådana lösdrivare som icke
enligt gällande sociallagstiftning i övrigt bleve föremål för anstaltsvård.
Tvångsarbetets avskaffande skulle medföra att även det nuvarande varningsförfarandet,
som ju innebär en varning för intagning å anstalt, måste
upphöra. Med hänsyn till de allvarliga brister som på sätt ovan anförts vidlåda
varningsinsti tutet skulle detta enligt den anförda meningen utgöra ett
stort framsteg. Det måste betvivlas att samhället därigenom skulle frånsäga
sig ett viktigt avskräckningsmedel. Erfarenheterna från kriminalvården ge
nämligen vid handen att arbetsskygga personer och liknande grupper icke
kunna avskräckas från brott ens genom hot med mycket stränga straff och
det är därför föga troligt att lösdriverivarningen avskräcker från ett fortsatt
asocialt levnadssätt. Att de varnade i så liten utsträckning som sker senare
bliva dömda till tvångsarbete torde främst bero på att de i stället omhändertagas
inom andra sociala vårdformer eller inom kriminalvården. Delta bestyrkes
bl. a. av den omständigheten att personer som intagas på fångvårdsanstalt
eller alkoholistanstalt i betydande utsträckning tidigare varnats för
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
lösdriveri. Ej heller kan det antagas att lösdriverivarningarna för närvarande
ha någon rent profylaktisk uppgift att fylla. Såsom ovan anförts
torde dessa varningar nämligen i regel träffa personer som tidigare varit
föremål för ingripande på grund av kriminalitet eller asocialitet.
Det har vidare gjorts gällande att det numera saknas skäl att på sätt lösdriverilagstiftningskommittén
föreslagit, ersätta varningsförfarandet med
ett särskilt system av hjälpåtgärder ägnade att förebygga fortsatt asocialitet.
För åvägabringande av sådana åtgärder erbjuder nämligen den villkorliga
domen och den därtill anknutna organisationen fullt tillfredsställande möjligheter.
Den villkorliga domen kan även tjänstgöra som en bro till den
egentliga socialvården, t. ex. alkoholistvården och abnormvården. Även ingående
å arbetshem kan uppställas som villkor för villkorlig dom. Vad särskilt
angår den viktigaste hjälpåtgärden, arbetsanskaffningen, förhåller det
sig vidare så att under arbetsmarknadskommissionens ledning en fullständig
organisation håller på att tillskapas för arbetsberedning åt svårplacerad
arbetskraft, till vilken även räknas personer som på grund av tidigare kriminalitet
eller asocialitet ha svårt att vinna anställning. För detta ändamål
har i Stockholm inrättats ett centralt arbetsberedningskontor och vid flertalet
länsarbetsnämnder tillsatts särskilda assistenter för arbetsberedning.
Denna organisation, som redan samarbetar med fångvården och åtskilliga
socialvårdsorgan, bör omhänderhava arbetsanskaffningen även åt arbetsskygga
och liknande personkategorier.
Slutligen har framhållits att det av lösdriverilagstiftningskommittén föreslagna
omhändertagandet av vissa prostituerade i samband med villkorlig
dom i allt väsentligt kan bibehållas, även om möjligheten att överlämna
dem till den i förslaget reglerade s. k. arbetsfostran får utgå. Såsom ovan
sagts kunna nämligen alla erforderliga hjälpåtgärder åvägabringas genom
villkorlig dom med föreskrifter. Även frivilligt ingående å arbetshem kan
ifrågakomma.
Beredningens ledamöter och sakkunniga ha varit ense beträffande det
väsentliga av vad ovan anförts. Men några ha likväl ansett det föga sannolikt
att samhället helt skulle kunna undvara en särskild lösdrivarbehandling
av män. Enligt deras uppfattning torde man nämligen ha att räkna med att
det finns ett klientel som på grund av sin allmänna livsföring, även örn
denna icke tager sig uttryck i straffbara handlingar, utgör en fara för samhället.
Bindande slutsatser kunna icke dragas av det nuvarande lösdrivarldientelets
beskaffenhet. Den stigande obenägenheten att tillämpa den gällande
bristfälliga lagstiftningen synes nämligen ha lett till att endast de
svåraste fallen blivit omhändertagna. Både av hänsyn till samhällsskyddet
och av humanitära skäl bör samhället reagera mot personer som föra ett
asocialt levnadssätt innan asocialiteten utmynnat i brott eller fullständigt
socialt förfall. Även när brott förövats är det icke säkert att en lämplig
behandling kan komma till stånd enligt det nuvarande straffsystemet. Ett
relativt tidsobestämt omhändertagande på anstalt kan nämligen vara erforderligt
för ifrågavarande personer, även örn de icke kunna dömas till förvaring
i säkerhetsans tält.
Med hänsyn till den korta tid som tillmätts för beredningens yttrande
och den ofullständiga utredningen angående varningsklientelet har det icke
varit möjligt för beredningens ledamöter och sakkunniga att i detalj taga
slutlig ställning till frågan om önskvärda lagstiftningsåtgärder i ämnet,
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
29
men alla lia varit ense om att det föreligger ett berättigat krav på den nuvarande
lösdrivarlagens upphävande snarast möjligt. Icke heller i fattigvårdslagen
kan behov anses föreligga av tvångsarbetets bibehållande. Enighet
har även förelegat om att samhällets ingripande mot den kvinnliga
prostitutionen bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med 1939 års förslag,
inbegripet den föreslagna utvidgningen av alkoholistlagens tillämplighet.
Frågan huruvida en särskild lösdrivarbehandling av män är erforderlig
har icke fullständigt kunnat belysas, då beredningen icke haft tillräckligt
material till sitt förfogande. För ett definitivt ställningstagande i
denna fråga torde dock icke erfordras andra utredningar än sådana som
kunna införskaffas på relativt kort tid.
I beredningens behandling av detta ärende ha deltagit samtliga ledamöter,
nämligen undertecknad president K. Schlyter, ordförande, samt professorn
Ragnar Bergendal, häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören
Hardy Göranson, borgmästaren Maths Heuman och lagbyråchefen Ivar
Strahl, och sakkunniga, nämligen professorn Ivar Agge, legitimerade läkaren
Gustav Jonsson, fängelsedirektören S. A. Kjellegård, hovrättsassessorn
Sven Larsson, advokaten Hugo Lindberg, aktuarien Torgny Lindberg och
legitimerade läkaren Elsa-Brita Nordlund, samt hovrättsassessorn W. Gripmark,
sekreterare.
Stockholm den 30 april 1945.
Å strafflagberedningens vägnar:
K. SCHLYTER.
/ IV. Gripmark.
Bilaga B till strafflagberedningens yttrande.
Psykiatrisk undersökning av kvinnliga tvångsarbetare
på Karlstad-fängelsct,
av
Gustav Jonsson.
Frågeställning och undersökningsmaterial.
Undersökningen har närmast företagits i syfte att ge svar på frågan om
den vård man ur läkarsynpunkt skulle vil ja rekommendera för de 10 kvinnliga
tvångsarbetare, vilka för närvarande (april 1945) finnas intagna på
tvångsarbetsanstalten vid fängelset i Karlstad. (Förutom dessa 10 fanns vid
undersökningstillfället ytterligare en kvinnlig tvångsarbetare intagen vilken
emellertid icke kunde undersökas då hon var sjuk i hjärtåkomma och fördenskull
även inom kort skulle få lämna anstalten.)
Med denna företrädesvisa inriktning av undersökningen på den praktiska
utformningen av samhällets ingripande mot dessa kvinnor har det varit naturligt
att s. a. s. rikta strålkastaren mot två olika tidpunkter av kvinnor
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
nas liv nämligen dels prostitutionsdebuten och dels deras nuvarande situation.
