Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skiftoell nattarbete samt vid arbete under jord m. m.
1945-06-15 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1945:77, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skiftoell nattarbete samt vid arbete under jord m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
1
Nr 77.
Ankom till riksdagens kansli den 15 juni 1945 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- oell nattarbete
samt vid arbete under jord m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 423,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Cruse hemställt, »att riksdagen
i skrivelse lill Kungl. Maj:! ville anhålla örn utredning dels rörande
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord, dels rörande lagstadgad rätt för arbetare att själv avgöra, örn han vill
utföra övertidsarbete eller ej».
I motionen har framhållits, att inom vissa arbetsområden rationaliseringen
drivits så långt, att hälsoskäl motiverade en förkortning av arbetstiden.
Detta gällde framför allt skift- och nattarbete samt arbete under jord. Vad
särskilt anginge skiftarbete lämnade lagen om arbetstidens begränsning
sämre skydd för sådant arbete än för vanligt dagarbete. I detta hänseende
hänvisade motionären till 4 § andra .stycket och 5 § 2 mom. i lagen. Motionären
fortsätter:
Arbetstidslagen lämnar sålunda vidsträckt frihet att förlänga arbetstiden
per dag och vecka vid skiftarbete, blott arbetstiden under en treveckorsperiod
icke överstiger 144 timmar. Att skiftarbete kan medföra ohälsa, har
uppmärksammats av rationaliseringsutredningen, sorn framhåller, »att .skiftarbete
åstadkommer nervösa sjukdomar och magsjukdomar, vilka förvärras
av de ofta återkommande växlingarna i tiderna för skiften». Läkarna torde
även allmänt vara av den uppfattningen, att skift- och nattarbete är ganska
påfrestande för hälsan. Allt arbete, som helt eller delvis infaller mellan
kl. 23 och 6, bör därför begränsas till i genomsnitt 7 timmar per dygn eller
42 timmar per vecka.
Vidare frambålles i motionen, att jämväl bestämmelserna om arbetares
skyldighet alt utföra övertidsarbete böra reformeras. Sedan motionären
redogjort för innehållet i 7 § 5 mom. i lagen, anför han vidare:
Samtliga kollektivavtal torde innehålla bestämmelser, att arbetarna ha
skyldighet att fullgöra i arbetstidslagen eller av arbetsrådet medgiven övertid.
Några fackförbund lia sökt genomföra ändring av dessa avtalsbestämmelser
i syfte att arbetarna själva skulle äga rätt ali avgöra, örn de vilja sta
till förfogande för övertidsarbete eller ej. Dessa ändringsyrkanden lia emellertid
icke kunnat genomföras på grund av arbetsgivarnas hårdnackade motstånd.
Ifrågavarande bestämmelser i kollektivavtalen torde därför icke
kunna reformeras utan omfattande och förödande arbetskonflikter.
llihang till riksdagens protokoll 19 45. .9 sami. 2 avd. Nr 77.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
Sista delen av stadgandet i arbetstidslagens 7 § 5 mom. avser att lämna
arbetarna skydd mot överansträngning och ohälsa genom övertidsarbete.
Detta skydd är dock i praktiken ganska illusoriskt. Många arbetare med
mindre god hälsa tvingas nu att utföra övertidsarbete, varigenom deras
ohälsa ytterligare förvärras. Arbetstidslagen bör lämna ett effektivt skydd
åt dem, som på grund av hälsoskäl eller andra sakliga skäl icke önska utföra
övertidsarbete. Sedan ordinarie arbete fullgjorts, böra arbetarna äga
rätt att själva förfoga över sin fritid. Lagfästandet av en dylik frihet torde
icke hindra arbetsgivarna att få erforderligt övertidsarbete utfört. Det torde
finnas tillräckligt många arbetare, som äro villiga att frivilligt utföra erforderligt
övertidsarbete, i synnerhet som kollektivavtalen i allmänhet stadga
högre ersättning för övertidsarbete än ordinarie arbete.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från arbetsrådet, riksförsäkringsanstalten och
socialstyrelsen, varjämte svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige på utskottets begäran avgivit yttranden i ärendet. De inkomna
yttrandena finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
I 4 § lagen om arbetstidens begränsning gives den allmänna regeln, att
arbetsgivare icke må använda arbetare till arbete under längre tid än 8 timmar
av dygnet eller 48 timmar i veckan. Därest denna begränsning av arbetstiden
för vecka icke därigenom överskrides, må dock arbetstiden under
något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. Bedrives
arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid tillämpas, såvitt
därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd
av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. I de följande
paragraferna angivas åtskilliga undantag från huvudregeln. Sålunda stadgas
i 5 § 1 inom., att örn för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är
av växlande längd, arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven
tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. I 2 mom. av
samma paragraf utsäges, att örn arbete, som bedrives med tre skiftlag, på
grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar,
arbetsrådet må, i den mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt
undantag. Enligt 5 § 3—-5 moni. må arbetsrådet vidare medgiva
undantag dels beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid
eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av
synnerligen stort allmänt intresse, dels då i annat fall, än förut nämnts,
undantag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt
missförhållande, dels ock då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma
önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. I
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
3
6 § uttalas, att örn natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,
som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört
överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
arbetare må, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts
med stöd av 5 §. Sådant arbete må icke fortsättas längre tid än
två dygn utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Vidare äger
arbetsgivare enligt 7 § 1 mom. till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden, använda nödigt antal arbetare, vilka
fyllt aderton år, under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder
de eljest få användas till arbete. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses
i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare
till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av
5 §, är han enligt 7 § 2 mom. därtill berättigad i avseende å arbetare, som
fyllt aderton år, för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Utsträckt arbetstid enligt
detta moment må även, med iakttagande av motsvarande begränsning, beräknas
för kortare tidrymd än fyra veckor. Är ytterligare eftergift av trängande
behov påkallad, må sådan enligt 3 mom. i samma paragraf meddelas
av arbetsrådet, dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår.
Enligt 4 mom. ankommer det på arbetsrådet att pröva i vad mån den, som
fyllt sexton men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 7 §. I
fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete skall enligt 5 mom.
gälla vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet. Det
åligger emellertid arbetsgivaren att tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa. Enligt 9 §
7 mom. bör arbetsrådet i regel bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare
tillfälle att yttra sig samt på lämpligt sätt söka samråd med representanter
för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut,
som avses i 7 § 4 morn., skall såvitt möjligt fattas efter samråd med
yrkesinspektionens chefsmyndighet.
I. Tidigare behandling av frågan om förkortning av arbetstiden.
Det å den internationella arbetsorganisationens konferens i Washington
år 1919 antagna förslaget till konvention angående begränsning av arbetstiden
i industriella företag till 48 timmar i veckan har icke ratificerats av
Sverige.
Vid 1931, 1932, 1933, 193i, 1935 och 1936 års riksdagar väcktes i motioner
förslag örn förkortning av arbetstiden (motionerna 11:287 år 1931, 11:60 år
1932, 11: 79 och II: 252 år 1933, II: 286 år 1934, 11:337 år 1935 samt II: 17
år 1936). På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 16/1931, 35/1932,
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
35/1933, 53/1934, 16/1935 och 20/1936) beslöt riksdagen, att motionerna icke
skulle föranleda till någon åtgärd.
Internationella arbetsorganisationen antog vid sin konferens år 1935 ett
förslag till konvention angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar
i veckan. Enligt artikel 1 i nämnda konventionsförslag skulle varje medlem
av internationella arbetsorganisationen, som ratificerade konventionen,
förklara sig gilla principen örn fyrtiotimmarsveckan, tillämpad på sådant
sätt, att den icke medförde sänkning av arbetarnas levnadsnivå, samt vidtagande
eller främjande av åtgärder, som kunde anses ägnade att leda till
detta mål. Medlemmen skulle förbinda sig att, i enlighet med detaljföreskrifter,
som kunde meddelas i särskilda konventioner, vilka ratificerades av
medlemmen, tillämpa nämnda princip på olika slag av sysselsättning.
Genom proposition nr 15 till 1936 års riksdag anhöll Kungl. Majit om
riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1935 fattade besluten, bland dem förslaget till konvention angående
arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan. Med hänvisning
till konventionens karaktär av principuttalande och under erinran, att framtida
praktiska statsåtgärder till förverkligande av fyrtiotimmarsveckan
krävde särskild prövning och särskilda beslut av de svenska statsmakterna,
förordade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, att den föreliggande
principkonventionen ratificerades av Sverige.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 19 rörande nämnda konventionsförslag
bl. a. följande:
Mellan 1919 års konvention örn 8-timmars arbetsdag och 48-timmars arbetsvecka
samt 1935 års konventionsförslag föreligger en väsentlig skillnad
därutinnan, att i det senare men icke i den förra uttalas, att konventionen
skall tillämpas på sådant sätt. att den icke medför sänkning av arbetarnas
levnadsnivå.------ *
Utskottet håller för sin del före, att den stat, som ansluter sig till en principkonvention,
därigenom — örn än icke formellt — uttalar en avsikt att
eftersträva, att konventionens principer skola komma till praktisk tillämpning
inom det egna landet.