Frågan gäller därvid i första hand effektiviteten av samhällsingripandena
ur individualpreventiv synpunkt — vad som då hade bort göras om
man ser saken ur kritisk läkar synpunkt och vad som nu kan tänkas bli åtgjort.
Det ringa antalet undersökningsfält tillåter däremot inga mer vittgående
slutsatser örn den sociala och psykologiska bakgrunden tili att kvinnor hamna
i prostitution. Dessa förhållanden ha ju även blivit belysta i flera tidigare
undersökningar på liknande material {Social stp reis en: »Undersökning rörande
kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924», tryckt i Sociala
meddelanden 1925, Lindblad: »Statistisk undersökning angående skörlefvande
kvinnors lefnadsförhållanden», tryckt som bilaga till reglementeringskommitténs
betänkande 1908, Kemp: »Prostitution, an investigation» etc,
Köpenhamn 1936, samt Adell—Jonsson: »Psykiatrisk undersökning rörande
kvinnliga tvångsarbetare i Sverige 1938», bil. F. till lösdriverilagstiftningskommitténs
betänkande, S. O. U. 1939: 25).
För att ge en något vidare bakgrund åt de 10 undersökningsfallen har
emellertid även gjorts en bearbetning av tillgängliga uppgifter på avgångskorten
rörande samtliga kvinnor som passerat lösdrivaravdelningen vid
Karlstad-fängelset sedan den inrättades 1941, inalles 91 kvinnor. Resultatet
av denna sammanställning presenteras i ett andra huvudavsnitt i denna
redogörelse.
Det kanske bör särskilt påpekas att dessa kvinnor representera ett anstaltsklientel
under en tid då av allt att döma myndigheterna varit mycket
återhållsamma med att ådöma tvångsarbete och att de följaktligen endast
kunna ge en bild av hur de ur korrektionssynpunkt svåraste fallen te sig.
Antalet intagna är ju också påfallande ringa — endast omkring hundratalet
fall under loppet av inemot fyra år. Det antal kvinnliga tvångsarbetare
som samtidigt varit intagna på anstalten har heller inte rört sig kring större
tal än högst 49 och den nuvarande bottensiffran 11 intagna. Dessa siffror
illustrera ju med ali tydlighet hur få kvinnor som i själva verket ansetts
böra sändas till tvångsarbetsanstalt i vårt land under de senaste åren.
De tio undersökningsfallen.
Den psykiatriska undersökningen av de tio intagna kvinnorna har i huvudsak
följt samma principer som vid undersökningen av Landskronaklientelet
1938 (se S. O. U. 1939:25, Bil. F, sid. 90—92). Själva testningen
av kvinnorna har emellertid nu gjorts grundligare i det samtliga undergått
intelligensprövning med hjälp av en mer utförlig och säker metodik (enligt
Ferman—Merrill) samt dessutom s. k. karaktärsteslning (enligt Rorschach)
av härför specialutbildad undersökare (assistenten vid avd. för psykisk
barnavård vid lasarettet i Karlstad, fru Margareta Embring). Genom dessa
båda testningsförfaranden skapas bättre möjligheter att relativt snabbt få
fram mer objektiva bedömningsgrunder än vad som är möjligt genom vanliga
undersökningssamtal och inhämtande av uppgifter från olika håll.
Även utredandet av de undersöktas levnadsförhållanden har emellertid gjorts
rätt ingående och systematiskt med hjälp av samma journalformulär som
användes vid Landskrona-undersökningen 1938. På grund av den korta
tid som stått till buds för undersökningen har dock uppgifter, utom från
de intagna själva, endast kunnat inhämtas från anstaltspersonalen och ur
handlingarna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
31
För att inte tynga framställningen med alltför många rutinmässiga data
skall emellertid undersökningsresultatet framläggas i form av en kort resumé
av varje undersökningsfall för sig och en därtill knuten knapp kommentar
med speciell hänsyn till behandlingsfrågan. Tyngdpunkten i resuméerna
kommer därvid naturligt nog att förläggas rätt olika beroende på
vad som i det enskilda fallet framstått som särskilt väsentligt eller belysande.
Även resuméernas längd kommer att avsevärt variera därefter.
För att ge en viss enhetlighet åt framställningen komma de undersökta
kvinnorna att presenteras efter ålder med de yngsta först.
Fall 1. — M. K. 22 år. — Uppväxt i ett stationssamhälle som äldsta barnet
i en respektabel familj. »Strängt hållen» under hela barndomen och ungdomstiden.
— Skolgång och konfirmation i vanlig ordning.
Efter 15 år flera enklare platser utom hemmet — som hembiträde o. d.
— men stannat relativt kort tid på varje anställning, högst halvårsvis. Hon
synes nämligen ha haft svårt att trivas borta, längtat hem och känt sig övergiven
och ensam. Under arbetslöshetsperioderna mellan sina platser hade
hon emellertid en god social replipunkt i sitt föräldrahem dit hon fick återvända
gång efter annan.
Vid 18 år fick hon slutligen en väl avlönad plats på en ammunitionsfabrik
nära hemorten och stannade där två år. Hon trivdes på denna plats
framför allt därför att hon kunde uppehålla den direkta kontakten med föräldrahemmet.
Efter två år fick hon emellertid sluta på grund av personalindragningar.
Hon for då till Göteborg för att söka en ny plats och lyckades också efter
några veckor få anställning som biträde i ett restaurangkök. Restaurangvärlden
lockade henne eftersom hon på grund av sitt »söla» utseende drömde
om att bli servitris.
Utan direkt kontakt med föräldrahemmet kände hon sig dock åter övergiven
och bortkommen. Dessutom voro hennes inkomster nu betydligt
mindre än vid ammunitionsfabriken.
En ledig eftermiddag satt hon så en gång på en soffa i en av storstadens
parker och kände sig ensam. Hon kom i samspråk med en annan kvinna,
något år äldre än hon själv, som verkade »snäll» och som tog sig an henne.
Denna kvinna var gift men levde som halvprostituerad, dock utan alt komma
i klammeri hos polisen.
Under inflytande av denna vänskap började också hon gå på gatan, först
en kort lid som halvprostituerad men snart som helprostituerad då hon
inte orkade upp om morgnarna för att gå till arbetet.
Någon månad senare fick hon vid nyss fyllda 21 år sin första, muntliga
varning hos polisen. »Det kändes lite nervöst, men jag visste inte vad det
var att få varning.» — Efter denna första kontakt med polisen for hon emellertid
hem en tid men for snart tillbaka för alt söka nytt arbete i Goleborg.
Hon lyckades inte skaffa sig något arbete på egen hand och det synes också
något tvivelaktigt om hon gjort allvarligare försök i den riktningen. Efter
bara ett par veckor fick hon en ny varning hos polisen, denna gång skriftligen.
Hennes reaktion inför denna andra varning bestod återigen av en
blandning av skräck och förvirring. Ilon synes lia gjort några tafatta försök
att få arbete men misslyckades och dömdes efter ett par månader till
tvångsarbete på 10 månader.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Efter 6 månader blev hon genom ingripande av direktören benådad och
fick en plats som hembiträde. Denna plats fann hon emellertid för arbetssätt!
och för därför hem till sina föräldrar igen efter en månad. Efter några
sommarmånader hemma reste hon emellertid bort för att söka plats igen,
denna gång till Stockholm eftersom hon blivit skrämd för Göteborg. Hon
hade bespetsat sig på en servitrisplats men fick ingen sådan och efter bara
någon månad i Stockholm skickades hon tillbaka till lösdrivaravdelningen i
Karlstad, där hon nu sitter på sitt andra tvångsarbete under loppet av två år.
Hon har icke varit straffad för brott och icke ådragit sig könssjukdom.
På anstalten har hon tett sig beskedlig och lätthanterlig, villigt utfört de
sysslor man satt henne till men »man måste säga henne precis vad hon
skall göra».
Vid undersökningen befinnes hon vara en både kroppsligen och andligen
outvecklad, barnslig kvinna med snäll dockuppsyn och undergivet sätt. I
intelligensavseende är hon lätt imbecill (intelligensålder 11 år 9 män.). Karaktärstestningen
tyder också på klena intelligensfaktorer och dessutom på
en del förträngda oppositionella och aggressiva reaktionstendenser, möjligen
kvarstående men efter hennes stränga fostran under barndomen. Hon vågar
emellertid inte visa sin aggressivitet utåt i form av självhävdelse utan
förkväver den i stället inombords med depression och skuldkänslor lill
följd.
På det hela taget kännetecknas hon emellertid av en stor torftighet både
i fråga örn förstånds- och känsloliv. På grund av denna torftighet torde hon
inte heller vara tillgänglig för någon mer ingripande psykoterapi.
Diagnos: Allmän psykisk utvecklingshämning med lätt imbecillitet +
Neuros.
Detta levnadsöde torde rätt väl illustrera arten hos de andligen omogna,
lätt förståndssvaga unga kvinnor som så ofta förekomma bland ungdomsnämndernas
klientel. Eftersom hon nyss fyllt 21 år då hon första gången
togs av polisen fanns ingen formell möjlighet att behandla henne enligt
barnavårdslagen, något som eljest onekligen varit den mest adekvata reaktionsformen.
På sitt sätt illustrerar hon alltså önskvärdheten av den utsträckta
ålder för tillämpandet av barnavårdslagen i vissa fall som 1939
föreslogs av lösdriverilagstiftningskommittén. Nu synes det vara mest ändamålsenligt
att lägga tonvikten på hennes imbecillitet och rekommendera
henne till imbecill-vården.
Bristfälligheten i det nu praktiserade förfarandet med varningar och anstaltsvistelser
utan möjlighet till psykiatrisk sortering av fallen vid första
kontakten med samhällsmyndigheterna eller till efterföljande övervakning
och arbetskontroll ligger beträffande denna kvinna i öppen dag.
Fall 2. —- M. J. 25 år. — Hon avtjänar nu sitt första tvångsarbete efter
att ha levt som prostituerad sedan 21 års ålder. Tidigare har hon dömts
till straffarbete för stöld två gånger, nämligen vid 23 och 24 år. j
Född utom äktenskapet har hon haft svåra och splittrade uppväxtförhållanden.
Föräldrarna sambodde under hennes tidigaste barndom vilket emellertid
för henne innebar ett inferno eftersom fadern söp och då blev våldsam
i hemmet och modern hade ett häftigt och oregerligt lynne. Modern
var dessutom känd för lösaktigt leverne.
Andra lagutskottets uttalande nr lii; bilagor''.
33
På• grund''åv;dessa oefterrättliga hemförhållanden kom lion lill under hela
baTndömen fä iristus jin i olika Fosterhem, jin hos modern som sambodde
med olika män:
14 år gammal skickades lion till skyddshem på grund av lil espri ng med
pojkar.och därför .att modern vägrade att'' ta hand om héline, För flickan
innebar detta givetvis en mycket bitter upplevelse -— framförallt moderns
ställningstagande — och det är tydligt att hon under hela sin lipp växt aldrig
kunnat etablera, någon naturlig känslokonfakt med en vuxen person.
På skyddshemmet vistades hon först.’3. år,, aliså till .17 års ålder, då hon
utskrevs.1 på försök till en prostinna sorn enligt hennes egen uppfattning gay
henne eman strängare behandling än på skyddshemmet, tvingade henne in
i en kyrklig ungdomsförening o. s. v. På grund av uppkomna konflikter
återintogs lion på skyddshem, ett annat än det första, och fick vistas där till
19 års ålder, flon synes sedan.ha fört ett relativt ordnat yrkesliv sorn hembiträde
och sömmerska till 21 års ålder (sannolikt stod hon under denna
lid under övervakning från skyddshemmet). Så snart hon kommit utom
räckhåll för barnavårdslagen reste hon emellertid lill Stockholm där hon
praktiskt taget genast började leva som gatuprostituerad. De varningar lion
lått svnes lia haft en viss effekt såtillvida alt hon då hållit sig undan polisens
insyn en tid och därför undgått tvångsarbete tills nu. Något ordnat arbete
har hon dock aldrig haft efter 21 års ålder utan levt ihop nied män de tider
lion inte gått på gatan. Framförallt har hon hållit ihop med en man som
nu avtjänar straffarbete för stöld och som sannolikt bidragit till att fixera
henne i hennes arbetsskygga livsföring.
På. anstalten Ilar hon visat sig tidvis lynneslabil och svårtillgänglig —
»sorn att tala till en-vägg» -—men däremellan lugn och stillsam. Ilon har
hållit sig mycket för sig själv och varit ovanligt intresserad av läsning.
Vid undersökningen'' visar hon sig vara intellektuellt normalbegåvad niell
i övrigt''rätt torftig och onyanserad, flon uppträder nied markerad nonchalans,
fnyser fram silia svar i hånfull Ion ulen synes, också lia en hel del blödighet
och självömkan bakom denna pose. flon är fylld av bitterhet och
ressentiment på, grund av sill barndom — »ingen liar någonsin tyckt örn
irrig, varför skall då jag bry mig otti andra». Eli rätt stark neuro.tisering
får fördenskull anses föreligga men tyvärr framstår hon för övrigt som alltför
torftigt utrustad för att vara mottaglig för mer ingående psykoterapi.
Detta bestyrkes bl. a. genom den utförda karaktärstestningen som också
ger hållpunkter för antagandet av en konstitutionellt förankrad lynneslabililet
hos henne. Med tanke på herediteten är det ju också antagligt att hon
hår alt dragas med anlagsbestämda svagheter i sin psykiska konstitution.
Diagnos: Psykopati (schizothyrii, affektlabil).
Även i delia läll hade det givetvis varit önskvärt att nian kunnat utsträcka
barnavårdslagens tillämpningsområde till över 21 år. I sitt nuvarande tillstånd
ter sjg delina kvinna som en av de många asocialt inställda psykopater
för vilka samhället ännu mäste sägas sakna lämpliga vårdformer. Hennes
rubbning är icke så höggradig att hon kare sägas höra hemma på sinnessjukhus.
Eftersom'' lion använder rätt mycket sprit under sin-yrkesutövning
Skulle möjligen alkohol istia gen kunna''äga sin tillämpning på henne. Hennes
spf jtriVissbriik'' fräinSlår dock snarare som en följd, av jin som en orsak
Ull beri hes sifrltilä irtkpåVrinde: ’y
Minina lill riksdagens protokoll IMT». 0 sami. 2 avd. Sr 76.
34
Andru lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Fall 3. —- I. A. 25 år. — Anmärkningsvärt ifråga om denna kvinna är att
hon av alli alt döma varit en socialt skötsam person till 24 års ålder varefter
hon prostituerat sig så intensivt och hämningslöst att hon nu är ådömd sitt
andra tvångsarbete på kortare tid än ett år (dömd till l> mån. tvångsarbete
i juni 1944 och likaledes 6 mån. i febr. 1945).
Det anmärkningsvärda ligger även däri att hon av allt att döma haft en
god uppväxtmiljö.
I hennes medicinska förhistoria finnes emellertid en hjäminflammation,
äkta danssjuka (chorea), som hon genomgått vid 7 års ålder''. Den beskrivning
hon själv ger av sin sjukdom är fullt typisk och av allt att döma har
hon haft sjukdomen i en svårartad form. Till yttermera visso har hon tydligen
vid 12 år genomgått ett svårartat recidiv av samma sjukdom. Till
sjukdomsbilden hör också att hon ådragit sig ett kvarstående hjärtfel.