Ratificeringen av en konvention om 40-timmars arbetsvecka .skulle enligt
utskottets mening knappast stå i överensstämmelse med den omständigheten,
att vårt land ännu icke ansett sig kunna ratificera konventionen örn 48- timmars arbetsvecka. Ett godkännande av konventionen örn 40-timmars
arbetsvecka skulle även på annat område medföra en alltför stor motsats
mellan teori och praktik. Vid förberedelserna till förslag örn lag rörande
arbetstiden för dem, som ha sysselsättning inom jordbruk och trädgårdsskötsel,
har nämligen ifrågasatts en reglering efter helt andra linjer.
Utredning örn de följder i ekonomiskt avseende, som skulle uppkomma
för olika slag av rörelse, därest 40-timmars arbetsvecka infördes i vårt näringsliv,
föreligger icke. Ej heller har utretts i vad mån man har att räkna
med, att avsikten att bereda arbetstillfällen för ett större antal efter införande
av 40-timmars arbetsvecka skulle motverkas därav, att arbetarna
Andra lagutskottets utlåtande nr 77. 5
under sin fritid åtoge sig arbete inom ett annat yrke än det för deni huvudsakliga.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner sig utskottet böra föreslå riksdagen
att uttala, att riksdagen för sin del anser, att ratifikation av föreliggande
konventionsförslag icke bör äga rum.
Reservation anfördes av herr Linder m. fl., vilka hemställde, att riksdagen
måtte för sin del ansluta sig till departementschefens uppfattning, att ifrågavarande
förslag borde ratificeras.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1938 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion,
nr 206, att riksdagen måtte i princip uttala sin anslutning till artikel 1 i det
av internationella arbetskonferensen år 1935 antagna förslaget till konvention
angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan samt att
riksdagen måtte i skrivelse till regeringen hemställa om förslag till nästa
års riksdag angående sådan förändring av arbetstidslagen, att »fyrtio timmars
arbetsvecka får laglig kraft».
Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 14:
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår uttalade 1936 års riksdag
som sin mening, att ratifikation av förslaget till principkonvention angående
arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan icke borde äga
rum. En stark minoritet förordade dock ratifikation med framhållande av
bland annat, att starka sociala skäl talade för kravet på en ny internationell
aktion i frågan örn arbetstidens reglering. Emellertid har konventionsförslaget
intill 1938 års början icke av någon stat ratificerats. Vid det sammanträde,
som innevarande år skall hållas av internationella arbetsorganisationens
konferens, kommer spörsmålet om ett generellt genomförande av
en arbetstidsförkortning ånyo att dryftas. 1 frågans nuvarande läge torde
skäl icke föreligga för riksdagen att göra något uttalande rörande nyssnämnda
konventionsförslag. Utskottet finner ej heller anledning tillstyrka
någon framställning till Kungl. Majit beträffande ändring av lagen om arbetstidens
begränsning i den av motionärerna angivna riktningen.
Utskottet hemställde av nu angivna skäl, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls.
Även frågan om förkortning av arbetstiden inom vissa
näringsgrenar har vid olika tillfällen varit föremål för ställningstagande
från riksdagens sida.
Internationella arbetsorganisationens konferens år 1934 antog ett förslag
till en internationell konvention beträffande arbetstiden i automatiska
fönsterglasbruk, där denna maximerades till i genomsnitt 42 timmar per
vecka och det tillika bland annat bestämdes, att arbetet borde bedrivas nied
minst fyra skiftlag. I proposition till 1936 års riksdag (nr 35) förordade
Kungl. Majit en .svensk ratifikation av detta konventionsförslag under förut
-
6
Andru lagutskottets utlåtande nr 7 7.
sättning, att det ratificerades av de mera betydande fönsterglasproducerande
länderna, tillhörande den internationella arbetsorganisationen. 1 anslutning
härtill framställdes i propositionen även ett förslag till svensk lagstiftning i
ämnet, vilken skulle träda i kraft den dag, som sedermera bestämdes i samband
med en eventuell ratifikation.
I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 29, anförde andra
lagutskottet:
I förevarande proposition har föreslagits en laglig reglering av arbetstiden
till i genomsnitt 42 timmar i veckan för en till antalet obetydlig, i en enda
speciell verksamhet sysselsatt grupp arbetare. Den föreslagna lagstiftningen
avser nämligen blott sådan tillverkning av fönsterglas eller annat glas, som
allenast beträffande dimensionerna skiljer sig från fönsterglas, vilken bedrives
med tillhjälp av automatiska maskiner och fortgår utan avbrott jämväl
under sön- och helgdagar. Sådan tillverkning förekommer i Sverige för
närvarande endast vid fönsterglasbruken i Oxelösund och Glava, varest tillsammans
omkring 125 arbetare äro sysselsatta därmed.
Departementschefen har icke anfört någon omständighet av beskaffenhet
att föranleda därtill, att den nyssnämnda gruppen arbetare skulle med hänsyn
till särskilt behov av skydd mot hälsofara givas en annan ställning än
den, som fortfarande skulle tillkomma andra arbetare, sysselsatta i annan
verksamhet med lika svåra arbetsförhållanden.
Med hänsyn till det ringa antal arbetare, som kunna beredas sysselsättning
vid de två fönsterglasbruken i vårt land, synes en lagstiftning av föreslagen
beskaffenhet, efter vars genomförande arbetarantalet kan beräknas
bliva ökat nied allenast ett 30-tal, icke ur arbetslöshetssynpunkt kunna hava
någon nämnvärt förbättrande inverkan. Möjligen skulle förhållandena däremot
kunna bliva försämrade, i det att, enligt vad svenska arbetsgivareföreningen
i sitt yttrande i ärendet uppgivit, det kunde ifrågasättas, att Glava
glasbruk på grund av de genom avsevärd ökning av driftkostnaderna försvårade
möjligheterna att konkurrera med utländska fönsterglasbruk skulle
komma att nedlägga driften.
Det skäl, som för departementschefen främst synes hava talat för en särskild
lagstiftning i vårt land på förevarande område, torde hava varit det,
att en sådan lagstiftning skulle möjliggöra Sveriges anslutning till 1934 års
internationella konventionsförslag i ämnet. Utskottet finner sig emellertid
icke kunna enbart ur sådan synpunkt godtaga en lagstiftning av föreslaget
innehåll. Om en förkortning av arbetstiden överhuvud skall genomföras på
nu ifrågavarande arbetsområde, bör undersökas, huruvida icke motsvarande
arbetstidsförkortning bör stadgas även för andra arbetare, som utöva sin
verksamhet under lika svåra förhållanden som de, vilka föreligga för de i
kontinuerlig drift vid fönsterglasbruken sysselsatta arbetarna. Förhållanden
av angivna beskaffenhet torde förefinnas bland annat vid järnbruken. Någon
utredning av spörsmålet i vilken omfattning arbete av angivet slag förekommer
i vårt land har emellertid icke lämnats i propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka de i propositionen framlagda lagförslagen. Enligt utskottets mening
följer härav att möjlighet icke föreligger för Sverige att ratificera konventionsförslaget.
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
7
Utskottet hemställde därför, att lagförslaget icke måtte antagas av riksdagen
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte meddela, att
riksdagen för sin del ansåge, att förslaget till konvention angående arbetstiden
i automatiska fönsterglasbruk icke borde ratificeras. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen.
År 1935 antog internationella arbetsorganisationens konferens eli förslag
till internationell konvention angående begränsning av arbetstiden i kolgruvor.
1 fråga örn arbete under jord innebär denna konvention en maximering
av arbetstiden till 73A timmar per dag. Vidare antog nämnda konferens ett
förslag till konvention om förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk, som
ävenledes förutsatte en maximering av arbetsveckan till i genomsnitt 42
limmar samt användandet av minst fyra skiftlag.
Genom proposition nr 15 till 7936 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn
riksdagens yttrande angående de beslut som år 1935 fattats av internationella
arbetskonferensen. I propositionen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, beträffande förslaget till konvention angående begränsning
av arbetstiden i kolgruvor, att Sverige icke borde ansluta sig till
konventionen förrän några av de större kolproducerande länderna ratificerat
konventionen. Ehuru departementschefen i princip vore av den uppfattningen.
att Sverige borde biträda konventionen, ansåge han, att med ratifikationsfrågan
tillsvidare borde anstå. För anslutning till konventionen
krävdes vissa ändringar i gällande arbetstidslagstiftning. Så snart klarhet
vunnits rörande de stora kolproducerande ländernas ståndpunkt, torde såväl
lagändrings- sorn ratifikationsfrågan böra upptagas till förnyat övervägande.