Vid penetrerandet av hennes liv som prostituerad är det tydligt att hon
behärskas av ett starkt spritbegär som kommer henne att tillbringa var eller
varannan kväll på vin- och spritrestauranger. Enligt egen utsago förtär lion
dessa kvällar minst 7—8 snapsar på restaurangerna och därefter all den
langarsprit hon kan komma över. På detta sätt skulle hon göra av med 150
—200 kronor i veckan på sprit. För att kunna komma (iver så mycket pengar
är det tydligt att hon måste prostituera sig särdeles intensivt. »Och örn
man skall vara sanningsenlig så går det åt till sprit det mesta» enligt hennes
egna ord.
På anstalten är hon lugn och skötsam periodvis men får ibland lynnesutbrott
då hon blir fullständigt besinningslös. När hon som på anstalten är
avstängd från sprit arbetar hon emellertid bra.
Vid läkarundersökningen är hon i början spotsk och stridbar men är sedan
lätt att komma till tals med. Kroppsundersökningen verifierar hennes
uppgift örn att hon har ett organiskt hjärtfel.
Intelligensprövning ger normala värden och karaktärstestning ger hållpunkter
för s. k. dysforiska stämningsväxlingar och latent ångest. Även hon
själv försöker i ord beskriva dessa dysforiska tillstånd — lion känner sig
»olustig» och får »en konstig oro i kroppen».
Samtliga dessa symptom — dysforin, affektlabiliteten och det besinningslösa
alkoholbegäret — förekomma vid följdtillstånd efter organisk hjärnskada.
Diagnosen i detta fall torde därför vara rätt säker även örn nian
inte kunnat genom uppgifter från utomstående verifiera hennes uppgift örn
hjäminflammationen i barndomen.
Diagnos: Följdtillstånd efter hjäminflammation i barndomen (Status post
encephalit.)
Att denna kvinna hör hemma under medicinsk vård torde utan vidare
framgå av det sagda. Eftersom hennes sjukdom socialt tar sig uttryck i ett
omättligt alkoholbegär skulle nian kanske i första hand vilja se henne placerad
på någon alkoholistavdelning på sjukhus enligt den försöksverksamhet
sorn redan är i gång.
Fall 4. — L. L. 30 år. — Född utom äktenskap och uppväxt i Stockholm
hos modern. Fadern har hon föga minne av.
Den stora katastrofen i hennes liv synes ha inträffat då modern blev sinnessjuk
och förd till sjukhus. Den nu undersökta kvinnan var då 21 år
gammal och säger sig ha tillgripit prostitutionen som ett medel att försörja
sig när hon blev ensamstående. Tydligtvis har hon dock tagit detta steg
Ändra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
35
under inflytande av en väninna som redan var förfaren. Hon slutade emellertid
inte sitt arbete helt utan levde som halvprostituerad.
Strax efter det hon börjat prostituera sig blev hon tagen av polisen och
.sänd till ett av Frälsningsarméns räddningshem. Denna procedur med polisförhör
och placering på anstalt synes lia gjort ett mycket djupt intryck
på henne. Hon beskriver under stark men tillbakahållen affekt vilka obehagskänslor
hon erfor när man tog fingeravtryck på henne o. d. Placeringen
på räddningshemmet säger hon sig också lia upplevt som en social brännmärkning.
Efter denna tid har hon också med anmärkningsvärd motståndslöshet
fortsatt sitt liv som prostituerad. Hon avtjänar därför nu sitt 6:e tvångsarbete
under loppet av 9 år. Dessutom har hon avtjänat 3 månaders straffarbete
för stöld. Under dessa 9 år bär hon på så sätt ådömts frihetsförlust
under närmare 5Vä år, d. v. s. under 2/s av denna del av sitt liv.
Trots denna intensiva och långvariga prostitution ter hon sig enligt anstal^personalen
egentligen icke förfallen. Tvärtom sticker hon av mot det
vanliga tvångsarbetsklientelet när hon återkommer till anstalten på grund
av sin propra klädsel, som beskrives som ovanligt diskret och stilfull för att
vara hos en gatuprostituerad. — På anstalten har hon emellertid också
gjort sig känd för ett ombytligt lynne och ett lättrörligt temperament och
betecknas som nervös. I arbetet är hon duktig men saknar uthållighet.
Vid den företagna undersökningen visar hon sig också vara av en helt annan
typ än de övriga intagna. Hon är intellektuellt överbegåvad (intelligenskvot
133) och är reflekterande över sitt och kamraternas öde på ett helt annat
sätt än de övriga.
Samtidigt framträder emellertid såväl vid karaktärstestning sorn vid undersökningssamtal
starka neurotiska symptom, framförallt i fonn av bakomliggande
ångest och affektlabilitet. Hon uppträder forcerat, nästan hektiskt,
har ett tydligt ökat kontaktbehov och är alltigenom spänd och rastlös.
Den närmare naturen av denna kraftiga ångestneuros låter sig inte fastställa
ulan en mer ingående analys. Sannolikt har man emellertid även att
räkna med en konstitutionell botten till symptomen, detta med tanke på
både herediteten och symptomens intensitet och konstans under åren.
Diagnos: Ångestneuros + Psykopati?
Ur behandlingssynpunkt är detta fall nu efter 10 års prostitution med ty
åtföljande spritvanor och allmän slapphet säkerligen svårbemästrat. Möjligheterna
att socialt återföra henne minskas ytterligare därav att hon är
halvt invalidiserad genom en kronisk äggstocksinflammation på gonorroisk
bas.
I sitt nuvarande tillstånd torde hon därför få inräknas i den stora skaran
av s. k. psykopater för vilka, sorn ovan påpekats, någon särskilt avpassad
vårdform ännu icke finnes. Som ett symptom på hennes psykiska rubbning
tår man även betrakta hermes spritbegär och hennes reaktion på sprit som
kännetecknas av en särdeles lössläppthet som i sin tur medför att hon mycket
lätt uppträder störande och blir tagen av polisen. För den händelse
man som en nödfallsutväg skulle kunna tänka sig ett omhändertagande av
henne inom alkoholistvården måste man emellertid ur läkarsynpunkt betona
behovet av psykoterapi och medicinskt sakkunnig vård för heime som
den sjuka människa lion är.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ändra lagutskottets utlåtande Hr 76; bilagor.
3Ö
‘"''•E? tökärsyiTpirnkt mäste man också framhäva att hennes öde säkert skulle
ha kunnat bli annorlunda ongman, då hon första gången omhändertogs vid
åts äldter; hade haft resurser att ge henne en verklig psykoterapeutisk
behandling och därmed också undvika den känsla av att bli definitivt ulstÖtt
ur samhället som hon nu i stället kom att erfara.. Fallet torde därför
framförallt'' illustrera nödvändigheten av att lia psykoterapeutiskt skolad
■petsoriaf på de poster där man har att ta hand om debutanterna inom prostitutionen.
Fall 5..-rr Ev P- 30 ,år. — Ehuru dömd till tvångsarbete för andra gången
inolin loppet-av två år.är denna kvinna till sin-livsföring och läggning framförallt
alkoholist, Hennes fader var svår alkoholist och även en farbroder
-skall ha-missbrukat sprit. Själv dricker hon hejdlöst och urskillningslöst
vad hon katt komma över i -spritväg; hårvatten, rödsprit o. s. v. Alltsedan
hjon -k>Ö£jad,e/leva* sorn halvprostituerad vid 21-årsåldern, har prostitutionen
endast varit hennes utväg att komma över sprit eller pengar till sprit. Själv
;är hon också fullt på det klara med att »det är spritens fel alltihop».
■ På anstalten har hon visat sig ytterst naiv och nära nog småfjollig av pur
barnslighet. . .
p Vid undersökningen är hennes infantila reaktionstyp också högst påtaglig.
Även kroppstyp och utseende bär tydliga infantila drag. Intelligenstestning
visar att lion,är debil på gränsen till imbecillitet (intelligensåldern = 12 år
10; mån.) och karaktär stestning tyder framförallt på stor torftighet och tomhet
i hennes- själsliga utrustning.
Diagnos: Debilitet + Psykopati.
Eftersom alkoholismen är det mest framträdande och socialt ödesdigra
dräget hös denna kvinna synes hon rätt klart vara att hänföra till alkohoHsfVårdeu.
Alternativet skulle i så fall vara siimessjukyården dit hon också
käll attsen vara ur psykiatrisk synpunkt kvalificerad på grund av det
stärka-in slag et äv allmän utvecklingshämning och hela hennes virriga och
bortkomna sätt ätt reagera inför uppkomna situationer, vilket i och för sig
medföFett- starkt'' behov av vård'' och övervakning.
Fäll ö -- ÄF B. 32 år. — Uppväxt i ett religiöst arbetarhem där hon fick
en mycket sträng fostran. Hon skall exempelvis aldrig ha lått gå på bio
under hela, barndomen, än mindre besöka en dansbana e. d.
Enligt egen utsago skall hon ha haft barnförlamning som liten och förd,
en§kulEvarit bunden till sängen fran. lVa- till 2-ånsåidern. Ilon skall, vidare
upder hela. sin. uppväxttid-lia varit ett nervöst barn med benägenhet
för svimriingär, ångestdrömmar örn nätterna o. d.
Ilon skall lia börjat prostituera sig relativt sent — vid 27 års ålder — dä
dion ''redåpyäf gift för ändra''gången. Deli direkta anledningen''därtill uppger
jipn själv vära alf »nian korn in i sådana kretsar». Såvitt ihan kan bedöma
nied jfätnifig av hennes egen berättelse synes.också spritbegär och beTioyéfäy
laddade yttre upplevelser lia spela t. in sorn drivfjäder. I motsats
till de Övriga undersökta kvinnorna förefaller hon också lia drivits av eli
stegräf se>ualbegär (nyinfomäni), vilket utbildats på basen av en från början
*besfaefide frIgidilejf (möjligen sorn koinpensationsfenomen t ill denna)
5‘På"gflind av. hennes arroganta och utmanande uppträdande då Iron fått
split i" sig synes polisen snäft hä fäftogorteri på henne. Till en början vår
hon oåtkomlig för lösdrivarlagen eftersom hon var gift och'' marinen för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagan
-
37
sörjde henne på hederligt sätt men sedan detta hennes andra äktenskap, gått
i sär fick hon två varningar i tät följd och »sedan brydde jag ,mig-.inte nili
någonting — det var meningslöst alltihop tyckte jag»..-, . ,. .....,
1942 har hon alt döma av hennes egen beskrivning och den använda behandlingsmetoden
lia blivit behandlad för hjärnsyfilis. Hon skäll bl; au ''ha
varit »hemskt nervös» innan och fått mycket dåligt minne vilket gör en
begynnande paralysi misstänkt. - , , , f.n.L
Hon dömdes i november 1943 till 6 måll. tvångsarbete och i december 1944
lill likaledes 6 mån. tvångsarbete. Dessförinnan hade Ivon i mars 1941 dömts
till 5 mån. straffarbete för stöld. v~
Under de senare åren har hon hållit ihop med ökända souténörew"
Under anstaltsvistelsen i Karlstad har hon visat sig smutsaktig och siirra
vig, rastlös och oföretagsam. ■ '' v ; t
Intelligenstestning visar att hon är debil på gränsen till imbecillitet (intelligensålder
12 år 7 män.). Möjligtvis rör det sig dock inte örn primär intdligensnedsättning
utan om en sekundär sådan (lätt demens) till följd -ä¥
hjärnsyfilis. Karaktärstestningen tyder också på svagt- intellekt och dess?
utom på en kraftig affektlabilitet och en utpräglat egoceptrisk och impulsiv
läggning. Dessutom framträder i detta prov konfabulatoriska tendenser, t.
Diagnos: Debilitet + Sviter efter hjärnsyfilis + Psykopäti.
Lämnad åt sig själv ute i samhället torde denna kvinna mycket snart
komma att djupt förfalla både kroppsligen och själsligen. För att rädda
henne från detta öde svnes intagning på sinnessjukhus (Västra Marks sjukhus
för asociala imbecilla kvinnor) vara indicerad.
Fall 7. — E. E. 35 år. — Detta fall är. anmärkningsvärt såiniyida att kviiv
Jian visat en rätt Stor social driftighet, skaffat,sig en god utbildning beij
drivit kaférörelse med framgång i flera år, tills hon med ett slag vid -2 års
ålder började hänge sig åt prostitution. - : . : , ;-
Vid denna ålder träffades hon också av hopade yttre motgångar och. inre
påfrestningar. Lion var förlovad och hade en dotter tillsanunans med ladmannen.
Ilon hade själv hand örn barnet, sqm-emellertid dog vid 4 års ålder.
Strax därefter tog hennes förhållande med fästmannen slut och hon själv
blev opererad för någon gallåkomma, enligt vad hon uppger. I samband
därmed synes hon ha drabbats av någon endokrin rubbning. Hon fetma de
på kort lid mycket starkt och inlades på,sjukhus där hon behandlades med
sköldkörtelpreparat. - . .
Samtidigt inträdde en psykisk omstämning dios henne — lion bley dåsig,
olustig och oföretagsam.
Under detta själstillstånd förlorade hon sitt arbete och »kom iSadåttt sällskap
alt man började gå ute». Redan efter kort lid fick hon en varning för
lösdriveri men säger själv alt hern helt enkelt inte förstod vad det innehar.
Lion dömdes därefter första gången lill tvångsarbete 1935. Efter utskrivningen
synes hon sedan periodvis ha fört en åtminstone relativt ordnad
tillvaro med enklare tvättinrättningar, tobaksbutiker o,d. som näringsfång
(möjligen delvis som camouflage för prostitution).
Ilon har icke varit straffad för brott mot strafflagen och icke varit smitr
lad med venerisk sjukdom.
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Under sin vistelse på tvångsanstalten första gången skall hon ha varit en
mjuk och vänlig varelse som skötte sig utan anmärkning. Under sin nuvarande
a nstaltsvi stel se, 10 år senare, beskrives hon som en helt annan
människa, högdragen, intrigant och arbetsolustig.
Undersökningen visar att hon är intellektuellt nonnalbegåvad men stelnad
och stereotyp i sitt känslo- och viljeliv. Kroppsligen är hon påfallande
tjock och oformlig.
Totaliter ger hon på detta sätt intryck av att lida av någon endokrint förankrad
rubbning med symptom både från den kroppsliga och själsliga sfären.
I brist på mer ingående undersökningsfynd på denna punkt torde
man emellertid vara berättigad att preliminärt hänföra henne till gruppen
av s. k. psykopater, närmast med stöd av de karaktärs- och lynnesegenheter
hon otvetydigt företer.
Diagnos; Endokrin rubbning? + Psykopati.
Ur vårdsynpunkt är denna kvinna uppenbarligen i behov av läkarkontroll
på grund av sin sjukliga fetma och sina sannolikt därmed sidoordnade
psykopatologiska symptom. Närmast torde hon vara att hänföra till
någon form av psykopatvård. Då som redan ett pär gånger tidigare påpekats
samhället ännu är så gott som blottat på sådana vårdmöjligheter får
man som en nödfallsutväg hänvisa till sinnessjukvården.
Fall 8. — J. J. 49 år. — En i förtid åldrad kvinna, vithårig och avtrubbad,
efter att ha levt som prostituerad så gott som oavbrutet sedan 20-årsåldern.