Såvitt rörde förslaget till konvention angående förkortning av arbetstiden
i buteljglasbruk anförde departementschefen, att frågan örn ratifikation
av konventionen borde anstå i avvaktan på utredning rörande frågan
örn den inverkan en tillämpning av konventionens bestämmelser skulle
komma att utöva på den svenska buteljglasindustrien.
Andra lagutskottet som behandlade propositionen yttrade i sitt utlåtande
nr 19, beträffande förstnämnda konventionsförslag, att utskottet lika med
departementschefen i princip vore av den uppfattningen, att Sverige borde
biträda förslaget. Med ratifikation av detsamma syntes emellertid böra anslå,
lill dess åtminstone några av de kolproducerande länder, vilkas produktion
vore av större betydelse för Sveriges kolimport, ratificerat förslaget. 1
fråga örn konventionen angående arbetstiden i buteljglasbruk anslöt sig
utskottet till departementschefens uppfattning, att förslaget för det dåvarande
icke borde ratificeras. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Genom propositionen nr 56 till 1937 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn
riksdagens yttrande rörande lil. a. ett vid internationella arbetsorganisationens
konferens år 1936 antaget förslag till konvention angående förkortning
8
Andru lagutskottets utlåtande nr 77.
av arbet slick''ii vid offentliga arbeten. Konventionen ingick i den serie av
specialkonventioner för olika industrier, vilka inom ramen av förenämnda
av 1935 års internationella arbetskonferens antagna förslag till principkonvention
angående 40-timmars arbetsvecka, skulle i detalj giva bestämmelser
om arbetstidens förkortning inom särskilda industrier under hänsynstagande
till de speciella förhållandena på respektive arbetsområden. På
hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 14) anslöt sig riksdagen till
föredragande departementschefens uppfattning, att förslaget icke för det
dåvarande borde ratificeras.
Även vid 1938 års riksdag hemställde Kungl. Majit (propositionen nr 45)
örn riksdagens yttrande beträffande ett i nyssnämnda serie ingående konventionsförslag.
Det åsyftade förslaget avsåg förkortning av arbetstiden
inom textilindustrien till i genomsnitt 40 timmar i veckan. Utskottet hemställde
i sitt utlåtande nr 15, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
meddela, att riksdagen för sin del anslöte sig till föredragande departementschefens
uppfattning, att förslaget icke för det dåvarande borde ratificeras.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Frågan örn riskerna för ohälsa i samband med skiftarbete har berörts i
rationaliseringsutredningens betänkande (SOU 1939: 13). Under hösten
1936 hade nämnda utredning anordnat en serie konferenser med representanter
för arbetsgivarnas, arbetarnas och de anställdas organisationer samt
anslutna industriföretag. Därvid diskuterades särskilt frågan, huruvida den
på flera håll i samband med vidtagna rationaliseringsåtgärder ökade arbetstakten
kunde anses ha i ogynnsam riktning påverkat arbetarnas och de
anställdas hälsa. I betänkandet framhålles, att konferenserna icke gåve till
resultat några säkrare utgångspunkter för spörsmålets bedömande. De uttalanden
som gjordes stredo nämligen i betydelsefulla avseenden mot varandra.
Vid konferenserna uttalades å ena sidan, att den med rationaliseringen
intensifierade arbetstakten i åtskilliga fall inverkat menligt på arbetarnas
hälsotillstånd. Fall hade t. o. m. förekommit, då arbetarna redan i
40-årsåldern kunde anses utslitna. En påtaglig stegring i sjukdomsfrekvensen
bland arbetarna, särskilt i fråga om nervösa sjukdomar, hade även på
sina håll inträtt. Understundom hade den ökade arbetstakten i förening med
större enformighet i arbetet bidragit till att framkalla nevroser. Det i vissa
moderna fabrikslokaler ökade maskinlarmet hade jämväl påverkat arbetarna
oförmånligt. Särskilt ogynnsamma hade verkningarna av det forcerade
arbetet visat sig vara för kvinnor och minderåriga. I förevarande sammanhang
erinrades dessutom örn skiftarbetets i form av nervösa sjukdomar
och magsjukdomar ogynnsamma följdverkningar vilka förvärrades av de
ofta återkommande växlingarna i tiderna för skiften. Ä andra sidan framhölls
vid nämnda konferenser, att nervösa sjukdomar hos arbetare och anställda
även vore förorsakade av andra anledningar än hög arbetstakt. Man
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
9
var härvid närmast av den uppfattningen, att rationaliseringen på det hela
taget medfört sådana betydande lättnader för arbetarna, att några ogynnsamma
verkningar å arbetarnas hälsa knappast mera allmänt kunde ha gjort
sig gällande. Det erinrades sålunda örn att rationalisering av driften ofta
innebure, att tungt och osunt arbete eliminerades. Förbättrade transportanordningar
måste i betydelsefulla avseenden ha gjort arbetet lättare för arbetarna.
Moderniseringen av fabrikerna, varigenom de hygieniska och sanitära
förhållandena avsevärt förbättrats, måste jämväl lia påverkat arbetarnas
hälsotillstånd i gynnsam riktning.
II. Tidigare behandling av frågan om ändrade bestämmelser
rörande övertidsarbete.
1 samband med behandlingen av förslaget lill arbetstidslag vid 1930 års
riksdag framställdes i en motion yrkande, att 7 § skulle uteslutas. Vidare
föreslogs motionsvis, att i 7 § 3 mom. skulle införas ett stadgande av innehåll,
att eftergift finge meddelas för högst 28 timmar under loppet av fyra
veckor. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 15 förslaget om uteslutande
av 7 §. Utskottet uttalade vidare, att utskottet ej heller kunde tillstyrka
den föreslagna begränsningen i övertidens beräkning. Då övertid enligt
7 § 3 mom. finge uttagas endast efter medgivande av arbetsrådet, syntes
det utskottet, som örn denna bestämmelse icke medförde någon risk i
skyddsavseende. Riksdagen gjorde icke någon erinran häremot.
Vid 1931, 1932, 1933, 1934, 1935 och 1936 års riksdagar väcktes genom
motioner förslag örn sådan skärpning av bestämmelserna angående övertidsarbete,
att dylikt medgåves endast då särskilt tvingande omständigheter
förelåge, exempelvis då genom natur- eller olyckshändelse eller genom annan
omständighet, som ej kunnat förutses, fara förelåge för liv, hälsa eller
egendom (11:287 år 1931, II: GO år 1932, 11:79 år 1933, 11:286 år 1934,
11:337 år 1935 och 11: 17 år 1936). På hemställan av andra lagutskottet
(utlåtanden nr 16/1931, 35/1932, 35/1933, 53/1934, 16/1935 och 20/1936)
beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon åtgärd. 1
sitt sistnämnda utlåtande hänvisade utskottet till vad utskottet anfört i sitt
utlåtande nr 15 vid 1930 års riksdag.
1 motionen II: 70 vid 1938 ars riksdag hemställdes, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning och
förslag till sådan ändring av lagen örn arbetstidens begränsning, att rätten
till uttagande av övertidsarbete ytterligare begränsades.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 19:
Enligt lagen örn arbetstidens begränsning åligger det arbetsgivare att
tillse, att arbetare icke genom övertidsarbete utsattes för överansträngning
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
Utskottet.
eller ohälsa. Motionärerna hava gjort gällande, att övertidsarbete för närvarande
förekomme i sådan utsträckning, att förhållandena, särskilt inom
industrier, som till övervägande del använde sig av kvinnlig arbetskraft,
t. ex. textil- och beklädnadsindustrien, vore ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter.
Vid behandlingen inom utskottet av föreliggande ärende har
även anförts, att den fortgående rationaliseringen i förening med övertidsarbete
kunde medföra ökade påfrestningar för arbetarna med ty åtföljande
sociala vådor. Ä andra sidan bör beaktas, att konkurrenskraften hos ett
industriföretag i många fall torde vara i väsentlig mån beroende av den
snabbhet, varmed ett visst arbete kan utföras. Stundom lärer förekomma,
att ett arbete måste forceras för att minska betydande olägenheter för beställare
och andra, t. ex. vid reparation av ett havererat fartyg. Yrkeskunnig
extra arbetskraft torde icke alltid vara att tillgå.
Utskottet anser det vara av stor vikt för samhället, att med övertidsarbete
sammanhängande olägenheter såvitt möjligt begränsas. Därvid måste emellertid
en sådan avvägning ske, att icke näringslivets berättigade intressen
åsidosättas. Enligt utskottets mening vore det önskvärt att få till stånd en
förutsättningslös utredning rörande hithörande spörsmål. Genom en dylik
utredning borde klarläggas, under vilka förhållanden övertidsarbete uttages
enligt arbetstidslagen och huruvida jämkningar i rätten att uttaga sådant
arbete kunna vara av omständigheterna påkallade.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i
anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta utreda, under vilka förhållanden övertidsarbete uttoges enligt
lagen om arbetstidens begränsning och huruvida jämkningar i rätten
att uttaga sådant arbete kunde vara av omständigheterna påkallade, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Denna hemställan bifölls.
Angående de åtgärder som vidtagits i anledning av nämnda riksdagsskrivelse
får utskottet hänvisa till socialstyrelsens över motionen avgivna
remissyttrande.
Landsorganisationen i Sverige har i skriftlig framställning till chefen för
socialdepartementet den 5 mars 1945 hemställt om revision av lagen om
arbetstidens begränsning. Vid framställningen funnos fogade en skrivelse
från svenska metallindustriarbetarförbundet till landsorganisationen ävensom
yttranden över nämnda skrivelse från övriga fackförbund.
1 ärendet har till utskottet inkommit en skriftlig framställning från
svenska järnvägsmannaförbundet, svenska transportarbetarförbundet och
svenska kommunalarbetarförbundet.
I motionen har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning dels rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och
nattarbete samt vid arbete under jord, dels ock angående rätt för arbetare
att själv avgöra, örn han vill utföra övertidsarbete eller ej.
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
11
Såsom framgår av vad ovan anförts har frågan om en generell förkortning
av arbetstiden vid flera tillfällen aktualiserats. Internationella arbetsorganisationens
konferens antog sålunda år 1935 förslag till en principkonvention
örn sänkning av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Ett av Kungl.
Majit vid 1936 års riksdag framlagt förslag att Sverige skulle ratificera
nämnda konvention vann ej riksdagens bifall. Vid 1938 års riksdag väcktes
en motion med yrkande, att Sverige skulle ansluta sig till konventionsförslaget,
men framställningen avslogs likaledes av riksdagen. Riksdagen anförde
därvid, att frågan örn ett generellt genomförande av en arbetstidsförkortning
ånyo komme att dryftas av internationella arbetsorganisationens
konferens. Konferensen har senare bordlagt frågan.
Vissa skäl tala otvivelaktigt för en generell arbetstidsförkortning. Det kan
dock ifrågasättas, huruvida för närvarande förutsättningar föreligga att bedöma
vilka verkningar ett realiserande av detta önskemål skulle medföra
i olika hänseenden, särskilt för näringslivets vidkommande. Sannolikt är,
att förevarande spörsmål icke kan lösas annat än i internationellt sammanhang.
Även örn sålunda en allmän arbetstidsförkortning är ett spörsmål som får
ses på jämförelsevis lång sikt, följer därav dock icke, att motsvarande betraktelsesätt
måste anläggas på frågan, örn en förkortning av arbetstiden
är möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. De
skäl som enligt vad ovan antytts kunna tala mot en allmän arbetstidsförkortning
ha icke samma styrka, då det gäller att avgöra, huruvida en dylik
mera begränsad förkortning av arbetstiden kan genomföras.
Det torde icke kunna bestridas, att skiftarbete är en form av arbete som
är särskilt påfrestande. Denna åsikt synes vara ganska allmänt utbredd
bland arbetarna själva. 1 samband med den i socialstyrelsens remissyttrande
omförmälda, av styrelsen verkställda undersökning rörande övertidsarbete,
vars resultat publicerats i Sociala meddelanden år 1941, hade sålunda
flerstädes från arbetarhåll uttalats, att skiftarbete vore en betungande
arbetsform. Samma uppfattning har även kommit till uttryck i den i utskottets
ovan lämnade redogörelse omnämnda framställningen från landsorganisationen
i Sverige till chefen för socialdepartementet samt i de uttalanden
från olika fackförbund som fogats vid nämnda framställning.
Vid sidan av skiftarbete nämner motionären nattarbete såsom en betungande
form av arbete. Ali nattarbete i allmänhet får anses vara mera
påfrestande än arbete örn dagen torde vara allmänt erkänt, önskemål örn
en förkortning av arbetstiden vid nattarbete lia bland annat framförts i
flera av de vid landsorganisationens nyssnämnda framställning fogade
uttalandena.
Vad härefter angår frågan om förkortning av arbetstiden inom särskilda
näringsgrenar bar denna fråga tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet. Internationella arbetsorganisationen bar sålunda antagit
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
flera förslag till konventioner rörande förkortning av arbetstiden inom olika
områden. Dessa konventionsförslag lia icke ratificerats av Sverige. Här må
nämnas, att 1936 års riksdag hade att behandla ett av Kungl. Majit framlagt
förslag, att Sverige skulle ratificera ett förslag till konvention örn begränsning
av arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk till 42 timmar i
veckan. 1 samband därmed framlade Kungl. Majit även ett förslag till lagstiftning
i ämnet. Riksdagen avslog de framlagda förslagen efter hemställan
av andra lagutskottet. Utskottet yttrade, att örn en förkortning av arbetstiden
inom automatiska fönsterglasbruk överhuvud skulle genomföras, det
borde undersökas, huruvida icke en motsvarande arbetstidsförkortning
borde genomföras även för andra arbetare som utövade sin verksamhet
under lika svåra förhållanden som de i lagförslaget avsedda arbetarna. Utskottet
anförde vidare, att någon utredning av spörsmålet, i vilken omfattning
arbete av angivet slag förekomme i vårt land, icke hade presterats,
inom utskottet reserverade sig sju ledamöter för bifall till Kungl. Majits
förslag.
Att en del yrkesgrupper, exempelvis vissa gruvarbetare, järnbruksarbetare
och arbetare anställda vid trafikföretag, ha behov av en kortare
arbetstid än andra arbetare torde icke med fog kunna bestridas. Självfallet
är det förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt avväga
maximiarbetstidens längd i förhållande till de mer eller mindre krävande
förhållanden varunder arbetet utföres. En fullt rättvis gradering av arbetstiden
torde icke kunna åstadkommas. Det torde däremot vara möjligt att
— åtminstone såsom ett provisorium i avbidan på en generell arbetstidsförkortning
— i förevarande hänseende privilegiera vissa arbetargrupper,
sorn lia särskilt påfrestande arbete. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka,
att frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd
för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov för
närvarande är föremål för utredning.
I motionen har vidare såsom förut angivits hemställts om införande av
lagstadgad rätt för arbetare att själv avgöra, örn han vill utföra övertidsarbete
eller ej. För genomförande av motionens syfte i denna del torde
erfordras, att förbud stadgas mot upptagande i kollektivavtal av bestämmelse
örn skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete. Införandet av
ett sådant förbud skulle medföra ett avsteg från de principiella grunderna
för den nuvarande lagstiftningen om kollektivavtal. Frågan om kollektivavtals
materiella innehåll är nämligen icke föremål för någon laglig reglering
utan har gjorts beroende av de avtalsslutande parternas fria överenskommelser.
Lagstiftningen om kollektivavtal giver endast bestämmelser örn
dylika avtals form och rättsverkan.
Spörsmålet örn införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete
har vid flera tillfällen varit under riksdagens prövning. 1938 års riksdag
hemställde i anledning av väckt motion i skrivelse till Kungl. Majit, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
13
Kungl. Maj:t ville låta utreda, under vilka förhållanden övertidsarbete uttoges
enligt lagen om arbetstidens begränsning och huruvida jämkningar i
rätten att uttaga dylikt arbete kunde vara av omständigheterna påkallade,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. I det av andra lagutskottet avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
som låg till grund för riksdagens framställning anförde utskottet,
att utskottet ansåge det vara av stor vikt för samhället att med övertidsarbete
sammanhängande olägenheter såvitt möjligt begränsades. Utskottet
iramhöll emellertid även vikten av att sådan avvägning därvid skedde, att
icke näringslivets berättigade intressen åsidosattes.
I anledning av denna framställning från riksdagen verkställde socialstyrelsen
vissa undersökningar av huvudsakligen statistisk art. Ytterligare utredning,
som närmast skulle avse övertidsarbetets verkningar ur medicinska
synpunkter, ansågs böra inställas efter krigsutbrottet 1939. Någon vidare
utredning i ärendet har sedermera icke verkställts.
1 socialstyrelsens undersökningar ingick även en utfrågning av arbetare
inom olika fack angående arbetarnas uppfattning av övertidsarbetets betydelse
i arbetshygieniskt hänseende. De inkomna svaren utvisade en allmän
uppfattning, att övertidsarbetet blivit särskilt påfrestande genom den ökade
arbetstakten. Av de arbetare som besvarade en fråga örn behovet av ändrade
bestämmelser angående övertidsarbetet förklarade sig ungefär två
tredjedelar önska en revision av lagstiftningen i syfte att begränsa uttagandet
av arbete å övertid.