Hon började gå på gatan i samband med krigsutbrottet 1914 då hon inte
längre kunde fortsätta som servitris på båtar.
Fullgör nu sitt 12:e tvångsarbete. Under åren 1917—1934 ådömdes hon
10 tvångsarbetsstraff på sammanlagt 11 år 2 mån. Av sitt liv som vuxen
kvinna, mellan 20 och 40 år, har hon sålunda tillbringat över hälften på
tvångsarbetsanstalt utan att det kunnat föra henne på bättre vägar. Egendomligt
nog är hon däremot icke straffad för brott mot strafflagen.
Vid undersökningen framstår hon som en slapp och avtrubbad kvinna,
galghumoristisk och pratsam men rätt tom bakom denna vänliga fasad. 1
intellektuellt avseende är hon nonnalbegåvad men helt utbränd genom det
liv hon haft att föra, inklusive sprit, vanvårdad syfilis etc.
Diagnos; Psykopati (hyperthym, slapp).
Fall 9. — G. E. 54 år. — Dömd för spritlangning 8 gånger, därav 5 gånger
enligt strafflagen och 3 gånger enligt lösdrivarlagen. Hon synes däremot
inte ha levt på prostitution.
— Undersökningen visar att hon är imbecill (intelligensålder 11 år 7
mån.) samt i karaktärsavseende förljugen, dåligt realitetsanpassad och
kraftigt affektlabil.
Diagnos: Imbecillitet + Psykopati.
Fall 10. — O. S. 61 år. — Inskriven på prostitutionsbyrå 1910, därefter
hela sitt liv levt som prostituerad. Ett par gånger hörd som misstänkt för
stöld men aldrig dömd enligt strafflagen.
Vid undersökningen visar hon sig vara nonnalbegåvad i förståndsavseende
men mycket ytlig och flack i sitt känsloliv. Mjuk och vänlig i sitt uppträdande,
verserad och konversabel, lägger an på att visa de fina maner
hon tydligen lärt sig när seklet var ungt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
39
Diagnos: Psykopati.
Dessa tre sist relaterade fall tillhöra redan genom sin ålder en kategori
som det inte längre torde vara mycket att göra åt ur vårdsynpunkt. Två av
dessa kvinnor {fall 8 och 10) synas närmast vara fattigvårdsfall för den
händelse samhället inte kan kosta på sig att nu låta dem leva i frihet resten
av sitt liv sedan de hållits inspärrade större delen av sin vuxna tillvaro.
Spritlangerskan (fall 9) bör på grund av sin större samhällsfarlighet omhändertagas
av imbecillvården.
I nedanstående tablå har slutligen gjorts en sammanställning av de tio
undersökningsfälten, fördelade efter ålder, diagnos och föreslagen behand
-
ling.
Alder. Diagnos. Föreslagen behandling.
M. K. 22 år ............ Psykisk utvecklingshämning Anstalt för asociala imbe
med
lätt imbecillitet + cilla.
Neuros.
M. J. 23 år ............ Psykopati. Psykopatvård eller alkoho
listvård.
I. A. 23 år ............ Följdtillstånd efter hjärnin- Alkoholistvård.
flammation i barndomen.
L. L. 30 år ............ Ångeslncuros + Psykopati. Psykopatvård eller alkoho
listvård.
E. P. 30 år ............ Debilitet + Psykopati. Alkoholistvården.
M. B. 32 år ............Debilitet + sviter efter hjärn- Sinnessjukvård.
syfilis -F Psykopati.
E. E. 35 år ............ Endokrin rubbning? + Psy- Psykopatvård eller sinncs
kopati
sjukvård.
J. J. 49 år ............ Psykopati. Fattigvården.
G. E. 54 år ............ Imbecillitet -f Psvkopati. Anstalt för asociala imbe
cilla.
O. S. 61 år ............ Psykopati. Fattigvården.
Av denna sammanställning framgår att mer eller mindre utpräglade psyfcopatologiska
drag kunnat påvisas hos samtliga de undersökta. I flertalel
fall kan också konstateras att det rationella omhändertagandet av dessa individer
borde ha kunnat ske långt tidigare därest de i tid blivit föremål för
psykiatrisk specialistundersökning. Eftersom detta undersökningsresultat
överensstämmer med vad som kunde påvisas vid undersökningen av Landskrona-klientelet
1938 framstår kravet på obligatorisk psykiatrisk undersökning
åtminstone av samtliga de prostituerade kvinnor för vilka anstaltsvistelse
ifrågasattes, som synnerligen starkt motiverat. I ett par av undersökningsfallen
har därjämte framskymtat et» behov av speciella psykoterapeutiska
resurser hos de samhällsorgan som lia hand örn unga kvinnor som
just börjat ägna sig åt prostitution.
Aitåf&dqgulskotlet&^utlutaiideyiir.a^.btfägoi:.
40
Under rubriken, föreslagen behandling har i tablån .även ihf.öHs begreppet
,p.sy köpa Ivard närmast för att markera det behov av sadan vård. som ger sig
tillkänna även inom dea begränsade grupp .av: ■.''kroniskt-asociala personer
som de apstaltsvårdade prostituerade kvinnorna utgöra. Sådan vård-hav
föreslagits i främsta rummet beträffande ''l av de .undersökta 10 kvinnorna.
Begränsar man frågeställningen till vad som i nuvårande stund kan vara
praktiskt genomförhart erhålles följande tablå.
Föreslagen behandling...... , .. ; ....... - . Aldal fall.
Anstalt för asociala imbecilla .................;•.......''.:.. /•.. .u.
Annat sinnessjukhus ............................................. 2? '' ’
Alkoholistånstatt ...............-...... V....................... 1... 4
Fattigvårdsanstalt .........................................•> U 2: V
Ur läkarsynpunkt kan den nuvarande anstalt svärdén för dessa kvinnor
inte i något fall sägas utgöra en vårdform som är ägnad att tillrättaföra dem
eller som är avpassad efter deras psykiska tillstånd. Inspärrandet’av dessa
kvinnor på en tids tvångsarbete ter sig varken rationellt eller humant.
Uppgifter rörande tidigare intagna kvinnliga tvångsarbetare.
Den genomsnittliga beläggningen på lösdrivaravdelningen vid Karlstadfängelset
illustreras av följande siffror .rörande det högsta och lägsta antid
kvinnor som samtidigt varit intagna under de olika åren sedan avdelningen
öppnades hösten 1941. , ,
högst
lägst
1911 .............
—
1912 .............
. ......i I vj ; V-v'',
• 44- ■ ■ ■
----25 "
1913 .............
...vUU.:. 39
22
1914 ......
............. 19
2G
(1915 .............
D)
Som synes lia beläggningssiffrorna genomgående hållit sig låga men även
rätt jämna om man undantar innevarande auda en markerad sänkning
tycks lia satt in.
Eftersom det stora flertalet, kvinnor avtjänat, .tvångsarbete under längre
lid än ett år kommer totalantalet kvinnor, .som .pas;Rnat uuslalieti .sedin
1941, hate afl uppgå till iner .än 91,. {[.i''.* T;.'',
Om dessa kvinnor finnas vid anstalten lil] gäng lignea del:.uppgifter på
de registreringskort som uppläggas över varje kvinna vid hennes utskrivning.
Det ligger i sakens natur att sådana uppgifter på ett.kort med begränsat
utrymme måste bli synnerligen .sunnnariskö.- Icke desto mindre faar idet
synts vara av visst intresse att göra en del enkla sammanställningar av de
upplysningar som kunna utvinnas nr dessa kort. Tili det; undersökningsmaterial,
sorn de 91 kvinnorna representera, lia därvid på en; del punkter
kunnat adderas de 10 .nu intagna tvängsarbeierskorna så att totalantalet fall
blivit 101. ..-.v, y:,r »«• ■
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anätti lagutskottets .utlåtande hr v/bi hildgar..