önskemålet örn en dylik begränsning har även starkt framhållits i landsorganisationens
förut omförmälda framställning till chefen för socialdepartementet
ävensom i därvid fogade uttalanden från olika fackförbund.
Vad ovan anförts giver enligt utskottets mening vid banden, att utredning
är påkallad rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete
samt vid arbete som eljest kan anses vara av mera påfrestande art.
Vidare torde fortsatt utredning böra ske beträffande frågan örn ändrade
bestämmelser rörande uttagande av arbete å övertid. Vid de utredningar
utskottet sålunda anser sig böra förorda måste uppmärksamhet ägnas bland
annat åt den hittills föga utredda frågan, i vilken utsträckning skift- och
nattarbete, övertidsarbete samt arbete inom särskilt påfrestande yrken inverkat
menligt å arbetarnas hälsotillstånd. Den tekniska rationaliseringens
inverkan i arbetshygieniskt hänseende bör därvid särskilt beaktas.
En utredning i de hänseenden som nu nämnts har avseende å centrala
stadgande!! i allmänna arbetstidslagen. Det torde näppeligen vara möjligt
att verkställa sådan utredning utan alt ingå på frågan om ändring av
nämnda lag även i andra, icke direkt berörda hänseenden. Oavsett detta
synes det emellertid som örn utredningen lämpligen bör förbindas med en
allmän översyn av förevarande Isig. Sålunda torde exempelvis böra tågås
under omprövning frågan örn lagens tillämpningsområde. Härutinnan kan
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
anmärkas, att 1944 års riksdag på hemställan av utskottet hos Kungl. Maj:t
anhållit örn utredning angående frågan om lagstadgad arbetstidsreglering
rörande arbete som har till ändamål att bereda sjukvård. Uppmärksamhet
bör jämväl ägnas åt spörsmålet om förbättrad kontroll över lagens efterlevnad.
Till övervägande böra även upptagas frågorna örn införande av
obligatoriska raster, om arbetstidens lämpligaste förläggning och därmed
sammanhängande spörsmål, i den mån de icke äro föremål för utredning
av 1938 års arbetarskyddskommitté.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en allmän översyn av lagen den 16 maj 1930 örn
arbetstidens begränsning samt för riksdagen framlägga det
förslag vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 15 juni 1945.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Löfvander, Olof
Carlsson, Björkman*, Hage och Sten;
från andra kammaren: fröken Andersson, herrar Ryberg, Cruse, fru Johansson*,
herrar Larsson i Östersund, Lundberg i Uppsala, Andersson i Alfredshem och Osterman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Holmbäck, Wistrand, Löfvander, Björkman, fröken Andersson,
herrar Ryberg och Osterman, vilka anfört:
Frågan om arbetstidens längd sammanhänger intimt med förutsättningarna
för upprätthållandet och utvecklandet av landets produktionsförmåga
och allmänna ekonomiska standard. Med hänsyn till det oöverskådliga läge,
vari världsekonomien f. n. befinner sig, är det särskilt angeläget att icke
utan tvingande skäl rubba produktionskapaciteten. I varje fall böra regie
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 77.
15
ringar av arbetstiden icke företagas utan hänsynstagande till förhållandena
inom motsvarande näringar i utlandet; en ensidigt företagen inskränkning
av arbetstiden i Sverige skulle omedelbart påverka vårt lands konkurrenskraft
på världsmarknaden.
Alldeles särskilt gäller detta de industrier, vilka äro hänvisade att i avsevärd
omfattning söka sin avsättning direkt å världsmarknaden. På grund
av arbetsprocessens natur är det främst i sådana industrier, som skift- eller
därmed jämförligt arbete förekommer. En arbetstidsreglering för dessa industriers
del utan reciprocitet i de andra industriländerna komrne omedelbart
att medföra allvarliga återverkningar icke endast för exportproduktionen
utan medelbart för vårt ekonomiska liv i dess helhet.
Vad sålunda anförts beträffande arbetstidens reglering i allmänhet gäller
även ytterligare inskränkningar i rätten att uttaga övertidsarbete, sådan
den begränsats i nu gällande arbetstidslagstiftning. Under alla omständigheter
är en under nuvarande ovissa läge företagen utredning icke ägnad alt
läggas till grund för en ny reglering av arbetstiden.
Med anledning av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande motion.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan Kungl. Majit anbefallt arbetsrädet att lill riksdagens andra lagutskott
avgiva yttrande över en av herr Cruse avgiven motion 11:423, vari
hemställes, att riksdagen i .skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning
dels rörande förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete
samt vid arbete under jord, dels rörande lagstadgad rätt för arbetare att
själv avgöra, om han vill utföra övertidsarbete eller ej, får arbetsrädet anföra
följande.
Arbetsrädet har intet att erinra mot att den begärda utredningen kominer
till stånd men vill i fråga om tidpunkten för dess verkställande framhålla,
att en utredning, avseende arbetsförhållandena under krigsåren, då övertidsarbete
förekommit i särskilt stor omfattning, icke kan giva en riktig bild
av förhållandena under normala tider.
I skrivelse till statsrådet och chefen för kungl, socialdepartementet den
5 mars 1945 har Landsorganisationen i Sverige framhållit, att en allmän
revision av allmänna arbetstidslagen är påkallad. Då det kan förväntas,
att en dylik revision inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att företagas,
finner arbetsrädet lämpligt att den nu föreslagna utredningen sammankopplas
med de utredningar, som torde komma att verkställas i samband
med nämnda revision.
Arbetsrädet vill samtidigt framhålla, att kungl, socialstyrelsen i enlighet
med av Kungl. Majit givet uppdrag verkställt utredning rörande omfattning
m. m. av övertidsarbete under åren 1928—1938. Sammanställningar, utvisande
resultatet av denna utredning, hava av Kungl. Majit överlämnats till
1938 års arbetarskvddskommitté.
Stockholm den 20 mars 1945.
På arbetsrådets vägnar:
JOHN NORDIN.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
ait senast den 20 mars 1945 till riksdagens andra lagutskott
avgiva yttrande över en av herr Cruse väckt motion, nr lii 423, angående
utredning om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid
arbete under jord m. m. Till efterkommande härav får anstalten anföra
följande.
17
Andru lagat skallets utlåtande nr 77; bilagor.
En utredning rörande olägenheter i samband nied skift- och nattarbete
samt vid arbete under jord bör enligt anstaltens mening icke inskränkas till
att avse enbart arbetstidens längd utan bör även omfatta t. ex. tiden för
skiftväxling samt frågan örn införande av obligatoriska raster. Därjämte
torde böra utredas, huruvida icke en allmän inskränkning av nattarbetet bör
genomföras och sådant arbete tillåtas allenast i viss begränsad omfattning.
Beträffande motionärens förslag örn utredning angående viss lagstiftning
rörande skyldighet att utföra övertidsarbete får anstalten meddela, att sådana
förhållanden ej kommit till yrkesinspektionens kännedom, som giva
stöd för det i motionen gjorda påståendet, att många arbetare med mindre
god hälsa -— trots stadgandet i 7 § 5 mom. allmänna arbetstidslagen —
tvingats att utföra övertidsarbete, varigenom deras ohälsa ytterligare förvärrats.
Örn anmälan om dylika fall skulle inkomma till yrkesinspektionen,
lärer denna äga möjlighet till ingripande med stöd av den allmänna bestämmelsen
i 3 § första stycket arbetarskyddslagen. Skulle missbruk mot
förmodan visa sig förekomma i större utsträckning bör måhända även övervägas
att vidtaga ändring i inskränkande syfte i gällande övertidsbestämmelser.
De i motionen anförda förhållandena måste anses hava stor betydelse ur
arbetarskyddssynpunkt, och riksförsäkringsanstalten finner därför önskvärt,
att de bliva föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning i den
mån detta icke möjligen redan skett genom 1938 års arbetarskyddskommitté.
För att icke undersökningsresultaten skola påverkas av den för närvarande
på många håll till följd av krigsförhållandena i avsevärt högre grad än
eljest uppdrivna produktionsintensiteten torde för utredningens verkställande
böra avvaktas en tidpunkt med mera normala förhållanden inom
näringslivet än de nu rådande.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Stenholm.
Stockholm den 17 mars 1945.
DAVID ÖSTRAND.
Edw. Below.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 9 februari 1945 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över motionen nr 423 i andra kammaren
av herr Cruse angående utredning örn förkortning av arbetstiden vid
skift- och nattarbete sami vid arbete under jord m. m. 1 anledning härav
får styrelsen anföra följande.
Motionen tar sikte på arbelstidsförhållandena vid skift- och nattarbete
och vid arbete under jord samt på frågan örn övertidsarbetet.