U
Ålders fö r<! fhi ingeli bland kvinnorna framgår av nedanstående tablå.
20-25 år..........
25-30 år..........
30-35 år..........
35 år eller däröver
''"Adlai fall
23
23
''21
31
10J
?;■ -
En tredjedel av detta anstaltsklientel bland kvinnliga lösdrivare är sålunda
35 år eller däröver. Som det framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
för de 10 enskilda fallen är .det heller, in te .beit ovanligt att .även .kvinnor
uppåt 5 (D—f>0 - å r så Jdarji; kunna påräkna..en kundkrets ..soln .gatup.rpstituerade.
Detta -vid första påseendet .kanske .överraskande konstaterande, bär
.f.<p^-pqkså franjkonjmit i tidigare-undersökningar.. .........
Tvärtemot vad, man kanske skulle .kunna förmoda är det -hedler ingen
ovanlighet, att dessa kvinnor ingått äktenskap- I detta uadersökniilgstnatei-ial
bär så skett i. .eiy.tredjedel av fallen, .låt vara att giktenskapet-.sedermnra
upplösts i ett stort antal fall, genom laglig.skilsmässa .ellef helt enkelt genom
nit makarna flyttat i sär. Förhållandena på denna punkt belysas närmare
av. följande tablå...... "... .V .''
* ■'' ''■ y 5. ...... -I. „ ... « .. : . •• • . !■ • ! t- ■ **:■ i r\k
:: : r - : ;. : ''k Antal fair '' ^
,. .v ?, "f--
r r* , \ •• > — -v ... •.
:V ''lili T''rd> . " ... ■ -. - • "--V r *V7 •• • -'' . .v .?- • .. : v ‘.Yr:,
c V-• .•gifta och-saniboende med maken .......> .; .4.;..... 10 - r-.r;,
. •'' v.i-:''» ,-ej o> ■ » t ■.'')> '' ............■ ‘10 - ■•.*•/" t st*
____i.;..-., .-..::
frånskilda, ej omgifta
omgifta
•: £ i
i. •.•••;. -
: änkor .......
ogifta, samboende...........
» , ej samboende ........
Ii
.............- •. Å , v- a:-.ra
----i,-.''., .g..i.; löd-.
......................... 58
''i ■
- hd.,
il
ii :-h.:
1 detta sammanhang kan också nämnas alt direkta uppgifter örn all maken
i Själva verket tjänstgjort som den prostituerade kvinnans soutenör
eller att hon överhuvud haft en soutenör föreligger beträffande 8 kvinnor.
Verkliga antalet soutenörförbindelser får givetvis antagas ligga mycket högre.
I de tidigare lämnade redogörelserna för de 10 kvinnor =sopi undergått direkt
undersökning framskymtade i flera .fall olyckliga hemförhåll{iliden
under barndomen som bakgrund lill deras sedermera snedvridna sociala .utveckling.
Vid genomgången av ulskrivningskoi ten rörande de 91 k.vinjinorna
var del också, trots de mycket summariska uppgifterna, påfallande
hur ofta deras uppyäx.tsituation avvikit ,från den normala uppväxten i ett
hem med två föräldrar. .Nedanstående tablå ger. en översikt av detta.
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Antal fall
Vanligt föräldrahem ..............................,... 43
Ensam moder ......................................... 5
Moder + styvfader.................................... 3
Far- eller morföräldrar .............................. 5
Ett fosterhem......................................... 19
Flera fosterhem ....................................... 6
Ingen eller osäker uppgift............................. 20
IÖI
Med den kännedom man numera har örn betydelsen av hemmiljön under
uppväxtåren för individens senare psykiska utveckling och sociala anpassning,
måste det framhållas som mycket anmärkningsvärt att en från normen
avvikande uppväxtsituation förekommit i åtminstone hälften av fallen
ifråga örn detta kvinnliga lösdrivarklientel. Detta sakförhållande utgör
ett klart indicium både beträffande beskaffenheten hos deras föräldrar som
.satt barn till världen utan att själva kunna eller vilja ta hand om dem och
beträffande möjligheterna till tidiga psykiska störningar hos de kvinnor
som sedermera hamnat på tvångsarbetsanstalten.
En annan orsaksfaktor att ta hänsyn till, kanske mera då det gäller att
belysa vad som fixerat dessa kvinnor i deras prostitutionstillvaro, är givetvis
spriten. På utskrivningskorten finnas ett pär rubriker av vilka den ena
anger örn kvinnan kan anses vara hemfallen åt spritmissbruk och den andra
örn hon var berusad vid »brottstillfället» (samma registreringskort användas
både för tvångsarbetare och vanliga fångar vilket förklarar denna rubriksättning).
Givetvis äro uppgifterna på denna punkt mycket osäkra. Eftersom
det dock har intresse, bl. a. ur behandlingssynpunkt, att erfara hur
ofta anstaltspersonalen, närmast fängelsedirektören, uppfattat kvinnorna
som mer eller mindre alkoholiserade har en sammanställning på denna
punkt gjorts i nedanstående tablå.
Hemfallna åt spritmissbruk .................................... 15
Ej hemfallna åt spritmissbruk men berusade vid »brottstillfället» 41
övriga ......................................................... 35
91
En tredje orsaksfaktor som sökt belysas med ledning av de knapphändiga
uppgifterna på utskrivningskorten är tecken på eventuella psykiska störningar
hos de intagna kvinnorna. Även dessa uppgifter äro givetvis synnerligen
osäkra. Som mätare på frekvensen och kanske också arten av de för
en icke psykiatriskt utbildad person iakttagbara psykiska defekterna hos
ifrågavarande klientel kunna de kanske dock förtjäna återgivas i sammanträngd
form. Självfallet få de angivna siffrorna endast betraktas som minimital
för de grövre och mer uppenbara bristerna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
43
Förståndssvaghet...................................... 10
Framträdande lynncsegenhcter, »psykopati» o. d....... 21
Karaktärssvaghet o. d.................................. 21
Höggradig nervositet .................................. 12
Sinnessjukdom ........................................ 2
Ingen direkt anmärkning .............................. 25
91
Får man döma av dessa tal skulle sålunda åtminstone SU av det kvinnliga
tvångsarbetsklientelet förete så markerade psykiska särdrag att dessa
äro uppenbara även för en icke fackutbildad bedömare.
Uppgifterna på utskrivningskorten ha även kunnat utnyttjas för att belysa
otillräckligheten i de resurser som för närvarande stå anstaltsledningen
till buds när det gäller att ordna för kvinnorna vid deras utskrivning. Uppgifterna
gälla närmast den åtgärd som då kunnat vidtagas för att skaffa
dem arbete.
Antal fall
Arbete anskaffat.............................................. 24
Kvinnan hänvisad att själv söka arbete vid arbetsförmedling o. d. 29
Kvinnan hänvisad till bestämd person för att få hjälp (syster
Katarina Ottow o. a.)....................................... 32
överförd till sinnessjukhus..................................... 1
överförd till kroppssjukhus .................................... 1
Överförd till straffanstalt ...,...................... 4
91
Det kan anmärkas att i 5 fall då arbete anskaffats, finns på kortet också
antecknat att kvinnan aldrig rest dit. I själva verket torde också den ansvariga
anstaltspersonalen som regel hysa mycket ringa tilltro till de vidtagna
åtgärdernas effektivitet ur synpunkten att återföra den utskrivna kvinnan
till en ordnad tillvaro. Denna pessimism inför resultatet av den egna
behandlingen framstår bjärt i de anteckningar på utskrivningskorten som
anstaltspersonalen gjort beträffande den sociala prognosen för de olika kvinnorna.
En sammanställning av dessa anteckningar ger följande resultat.