Vid skift- och nattarbete samt arbete under jord har enligt motionärens
uppfattning den industriella rationaliseringen medfört en sådan uppdriven
Bihang lill riksdagens protokoll 194b. 9 sami. 3 avd. Nr 77; bilagor. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr il: bilagor.
arbetstakt, alt en ytterligare förkortning av arbetstiden där numera kunde
anses vara motiverad av hänsyn till arbetarnas hälsa. Beträffande skift- och
nattarbetet ifrågasättes i motionen, att arbetstiden begränsas till i genomsnitt
7 timmar per dygn eller 42 timmar per vecka. Frågan om hur arbete
under jord lämpligen bolde regleras beröres icke närmare i motionen.
Det kan i detta sammanhang erinras örn att den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1934 antog ett förslag till en internationell
konvention beträffande arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk, där denna
maximerades lill i genomsnitt 42 timmar per vecka och det tillika bland
annat bestämdes, att arbetet borde bedrivas med minst fyra skiftlag. 1 proposition
till 1986 års riksdag (nr 35) förordade Kungl. Majit en svensk ratifikation
av detta konventionsförslag under förutsättning att det ratificerades
av de mera betydande fönsterglasproducerande länderna, tillhörande den
internationella arbetsorganisationen. 1 anslutning härtill framställdes i propositionen
även ett förslag till svensk lagstiftning i ämnet, vilken skulle träda
i kraft den dag, som sedermera bestämdes i samband med en eventuell ratifikation.
Riksdagen avslog emellertid detta lagförslag och uttalade därjämte,
att konventionen angående arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk icke
borde ratificeras. Andra lagutskottet, vars utlåtande därvid följdes, anförde
bland annat, att man, innan en speciallagstiftning av detta slag antoges,
borde undersöka, huruvida icke en motsvarande arbetstidsförkortning vore
befogad även för andra arbetare, t. ex. järnbruksarbetarna, vilka arbetade
under lika svåra förhållanden som de, vilka förelåge för de i kontinuerlig
drift vid fönsterglasbruken sysselsatta arbetarna. Utskottet konstaterade,
att någon utredning av spörsmålet, i vilken omfattning arbete av angivet
slag förekomme i vårt land, icke hade presterats.
En av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1935 föreslagen
konvention om förkortning av arbetstiden i buteljglasbruk, som ävenledes
förutsatte en maximering av arbetsveckan till i genomsnitt 42 timmar
samt användandet av minst fyra skiftlag, ratificerades heller icke av Sverige.
Detsamma gäller i fråga om en av nämnda konferens förordad principkonvention
örn 40 timmars arbetsvecka.
Frågan örn riskerna för ohälsa i samband nied skiftarbete har sedermera
berörts i rationaliseringsutredningens betänkande (SOU 1939: 13). Under
hösten 1936 hade nämnda utredning anordnat en serie konferenser med
representanter för arbetsgivarnas, arbetarnas och de anställdas organisationer
samt enskilda industriföretag. Därvid diskuterades särskilt frågan,
huruvida den på flera håll i samband nied vidtagna rationaliseringsåtgärder
ökade arbetstakten kunde anses lia ogynnsamt påverkat de arbetandes
hälsa. Konferenserna gåvo icke till resultat några säkrare utgångspunkter
för frågans bedömande. Det uttalades å ena sidan vid dessa konferenser,
att den nied rationaliseringen intensifierade arbetstakten i åtskilliga fall
hade inverkat menligt pä arbetarnas hälsotillstånd. Därvid erinrades också
örn »skiftarbetets i lorm av nervösa sjukdomar och magsjukdomar ogynnsamma
följdverkningar, vilka förvärrades av de ofta återkommande växlingarna
i tiderna för skiften». A andra sidan betonades det emellertid också,
att nervösa sjukdomar hos arbetare och anställda även vore förorsakade av
andra anledningar än hög arbetstakt och att rationaliseringen i det hela hade
medfört betydande lättnader för arbetarna.
Det är sålunda icke, sorn det i motionen uppgives, rationaliseringsutredningen
själv, som här »framhåller» de ovan anmärkta olägenheterna vid
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
skiftarbete. Utredningen nöjer sig i detta hänseende med att referera vissa
uttalanden från deltagarna i nämnda konferenser.
Emellertid hemställde rationaliseringsutredningen hos Kungl. Majit örn
uppdrag åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att gemensamt och i .samråd
med utredningen företaga erforderliga undersökningar i fråga om rationaliseringens
inflytande på arbetares och anställdas hälsotillstånd. På anmodan
av Kungl. Majit inkommo därefter de båda ämbetsverken efter .samråd
med rationaliseringsutredningen med plan och kostnadsförslag för sådana
undersökningar. I samband med att ett statens institut för folkhälsan
kort lid därefter inrättades fann Kungl. Majit det emellertid icke vara påkallat
att vidtaga någon vidare åtgärd i ärendet. Enligt av Kungl. Majit
utfärdad instruktion åligger det nämligen detta institut att bland annat utföra
undersökningar rörande ohälsa, som uppkommer genom ogynnsamma
yttre inflytanden i samband med arbete, samt föreslå åtgärder, som ur medicinsk
synpunkt befinnas påkallade för att minska risken av ohälsa i arbete.
Institutet har. enligt vad socialstyrelsen erfarit, år 1939 planerat en undersökning
av arbetstidsförhållandena i samband med skiftarbete. T samband
nied kriget inträffande omständigheter befunnos emellertid icke vara gynnsamma
för utförandet av denna undersökning.
Institutet lär emellertid ha för avsikt att, i den mån förhållandena de!
medgiva, företaga undersökningar angående betydelsen av arbetstidens
längd och förläggning under olika förhållanden med särskilt beaktande av
vrkeshvgieniska synpunkter.
Enligt vad styrelsen ytterligare erfarit, har 1938 års arbetarskyddsk örn - laitte tagit frågan örn nattvila i industriellt arbete under omprövning.
Det må i detta sammanhang vidare nämnas, att socialstyrelsen nyligen i
(''II principuttalande angående anordnandet av sådana former av daghem
eller barnhem, särskilt så kallade veckohem, som äro avsedda att omhändertaga
barn, vilkas mödrar på grund av skiftarbete eller eljest på grund av
arbetstidens förläggning icke kunna anlita de vanliga daghemmen, har belönat
önskvärdheten av att mödrar med minderåriga barn överhuvud icke
hänvisas till skiftarbete utan att alla ansträngningar inriktas på att ge yrkesarbetande
mödrar möjlighet till arbete under normal dagarbetstid.
Vad den ävenledes i motionen berörda frågan örn förkortning av arbetstiden
vid arbete under jord beträffar, må det erinras örn att Sverige i princip
har anslutit sig till ett av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1935 antaget förslag till internationell konvention angående begränsning
av arbetstiden i kolgruvor. I fråga örn arbete under jord innebär denna
konvention en mnximering av arbetstiden till 73/4 timmar per dag. Med
konventionens ratifikation har fått anstå i avvaktan på att åtminstone några
av de större kolproducerande länderna skola ratificera densamma. Vid frågans
förberedande behandling hade från svensk sida ifrågasatts en längre
gående inskränkning av arbetstiden vid kolgruvor än den i konventionen
angivna.
I den remitterade motionen ifrågasättes införandet av en »lagsladgad rätt
för arbetare att själv avgöra, örn han vill utföra övertidsarbete eller ej». Det
framgår icke fullt klart, vad härmed åsyftas. Närmast synes motionären lia
avsett ett förbud för arbetarna all kollektivt åtaga sig skyldighet all utföra
övertidsarbete i den omfattning, lagen tillåter. Möjligen avses även en sådan
inskränkning i avtalsfriheten, all den enskilde arbetaren icke skall kunna
på förhand förbinda sig alt vid anfordran utföra övertidsarbete. Del ifråga
-
20
Andra lagutskottet* utlåtande nr 77; bilagor.
varande syftet anser motionären böra uppnås genom en ändring av arbetstidslagen.
Denna lag ålägger nu arbetsgivaren att tillse, att icke arbetaren
genom övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa, men det
skydd mot missbruk, som detta stadgande ger, förklaras i motionen vara
ganska illusoriskt, och det göres gällande, att övertidsarbetet nu ofta blir
menligt för mindre motståndskraftiga arbetares hälsa.
Vid 1938 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion (nr 70)
med yrkande örn skyndsam utredning och förslag till sådan ändring av
arbetstidslagen, att den nu medgivna rätten till uttagande i viss utsträckning
av övertidsarbete ytterligare begränsades. Det pekades där på förefintliga
hälsorisker särskilt inom de industrier, där övervägande kvinnlig arbetskraft
anlitades, och det anmärktes, att dessa risker i de särskilda fallen ofta icke
upptäcktes, förrän det vore för sent. I anledning av denna motion hemställde
riksdagen hos Kungl. Majit örn en utredning, under vilka förhållanden
övertidsarbete uttoges enligt arbetstidslagen samt huruvida jämkningar
i rätten alt uttaga sådant arbete kunde vara av omständigheterna påkallade.