Antal fall
»Hopplösa fall» o. d................................... 15
Sannolikt återfall o. d.............................. 31
Möjligen ej återfall o. d................................ 20
Ingen uppgift ......................................... 24
91
Som slutdom över den nuvarande anstaltsbehandlingen av kvinnliga lösdrivare
kan man sålunda sätta att ledningen för tvångsarbetsanstalten inte
anser sig kunna räkna ens med möjligheten av ett gynnsamt behandlingsresultat
i mer än kanske en femtedel av fallen.
44 Andra lagutskottets utlåtande .nr ..76’; bilaga*
Bilaga C till siraf fleryberedningens yttrande.
Statistik för Stockholm.
Anhållna lösdrivare åren 1940—1944 samt första kvartalet 1945.
A. Manliga. _
Ar ./
Ant.
an-
hållna
Av de anhållna
v ••; “S-'' •. •
Av de häktade
frigåVos
utan
åtgärd
överl. till
fattigv. .
anst. el...
sjukh.
omhän-.
derlogos
som alko- holister .
.var-
nades
häk-
tades
förpas- sades t.
fattigv,
anst.-el.
sjukhus.
lrigå- Vos r
mend
var- /
ning.
döm- des till
tvångs- arbete
1940
340
126
14
10
134
56
11
10
35
1941 .......
317
126
26
5
113
47
.,-11
, *6
30
1942 .......
493
. 276
. 27
19 .
123
48
13
3 .
32
1943 ......
422
253
20
9
104 f
36 *
6 ~
1
29
1944 .....:
307
204
14 "
- :15
48
26
2
- 4.1
20
1945 l:ä kv.
72
51
2
3
13
-3 ‘
■'' --->•''-
i
2
Summa----
1951
1036
103
61
535 ''
216
'' 43
" 25 *
148
r
«.
Kvinnligi
1. • ‘ ^
v.
1940 ......
314
148
14
2
96
54
16
6
32
.1941 ......
446
,268
.34
2
105
37
10
2
25
''1942 ......
398 :
265.''
'' 36
6 •• ’
: 60
31:
3‘ ''
: v
'' 22
1943 ......
495
; :r390
15'' • ''
‘3 ‘
1 61
26 -
- 6:-t
19 ''
1944 V...A
134
. •315 ''
- 14- -
3 ’
46
; 26;
; '' 3-''
,:4 ‘
If"
1945 Ira k v.
''■ 78"
: ,f t ...
/; 68
3''
'' ’;6 ■
: •. 1 -•
f rii:
- Summa....;
2165
1484" i
.116...,
; 46.''
. 374
175 ;
: 43
24 *
lis".
Av-dé .icke varnade. eller /häktade .meddelades 902 män och 1316 kvinnor munÖig
tillrättavisning för lösdriveri.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ärtdrä:dag''ii(skött#''ts''ii\)&tande: kr^-TS-/ biläger.
4=5
BMdgd*E-UH sträf{lagberedningen!! yttrande.
Sfalistrtc för (Völebor(|.
Anhållna lösdrivare'' åren''l^-lO"—1944 sinif forstä’kraifälet’194''0.
V-.Marilifiii.
iuS År ;
. 4-, .
Ant.
an-
hållna
. Av de anhållna
Av de häktade
''Ingåvos
ulan
åtgärd
över!, till
fattigv.
■ anst.
oriihän-7
'' ifertögos
som alko- holister
- vär-
nades
häk-
tades
1’örpässa- ‘ dqs ti Il - ia ftig v.
anst. el.
sjukhus
frigå- ; vos
nied
var- j ning
döm- des till
tvångs- arbete
1940 ......
150
41
2
7 -
92
8 ''
-_’ -
2
6
1941 ......
77
i 21
3
4
43
6
— ''
4
.. 2
1942 ......
95
38
3
1
49
. 4
1
3''
1943 ......
83
29
1
1
'' 50
2
— ■
i —
2.
1944 ......
118
44
r '' 3
_
59
12
i1)
: 4
7
1945 lia kv.
55
17
5
2
26
5
.. —''
51 i
Stimma....
578
190''
17 :
15 i
319
! 37
i
n
; -2a :
,
b:
Kvinnlij):
.
1940 ......
49
: 18“
2
- •
'' 27
i 2
—
• 2
... r__.
1=941 ......
53
’ ni
_
'' 29
8
''_ ;
4
■''4
1942 ......
91
33
■ i
1
50
G
:-
2
r4 :
1943 ......
95
; 20
J j
—;
53
10
—
4
12
1944
110
49
3
i
47
; io
32)
3
1(1
1945 Ira kv.
23
: 8
: — ;
- ;
12
3
—
T
■ 1
Summa:...
. 427
150
: ‘ ii
2
218
51
3 ''
17
! Ali !
J) Sinnessjukhus. 2) 1 sinnessjuk;- 2" fattigvård.
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
Bilaga F till straff lagberedningens yttrande.
Statistik för Maline.
Anhållna lösdrivare åren 1940—1944 samt första kvartalet 1945.
A. Manliga.
Ar
Antal
an-
hållna
Av de anhållna
Av de häktade
frigåvos
utan
åtgärd
överl. till
fattigv,
anst.
omhän- dertogos
som alko- holister
var-
nades
häk-
tades
förpassa- des till
fattigv,
anst. el.
sjukhus
frigå-
vos
med
var-
ning
döm- des till
tvångs- arbete
1940 ......
69
42
*)
*)
21
6
_
__
6
1941 ......
88
34
5
14
29
6
l3)
1
4
1942 ......
45
28
2
11
3
1
1»)
—
—
1943 ......
57
28
3
6
14
6
—
6
1944 ......
46
26
—
5
12
3
—
—
3
1945 l:a kv.
6
2
1
2
1
-
—
—
—
Summa____
311
160
11
38
80
22
2
1
19
B.
Kvinnliga
•
1940 ......
16
6
10
1941 ......
33
17
1
14
1
—.
l
1942 ......
24
12
—
1
11
—
—
—
1943 ......
50
27
19
4
4
1944 ......
36
21
—
—
12
3
—
3
1945 l:a kv.
3
1
1
—
1
—
—
—
Summa....
162
84
2
1
67
8
8
J
*) Uppgift saknas. *) Fattigvårdsanstalt. “) S:t Lars sjukhus.
Andra lagutskottets utlåtande nr 76; bilagor.
47
Bilaga G till strof/lagberedningens yttrande.
Statistik för Norrköpg.
Anhållan lösdrivare åren 1940—1044 samt första kvartalet 1945.
A. Manliga.
År
Antal
an-
hållna
Av de anhållna
Av de häktade
frigåvos
utan
åtgärd
överl. till
fattig- vårdsanst.
omhän- dertogos
som alko- holister
varna-
des
häk-
tades
förpassa- des till fat- tigv.anst.
el.sjukhus
frigå-
vos
med
var-
ning
döm- des till
tvångs- arbete
1940 ......
10
7
___
2
1
___
_
1
1941 ......
10
4
—
—
4
2
—
—
2
1942 ......
19
9
1
—
6
3
I1)
—
2
1943 ......
11
4
1
1
5
—
—
—
1944 ......
15
7
1
—
7
—
—
—
—
1945 Ira kv.
3
3
—
—
—
—
—
—
—
Summa....
68
34
3
1
24
6
1
-
5
B.
Kvinnliga.
1940 ......
4
2
—
—
1
1
—
la)
—
1941 ......
2
1
—
—
1
—
—
—
—
1942 ......
2
1
—
—
—
1
—
—
1
1943 ......
1
1
—
_
1944
0
1945 l:a kv.
0
—
—
—
—
—
—
—
—
Summa....
9
5
—
—
2
2
—
1
1
*) Fri för intagn. å alk.anst. a) Intagn. å Frälsningsarméns räddn.-hem.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:527 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen. a1 i texten