Kungl. Majit gav därefter socialstyrelsen i uppdrag att verkställa en utredning
i ämnet.
För fullgörande av detta uppdrag utförde socialstyrelsen i samråd med
vissa myndigheter och organisationer en del huvudsakligen statistiska undersökningar
beträffande övertidsarbetet, vilkas resultat har redovisats i årgången
1941 av styrelsens tidskrift Sociala Meddelanden. I undersökningarna
ingick även en utfrågning av arbetarna angående dessas uppfattning
örn övertidsarbetets betydelse i arbetshygieniskt avseende. Att döma
av ett flertal därvid inkomna yttranden från arbetare inom olika fack syntes
det vara en tämligen allmänt utbredd uppfattning på arbetarhåll, att övertidsarbetet
blivit särskilt påfrestande genom den ökade arbetstakten. Det
framhölls i en del yttranden, att övertidsarbete givetvis blir mest påfrestande,
då det uttages i förening med skiftarbete. Från flera håll uttalades i
detta sammanhang, att skiftarbete i och för sig är den mest betungande
arbetsformen. Många arbetare gjorde gällande, att en begränsning av skiftarbetet
vore angelägnare än en begränsning av övertidsarbetet.
Bland de arbetare, som vid denna enquéte besvarade en framställd fråga
örn behovet av ändrade lagbestämmelser angående övertidsarbetet, förklarade
sig ungefär två tredjedelar önska en revision av lagstiftningen i syfte
att minska antalet övertidstimmar eller på annat sätt begränsa uttagandet
av arbete på övertid.
I flera yttranden från arbetarna betonades vidare behovet av en effektivare
kontroll av efterlevnaden av det ovan berörda stadgande i lagen, som
avser alt garantera, att arbetaren icke utsättes för överansträngning eller
ohälsa i samband med övertidsarbete.
Vid planerandet av den här i korthet berörda utredningen hade det jämväl
avsetts, att statens institut för folkhälsan skulle utföra vissa mindre
lokalundersökningar i syfte att utröna övertidsarbetets verkningar ur medicinska
synpunkter. Denna undersökning ansågs emellertid tills vidare böra
inhiberas efter krigsutbrottet 1939.
Socialstyrelsens ovan berörda utredning överlämnades sedermera till 1938
års arbetarskyddskommitté i och för avgivande av utlåtande.
Vad ovan ilar anförts ger vid handen, att de i motionen berörda yrkeshygieniska
spörsmålen lia varit föremål för statsmakternas oell vederbörande
myndigheters uppmärksamhet vid olika tillfällen och föranlett under
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
21
sökningar, som emellertid i vissa fall icke lia kunnat fullföljas på grund av
tidsförhållandena. Därvid har framgått, att skift- och nattarbete, arbete
under jord och övertidsarbete äro arbetsformer, som ansetts kunna vara påfrestande
för arbetarnas hälsa. Det är synnerligen önskvärt, att det närmare
klargöres, i vilken utsträckning detta är fallet, och att den betydelsefulla
frågan om den tekniska rationaliseringens inverkan i arbetshygieniskt
hänseende i detta sammanhang också får sin belysning. I anslutning härtill
framställer sig spörsmålet om behovet av en reformering av de nuvarande
arbetstidsförhållandena, vare sig detta lämpligen bör ske genom en förkortning
av i gällande lag medgiven arbetstid eller genom arbetstidens lämpligare
förläggning och rasternas anordning eller möjligtvis genom en effektiviserad
yrkesinspektion och förbättrad kontroll av lagens efterlevnad.
Styrelsen finner sålunda en närmare undersökning av rådande arbetstidsförhållanden
i av motionen angivna hänseenden i och för sig vara väl befogad.
De ovan berörda av statens institut för folkhälsan samt av 1938 års
arbetarskyddskommitté redan igångsatta eller planerade undersökningarna
komma därvid givetvis närmast i betraktande. Det är önskvärt, att dessa
fullföljas. Styrelsen får i detta sammanhang också hänvisa till ett den
14 mars 1945 till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott avgivet
yttrande över en motion av herr Sköldin i andra kammaren (11:47),
där styrelsen betonade önskvärdheten av att folkhälsoinstitutet finge erforderliga
resurser för en utredning örn det moderna rationaliserade industriarbetets
inverkan på arbetarens psykiska hälsa. Det torde emellertid ur
flera synpunkter vara lämpligt, att det härutöver uppdrages åt sakkunniga
myndigheter att verkställa en allmän översyn av lagen den 16 maj 1930
örn arbetstidens begränsning. De avsedda specialundersökningarna skulle
då inordnas i ett sådant större sammanhang. Redan den omständigheten,
att speciella arbetstidslagar på senare tid ha tillkommit för särskilda områden,
synes påkalla en sådan översyn av den tidigare arbetstidslagen, varvid
frågan om en utvidgning av dennas tillämpningsområde jämväl kunde
tagas under omprövning. Ett beaktansvärt förslag i denna riktning har nyligen
framställts av landsorganisationen i Sverige.
Stockholm den 19 mars 1945.
KARL J. HÖJER.
Erik Alexanderson.
Bilaga /).
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 februari 1945 har tillfälle beretts Svenska arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en i andra kammaren väckt motion
nr 423 av herr Cruse angående utredning örn förkortning av arbetstiden
vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. ni. Föreningen
får i anledning härav anföra följande.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
Motionären gör till en början gällande, att hälsoskäl skulle motivera en
förkortning av den nuvarande 48-timmarsveckan vid vissa slag av arbete,
särskilt vid skift- och nattarbete samt arbete under jord.
Motionären har därvid särskilt tagit sikte på skiftarbetet och uttalar, att
lagen örn arbetstidens begränsning egendomligt nog lämnar sämre skydd
för skiftarbete än för regelbundet dagarbete. I detta avseende hänvisar motionären
till 4 § andra stycket och 5 § 2 mom. arbetstidslagen. T den förstnämnda
bestämmelsen stadgas, att örn arbete bedrives med regelbunden
skiftindelning, annan arbetstid än i 4 § första stycket angivits, d. v. s. 8—9
timmar örn dygnet eller 48 timmar i veckan, må tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre
veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Det torde icke med fog
kunna påstås, att denna bestämmelse i tillämpningen har lett till överansträngning
av arbetarna. Anledningen till dess tillkomst är den, att förhållandena
vid skiftarbete kunna vara så växlande, att det icke rimligen kan
begäras, att huvudregeln i 4 § första stycket alltid skall tillämpas på sådant
arbete. Särskilt föranleda förhållandena vid skiftväxling, d. v. s. övergången
från ett skift till ett annat, att arbetet för en enskild arbetare en vecka kati
överstiga 48 timmar och en annan vecka understiga 48 timmar, men även
andra förhållanden kunna inverka. I 5 § 2 mom. stadgas, att örn arbete,
som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra
fortgå jämväl under sön- och helgdagar, arbetsrådet må, i den mån så prövas
påkallat, medgiva därför erforderligt undantag. Det framgår av förarbetena
til! lagen, att även detta undantag är motiverat av synnerligen
starka skäl. Anledningen till detsamma är. att i fråga örn arbeten, som ej
(åla avbrott, sålunda ej ens å sön- och helgdagar, kommer med en fördelning
av arbetet på tre skifilag på varje sådant lag en arbetstid per vecka av
56 timmar. T en dylik situation kan visserligen arbetstiden ofta nedbringas
till 48 timmar i veckan genom införande av ett s. k. hoppande skift, men
med hänsyn lil! att det i vissa fall kan bereda betydande olägenheter alt
anskaffa evira arbetskraft, bar det ansetts nödvändigt att bereda möjlighet
till längre arbetstid än 48 timmar i nu berörda fall. Det är emellertid all
märka, att under den tid lagen gällt, en arbetstid av 56 timmar blivit allt
sällsyntare, beroende dels på att parterna inom många verksamhetsområden,
där den tidigare förekommit, i kollektivavtal enats örn att minska den till
48 timmar, dels på att arbetsrådets tillämpning av denna bestämmelse blivit
alltmer restriktiv. Man kan utgå från att i de fall, där undantag av arbetsrådet
medgivas med stöd av detta moment, dessa undantag äro motiverade
av vägande skäl. Det är överhuvud taget omöjligt att stifta en lag örn
maximiarbetstid utan att giva utrymme för en viss frihet i tillämpningen på
grund av arbetslivets skiftande förhållanden.
Motionären går emellertid vida längre än att angripa dessa bestämmelser,
i det han föreslår en begränsning av allt arbete, som helt eller delvis infaller
mellan kl. 23 och 6, till i genomsnitt 7 timmar per dygn eller 42 timmar per
vecka. Till stöd för detta preciserade yrkande åberopas för det första, att
rationaliseringsutredningen skulle ha framhållit, »att skiftarbete åstadkommer
nervösa sjukdomar och magsjukdomar, vilka förvärras av de ofta återkommande
växlingarna i tiderna för skiften». Föreningen vill påpeka, att
detta icke är något nationaliseringsutredningens eget uttalande utan ett yttrande,
som är fällt — sannolikt av någon arbetarrepresentant — vid av utredningen
anordnade konferenser med representanter för arbetsgivarnas,
23
Andia lagutskottets utlåtande nr 7 7; bilagor.
arbetarnas oell de ansiälldas organisationer (utredningens betänkande, del 1,
sid. 233). För det andra åberopar motionären, alt läkarna även allmänt
torde vara av den uppfattningen, att skift- och nattarbete är ganska påfrestande
för hälsan. Föreningen vill framhålla, att detta icke är medicinskt
utrett och att även örn påståendet skulle accepteras, det ingalunda är säkert,
att en arbetstidsförkortning skulle vara det rätta sättet att motarbeta dessa
skadliga verkningar. En åtgärd, sorn beträffande skiftarbete synes vara att
rekommendera, är alt lia mindre täta skiftväxlingar, så att en arbetare
arbetade exempelvis tre veckor på ett eftermiddagsskift och därefter tre
veckor på ett nattskift, i stället för att såsom nu byta skift varje vecka.
Dylika åtgärder lia emellertid hittills i allmänhet stött på motstånd från
arbetarsidan. Det bör dessutom beaktas, att det arbete, som inom industrien
försiggår i treskift, i stor utsträckning består i passning av maskiner och
alltså måste anses som ett fysiskt relativt lätt arbete. Föreningen kan icke
underlåta att framhålla, att föreningen även i ett annat avseende finner
ifrågavarande yrkande mindre väl övervägt. Treskiftsarbete förekommer i
.svensk industri huvudsakligen i sådana fall, då det är tekniskt betingat,
d. v. s. då fråga är om en arbetsprocess, som av tekniska skäl icke kan avbrytas.
En förkortning av nattskiftet till sju timmar skulle i alla sådana fäll
leda till en motsvarande förlängning av de båda andra skiften med tillsammans
en timme, eftersom ju arbetet måste pågå under hela dygnet. Detta
kan emellertid uppenbarligen icke vara någon praktisk lösning. Det förefaller,
som örn motionären skulle lia utgått från förhållandena inom det
fack, tryckerifacket, som han själv representerar, där kontinuerlig skiftgång
icke ifrågakommer.
Icke heller i andra fall har del kunnat påvisas, att den lagstadgade 48- timmarsveckan .skulle kunna leda till överansträngning. Klart är dock, att
då det är fråga örn ett verkligt hälsofarligt arbete — t. ex. arbete i vilket
giftiga ämnen användas eller bildas —- en arbetare icke kan regelbundet
sysselsättas 48 timmar i sådant arbete, örn man icke kan åstadkomma effektiva
skyddsanordningar, vilket emellertid i regel är möjligt. För bl. a. sådana
täll finnes en bestämmelse i 4 § e) arbetarskyddslagen, att tiden för
arbetares användande till särskilt hälsofarligt arbete skall tillbörligen inskränkas.
f praktiken sker detta också genom att man låter sådana arbetstagare
under en del av sin arbetstid .syssla med annat arbete.
Vidare yrkar motionären utredning om »lagstadgad rätt för arbetare att
själv avgöra, örn han vill utföra övertidsarbete eller ej». Härtill vill föreningen
först anmärka, ali arbetare icke enbart på grund av arbetstidslagen
är skyldig utföra övertidsarbete. 1 lagens 7 § 5 mom. stadgas ju, alf i fråga
örn arbetares skyldighet alt utföra övertidsarbete gäller vad därom kan vara
med arbetsgivaren överenskommet. En överenskommelse härom träfläs beträffande
icke kollektivavta 1 s reglera de områden direkt med arbetstagaren
och beträffande de kollektivavlalsreglerade områdena regelmässigt i kollektivavtal
mellan arbetsgivarens och arbetarnas organisationer. Motionären
syftar uppenbarligen till att i kollektivavtal icke skulle få införas bestämmelse
örn skyldighet för arbetare alt utföra övertidsarbete, utan att avgörandet
skulle överlämnas åt den enskilde arbetaren. Detta skulle emellertid
medföra synnerligen allvarliga olägenheter. Man får icke glömma, ali storleken
av de i kollektivavtalen stadgade tilläggen för övertidsarbete medför,
att arbetsgivaren icke påbjuder dylikt arbete annat än när detta är absolut
nödvändigt. Det är mångå omständigheter som gör, att övertidsarbete i sär
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
.''{neira lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
skilda fall kan vara nödvändigt. Detta gäller exempelvis vid reparationer
av i driften använda maskiner. Vidare kan det i många fall vara nödvändigt
att leveranser fullgöras så snabbt, att den ordinarie arbetstiden icke
räcker tili. Icke minst staten har under nuvarande kristid måst betinga sig
så korta leveranstider vid beställningar hos enskilda företag, att övertidsarbete
måst anordnas. Motionären är tydligen själv medveten om att övertidsarbete
ofta måste tillgripas men uttalar den uppfattningen, att lagfästandet
av en frihet för arbetarna att sedan ordinarie arbete fullgjorts själva få
förfoga över sin fritid, icke torde hindra arbetsgivaren att få erforderligt
arbete utfört. Det torde finnas tillräckligt många arbetare -— anför motionären
— som äro villiga att frivilligt utföra erforderligt övertidsarbete, i
synnerhet som kollektivavtalen i allmänhet stadga högre ersättning för övertidsarbete
än ordinarie arbete. Ett dylikt resonemang är ju i själva verket
mycket ytligt. I många industrier är förhållandet det, att arbetet icke kan
avbrytas i ett led i produktionskedjan utan att detta leder till allmänt driftstopp.
Vägran från ett fåtal arbetare att utföra övertidsarbete — en vägran
som enligt motionärens förslag överhuvud taget icke skulle behöva motiveras
—- skulle därför kunna hindra utförande av övertidsarbete inom en hel
industrianläggning. En ändring i av motionären antydd riktning skulle därför
bereda synnerlig olägenhet. Den skulle dessutom icke medföra någon
motsvarande vinst för arbetarna. De gränser, inom vilka lagen och arbetsrådets
därpå grundade praxis tillåter övertidsarbete, äro nämligen så små,
att någon överansträngning icke behöver befaras av arbetare, som användas
till övertidsarbete, givetvis med undantag för arbetare med svag hälsa. De
arbetare, som av verkliga hälsoskäl böra befrias från övertidsarbete, erhålla
också regelmässigt sådan befrielse. Till stöd för befrielse från övertidsarbete
kan sådan arbetare åberopa 7 § 5 mom. arbetstidslagen. Tillämpningen av
denna bestämmelse liksom av övriga bestämmelser i lagen övervakas av
yrkesinspektionen, som givetvis har medel att med tvång genomdriva att
den efterföljes, örn så skulle visa sig erforderligt.
Föreningen vill ytterligare anföra, att i nuvarande läge det måste möta de
största betänkligheter att överväga någon inskränkning av arbetstiden.
Under den närmaste tiden komma uppenbarligen mycket stora krav att ställas
på produktionskapaciteten inom vårt näringsliv. Tidpunkten för framförandet
av det ifrågavarande yrkandet är sålunda enligt föreningens mening
sällsynt illa vald.
Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen hemställa, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1945.
Svenska arbetsgivareföreningen
FRITIOF SÖDERBÄCK.
Andru lagutskottets utlåtande nr 77; bilagor.
25
Bilaga E.
Till Andra lagutskottet.
Genom remiss den 7 mars 1945 har Landsorganisationen i Sverige lämnats
tillfälle att avgiva yttrande över en inom andra kammaren av herr
Cruse väckt motion (nr 423) angående utredning om förkortning av arbetstiden
vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m.
Landsorganisationen har i en den 5 februari 1945 till statsrådet och chefen
för socialdepartementet gjord framställning hemställt örn en allmän översyn
av åttatimmarslagen, därvid den angelägnaste uppgiften för en översyn
framhållits vara omprövning dels av lagens regler örn den ordinarie arbetstiden
för arbetare under jord, skiftarbetare och andra arbetare i särskilt
pressande sysselsättningar, dels av reglerna om övertidsarbete.
Med instämmande i motionens syfte får landsorganisationen på det sätt
tillstyrka motionärens förslag att de i motionen berörda frågorna underkastas
utredning, vilken dock, för det fall landsorganisationens nyssnämnda
framställning föranleder åtgärd, bör företagas i samband med den allmänna
översyn av lagen, som framställningen avser.
Stockholm den 12 mars 1945.
Landsorganisationen i Sverige
AUG. LINDBERG.
/ Arnold Sölvén.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 9 sami. 2 aud. Nr 77; bilagor.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1945:528 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen. s. 13 i texten